Gamla minnen och tokiga historier...

Genom att jag gått igenom mina gamla dagböcker (håller på och sorterar och slänger bort) har jag gjort en analys av mitt liv och det var väl ingen munter sak. Jag har i alla fall kommit fram till att livet som gift eller sambo inte passar mig alls och att jag därför i framtiden ska akta mig jäkligt noga för att hamna i den situationen igen. Och om jag mot förmodan skulle göra det så ska det vara en sjuhelsikes speciell man som förstår hur jag funkar, som kan visa mig respekt och är omtänksam. Annars blir det inget av med det.

Som sagt, jag har återupplevt en massa gamla minnen från förr som inte var så roliga allihop. Att läsa om hur det var att leva som om man är 40+ när man bara är 20 var ingen rolig läsning. Men det var väl så på den tiden. Det vill säga i början på 80-talet och kanske var just vi lite efter i den personliga utvecklingen. Jag vet inte så noga hur andra i vår ålder hade det, många gjorde nog som vi, skaffade barn tidigt och sånt. Det var så mycket som man fått sig itutat av välmenande vuxna att man måste göra, vad som var lämpligt o.s.v. Kort sagt; hur man skulle/borde leva sitt liv.

Man kan säga att jag i ren protest har vänt på allt för jag lever nu som jag borde ha levt då. Fast förresten, nog skulle jag väl vilja ha lite mer roligt än jag har den saken är ju klar. Men nu är det orken som fattas. Men man får ju så roligt som man gör sig. ;-)

Extra Mycket Roligt= resa, dansa, flirta (jojomen), studera, jobba med något intressant och så vidare...

Det finns mycket man ångrar och skulle vilja göra om eller inte göra alls. Och tvärtom förstås. Sådant man ville men aldrig gjorde. Jag började en dramakurs hösten 1981, nu önskar jag innerligt att jag fortsatt på den vägen. Teatervärlden har alltid varit som en magnet för mig men jag har alltid hindrats av något. Förmodligen mig själv. Istället har jag tagit den bekväma vägen, slutat plugga, fött barn, gift mig. Men sen skilde jag mig ju och var då tvungen att börja plugga igen och sen jobba och då hamnade jag inom vården. För att kunna försörja mig. Många gånger har jag funderat på vad som hänt om jag sökt en helt annan utbildning på gymnasiet, om jag följt mina drömmar. Om jag gått min egen väg...

Visst är det väl lätt att sitta och vara efterklok och tänka om jag bara hade... men det tjänar ju inget till om man inte fortsätter kämpa för sina drömmar, om man nu har några kvar. Det är ju nu vi lever. Och förhoppningsvis ska vi leva ett bra tag till.

Så till alla som tror att det inte går att kämpa för sina drömmar, som tror att det är för sent, man är för gammal och så vidare... sluta tänka så. Förverkliga det ni vill göra. Livet är kort och vi måste ta vara på det på bästa sätt.

Livet är ditt. Våga leva dina drömmar.

Kramar från en annan drömmare. :-)


The Georgian Hotel, Santa Monica, Californien. Här bodde jag en vecka medan jag förverkligade några av mina drömmar... ;-) Återkommer till dessa drömmar längre fram.

Jag bodde på tredje våningen med utsikt inåt gården till höger i bild.

Jag har aldrig ångrat mig att jag for dit. Men jag hade ångrat om jag inte åkt när jag gjorde. Man måste ta chansen och våga.


Det är oftast det man inte vågar som man senare ångrar att man inte gjorde.