Ibland har jag nästan glömt vad jag heter...

En del dagar när jag sätter mig här för att skriva så drabbas jag av total blackout. Jag kan inte komma ihåg ett skvatt av vad jag egentligen tänkte skriva. Och det beror inte på att det var något väldigt oviktigt som jag hade tänkt skriva. (Fast ibland kanske det är mindre viktigt om jag säger så...) Endera är jag bara trött eller också väldigt tankspridd.

Och när man är på väg att ställa in vattenkokaren i kylskåpet och mjölken i städskåpet så kan man ju börja undra... Men när jag höll på att ta äppelmos i teet istället för honung var det ju mer förståeligt. Moset hade samma färg som honungen och var dessutom i en före detta honungsburk. Men teet hade nog blivit lite konstigt om jag inte kommit på vad jag gjorde i sista minuten. ;-)

Vid ett tillfälle presenterade jag mig som mor till mig själv och vid ett annat som Viktors pappa. Detta var vid två olika föräldramöten och jag var hemskt trött men ändå. När jag berättade om det senare tillfället för min dotter höll hon på att skratta ihjäl sig och det tyckte inte jag var snällt. Men så här långt efteråt är det ju såklart rätt roligt när man tänker på det. :-)

I alla fall.

Jag har läst lite på SVT:s hemsida om rättegången angående morden på de två små barnen i Arboga. Jag kan nog ibland tycka att det är lite svårt att läsa om sånt där, om alla detaljer som de gräver fram, men man vill ju ändå veta hur det går och vad de kommer fram till. Vid sådana händelser som just detta så kan man ju säga att verkligheten överträffar dikten. Många är kvällarna då man satt sig i tevesoffan och glott på deckare med de mest blodiga historier som kan hittas på. "Tyst vittne", "Mord i sinnet", "Rebus". Och jag har för mig att en hette "Messias", för att ta några riktigt ruskiga exempel. Sen har vi ju "Miss Marple" och "Poirot", "Morden i Midsomer", "Foyle's War" och ja jag kan inte räkna upp dem alla. Men när det händer på riktigt så fattar man inte först att sånt faktiskt kan hända i verkligheten. Det är alltför grymt. Mörda små barn... brrr...

Detsamma tänkte jag om mordet på Engla. Man ska inte jämföra mord men på nåt vis så känner jag det som att morden på Arbogabarnen var värre. Men det är ju bara min känsla och åsikt. Det har väl kanske med uppsåtet att göra, jag vet inte... Jag skulle också vilja ha en sån där hängiven polis/utredare inblandad i utredningen som brukar finnas i de där serierna. En som inte ger sig förrän han eller hon listat ut mördarens motiv och genom detta vet precis vem mördaren är. Vi får hoppas att det finns någon sådan här och nu i verkligheten. De verkar ju vara rätt säkra på vem som mördat barnen men det är så mycket förvillande information hit och dit så man kan inte så noga veta om det är som de säger.


Igår fick jag ett samtal från Försäkringskassan och varje gång någon ringer därifrån drabbas jag av lätt ångest just på grund av alla tråkiga besked de gett mig vid varje samtal. Men det var inte så farligt den här gången. Hon ville bara ha lite kompletteringar till min ansökan om tidsbestämt sjukbidrag. Sen får vi väl se vad försäkringsläkaren säger. Det konstiga är att alla ansvariga på FK säger att försäkringsläkaren endast har en rådgivande position men när det kommer till kritan är det ändå alltid försäkringsläkarens ord som är lag i besluten. Och denne läkare gör sig icke besvär att ta kontakt med den läkare som skrivit eventuella sjukintyg. Det är ju detta som gör att folk tvivlar på allt som de ansvariga bedyrar varje gång folk blir härskna över den behandling de får. Från den här sidan av staketet så ser det onekligen ut som om försäkringsläkaren alltid har sista ordet och säger han eller hon nej så blir det nej.

När man mår dåligt och faktiskt behöver hjälp och man då går till en läkare och får ett intyg om sjukskrivning så vill man bli tagen på allvar. När man inte blir det så känner man sig kränkt. Man blir sjukare eftersom det tar hårt på psyket att bli ifrågasatt när man är väldigt dålig och inte orkar med vare sig ens egen vardag eller annat. Det måste till en ändring. Mer samarbete mellan alla instanser är ju min önskan. Men bryr de sig om vad jag tycker? Nee...

Idag är det dags att betala räkningar, om man nu inte varit duktig och gjort det redan. Det har inte jag. Gläd er alla som lyckas få några kronor kvar när allt är betalat. Kanske det räcker till en påse chips i alla fall. :-) Och då får man ju inte klaga för det är inte helt fel med lite chips till mysfilmen på fredag eller lördag.





Här har vi en liten gynnare som verkar gilla själva burken.

Apropå det så minns jag den där karln som ville begravas i en Pringlesburk. En del kan allt få lite galna ideer men det kanske var han som uppfann just den burken, det minns jag inte och ingen får bli arg på mig för det för jag har ju nyss sagt att jag lätt glömmer saker...

;-)

Kram!