Jag var in till stan och träffade min psykolog, alltid lika trevligt, och sen träffade jag Erika och vi åt lunch på Åhléns restaurang. I stan var det lite varmare så där var det väldigt slaskigt. Ju närmare hem jag kom förut desto torrare snö. Jag begriper dock inte vad snöröjningsfolket ägnat sig åt idag för jag kom hem runt två och ingen hade varken skottat eller plogat. De höll på vid trappan bakom Konsum när jag gick förbi.
Det var att pulsa hela vägen fram till porten. Någon hade kört en snöslunga så det fanns (bitvis) ett spår att gå i men det var ju rätt smalt och gav ingen plats till möte så att säga. Synd om de tanter och även gubbar som behöver ut och handla och använder rollator... de har det inte lätt idag.
Apropå mötet med min psykolog så berättade jag för henne att det stundvis känns som om jag kört fast. Att den negativa rösten i mig fått övertaget. Hon menade att det ju har hänt väldigt mycket för min del på rätt så kort tid och att det är helt normalt och vanligt att man känner så. På nåt vis så behöver man stanna upp och tänka lite då och då. Man kan ju inte hela tiden gå framåt i samma takt utan det kanske går lite långsammare ett tag framöver.
Förmodligen är det väl jag och min otålighet som spökar. Ja när man suttit fast så länge som jag gjort så blir man ju väldigt glad när det börjar röra på sig. Så minsta lilla som man fastnar igen, av diverse anledningar, så blir man orolig och otålig. För att ramla tillbaka i det där trista tillståndet som man var i tidigare vill man ju inte.
Praktiken går fantastiskt bra, det är min lediga tid som det är vajsing med. Vad jag upptäckt är att jag behöver struktur i form av aktiviteter utanför hemmet. Dessa ger mig mer energi än om jag sitter här på arslet och är ledig hela dagen. Nu måste jag ju vila också men att utöka min praktik med ytterligare en dag tyckte min psykolog var ett bra sätt att testa hur det skulle funka. Att ha ytterligare ett tillfälle utanför hemmets trygga (och i värsta fall trista) vrå kanske kan få mig att komma ännu längre ut och vidga min trygghetszon. För det är så lätt att dra sig tillbaka in i sin ensamhet om man till exempel är trött eller känner sig håglös.
Jag blev riktigt förvånad över att jag kom på att jag behöver "jobba" mer för att må bra! Detta är nåt helt nytt för mig. Men det är ju en stor skillnad på det jag gör nu mot att jobba som undersköterska i hemtjänsten.
Min hjärna behöver stimulans, jag blir väldigt lätt uttråkad och trött när jag inte har nåt att fokusera på och ägna mig åt. Nu kan man ägna sig åt lite allt möjligt även hemma men jag känner ändå på nåt vis att jag måste ut, hemifrån, få lite mer tid på andra ställen för då får jag energi genom de människor jag möter. Varje gång jag varit på praktik så har jag mer energi när jag går därifrån än innan jag gick dit. Och därför blir det mer gjort även hemma efteråt. De dagar jag är ledig orkar jag inte bry mig om så värst mycket. Och visst, jag ska ju naturligtvis vila också och ta det lugnt och så... Men den stimulans jag får av att göra nåt, både med händerna och med huvet, är otroligt viktig för att jag ska må bra.
I synnerhet som jag för ett tag sen inte ens kunde hoppas på att klara av nåt jobb alls mer.
Detta är ett framsteg som jag är väldigt glad över även om det var lite knepigt att inse att det är så det är. :-) Jag som trodde att jag tycker det är så härligt att vara ledig... Jo ibland är det ju skönt med ledighet men den får inte vara för lång för då mår jag inte bra. Rutinerna som följer med en sysselsättning är vad som behövs för att jag ska kunna fungera bra. Så tror jag det är för väldigt många. Men det beror ju naturligtvis på om man tycker om sitt jobb. Om man inte gör det så är det ju en helt annan historia. En historia som jag själv upplevt och var vad som knäckte mig från början...
Sen ska man ju aldrig överdriva. Om man älskar det man jobbar med kan man ju ändå tappa energi och bli sjuk. Det gäller att få till en balans som fungerar bra åt båda hållen, så att man får göra det man vill men sätter gränser och kommer ihåg att vila ibland. Svårt men nödvändigt. Sen att jag har värk innebär ju också en begränsning men den är ändå mindre än den var tidigare. Det är, för mig, lättare att hantera värken om jag har nåt vettigt att ägna mig åt. Vilket ju låter självklart men det kan ändå vara bra att nämna det. Motivation och lust är två bra ingredienser för min del att glömma både värk och annat skräp.
Over and out! :-)
Kram!
Imorgon ska jag köpa såna här... Jag ser fram emot detta. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar