Jag är tillbaka!!!!

Det är ett bra tag sen jag skrev nåt här och saker och ting har verkligen ändrats sen dess. Nu tänker jag väl inte gå in i detalj på detta men nu är man åter arbetslös och i klorna på arbetsförmedlingen och andra ställen där man inte har så mycket att säga till om. 

Vad jag funderat på den senaste tiden är om jag skulle starta en särskild sida på FB för att förmedla dikter med mera. Att skriva via bloggen, och lägga in en länk på FB, går ju naturligtvis också och då får de som vill läsa klicka sig vidare hit. 

Jag känner att jag har massor med ord som behöver ut, det blir ofta så när jag mår dåligt. Och det vet ju ni som känner mig väl. Jag skriver och skriver och det är tur för annars skulle jag spricka eftersom de känslor som finns inuti gör ont och förstör. De måste ut. Och oftast blir det då i diktform. Kan också vara texter av annat slag. 

Innan jag hade diktutställningen i Nedre Ulleruds kyrka hösten 2011 hade jag inte vågat visa mina dikter för andra. Jo kanske några få. Men det var ju faktiskt Påskuppropet 2011 som satte igång allt. Och Carina förstås. Bästa Carina. :-) Som stöttade och pushade mig till att göra sånt jag aldrig trott jag skulle klara just då. 

Numer känner jag ingen panik över att dela mina dikter och tankar med andra. För jag vet att många kan relatera och om det hjälper nån att må bättre så blir det två goda gärningar i en. Jag mår bra om jag blir av med mina svåra känslor samtidigt som någon annan får tröst av orden som beskriver dem. 

Och för att börja mitt diktsläppande så startar jag med en dikt jag skrev för några år sen. Minns inte riktigt när. 

Instängd

Det bor en liten flicka i min kropp

En flicka som fortfarande hoppas

En flicka med drömmar och önskningar

Hon är instängd i ett litet rum

Längst inne i mig

Det finns ingen dörr

Fönstren är låsta 

Hon sitter i sitt rum

Väntar och längtar

Undrar när fönstren ska öppnas

Och ge henne frisk luft att andas

Släppa ut henne därifrån

Hon väntar och längtar

Hoppas och tror

Skriver dagbok efter dagbok

Fyllda med drömmar

Skriver, tänker, önskar…

Gör den lilla flickan

Som bor i min kropp

Återkommer kanske med nån mer dikt framöver. Ha en fin dag. Kram

Viktors fiende och en stressad arbetslös

"Sommaren är min värsta fiende. Det kommer inte att bli bra förrän den är död".

Hårda ord sagda av en väldigt svettig kille när han precis var hemkommen från stan tidigare idag. Otur för Viktor att sommaren bestämt sig för att hänga i ett tag till även om det är september. ;-) Han lider verkligen av värme. Och inne i bussen kan det bli rätt varmt också.

Skolstarten gick över förväntan faktiskt. Bussresorna är väl inte så roliga men än så länge är det inte alltför mycket gnäll. Under första riktiga skolveckan fick eleverna en så kallad "thinkpad". Den är som en liten mini-laptop och behändig att frakta. Denna ska de dra på varje dag fram och tillbaka nämligen. Det är ett arbetsverktyg för dem som de alltid ska ha tillgängligt.

Viktor var mycket nöjd både med lärare och klasskompisar. Och hittills har han inte sagt nåt negativt om undervisningen heller. Tvärtom. :-) Hoppas att det varar.

De är indelade i små grupper med cirka 8 elever i varje och det innebär ju en ganska lugn miljö. De har två lärare (på dessa 8) som är deras mentorer. Allt är väl strukturerat och eleverna får bra information innan de ska göra saker. Känns väldigt bra. Men så är det ju anpassat för Aspergare också.

Själv har jag fullt upp med att hänga i och "sköta mig". Jo det är ju så. Har inte hört nåt från AF än men hon skrev upp mig på en väntelista som jag inte minns vad det heter nu. Där man kan få extra hjälp eller hur hon nu sa. Varför kan jag aldrig komma ihåg nåt? Ibland blir jag orolig för jag är så disträ men jag tror att jag är stressad helt enkelt.

Det är jäkligt stressigt att vara en arbetslös med funktionshinder. När jag var som sjukast (för några år sen) så tänkte jag aldrig på att jag skulle kunna jobba alls. Då ville jag bara vara ifred och ta det lugnt. Men även det var stressigt eftersom jag ju egentligen inte ansågs vara sjuk utan frisk. När man ska behöva bevisa sin sjukdom så måste man ju alltid ta fram det sjuka och då försvinner ju också det friska man har. Det har jag sagt förut tror jag men det tål att sägas igen. Ingen blir friskare av att bli ifrågasatt och tvingas överbevisa sin sjukdom. Snarare tvärtom eftersom det tar hårt på självkänslan och man blir ännu mer deppig.

Apropå att vara stressad och disträ... För ett tag sen stod jag och skulle fälla ihop strykbordet och helt plötsligt hade jag glömt hur man gjorde. Jaha, tänkte jag, då får jag väl stå här och vänta tills jag minns då. Och efter några sekunder så kom jag ihåg och kunde fälla ihop det och ställa in. Men nog blev jag förvånad när jag faktiskt inte kom ihåg hur man gjorde!

Saknar förra hösten. Då var jag fortfarande kvar på praktiken och kände mig trygg och lugn med det. Om jag hade vetat att det skulle bli så här när jag slutade så hade jag nog inte gått med på det. För nog trodde jag att min handledare på AF hade något annat på gång för mig istället. Endera ny praktikplats eller utbildning. Nog för att jag hade kunnat gå den där kursen som jag skrev om i juni men... det var inget för mig. Det handlade endast om såna jobb som jag verkligen inte ska ha. Stressiga jobb.

Jag har ju fortfarande kontakt med Carina. Vi har ju både bok och utställning att prata om fortfarande. Som tur är. :-) Och nya utställningar också. Och det blir ju i samband med Skapande Kraft. 

Nej nu ska jag nog ha mig en kopp te.

En aning höstfärg bland det gröna...

Ha det gôtt! Kram!

Skapande Kraft

Här kommer en första titt på affischen som ska användas till de två veckor med Skapande Kraft som går av stapeln i september. Vet ej om den kommer att se ut exakt så här men antar det. Fick den via mail av Carina men kunde inte använda den versionen utan fick skriva ut den och ta ett foto. :-) Ja jag vet inte om jag kanske kunnat göra annorlunda men det spelar ingen roll. Under affischen följer även texten som var med i mailet.

Projektet Våga fråga presenterar SKAPANDE KRAFT i Gamla Kraftstationen i Deje 16-29 september. Evenemanget innehåller ett fullspäckat program med bland annat konstutställning, teater, musik, workshops, samtal och föreläsningar. Konsten som uttrycksform står i centrum för berättelse om och bearbetning av psykisk ohälsa.

Alla drabbas vi av psykisk ohälsa någon gång i livet. Kanske har du en depression eller en mer permanent funktionsnedsättning, eller så drabbas du som anhörig. Genom Våga fråga vill vi få bort föreställningen om att det är "de andra" som drabbas. Det är ”vi alla” och med bra stöd och hjälp kan vi fungera bra i vardagen. Det är tystnaden och skammen som ställer till det för oss. Vi tror att ingen annan har samma problem som oss själva, och som anhörig lär man sig att dölja problemen som det för med sig och vägen till hjälp försvinner ännu längre bort.

Väl mött till SKAPANDE KRAFT och två spännande veckor där kultur och skapande i totalt fokus hjälper oss att öppna våra sinnen och förändra attityder.

I mitten av augusti presenteras det detaljerade programmet. www.gamlakraftstationen.se

Hjälp till att sprida budskapet.

Vi finns även som facebookevenemang: https://www.facebook.com/events/204175063081031/

 

Dagen då jag slutade praktiken

Ja tro't eller ej men det blir ett inlägg till idag. Lika bra medan man ändå håller på eller hur? :-)

På morgonen den 16 maj så samlades vi som vanligt (egentligen skulle ju inte jag vara där men var det ändå) och skulle ha personalmöte. Det blev fika och sen kom det plötsligt fram en blomma och en korg med en massa härligheter i. Och kramar delades ut. Plus ett album som Carina hade gjort i ordning och som jag inte kunde läsa i förrän jag kom hem för jag visste hur det skulle bli. Och det blev det också. Det var nog längesen jag grät så som när jag satt och läste alla fina texter med hälsningar från alla dessa goa människor. Ojoj... Mascaran rann bort totalt. Så fort jag tänkte på det under resten av dagen så blev jag tårögd.

Jag unnar alla människor som är i samma situation som jag var att de får en sån chans som jag fick.

Det har varit fantastiskt och jag är så tacksam. Tacksam för den stöttning jag fått, all värme, alla stolligheter (det var många!), all omtanke och framför allt den respekt jag behandlats med.


 
Jag har fått en tro på mig själv som jag inte haft förut. Min kropp och själ fick läka i lugn och ro, det var vad som behövdes.

Det är också därför som jag känner att från och med nu så kan jag fixa det mesta. Även om kroppen värker, för det gör den, och även om jag är så trött att jag nästan trillar av stolen, så finns det nåt där som håller mig igång. Vetskapen om vad jag kan och klarar av.

Det känns inte skrämmande med en ny praktikplats. Inte heller med den där kursen som jag skrev om förut. Men det har tagit tid att komma dit där jag är nu. Och jag måste hela tiden tänka på att ta det lugnt, lyssna på kroppens signaler. För så fort jag drar igång ett för högt tempo så känns det i huvet. Jag får kramp i hjärnan liksom. Och kramp i musklerna, mest i nacken och axlarna. Men det är så det kommer att vara alltid nu. Jag får leva med det. Och det är okej även om det inte är så roligt alla gånger.

När jag känner att jag inte riktigt vet vad som ska hända i mitt liv så brukar jag möblera om. Det är liksom det enda jag kan ha makt över. Jag bestämmer över mina saker i mitt hem och då blir det ändringar. Så på eftermiddagen, den 16, så tog jag tag i att flytta mina bokhyllor (jag vet inte för vilken gång i ordningen) så att jag verkligen får en riktig bok/skrivhörna där jag kan sitta och pösa. :-)

Ibland behövs det inte mer än så. Att man ändrar på möblerna. Men det slår aldrig fel. Så fort jag känner mig lite lätt vilsen och inte har koll så vill jag möblera om.

Sån är jag! :-) 

Så här såg det ut på ena sidan av rummet medan jag möblerade om, detta är bara en bråkdel. Jag har rätt mycket böcker. För jag lever liksom på "Ordpolen". Hehe... :-)







Läste nånstans att e-böckerna (som man kan läsa på en sån där läsplatta/iPad) inte hade blivit nån större succé här i Sverige, än. Nej tacka vet jag en riktig bok att hålla i. Det är mysigt.

Må Bra-dag, en fjäril och kärlek till träd

Sen mitt förra inlägg som bland annat handlade lite om kommentarer så fick jag så bedrövligt många tramskommentarer (på konstig engelska) att jag istället satte in en sån där ordverifiering. Då slutade det. Skönt. :-) Nu har det varit så lugnt. För i och med att den som skickar kommentarerna måste skriva i några bokstäver för att liksom verifiera så blev det ju lite svårare. 

I lördags hade vi Må Bra-dag i Nedre Ulleruds kyrka och vi hade inte kunnat önska en bättre dag. Solen strålade och allt var sådär härligt så man knappt tror det är sant. En underbar dag. Den känns dock fortfarande i mina ömmande fötter och i muskler som jag inte trodde att jag använde på ett sånt vis så att jag skulle bli trött i dem.

När jag satte upp dikterna inför diktvandringen så fick jag lyssna till intensivt fågelkvitter och faktiskt även hästar som gnäggade. Det bor folk en bit bort från kyrkan som har hästar. Där gick jag omkring och kramade träd tidigt på lördagsmorgonen och det var en fantastisk början på dagen. Anledningen till kramandet var för att jag skulle mäta hur långt snöre jag behövde för att knyta upp dikten på trädet. :-) Men för all del, jag kramar gärna träd ändå...

Här är jag igång och har knutit upp en. En del träd är rätt så tjocka, de har ju stått där i många år och växt till sig, så det gick åt en del snöre. Förra året knöt jag upp dikter i snöslask så vädret i år var ju en stor fördel. Slapp bland annat blaffor av slasksnö i huvet... ;-)

Tujabusken lånade ut sig till en dikt. Det tackade jag för. :-)














 
Inne i sockenstugan huserade Carinas mamma Solveig och dukade fram en massa gott och en linssoppa som var otroligt god. Vi gjorde i stort sett som förra året, varför ändra på nåt som är bra? Bokbord, buffé, meditation, diktvandring, Qi Gong och massage som då skulle förbokas.

 Soppdags.

Lika vackert som smakligt!










 

 Bokbordet fanns med även i år.

Vår goa Carina i sockenstugans mötesbyrå. :-)










 
Pilgrimsvandringen blev inställd men jag tog ändå en promenad efter att jag ätit en tallrik linssoppa och druckit en kopp kaffe med morotskaka till.

Mums!
















I Gröna Gången träffade jag på vårens första fjäril. Åtminstone var det den första jag sett i år. För övrigt var det inga blommor och knopparna på träden var väldigt små, men på gång.

Den satte sig på stigen och jag smög försiktigt fram. Jag gick ner på huk och väntade, den hade inte vingarna utfällda först. Men till slut så bredde den ut vingarna och lät mig få se hur fin den var och jag kunde ta en bild. :-)






 
I skaparverkstan kunde man bland annat få lära sig att göra smycken av porslinsskärvor.

Jag hade en träff med min älskade tall! Som jag har saknat den... Detta är tallen jag brukade stanna vid då jag mådde som sämst och där stod eller satt jag ofta och tittade ut över älven.

Utsikten är ju inte så dum.

Mossigt träd i Gröna Gången.

Och ännu mera träd, smala och gängliga, med solen bakom. Jag har väl sagt att jag älskar träd eller hur? ;-)




Som sagt. en jättefin dag med de allra bästa förutsättningar. Och det var så härligt att se alla glada ansikten och höra hur roligt och fint de som var där tyckte att det var.

Toppen!

Ha en go kväll! Kram!

Fick en stund över...

Församlingen, den numer hopslagna, har fått en ny hemsida som sakta men säkert börjar ta form. Vi är två stycken (prästen Jaana i Forshaga å så jag) som donar med den och idag har jag jobbat intensivt med att få till det jag hade ansvar för. Jag var så koncentrerad att jag inte varken hörde eller la märke till att folk sprang omkring och flyttade möbler och annat. Det undrades hur jag kunde få nån arbetsro men jag var så inne i det jag gjorde att de kunde ha rivit ner en vägg utan att jag reagerat. :-)

Det är Munkfors/Ransäter, Övre och Nedre Ullerud och Forshagas församlingar som nu blivit en. Som då fått namnet Forshaga-Munkfors församling. Jag hade ju tidigare ansvar för Ulleruds hemsida, vilket var himla kul faktiskt när jag väl kom underfund med hur man gjorde. Så nu känns det inte så skrämmande att jobba med en helt ny sida.

Det är långt mellan mina inlägg här. Inte för att jag inte har saker jag vill skriva om, tiden flyger liksom bara iväg.

Jag är på praktiken varje dag nu, sex timmar om dagen och därför blir ju eftermiddagarna kortare och kvällen sömnig. :-) En del kvällar sitter jag redan vid halv tio och blinkar och blinkar och försöker hålla mig vaken åtminstone tills klockan är över tio. Om jag somnar för tidigt vaknar jag i ottan och kan inte somna om och det är ju inte särskilt trevligt.

I mitten av december blev det en stor förändring för mig för då gick Lisbeth i pension. Eller hon gör det på riktigt i mars men hade ledighet att ta ut. Det blev väldigt tyst och konstigt på expeditionen. Men när vi körde igång i januari fick jag en ny härlig kompis (vinkar glatt åt dig Phia eftersom jag vet att du läser här då och då) och på nåt vis så känner jag mig närmare de andra i arbetsteamet också. Såklart jag saknar Lisbeth, vi var ju partners in flabbskratt, fullständigt helstolliga men ibland är förändringar inte så svåra som man först tror.

Jag trivs oerhört bra fortfarande och i och med att jag faktiskt kommit upp i 30 timmar i veckan så känner jag mig också mer delaktig i verksamheten.

Jag är glad i stort sett jämt. Jo det är sant! Även om saker och ting krånglar till sig, datorer har ett eget liv vilket vi fått erfara, på expeditionen bland annat, för man begär ju att det ska funka helt enkelt. Men det ordnar sig nog så småningom, det brukar ju göra det. ;-)

Och det viktigaste av allt är att jag känner mig som en människa igen. Vad menar jag med det då? Jo jag orkar med både jobb och privatliv. Jag orkar göra det jag vill även när jag kommer hem. Orkar gå och handla, planera middagen och kanske även dammsuga lite om tid finns.  Värken har jag kvar men den är tolerabel. Jag vet hur jag ska hantera både värk och akut trötthet.

Häromdagen bakade jag bullar, hade hittat ett recept på vaniljbullar som jag ville testa, och det var inte förrän jag satt och kollade när bullarna stekte som jag kände hur trött jag var. Det sved i ögonen och jag frågade mig själv; varför satte jag igång med bullbak när jag egentligen var så trött? Men då var det ju nästan klart i alla fall. Förut hade jag nog känt efter redan innan bakandet och avgjort att jag var för trött. Nu bara gjorde jag det. Utan att tänka först. Det är så jag vill ha det, det är så jag vill vara.

Det som jag strävar mot och hoppas på är förstås en anställning. Jag vill börja försörja mig själv och slippa Arbetsförmedlingen (som jag är inskriven på sen augusti ifjol och som nu har tagit över min praktik från kommunen) och Försäkringskassan (som nu kommer att betala ut ett minimalt aktivitetsstöd som ändå måste kompletteras med försörjninsstöd) och istället få rå mig själv och leva mitt liv ifred.

Men även om jag inte vet ett skvatt om hur det blir så är jag glad. Jag har ju nått målet som var 50 %, med råge, och jag är så nöjd och stolt att jag lyckats med detta. Det trodde jag aldrig den där regniga höstdagen 2010 då jag skulle besöka Carina för första gången. ;-)

Om man ska orka kliva upp ur sängen på morgonen så måste man vara motiverad. Måste ha ett mål, en mening med tillvaron. Det spelar ingen roll vad det är bara man känner att det är viktigt och meningsfullt.Det behöver inte vara ett jobb, det kan vara en hobby, ett intresse som man har och som är värt mycket. Och det är ju sånt som man måste komma på själv, sånt kan ju inte andra tala om för en liksom.

Förresten, häromdagen när jag var inne här och kollade lite så upptäckte jag att jag hållit folk på halster i flera år när det gäller min resa till Los Angeles 2006. :-) Jag skrev i slutet av mitt gamla inlägg, som handlade om min ankomst, att jag skulle skriva fortsättning men det blev aldrig av. Ska försöka göra det ifall nu nån kanske vill veta vad som hände...

Nu tar vi lite sport tycker jag... VM i curling med Galenskaparna. Förmodligen de enda som kan göra sport kul för min del. Hehe... Ha det gôtt! Kram!

Hundliv på lördagen

Sent igår kväll när jag av en händelse tittade in här på bloggen så upptäckte jag att Twitter-funktionen inte längre funkade. Det vill säga den där det står "follow me on twitter". Nehe. Så då tog jag bort den helt, det var ju lika bra. Sen försökte jag finna nån annan möjlighet att lägga in nåt liknande men fick ge upp.

Jag känner mer och mer att Blogger inte är nåt för mig i och med förändringen. Och jo jag har kollat runt lite på andra möjligheter men har ännu inte liksom hittat nåt som känns bra. Ska väl ta en runda till.

Under helgen, från fredagen den 16 tills idag söndag 18, är det bokmässa i Karlstad på Värmlands museum. Där har "Vägen Upp" haft en väldigt bra plats på Sensus bord. :-) Jag var dock inte med själv för jag hade inte ork eller energi till detta och när jag hörde vilken tillströmning det var redan på fredag så är jag glad att jag avstod. Erika var där en stund på fredag och hon sa att det var mycket damer runt 60 och en bit över (just då i alla fall) och de flesta var stressade och hetsiga. Hon ville gå där i lugn och ro men blev mest knuffad på och sånt är ju en aning tröttsamt.

På plats vid Sensus bord är/var Carina och Ingrid Kåwe (från Sensus). De är värda all uppskattning och beröm för det jobbet. Ska bli intressant att höra vad Carina har att berätta imorgon. :-)

Igår hade jag besök av min absoluta favoritvovve. Jag tog med datorn och mitt lördagsgodis till soffan och sen höll vi till där i stort sett hela eftermiddagen. Båda lika trötta kan jag säga. Viktor satt som vanligt fastväxt i stolen och spelade Batman-spel på datorn.

Zzzzzzzzzzzz...




Ha en bra söndag. :-)







 Mitt Twitter finns här 

Missnöjd med förändring och lite kyrkfoton

Jag tycker inte om det nya utseendet på bloggers administration. :-( Det är faktiskt därför som jag inte haft lust att skriva nåt på ett tag. Varför det skulle behöva bli mer krångligt än nödvändigt begriper jag inte. Kanske är det bara jag som är sådär vrång som man kan bli på äldre dar...

Nåja. Jag måste ju vänja mig även om min första instinkt var att byta bloggforum till nåt annat än blogger. Faktiskt. Jag fattar inte hälften av alla funktioner som lagts till. Om församlingens hemsida var knölig i början så har nu blogger blivit värre när det gäller översikten. Tycker i alla fall jag. Och även om jag vänjer mig så är det ju inte så säkert att jag kommer att gilla det nya utseendet.

Jobbet med hemsidan går bra förresten. :-) Jag lär mig mer och mer, lite i taget.

När det gäller praktiken överhuvudtaget så trivs jag fortfarande jättebra. Och ju mer uppgifter jag får desto roligare är det ju såklart. Och det känns så härligt att faktiskt klara av det.

För ett tag sen var jag och Carina till kyrkorna och fotade.

Jag gillar kyrkofönster. Färgade rutor är så vackert. Detta är taget bakom orgelläktaren i Nedre Ulleruds kyrka och är en bit ovanför ingången. Själv hade jag aldrig ens tänkt på att detta fönster fanns. 

Dopfunten med runor i Övre Ullerud är rätt häftig. Jag har inte försökt tyda texten än men nån sa att det inte var så väldigt tjusiga ord, att det handlade om nån död hund... Ja jag vet inte men om jag lyckas tyda den så vore det ju kul. :-) Jag har nämligen kunnat det där med runor en gång i tiden. Men man glömmer ju så fort.

Skräckinjagande eller hur? Detta är en mässhake (Nedre Ullerud) som jag tror är från 1700-talet om jag kommer ihåg rätt. Fast även om jag inte kommer ihåg rätt så är den väldigt, väldigt gammal. Carina tycker den är ruskig och den är väl inte så  fin precis. Undrar hur kyrkobesökarna mådde när de fick glo på denna uppenbarelse under gudstjänsterna?


Och nu måste jag göra middag så jag får återkomma vid annat tillfälle. Ständigt denna mat som man ska äta. ;-)

Ha det bra! Kram!

En härlig torsdag

Idag har jag och Carina deltagit i en intensivkurs med David Fryxelius i hur man lär sig hantera församlingens hemsida. :-) Jag var på plats på min praktik från strax före nio imorse och grejade med lite av varje fram till lunch. Bland annat har vi nu flyttat våra Minneslådor till Ullerudsgården för där ska bli nån slags kurs med temat demens eller hur det var så de behövde lådorna. De kommer att få stanna där för det är ju där de kan användas bäst. Jag åt alltså lunch där idag, killarna här hemma fick klara sig själva. ;-) Sen var det alltså "datakurs" mellan 14-16 ca. Jag var inte hemma förrän klockan var runt halv fem! Och jag var inte så väldigt trött heller när jag kom hem!

Ibland har jag såna där dagar då jag orkar så mycket mer än jag tror och även om det låter dumt så får det mig att känna mig som en människa igen. Ack!

Att ha fibro, eller andra liknande sjukdomar, gör att man väldigt sällan känner att kraften räcker till ens de lättaste saker. Men såna dagar som jag haft idag, och har fler och fler av nu för tiden, är så underbara, så minnesvärda och gör mig så lycklig att jag kan leva på det tills jag har nästa. För nåt som jag faktiskt kan hoppas på numer är att jag får fler av dem.

Jag får energi av att ha såna dagar. Det låter kanske konstigt men jag blir så inspirerad när jag kan vara med, när jag kan delta och när hjärnan kan ta in det som sägs och jag orkar tänka klart. Plus att kroppen inte alltid reagerar med extra värkande muskler. Men nu för tiden är jag heller inte lika spänd i olika situationer. Jag har liksom funnit mig mer tillrätta i livet och sträcker på ryggen och vågar mer.

Så jag tänker njuta en stund till av det för det är så jäkla härligt! :-)

Kram!

Tvättstugestädning och tjusiga brudkronor

Den senaste tiden har det varit rätt mycket trafik på bloggen. Det tråkiga är att det mest är sajter som vill göra reklam för olika slags lån eller till och med sälja Viagra till mig. Jora, det är sant! Som tur är så har jag skräpfilter på kommentarerna för jag får gå in varje dag för att ta bort alla dessa erbjudanden. Sånt är trist. Men förhoppningsvis så lägger de av till slut. När man inte klickar på deras länkar så får de ju inget gensvar liksom. Jag har läst det nånstans att man absolut inte ska klicka på de där länkarna för då fortsätter de att skicka sina budskap. I och för sig så har jag aldrig klickat på nån av dem men ändå lägger de inte av... ja vi får väl se hur det blir.

Idag har jag tvättat och varje gång jag kommer ner i tvättstugan så är det ostädat. Oftast i alla fall. Jag kan aldrig fatta vad det är som är så svårt med att städa i tvättstugan.

Det finns sopborste med skyffel, två hinkar med moppar till plus en liten borste att göra rent luddfiltret i tumlaren och trasor att torka av maskinerna med. Om folk verkligen inte hinner städa så har de planerat sitt tvättande väldigt dåligt. Man kan se till att man har ca en halvtimme kvar på slutet som går till städningen. Jag brukar städa lite i omgångar, under tvättiden, för att torka av golvet allra sist.

Enkla städtips: När tvätten är klar (det vill säga när man inte ska tvätta nåt mer alls) - torka av ovansidan av maskinerna plus maskinernas tvättmedelsfack och där man programmerar. Det är vansinnigt tråkigt att behöva städa ur någon annans äckligt kletiga sköljmedel som luktar apa.Varför tillverkas så kletiga och trögflytande sköljmedel? Det finns ju andra sorter, bland annat det jag har. Och om man är allergiker och inte vill ha någons parfymerade sköljmedel på sin egen tvätt så är det ju väldigt bra om föregående tvättare städar bort det som fastnar i facket.

Ta ur luddet ur torktumlaren och torka även av den på ovansidan, om det är en sån modell förstås, annars kan det vara svårt ;-). Detta tar inte lång stund.

Sopa golvet och moppa det sedan. Och har man använt ett av torkrummen så sopar man och moppar där med naturligtvis. För jösses vad dammigt det blir av tvätt!

KLART!

Inte så väldigt svårt eller hur? ;-) Och inte tar det lång tid heller.

Det är ju också på grund av oss som faktiskt städar som de där slöa typerna kan fortsätta att strunta i det. För håll med om att det inte är så himla kul att behöva städa efter andra hela tiden... Bovärden har uppmanat att man ska anmäla om det inte är städat. Men då får man ju inte göra nåt annat! Fast den här gången kanske jag ska göra det... Bättre det än att skriva en arg tant-lapp och sätta på dörren till tvättstugan. ;-) Det har jag faktiskt inte tänkt på att göra heller men det var nån som hade gjort det för längesen... den lappen blev borttagen snabbt. De från bostadsbolaget har själva satt en stor lapp på utsidan av dörren där folk uppmanas städa. Men det hjälper ju uppenbarligen inte.

Dagen har varit bra. Semestern är slut och praktiken har kört igång igen. Idag har vi arbetat hårt... ehrm, nä inte så värst. ;-) Vi (jag och Carina) åkte till kyrkan och hon fotograferade dopklänningar (som lånas ut av församlingen) som vi ska lägga in på församlingens hemsida. Sen fotade hon också de brudkronor som finns att låna. Jättefina.

Den allra äldsta dopklänningen. Enkel men fin.


Imorgon ska jag förmodligen sitta och meckla ihop text och bilder och sen får vi se om/när det kommer in på församlingens hemsida. :-)

Kram!

Kalastajm!

Det är mycket bilder och lite text nu för tiden i bloggen. Ibland kan det vara skönt att inte behöva läsa en hel drös med ord. Det är ju rätt så varmt och hjärnan kan vara lite seg... Så nu kommer bilder från kalaset som vi hade den 14 maj. Och lite text också då...

 Kalasdukning!

Efter  att vi hurrat och sjungit för jubilarerna så kom Selma (Eva-Mi Tapper) på besök och inledde tidsresan med att berätta om olika händelser och minnen från början av förra seklet.

Delar av kyrkokören var med och klämde i med sångerna och vilket ös det blev i allsången! Härligt!

Tänkte bara tala om att damen i rosa som sitter närmast kameran faktiskt fyllt 101 år! Sen har vi några "ungdomar" i 90-årsåldern vid samma bord. :-)

Här står fru Blom och läser ett par dikter av Karin Boye. Hennes första diktsamling kom ut 1922. Den heter Moln.

"Dagny, kom hit och spill! "Så sjöng vi när Dagny (Eva-Mi) var tvungen att rusa iväg och fortsätta hälla upp kaffe på Folkets Huskaféet där hon sa att hon jobbar när hon inte hälsar på oss på vårt kalas.
;-)

Zarah (Eva-Mi) kom in och sjöng och fick oss alla att sjunga med i refrängen till "Vill ni se en stjärna". Den sången handlar för övrigt om Greta Garbo vilket var väldigt lämpligt i och med att ett av årtalen, 1922  - som var födelseårtalet för de jubilarer som fyllde 90, var det år då Greta slutade sitt arbete på PUB i Stockholm för att söka in på Dramatens elevskola och senare vara med i sin första film, Luffar-Petter, där hon spelade badflicka. 

En dam från 20-talet och en ärtig märta från 50-talet

Carina fotar Eva-Mi som övar och jag passade på att fota henne. :-)

Ja vad ska man säga. Här i bygden brukar man ju säga att "den där ser ut som ho ha dröpe ner". Jag ser ut som om någon hällt ut mig på golvet, som om jag droppat ner. Kanske jag ska skylla på fotografen som inte sa till mig att ordna min klädsel och sträcka på mig innan hon knäppte. Haha!

Hoppas jag ser ut som en äkta liten dam från 20-talet för då har jag ju lyckats med min utstyrsel även om jag ser ut som om jag har "dröpe ner". Den här gången behöll jag glasögonen på annars hade det nog blivit lite si och så med läsandet. :-)

Delar av minneslådorna var uppställda och även lite reklam, kopierat ur gamla tidningar, satt på fönstret så man kunde se hur det såg ut förr i tiden.

Så här såg de två häften ut som vi hade. Det ena med sånger och den andra med årtal, bilder och minnen.


Festen var som jag redan sa för några dagar sedan väldigt lyckad. Nästa gång blir det väl novemberkalas för de som fyller från juli till december. :-)

Kram!

Dumt politikerfôlk och en i övrigt väldigt trevlig onsdag

När jag gått igenom de lokala nättidningarna så brukar jag ta en sväng in på SVT. Där fann jag detta...

http://svt.se/2.22620/1.2756435/borg_for_svag_drivkraft_att_jobba

"Kombinationen av socialbidrag, bostadsbidrag och etableringsbidrag gör att drivkraften för unga och invandrare att gå in på arbetsmarknaden är alldeles för svag.

Det menar finansminister Anders Borg (M), som nu vill att villkoren ses över och kraven skärps.
-Det här är den svenska modellens Akilleshäl. Det är inbyggda drag i ett väl fungerande samhälle som vi måste göra någonting åt. Man måste bli tydligare med möjligheterna att ställa krav, säger han till SVT.
-Man ska delta i utbildningar, man ska komma till klasserna, man ska fullgöra sin praktik och man ska lära sig svenska och framför allt skaffa sig en svenska som gör att man ha yrkeskunskaper, förklarar Anders Borg.
-Det handlar både om möjligheter, krav och drivkrafter, sammanfattar Borg."

Vem har inbillat honom att det är på detta viset? Att bidragen är så höga att det får folk att bli lata? Detta är ju vad moderaterna försöker inbilla folk och alltid försökt med för den delen. Så typiskt.

Jag tycker han ska ta sig en titt i (den verkliga) verkligheten först innan han uttalar sig om nåt sånt. Det kan vara fråga om ett fåtal som kanske inte sköter sig, som kanske inte har nån gnista men så himla mycket pengar får man inte.Och vad är etableringsbidrag? Det har jag aldrig hört talas om. Och jag kan säga att får man både det och bostadsbidrag så sjunker bidraget från socialen betydligt för man får inget mer än normen oavsett. Som jag sagt förut så räknar de ju även in barnbidrag som inkomst. Så inte blir det så mycket pengar att man inte är motiverad till att jobba. Jag tycker de ska leta efter andra orsaker än just de ekonomiska. Det finns nog väldigt många unga och invandrare som mår rätt så dåligt, av olika skäl, och kanske inte är i form för att delta i någonting alls. De behöver kanske mer hjälp förutom pengar.

Det finns ju för övrigt inte jobb till alla. Men det vill han visst inte tänka på alls...

Idag har en journalist och en fotograf från Kyrkans Tidning (från Stockholm) varit här och intervjuat oss. De stannade rätt länge och det var väldigt trevligt. Hela gänget blev till slut indraget, mitt i lunchen till på köpet, och det får de väl skylla på mig i så fall. :-) Det var stämningen på pastorsexpeditionen som skulle fångas och jag tror de fick känslan för hur vi har det. De verkade trivas hos oss i alla fall.

Jag lägger in länken här när artikeln är inne på deras nättidning. Det togs väldigt många bilder både inne och senare ute i regnet. Bilderna togs av en väldigt engagerad fotograf som verkligen hade förmågan att få oss att slappna av. Det kan ju annars bli lite påfrestande att ständigt ha en kamera i ansiktet. Så det ska bli kul att se resultatet.

När det gäller det övriga arbetet ska jag använda ett av kyrkoherdens kända uttryck... Vi dyngar på som vanligt. ;-) Hehe...

Jag är så TRÖTT just nu men ändå glad. Imorgon fyller vår goa Lisbeth år och även om jag faktiskt är ledig ska jag gå dit en stund på förmiddagen för att vara med och fira henne. Det går ju inte att missa en sån sak heller. ;-)

Så här ser jag ut i Sims nu för tiden, jag tog foto av skärmen så det är väl en aning snett. Viktor har gjort oss båda som Simmar och det är väl inte utan att jag skulle vilja hoppa in i spelet och bo där länge. :-)

Det blev väl inte exakt, det kan det ju aldrig bli med frisyr och andra detaljer men så likt det nu kan. Jag sa till Viktor att jag skulle önska att jag var så snygg som mitt Sim-jag och som den gentleman han är så tyckte han att jag var finare som mitt riktiga jag. Gulle!

Kram!