Utmaning: Vitaminfasta!

Den 29 februari började jag en 10 dagars vitaminfasta (Ledins vitaminfasta). Jo sant! Man ska trappa ner på ätandet i 2 dar och sen är det bara juicer/buljong som gäller i 6 dar och sen ska man trappa upp igen i 2 dar.

Jag är nu inne på dag nummer 6 i fasteschemat och det är första dagen sen jag började som jag känner mig piggare. Läste ju en del om hur man kan må under fastan men det gäller ju för så kallade normala personer. Som inte har fibromyalgi… Den värk jag haft sen lördag har varit värre än nåt av de fibroanfall jag haft nånsin tror jag. Huvudvärk kunde man få stod det. Jag har haft fibro-migrän i nästan 4 dar i sträck vilket är mycket värre än vanlig huvudvärk. 

Vägde mig igår (onsdag) och det visade sig att jag gått ner 3 kilo! Musklerna protesterar smärtsamt mot den förändringen. Kroppshållningen förändras ju i och med tappade kilon så jag hade inte orkat utan nån enstaka värktablett (Ibumetin). Musklerna reagerar ju alltid på minsta lilla förändring liksom. 

Förutom värken så har det jobbigaste med fastan varit när Viktor ska äta sin mat. När han steker falukorv till exempel. Suck. Och igår fick jag en sån enorm längtan efter rostat bröd. Men har jag tagit mig så här långt så tänker jag inte ge upp nu. Värken är så pass tolerabel idag att jag klarar mig utan nån värktablett. Det är enormt stort att inte behöva ta nån värktablett. Bara det gör mig glad.

Det stod också att man kunde motionera/ta promenader under fastan… inte denna fibromänniska! Tog en promenad i lördags och trots att jag precis börjat trappa ner på maten och inte ens börjat med den riktiga fastan höll jag inte på att ta mig hem så trött var jag i kroppen. Jag tror jag började slappna av så fort jag startade med fasteschemat för då visste jag att det enda jobb jag hade nu var att ta hand om mig själv. Det var mitt fokus liksom och då kom tröttheten. Och sen kom värken.

Jag har sovit enormt mycket och vilat och om nån så hade mutat mig med en massa pengar hade jag inte orkat ta ett steg. Förmodligen har jag massor med bôs i kroppen som behöver bortrensas. Men nu börjar jag som sagt känna mig piggare. Det stod också att hungerkänslan skulle försvinna… hm… jora så atte… stämmer inte här inte! Jag som i vanliga fall är hungrig en knapp timme efter grötfrukost blir såklart hungrig så det skriker i magen men jag försöker sprida ut det jag ska få i mig så jag slipper det värsta hungrandet. Har blivit av med halsbrännan också förresten. Trodde jag skulle få mer sånt nu när jag skulle dricka så mycket te men det har varit väldigt lugnt. 

På söndag får jag börja äta lite igen. Mycket försiktigt dock. Och det dröjer innan jag kan stoppa i mig pizza eller nåt sånt. 

Jag har också märkt att jag mår bättre inombords trots all värk. Bättre humör och lugn inuti, ingen stress och inte så mycket oro. Har nog inte varit så avslappnad på många år, vilket också gör att värken ökar. Så länge man är igång och stressar runt (eller är orolig/stressad inombords) så är musklerna i ett spänt läge och slappnar man av så får man en enorm värk och man blir fruktansvärt trött. Det är förmodligen anledningen till den smärta och trötthet jag haft nu. Min förhoppning är att jag ska slippa värktabletter helt framöver, var lite beroende av dessa innan fastan, så om det funkar så är det värt all värk jag haft under tiden. 😊

Fortsättning följer…

Dagens funderingar - det där med det psykiska måendet, att lita på andra och hur svårt det är.

Denna dagen - ett liv, som farbror Melker säger i ett avsnitt av Saltkråkan. Och vad gör man med dagen för att den ska bli så bra som möjligt? Imorse vaknade jag runt fyratiden och kunde inte somna om. Jag gav upp vid fem. Ingen idé att ligga där och bara fundera för tankarna var ju i full gång liksom.

Gårdagen var bara värk hela eftermiddagen/kvällen så den dagen stryker vi ur almanackan tycker jag! Låg däckad i sängen efter lunch och orkade absolut ingenting. Men det var på ett vis bra för jag behövde det. Det ska mycket till för att jag låter fibron ta över på det viset men nu behövde jag faktiskt vila.

När jag rannsakar mitt mående så kan jag konstatera att det är rätt längesen jag mådde bra. Längesen jag var tillfreds med tillvaron. Minns faktiskt inte när jag var det senast. Jo jag har ju förstås en del dagar då det känns rätt okej då. Inte så att jag går och hänger med huvet varje dag. En del dagar kan vara bra med en del ljuspunkter att glädjas över. Minns sången "Just idag är jag stark" för det kan vara flyktigt och det gäller att ta vara på det. Rätt som det är så kommer det vara fler bra dagar än de där dystra så man får hålla ut.

 

Det senaste året har innehållit både bra och dåliga saker vilket har påverkat mig på lite olika vis. Det har oavsett tagit mycket energi och gjort mig trött. Och då menar jag inte bara trött i kroppen så jag behöver vila och sova utan trött. Dränerad. Känslomässigt. Jag går ju liksom "all in" när jag gör nåt. Inget halvdant tjafs här inte! Är jag engagerad i vad det än är så ger jag järnet. Sån är jag. Och efter min utmattningsdepression är jag ju inte lika stark och måste tänka mig för mer än en gång så jag inte blir helt tömd på energi. Det är en balansgång och jag har fixat den rätt bra ändå tycker jag nog. Det är ytterst sällan som jag inte tagit varningstecknen på allvar.

 

Det behöver inte vara så mycket som gör mig glad och lycklig men när man har en oro i själen så orkar man oftast inte se de där små sakerna som man annars uppskattar. Jo naturligtvis finns det tillfällen då jag känner att jag är glad men de har väl inte varit så många den senaste tiden. Jag skrattar en hel del i alla fall, jag har ju Viktor som kan bråka lite med mig och oftast får mig på bra humör, men det saknas nåt ändå liksom. Även om jag trots det mår ganska bra för närvarande. Läget är under kontroll så att säga. Så det är förhoppningsvis på väg åt rätt håll.

Det syns inte på utsidan när man mår dåligt i själen. Man blir också väldigt duktig på att dölja det eftersom man inte vill göra andra ledsna eller deppiga. Man är liksom rädd för att på nåt vis smitta dem. Och ärligt talat, livet var ju så mycket enklare när man var tonåring och gick på högstadiet (fast det tyckte man ju inte då) för då hade man oftast en bästa vän att dela allt med. Kanske flera vänner som visste det mesta om en. Som visste allt man tänkte på och sånt som var viktigt för en. Allt från frustration över ens föräldrar (som inget fattade) eller nån kille man var kär i. För man pratade ju i eeeeevigheter om allt sånt där. 😛 Vilket är bra att göra för man bearbetar saker och sen kan man släppa dem och gå vidare till nästa ämne.

Numer känner jag att det blir allt svårare att hitta människor som det går att lita på. Som jag faktiskt vågar öppna mig för.Och som inte blir trötta på mig om jag tjatar om samma saker ibland. Därför håller jag väldigt mycket för mig själv. För egen del är jag väldigt intresserad av andra och vill gärna veta vad de tänker på och hur de mår. Sen är det också viktigt att man behåller det man får veta för sig själv. Om nån anförtror mig nåt personligt så stannar det hos mig.

 

Jag lyssnar gärna, ställer frågor och vill verkligen veta mer om den jag pratar med. Och det var nog det mest spännande under min tid i hemtjänsten. Att få höra livshistorier från en tid då man själv inte ens var född. Få veta hur allt var då. Även på mitt senaste jobb, där jag var platsansvarig, ingick det ju i mina arbetsuppgifter att bry mig om andra. Nåt som passade mig bra.

 

Men själv har jag inte delat med mig så mycket från mitt eget liv. Jo kanske om nån frågat mig och faktiskt velat lyssna på svaret. Detta har med tillit att göra. Att våga öppna sig för nån utan att behöva vara rädd för att allt man säger ska vändas emot en. Nåt som jag varit med om sen jag var liten. Att bli hånad, av en person man då trodde var att lita på, för att man uttryckte sina åsikter. Som barn har man ju så många idéer och ska få uttrycka dem utan att få nedvärderande kommentarer.

 

Jag har lärt mig att hålla mer och mer saker inombords för att liksom skydda mig själv. Det man säger kan ju inte tas tillbaka, bli osagt, för det är ju ute i det fria och ibland vill man inte utsätta sig för det. Även om det får en att gå sönder på insidan. Vissa saker går bara inte att säga hur som helst. Trots att man kanske vill.

För att nämna nåt annat, så här på slutklämmen, så är jag numer med i en åtgärd via arbetsförmedlingen som heter iNDA (ja det skrivs så) och där blir jag bemött med väldigt stor värme och respekt och jag känner mig alltid så välkommen när jag är där. Vi pratar mycket och reder ut vad jag kan och vill när det gäller ett arbete. Så det känns bra. Allt hopp är inte ute! 😉 

Ha en bra dag! 💗

Och nu, om nån orkat läsa ända hit, så bjuder jag på en dikt ur boken Vägen Upp.

Livets minnesburk

Ta dig tid

Sitt en stund

Tänk på sånt

Du kanske glömt

Minns hur det känns

I magen

Av skratt som vill ut

Sockerdricksbubblor av glädje

Ta även emot gråten

Som befriar dig

Från sorgen

Låt ontet rinna bort

Stäng ögonen

Kom ihåg dofter

Av snö, syrener, smultron

Nybakat bröd och kaffe

Minns ljudet av

Glada talgoxar

Överröstande allt annat

På våren

Tillåt dig känna

Lyssna

Och minnas

Spara allt detta

Det finns tillfällen

Då man behöver

Den inre minnesburken

För att orka leva

Dagen då jag slutade praktiken

Ja tro't eller ej men det blir ett inlägg till idag. Lika bra medan man ändå håller på eller hur? :-)

På morgonen den 16 maj så samlades vi som vanligt (egentligen skulle ju inte jag vara där men var det ändå) och skulle ha personalmöte. Det blev fika och sen kom det plötsligt fram en blomma och en korg med en massa härligheter i. Och kramar delades ut. Plus ett album som Carina hade gjort i ordning och som jag inte kunde läsa i förrän jag kom hem för jag visste hur det skulle bli. Och det blev det också. Det var nog längesen jag grät så som när jag satt och läste alla fina texter med hälsningar från alla dessa goa människor. Ojoj... Mascaran rann bort totalt. Så fort jag tänkte på det under resten av dagen så blev jag tårögd.

Jag unnar alla människor som är i samma situation som jag var att de får en sån chans som jag fick.

Det har varit fantastiskt och jag är så tacksam. Tacksam för den stöttning jag fått, all värme, alla stolligheter (det var många!), all omtanke och framför allt den respekt jag behandlats med.


 
Jag har fått en tro på mig själv som jag inte haft förut. Min kropp och själ fick läka i lugn och ro, det var vad som behövdes.

Det är också därför som jag känner att från och med nu så kan jag fixa det mesta. Även om kroppen värker, för det gör den, och även om jag är så trött att jag nästan trillar av stolen, så finns det nåt där som håller mig igång. Vetskapen om vad jag kan och klarar av.

Det känns inte skrämmande med en ny praktikplats. Inte heller med den där kursen som jag skrev om förut. Men det har tagit tid att komma dit där jag är nu. Och jag måste hela tiden tänka på att ta det lugnt, lyssna på kroppens signaler. För så fort jag drar igång ett för högt tempo så känns det i huvet. Jag får kramp i hjärnan liksom. Och kramp i musklerna, mest i nacken och axlarna. Men det är så det kommer att vara alltid nu. Jag får leva med det. Och det är okej även om det inte är så roligt alla gånger.

När jag känner att jag inte riktigt vet vad som ska hända i mitt liv så brukar jag möblera om. Det är liksom det enda jag kan ha makt över. Jag bestämmer över mina saker i mitt hem och då blir det ändringar. Så på eftermiddagen, den 16, så tog jag tag i att flytta mina bokhyllor (jag vet inte för vilken gång i ordningen) så att jag verkligen får en riktig bok/skrivhörna där jag kan sitta och pösa. :-)

Ibland behövs det inte mer än så. Att man ändrar på möblerna. Men det slår aldrig fel. Så fort jag känner mig lite lätt vilsen och inte har koll så vill jag möblera om.

Sån är jag! :-) 

Så här såg det ut på ena sidan av rummet medan jag möblerade om, detta är bara en bråkdel. Jag har rätt mycket böcker. För jag lever liksom på "Ordpolen". Hehe... :-)







Läste nånstans att e-böckerna (som man kan läsa på en sån där läsplatta/iPad) inte hade blivit nån större succé här i Sverige, än. Nej tacka vet jag en riktig bok att hålla i. Det är mysigt.

Söndagsfunderingar

Den här söndagen känns extra mycket som söndag... Ugh! Kanske för att det känns som om jag har en förkylning på gång. Då blir man sådär seg och trög. Nu har jag varit ovanligt seg och trög ändå den senaste tiden men detta är lite mer än så. Känner det i halsen liksom.

I alla fall.

På grund av en massa tramskommentarer från utlandet skrivna på märklig engelska har jag tvingats lägga in en moderering på alla kommentarer. Vill också uppmana att den som vill skriva en kommentar helst inte gör det anonymt. Alla anonyma kommentarer hamnar alltid i skräpposten nämligen. På nåt vis så slank de där konstiga kommentarerna på märklig engelska igenom filtret och ut på bloggen, upptäckte jag för ett tag sen, därav modereringen för närvarande.

Nog om det. ;-)

De senaste två, kanske tre, veckorna har jag varit både trött och värkdrabbad igen. Det var ett tag sen sist. Jag har förstått att det är hormonerna som spökar så det är bara att kämpa vidare ändå. Med vetskapen att det kan ändra sig igen fast jag inte vet när. Men lite sketet känns det ju förstås...

Praktiken har funkat bra trots detta men jag fick extra ledigt runt påsk just för att vila ut lite. Inte blev jag piggare för det men det var härligt med ledigt ändå. :-)

Det konstiga är att inte bara kroppen utan även hjärnan har kommit på fel spår. Ja det hänger ju ihop såklart men ändå... Självkänslan åker jojo. Upp ibland, ner ibland. Och snabbt går det också. Sånt är jobbigt. Jag tycker att det är viktigt att försöka analysera hur man mår och varför så det har jag väl försökt göra. Men det är lättare sagt än gjort. För det är ju så mycket som kan spela in menar jag.

Men jag tycker det är viktigt att försöka förstå sig själv istället för att bara sopa undan problemen och trava på som vanligt. För det går ju inte över bara för att man gör så. Struntar i det. Jag kanske har kommit in i nån slags 50-årskris såhär ett år innan... ;-) Ja sånt vet man aldrig. Jag minns inte att jag hade varken 30 eller 40-årskris så jag har inget att jämföra med.

I och för sig så är ju ålder bara en siffra, det är ju hur gammal man är inuti som verkligen gäller. Men ibland önskar man ju faktiskt att utsidan såg ut som man känner sig på den rätt så barnsliga insidan. ;-) Jordens dragningskraft blir starkare för varje år, allt strävar neråt. Men så är det ju för alla.

Apropå det där med att det viktigaste är hur man är på insidan... Det är väl lätt att säga men ändå inte så lätt att leva upp till när allt runtomkring pekar på hur viktigt det är med hur man ser ut på utsidan. Att man ska vara vältränad och slätrakad både här och där. Jag menar hur orkar man leva upp till sånt? Det går ju inte. Det är bara att lägga ner direkt.

Och en liten, men kanske också förbjuden, tanke... Skulle jag tänkt på allt sånt här om jag varit man? Hade jag brytt mig lika mycket då? Hm... För även om den där manin om att man ska vara hårlös på kroppen och vältränad likaväl gäller män som kvinnor så finns fortfarande mer tolerans för att män får se ut mer som de vill. Klä sig som de vill. Eller har jag helt fel där? Om jag har det så ber jag om ursäkt för detta påstående. (Men jag tror inte jag har helt fel där)

Jag har också förstått att tjejer som har Aspergers har det svårare än killar med samma funktionsproblem eftersom det ställs större krav på tjejer att vara som alla andra. Att bete sig som andra tjejer. Eller har jag fel där med? Killar överhuvudtaget har oftast ändå fått "tillåtelse" från både lärare och samhälle att vara annorlunda på ett sätt som tjejer oftast inte får. Eller får förresten, de kan naturligtvis vara som de är men då med risk för att bli bedömda och tittade på med hårdare ögon av samhället.

Det är svårt att vara annorlunda. Att gå sin egen väg. Svårt att vara sig själv om den man är inte passar in i mallen, i normen. Det har jag nog påtalat förut men det tål att sägas igen.

Ja det var tunga tankar på tröga söndagen. Hoppas ingen blev deppig. Utifall att nån blivit det så får jag väl bjuda på nåt kul som avslutning. :-)

En klassiker. Med engelsk text till och med. Vilket inte gör det mindre roligt.

Ha det gôtt!

PS. Vill bara tillägga att jag trots tunga funderingar mår rätt så bra. Om nu nån blev orolig alltså... ;-) Det finns så mycket roligt att fylla tillvaron med så det är absolut ingen fara.

Internationella Fibromyalgidagen 12 maj

Som rubriken säger så är det den internationella Fibromyalgidagen idag. Jag hoppas att den uppmärksammas på många ställen och att framförallt anhöriga till människor med fibro, friska människor överhuvudtaget, tar chansen att lära sig vad det innebär att ha just denna sjukdom. Okunskap är ett stort problem. Och motviljan att försöka förstå nånting som inte syns på utsidan men som finns i varierad styrka på insidan och ibland bryter ner en totalt. 

En sjukdom som fortfarande många avfärdar med att det är påhittat. Men varifrån kommer värken i kroppen då? Och en sak till; hur man upplever värken och sjukdomen i sig beror på vem man är som individ. Vilket också gäller för en hel drös andra sjukdomar faktiskt.

Det är svårt att förklara hur fibromyalgi påverkar utan att bli väldigt långrandig för det har nämligen inverkan på i stort sett allt i ens liv. Hur man sover, om man orkar motionera, vilken mat som passar den numer extremt känsliga magen, koncentration, tålamod... ja i stort sett allt. Fibron är med överallt.

Det svåra är att liksom hitta sig själv igen när man fått fibro för den person man var förut finns ju nästan inte längre. Man har blivit en annan person med helt andra behov än förut. Det påverkar också ens självkänsla och självbild. När man inte längre känner igen sig själv så tappar man fotfästet för ett tag. Och det kan ta lång tid innan man kan förlika sig med att man inte längre är den starka och energiska människa man en gång var. Jag jobbar fortfarande på det även om jag kommit en bit på väg. Man blir arg och frustrerad när ingenting fungerar. Och om/när man blir misstrodd mitt uppe i allt blir det ju förstås ännu värre.

Dagen efter hyllskruvandet med diverse möbelflyttning så fick jag mjölksyra i nacken och axlarna av att diska. Allt har fått stå som det blev från i måndags för jag måste vila så att musklerna orkar med nästa omgång. Och nu har jag ju också ägnat mig åt Isac och då blir det han som får min uppmärksamhet och min energi. Det är ju också så jag vill ha det. Möblerna står ju kvar, de springer ingenstans, och att umgås med honom ger mig en hel del annat. Han är medicin på många sätt. En levande varelse som behöver mig en stund. Och framförallt så får jag motion vilket jag ju också behöver.

Och på tal om Isac så fick han stanna en natt till. Han skulle ju ha hämtats igår men tåget som matte skulle åka med blev så försenat att det var lika bra att han fick stanna. Det är så tråkigt att sitta uppe och vänta och vi visste inte hur sen hon skulle bli. Han ligger just nu i soffan som en slöfock. :-)

Det var rätt kallt imorse när vi var ute, det blåste friskt, men det regnade inte som tur var. Solen var faktiskt framme. Igår såg jag att häggen är på väg att börja slå ut. Det känns konstigt att se det när man går där påpälsad som vore det i november. Luktar gott gör det också. Och när man är ute sådär tidigt på morgonen så har man endast fåglarna till sällskap. Ytterligare en fördel med att gå ut tidigt även om det tar emot när man kravlar sig ur sängen. Även spirean är på gång, det såg jag igår när jag gick förbi ett hus där de hade en spireahäck. Så trots att det ibland inte känns så är våren här. Kommer värmen och solen ovanpå all denna blöta så kommer allt att explodera i blomning.

Ha en jättebra dag och om ni känner någon med fibromyalgi så tänk på och respektera den personen lite extra. Passa på att lära er om den osynliga (men dock så närvarande) sjukdomen.

Kram!


PS.
Hittade denna länk för ett tag sen. Nyttig läsning för alla tvivlare.

http://www.maritasimring.se/fibromyalgi.htm

Bilden är tagen härifrån.











PS2. Anledningen till att Fibromyalgidagen är just den 12 maj har jag hört beror på att Florence Nightingale föddes den 12 maj (1820) och det sägs att hon var drabbad av just fibromyalgi.Hon var ju sjuksköterska och även utbildad diakon (enligt Wikipedia).

Florence Nightingale (1820-1910)

Rubrikpanik!

Kom inte på nån bra rubrik idag och jag har grunnat så det knakat i hôvvet. ;-)

De senaste två dagarna har kännetecknats av värk. Och jag kan väl tillägga att det var mer som VÄRK liksom... med stora bokstäver. Men det är ju min mindre trevliga kompis Fibro som lägger sig i och stör med jämna mellanrum som sagt. Och nu har det varit kallt, jag har gått och huttrat och spänt musklerna. Då är det kört direkt. Vilket bevisar att mycket av min inre stress, som ofta fick mig att gå och vara spänd mest hela tiden, har släppt betydligt eftersom jag nu för tiden inte har så kraftig värk som förr. Förutom nu då, i och med kylan. Så det gäller verkligen att pälsa på sig rejält.

Igår eftermiddag var det stormöte. Det var jag och Carina, min coach, socialsekreteraren och den arbetskonsulent som nu ska ta över där min coach avslutat. För nu är jag inte längre inskriven i nåt projekt, den tiden gick ut i somras, så nu är det endast kommunen som är ansvarig för mig. Och som ska se till att jag rehabiliteras tillbaka till ett eventuellt jobb framöver. Nu får jag som tur var stanna där jag är i och med att det funkar så bra och för att jag kommit såpass långt med timmar och så. På ett år har det hänt mycket. Det är faktiskt så jag är förvånad själv. Och glad förstås.

Arbetskonsulenten är jättemysig och har bra inställning till det här med praktikplatser och varför man ska ut och testa sig själv. Att man hela tiden måste kunna styra själv när det gäller hur mycket man ska pröva. Och att också våga testa sig, våga pressa sig lite, för att se hur mycket man faktiskt orkar.

Det är ju viktigt att man känner en mening med det man gör. Att vara på en praktikplats endast för att komma upp i ett visst antal timmar är ju inte kul. Man måste ju ha uppgifter som känns meningsfulla, att man fyller en funktion på arbetsplatsen. Så är det ju.

Från det ena till det andra...

Det skrivs och sägs mycket om en viss socialdemokrat nu för tiden... och jo jag har väl en uppfattning om det hela jag med. Samtidigt som jag tycker att vi är ju alla människor och gör fel ibland så måste ju till viss del just folk som hamnar inom politiken tänka lite extra på vad de gör. Förr eller senare blir de ju granskade.

Och jag har den uppfattningen att de ska bete sig lite som föräldrar ska inför sina barn. Föregå med gott exempel. För precis som barn måste kunna lita på sina föräldrar så måste folket kunna lita på att politikerna faktiskt inte bara pratar skräp utan står för det de säger. Och inte säger en sak men gör en annan. Detta med hans privata ekonomiska dilemma är dock inte mitt enda problem med just herr Juholt.

När jag såg hans första maj-tal så var jag så upplyft och tänkte att nu äntligen kommer nåt att hända. Nu kommer det en opposition som heter duga. Nästan som på Palmes tid. :-) Men när saker läckte ut om skuggbudgeten blev jag rejält besviken på hur de tänkt sig den. Så jag kan säga att jag är nog mest besviken på honom i detta fallet. Som om allt det han stod och pratade om på första maj inte var värt ett dugg. Suck.

Nåja vi får väl se hur det går. Gudrun Schyman anser att han kommer att klara sig helskinnad ur detta på grund av att han är man. Och jag kan nog tycka att hon har en poäng där. Tänk hur länge som Mona Sahlin fått den där uschla Tobleronen slängd efter sig. Den glömde minsann inte folk även om många gubbar fifflar med mycket större saker än en chokladbit och lite blöjor. Hon hade väl parkeringsböter också har jag för mig. Men ändå...

Här är Gudrun Schymans artikel på SVT

Om nån är intresserad. :-)

Jag satt och letade efter låten Friday on my mind med Easybits, jag har haft med den en gång förut men tänkte ta repris för det är ju fredag. Fann då en version med Gary Moore, som förresten gick bort tidigare i år 59 år gammal, men såg i detsamma en annan låt som jag verkligen gillar med honom som jag lägger in här istället. Så nu blir det mjosik. :-)

Ha en bra fredag. Kram!

Konsten att koka vaniljsås och att "motvärka" fibro

Visst är det för träligt att koka vaniljsås... Den bränner ju vid på en sekund så man får ju vispa ihjäl sig för att den inte ska sätta sig fast i grytan. Stånk! Vi har lite paj kvar så jag gjorde lite mer vaniljsås förut så vi skulle ha en skvätt till pajen. Jag vispade för allt jag var värd men tji fick jag, det blev bränt i botten. Nu klarade sig själva såsen, tror inte den tog smak, men ändå. Kanske ska börja med att köpa färdig, sån där de har i kyldisken... men det blir inte riktigt samma sak... och dyrt blir det också.

Apropå gårdagens inlägg om den där snubben från Australien och att jag skrev ut hela hans namn... det var inte illa menat. Tanken slog mig nämligen att nån kanske skulle tycka att jag var lite elak. Men jag tror knappast att någon som läser här är bekant med honom. Eller? Inte att han själv läser här heller. :-) Inget ont om Mr Williams. Han tog en rövare som inte lyckades. Och det får ju han stå för. Det knepiga är hur någon kan, genom att läsa min profil på Skype, komma fram till att henne måste jag få kontakt med. Där står nämligen endast mitt namn, min ålder och vilket land jag bor i.

Men vi fungerar ju alla olika. ;-) Friskt vågat, hälften vunnet som det heter. Fast det stämde ju inte i detta fall då.

Idag har sommaren gjort visit. Det var så varmt förut att man kunde tro det var juli eller så. Men istället står det ju snart oktober i almanackan. Jösses vad dagarna går fort. Jag och min fibro har kommit rätt så bra överens den senaste tiden. Nog för att den försöker golva mig ibland men den vinner inte lika ofta nu för tiden för jag har fått verktygen att motverka. Eller motvärka kanske jag ska säga. ;-) Jag har ju ständigt värk, den molar i bakgrunden, som en kuliss ungefär, men den är inte lika övertagande som förut. Trött blir man ju av att ha ständig värk men det finns så mycket som gör mig glad att allt ändå känns så mycket lättare att stå ut med.

Kort sagt; det är så skönt att äntligen kunna känna sig som en människa igen efter att ha levt som i ett mörkt hål väldigt länge.

Nu ska jag kolla in länkar till nåt som heter Jonssons Onsdag. Nåt som Adde skickade till mig igår kväll. Det var nåt med Galenskaparna men jag hade aldrig hört talas om det förut.

Och nu har vi kommit fram till kvällens sportsändning. Kanske nåt för dig Kjell? ;-)

Ha det gôtt. Kram!

Nu kan det bara bli bättre.... hoppas jag.

Idag har jag haft en riktig skitdag kroppsligt sett. Jösses vilken värk! Nu vet jag inte om det är kylan som gör att det blir så här för jag minns inte hur det var förra året. Nog tror jag att jag hade värk och då hade jag heller inte mått så bra som jag gjort sedan i våras så jag hade inte så mycket att jämföra med. Det är influensavärk i hela kroppen. Men jag har lyckats släpa mig fram genom dagen och varit i tvättstugan, lagat mat och allt det där. Utan värktabletter också, det blir ju oftast inte bättre av det ändå. Jag tog endast en panodil på förmiddagen för att få bort den huvudvärk som var i antågande. Sov lite dåligt inatt, därav huvudvärken. Vaknade av värk i fötter och ben och kunde inte somna om på en stund. Fibron passar på att göra sina nedslag ibland, rejält också.

I alla fall. Imorgon är det dags igen för arbetspraktik. Jag var iväg igår också i kylan. Klädd som en nordpolsfarare. :-) Ja det får inte finnas en glipa där kall luft kan komma in.

Spenderade en del tid idag med att se på flera avsnitt på datorn av Annas eviga, ett program som går på SVT. Jag gillar dessa program, hon brukar ha intressanta ämnen och intressanta gäster. De är en halvtimme långa ungefär och det är väl rätt så lagom. Fast ibland, om diskussionen är igång bra och man vill höra mer så har jag önskat få se en halvtimme till. Särskilt ett av dem skulle jag velat höra mer av. Det handlade om kvinnokroppen. Sånt är alltid intressant att höra teorier om. Det handlade om varför vi kvinnor aldrig är nöjda med hur vi ser ut och varför modet är som det är och så vidare.

Detta är något som jag kanske utvecklar en annan dag för jag har många tankar om det. Hoppas min kropp inte är så besvärlig mot mig imorgon för det har jag inte tid med. ;-) Inte lust heller...

Ha det bra! Kram!

Tandkrämsproblem och no smoking please

Häromdagen läste jag att vi tar alldeles för lite tandkräm på tandborsten. Hm... två centimeter ska det vara för att det ska bli bra. Nu är det ju så att jag använder elektrisk tandborste och där är ju själva borstarna rätt små och runda. Hur ska jag få plats med två centimeter tandkräm då? Det blir ju en rejäl klutt som förmodligen bara ramlar av och då är den ju inte till någon nytta. Detta tål att grunnas på...

Ja här sitter jag med min varma kornpåse på nacken och en halsduk lindad runt den. Runt nacken alltså. Jag har haft väldigt ont i mina axlar och min nacke idag. Förmodligen spände jag mig när jag var ute och halkade runt igår i snön.

Apropå snö så blåser det rejält här nu. Snöstormen kanske är på gång här med. Grenarna i den nyss uppsatta julgranen ute på gården ruskas ordentligt. Hoppas inte lamporna flyger bort.

Viktor sitter djupt försjunken i en spännande bok som han hämtade på biblioteket förut. Egentligen ska han läsa den i skolan men han kunde inte låta bli att börja läsa i den ändå. Han har läst den första av en bokserie som heter Vargbröder (förf. Michelle Paver), så han var tvungen att börja läsa så fort som möjligt. :-) Och även om han gjort lite annat också under eftermiddagen så har han gått tillbaka till boken med jämna mellanrum.

Den här veckan kallas visst för tobaksfria veckan. Det hade jag ingen aning om. Det har den gjort ända sen sjuttiotalet efter vad jag förstod. Jag tycker i och för sig att varje vecka skulle vara tobaksfri. Men det är ju jag det... Undersökningar visar att fler ungdomar börjat röka nu igen mot tidigare. Suck. Jag kan inte begripa hur en sån sak kan vara trendig när folk vet så mycket om följderna. Förr när stora skådisar gjorde reklam för cigaretter så visste de ju inte vad farligt det var. Nu borde man ju veta bättre. Ändå börjar folk röka. Man kan ju undra hur det står till med hjärncellerna...

Läs bara hur dumt det låter...

Som sagt var...

Ha det bra. Kram! ;-)