Dagen då jag slutade praktiken

Ja tro't eller ej men det blir ett inlägg till idag. Lika bra medan man ändå håller på eller hur? :-)

På morgonen den 16 maj så samlades vi som vanligt (egentligen skulle ju inte jag vara där men var det ändå) och skulle ha personalmöte. Det blev fika och sen kom det plötsligt fram en blomma och en korg med en massa härligheter i. Och kramar delades ut. Plus ett album som Carina hade gjort i ordning och som jag inte kunde läsa i förrän jag kom hem för jag visste hur det skulle bli. Och det blev det också. Det var nog längesen jag grät så som när jag satt och läste alla fina texter med hälsningar från alla dessa goa människor. Ojoj... Mascaran rann bort totalt. Så fort jag tänkte på det under resten av dagen så blev jag tårögd.

Jag unnar alla människor som är i samma situation som jag var att de får en sån chans som jag fick.

Det har varit fantastiskt och jag är så tacksam. Tacksam för den stöttning jag fått, all värme, alla stolligheter (det var många!), all omtanke och framför allt den respekt jag behandlats med.


 
Jag har fått en tro på mig själv som jag inte haft förut. Min kropp och själ fick läka i lugn och ro, det var vad som behövdes.

Det är också därför som jag känner att från och med nu så kan jag fixa det mesta. Även om kroppen värker, för det gör den, och även om jag är så trött att jag nästan trillar av stolen, så finns det nåt där som håller mig igång. Vetskapen om vad jag kan och klarar av.

Det känns inte skrämmande med en ny praktikplats. Inte heller med den där kursen som jag skrev om förut. Men det har tagit tid att komma dit där jag är nu. Och jag måste hela tiden tänka på att ta det lugnt, lyssna på kroppens signaler. För så fort jag drar igång ett för högt tempo så känns det i huvet. Jag får kramp i hjärnan liksom. Och kramp i musklerna, mest i nacken och axlarna. Men det är så det kommer att vara alltid nu. Jag får leva med det. Och det är okej även om det inte är så roligt alla gånger.

När jag känner att jag inte riktigt vet vad som ska hända i mitt liv så brukar jag möblera om. Det är liksom det enda jag kan ha makt över. Jag bestämmer över mina saker i mitt hem och då blir det ändringar. Så på eftermiddagen, den 16, så tog jag tag i att flytta mina bokhyllor (jag vet inte för vilken gång i ordningen) så att jag verkligen får en riktig bok/skrivhörna där jag kan sitta och pösa. :-)

Ibland behövs det inte mer än så. Att man ändrar på möblerna. Men det slår aldrig fel. Så fort jag känner mig lite lätt vilsen och inte har koll så vill jag möblera om.

Sån är jag! :-) 

Så här såg det ut på ena sidan av rummet medan jag möblerade om, detta är bara en bråkdel. Jag har rätt mycket böcker. För jag lever liksom på "Ordpolen". Hehe... :-)







Läste nånstans att e-böckerna (som man kan läsa på en sån där läsplatta/iPad) inte hade blivit nån större succé här i Sverige, än. Nej tacka vet jag en riktig bok att hålla i. Det är mysigt.

Känner mig insnöad... på flera plan...

Idag tänkte jag börja med att lägga in en länk jag fick från RESURS via mail imorse. Meddelandet löd: Sprid den här. Och det gör jag såklart.

http://www.dn.se/opinion/debatt/regeringen-har-felbedomt-de-utforsakrades-vardbehov-1.1053647

En annan sak om RESURS. Det är en förening som finns till för alla de som kanske hamnat mellan stolarna, de som är sjuka och förtvivlade och som inte vet varken ut eller in hur det ska bli för dem i livet. Trots detta har folk utifrån tydligen letat upp sajten, registrerat (?) och trakasserat dessa sköra människor. Därför har RESURS stängt sidan, endast registrerade medlemmar och människor som bjuds in är välkomna. Det är inte meningen att dessa människor som funnit ett ställe där de kan få hjälp och stöd i sin svåra situaiton ska bli illa behandlade av folk som fortfarande inte kan tänka längre än näsan räcker. De som gör sånt här borde skämmas!

Jag har haft en länk till RESURS här på min blogg länge, så att vem som helst kunde gå in där och se vad det var för plats men jag tog bort den för ett tag sen då jag märkte att jag var tvungen att logga in varje gång. Min förhoppning är dock att sidan blir offentlig igen för den behövs. Folk behöver läsa om hur det står till med de som blir utförsäkrade. Men sidan är inte till för att elaka människor ska komma dit och bråka. I andra sammanhang på andra forum kallas dessa för "troll". Ett passande ord tycker jag. Jag har själv inte varit inloggad så mycket och sett vad som hänt men jag förstår att det måste ha varit allvarligt eftersom de stängde sidan för allmänheten.

Nä vi måste visa varandra respekt. Men det verkar som om många glömt bort vad det ordet innebär.

Snön envisas med att ramla ner i massor. Våren är fortfarande en bit bort men vi har ju äntligen mars nu. Alltid nåt. :-) Viktor vill inte ha vår och sommar, jag förstår inte riktigt varför, men han är glad åt snön den luvern. Han gillar inte värme så värst. Men det är lite kluvet för han avskyr sina vinterkängor som måste snöras och knytas. Och då brukar jag lite skadeglatt säga att jaha men när snön är borta så behöver du ju inte ha dem längre. Då brukar jag få mig ett bläng. Hehe...

Det är sportlov nu och han är väldigt "sportig" måste jag säga. Sitter i soffan och spelar nåt Turtles-spel på sin playstation. Sånt får man ju massor med motion av... ;-)

När vädret växlar blir jag sämre och de senaste dagarna har jag haft mer värk och varit mer trött. Luddig i huvet på nåt vis. Imorgon ska jag på massage igen, tredje gången nu. Det ska bli skönt.

Eh... ja det var nog allt. ;-) Där tog jag slut.

Ha en bra måndag! Kram!

Visst är de fina ändå... snöflingorna. :-)


OBS! Vid en snabb koll nyss märkte jag att det nu gick att gå in på RESURS precis som vanligt. Jag är alltid lite sen med mina upptäckter. Därav rubriken... den stämmer väldigt bra för närvarande... insnöad lite överallt.

Lägger därför in RESURS igen här på bloggen.

En insikt som gjorde gott.

Igår var jag och besökte platsen för min nya påtvingade arbetsprövning. Jag åkte dit trots att tiden var lite avig, jag skulle vara där klockan 14 och jag tyckte det var sent. Precis då kommer nämligen Viktor hem från skolan. Ända sedan onsdag förra veckan så hade jag tänkt ändra den där tiden men eftersom jag inte tycker om att ringa så avvaktade jag.

Och i söndags när jag satt och läste (fortfarande i den där boken om kvinnor som tänker för mycket) så fick jag plötsligt en insikt. Insikten fick mig att helt plötsligt känna ett stort lugn inombords. Och jag sa till mig själv att såklart skulle jag åka in till stan och träffa de människor som skulle ta hand om mig under arbetsprövningen. Det var ju inte nåt konstigt med det och detta tillfälle var ju bara ett enda litet ögonblick i evigheten så visst skulle jag klara det. Så jag förberedde Viktor på att han skulle få regera ensam ett par timmar under måndagen. Vilket gick alldeles utmärkt, han var på ett soligt humör när jag kom hem och jag var trött men nöjd för egen del.

Ett varmare välkomnande får man leta efter så jag tror jag kommer att klara den här arbetsprövningen utan att behöva avbryta i förtid. För stämningen på en arbetsplats är nog vad som är allra viktigast för min del. Sysslorna kommer liksom i andra hand. Sen blir det ju också bara varannan dag (på egen begäran) så jag hinner återhämta mig mellan varven.

Igår hann jag inte göra så mycket, jag var bara där en timme, men imorgon - onsdag - ska jag vara där i 2-3 timmar. Så då får vi se hur det går. Det kändes lugnt inombords även efter att jag varit där så jag tror det är rätt ställe att vara på. För mig som inte jobbat på fem år går det inte att bara kastas in på en arbetsplats med krav att jag ska jobba likadant som alla de andra. Jag måste få tid på mig att vänja mig vid att först och främst behöva åka hemifrån, sen att umgås med folk och lära känna dem plus kanske jobba lite också. :-)

För övrigt är jag lite orolig för vad min handläggare på socialen håller på med. Hon har inte hört av sig överhuvudtaget. Jag har mailat henne flera gånger, senast häromdagen, för det har inte kommit in några pengar ännu den här månaden. Jag har som tur var fått retroaktivt bostadsbidrag så jag hade pengar till de viktiga räkningarna men om hon på nåt vis försöker straffa mig för att jag inte gick och pratade med den där Rog... ehrm... karln som är hennes chef så kunde hon väl åtminstone vara såpass vettig så hon kunde meddela mig vad som försiggår. I vanliga fall brukar pengarna sättas in runt den 26-27 i månaden. Men jag har inga pengar fått och inget meddelande heller. Om hon är sjuk så måste ju någon annan ta över så att folk kan få pengar till sina räkningar. Detta är första gången nåt sånt här händer. För hon brukar vara väldigt snabb när det gäller. Det hänger ibland upp sig på teknikaliteter (bankdagar och sånt) eller också har jag varit sen med ansökan och då får ju jag skylla mig själv. Men så var det inte den här gången.

Vad jag funderar på är om det är det där informationsmötet jag var kallad till förra veckan (och som jag ju inte gick på) som det handlar om egentligen... Vad som störde mig också med detta möte var att hon och hennes chef hade kommit överens om att jag skulle dit och prata med honom utan att först fråga mig vad jag tyckte. Och trots att de fick veta min nuvarande situation med utredningen så insisterade hon på att jag ändå skulle gå dit. Vilket jag ansåg var meningslöst på grund av att jag just nu har fullt upp med denna utredning.

Och varför tar inte den där chefen kontakt med mig personligen per telefon och reder ut det direkt med mig? Om de nu tycker det är så himla viktigt för mig att jag får möjlighet att uttrycka mina önskemål och tankar, som det så fint heter. För min del så tycker jag att de kan vänta tills utredningen är klar och se vad resultatet av den blir. Först då kan jag kanske vara redo för ett samtal med den där Rog... eh... chefen. ;-) Och varför är det så viktigt att jag pratar med honom just nu? Han får väl tåla sig lite tycker jag.

Jag måste säga att ibland så undrar jag hur de tänker de som jobbar med såna här saker. Vet de inte att det är människor som det handlar om? Man är inte bara ett namn på ett papper. Att ta hänsyn till hälsa och social situation är ju ett måste i dessa fall. Men de kanske har glömt att de jobbar inom socialförvaltningen... Kanske de tror att vi är som maskiner där det bara är att trycka på en knapp så funkar vi igen... men även maskiner kräver underhåll och reparationer för att de ska kunna fortsätta fungera.

Ibland undrar man ju... men det är väl för att spara pengar som de försöker jaga ut folk i ett arbete som de inte orkar med egentligen. Nåt som kan göra att människor far ännu mer illa och behöver ännu mer hjälp. Hot har aldrig funkat särskilt bra. Men det tror ju regeringen att det gör så då måste ju alla som kan hänga på förstås.

Såg ett sånt där vitt streck på himlen förut... längtade upp och iväg...


Bild tagen genom flygplansfönstret på väg hem från Los Angeles. Vilken känsla det var att sitta där och se ner på marken. Och att sen få sitta och njuta av solen...
















Molntäcket låg som snö nedanför vingen...








Kram!