I alla fall.
På grund av en massa tramskommentarer från utlandet skrivna på märklig engelska har jag tvingats lägga in en moderering på alla kommentarer. Vill också uppmana att den som vill skriva en kommentar helst inte gör det anonymt. Alla anonyma kommentarer hamnar alltid i skräpposten nämligen. På nåt vis så slank de där konstiga kommentarerna på märklig engelska igenom filtret och ut på bloggen, upptäckte jag för ett tag sen, därav modereringen för närvarande.
Nog om det. ;-)
De senaste två, kanske tre, veckorna har jag varit både trött och värkdrabbad igen. Det var ett tag sen sist. Jag har förstått att det är hormonerna som spökar så det är bara att kämpa vidare ändå. Med vetskapen att det kan ändra sig igen fast jag inte vet när. Men lite sketet känns det ju förstås...
Praktiken har funkat bra trots detta men jag fick extra ledigt runt påsk just för att vila ut lite. Inte blev jag piggare för det men det var härligt med ledigt ändå. :-)
Det konstiga är att inte bara kroppen utan även hjärnan har kommit på fel spår. Ja det hänger ju ihop såklart men ändå... Självkänslan åker jojo. Upp ibland, ner ibland. Och snabbt går det också. Sånt är jobbigt. Jag tycker att det är viktigt att försöka analysera hur man mår och varför så det har jag väl försökt göra. Men det är lättare sagt än gjort. För det är ju så mycket som kan spela in menar jag.
Men jag tycker det är viktigt att försöka förstå sig själv istället för att bara sopa undan problemen och trava på som vanligt. För det går ju inte över bara för att man gör så. Struntar i det. Jag kanske har kommit in i nån slags 50-årskris såhär ett år innan... ;-) Ja sånt vet man aldrig. Jag minns inte att jag hade varken 30 eller 40-årskris så jag har inget att jämföra med.
I och för sig så är ju ålder bara en siffra, det är ju hur gammal man är inuti som verkligen gäller. Men ibland önskar man ju faktiskt att utsidan såg ut som man känner sig på den rätt så barnsliga insidan. ;-) Jordens dragningskraft blir starkare för varje år, allt strävar neråt. Men så är det ju för alla.
Apropå det där med att det viktigaste är hur man är på insidan... Det är väl lätt att säga men ändå inte så lätt att leva upp till när allt runtomkring pekar på hur viktigt det är med hur man ser ut på utsidan. Att man ska vara vältränad och slätrakad både här och där. Jag menar hur orkar man leva upp till sånt? Det går ju inte. Det är bara att lägga ner direkt.
Och en liten, men kanske också förbjuden, tanke... Skulle jag tänkt på allt sånt här om jag varit man? Hade jag brytt mig lika mycket då? Hm... För även om den där manin om att man ska vara hårlös på kroppen och vältränad likaväl gäller män som kvinnor så finns fortfarande mer tolerans för att män får se ut mer som de vill. Klä sig som de vill. Eller har jag helt fel där? Om jag har det så ber jag om ursäkt för detta påstående. (Men jag tror inte jag har helt fel där)
Jag har också förstått att tjejer som har Aspergers har det svårare än killar med samma funktionsproblem eftersom det ställs större krav på tjejer att vara som alla andra. Att bete sig som andra tjejer. Eller har jag fel där med? Killar överhuvudtaget har oftast ändå fått "tillåtelse" från både lärare och samhälle att vara annorlunda på ett sätt som tjejer oftast inte får. Eller får förresten, de kan naturligtvis vara som de är men då med risk för att bli bedömda och tittade på med hårdare ögon av samhället.
Det är svårt att vara annorlunda. Att gå sin egen väg. Svårt att vara sig själv om den man är inte passar in i mallen, i normen. Det har jag nog påtalat förut men det tål att sägas igen.
Ja det var tunga tankar på tröga söndagen. Hoppas ingen blev deppig. Utifall att nån blivit det så får jag väl bjuda på nåt kul som avslutning. :-)
En klassiker. Med engelsk text till och med. Vilket inte gör det mindre roligt.
PS. Vill bara tillägga att jag trots tunga funderingar mår rätt så bra. Om nu nån blev orolig alltså... ;-) Det finns så mycket roligt att fylla tillvaron med så det är absolut ingen fara.
