Läget efter vitaminfastan

Status efter fastan: 

* Har hittills gått ner 4 kilo (på 10 dar) och det verkar bli mer trots att fastan är över.

* Nästan ingen värk alls i kroppen. Musklerna är fortfarande lite stela och jag har ju inte blivit av med fibron men den är mycket lindrigare nu.

* Lederna är mjukare och jag kan röra mig bättre. Kan sitta ”skräddare” utan att det känns som om benen ska gå av. Orkar städa och greja utan att känna mig helt utsliten efteråt.

* Sover mycket bättre. Vaknar mer utvilad och pigg på morgonen.

* Inga värktabletter! Hurraaaa!!!!!!

* Jag känner mig glad. (Och ännu mer knäpp och stôlli än förut 😜) Och jag är inte varken orolig eller stressad.

För första gången på evigheter så kan jag svara ärligt när nån frågar mig hur jag mår. Jag kan säga att jag mår bra och det är sant. Musklerna är stela fortfarande och jag får mjölksyra i en del ryggmuskler när jag står och diskar men jag har inte den där molande värken som är så tröttsam. 

Jag är också mer avslappnad vilket jag tror är själva anledningen till att värken är såpass lindrig nu. Som sagt musklerna är ju inte starkare så sett men de värker inte som förut och jag kan förhoppningsvis träna upp dem lite nu när jag inte hela tiden är så trött. 

Har fått tillbaka gnistan. Jag har mer energi och vill göra sånt som jag inte orkat på flera år. Tar lite i taget dock för jag vill inte ta i för hårt. Men jag mår bra i både kropp och själ för första gången på många, många år. Så fastan var värt allt besvär, all värk och trötthet i början och den ständiga hungerkänsla som i alla fall jag hade. Det stod ju i fasteschemat att den skulle gå över efter ett tag.

Som den retsticka han är så såg Viktor till att jag kände matlukten extra mycket när han skulle äta sin mat. Skitungen! Jag gnällde på honom och sa att han skulle stötta mig när jag fastade. Han skrattade bara. Men han är så go och han menade inget illa.

Tror faktiskt han är lite stolt över mig för att jag orkade genomföra fastan.  Jag är själv stolt att jag orkade för jag mådde fruktansvärt dåligt i början. Men ju mer bôs som ska ur kroppen desto sämre mår man väl när det börjar rensas ut. 

Jag har börjat äta nu igen men jag tar det försiktigt så att magen ska vänja sig. Längtar fortfarande efter rostat bröd men det får vänta lite till. 

Men så småningom ska jag väl ha mig en rostad skiva Längtan (världens godaste mörka bröd som är mums att rosta) med ost. 😊 Ser fram emot det. Är inte namnet på brödet helt underbart? Längtan. 

Det gäller också att jag tar väl hand om mig själv framöver så att jag kan få njuta av att må så här så länge som det nånsin går. 

Kram på er! 

💖

En saga i repris som (tyvärr) återigen känns rätt aktuell...

Idag tänkte jag lägga in en repris. Ja jag vet att för ett tag sen la jag in en liten saga som handlade om en väldigt trött mamma och jag tänkte att eftersom det var så pass längesen så kan jag utan vidare lägga in den igen. 😊 Gör det lite lätt för mig idag för även om jag har fullt med ord och tankar i huvet mest hela tiden så är jag inte tillräckligt fokuserad just nu för att skriva ner dem.

Mamman är förresten sådär väldigt trött nu igen och vet inte hur framtiden blir men får väl ändå hoppas att det ordnar sig på nåt vis. 😉

Den korta men ändå rätt så viktiga sagan om den trötta Mamman

Det var en gång en Mamma som hade tre barn. Algot, Elgit och Vilgot. De var det finaste och viktigaste hon hade i sitt liv och hon älskade dem alla tre väldigt mycket. Ett tag hade de också en hund som hette Bullen men han blev sjuk så de var tvungna att avliva honom. Det hela var mycket sorgligt.

Plötsligt blev Mamman dålig och kunde inte jobba längre. Hon blev sjukskriven. Pengarna räckte knappt till och de klarade sig nätt och jämt. Mamman var alltid trött och hade så ont i sin kropp att det inte alltid var så lätt att ta hand om Vilgot och deras hem.

Algot och Elgit var numer så stora barn så de bodde faktiskt inte kvar hemma hos Mamman. Det var bara Vilgot som gjorde det och varannan vecka var han hos sin pappa. Så varannan vecka bodde Mamman alldeles själv.

Mamman var så trött så trött och Vilgot blev ibland sur på henne för det. Han ville ha tillbaka sin vanliga Mamma som orkade en massa saker. Som orkade hugga ved, baka bullar och cykla till stranden på sommaren. Han tyckte inte alls om den här trötta Mamman. Han gnällde ofta på henne för att hon alltid var trött. Då suckade hon tungt och försökte förklara.

Vissa dagar mådde Mamman lite bättre. Då kanske hon orkade städa lite och laga ordentlig mat. Inte bara värma saker i mikron eller ugnen.

Ingen läkare ville hjälpa Mamman. De sa att hon visst kunde jobba. Att hon inte alls var så svag och skruttig som hon sa att hon var. Mamman blev ledsen. Hon var tvungen att bli arbetslös och inte sjukskriven. När man är arbetslös måste man hela tiden söka nya jobb även om det inte finns några. Annars får man inga pengar alls.

Men Mamman orkade inte söka några jobb. Hon orkade nästan inte ta sig ur sängen en del morgnar. Och det var extra noga att hon gjorde det när Vilgot var hemma och skulle till skolan.

Det viktigaste för Mamman var att Vilgot hade det bra och att han var omskött och fick mat. Han blev kramad och pussad varje dag av Mamman. Algot och Elgit kom på besök ibland och de blev också kramade och fick mat.

De hoppades alla att allt ville ordna sig så att Mamman inte alltid behövde vara skruttig och trött. Kanske vinna på lotteri så att hon kunde klara sig utan en massa bidrag.

Tänk vad Mamman skulle få det bra då. Kanske hon äntligen kunde köpa sig det hon behövde. Kläder, skor och andra saker. Kanske hon också skulle kunna åka nånstans dit där det var varmt och få njuta av sol och värme. Kanske hon kunde köpa lite julklappar till jul. Få lugn och ro. Förmodligen skulle hon aldrig bli helt frisk men i alla fall må lite bättre.

Mamman var i alla fall glad att hon hade sina barn Algot, Elgit och Vilgot. Hennes kärlek till dem skulle aldrig någonsin bli trött och skruttig.

Slut.

(skriven 2007)  

©elb

Söndagsfunderingar

Den här söndagen känns extra mycket som söndag... Ugh! Kanske för att det känns som om jag har en förkylning på gång. Då blir man sådär seg och trög. Nu har jag varit ovanligt seg och trög ändå den senaste tiden men detta är lite mer än så. Känner det i halsen liksom.

I alla fall.

På grund av en massa tramskommentarer från utlandet skrivna på märklig engelska har jag tvingats lägga in en moderering på alla kommentarer. Vill också uppmana att den som vill skriva en kommentar helst inte gör det anonymt. Alla anonyma kommentarer hamnar alltid i skräpposten nämligen. På nåt vis så slank de där konstiga kommentarerna på märklig engelska igenom filtret och ut på bloggen, upptäckte jag för ett tag sen, därav modereringen för närvarande.

Nog om det. ;-)

De senaste två, kanske tre, veckorna har jag varit både trött och värkdrabbad igen. Det var ett tag sen sist. Jag har förstått att det är hormonerna som spökar så det är bara att kämpa vidare ändå. Med vetskapen att det kan ändra sig igen fast jag inte vet när. Men lite sketet känns det ju förstås...

Praktiken har funkat bra trots detta men jag fick extra ledigt runt påsk just för att vila ut lite. Inte blev jag piggare för det men det var härligt med ledigt ändå. :-)

Det konstiga är att inte bara kroppen utan även hjärnan har kommit på fel spår. Ja det hänger ju ihop såklart men ändå... Självkänslan åker jojo. Upp ibland, ner ibland. Och snabbt går det också. Sånt är jobbigt. Jag tycker att det är viktigt att försöka analysera hur man mår och varför så det har jag väl försökt göra. Men det är lättare sagt än gjort. För det är ju så mycket som kan spela in menar jag.

Men jag tycker det är viktigt att försöka förstå sig själv istället för att bara sopa undan problemen och trava på som vanligt. För det går ju inte över bara för att man gör så. Struntar i det. Jag kanske har kommit in i nån slags 50-årskris såhär ett år innan... ;-) Ja sånt vet man aldrig. Jag minns inte att jag hade varken 30 eller 40-årskris så jag har inget att jämföra med.

I och för sig så är ju ålder bara en siffra, det är ju hur gammal man är inuti som verkligen gäller. Men ibland önskar man ju faktiskt att utsidan såg ut som man känner sig på den rätt så barnsliga insidan. ;-) Jordens dragningskraft blir starkare för varje år, allt strävar neråt. Men så är det ju för alla.

Apropå det där med att det viktigaste är hur man är på insidan... Det är väl lätt att säga men ändå inte så lätt att leva upp till när allt runtomkring pekar på hur viktigt det är med hur man ser ut på utsidan. Att man ska vara vältränad och slätrakad både här och där. Jag menar hur orkar man leva upp till sånt? Det går ju inte. Det är bara att lägga ner direkt.

Och en liten, men kanske också förbjuden, tanke... Skulle jag tänkt på allt sånt här om jag varit man? Hade jag brytt mig lika mycket då? Hm... För även om den där manin om att man ska vara hårlös på kroppen och vältränad likaväl gäller män som kvinnor så finns fortfarande mer tolerans för att män får se ut mer som de vill. Klä sig som de vill. Eller har jag helt fel där? Om jag har det så ber jag om ursäkt för detta påstående. (Men jag tror inte jag har helt fel där)

Jag har också förstått att tjejer som har Aspergers har det svårare än killar med samma funktionsproblem eftersom det ställs större krav på tjejer att vara som alla andra. Att bete sig som andra tjejer. Eller har jag fel där med? Killar överhuvudtaget har oftast ändå fått "tillåtelse" från både lärare och samhälle att vara annorlunda på ett sätt som tjejer oftast inte får. Eller får förresten, de kan naturligtvis vara som de är men då med risk för att bli bedömda och tittade på med hårdare ögon av samhället.

Det är svårt att vara annorlunda. Att gå sin egen väg. Svårt att vara sig själv om den man är inte passar in i mallen, i normen. Det har jag nog påtalat förut men det tål att sägas igen.

Ja det var tunga tankar på tröga söndagen. Hoppas ingen blev deppig. Utifall att nån blivit det så får jag väl bjuda på nåt kul som avslutning. :-)

En klassiker. Med engelsk text till och med. Vilket inte gör det mindre roligt.

Ha det gôtt!

PS. Vill bara tillägga att jag trots tunga funderingar mår rätt så bra. Om nu nån blev orolig alltså... ;-) Det finns så mycket roligt att fylla tillvaron med så det är absolut ingen fara.

Vad är det frågan om? Ja man kan ju undra

För några dagar sen fick jag ett mail där det var en vilt främmande människa som bjöd in mig till facebook. Det var dessutom en påminnelse, jag har fått ett liknande mail förut men då tog jag bara bort det, så jag blev lite extra irriterad.

Jag såg också längst ner i mailet att det fanns en länk där det stod att man kunde avregistrera sig för att slippa såna mail framöver. VADDÅ AVREGISTRERA? Jag har ju aldrig registrerat mig över huvudtaget. Jag läste också att trots att jag avregistrerade min mailadress så skulle facebook spara den även om de inte skulle skicka mig några fler såna där inbjudningar. Gissa min reaktion.













Hur har facebook fått tag i min mailadress från början? Jag har inget konto, de som finns har Carina fixat och de hör till utställningen och boken. Jag har inget privat och kommer aldrig att ha det heller.

Så mitt bekymmer är var facebook fått min mailadress ifrån. Den som bjöd in var en asiatisk tjej med namnet Fan Yang (det var en bild på henne också) och jag har ingen aning om vem hon är. Och inte är jag intresserad av att veta det heller.

Vad jag inte såg första gången jag fick mailet var just det där med länken till avregistrering för när jag såg att det var från facebook tog jag bort det direkt och tänkte inte mer på det. Förmodligen var jag också en aning stressad eftersom jag inte redan då ifrågasatte hur de/hon fått min mailadress.

Och till alla er som har facebook... ALLT som ni lägger in där och skriver där ägs av facebook. Bara så ni är medvetna om det.

Semestertider gör för övrigt denna fibrotant väldigt trött. Ena stunden så kan jag tänka på att jag ska göra nåt, och jag ser fram emot det, stunden därpå sköljer tröttheten över mig som en stor våg.  Och då blir det inte så mycket med nåt alls.

Det blir nästan lite som det där tokiga ordspråket eller citatet kanske man ska kalla det... Vet inte om det är exakt så här det är men... "Ibland känner jag en sån otrolig arbetslust men då sätter jag mig ner tills det har gått över". HA!

Kram!

Ömma fötter och sand i huvet

Konstigt. Ibland när jag är som tröttast och undrar hur i hela friden jag ska orka med så får jag liksom kraft nånstans ifrån och allt går bra ändå. Det är inte alltid det blir så men idag var en sån dag. Och då får man vara väldigt tacksam.

Lite öm och ledbruten från gårdagens jippo stapplade jag runt med värkande fötter idag. Skulle varit ledig (efter allt kalasjippo igår) men kände att jag ville ordna till minneslådorna, som var extremt röriga efter att jag använt en massa grejer och sen lagt ner det huller om bladder, så jag gjorde upp med Carina om att komma som vanligt på förmiddagen.

Orken har kommit och gått i omgångar för imorse var det rätt okej, sen när klockan var runt elva då höll jag på att ramla av stolen av trötthet. Och huvet kändes som om det var fullt av sand. Sen runt tolv så släppte det lite. Jag gick hem och åt lunch. Och det kändes rätt bra. Men en stund efter att jag ätit kom den där sandsäcken tillbaka i huvet.

Min farmor fyllde 88 år i söndags men jag var aldrig hos henne då, ringde henne frampå kvällen när jag var klar i tvättstugan, och grattade via telefon men idag skulle jag gå dit. Först skulle jag till biblioteket och lämna tillbaka den där boken som Viktor läst ut för längesen. Den som heter "Isöhäxan" och är skriven av Henrik Larsson. Då passade jag på att leta upp en bok som Carina tipsade mig om för ett tag sen och som jag visste fanns på bibblan här. "Människor helt utan betydelse" heter den. Skriven av Johan Kling. Låter väl som en otroligt rolig bok... ;-) Jag återkommer till den när jag läst den.

Fixade mig ett eget lånekort också, tidigare har jag lånat på Viktors men nu har jag ett eget. Jag har blivit stor tös förstår ni... med eget lånekort och allt... hehe. Och pinkod så jag kan låna böcker utan att nån personal behövs, via en speciell apparat. Jag vet att detta system funnits länge men jag lånar ju väldigt sällan böcker så jag har inte brytt mig tidigare.

Mina fötter, som värkte som attans, fick bära mig både dit och till Konsum. Jag skulle ju ha med nåt till farmor och nu hade orken återvänt. Och hela tiden jag var hos farmor så kände jag mig pigg och det var roligt att prata med henne. Hon hade inte mått så bra idag, hade fått ta Alvedon för hon hade värk i sina ben och hon hade vilat en stund. Kände sig lite vissen. Men sånt är ju i högst grad tillåtet när man kommit upp i en såpass hög ålder. Hon är i farten ändå rätt mycket och nåt som förvånar mig, och gör mig glad också naturligtvis, är att hon bakar och lagar mat själv och grejar fortfarande. Trots att hon ser väldigt dåligt. Den damen ger inte upp i första taget. Hon kunde ju ta matdistribution, vilket hon gjort några gånger förr och särskilt för några år sen då min farfar nyss gått bort, men hon tycker bäst om att laga själv. Så länge hon orkar så gör hon det.

Det som är roligt med våra träffar är att vi kan prata om allt. Och då menar jag allt. Ibland blir hon rörd och lite tårögd när hon pratar om min farfar eller om jag berättar nåt för henne som hon blir känslomässigt tagen av. Och vi skrattar mycket. Hon orkar fortfarande engagera sig i sånt som händer ute i världen och följer med i nyheterna. Hon är en strong tant min farmor. :-)

Jag ska väl erkänna också att jag faktiskt "dopade" mig lite innan jag gick iväg efter lunch. Jag tog en halv Treo för att jag inte skulle få sån där trötthetshuvudvärk som jag kan få när jag är väldigt trött och mätt. Brukar försöka undvika dessa tabletter men de är så bra mot huvudvärk. Och jag tog ju bara en halv. Men jag känner mig fortfarande klar i knoppen så den hjälpte mig liksom över kanten om man så säger. ;-) För nu har den ju för längesen gått ur kroppen.

Imorgon kommer en annan församlings diakon för att göra en liten intervju med mig. Forshaga ska sätta upp utställningen den här veckan (eller hämta den i alla fall efter vad jag förstår) och diakonen ville prata med mig och ha med detta i nåt som heter Församlingsbladet som då har presstopp på fredag. Så efter lunch imorgon kommer hon till pastorsexpeditionen för att prata med mig. Jag har ju träffat henne förut i andra sammanhang så vi är lite bekanta redan.

De e mycke nu! :-)

För andra dagen i rad har Viktor kommit hem till en tom lägenhet, vilket är rätt ovanligt. Och när jag sa till honom förut att jag inte vet om jag är hemma imorgon heller så tittade han på mig och sa "men herregud!" Han har lite svårt att smälta att hans morsa helt plötsligt har så mycket för sig att hon inte ens kan vara hemma när han kommer från skolan. Han har ju blivit van att jag är det. Och det brukar jag ju vara, det är inte ofta jag är ute på vift. Väldigt sällan skulle jag vilja säga.

Återkommer förmodligen imorgon, kanske med fler bilder från födelsedagsfesten. :-)

Med värkande fötter och en ovanligt normalt trött hjärna ska jag nu gå och diska. Over and out!

Kram!

Måndag med liten dikt och (självplågande men ändå rolig) nostalgi

Så var det måndag igen. En måndag som känns lite sömnig måste jag säga. Det har inte blivit så mycket gjort idag men ibland har man ju såna dagar. Helgen däremot var ju rätt så välfylld med aktivitet, Isac var ju här på lördag och sov över tills igår och igår kom Erika för att hämta honom och stannade ett tag. Viktor blev klippt och han blev så fin. :-) Jag rände i tvättstugan igår eftermiddag också. Så det var fulltecknat liksom. Kanske därför jag är extra sliten idag.

Idag fick det mesta ligga nere när det gäller laminering och sånt för Carinas dator hade kraschat så vi kunde inte skriva ut nånting. Så det blev ändrade planer men det gjorde inte så mycket.

Läste bland annat i en pärm med dikter och jag fann en (bland många) som jag tycker är bra. Den är skriven av Ann-Kristin Åklint och finns med i en diktbok som heter Skymningspendlaren.

Omvänt

Jobbet hemligt hemlikt
hemmet hemligt jobbigt
avkopplande arbetsliv
hektiskt hemliv
semester är mammaledighet
mammaledighet är mammaarbetstid
arbete är fritid
fridtid
tid för tankefrid

Ann-Kristin Åklint

Det där med mammaledighet som är mammaarbetstid är väldigt träffande tycker jag. ;-)

Satt här och letade på Youtube efter nåt som hade med måndag att göra, för jag är lite seg i huvudets kola idag och ville ha nåt lättsamt att glo på. Hittade då ett klipp som heter "Nostalgi från Äntligen Måndag". Nostalgin syftar på hur SVT var under 80-talet, vad som visades i teve i våra två kanaler helt enkelt.

Äntligen Måndag är en programserie som visades 94-95, och som jag inte har sett alls, med Fredde Granberg, Peter Settman och Kajsa Thoor som programledare. Visste inte ens att programmet fanns förrän alldeles nyss. Ljudet är väldigt lågt men det är lika bra när man hör den musik som faktiskt framfördes under 80-talet i SVT. (GAAH!) :-)

Kläder, humor, musik med mera. Det var ju så här och hur i hela friden stod man ut? Men det fanns ju inte så mycket att jämföra med... men det är allt så man skäms lite å andras vägnar. Ibland när jag ser på foton från den tiden så blir jag lite lätt förtvivlad. Hur man såg ut!

Hoppas att ingen blir alltför deprimerad av denna tripp. :-) Ha det gôtt. Kram!

Paus i "arbetet" :-)

Idag fick jag jobba lite hemma för Carina var krasslig så hon orkade inte åka till jobbet. Istället uppmanade hon mig att leta bland mina dikter och förbereda texter inför en utställning i höst. Så när jag nu tog en paus i mitt textplöjande (det låter som om jag har massor... ja... rätt så mycket är det ju förstås) så hoppar jag in här med ett litet inlägg.

Här kommer länken till intervjun och jag hoppas den fortfarande funkar. För den som vill lyssna.

Påskuppropet i Deje och Karlstad

Den är väldigt kort men ändå... :-) Vi pratade ju om mycket mer men såna där inslag brukar ju inte blir så värst långa. Tur att det inte var teve, tänkte jag när jag såg bilden och mitt rätt så trötta fejs. Hehe... Det var jobbigt att bli intervjuad och hela gårdagen var jag trött och hade ont i huvet. Förmodligen så kom det efter i och med all spänning som det innebar med hela alltet men det var det verkligen värt. Jag är så glad och stolt över vårt upprop.

Min farmor ringde mig igår eftermiddag... hon hade hört mig på radion sa hon. :-) Hon tyckte också att det var ett jättebra initiativ med påskupprop och var väl insatt i det hela. Det är kul att hon hänger med trots att hon snart inte ser nåt och fyller 88 i höst. En liten krutgumma.

Nu ska jag ägna mig åt att lyssna på dagens horoskop med Claes Eriksson...

Ha en bra dag! Kram!




PS. Tack för ditt tack Ingela! :-)

Förgäves kostymletande...

Idag har vi tryckt affischer inför påskuppropet. Dessa ska nu sättas upp på lite olika platser för att folk ska bli uppmärksammade på det. Det är ju så att annandagens gudstjänst blir en del av påskuppropet, vilket blir en lite annorlunda gudstjänst än vanligt. Det bästa tycker jag är att det hela är i Folkets Hus (numera Kulturhuset) för det känns nog lättare för allmänheten att komma dit om det inte är i kyrkan. Jag menar att även om man inte är en endaste liten gnutta religiös så kan man gå dit för den goda sakens skull.

Alltihop avslutas med sopplunch i och med att det håller på mellan 11-13. Jag tycker det ser ut att bli ett bra upprop. :-) Hoppas det kommer mycket folk.

Det senaste inom sjukförsäkringen som den där Kristersson klämt ur sig är ju inte mycket att ha. Men han kände väl att han var så illa tvungen att säga nånting. Och då drog han liksom bara till med nåt. Känns det som. För det känns inte som om det är så mycket tanke bakom utan det är bara lite pillande i den stora röra som är sjukförsäkringen.

Men för att tala om nåt helt annat... Carina hämtade upp mig för en stund sen för vi skulle åka till den lokala teaterföreningens kostymförråd för att ta oss en titt på lite kläder. Vi letar inför den stora födelsedagsfesten vi ska ha nu i maj. Förra veckan träffade vi en kvinna som brukar vara med och underhålla på dessa kalas och hon har en Selma-klänning i sin ägo. Det vill säga en sån klänningsmodell som Selma Lagerlöf hade på sin tid. Denna föreslog hon att jag kunde låna om vi inte hittar nåt annat för vi har samma storlek hon och jag. Spännande. Jag lovar att försöka lägga in foton på oss i full kostymering när det är dags för kalas. :-)

Vi fann inga kläder i det förråd vi kollade på förut så Carina ska ringa teatern inne i stan ifall vi kan få hyra där. Vi letar ju efter tidstypiska kläder från 20,30,40,50-talet. Och om Selma-klänningen används så blir den ju allra äldst. Jag vill nämligen ha nåt som är lite äldre, kanske 20-tal men det går ju bra med äldre. Vårt äldsta födelsedagsbarn är nämligen född 1908. :-) Carina vill eventuellt ha nåt från 50-talet.

Tanken är också att vi ska ta emot och välkomna födelsedagsfirarna klädda i dessa tidstypiska kläder när de anländer. Sen blir det musik och sång, låtar som jag har letat upp, och som också är lite tidstypiskt för olika decennier. Allt går ju ut på att det blir som en minneskavalkad. Det är mycket på gång nu men det känns så himla roligt.

Imorse tänkte jag på, när jag duschade, att det fanns en tid då jag inte orkade duscha utan att behöva vila mig en lång stund efteråt. Och det var inte längesen faktiskt. Så det känns helt fantastiskt att jag numer orkar göra så mycket, vara med på så många olika saker och umgås med folk. Men det är faktiskt en sak som jag inte avslöjat och som kan ha nåt att göra med min förbättrade hälsa.

I höstas upptäckte jag att jag hade krombrist. Av en fåfäng tillfällighet så fick jag i mig en slags kaffe som var berikat med krom. Och min hjärna vaknade till nåt så enormt! Jag trodde först det var endast en tillfällig uppsving i min hälsa och att det berodde på koffeinet (det var rejält med koffein i detta kaffe) men efter ett tag märkte jag att det höll i sig även om jag inte drack kaffet varje dag. Jag kollade vad krom var bra för och hur brist på detta visade sig. Jackpot!

Sen köpte jag kromtabletter och sen dess har jag ätit dessa, en varenda dag. Och min hjärna är pigg som aldrig förr. Min fibro gör mig ju trött ändå ibland men inte alls på det viset som förut, innan jag åt krom.

I och med att jag ändå kan ha piggare perioder så var jag ju tvungen att avvakta och vänta för att se om det faktiskt var sant. Och i och med att jag nu ätit krom sen i höstas så vet jag att det inte är en tillfällighet att min hjärna äntligen fungerar. Mycket bättre än förut i alla fall. Och det har tagit bort mycket av den där hemska trötthet som kunde drabba mig då och då. Jag kan koncentrera mig när jag läser, skriver och när jag pratar. Jag blir heller inte lika trött när jag har folk omkring mig. Jag tycker det är roligt att prata med folk numer i och med att det går lättare , det orkade jag inte förut. Orkade liksom inte koncentrera mig på nånting utan ville helst sitta tyst och inte behöva delta.

Så nu har jag avslöjat och delat med mig av min lilla hemlighet. :-)

Ha det bra! Kram!

Lite mobiltelefonnostalgi

Idag är jag så trött, sov lite dåligt inatt på grund av konstiga krypningar i min ena axel... har aldrig varit med om liknande. Ungefär som myrkrypningar fast i axeln och armen och så var det en punkt vid ett senfäste vid skulderbladet som bråkade sådär som när man får spatt i en muskel nånstans. Väldigt obehagligt för jag orkade inte ligga stilla. Till slut gick det i alla fall över och jag kunde sova men jag var som en dö sill imorse.

Så i och med att jag går lite på halvljus idag tänkte jag inte bli så långrandig. :-) Tar in lite underhållning istället.

Viktor har sett rätt så mycket på revyn Alla ska bada på youtube. Därifrån kommer detta klipp som jag tar med idag. Det visar upp folks fascination med mobiltelefoner när de var alldeles nya. Jag har inget minne av detta för jag var rätt så sen med att ha mobiltelefon. :-)

Återkommer imorgon, förhoppningsvis efter att ha sluppit eventuella myrkrypningar nånstans. Nu ska jag ta mig lite kaffe.

Ha en bra dag! Kram!

Nu är julen (officiellt) slut och jag med... pust!

Imorse tog jag en promenadrunda för första gången på rätt länge. Så jag var lite ringrostig vilket kändes i benen efter ett tag. Märkte också att jag har problem med balansen. Det har jag vetat förut men det kändes extra mycket idag. När jag stapplade fram genom skogen så fick jag plötsligt se rådjur längre fram på stigen. Fyra stycken! Så fina. De var så orädda att jag blev förvånad. Kanske de var för hungriga för att bry sig. Jag kunde gå ganska nära innan de vandrade iväg in i skogen igen. I sakta mak. De blev alltså inte rädda för mig. Nu var jag också väldigt försiktig och stod stilla en lång stund och bara tittade på dem. Och ja jag pratade med dem lite också faktiskt. :-) Sån är jag.

Detta foto är taget strax utanför köksfönstret i huset där vi bodde förut. Hungriga rådjur kom och knaprade i sig av de späda bladen på rabattens blommor. Jag stod i altandörren, jo jag kunde faktiskt öppna den och de sprang inte iväg.

De måste vara väldigt hungriga för att våga sig in i trädgården mitt på dagen och trots att jag öppnade dörren och fotade. Fina var de att titta på också. Det gjorde inte så mycket att de åt av blommorna.

Tröttheten var alltså stor när jag kom hem. Pust! Jag var tvungen att ta en paus innan jag duschade för jag orkade inte bara kliva in och göra det direkt. Så trött var jag! Men efter en stund hade jag hämtat mig och kunde sätta igång.

Just nu sitter jag med min varma kornpåse på nacken för jag fick rejäl värk i nacken och uppåt huvudet. Det har blivit värre under dagen. Så är det när man slarvar med motionen och ska börja igen. Det blir som att börja från noll nästan. Det kanske låter konstigt att jag fick ont i nacken och huvet av att gå en promenad men det kändes i hela kroppen på mig efteråt, inte bara i benen. Det blir ju alltid värre när det är halkigt och som jag sa; jag kände av min dåliga balans vilket också gjorde att jag fick koncentrera mig lite extra.

Vi har haft julgransskakning och Viktor påpekade för mig att det faktiskt var igår som man skulle ha det... Han är så petnoga. ;-) Men nu sitter han och mumsar i sig av det godis som jag gömde i granen. Jag åt lite under tiden jag gömde det men jag borde egentligen inte äta godis alls på ett tag. Midjemåttet har växt under julhelgen och det är ju också en anledning att börja med promenaderna igen. Men jag tycker att på jul får man mosa i sig choklad (som jag älskar) och annat klet. Den helgen är liksom till för det. :-)

Har läst på olika ställen om att folk tycker att Lars Ohly bör avgå som partiledare för Vänsterpartiet. Jag tror att det nog vore bra just för att folk i allmänhet och vissa dumskallar i synnerhet uppenbarligen är väldigt rädda för kommunister. Vilket Lars Ohly sagt att han är, fast det var längesen. Jag läste en del om just detta före valet, att folk är rädda för kommunister och därför inte kan tänka sig att rösta på Vänsterpartiet. Så om han byts ut och det kommer nya friska idéer så kan det nog bli bättre. Jag gillar Lars O men det kanske är dags för förnyelse och för att få folk att lyssna vilket de kanske gör om det inte är en kommunist som ledare. Ehrm... ;-)

Han är en duktig politiker men just det där med kommunismen ligger honom i fatet.

Detta får mig alltid att tänka på repliken ur Karl-Bertil Jonssons Julafton när hans far skriker argt; "Jag har närt en kommunist vid min barm!" Jo för han trodde att alla som gav bort nånting frivilligt var kommunister. :-)

För fem år sen idag var jag i Los Angeles och skulle gå på foto/konstutställning... Ack vad längesen det känns. Och overkligt. Tur att jag har foton annars kunde jag ju tro att jag drömt alltihop.


Ha en härlig fredag! Kram! Lite dans kanske...

Jag är som en seg kola idag, men det är okej. :-)

Idag är jag fruktansvärt trött. Ute snöar det lite till Viktors stora glädje. Inte för att jag förstår hans glädje över snön, han är ju ingen skidåkare precis. :-)

Tröttheten kan ju bero på att nu är det helg och jag slappnar av. Sov lite längre imorse och kunde ta det lugnt. Tack vare alla aktiviteter som jag har numer har helgen blivit helg på riktigt. Förut var ju varje dag likadan och då var jag liksom trött mest hela tiden. Det blev ingen skillnad på dagarna. Men numer så har jag klockradion avstängd på helgen så jag slipper bli väckt. Visserligen så kan jag ju gå upp tidigare nån helgdag och ta en promenad om jag känner för det. Men jag måste ju inte.

Det känns trögt med allt jag gör men det är okej. Jag får vara trög idag. Det gör inget. :-) Det är ju lördag och jag måste inte göra nåt särskilt.

Igår kväll hade jag en hel del grejer som jag tänkte skriva om idag men just nu är jag för trött för det så det får vänta till en annan dag. Min feministiska sida har fått en del bränsle den senaste tiden nämligen. ;-) Detta hade jag tänkt försöka klä i ord. Vi får se hur det blir.

Ha en bra lördag och koppla av. *gäsp* Det ska jag göra. Kram!

Tröghetsministern har ordet...

En del dagar känns det trögt. Man får liksom jobba hårt för att ens orka släpa sig ut i köket på morgonen. Idag har jag en sån dag. Och min promenad var extra tung men jag lyckades ta mig runt i alla fall. Det var det värt i och för sig för det är så härligt när jag väl kommer iväg. Jag blir alltid lite piggare när jag kommer in i skogen.

Men det är verkligen trögt. Mulet, dimmigt och grått är det ute. Jag tror det beror lite på vädret att jag är trög idag för om solen lyst hade jag nog inte velat sova gående hela tiden. ;-)

Måste också påminna mig om att det faktiskt är onsdag idag. Det blir alltid lite vilset när det varit långhelger. För det var ju liksom söndag på måndag... Nu ska jag försöka komma igång och göra nåt innan jag fastnar helt i stolen.

Ha en bra dag! Kram!

;-)

Mumien har vaknat, tillfälligt...

Det har varit tyst från mig rätt länge här på bloggen. Vilket då beror på att jag dels haft en sån där trist trötthetsperiod med mycket värk och sovit och vilat mycket, dels att när jag väl suttit vid datorn så har hjärnan varit liksom blank.

Och som vanligt i slutet på månaden så får jag sitta och vänta på pengar från socialen. Inget meddelande från min handläggare, inga pengar. Suck. Och jag skickade in min ansökan i god tid den här gången med. Så det är inte mitt fel. Tänk att det ska vara så svårt för dem att tala om ifall man får pengarna eller inte. För om man i alla fall vet att man får dem så går det ju att stå ut med att vänta.

Tornseglarna (som oftast kallas tornsvalor) har äntligen kommit och flyger som galningar över hustaken och piper sitt sommarljud. Det är varmt och solen skiner. Undrar om det får vara härligt väder ett tag nu eller om man måste vara beredd med tröjor och ulltofflor rätt som det är.

Oavsett väder så får man snubbla vidare i tillvaron så gott det går. Och detta jippo med eu-valet... ja jag säger då det. Nog för att jag försökt att bry mig om det, lyssnat på en del kandidater och tycker att en del säger bra saker så har jag inget intresse av eu-parlamentet. Jag tycker däremot det är bedrövligt att vi inte fått folkomrösta om Lissabonfördraget, då hade jag gått och röstat. Men nu blir det nog inget. Sen sa ju jag nej till eu när den omröstningen var och jag tycker nog att denna instans är det mest penningslukande vi har.

Nästa riksdagsval väntar man ju tålmodigt på för hoppet finns ju att folket nu lärt sig vad den borgerliga politiken ställer till med och hur fort det går att rasera något som tagit väldigt lång tid att bygga upp. Men vad tusan ska man rösta på nu när i stort sett inget parti egentligen ser till de svaga i samhället. Det får jag nog fundera ordentligt på.

Jag säger som Erika sa för ett tag sen, ; jag ska rösta på det parti som avskaffar tevelicensen. Tror inte det finns nåt sånt än men vi kanske kan starta ett. :-)

Jag har varit lite olydig idag... jag är det titt som tätt faktiskt...ehrm...Jo jag har laddat hem en skiva som jag ännu inte har råd att köpa. Den ska jag lyssna på lite senare. Skivan är Green Days nyaste 21st Century Breakdown. Sen har jag laddat hem lite avsnitt av House säsong 5. Här i Sverige är de fortfarande i slutet på säsong 4. Det är väl ett avsnitt kvar. Men det har jag redan sett... ;-)

Jora så att...

Ha en bra dag!

Kram från den olydiga "punkmorsan"


Önskar jag vore en fågel...

Livstecken från slow motion-landet

Det var ett tag sen jag skrev och jag har helt enkelt varken orkat eller fått tiden att räcka för det.

Låter kanske konstigt med tanke på att tid är vad jag har i massor. Men jag har också haft herrbesök i några dagar... ehrm... Ja nu är det ingen vanlig herre som varit här utan en speciell sådan. :-) Ja det är så att Isac varit här från söndag tills igår. Och när han är det så går mycket tid åt till att promenera, och sen att vila benen och må gott mellan varven. Och gosa med vovven är ju högst på listan förstås. Det är bra att ha honom här ibland för det tar fokus från mig själv och jag får annat att tänka på. Mycket uppfriskande.

Jag är ju, som jag sagt hela tiden, alltid väldigt trött och den senaste tiden har jag verkligen försökt tvinga mig att sova en stund varje dag. Psykologen tyckte ju att jag behövde sova mer. Detta har jag löst med att lägga mig och läsa och det spelar ingen roll hur spännande boken är så somnar jag efter ett tag och får i och med det vila en stund.

När man lever i en slow motion-värld så hinns det inte med så mycket förrän dagen är slut. Och det är därför som jag varit tveksam till att sova för mycket för jag vill inte att dagen ska gå ännu fortare. Men hälsan framför allt. Jag måste börja vila ordentligt för att på nåt vis komma ikapp så jag inte behöver vara så trött. För om man får tro psykologen (och resten av teamet på Arbetslivsresurs) så har jag ett utmattningssyndrom och behöver all vila och sömn jag kan få.

Hur som helst.

I örnboet har det varit lite svårt i några dagar. Att se på menar jag. Den minsta örnen har fått ta mycket stryk från ett av sina syskon och den lille har också blivit utan mat vid några matningar. Trodde det skulle bli sorg och elände faktiskt. På grund av att de större syskonen mobbat honom/henne. Men han/hon har kommit igen och blivit smartare och klurat ut hur han/hon ska komma åt maten genom att smyga upp från andra sidan av den förälder som matar. Mamma Örn brukar vara bäst på att se när "Tiny", som den minste kallas på forumet, smyger upp bakvägen s.a.s. Pappa Örn har för det mesta fullt upp med att städa boet och "bygga om" så han har väl inte riktigt så mycket koll om jag säger så... ;-) Jag tycker han är för rolig...

Här är byggare Bob i farten.

Tiden går fort alltså. Och i synnerhet för mig som är en segpropp. Om det inte behövde finnas en massa "borde" hela tiden så vore min tillvaro lite enklare. Just det ordet är lika fult som "obligatorisk". Jag ryser av såna ord. Borde, måste, skulle... usch... Jag känner för dessa ord som Skalman känner för ordet "skynda". Det är ett fult ord tycker han. Jag håller med honom till viss del... ;-)

Förresten, i måndags fick jag äntligen pengar från socialen, framåt kvällen hade pengarna kommit in på kontot. Jag kollade tidigare på dagen och min socialsekreterare var sjuk. Som vanligt. Och jag har inte fått någon förklaring till varför pengarna kom in så sent och jag lär nog inte få det heller. När de gör nåt dumt så behöver de aldrig förklara sig men när vi som behöver pengarna klantar oss, skriver fel i ansökan eller nån annan bagatell så blir det ett ramaskri.

Sånt är livet för den fattige.

Nu ska jag ha mig lite kaffe. :-) Önskar jag hade en sån här som tilltugg... mums!





Kram!

Borde, skulle eller måste?

Tänk vad mycket det är som man borde göra. Som man skulle göra eller som man måste göra. Men som man inte gör. Eller som jag inte gör, kanske jag ska säga. När tröttheten är som värst så kan ett beslut angående om jag så bara ska putsa glasögonen eller ej vara jobbigt att ta.

Ja det kanske låter oerhört dumt men det är faktiskt sant.

Ansträngningen i och med utredningen och alla resor fram och tillbaka har gjort mig så slut att det blir till att genomlida dagarna tills jag förhoppningsvis blir piggare så småningom. När tröttheten är på besök så har lusten och gnistan packat ihop och rest bort tillsammans. Undrar var de är... och jag hoppas de kommer tillbaka hem snart.

Det dåliga samvetet gör sig påmint i och med att jag inte orkar aktivera varken mig eller Viktor. Han ritar, ser på teve och dvd. Kanske spelar nåt spel på datorn. Vi äter emellanåt och pratar och kanske busar lite. Kollar på örnarna förstås. Visserligen så klagar han inte men jag känner ändå den där gnagande känslan av att jag nog borde... eller skulle... Sånt som jag måste göra är ju att laga mat och ta hand om tvätt och sånt. Det är nätt och jämt jag orkar det. Nån lust att göra det har jag som sagt inte för tillfället.

Men igår plockade jag dock fram en kokbok som innehåller gröna rätter. Nu när jag märkt att grönsakerna blivit billigare så funderar jag på att kanske lära mig några vegetariska maträtter. Att ha som omväxling ibland. Det är lite trist med köttfärssås eller korvröra för ofta. Nog för att det är gott men... ändå. ;-)

Igår kläcktes det tredje ägget hos vår örnfamilj, det är nu tre små, söta, duniga, busiga örnungar i boet och jag och Viktor är saliga varje gång vi ser dem bli matade. Nu kanske vän av ordning undrar hur i hela friden man kan bli salig av sånt men det kan inte förklaras. Vi blir det bara. :-) Vi är båda väldigt förälskade i just örnar så vi följer den här familjen med spänning. Tyvärr har kameran krånglat lite, hoppas det ordnar sig så vi kan fortsätta titta.

Matning pågår.


Den minsta bäbisen syns knappt.




Kram från oss "örn-lovers"

:-)

Vårsol och kakbak

Ny dag, ny vecka. Vårsolen skiner. Arbetsprövning i 2,5 timmar. Och den där tjôtiga tröttheten som var stor redan innan jag åkte iväg. Ibland är jag sådär trött att jag längtar hem redan innan jag åkt bort. Så kände jag mig idag. Men när jag väl var där och fick lite kaffe och fick lyssna på vad damerna hade haft för sig i helgen så kändes det en aning bättre.

Jag prismärkte kläder och hängde ut och sen blev jag tillfrågad om jag ville göra en kaka till kaféet idag med. :-) Så det gjorde jag. Arbetsmarknadskonsulten kom på besök och skulle höra lite hur allt var. Vi pratade om sjukbidrag och hon sa att jag förmodligen inte får nåt nu heller, att jag nog inte skulle räkna med det, trots utredning. Nehe...

Ska det verkligen vara så himla svårt att få hjälp i det här landet? Varför är det så svårt att inse att folk är sjuka? Är det farligt att hjälpa folk till en drägligare tillvaro? Är det möjligen så att myndigheterna håller på med en ny slags taktik gentemot de sjuka? Operation uttröttning. Som till slut gör oss så trötta och eländiga att vi självdör. Då är de ju av med oss och kan spara på de pengarna i alla fall... Så att nån trist VD ska kunna få en sån där go pension kanske... Jamen man blir ju så less... och vad ska man tro? Sen sa hon att det var för få tillfällen som jag arbetsprövat för att kunna göra en ordentlig bedömning... hm... Om jag tvingats dit varje dag hade jag fått avbryta prövningen i förtid för jag hade inte orkat med den då. Vilket ju var vad jag sa redan från början. Och hur hade det gått att bedöma nåt då om jag inte ens orkat vara där?

Jag måste få ha en dag hemma emellanåt i lugn och ro och pusta ut på. ÄNDÅ är det väldigt tröttsamt. Så inte tycker jag att det skulle vara så svårt att göra en bedömning på de tillfällen som jag varit där. Det spelar ingen roll om jag haft fler än två veckor på mig, resultatet hade blivit det samma. För även om jag kommit in ännu mer i jobbet på Kupan så hade min kropp inte slutat värka och vara trött. Snarare tvärtom. Och ju mer jag lärt mig göra, desto mer krav hade kanske ställts på mig och då hade jag blivit stressad av det och mycket sjukare. I och för sig så är ju arbetsuppgifterna väldigt lätta att anpassa. Det var lite tröstande när jag pratade med en av de äldre damerna och hon sa att hon tydligt sagt ifrån om att stå i kassan. Det var inget för henne. Så hon stod helst och strök och fixade med kläder. Och det är ju det som är så bra på Kupan, man kan få göra det som man är bra på och det man vill göra. Jag vill absolut inte stå i kassan så jag förstod precis vad hon menade.

Även om jag kanske aldrig kommer att jobba där så kommer jag garanterat att åka dit med grejer eller kläder när jag rensar i mina skåp. Och de tar gärna emot hemstickade sockor... ;-) Jag brukar ju få såna där ryck ibland och sticka en hel hög.

Hur som helst. Läste på Fattigbloggen häromdagen om en människa som fick sin sjukpenning indragen för att hon hade en blogg och en hemsida. Jag menar hur mycket får de gå in i ens privatliv och rota egentligen? Dra in sjukpenningen på grund av detta! Det är väl kanske en sak om man har försörjningsstöd och har en hemsida eller blogg där man tjänar pengar (då räknas ju det som inkomst) men annars måste man ju få ha lite roligt. Men det får man nog inte ha förresten. Om vi som lever på bidrag har lite roligt och skrattar för högt så kanske nån kommer och tar ifrån oss våra pengar. Detta ständiga hot om indraget stöd är ju vad som kan knäcka en. Eftersom beslut tas godtyckligt utifrån märkliga regeltolkningar så vet man ju aldrig vad som kan hända.

Men som det sades när a-kassan skulle dras in för han som var arbetslös som bloggade; att blogga är ju som att skriva dagbok och det är väl inget man kan dra in a-kassan för? Ja får vi inte ens skriva dagbok har det allt gått för långt tycker jag. Som sagt; hur mycket får de gå in och rota i folks privatliv egentligen? De kränker ju folk. Men det verkar de strunta i.

När man har det fattigt så ska man tydligen gråta hela dagarna och sitta och deppa... eller? Jora jag kan sånt också men till vilken nytta då? För att F-kassan och Socialen ska bli nöjda? En del kanske anser att om man orkar blogga några minuter varje dag så kan man ta ett jobb också. Men det är ju en jäkla skillnad på att sitta och skriva en liten stund och att åka iväg nånstans och jobba. Den som inte fattar det har inte "fått allt medskickat" som chefen på Kupan tydligen brukar säga när nån är lite... ehrm... ja just det.

En annan sak jag funderat på är också det att man som sjuk eller arbetslös inte får ha ett liv utan är man sjuk så får man inte göra nånting (promenera, gå på bio eller förströ sig på annat vis) för då har man ju ljugit om att man mår dåligt. Trots att vissa aktiviteter är bra för ens tillfrisknande... Och är man arbetslös så måste man sitta fastklistrad vid en telefon och vara beredd att hoppa i skorna direkt och kasta sig iväg om arbetsförmedlingen hör av sig om jobb.

Men vi är ju människor också. Vi måste ju få ha något som liknar ett liv trots att vi inte längre orkar/kan jobba eller är tillfälligt arbetslösa.

;-)

Kram!

För att citera Kakmonstret i barnprogrammet Sesam; Mjölk å kaka, mjölk å kaka...

Mums! :-)

Fattiglapparnas situation

Äntligen uppmärksammas vi socialbidragstagare lite mer. Jag har läst den här bloggen ett par dagar nu och häromkvällen var det även som ämne i programmet Debatt. Jag såg inte programmet dock. Ska väl göra det på SVT-s hemsida snarast. Nog för att den här journalisten inte hinner få uppfattningen om all förnedring och all panik som man hinner få vid långvarigt behov av bidrag, det är för kort tid med en månad, men det är ändå en bra grej, att uppmärksamma folk på hur det är.

Fattigbloggen

När jag läst vad en del har skrivit om sin situation så har jag verkligen uppskattat hur jag har det. En del har det rent ut sagt förjävligt. Man tror inte det är sant att det är så i Sverige år 2009. Även om jag inte heller har det så roligt i fråga om just socialen så har jag det bra. Än så länge ska jag väl säga, sånt kan ändra sig fort. Och att säga till en hjälpsökande människa att man inte kan få hjälp med matkuponger förrän kylskåpet är helt tomt är nog nåt av det mest omänskliga jag hört. Tänk om jag bara har lite ketchup och en förtorkad citron eller nåt sånt... helt otroligt att resonera så.

Sen att det är meningen att man ska leva på t.ex. havregrynsgröt istället för ordentlig mat... Jag har själv varit med om detta resonemang när jag första gången hade kontakt med socialen i min kommun. Hon ville bara upplysa mig om hur socialen tänkte och de tänkte alltså att Viktor kunde äta mat hos sin pappa medan jag kunde leva på yoghurt och müsli. Jag behöver ordentlig mat för att orka leva för egen del och ta hand om Viktor när han är hos mig. Inte kan jag gå runt och få bristsjukdomar och bli ännu svagare på grund av att socialen tycker att jag ska leva på yoghurt och müsli. Och hur länge hade de tänkt att jag skulle göra det egentligen? I flera månader eller? Ja jag säger då det... Som tur var så fick jag inte henne som handläggare.

En del som kommenterar på Fattigbloggen är ju såna som tycker att vi gnäller i onödan, att vi inte har det så tufft som studenter och så vidare. Eller att vi kan söka jobb istället. Men saken är ju den att vi som är för skräpiga för att jobba kanske aldrig har en chans att någonsin kunna leva på nåt annat än just försörjningsstöd. (O hemska tanke!) Och i synnerhet inte nu när F-kassan struntar i de flesta. De som studerar får väl förhoppningsvis ett välbetalt jobb längre fram. De har ju framtiden för sig.

Idag fick jag ett brev från min handläggare på socialen (jo jag fick allt lite pengar häromdagen) där hon ville meddela mig om att ifall jag får sjukbidrag från F-kassan, retroaktivt, så kommer socialen att ta alltihop för mig för jag måste då betala tillbaka allt det jag fått från dem sen i augusti. Vad glad man blir. Snacka om att socialen är en källa av "hjälpsamhet"...

Jo visst har jag väl vetat om detta men jag kommer inte att få nånting kvar utan tvingas ändå att fortsätta söka hjälp eftersom det sjukbidrag jag, i bästa fall, får är väldigt lågt. Så de ger med ena handen och tar med den andra för att sen ge tillbaka pengar till mig igen, för att jag ska ha existensminimum... Och kunde hon inte väntat med att påminna mig om detta tills utredningen är klar åtminstone. Det är ju inte på långa vägar klart om jag får något sjukbidrag alls. Och medan man väntar på att allt ska bli klart så vill man liksom inte bli påmind om mer elände. Det är nog så svårt att hålla humöret uppe som det är ändå.

Apropå skräpig förresten... idag har jag inte orkat nånting. Har inte ens orkat duscha... ännu. Kanske jag orkar det sen.

Kram från en trött en...








Förresten, imorse hörde jag om en person som skulle bli avstängd från a-kassan för att han bloggade i en tidning. Han fick inte betalt för det utan gjorde det helt gratis. Mycket ska man höra innan öronen ramlar av... ;-) Någon som uttalat sig om det menade att bloggande var som att skriva dagbok och det kunde man väl inte bli avstängd från a-kassan för?

Snart finns det nog inte något som förvånar mig i myndighetsgalenskaperna!