I alla fall. Helgen som var blev en sån där väldigt trist och tråkig fibro-helg. Jag tog slut strax efter lunch på lördag. Det var nätt och jämnt jag orkade ta reda på det sista av tvätten som jag hade i tvättstugan. Allt slutade med att jag fick vara stilla och vila hela dagen. Trodde att den värk jag hade i höger axel och upp i huvudet skulle släppa under natten till söndag men där misstog jag mig.
På söndag kväll hade det börjat släppa i alla fall (äntligen) och jag kände att måndagen kanske kunde bli bra. Och det blev den. Jag fick mer färg i fredags, jag och Viktor var och hämtade den hos Erika, och jag hade ju tänkt måla klart i hallen under helgen men det blev ju som sagt inget av det. Men nu är det klart. :-)
Jag målade i måndags och jag målade igår så nu är det bara små justeringar att fixa med. Jag är stel och öm lite här och var, jag har använt muskler jag inte visste jag hade, men bara jag kommer ihåg att stretcha och mjuka upp mig så går det nog bra. Sen känns det ändå väldigt bra att de dåliga dagarna har blivit färre och färre om man ser till varje månad. Vad det beror på att det vänt så tydligt vet jag inte för tidigare var det tvärtom; de bra dagarna kunde räknas på ena handens fingrar. Naturligtvis har jag värk, hela tiden, men den värk som knockar mig och gör mig totalt oförmögen till att göra nåt har blivit mer sällsynt. Ibland tror jag stenhårt på att det är inställningen som hjälper. Är man Negativa Nancy när man vaknar på morgonen så sitter det gärna i hela dagen i form av mer värk.
Igår var jag på studiebesök på pastorsexpeditionen och fick träffa diakonissan Carina och gå igenom lite vad det var för uppgifter som hon ville ha hjälp med. Det är, som jag sa sist, nåt som heter "Minneslådor" och dessa lådor innehåller saker från förr. Sånt som gamla människor kan relatera till. Minnen helt enkelt. Så det är sånt vi ska sortera och organisera i dessa lådor och leta upp mer om det går. Hon skulle sätta upp lappar på bygden för att uppmuntra folk att leta hemma på vinden och i förråd efter saker som de inte använder men som kan komma till nytta i detta syfte. Minneslådorna används först och främst när det gäller dementa personer. För att de ska känna igen sig och kanske komma igång med hjärnan och känna vad just dessa saker betytt för dem. Och de kanske till och med börjar berätta sina minnen. Det hade tydligen hänt vid vissa tillfällen enligt Carina. En tant hade vaknat till och börjat prata när hon fick tag på en kortlek och innan dess hade hon varit i sin egen värld och inte sagt ett ljud. Tydligen hade hon haft många syskon när hon växte upp (sju bröder tror jag) och brukat spela kort med dem. :-)
Min coach ville också vara med i detta arbete för hon tyckte det verkade jättekul. :-)
Jag tror också det kommer bli bra. Jag börjar tisdag nästa vecka klockan nio. Vi startar med en dag i veckan och kanske runt en timme först så det inte känns för mycket. Det kan låta larvigt att det kan bli för mycket med mer än en dag och en timme men när man lätt blir stressad så måste man gå ut väldigt försiktigt. Jag vill så gärna att detta ska funka. Det går ju att öka på tiden om man vill och jag kanske stannar mer än en timme när jag ändå är där. Förmodligen blir det nog mer än en timme om jag känner mig själv rätt. :-) Och då räcker det ju med en dag.
Sen så kändes det att Carina och jag fick bra kontakt direkt. Hon är en person med väldigt varm utstrålning och berättade att hon själv varit sjukskriven för utmattningsdepression för några år sedan. En sån erfarenhet hos henne kan ju hjälpa för min del.
Nu är jag vansinnigt hungrig så det får bli tidig lunch idag. "Såsiga korvar" (Viktors namn för korv stroganoff) och makaroner.
Ha det bra! Kram!
2 kommentarer:
Vad glad jag blir att höra att det fortfarande verkar gå åt rätt håll för dig!
Inställningen är absolut jätteviktig till hur man mår och jag tror att en coach som kan hjälpa att stötta och visa på nya vägar (eller trösta när det behövs) är guld värd och något som alla som drabbats av ohälsa skulle behöva, oavsett diagnos. Problemet kan väl i så fall vara att vissa förväntar sig att en coach skall "bota" sjukdomen, och annars inte är till någon nytta alls. Men då har man missförstått coachens roll.
Opinionssnack orkar inte jag heller bry mig om längre. Tyvärr orkar jag inte ens bry mig om alla lögner som många politiker sprider som dynga runt sig. Det får mig bara att må dåligt.
Lycka till med din praktik! Ser fram emot att höra hur det går :) Gå inte för fort fram bara, även om det känns bra för tillfället. Det kan komma surt efteråt om kropp och knopp får "för mycket". Du vet säkert detta själv förståss, men själv har jag ofta svårt att komma ihåg det när man tycker något känns roligt.
:-) Va kul att du tittade in!
Ja en coach är väldigt bra att ha och min har verkligen kämpat för mig, det måste jag säga. Det är ett år sen ungefär som jag träffade henne första gången och hon har funnits där för mig hela tiden.
Man kan ju inte säga att hon botat mig precis :-) så är det ju inte, men jag kan ju säga att utan henne skulle jag inte må såpass bra som jag gör. För hon har ju hjälpt mig framåt.
En coach ska ju finnas där och stötta och peppa och de som inte begriper att det är deras uppgift kan ju aldrig ha varit sportintresserade heller. ;-)För inom idrotten så blir ju folk coachade hela tiden.
Angående praktiken så ser jag fram emot att äntligen ha ett ställe dit jag ska gå ibland och där jag i alla fall tror att jag ska orka vara utan att bli stressad.
Tack för din omtanke. Jo jag är medveten om att jag måste ta det lugnt men det är aldrig fel att bli påmind. :-)
kram!
Skicka en kommentar