Septembersöndag - utan snuva... äntligen.

Narig under näsan och med vissa hostanfall kvar som rester av förkylningen känns det rätt så bra idag. Trots att det är söndag. :-)

Under veckan som gick, i onsdags närmare bestämt, ringde min socialsekreterare och meddelade mig glad i hågen att nu hade hon äntligen lyckats fixa en coach till mig och att det fanns lite tider för möte att välja på. Men hon blev mindre glad i sin håg när hon hörde hur snorig och hostig jag var för tiderna var nämligen redan torsdag/fredag. Men vi löste det genom att hon skulle be coachen ringa mig på en av tiderna istället. Toppen!

På fredag förmiddag ringde alltså min coach och vi hade ett mycket bra samtal. Det är en yngre kvinna (jag går bara på hur hon låter, har ingen aning om hennes ålder) och hon var mycket positiv och tillmötesgående. Hon har för övrigt tidigare jobbat som socialsekreterare men jobbar nu helt och hållet med att vara coach. Vi har bokat ett möte, där vi får träffas öga mot öga så att säga, på fredag (den 25). Det känns väldigt bra att äntligen ha fått en kontakt. Nu behöver jag inte känna mig som om jag flyter omkring i ett töcken och vara orolig. Ja orolig kan jag ju vara ändå om jag vill men det finns ju ändå en människa som man kan kontakta om det skulle bli nåt.

I alla fall. Gårdagen, denna underbara septemberlördag med värme och sol, tillbringade jag i ett slags "ingenmansland". Jag var så trött och kände mig så slut efter den här veckans förkylning och när jag äntligen slappnade av inför helgen så blev det stopp. Jag struntade i det mesta, disk och hårtvätt och sånt där världsligt :-) och satt vid datorn och läste mest hela dagen som en säck potatis. Sen låg jag ute i min stol på balkongen och sov en lång stund. Jag vaknade när solen gick i moln så då gick jag med. Fast inte i moln utan in.

Väcktes strax före klockan ett inatt av att mina "duktiga" grannar nedanför hamrade och spikade. Det vete tusan vad de höll på med men jag blev lite härsken och stampade i golvet när de hamrade igen. Sen blev det tyst. Det var helt tyst i huset förutom deras oväsen. Undrar om de tror att bara för att de inte hör nåt tror de att vi andra inte hör dem... hm... märkligt folk.

I fredags fick jag förresten ett brev från länsrätten angående det där socialbidraget som jag blev fråntaget i juni. Och jag vet att jag inte skickade in någon mer överklagan än den som skickades till kommunen. Datumet var för snart så jag hann inte och orkade inte heller. Det blir ju aldrig annat än avslag på vad det än är som överklagas. Så det känns ju hopplöst liksom.

Jag har nu tre veckor på mig, det var avslag förstås vad annars, att skicka in ytterligare en överklagan och det kommer jag att göra. Och det beror på att den enkla lösning jag tjatade så in i baljan om men som de inte tycktes vilja fatta användes nu senast av min socialsekreterare, och min coach, i och med att vi kunde ta allt på telefon.

De menade också att min anledning; att jag var för dålig att orka gå på möte, skulle ha intygats av läkare. PÖH! Vad är det för dumheter. Det finns två läkarutlåtanden om min fibro, det senaste från mars/april i år, jag kan väl inte ränna hos läkare och få intyg så fort jag blir sämre. Har de ludd i huvudet på länsrätten eller?

Men jag har redan börjat skriva detta överklagande och ska skicka det så fort som möjligt.

Sen har jag också följt det som hänt genom RESURS och Margareta Tigers namninsamling. (Skrolla uppåt så går det att läsa om tillfället.) Som hon lämnade till politikerna i onsdags, tror jag det var. Denna namnlista (som jag såklart skrev på för längesen) var protester mot de nya reglerna för sjukskrivning med mera. Och stolpskottet Gunnar Axén (och det är en snäll etikett jag ger honom där, jag kan värre) menade att alla som skrivit på hade missförstått reglerna och att han tyckte det system vi har nu funkade jättebra.

Jojo. Vilken planet lever han på? Jag har aldrig varit med om maken till karl att vara så korkad. Och det står jag för att jag tycker.

Läs gärna mer överhuvudtaget på Resursbloggen. Det skrivs mycket klokt där.

Just nu har jag en bättre period i min fibro och det tror jag helt och hållet beror på att jag försökt koncentera mig på positiva, roliga saker under sommaren. För mig betyder inställning och tankar väldigt mycket. För jag blir lätt deppig och då ger jag liksom upp. Jag har skrattat mycket, sånt hjälper oerhört. Man får aldrig glömma skrattet. Det är så läkande att flabba så mycket man kan. :-)

Ha en bra söndag! Kram!

Här kommer det lite "nyheter" från Claes Eriksson. :-) Jag gillar hans inställning till att nyhetsuppläsare borde kunna vara lite mer personliga... hehe... Skratta gott!