Den här veckan är det ju sportlov och Viktor är hos mig. Men trots det så planerade jag in praktik, tre dagar, även denna vecka. För jag måste försöka leva ett någorlunda normalt liv. Jag vill det. Och jag behöver även träna på att lämna honom ensam då och då för att kunna ha ett eget liv liksom. Jag vet ju numer att han klarar sig utmärkt ensam och han är ju så pass gammal att han tycker det är rätt skönt också. När han var yngre ville han inte vara ensam, han blev skraj då.
Detta har inneburit att när jag kommit hem efter praktiken så har det varit dags för lunch vilket jag då satt igång med omgående. Utan att behöva vila innan. I tisdags gick jag även till Konsum och handlade innan jag gick hem och började med maten. Jag kan ju tillägga att när jag är ensam hemma så lägger jag ju inte ner mig så värst när det gäller maten utan tar nåt lättvindigt, det är annat när Viktor är hemma.
Idag var jag på praktiken tidigare, vi skulle haft ett personalmöte som tyvärr blev inställt, men jag tyckte ändå jag kunde gå dit en timme tidigare än vanligt. När jag kom hem skulle jag fixa med sortering av tvätt för jag hade bokat tvättstugan vid tolv. Och sen gjorde jag mat. Allt detta utan att känna mig totalt dränerad. Och nu är även tvätten hängd och tvättstugan städad och klar.
Så känslan jag hade häromdagen var att jag äntligen kände mig som om jag deltog i livet på riktigt för en gångs skull. Jag kände mig "normal" vad nu det är egentligen... :-) Jag har värk i kroppen, skulle vilja skruva av mig både händer och ben och lägga bort, önskar jag hade reserver i garderoben, men jag känner ingen mental trötthet. Ingen sån där hemsk sjukdomskänsla som ju kan trilla över en när man minst anar det. Jag vet också att jag när som helst kan drabbas av sån men det viktiga är att jag också fått uppleva just dessa dagar då jag faktiskt känt mig som om jag klarar ALLT. Jag kan ALLT, ALLT, ALLT! Som Pippi Långstrump säger. :-)
Bara detta kan ju göra att sjukdomskänslan kommer av sig. Åtminstone blir den inte lika stark och kommer den så tar jag det inte så hårt, vilar och tillåter mig att känna mig som en påse nötter den tid det tar för det att gå över.
Fast efter att jag hängt tvätten och vattnat blommor så kände jag att nu är det nog snart dags för hjärnfrys och då satte jag mig här och slappnade av. "Hjärnfryset" försvann direkt. Minns inte om jag skrivit om det här men när jag blir stressad eller uppe i varv så känns det i hjärnan som när man äter glass alldeles för fort. Jag får "hjärnfrys". Och det enda som hjälper då är att släppa allt och försöka slappna av för annars står man där med en hemsk migrän efter ett tag. Och det vill man ju inte ha.
Så om en stund så kan jag nog sätta igång med nåt igen. Eventuellt göra sockerkaka eller så. Eller kanske gå till Konsum för det börjar bli lite tomt i skåpen. Och ikväll anländer ju vår egen Bill Clinton aka (also known as) Adde. :-)
Försökte ta lite bilder från det jag gjorde idag på praktiken. Vet inte om de blev så bra men...
Lamineringsapparaten in action. Jag hade burit upp den tillfälligt i och med att jag hade alla mina papper där uppe. Annars står den nere hos Lisbeth. Och jo det är faktiskt ett pingisbord därinne. Jag har ett stort "kontor". Hehe...
Här ligger en hög med historiska bilder som jag klippt och klistrat och som jag sedan laminerat för att de ska kunna användas i minneslådorna.
Här är hörnan där jag sitter när jag jobbar och grejar. Väldigt mysigt. Solen skiner in och det blir varmt och gôtt.:-)
Ha en bra dag! Kram!
PS. På min numer återfunna fritid (ja jag tyckte inte jag hade nån förut i och med att jag var hemma för jämnan, allt var ju ledig tid liksom) förutom att läsa en bok om vad gossar bör veta så stickar jag en sjal av alla restgarner som är över efter att jag stickat sockor. Det gick inte att göra fler sockor så jag gör alltså en sjal av resterna. Jag lovar att lägga in en bild på den när den är klar.
;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar