Ofattbart men sant och glädjande! (Varning för långt inlägg)

Det var ett tag sen sist. Och jag har stora nyheter. Mina närmaste vet ju redan men nu gör jag det mer officiellt liksom. Har inte riktigt vågat tro på det och än känns det overkligt.

Jag har fått en anställning! Jag har fått jobb! Jag börjar jobba den 1 april, det vill säga nästa vecka. Och nej det är inget aprilskämt. ;-) Det är en utvecklingsanställning som senare övergår i en trygghetsanställning. 

Anledningen till att jag inte skrivit nåt om det förrän nu beror nog mest på att jag inte ville äventyra själva äktheten i det. Som att ifall jag skrev om det eller sa det högt för många gånger så visade det sig att det bara varit en dröm eller så.

Vad är det för slags jobb då som jag äntligen fått? Jo det är hos Svenska Migrationscentret som nu öppnar kontor i flera kommuner runtom i landet.Bland annat då i Forshaga som är min kommun.

Här finns en länk som handlar om just detta.

Och här är ett pressmeddelande med lite detaljer. 

(Tillägg den 28/3 - om länkarna av nån anledning inte funkar så finns också en Facebooksida. ) ;-)

Sen jag fick veta att jag skulle få en anställning har jag sakta börjat förstå att detta är vägen tillbaka till frihet. Till ett nytt liv. Ja det låter väldigt dramatiskt men det är sant. När jag blev sjuk 2004 trodde jag först inte att jag skulle behöva kämpa så för att få hjälp. Jag fick heller ingen hjälp, blev ju bara intalad att jag snart skulle bli frisk, att det inte var så farligt.

Men jag blev ju inte frisk för det. Snarare tvärtom. Så mina förhoppningar om att kunna arbeta kom inte förrän jag på min praktik på pastorsexpeditionen hade kommit upp i 30 timmar i veckan och kände att jag orkade det. Men det var ju bara för ett par år sen.

Många gånger har jag ju tänkt tanken att jag aldrig mer skulle kunna jobba. Trodde aldrig jag skulle få en sån här chans.

Men nu är jag där. :-)

Lite orolig är jag dock eftersom jag så fort blir trött om det blir för mycket omkring mig. Och jag är anställd på heltid, vilket jag aldrig varit nånsin förr. Jo när jag gjorde praktik i samband med min undersköterskeutbildning, all praktik är oftast på heltid, men det var längesen. Känns som en hel evighet sen och det var det också, nämligen 1991. :-)

Så nu håller jag på, så här veckan innan, och ordnar och planerar hur jag ska lägga upp min tillvaro framöver med ett jobb som kräver min tid åtta timmar om dagen och så får jag lägga till bussresorna på det. Det är så mycket som jag behöver förbereda och försöker ta en sak i taget i lugn och ro.

Viktor är förberedd också. På att jag inte kommer vara hemma lika mycket. Att han kommer hem före mig varje dag och att jag åker hemifrån förmodligen innan han ens gått upp på morgonen. Så visst blir det skillnad men denna skillnad är vår frihet.

Känslan av frihet är enormt viktig. Att slippa skicka in papper till socialen varje månad och bli granskad och få så himla lite att leva på. Att Viktor från och med nu kan få behålla sitt studiebidrag själv eftersom det inte kommer att räknas in som hushållets inkomst. Pengarna är ju hans men enligt socialen är de hushållets och räknades in i normen. Vi var ju tvungna att använda dem till mat.

Tre ord som betyder allra mest för mig just nu: Jag får lön. Så jag kan försörja mig utan att behöva gå till socialen. Och jag är stolt över att få betala skatt igen eftersom jag vet att en del av skatten går just till kommunens socialtjänst till alla de som fortfarande har det som jag haft det. Jag är stolt över att nu kunna bidra till att hjälpa dem som jag blev hjälpt. För jag vet vad viktigt det är att få denna hjälp. Samtidigt som jag förstås önskar att de som är sjuka ska få pengar från F-kassan istället. Utan att ständigt bli ifrågasatta.

Arbetsuppgifterna är jag heller inte orolig för, det är verkligen sånt som intresserar mig, så det ska nog gå bra. Vi i arbetsgruppen ska nu alltså bygga upp vår arbetsplats själva, utforma den. Som flest blir vi 20 stycken men just nu är vi inte så många. Vi kommer att få tillskott längre fram av bland annat nysvenskar som vi då får ta hand om till viss del och stötta. Det känns bra och meningsfyllt tycker jag. Men först ska vi få bli lite varma i kläderna själva. :-) Få komma in i jobbet i lugn och ro, som han sa den där trevlige och sympatiske mannen som informerade oss och som jag just nu glömt namnet på.  

Så jag slapp bli indragen i jobb och utvecklingsgarantin (FAS 1/ FAS 2) tack och lov.

Känslan av att världen är öppen för mig igen har infunnit sig. Vägen hit har varit lång och ibland mycket plågsam men nu är jag ändå här. Till slut. :-) Sen att det kommer bli kämpigt även om jag har ett anpassat jobb vet jag ju förstås. Men jag är redo och peppad.

Men jag hade inte kommit hit där jag är idag utan alla de som jobbade/jobbar i församlingen. Inte heller utan coachen Anna som fann praktikplatsen som passade mig perfekt.

Ja det finns några stycken, ingen nämnd ingen glömd, som jag har att tacka för allt som fört mig framåt sen 2009 då jag blev inskriven i Projekt Kraftstation. Då är det så mycket enklare att vandra på den där svåra stigen om man har folk som stöttar och uppmuntrar. Och som tror på en och ens förmåga att komma igen. Det är det viktigaste av allt.

Kram!

Fick en stund över...

Församlingen, den numer hopslagna, har fått en ny hemsida som sakta men säkert börjar ta form. Vi är två stycken (prästen Jaana i Forshaga å så jag) som donar med den och idag har jag jobbat intensivt med att få till det jag hade ansvar för. Jag var så koncentrerad att jag inte varken hörde eller la märke till att folk sprang omkring och flyttade möbler och annat. Det undrades hur jag kunde få nån arbetsro men jag var så inne i det jag gjorde att de kunde ha rivit ner en vägg utan att jag reagerat. :-)

Det är Munkfors/Ransäter, Övre och Nedre Ullerud och Forshagas församlingar som nu blivit en. Som då fått namnet Forshaga-Munkfors församling. Jag hade ju tidigare ansvar för Ulleruds hemsida, vilket var himla kul faktiskt när jag väl kom underfund med hur man gjorde. Så nu känns det inte så skrämmande att jobba med en helt ny sida.

Det är långt mellan mina inlägg här. Inte för att jag inte har saker jag vill skriva om, tiden flyger liksom bara iväg.

Jag är på praktiken varje dag nu, sex timmar om dagen och därför blir ju eftermiddagarna kortare och kvällen sömnig. :-) En del kvällar sitter jag redan vid halv tio och blinkar och blinkar och försöker hålla mig vaken åtminstone tills klockan är över tio. Om jag somnar för tidigt vaknar jag i ottan och kan inte somna om och det är ju inte särskilt trevligt.

I mitten av december blev det en stor förändring för mig för då gick Lisbeth i pension. Eller hon gör det på riktigt i mars men hade ledighet att ta ut. Det blev väldigt tyst och konstigt på expeditionen. Men när vi körde igång i januari fick jag en ny härlig kompis (vinkar glatt åt dig Phia eftersom jag vet att du läser här då och då) och på nåt vis så känner jag mig närmare de andra i arbetsteamet också. Såklart jag saknar Lisbeth, vi var ju partners in flabbskratt, fullständigt helstolliga men ibland är förändringar inte så svåra som man först tror.

Jag trivs oerhört bra fortfarande och i och med att jag faktiskt kommit upp i 30 timmar i veckan så känner jag mig också mer delaktig i verksamheten.

Jag är glad i stort sett jämt. Jo det är sant! Även om saker och ting krånglar till sig, datorer har ett eget liv vilket vi fått erfara, på expeditionen bland annat, för man begär ju att det ska funka helt enkelt. Men det ordnar sig nog så småningom, det brukar ju göra det. ;-)

Och det viktigaste av allt är att jag känner mig som en människa igen. Vad menar jag med det då? Jo jag orkar med både jobb och privatliv. Jag orkar göra det jag vill även när jag kommer hem. Orkar gå och handla, planera middagen och kanske även dammsuga lite om tid finns.  Värken har jag kvar men den är tolerabel. Jag vet hur jag ska hantera både värk och akut trötthet.

Häromdagen bakade jag bullar, hade hittat ett recept på vaniljbullar som jag ville testa, och det var inte förrän jag satt och kollade när bullarna stekte som jag kände hur trött jag var. Det sved i ögonen och jag frågade mig själv; varför satte jag igång med bullbak när jag egentligen var så trött? Men då var det ju nästan klart i alla fall. Förut hade jag nog känt efter redan innan bakandet och avgjort att jag var för trött. Nu bara gjorde jag det. Utan att tänka först. Det är så jag vill ha det, det är så jag vill vara.

Det som jag strävar mot och hoppas på är förstås en anställning. Jag vill börja försörja mig själv och slippa Arbetsförmedlingen (som jag är inskriven på sen augusti ifjol och som nu har tagit över min praktik från kommunen) och Försäkringskassan (som nu kommer att betala ut ett minimalt aktivitetsstöd som ändå måste kompletteras med försörjninsstöd) och istället få rå mig själv och leva mitt liv ifred.

Men även om jag inte vet ett skvatt om hur det blir så är jag glad. Jag har ju nått målet som var 50 %, med råge, och jag är så nöjd och stolt att jag lyckats med detta. Det trodde jag aldrig den där regniga höstdagen 2010 då jag skulle besöka Carina för första gången. ;-)

Om man ska orka kliva upp ur sängen på morgonen så måste man vara motiverad. Måste ha ett mål, en mening med tillvaron. Det spelar ingen roll vad det är bara man känner att det är viktigt och meningsfullt.Det behöver inte vara ett jobb, det kan vara en hobby, ett intresse som man har och som är värt mycket. Och det är ju sånt som man måste komma på själv, sånt kan ju inte andra tala om för en liksom.

Förresten, häromdagen när jag var inne här och kollade lite så upptäckte jag att jag hållit folk på halster i flera år när det gäller min resa till Los Angeles 2006. :-) Jag skrev i slutet av mitt gamla inlägg, som handlade om min ankomst, att jag skulle skriva fortsättning men det blev aldrig av. Ska försöka göra det ifall nu nån kanske vill veta vad som hände...

Nu tar vi lite sport tycker jag... VM i curling med Galenskaparna. Förmodligen de enda som kan göra sport kul för min del. Hehe... Ha det gôtt! Kram!

Medelålders tonåring med dålig läsförståelse...

Idag har jag varit på utvecklingssamtal på skolan och jag måste säga att efter varje gång känner jag mig alltid väldigt olustig. Det går hela tiden ut på att barnen, i detta fallet Viktor, måste ändra sin personlighet för att lättare passa in i samhället. Passa in i normen. Nu ska jag säga nåt fult... åt helvete med normen! Eller med normer överhuvudtaget. Alla dessa normer som har hittats på och som det är absolut nödvändigt att man passar in i.

Och om man inte är så värst social på sin fritid, kan man inte få ha det så då? Eller måste man tvinga sig ut och umgås fast man helst trivs hemma för sig själv? Och faktiskt mår bra och liksom laddar batterierna i lugn ro.

Ibland undrar man ju. Det är nämligen så jag funkar och förmodligen alltid gjort. Jag umgås gärna med arbetskamrater under arbetet men när jag kommer hem vill jag helst vara ifred. Är det fel? Sån är ju också Viktor. Kanske jag har påverkat honom men han uppskattar faktiskt lugn och ro.

Jag är ju myndig och vuxen, jag får välja mitt liv. Men Viktor får uppenbarligen inte det. Han ska formas in i en mall där alla ska tycka och vilja samma sak. Han vill inte vara som många av de andra tonåringarna som röker och snusar och ränner omkring och svär (Viktors ord). Nu har han ju lite toleransproblem och det är ju en aning jobbigt för honom och det får han kämpa med. Och med toleransproblem menar jag att han har oerhört svårt att acceptera dessa ungdomars beteende. Men för övrigt menar jag. Jag är oerhört glad att han är den han är. Han har ju sina problem i och med att han har Aspergers men i det stora hela så är han en fantastisk kille precis som han är.

Jag vet att de menar väl på skolan när de säger till honom att han måste och han måste... Men risken är att det kan bli bakvänd reaktion. Jag önskar att han själv ska vilja söka kontakt med andra. Men än så länge har han ingen längtan alls efter det.

Hans far och jag är inte alls ense om detta vilket gör att många samtal, i synnerhet utvecklingssamtal, blir ansträngda. Jag tror hans pappa så innerligt gärna vill att Viktor ska vara som alla andra (mestadels p.g.a mobbningsrisk) men nu är han ju inte det. Och kommer förmodligen inte att bli det heller.

Och saken är ju den att han har inga problem med att leva så. Det är andra som har problem med att han lever så. De rycker och drar i honom för att han ska bli mer utåtriktad, mer social, vilja göra saker utanför hemmet. Men han vill ju inte det. Är det då bra att tvinga honom? Han sa förra veckan, helt spontant, att han trivs väldigt bra med sitt liv. Det är inte många som kan säga det och i synnerhet inte i den åldern när det mesta är rätt så jobbigt och rent av jävligt ibland. Det kan det ju förresten vara oavsett ålder titt som tätt.

Och alltid kommer de tillbaka till det där med dataspel. Alltid. Jag måste ändå säga att Viktor faktiskt reagerar väldigt lugnt ändå. För om det vore jag som blev så hårt ansatt varje gång skulle jag resa mig och gå ut och inte komma tillbaka. Han uppför sig alltså bättre än vad jag skulle göra i samma situation.

Jag tycker inte man ska välja liv åt sina barn. De ska välja själva. När det gäller småbarnsåren och skoltiden ska man ge all kärlek, stöttning och vägledning man kan och vara förälder på bästa sätt men man ska inte välja åt dem när de lärt sig att förstå att det finns alternativ. Att lära sig att göra val anser jag vara den allra viktigaste lärdomen någonsin i livet.

Och att lära sig att det faktiskt är en själv som bestämmer hur ens liv ska se ut. Och att man tar ansvar för det.

För övrigt har jag idag suttit och gått igenom alla foton vi tog i kyrkorna. Mysteriet med runorna på dopfunten var inget mysterium. Om jag hade kommit ihåg vad jag hade läst i boken om kyrkan hade jag vetat att raden av bokstäver var runalfabetet, futharken, som var inhuggen i två omgångar på dopfuntens fot. Enligt upplysningen i boken troligtvis i magiskt syfte. Den ena raden är dock övermurad så man ser bara de tre första tecknen. Men andra raden är i sin helhet. Så nu vet vi det. :-)

Nu är det mycket på gång på pastorsexpeditionen. Det är utskick för inbjudan till dopkalas, alla barn som döpts under året blir bjudna på kalas och får en liten dopängel.Det är inbjudan till Allhelgona, de som begravt någon anhörig under året som gått. Det blir utställning i kyrkorna till Allhelgona men innan dess, den 28:e blir det en slags fotoutställning i Övre Ullerud i samband med att vi byter från sommartid. Sommarfoton är faktiskt temat. Det blir några dikter också men just nu efterlyser vi somriga foton. :-) Och snart ska vi ha födelsedagsfest igen. I början av november går den av stapeln. Och jag jobbar med hemsidan förstås.

Så det är mycket nu...men det är roligt. :-) Jag kan helt ärligt säga att jag faktiskt också trivs rätt bra med livet, efter omständigheterna.

Nu blir det Green Day! Den här låten blir jag aldrig trött på; 21 guns. Versionen från musikalensemblen. Passar min sinnesstämning utmärkt just nu. :-) Kram!


PS
Jag får visst lägga in länken till låten istället för blogger tar så lång tid på sig att fixa med klippet och jag vill inte sitta här hela kvällen och vänta...

Här är den

Regnet det bara öser ner....

...och jag blir så blöt om både skor och strumpor... Nja riktigt så farligt är det väl inte. Åtminstone inte idag. Än. Igår regnade det konstant, hela dagen.

Det var ett tag sen jag skrev men nu är jag här igen. :-) 

Jag var och hämtade Isac förut. Matte har semester den här veckan och skulle in till stan på nåt jox och sms-ade mig imorse och frågade om vovven kunde vara här i eftermiddag. Och det kunde han ju. När man kommer in och ska hämta Isac blir man nästan överfallen av en hund med glädjefnatt så man får helt enkelt vända ryggen till och stå där tills han lugnat ner sig. :-) Nu ligger han i soffan men är fortfarande lite orolig och ska lyssna och kolla. Han brukar springa runt en bra stund innan han väl tycker att det är nog med kollandet och lägger sig. Då har han liksom gjort sig hemmastadd och kan ta det lite lugnt. 

Det är semestertider på pastorsexpeditionen. De som är kvar, förutom jag och Lisbeth, jobbar med konfirmanderna som läser sista veckan nu. Och den här veckan håller de till borta vid kyrkan. Till helgen är det konfirmation efter tre veckors intensivläsning och de har också varit iväg på läger.

Både igår och idag så var det bara jag och Lisbeth där borta. Men vi har så roligt så det går ingen nöd på oss. Lite tomt och konstigt är det ju förstås.

Fick en mysig bild på mobilen idag som jag skickade vidare till min mail för att kunna se den i större format. Jag har ju en sån där vanlig gammaldags modell där skärmen är liten som en skrutt.

Viktor håller i en liten kattunge som hans kusiners katt är mamma till.

Så här ser hon ut. Detta foto togs när kattungarna var väldigt små. Och så in i baljan söta! Jag tror mamman heter Maja. De är fyra stycken och har fått lite roliga namn. Jag vet bara tre av namnen: Torsten, Gustav och Doris. Vad den fjärde heter kom inte heller Viktor ihåg sist jag frågade.

Söta eller hur?




Ha en bra dag, regn eller ej! Kram!

Dumt politikerfôlk och en i övrigt väldigt trevlig onsdag

När jag gått igenom de lokala nättidningarna så brukar jag ta en sväng in på SVT. Där fann jag detta...

http://svt.se/2.22620/1.2756435/borg_for_svag_drivkraft_att_jobba

"Kombinationen av socialbidrag, bostadsbidrag och etableringsbidrag gör att drivkraften för unga och invandrare att gå in på arbetsmarknaden är alldeles för svag.

Det menar finansminister Anders Borg (M), som nu vill att villkoren ses över och kraven skärps.
-Det här är den svenska modellens Akilleshäl. Det är inbyggda drag i ett väl fungerande samhälle som vi måste göra någonting åt. Man måste bli tydligare med möjligheterna att ställa krav, säger han till SVT.
-Man ska delta i utbildningar, man ska komma till klasserna, man ska fullgöra sin praktik och man ska lära sig svenska och framför allt skaffa sig en svenska som gör att man ha yrkeskunskaper, förklarar Anders Borg.
-Det handlar både om möjligheter, krav och drivkrafter, sammanfattar Borg."

Vem har inbillat honom att det är på detta viset? Att bidragen är så höga att det får folk att bli lata? Detta är ju vad moderaterna försöker inbilla folk och alltid försökt med för den delen. Så typiskt.

Jag tycker han ska ta sig en titt i (den verkliga) verkligheten först innan han uttalar sig om nåt sånt. Det kan vara fråga om ett fåtal som kanske inte sköter sig, som kanske inte har nån gnista men så himla mycket pengar får man inte.Och vad är etableringsbidrag? Det har jag aldrig hört talas om. Och jag kan säga att får man både det och bostadsbidrag så sjunker bidraget från socialen betydligt för man får inget mer än normen oavsett. Som jag sagt förut så räknar de ju även in barnbidrag som inkomst. Så inte blir det så mycket pengar att man inte är motiverad till att jobba. Jag tycker de ska leta efter andra orsaker än just de ekonomiska. Det finns nog väldigt många unga och invandrare som mår rätt så dåligt, av olika skäl, och kanske inte är i form för att delta i någonting alls. De behöver kanske mer hjälp förutom pengar.

Det finns ju för övrigt inte jobb till alla. Men det vill han visst inte tänka på alls...

Idag har en journalist och en fotograf från Kyrkans Tidning (från Stockholm) varit här och intervjuat oss. De stannade rätt länge och det var väldigt trevligt. Hela gänget blev till slut indraget, mitt i lunchen till på köpet, och det får de väl skylla på mig i så fall. :-) Det var stämningen på pastorsexpeditionen som skulle fångas och jag tror de fick känslan för hur vi har det. De verkade trivas hos oss i alla fall.

Jag lägger in länken här när artikeln är inne på deras nättidning. Det togs väldigt många bilder både inne och senare ute i regnet. Bilderna togs av en väldigt engagerad fotograf som verkligen hade förmågan att få oss att slappna av. Det kan ju annars bli lite påfrestande att ständigt ha en kamera i ansiktet. Så det ska bli kul att se resultatet.

När det gäller det övriga arbetet ska jag använda ett av kyrkoherdens kända uttryck... Vi dyngar på som vanligt. ;-) Hehe...

Jag är så TRÖTT just nu men ändå glad. Imorgon fyller vår goa Lisbeth år och även om jag faktiskt är ledig ska jag gå dit en stund på förmiddagen för att vara med och fira henne. Det går ju inte att missa en sån sak heller. ;-)

Så här ser jag ut i Sims nu för tiden, jag tog foto av skärmen så det är väl en aning snett. Viktor har gjort oss båda som Simmar och det är väl inte utan att jag skulle vilja hoppa in i spelet och bo där länge. :-)

Det blev väl inte exakt, det kan det ju aldrig bli med frisyr och andra detaljer men så likt det nu kan. Jag sa till Viktor att jag skulle önska att jag var så snygg som mitt Sim-jag och som den gentleman han är så tyckte han att jag var finare som mitt riktiga jag. Gulle!

Kram!

Bokrelease - ännu en magisk kväll

Igår var det ju dags för bokrelease i Kulturhuset i Deje och kvällen blev precis så trevlig som vi hade hoppats. Ännu bättre än vi hoppats, den var magisk och påminde till viss del om vernissagen i kyrkan i september.

Jag var nervös innan men när folk började ramla in så släppte allt och jag bara njöt av alltihop.

Solveig och Lennart (Carinas mamma och styvfar) hade ansvar för allt tilltugg respektive försäljningen av böcker. De är båda helt fantastiska och jag kan inte tacka dem nog mycket för det jobb de la ner.

Jag tycker att det är helt fantastiskt att få uppleva allt detta. Och jag trodde att jag skulle må dåligt idag, att fibron skulle ställa till det som den gjorde till viss del efter vernissagen då jag fick migrän dagen efter. Nu förberedde jag mig med Alvedon redan när jag la mig igår kväll. Sömnen blev det dåligt med inatt. Jag somnade gott och sov tre timmar och sen vaknade jag och var klarvaken. Det gick inte att somna om på en lång stund och då blev sömnen väldigt ytlig. Sånt som hade hänt under kvällen spelades upp som en film i huvet på mig och det var ju trevligt i och för sig men inte när man vill och behöver sova. :-) Jag vaknade också vid ett tillfälle av att jag skrattade högt. HA! Men jag minns inte vad jag drömde då. Förmodligen nåt roligt.

Jag gick iväg till praktiken även idag för jag kunde inte hålla mig borta. Egentligen skulle jag varit ledig i och med ansträngningen igår men jag ville så gärna dit just för att få dela och prata om upplevelsen av gårdagskvällen med de andra. Så jag laddade med mer Alvedon (dubbelt upp) och gick iväg. De andra hade för övrigt samma känsla av gårdagen som jag, att det var så trevligt och mysigt.

Och trots att jag har haft enorm muskelvärk och varit ganska trött idag så har det känts väldigt bra.













Här är jag i farten och signerar böcker...


























Tina Bergenbrink från Bilda, professor Bengt Starrin och kommunalrådet i Forshaga kommun; Angelica Rage. De höll alla tre så fina tal och Tina läste några av dikterna som hon hade som favoriter.

Fru kommunalråd köpte en hel hög med böcker för att dela ut till sina politikerkompanjoner. :-) Och det är faktiskt mig hon tittar på just där när hon säger det. Tina ser ut att tänka "hoppsan det var inte dåligt". ;-)

Carina pratade också lite om hur det varit från första början med min praktik och hur det utvecklats till vad det är nu.

Och jag vill tillägga att det är mycket tack vare henne som det gått så bra. Hon lät mig ta allt i min egen takt och uppmuntrade mig hela tiden så att jag vågade och ville mer än jag trodde att jag kunde. Du är bara bäst Carina! Och de andra på pastorsexpeditionen går heller inte av för hackor. ;-)

Här står hon iklädd sin diakonmundering, som hon brukar använda i officiella sammanhang, lite sammanbiten för ovanlighetens skull.











Kaos i köket. När jag kom hem hade jag fullt upp med att leta vaser till de blommor jag fick.












Så här blev det när jag äntligen fått tag i vaser.










Alla blommor behövde inte vas. Denna ljuvliga lilla bukett som kom från tjejerna i blomsteraffären satt i en oasis. Och precis som temat på diktutställningen där så toppades allt med en fjäril. ;-) Tjuuuusigt!




Det är förmodligen en hemsida på gång som ska höra till boken. Den är jag inte ansvarig för dock men jag återkommer till det när allt är klart.

På tisdag nästa vecka kommer en tjej från Värmlands Folkblad och ska göra en intervju. Det blir spännande. ;-)

Ha det gôtt! Kram från en lite sliten, trött men väldigt glad person.

ett litet PS... Jag tänkte en gång för längesen, då när jag var så arg på F-kassan och satt och mailade till en av de som var ansvariga för alla de avslag jag fått, att jag minsann nån gång skulle visa både honom och de där andra som trodde att de kunde göra så mot folk. Jag önskade då att jag på nåt vis, med mina ord, skulle kunna ta upp kampen, nå ut så att verkligheten som alla som är sjuka, utslängda ur sjukförsäkringen och fråntagna all mänsklig värdighet lever i, faktiskt kom fram och blev tydlig för alla att se

Jag är där nu. Jag har börjat gå på vägen som ger mig chansen till att påverka. Och detta gör att jag känner en styrka inifrån som kommer just från den platsen i mig som fått upprättelse.

Att kämpa för en sak tar tid, precis som det måste få ta tid med rehabilitering och möjligheten att bli frisk(are) men nu känns det som om det lossnat och rullar på åt rätt håll. I dubbel bemärkelse...

Omtumlande

Boken är klar! I morse blev jag överraskad och hyllad när jag kom till pastorsexpeditionen. Där stod två lådor, en vas med tulpaner och choklad på mitt skrivbord. Jag tappade talförmågan fullständigt. Jag visste ju att boken var klar och att vi förmodligen skulle få hit nån kartong idag men inte att det skulle bli så uppmärksammat. Ja jösses. Omtumlande är bara förnamnet.



















Här plockas första exemplaret upp ur kartongen.

















Här sitter den omtumlade författaren och kan inte annat. :-)

Det var alltså sant, här var min bok. ;-)















Så här ser den ut. Jag la en bok med framsidan upp och en med baksidan upp så man kan se lite även av den. Och vilka det är som ger ut den. :-)











Nu ska jag försöka smälta detta. Jag sa till Carina senast igår att jag var lite trött på just de dikter som är med i utställningen, det blir ju så när man håller på med vissa texter så mycket som jag gjort med de här. Efter fyra versioner av utställningen, där jag ju också skrivit ut och klippt och skurit och donat, och korrekturläsning så kände jag mig liksom trött på dem. Men det kändes annorlunda att läsa dem i boken. :-)

Ha en bra fredag! Det ska jag. Kram!

PS. Jag kommer att lägga ut eventuella länkar dit man kan vända sig om man vill beställa/köpa boken. Men jag ska kolla upp det lite mer först.

Drömmar av olika slag...

Idag fick jag se en tidig version av hur min (ja jag får väl lov att säga att det är min även om väldigt många är inblandade...) diktbok kommer att se ut. :-) Flin i bôtt! Det var så häftigt att se hur den kommer att bli med all sån där info i början som man ser i böcker med ISBN-nummer och allt. Ojoj...

Jag satt och gick igenom den och gjorde bara små justeringar och la in förslag på bilder där det skulle vara det, för övrigt såg det jättebra ut. Det är Carinas man som fixar med bokens grafiska design, han är bra på sånt. Det känns lite som ett familjeprojekt alltihop. För det är så jag känner det när det gäller både Carina och hennes familj, Ingrid från Sensus, Tina från Bilda och de som jobbar på pastorsexpeditionen. De känns lite som min familj. Jag trivs väldigt bra i den familjen. :-)

En dröm håller på att bli sann. Mina dikter i en bok... Det känns helt fantastiskt. Overkligt på nåt vis men fantastiskt.

Bengt Starrin håller på att skriva förordet och det ska bli väldigt spännande att se vad han skrivit. Han har fått hela bunten med dikter att läsa, han ville ha dem för att kunna ta till sig materialet liksom.

Det kommer att bli två diktsamlingar i boken. Den som heter Vägen Upp och som är dikterna från utställningen och sen kommer en fortsättning. En mer positiv del som heter Känslan bär mig. Den innehåller inte så många dikter som den första. Vi begränsade oss där för det finns nämligen fler än de som kommer med i boken.

Den nya diktsamlingen kommer att ställas ut i blomsteraffären här i Deje snart. Vi var på möte med ägaren där igår och gick igenom hur det skulle bli. Hon hade så många bra idéer och fick hela bunten med dikter att läsa. Sen ska hon skapa något i sitt skyltfönster utifrån en av dikterna vilket jag tycker är så spännande för det lämnar jag ju helt åt henne att välja. Sen kommer dikterna att dyka upp lite här och var inne i affären. :-)

Det är så roligt när man får träffa inspirerande människor, vilket jag sa häromdagen också. Men det tål att upprepas. Jag återkommer till hur det blir med den utställningen längre fram. Den ska dock vara klar att ställas ut redan i början av februari så jag får en del jobb framöver.

Viktor har gjort ett kuddfodral i slöjden.

Jag tyckte det var så fint. :-)













Inatt drömde jag att jag sjöng för full hals. Och inte vilken sång som helst heller... Det var O helga natt. :-) Men det var så kämpigt att få ut tonerna liksom. Som om jag sjöng mot en vägg eller en kudde kanske. Jösses! Tänk om jag låg och sjöng i sömnen! HA! Jag vet ju inte det i och med att jag sover ensam och Viktor hör ju aldrig nåt, hans rum ligger ju en bit ifrån mitt också för den delen. Jag minns att jag liksom la handen för örat, sådär som Jerry Williams gör, för att höra om jag lät bra på de höga tonerna. :-) Det var nämligen inte bara jag som sjöng utan det verkade som om jag var i en stor byggnad med massor av folk i men stod i skymundan på nåt vis och sjöng som en galning. Vad ska man tro om en sån dröm?













Ha det gott! Kram!

Goa människor som inspirerar

Varje gång jag träffar folk som är glada och vänliga blir jag både rörd och väldigt glad. Människor som utan vidare bara tar emot mig och innesluter mig i sitt hem och i sina liv även om de inte känner mig alls. Det finns så många sådana människor runtomkring det är bara det att om/när man är väldigt deppig eller mår dåligt på annat sätt så ser man inget av det där goa och vänliga. Man vill bara gömma sig och strunta i hela världen. Sån var jag väldigt länge.

Ju längre ut jag förlägger min trygghetszon desto fler sådana människor träffar jag. När jag mådde som sämst hade jag en väldigt begränsad zon där jag kunde röra mig utan att bli stressad eller känna mig invaderad. Nu har den blivit rätt stor. Och den växer ständigt. Rädslan för att känna mig utlämnad och bli stressad har försvunnit och jag känner mig trygg i och med mig själv på ett annat sätt mot tidigare.

Detta är en stor sak för min del. Jag är stolt över att jag kommit dit. Klappar mig själv på axeln då och då och berömmer mig för det jag gjort och gör. :-) Precis som min psykolog sa att jag skulle göra då jag klarat av nåt jag inte trodde att jag skulle orka. Hon sa hela tiden att jag inte skulle vara för hård mot mig själv om jag kanske inte klarade allt det jag hade tänkt, på en gång, utan istället berömma mig för det jag faktiskt gjort och gjorde.

Jag tror att även om jag har en bit till att gå så har verkligen den här tiden tillsammans med de som jobbar på pastorsexpeditionen hjälpt mig att få visa mig som den jag är. Den avslappnade stämningen och kravlösheten har gjort att jag istället bett om att få krav på mig, bett om uppgifter och sökt mig till de andra mer och mer. Inte bara tytt mig till Carina. Jag har fått möjligheten att tänja på mina zongränser. Och det har gått bra varje gång. Därför att när jag väl gjort nåt så har jag varit redo, jag har velat pröva mig själv, velat testa. Och tack vare Carina så har jag vågat göra saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Så det känns verkligen härligt.

Och trots att man dagligen läser i tidningar om hur folk slåss oprovocerat, de skjuter ihjäl varann, de mördar barn och gör inbrott... så finns det ändå så många fantastiska människor som ger oss allt det där varma och goda, det där som gör att vi orkar med tillvaron även om den är ett rent helvete ibland. Dessa människor är inspiration. Jag vill tacka för att ni finns!

Idag har vi (jag och Carina) varit i Grums och hängt upp utställningen. Fick träffa Carinas härliga mamma och hennes (mammans) lika härliga gubbe. Och efter en fantastisk lunch hos dem så åkte vi till Grums kyrka där vi träffade diakonen Birgit. Hälsade också på kyrkoherden innan vi åkte därifrån. Han hade nämligen gått in i kyrkan, där vi satt upp utställningen, och börjat smygläsa lite. :-)

Carina tog foton som hon vid tillfälle kommer att lägga in på utställningens Facebooksida. Jag hade förstås inte huvet där det skulle vara imorse (under armen som vanligt såklart...) för då hade jag ju kunnat komma ihåg att ta med kameran. (Ack!)

Nåt som jag däremot har foto på är den lilla ljuslykta som jag och Carina fick varsin innan vi åkte därifrån.

Ha det bra! Kram!













Idag är det förresten Martin Luther King-dagen. Mannen som stod upp för mänskliga rättigheter och för de fredliga metoderna i kampen. Som kämpade för ett färgblint samhälle... Men som miste livet på grund av den inställningen. Tänk att en del människor har så svårt att både höra och se sanningen. De är så rädda för förändring att de hellre tar död på någon som vill nånting bättre än det som är. Är det inte konstigt? Hur tänker dessa?

Han fick faktiskt Nobels fredspris 1964. För sin kamp mot rassegregering och rasdiskriminering bland annat.

Martin Luther King
1929- 1968

Han är också en inspiration.

Konsten att ha roligt nästan jämt

Idag har det varit en fullkomligt galen dag på pastorsexpeditionen. Så mycket skratt och stolleprov! Men så roligt. :-) Jag skrattade så jag nästan fick huvudvärk. Fast i och för sig; det är ofta som vi skrattar oss halvt fördärvade faktiskt.

Jag skulle sitta och leta efter och skriva in dikter i ett dokument inför vårens må-bra-dag som vi ska ha. Jag hade lagt in en del på min lilla datatraveler = ett flyttbart usb-minne, för jag hittade inte de dikter som jag antar att Carina lagt in nånstans och då tänkte jag att då tar jag med dem från min dator och lägger in dem via usb-minnet. Hon har nämligen inte varit där varken igår eller idag. Så jag kunde inte fråga menar jag. ;-)

Sen blev det nåt tjorv för Windows hade gjort uppdateringar och ville starta om datorn och jag fick ständiga påminnelser. Så till slut stängde jag ner allt och lät datorn starta om. Men tyvärr så satt usb-minnet kvar i datorn... Förmodligen så blev det nåt vajsing då. Jag har ingen aning. Så efter mycket letande och grunnande och prövande så fick jag ge upp. Det får vara tills efter helgerna. Det är ju ingen sprillans ny dator heller men den funkar ju hjälpligt. Jag tror inte det är nåt allvarligt fel men vad vet jag?

Både igår och idag stannade jag och åt lunch, nåt som jag vanligtvis inte brukar göra, och det var också väldigt trevligt. Det är ju nåt som jag inte orkade i början, det brukade bli för rörigt i huvet på mig och jag kunde inte slappna av. Nu för tiden känns det ibland lite trist att gå hem för att äta lunch. Så jag kanske mer och mer kommer att ta med matlåda och äta där. :-) Detta är också bra träning för min del. För det första att ens komma ihåg att fixa matlåda och sen faktiskt längta efter att sitta där tillsammans med de andra och äta. Sånt var knappt ens tänkbart för ett år sen.

Det var massor av goa julkramar innan jag gick hem. Och förmodligen så går jag dit en skvätt till veckan, jag är nämligen ledig ett tag nu, för jag vill nog dit och töla lite igen med bland annat Lisbeth. Och kolla om det finns nån choklad kvar, vi fick en hel säck med olika sorter i julklapp idag. Hehe...

Trots en hel del mat i kylen så lyckades jag inte få ihop nån vidare middag idag. Det fick bli pannkakor. Men det är inte helt fel. :-)

Här ligger det en hög med pankisar som en arbetskamrat, från förr i tiden, kallade dem. ;-)











Nu blir det frågesport.



Kram!

Istappar utan is och en ängelkula

I tisdags hade vi pysselkväll på pastorsexpeditionen med julmat, vi bytte julklappar och sen var det pyssel då alltså. Jag pysslade ihop ett par istappar i pärlor, det var rätt kul faktiskt. Lite pillrigt och jag fick kramp i fingrarna när jag skulle få på de minsta pärlorna på tråden men det var kul.







Jag har hängt dem på gardinstången i vardagsrummet. Kanske jag skulle ha dem längre ner för då faller ljuset på dem bättre. Jag får se om jag kanske flyttar på dem eller sätter i en extra lång tråd.

Snö har det ju kommit också till Viktors stora glädje och där är vi oense. Även om han inte gillar när det blir halkigt så vill han ha snö men det ena brukar ju liksom ge det andra. För det ska ju alltid smälta lite och sen frysa, sen kanske det regnar lite också och sen fryser det på igen... och så vidare. Det är ju just detta jag inte gillar med vintern. För man vet ju inte om man överhuvudtaget kan ta sig fram dit man ska. Inte kul.

Jag har suttit och räknat på det där med konsumentverkets siffror och de siffror som socialen använder i sina beräkningar och jag blev lite mör i hjärnan av det men jag tänkte försöka skriva upp de iakttagelser jag gjort så småningom. Som jag kan se just nu är det också svårt att jämföra för en del av de poster som de tar upp på konsumentverket är inte riktigt lika de som socialen har. Vid en snabb koll, om jag nu fått ihop det rätt så ska man enligt konsumentverket ha runt 800-900 kronor mer varje månad än vad man får från socialen. Sen borde ju konsumentverket förnya sina siffror varje år i takt med prisökningar och sånt vilket de tydligen inte bryr sig om att göra. Jag har utgått från siffror som gäller en vuxen och ett barn som är tonåring. Men som sagt; det kommer så fort hjärnan orkar ta sig an detta en runda till. För det går runt i huvet efter en tripp in i dessa beräkningar det kan jag säga.

Jag tycker det är väldigt intressant nämligen. Sen är det ju det faktum att barnbidraget räknas som inkomst. Detta som alla som har barn får även de som aldrig använder det utan sparar det på ett konto åt sina barn som de får senare. Jag har funderat på att mailbomba socialdepartementet angående just detta och att de ska låta bli att räkna med det som inkomst när man söker försörjningsstöd. Dessa kronor ska gå enbart till barnet och inte till nåt annat för då kanske man kan köpa kläder själv till sin unge och låta denne få möjlighet att kanske åka nånstans, gå på bio eller så. Alla föräldrar som har barn får barnbidrag men vi som går på försörjningsstöd får inte det för det räknas in i den summa som vi ska få från kommunen. De räknar alltså av 1050 varje månad för det ser de som inkomst. Jag tycker vi ska få detta utöver normens beräkning. Precis som alla andra föräldrar som får detta utöver sin lön. För tänk om det skulle räknas av en tusenlapp på folks löner varje månad bara för att de ju fått barnbidrag. Det skulle de nog inte tycka om eller hur?

Nåja. Såhär såg den julklapp ut som jag hade i det paket jag fick i tisdags. Så söt! :-) Min egen lilla julgransängel.














Här fick jag till ett blänk från solen som kikade in tidigare idag. Som om ängeln liksom skickar ut ljus från sitt hjärta.

Kram på er!

Traditioner som visar en skvätt dubbelmoral hos de som vill ha dem

När man hamnar i en värld där man inte trodde man någonsin skulle hamna och faktiskt trivs utomordentligt bra så kan man lättare se saker utifrån flera olika synvinklar. Jag pratar då om min praktikplats förstås. :-) Jag hade väl aldrig trott jag skulle hamna på en arbetsplats där jag skulle umgås med så många präster och delta i en hel del verksamheter som har med kyrkan att göra. Nog för att jag var med i kören i många år men det var ju då i min ungdoms dar, nu är ju nu... liksom.

När det gäller skolan och det ganska nya (i alla fall här) traditionella adventsfirandet i kyrkan så har jag fått bevis på så mycket dubbelmoral från både skola och föräldrar de senaste dagarna att jag nästan tappade hakan i golvet när jag fick höra detaljerna.

De senaste åren, ja jag vet ju bara hur det varit sedan Viktor började skolan, har det varit samling i kyrkan på morgonen fredagen innan första advent. Varför nu någon kommit på detta är för mig lite märkligt för när jag gick i skolan var vi inte till kyrkan och firade detta. Kyrkan ligger också väldigt avigt till, en bra bit från skolan, så det blir ju lite trist att gå dit.

Däremot fick vi gärna ta med oss ett litet ljus att ha på bänken som vi då tände på fredagarna före varje adventssöndag. Som jag minns. Eller om vi använde ljusen varje morgon under just de veckorna det minns jag inte riktigt. Jag kommer heller inte ihåg vad vi gjorde när vi tände ljusen men jag har inget minne av att vi sjöng en psalm eller bad en bön eller nåt sånt. Vi kanske bara hade lite mys med pepparkakor och detta var ju ovanligt i sig i klassrummet på den tiden. Nu pratar jag om låg och mellanstadiet här. På högstadiet gjorde vi inget alls i anslutning till första advent.

På lågstadiet hade jag en extremt religiös fröken som var mycket noga med advent och alltingenhären och vi fick tillverka våra egna adventsljusstakar i lera och måla och stå i. Min målade jag rosa och vit (inte direkt julfärger men detta kanske var en omedveten protest gentemot allt det religiösa från min sida, hehe) och hade glitter på. Tjusig värre kan ni tro. Den var gjord för fyra små julgransljus. Den såg ut som en rosa/vit minilimpa med ljus i. ;-)

Nu har alltså någon eller några föräldrar bestämt sagt ifrån att nåt prat om gud och sånt får bara inte förekomma varken vid detta firande eller vid avslutningen på sommaren. Men hallåååå!

När nu ändå skolan bestämt att advent ska firas, i kyrkan, eventuellt också med en präst inblandad, så tycker jag nog att folk får acceptera att det talas om Jesus åtminstone. Är det inte därför vi firar advent? Betyder inte just ordet advent i väntan på? Och då menas det väl i väntan på Jesu födelse? (Hörde plötsligt Tage Danielssons röst i huvudet när han läser om Karl-Bertil Jonssons jul...)

Ja jag kanske inte ens behöver förklara hur konstigt detta blir. Vore det inte bättre för alla om avslutningar och eventuellt adventsfirande kunde hållas i gympasalen som det gjordes när jag gick i skolan? Det blir ju alldeles för mycket att ta hänsyn till ändå så detta vore ju det bästa.

Ingen kyrka, ingen präst, bara rektorn som önskar barnen/ungdomarna en trevlig sommar, när det gäller avslutningen då. Och på advent... jaa.. ska man verkligen fira advent i kyrkan om man ändå inte tror? Ska man överhuvudtaget blanda in adventsfirandet i skolan om man känner på det viset? Jag har sagt många gånger att jag inte är troende och det står jag för. Men jag respekterar de som är det. De får ju ha sin uppfattning om de vill och de får respektera min.

Nåt som jag däremot anser vara väldigt viktigt är vår tro på varandra. Den är ju desto viktigare. Att vi inte ska sluta bry oss om varandra och ta hand om varandra. Om jag säger att jag tror på energier och på kärlek och till och med på folk runt omkring mig så vill jag inte sätta nåt namn på det jag tror på. Inte kalla det för att det är nån gud som jag måste tacka hela tiden och be om förlåtelse till. Jag kan ju vara tacksam ändå, vilket jag kan visa min medmänniskor på olika sätt.

Har jag gjort nåt dumt mot någon människa så ber jag denne om att förlåta mig. Det är väl ändå det allra viktigaste. Sen så får man ju också försöka bemöta andra på ett sätt som man själv vill bli bemött. Och om nån troende nu kanske menar att detta är just att vara kristen/troende ja då får väl denne säga det då. :-) Jag sätter ändå inte nån etikett på mig som troende för det är jag inte. Inte i den religiösa bemärkelsen.

Jag kan också säga att jag nog aldrig haft så roligt på en arbetsplats som jag har nu. Det säger väl ändå en del eller hur? ;-) Jag möter ständigt människor som är så härliga, glada och väldigt omtänksamma att detta faktiskt har förstärkt min tro på mänskligheten rejält. Den var ju rätt svag under den period då jag mådde som sämst och aldrig fick nån hjälp från de håll där hjälpen skulle behövt komma.

Men vilken tur att sånt kan ändra sig. :-)

Julbelysningen har hängts upp tvärs över vägen och på de små träden i centrum och imorse blev jag faktiskt glad när jag i det disiga novembermörkret fick se alla små lampor. Inne på gården har granen satts upp. Så lite julstämning har börjat spridas över vårt lilla samhälle. :-)

Detta är vad jag ser från mitt fönster just nu. :-)

Ha det gôtt! Kram!

(När jag tog fotot var klockan runt fyra på em. Det blir mörkt fort.)












Här kommer en liten bonusgrej. Apropå det där med tro. Letade länge efter en bra version, där man även kan se sångaren själv, men orkade inte leta mer utan tog den med bäst ljudkvalitet. Och att Rosa Pantern står där och ser vilsen ut kan ju symbolisera hur man kan känna sig då och då. :-)

Lövblåsning och en pratig onsdag

Nu blåser de löv här ute. Det låter väldigt mycket men det är rätt kul att titta på. :-) Lövblåsarna själva har ju öronkåpor på sig så de behöver ju inte lyssna på oljudet.

Jag har nyss kommit hem från en förlängd dag på praktiken. På förmiddagen hade vi möte med arbetskonsulenten och hon hade en del saker att ta upp som gäller min framtid. Hon var dock väldigt noga med att poängtera att detta låg långt fram i framtiden om jag säger så. Men att det var bra att tänka på redan nu så det fanns med i ens planering inför resten av tillvaron. Arbetsmässigt sett då. Fast allt hänger ju ihop. Mår man bra på och med sitt jobb så brukar resten av tillvaron också gå rätt bra. Så det måste kunna kombineras och då får man ha med det i planeringen för att försöka ordna sig ett värdigt och drägligt liv trots sjukdom och annat bôs.

Och jag har inte det minsta dåligt samvete för att jag erkände att jag helst inte vill behöva vända mig varken till F-kassan eller arbetsförmedlingen även om hon menade på att det var bra att använda sig av de fördelar som finns när och om man ska bli anställd. Att arbetsgivaren får pengar för att anställa så att det inte kostar denne så mycket. Och att jag då hade lättare för att få en anställning på 50 %. Men för mig innebär kontakt med dessa båda ställen en hel massa krav på mig som människa och ifrågasättanden av mig och de besvär jag har så jag är ännu lite tveksam. Måste nog komma upp i fler timmar än 8 i veckan först innan jag orkar tänka på det.

Hon sa också att om jag får ett arbete skulle jag kunna söka permanent sjukersättning för de procent som jag inte kan jobba. Om jag t.ex får ett jobb på 50 % och kan söka ersättning för 50. Jag sa till henne att det nog inte finns någon på F-kassan som kommer att godkänna min diagnos och hon sa att jag behöver ha nytt läkarintyg för detta. Suck. Så fort såna där saker dras upp så kommer den där gamla jobbiga känslan tillbaka igen. Av att vara misstrodd och dåligt bemött. Jag vet mycket väl att det inte behöver bli så nu igen men känslan har väldigt lätt att hitta tillbaka till mig för ett ögonblick. Och även om hon sa att jag kanske måste göra det som är jobbigt för att det i slutänden ska bli till nåt bra är jag lite tveksam till det.

Jag tänker inte gå till en läkare och tvinga mig själv att släppa allt det friska (igen) och gräva ner mig i min sjukdom bara för att få ett intyg på att jag har fibromyalgi och att detta gör att jag har en nedsatt arbetsförmåga. Jag ska bli trodd och lyssnad på och undersökt utifrån hur jag faktiskt mår nu och hur sjukdomen kan påverka mig och mitt eventuella arbete. Inget annat. Ska man verkligen alltid behöva spela teater för att bli trodd? Bara att få det tipset tycker jag visar på hur fel det har blivit när det gäller sjukvård och intyg.

Jag är stolt över att jag har kommit dit där jag är idag. Stolt över mig själv. Och ingen ska få ta det ifrån mig nu när jag äntligen känner så här. Oavsett om det anses behövas för att det ska bli bättre sen. Nix nej! Men vi får väl se hur det blir. Vi måste ha en slags planering i alla fall att visa upp för min socialsekreterare vid nästa möte.

Efter lunch blev jag intervjuad, som jag nämnde om igår. Vi ska träffas igen på fredag för då ska vi (jag och Carina) hjälpa till med tips om upphängning av utställningen då den ska sättas upp i Forshaga. Jag har ju inte sett lokalen alls förut så jag behöver ju dit och titta först innan jag kan ge tips. Och hon (diakonen) var mån om att dikterna kom till sin rätt. Jag ska egentligen vara ledig på fredag men vad gör man inte för konsten och kulturen! Då får jag väl också tillfälle att läsa igenom sammanställningen av intervjun och kolla av att det jag sa faktiskt var det jag sa. Hehe! Ja just det hon nämnde nåt om att ta en bild också, hon hade glömt ta med kamera idag. Då får man väl försöka visa sin vackra sida, var nu den sitter. ;-)

Vi pratade också lite om minneslådorna för hon ville veta vad jag startade med för slags arbete när jag började min praktik. Detta kom sig såklart av att vi pratade om hur jag hade mått när jag fick min praktikplats och hur jag mår nu och vad detta gjort för mig och min självkänsla. Vi pratade också om hur det kan gå till när jag skriver en dikt. Och jag sa att det kan vara en känsla, en tanke jag får när t.ex. borstar tänderna, lagar mat eller gör nåt annat sånt där vanligt och som jag måste skriva ner genast för om jag väntar tappar jag bort den. Eller också kan det vara en känsla som dyker upp genom att man tänker på något speciellt eller ser ett foto som inspirerar. Det kan skapas dikter på många olika vis. Alla sätt är bra tycker jag.

Hon frågade nämligen om jag var en sån person som liksom värkte fram mina dikter och det gör jag verkligen inte. Nog för att jag kan få kämpa lite om jag ska skriva födelsedagsverser eller andra rim men inte annars. Orden kommer till mig och om de inte gör det så släpper jag hjärnan fri en stund så den får vila och så kan det kanske dyka upp nåt bra senare. Så är det för mig.

Ha det gôtt! Kram!














PS. Om det är nån som undrar hur min ovetenskapliga undersökning går så kan jag säga att jag jobbar på den i tysthet. Den är snart klar att redovisas. :-) Om nån nu skulle undra menar jag...

Ömma fötter och sand i huvet

Konstigt. Ibland när jag är som tröttast och undrar hur i hela friden jag ska orka med så får jag liksom kraft nånstans ifrån och allt går bra ändå. Det är inte alltid det blir så men idag var en sån dag. Och då får man vara väldigt tacksam.

Lite öm och ledbruten från gårdagens jippo stapplade jag runt med värkande fötter idag. Skulle varit ledig (efter allt kalasjippo igår) men kände att jag ville ordna till minneslådorna, som var extremt röriga efter att jag använt en massa grejer och sen lagt ner det huller om bladder, så jag gjorde upp med Carina om att komma som vanligt på förmiddagen.

Orken har kommit och gått i omgångar för imorse var det rätt okej, sen när klockan var runt elva då höll jag på att ramla av stolen av trötthet. Och huvet kändes som om det var fullt av sand. Sen runt tolv så släppte det lite. Jag gick hem och åt lunch. Och det kändes rätt bra. Men en stund efter att jag ätit kom den där sandsäcken tillbaka i huvet.

Min farmor fyllde 88 år i söndags men jag var aldrig hos henne då, ringde henne frampå kvällen när jag var klar i tvättstugan, och grattade via telefon men idag skulle jag gå dit. Först skulle jag till biblioteket och lämna tillbaka den där boken som Viktor läst ut för längesen. Den som heter "Isöhäxan" och är skriven av Henrik Larsson. Då passade jag på att leta upp en bok som Carina tipsade mig om för ett tag sen och som jag visste fanns på bibblan här. "Människor helt utan betydelse" heter den. Skriven av Johan Kling. Låter väl som en otroligt rolig bok... ;-) Jag återkommer till den när jag läst den.

Fixade mig ett eget lånekort också, tidigare har jag lånat på Viktors men nu har jag ett eget. Jag har blivit stor tös förstår ni... med eget lånekort och allt... hehe. Och pinkod så jag kan låna böcker utan att nån personal behövs, via en speciell apparat. Jag vet att detta system funnits länge men jag lånar ju väldigt sällan böcker så jag har inte brytt mig tidigare.

Mina fötter, som värkte som attans, fick bära mig både dit och till Konsum. Jag skulle ju ha med nåt till farmor och nu hade orken återvänt. Och hela tiden jag var hos farmor så kände jag mig pigg och det var roligt att prata med henne. Hon hade inte mått så bra idag, hade fått ta Alvedon för hon hade värk i sina ben och hon hade vilat en stund. Kände sig lite vissen. Men sånt är ju i högst grad tillåtet när man kommit upp i en såpass hög ålder. Hon är i farten ändå rätt mycket och nåt som förvånar mig, och gör mig glad också naturligtvis, är att hon bakar och lagar mat själv och grejar fortfarande. Trots att hon ser väldigt dåligt. Den damen ger inte upp i första taget. Hon kunde ju ta matdistribution, vilket hon gjort några gånger förr och särskilt för några år sen då min farfar nyss gått bort, men hon tycker bäst om att laga själv. Så länge hon orkar så gör hon det.

Det som är roligt med våra träffar är att vi kan prata om allt. Och då menar jag allt. Ibland blir hon rörd och lite tårögd när hon pratar om min farfar eller om jag berättar nåt för henne som hon blir känslomässigt tagen av. Och vi skrattar mycket. Hon orkar fortfarande engagera sig i sånt som händer ute i världen och följer med i nyheterna. Hon är en strong tant min farmor. :-)

Jag ska väl erkänna också att jag faktiskt "dopade" mig lite innan jag gick iväg efter lunch. Jag tog en halv Treo för att jag inte skulle få sån där trötthetshuvudvärk som jag kan få när jag är väldigt trött och mätt. Brukar försöka undvika dessa tabletter men de är så bra mot huvudvärk. Och jag tog ju bara en halv. Men jag känner mig fortfarande klar i knoppen så den hjälpte mig liksom över kanten om man så säger. ;-) För nu har den ju för längesen gått ur kroppen.

Imorgon kommer en annan församlings diakon för att göra en liten intervju med mig. Forshaga ska sätta upp utställningen den här veckan (eller hämta den i alla fall efter vad jag förstår) och diakonen ville prata med mig och ha med detta i nåt som heter Församlingsbladet som då har presstopp på fredag. Så efter lunch imorgon kommer hon till pastorsexpeditionen för att prata med mig. Jag har ju träffat henne förut i andra sammanhang så vi är lite bekanta redan.

De e mycke nu! :-)

För andra dagen i rad har Viktor kommit hem till en tom lägenhet, vilket är rätt ovanligt. Och när jag sa till honom förut att jag inte vet om jag är hemma imorgon heller så tittade han på mig och sa "men herregud!" Han har lite svårt att smälta att hans morsa helt plötsligt har så mycket för sig att hon inte ens kan vara hemma när han kommer från skolan. Han har ju blivit van att jag är det. Och det brukar jag ju vara, det är inte ofta jag är ute på vift. Väldigt sällan skulle jag vilja säga.

Återkommer förmodligen imorgon, kanske med fler bilder från födelsedagsfesten. :-)

Med värkande fötter och en ovanligt normalt trött hjärna ska jag nu gå och diska. Over and out!

Kram!

Utvandring ur kyrkan och ett trist uttryck i radio

Det var inte så farligt med Viktors ilska igår när han kom hem. Han var på rätt bra humör faktiskt. Och vi pratade om det som hänt och han lovade mig att inte göra om det, att inte gå ifrån en lektion på det viset igen. Vi får väl hoppas att han håller det. Han tyckte inte det skulle ses som skolk i och med att han satt och jobbade i klassrummet istället men han gick ju ifrån den lektion som han egentligen hade...

Viktor är hämtad nu, han ska vara hos sin pappa en vecka, och här sitter jag i höstmörkret omgiven av ljuslyktor med tända värmeljus.

Idag kom det in folk på pastorsexpeditionen som tänkte gå ur kyrkan. Och det gick ju bra förstås. Det fylldes i papper och sånt. Både Lisbeth och jag tror att för det mesta handlar det om pengar. Skattepengar. Folk vill inte betala till kyrkan. Nu är det väl inte många som är direkt religiösa men en del vill kanske ändå ha en kyrkobegravning och är man inte med i kyrkan så kostar det väldigt mycket om man ska ha präst och allt annat. Många av de anhöriga till äldre som gått ur kyrkan vet inte om det och de blir kanske lite snopna när det planeras för begravning och så får de veta att deras gamla släkting inte var medlem i kyrkan längre. Så det kan ju krångla till sig liksom. Så nu för tiden kollas detta upp mer noga, efter vad jag förstår, så att folk vet hur de ska göra.

Nåt som jag hellre skulle vilja gå ur är den påtvingade tevelicensbetalningen. Men den går det inte att komma ifrån för om man låter bli att betala den så får man kronofogden på sig. Och om man avanmäler sin teve, för att man kanske aldrig använder den, så kollar de upp en med jämna mellanrum. Man blir aldrig fri från den. För även om teven bara står där i vardagsrummet och samlar damm så måste man betala. För att man har en teve liksom. En del vill ju att det ska läggas på skatten och det kanske vore det bästa för då blev det väl bara några ynka ören för varje medborgare. Och ingen kunde smita ifrån. Men, men...

Jag har delat upp min avgift per månad istället för jag klarar inte en så stor summa på en gång var tredje månad. Det funkar bättre nu, förr fick jag alltid påminnelser i och med att jag väntade i det längsta med betalningen just för att min kassa helt enkelt inte skulle räcka till den avgiften. Jag inväntade nästa månads bidrag innan jag kanske kunde betala men till slut insåg jag att det inte funkade så jag gick in på Radiotjänsts hemsida och ändrade till månadsfaktura istället. Man får dela upp endast en faktura i taget så det gäller att komma ihåg det var tredje månad. Nu fixar jag betalningarna och har inte fått någon påminnelse alls.

Apropå teve så tänkte jag också nämna nåt om radio... är det nån mer än jag som lagt märke till att folk ofta använder ordet JAJAMEN så fort de ska vara med i radio? Kanske inte bara i radio förresten. Särskilt i olika tävlingar. På Rix Fm har de en tävling varje morgon som heter RIX-kampen (eller hur de nu skriver det) och väldigt många av de tävlande svarar hela tiden med ordet jajamen. eller ibland också jajamensan.

- Har du det bra där borta i (här får man själv infoga ort)?
- Jajamen!

- Vad gör du?
- Är på väg till jobbet.
- Vad jobbar du med?
- Jag är snickare (målare/förskollärare/ etc)
- Trivs du med det?
- Jajamen!

- Är du redo att tävla?
- Jajamen(san)!

Detta är ju kanske inte exakt hur ett samtal förlöper men i stort sett. Det kan förekomma fler inslag av jajamen än vad jag tog med här faktiskt. Nån som förstår vad jag menar? Och om ni nu inombords tänker jajamen... ehrm... ja då så... Hehe... ;-)

Sen har jag också förundrats över att alla som ringer in till dessa tävlingar är på väg till eller är på plats på sina jobb. Om man ska utgå från alla dessa människor så existerar det inte en enda person som är arbetslös i Sverige. Inte en enda gång har någon ringt in som är arbetslös, sjukskriven eller hemma av andra orsaker. En gång ringde en man in till en tävling, det var när jag fortfarande lyssnade på Mix Megapol, och jag tror faktiskt att han var pappaledig. Annars är det folk som är på sitt jobb eller på väg dit som ringer.

Det borde ju istället vara så att de som INTE har ett jobb skulle ringa in för det är ju de som behöver vinna nåt. Pengar eller filmer eller vad det nu är som delas ut. Men aldrig är det en enda av dessa som ringer in. Inte är det nån som ringer in och när de frågar vad denne gör säger; jag är sjukskriven eller jag är arbetslös och på väg till arbetsförmedlingen för att söka jobb hela dagen eller nåt sånt. Fast sånt kanske man inte vill tala om i radio... Jag tycker däremot det vore bra för statistiken. Men det är ju jag det. :-)

Anledningen till att jag själv inte ringer och tävlar beror på att jag inte gillar att ringa nånstans överhuvudtaget. :-) Annars kanske jag skulle göra det.

Ha det gôtt! Kram!

Krokusen blommar bakom Ica

Idag är det första april. Är det nån som blivit lurad än? Jag har inte läst tidningarna så jag har inte kollat men än så länge har jag inte träffat på nån som försökt smälla i mig nåt lurt. :-)

Igår var jag på stan och träffade min psykolog. Efter det träffade jag Erika och vi åt lunch på Åhléns. Jag trodde att för en gångs skull så skulle vädret bli trevligt, solen sken när jag for hemifrån. Ack vad jag bedrog mig. Varenda gång jag har åkt in under de senaste månaderna så har det varit rena busvädret. Så även igår. Blåst, kallt och när jag var på väg till busstationen för hemfärd så snöade det. Och det snöade ännu mer under kvällen men det smälte bort som tur var.

På praktiken idag hade vi (vår lilla arbetsgrupp) möte angående Påskuppropet. På måndag kommer våra egendesignade knappar, att sätta på jackan eller var man nu vill sätta den, att levereras. Eller jag ska säga som det är... det är Carinas man som designat vår knapp. Det fanns knappar att köpa via RESURS och nåt som heter Knappfabriken men de var så dyra att vi bestämde oss för att göra egna och det är fler församlingar runtomkring som också vill ha just vår knapp. Affischer ska sättas upp ett par veckor innan påsk och jag och Carina ska stå utanför Konsum och Ica vid ett tillfälle strax före påskhelgen och dela ut knappar och ha namnlistorna redo. :-)

Apropå Ica såg jag, när jag gick förbi på min väg till Konsum, att det var blommande krokusar längs väggen... Och jag har hört bofinken. :-)

Och på grund av alla tråkiga hemska nyheter som vi ständigt får höra, mord och krig och sånt... så kommer här en nyhetsrapport vars like man inte hör varje dag. Tyvärr ingen rörlig bild men vi har ju ljudet i alla fall.

Lars Ekborg - Det stora eländet



Ha en härlig fredag! Kram!

Filmtajm! Ja jag hade dålig fantasi när det gällde rubrik idag...

Efter en trevlig helg med både promenad och mycket film så har jag varit på möte med min coach och idag var även min handläggare från socialen med. Ett väldigt trevligt möte och jag kände ingen animositet gentemot henne som jag känt förut. Vi satt där och pratade och skrattade och drack te och jag kände, trots min trötthet som hängt i ett par dagar nu, att det var toppen att finnas till.

Det känner jag alltsomoftast nu för tiden. Att det är härligt att finnas till. Och att jag är stolt och glad över att vara jag. :-) Inte så dumt.

Sen har jag gått mest hela helgen och sjungit på låtar av Johnny Cash efter att jag såg på filmen Walk the line. Det är ju rent skamligt att jag inte sett denna fantastiska film tidigare men så är det. Ibland tar det tid innan man kommer sig för liksom. Jag tycker för övrigt att Joaquin Phoenix sjunger bättre än Cash himself. Ja faktiskt så tycker jag det. Och Reese Witherspoon sjunger bra hon med. En gnutta bättre än originalet hon också om jag nu får vara så ofin. För jag lyssnade på dem på youtube efter filmen nämligen.

Jag kan väl inte säga att jag nånsin tyckt om Johnny Cash låtar, de har alltid känts väldigt deprimerande och nu vet jag ju lite varför det var så. Det var mycket jag inte visste om den mannen och som jag inte hade en aning om. Några av låtarna har jag ju hört sen jag var liten. Titellåten förstås och även Ring of fire. Som skrevs av June Carter vilket var rätt kul att få veta. :-) Och nu har jag som sagt gått och sjungit på de där sångerna rätt mycket sen jag såg filmen.

Lägger in låten Walk the line här i två versioner, så får den som vill lyssna och jämföra. På lattjo liksom. Man måste ju inte, man får göra precis som man vill . ;-) Här kommer versionen från filmen...



Och originalet. :-) Jag fann en live-version som Johnny Cash gjorde när han var endast 23 men den var så svajig och hade så dålig bildkvalitet så jag tog den här istället. Den är liksom i samma stil som den från filmen. Endast bilder ihop med låten.

Ha det bra! Kram!

Bland blommor och gamla biblar...

Denna syn mötte mig imorse när jag gick fram till vardagsrumsfönstret. Jag brukar kalla den här blomman för "Kålrotspotatis" från ett avsnitt av Nalle Puh där Kanin har en växt som blommar endast en kort stund vart femtonde år eller hur det är. Och han sköter denna växt så noga för att få se den blomma. Och när den väl slår ut blir han så till sig att han knappt vet hur han ska klara av det. Den blommar i några sekunder har jag för mig. ;-)

Min egen "kålrotspotatis" blommar bara under en enda dag och doftar väldigt gott. Den doftar inte starkt utan sådär lite lagom så man vill stå och sniffa en stund.

Jag kommer inte ihåg vad den heter men jag har många såna här för de växer snabbt och blir stora med blanka klargröna smala blad. Fick en stickling för väldigt längesen av en väldigt gammal tant som hade hela sitt vardagsrum fullt av såna blommor, stora som bara den. Hennes verkade aldrig blomma, hon sa heller inte att de kunde blomma så jag blev snopen den dag då det plötsligt blev knopp i en av mina.

Idag har jag varit i arkivet bland gamla dammiga böcker och grejat. Det låter kanske tråkigt men det var det absolut inte. Gamla biblar från bland annat 1700-talet som var så fina och så svårlästa att det måste ha tagit flera år att läsa igenom dem. En del av dem var stora läderinbundna böcker med särskilda lås på. Jag dammade alltså av dessa och flyttade runt och täckte över dem med plast så de inte skulle behöva bli dammiga på det sättet igen. Fann faktiskt ett brev i en av böckerna också. Det var skrivet 1872 tyckte jag det stod men det var så sirliga bokstäver att jag hade behövt förstoringsglas och rejäl lampa för att kunna tyda det. Texten hade ju bleknat betydligt också vilket gjorde det ännu svårare.

Så jag hade en väldigt trevlig förmiddag tillsammans med Lisbeth och alla dammiga böcker. :-)

Och nu så har jag fikat och ätit semla med Viktor. Han var så arg när han kom hem för han hade halkat förstås och skrapat i sitt ena knä. Så han var ilsken så det nästan rök om honom och han sa till mig att jag kunde väl försöka få nån att göra nåt åt denna isen. Han menade att jag skulle skälla på vägverket/kommunen och säga till dem att få bort all denna is. Han har höga tankar om mig om han tror att det skulle hjälpa men jag förstår honom. Den här vintern har varit besvärlig när det gäller all is på vägen.

Själv tyckte jag inte det var så svårt att ta sig fram idag som jag först trodde. Nog för att man får se sig för var man sätter ner fötterna men det gick lättare än väntat.

Här är fler av mina växter. Tog ett foto på lattjo bara. Min paraplyaralia vill nog väldigt gärna bli omplanterad tror jag...














Avslutar med Green Day. Adde hade med den här videon på sin blogg för ganska längesen och nu snodde jag den för jag får sån gåshud när jag hör den här versionen att det är inte klokt. Ljudet i bôtt! ;-)

Ha nu en härlig fredag! Kram!

En massa möten...

Eftersom jag inte tjôtat om Påskuppropet på några dagar så tyckte jag att det var dags igen. :-)

Jo idag har vi haft ett första arbetsmöte angående just påskuppropet som vi då kommer att ordna här på vår väldigt lilla ort. :-) Vi blev bara fyra stycken i vår lilla arbetsgrupp men det är rätt så lagom ändå. Så nu är det namnlistor som ska ut på byn och så småningom affischer och närmare planering om programmet på själva uppropet. Vi ska vara i folkets hus eller Kulturhuset som det blivit omdöpt till nu på senare tid. Så jag återkommer väl med jämna mellanrum och rapporterar om vad vi håller på med. Det ska bli väldigt intressant att se om vi får hit mycket folk. Detta med utförsäkring kan ju hända vem som helst så man behöver ju inte vara utförsäkrad just nu för att delta i detta, det hoppas jag ju att folk förstår.

I alla fall.

Var på möte/samtal igår med rektorn för särskolan och det var ett trevligt möte och ingen av de barn/ungdomar som har autism/Aspergers kommer att bli utplacerade i vanlig klass. De kommer att få gå kvar i särskolan men måste från och med höstterminen studera utifrån den vanliga läroplanen, inte särskolans. Och för Viktors del blir det ett mastodontjobb. Men sen har han också möjligheten att få gå kvar ett par år till om det skulle behövas. Detta beror ju på vilken slags gymnasieutbildning han väljer längre fram. Vad som också kom fram var att gymnasieskolan ska utforma ett slags IV- program som är anpassat för autistiska elever. Där har ju Viktor fördelen att när det är hans tur att välja till gymnasiet så har just detta program varit igång i nästan ett helt läsår och vi vet lite om hur det funkar. Mer möten och info om detta blir det under våren.

Ute lyser solen för närvarande men jag hörde förut, jag har inte själv kollat nån väderrapport, att det ska bli snö igen imorgon. BUUU! Jag vill inte ha mer snö nu, nu vill jag ha vår! Är så nöjd på vintern och halkan.

Fast egentligen ska man väl inte gnälla, vi bor ju inte i Japan i alla fall. Eller Libyen... Där vore nog en sån sak som lite snö nåt de skulle välkomna om de slapp allt annat elände. Men man är ju sig själv närmast eller hur de säger. Man ser de egna problemen som störst i alla fall. Jag ser inte snö som ett problem så sett men jag vill bara inte ha mer av det just nu. Faktiskt.

Apropå ingenting så är min restgarnssjal klar. Så här blev den. :-)

Nu blir det ju inte så bra bilder med min telefon men den syns ju i alla fall. Färgglad och trevlig. ;-)

Passar ju bra om det blir mer snö och man ska sitta här och det blir lite ruggigt.

Men nu har jag ju inget garn kvar alls tyvärr. Det var inte bara restgarner utan även nystan med garn som inte kunde användas till sockor, det var liksom för tunt.

Jag får väl vänta på påfyllning från nåt håll. ;-)

Ha det gott! Kram!

Nu ska vi se på andra bullar...

Min lördag i bilder... ja jag vet att det är måndag men ändå... Har inte haft tid med bloggning förrän nu. Det började ju med promenad och lite längre fram på dagen ägnade jag mig åt detta...

Förberedelse för bakning.
















Jäsning av bullar. De ser ut att ligga direkt på bordet men det är ett plåtpapper under. ;-)













Klart! :-)

















Och nu till dagens bravader... Praktik idag igen och det känns bra att jag ska testa med tre dagar från och med den här veckan. Hade också möte med min coach idag på morgonen, hon kommer till oss nu istället så slipper jag åka buss och krångla varje gång i och med att bussarna ändrat tider och så, och hon sa att hon kände sig glad av att se att jag trivdes och var glad. :-) Så alla var glada och nöjda.

Det känns som om jag hör till arbetsgruppen nu. Och det verkar också som att jag kommer att få stanna där (vilket jag tycker är toppen) och få mer arbetsuppgifter inte bara från Carina. :-)

Dessutom är jag inte längre rädd för att bli trött eller få mer värk för jag vet att jag nu kan hantera detta. Sen måste jag inte vara i tip-top skick varje gång jag går dit för jag vet också att även om jag är som ett utskitet äppelmos när jag kommer dit så får jag energi när jag är där. Jobbet i sig är ju inte utmattande på det viset som mitt gamla jobb i hemtjänsten/vården var. Och det är som sagt tillåtet att vara lite seg och ur form vissa dagar, ingen blir lidande av det och man kan ta det lite lugnare just den dagen. Jobbar man i hemtjänsten finns inte en lugn stund, man är ständigt på språng och på helspänn för att hinna med allt och inte glömma nåt.

Jo jag har fortfarande värk och jag är fortfarande trött till och från men i och med att jag lite i taget fått känna (och återupptäcka) att jag ändå har ett värde, att jag betyder något och gör en insats så har det stärkt mig såpass mycket att jag oftast endast noterar att jag har värk eller är trött och hänger inte upp mig så mycket på det. Jag lägger ingen energi på att tänka på värken. Om jag har ont och blir extremt trött så tar jag det lite lugnare just då, försöker slappna av och vila. Det brukar hjälpa. Huvudvärken kan fortfarande komma och den är hemsk men det är också en fråga om avslappning för den kommer sig oftast från spänningar i nacken eller axlarna.

För mig har det hjälpt väldigt mycket att använda tankens kraft. Och det är ju vad KBT handlar om till stor del. Även om det tar både tid och energi så är det möjligt att vända det negativa till positivt genom att ändra sina tankar. Men man får ju naturligtvis kämpa lite för att hålla det på rätt spår. Och jag kan erkänna att jag fortfarande har dagar då jag inte mår så bra utan får anstränga mig för att komma ur det. Som tur är så hjälper det mig att må bättre igen.

Nu ska jag gå och diska. Det är inte så roligt men det är ju trevligt när det är gjort. ;-)

Ha en bra dag! Kram!