Ofrivillig tråkighet och kanske snart praktik.

Idag har jag varit och träffat min coach och hon hade faktiskt nyheter åt mig. :-)

Jo hon hade äntligen fått tag på en praktikplats här på orten, så jag ska slippa åka buss varje gång, och vi ska på studiebesök på tisdag nästa vecka. Så jag återkommer väl med info om hur det blir när vi varit där. Men utifrån det jag fick veta så kommer det nog att bli bra. Det är på pastorsexpeditionen (ja man behöver väl inte vara religiös bara för att man jobbar där?) och det innebar att hjälpa en diakonissa (tror jag det var) att samla uppgifter till nåt som hette "Minneslåda". Det hade nåt att göra med gamla människor och att dela denna minneslåda med dem. Jag får väl mer info nästa vecka. Det innebar en del letande på nätet och annat för att hitta sånt som passade att ha i denna minneslåda. Berättelser och dikter och liknande. Det tyckte jag verkade intressant. Min coach menade att detta lät perfekt för mig. :-) Vi får väl se om hon har rätt.

För övrigt är jag inne i en "tråkig" period just nu och det innebär inte att jag är deppig eller så utan jag är väldigt upptagen med funderingar av olika slag. Jag har funderingar på att börja skriva nånting och huvudet är ständigt upptaget med att tänka på hur, var, om, när, vem och vad... och så... :-) Vinklar och situationer, minnen och upplevelser. Ja det är mycket som virvlar runt vilket tar mycket energi. Därför är jag lite tråkig, det vill säga att även om jag tycker om att umgås med mina närmaste så kanske jag är lite trög med det just nu. Ni får ha tålamod. :-) Om jag är lite träig så vet ni varför. Hehe...

Jag kom på det förut när jag satt och pratade med min coach att det nog berodde på just detta. Att jag var tråkig och till viss del osocial alltså.

Erika kom hit igår kväll och bjöd hem mig på mat. :-) Det var jättetrevligt och maten jag fick var mums. Passade på att prata lite med sköldpaddan Knuff också. Han tittade granskande på mig och blinkade lite. Han är mysig. :-)

Från det ena till det andra...

Lägger in en länk här som går till ett öppet brev till statsministern. Jag fick det i mailen häromdagen och tyckte det var mycket bra frågor. Som vi alla vill ha svar på. Och glöm för allt i världen inte att gå och rösta. Det duger inte att strunta i det och sen sitta och gnälla över läget för då har man ju inte gjort det man själv kan för att förändra situationen.

Öppet brev till statsministern.

Sen kom jag på en sångtext förut som jag tycker väldigt mycket om och som jag kanske haft med förut men jag tar den igen. Tar bara med den första versen den här gången eftersom det är den som passar bäst in på hur jag känner ibland.


"Om dom frågar mig
Vad vill du
Så svarar jag
Att om du menar just nu

Nu vill jag bort
Där ingenting kan nå mig
Finna mig en plats
Där jag kan vara ifred

Låta tiden gå
Som vågor mot en strand

Nu vill jag dit
Där strömmarna kan mötas
I en harmoni..."

(Sent i september- Ratata)

Kram!

Och angående den borgerliga arrogansen.. förlåt alliansen... så kommer här en som har de rätta orden...

Trevligt samtal på skolan och lite otålighet angående min egen framtid

Idag har jag varit på utvecklingssamtal på skolan och det var bara en massa positiva saker angående Viktor. :-) Så det känns ju bra. Han har mognat så mycket den sista tiden så även lärarna är häpna och det är ju väldigt trevligt.

Imorgon ska jag träffa min coach och jag hoppas hon har lite info att komma med angående vad som händer med mig när mitt datum gått ut. Det vill säga när min tidsgräns i det nuvarande projektet är nådd. Det blev förlängt i mars till den 19 juni och sen vet jag inte vad som händer. Jag hoppas ju att jag får ha kvar min coach även om jag hamnar i nåt annat slags projekt men sånt vet man ju aldrig. Sen vore det ju intressant om hon fått tag på nåt ställe där jag eventuellt skulle kunna arbetspröva senare i höst. Hon sa att på arbetsplatser inför sommaren var det svårt att få in någon i min situation i och med att det är vikarier som faktiskt kan jobba som är mest eftersökta. Sen är det ju också svårt för vikarier att ta hand om en gröngöling som jag vad det än är för slags jobb. Man behöver en handledare som man kan få stöd och eventuella arbetsuppgifter av. Vi får väl se hur det blir.

Jag är enormt trött på att behöva leva på försörjningsbidrag och vill att det ska hända nånting som ändrar på detta. Om jag får veta att det blir praktik/arbetsprövning nånstans i höst så har jag ju ett mål i alla fall. Det är jobbigt att liksom hänga i luften. Sånt är enormt frustrerande. Det är första gången på länge som jag känner så här, att jag vill ut och pröva ett jobb, så jag hoppas verkligen att det blir så framöver. Inte för att jag tror att jag kan få en anställning hur som helst men man måste ju börja nånstans.

Och nu till nåt helt annat... :-)

Bryan Adams - Everything I do (Live)

Jag tog den för jag gillar den långa versionen... Låten är annars från filmen Robin Hood - Prince of thieves med Kevin Costner.

Det finns så många lugna låtar med Bryan Adams som jag älskar... Tar en till här av bara farten... Denna är också från en film; Don Juan de Marco med Johnny Depp. ;-)

Bryan Adams - Have you ever really loved a woman (live)

Och jo jag älskar de rockiga låtarna också. Men de kan vi ta en annan dag. :-)

Ha det bra! Kram!

Sista dagen...

...på min arbetsprövning var det idag. Och jag känner mig ganska nöjd med det. Trött är jag också. Nu slipper jag åka in fler gånger på ett tag, förutom imorgon då jag ska till en sjukgymnast för bedömning av denne. Det är ju en sak att åka in nån dag i veckan och frivilligt hjälpa dem en stund på Kupan, en annan sak är det att bli tvingad att åka dit på dagar som bestämts av någon annan. Om arbetsmarknadskonsulten fått bestämma så hade hon velat ha mig där varje dag. Men nu fick hon nöja sig med det som blev. Och visst kan man tycka att varannan dag i två veckor är väldigt lite tid men det är alldeles tillräckligt för mig.

Regnet har stått som spön i backen idag och det är första gången på länge som det regnar och inte snöar. Så det är ju vårregn och då kanske man inte ska klaga. Men när man blir så blöt att man får byta alla kläder när man kommer hem då är det inte lika roligt. Nu behövde inte jag göra det men Viktor har fått byta byxor, strumpor och ett par andra torra skor letade jag fram. De han hade på sig hinner inte bli torra tills hans pappa hämtar.

Påsken är på gång, skärtorsdag imorgon. Sen får vi se om Färjestad kan firas på torget också. De spelar visst match ikväll. Jag håller inte reda på det där så noga men jag blir såklart glad om de vinner SM. :-) Men jag sitter inte och gråter om de inte vinner heller om jag säger så...

Nu tror jag nog att jag ska ha mig lite kaffe. :-)



Kram!

Vårsol och kakbak

Ny dag, ny vecka. Vårsolen skiner. Arbetsprövning i 2,5 timmar. Och den där tjôtiga tröttheten som var stor redan innan jag åkte iväg. Ibland är jag sådär trött att jag längtar hem redan innan jag åkt bort. Så kände jag mig idag. Men när jag väl var där och fick lite kaffe och fick lyssna på vad damerna hade haft för sig i helgen så kändes det en aning bättre.

Jag prismärkte kläder och hängde ut och sen blev jag tillfrågad om jag ville göra en kaka till kaféet idag med. :-) Så det gjorde jag. Arbetsmarknadskonsulten kom på besök och skulle höra lite hur allt var. Vi pratade om sjukbidrag och hon sa att jag förmodligen inte får nåt nu heller, att jag nog inte skulle räkna med det, trots utredning. Nehe...

Ska det verkligen vara så himla svårt att få hjälp i det här landet? Varför är det så svårt att inse att folk är sjuka? Är det farligt att hjälpa folk till en drägligare tillvaro? Är det möjligen så att myndigheterna håller på med en ny slags taktik gentemot de sjuka? Operation uttröttning. Som till slut gör oss så trötta och eländiga att vi självdör. Då är de ju av med oss och kan spara på de pengarna i alla fall... Så att nån trist VD ska kunna få en sån där go pension kanske... Jamen man blir ju så less... och vad ska man tro? Sen sa hon att det var för få tillfällen som jag arbetsprövat för att kunna göra en ordentlig bedömning... hm... Om jag tvingats dit varje dag hade jag fått avbryta prövningen i förtid för jag hade inte orkat med den då. Vilket ju var vad jag sa redan från början. Och hur hade det gått att bedöma nåt då om jag inte ens orkat vara där?

Jag måste få ha en dag hemma emellanåt i lugn och ro och pusta ut på. ÄNDÅ är det väldigt tröttsamt. Så inte tycker jag att det skulle vara så svårt att göra en bedömning på de tillfällen som jag varit där. Det spelar ingen roll om jag haft fler än två veckor på mig, resultatet hade blivit det samma. För även om jag kommit in ännu mer i jobbet på Kupan så hade min kropp inte slutat värka och vara trött. Snarare tvärtom. Och ju mer jag lärt mig göra, desto mer krav hade kanske ställts på mig och då hade jag blivit stressad av det och mycket sjukare. I och för sig så är ju arbetsuppgifterna väldigt lätta att anpassa. Det var lite tröstande när jag pratade med en av de äldre damerna och hon sa att hon tydligt sagt ifrån om att stå i kassan. Det var inget för henne. Så hon stod helst och strök och fixade med kläder. Och det är ju det som är så bra på Kupan, man kan få göra det som man är bra på och det man vill göra. Jag vill absolut inte stå i kassan så jag förstod precis vad hon menade.

Även om jag kanske aldrig kommer att jobba där så kommer jag garanterat att åka dit med grejer eller kläder när jag rensar i mina skåp. Och de tar gärna emot hemstickade sockor... ;-) Jag brukar ju få såna där ryck ibland och sticka en hel hög.

Hur som helst. Läste på Fattigbloggen häromdagen om en människa som fick sin sjukpenning indragen för att hon hade en blogg och en hemsida. Jag menar hur mycket får de gå in i ens privatliv och rota egentligen? Dra in sjukpenningen på grund av detta! Det är väl kanske en sak om man har försörjningsstöd och har en hemsida eller blogg där man tjänar pengar (då räknas ju det som inkomst) men annars måste man ju få ha lite roligt. Men det får man nog inte ha förresten. Om vi som lever på bidrag har lite roligt och skrattar för högt så kanske nån kommer och tar ifrån oss våra pengar. Detta ständiga hot om indraget stöd är ju vad som kan knäcka en. Eftersom beslut tas godtyckligt utifrån märkliga regeltolkningar så vet man ju aldrig vad som kan hända.

Men som det sades när a-kassan skulle dras in för han som var arbetslös som bloggade; att blogga är ju som att skriva dagbok och det är väl inget man kan dra in a-kassan för? Ja får vi inte ens skriva dagbok har det allt gått för långt tycker jag. Som sagt; hur mycket får de gå in och rota i folks privatliv egentligen? De kränker ju folk. Men det verkar de strunta i.

När man har det fattigt så ska man tydligen gråta hela dagarna och sitta och deppa... eller? Jora jag kan sånt också men till vilken nytta då? För att F-kassan och Socialen ska bli nöjda? En del kanske anser att om man orkar blogga några minuter varje dag så kan man ta ett jobb också. Men det är ju en jäkla skillnad på att sitta och skriva en liten stund och att åka iväg nånstans och jobba. Den som inte fattar det har inte "fått allt medskickat" som chefen på Kupan tydligen brukar säga när nån är lite... ehrm... ja just det.

En annan sak jag funderat på är också det att man som sjuk eller arbetslös inte får ha ett liv utan är man sjuk så får man inte göra nånting (promenera, gå på bio eller förströ sig på annat vis) för då har man ju ljugit om att man mår dåligt. Trots att vissa aktiviteter är bra för ens tillfrisknande... Och är man arbetslös så måste man sitta fastklistrad vid en telefon och vara beredd att hoppa i skorna direkt och kasta sig iväg om arbetsförmedlingen hör av sig om jobb.

Men vi är ju människor också. Vi måste ju få ha något som liknar ett liv trots att vi inte längre orkar/kan jobba eller är tillfälligt arbetslösa.

;-)

Kram!

För att citera Kakmonstret i barnprogrammet Sesam; Mjölk å kaka, mjölk å kaka...

Mums! :-)

Härliga fredag!

Solen kom fram till slut men det tog ett tag. Det var gråkallt hela förmiddagen. Jag har varit och arbetsprövat idag förstås. Idag gjorde jag en kaka, en chokladkaka av sån där färdig mix. De hade bara sån på Kupan. Men den blev bra. Dessutom så doftade det nybakat i hela lokalen. :-) Mums. För övrigt gjorde jag väl inte så värst mycket mer, men trött blev jag ändå. Nu är jag hemma, sen några timmar, och ensam för Viktor har blivit hämtad. Ute har det sopats på gatorna och det var skönt för det var väldigt mycket sand och grus överallt. Vår hall har varit som en sandlåda.

Nu väntar helgen och jag hoppas väl att jag inte blir sådär som en tom påse när jag slappnar av för det vore rätt trist ändå. Det ska ju bli fint väder i helgen så jag måste ju försöka ta vara på det. :-)

Snart är det dags för chips och nåt spännande att se på. Vi får väl se vad det blir... mitt senast hemladdade avsnitt av Lost kanske... ehrm... Serien är hur spännande som helst nu igen. Eller också kanske jag ser på en Harry Potter-film och lär mig trolla bort mig. :-)

Nu ska jag göra lite reklam här... detta är mina favoritchips och precis såna ska jag mumsa i mig sen. Gott!

Hur som helst, ha en härlig fredag! :-)

Kram från en "chipsnörd"

Kolla här...

...vem som satt vid mitt bord och åt frukost imorse...

:-)














April, april!!! :-)

Nä så klart att han inte gjorde det och även om han faktiskt hade gjort det så hade inte en människa trott mig. Hehe...

Idag har det varit ett fantastiskt vårväder. Solen har lyst på oss vinterbleka människor och man har liksom fått lite mer livslust. Jag har varit iväg och gjort min arbetsprövning på Röda Korsets Kupan idag. Jag stannade i 2,5 timmar. Och jag var vansinnigt trött när jag åkte hem. Idag har jag dock inte gjort så mycket att jag skulle behöva bli så trött.

Jag har diskat och torkat små porslinsgrejer (en fantastiskt gullig barnservis med nallar på) jag har prismärkt och ställt ut en massa olika saker. Sorterat och slängt saker och tagit fika. Jag menar hur kan man bli trött av sånt? Men det blir jag. Sen att det är folk omkring mig hela tiden gör att jag blir trött i huvet. Men även om jag var hemskt trött och hade värk överallt när jag åkte hem så var jag ändå på gott humör. Det var ju en god sak. Nu får jag vila mig tills på fredag.

Förresten, jag har inte blivit lurad nåt idag. Det hade Viktor blivit. En av lärarna hade sagt att de inte skulle få några raster alls idag förutom matrasten och eleverna hade blivit lite irriterade kan man väl säga. ;-) Vilket tur att det bara var ett aprilskämt.

När jag läste för ett tag sen att kungaparet skulle till Karlstad den 1 april så trodde jag redan då att det var ett aprilskämt. Men det var det tydligen inte för idag har jag sett bilder på dem där de varit på olika ställen och besökt. Där ser man... Om man nu kan tro på bilderna då... hm...

Sen har jag sett fina krokusar också, och hört bofinkar... Om jag nu hörde rätt. :-)

Jag vill också återigen påminna om vandringen Ystad-Haparanda. Ja jag tjatar men jag tycker det är väldigt viktigt för oss alla att uppmärksamma. Igår avled ytterligare en man alldeles för tidigt i sviterna av prostatacancer. Nyhetsankaret Jarl Alfredius. Det har varit tomt i TV-rutan utan honom sen han slutade läsa nyheter och nu kommer han ju aldrig mer tillbaka...

Ystad-Haparanda med Gert och Robert

Gert börjar verkligen bli skäggig. Som en liten tomte går han där längs vägarna... ;-)



Kram!

En insikt som gjorde gott.

Igår var jag och besökte platsen för min nya påtvingade arbetsprövning. Jag åkte dit trots att tiden var lite avig, jag skulle vara där klockan 14 och jag tyckte det var sent. Precis då kommer nämligen Viktor hem från skolan. Ända sedan onsdag förra veckan så hade jag tänkt ändra den där tiden men eftersom jag inte tycker om att ringa så avvaktade jag.

Och i söndags när jag satt och läste (fortfarande i den där boken om kvinnor som tänker för mycket) så fick jag plötsligt en insikt. Insikten fick mig att helt plötsligt känna ett stort lugn inombords. Och jag sa till mig själv att såklart skulle jag åka in till stan och träffa de människor som skulle ta hand om mig under arbetsprövningen. Det var ju inte nåt konstigt med det och detta tillfälle var ju bara ett enda litet ögonblick i evigheten så visst skulle jag klara det. Så jag förberedde Viktor på att han skulle få regera ensam ett par timmar under måndagen. Vilket gick alldeles utmärkt, han var på ett soligt humör när jag kom hem och jag var trött men nöjd för egen del.

Ett varmare välkomnande får man leta efter så jag tror jag kommer att klara den här arbetsprövningen utan att behöva avbryta i förtid. För stämningen på en arbetsplats är nog vad som är allra viktigast för min del. Sysslorna kommer liksom i andra hand. Sen blir det ju också bara varannan dag (på egen begäran) så jag hinner återhämta mig mellan varven.

Igår hann jag inte göra så mycket, jag var bara där en timme, men imorgon - onsdag - ska jag vara där i 2-3 timmar. Så då får vi se hur det går. Det kändes lugnt inombords även efter att jag varit där så jag tror det är rätt ställe att vara på. För mig som inte jobbat på fem år går det inte att bara kastas in på en arbetsplats med krav att jag ska jobba likadant som alla de andra. Jag måste få tid på mig att vänja mig vid att först och främst behöva åka hemifrån, sen att umgås med folk och lära känna dem plus kanske jobba lite också. :-)

För övrigt är jag lite orolig för vad min handläggare på socialen håller på med. Hon har inte hört av sig överhuvudtaget. Jag har mailat henne flera gånger, senast häromdagen, för det har inte kommit in några pengar ännu den här månaden. Jag har som tur var fått retroaktivt bostadsbidrag så jag hade pengar till de viktiga räkningarna men om hon på nåt vis försöker straffa mig för att jag inte gick och pratade med den där Rog... ehrm... karln som är hennes chef så kunde hon väl åtminstone vara såpass vettig så hon kunde meddela mig vad som försiggår. I vanliga fall brukar pengarna sättas in runt den 26-27 i månaden. Men jag har inga pengar fått och inget meddelande heller. Om hon är sjuk så måste ju någon annan ta över så att folk kan få pengar till sina räkningar. Detta är första gången nåt sånt här händer. För hon brukar vara väldigt snabb när det gäller. Det hänger ibland upp sig på teknikaliteter (bankdagar och sånt) eller också har jag varit sen med ansökan och då får ju jag skylla mig själv. Men så var det inte den här gången.

Vad jag funderar på är om det är det där informationsmötet jag var kallad till förra veckan (och som jag ju inte gick på) som det handlar om egentligen... Vad som störde mig också med detta möte var att hon och hennes chef hade kommit överens om att jag skulle dit och prata med honom utan att först fråga mig vad jag tyckte. Och trots att de fick veta min nuvarande situation med utredningen så insisterade hon på att jag ändå skulle gå dit. Vilket jag ansåg var meningslöst på grund av att jag just nu har fullt upp med denna utredning.

Och varför tar inte den där chefen kontakt med mig personligen per telefon och reder ut det direkt med mig? Om de nu tycker det är så himla viktigt för mig att jag får möjlighet att uttrycka mina önskemål och tankar, som det så fint heter. För min del så tycker jag att de kan vänta tills utredningen är klar och se vad resultatet av den blir. Först då kan jag kanske vara redo för ett samtal med den där Rog... eh... chefen. ;-) Och varför är det så viktigt att jag pratar med honom just nu? Han får väl tåla sig lite tycker jag.

Jag måste säga att ibland så undrar jag hur de tänker de som jobbar med såna här saker. Vet de inte att det är människor som det handlar om? Man är inte bara ett namn på ett papper. Att ta hänsyn till hälsa och social situation är ju ett måste i dessa fall. Men de kanske har glömt att de jobbar inom socialförvaltningen... Kanske de tror att vi är som maskiner där det bara är att trycka på en knapp så funkar vi igen... men även maskiner kräver underhåll och reparationer för att de ska kunna fortsätta fungera.

Ibland undrar man ju... men det är väl för att spara pengar som de försöker jaga ut folk i ett arbete som de inte orkar med egentligen. Nåt som kan göra att människor far ännu mer illa och behöver ännu mer hjälp. Hot har aldrig funkat särskilt bra. Men det tror ju regeringen att det gör så då måste ju alla som kan hänga på förstås.

Såg ett sånt där vitt streck på himlen förut... längtade upp och iväg...


Bild tagen genom flygplansfönstret på väg hem från Los Angeles. Vilken känsla det var att sitta där och se ner på marken. Och att sen få sitta och njuta av solen...
















Molntäcket låg som snö nedanför vingen...








Kram!

När jag ser vita spår på himlen...

Det har varit ett par hektiska dagar för mig med besök hos en läkare och en arbetsmarknadskonsult. Mina krafter har gått åt till detta. Måndagen gick för övrigt åt att låta bli att oroa sig över hur det skulle gå och nu går resten av veckan åt till återhämtning och åt att låta bli att oroa sig inför nästa elände.

Besöket hos läkaren var väldigt positivt och det hade jag inte behövt oroa mig för. Däremot det enda besök som jag inte trodde skulle vara så farligt blev det värsta hittills. Det hos arbetsmarknadskonsulten.

Jag har inte varit ovanligt spänd, som jag har tänkt på, men tydligen så har jag omedvetet spänt mig. Detta gör nu att jag är så trött så för att orka med att ens diska idag är jag tvungen att ta bamyl brus coffein. Jag har ju också tvingats koncentrera mig på ett annat vis än annars, sånt gör mig också väldigt trött. Och jag har fått sätta upp ett högre tempo än vanligt. Skyndat mig på morgonen så jag blivit klar i tid tills bussen går, passat mötestider, pratat, lyssnat, svarat på frågor, interagerat socialt med främmande människor. Sånt är mycket utmattande för mig.

Det är en sak att gå på möten med folk som vill hjälpa, som vill reda ut saker som har med ens hälsa att göra så att man ska få rätt slags hjälp framöver. En helt annan att bli tvingad att göra sånt som man vet att man inte klarar av. Och om man klarar av det så blir det på bekostnad av hälsan. Både den fysiska och psykiska. Detta är ju i och för sig vad som ska utredas men ändå.

Trots att jag reagerar så här av bara dessa två resor plus möten så är jag tack vare utredningen tvingad ut på arbetsprövning redan nu till veckan. På måndag. Detta ingår som sagt i utredningen och är bestämt av F-kassan.

När vi satt och pratade om olika ställen där jag skulle kunna vara så menade människan att jag som var så verbal kanske kunde ringa nåt ställe själv och be att få komma... Gissa om jag önskade att jag hållit tyst hela tiden. Nu slapp jag ringa själv, hon fann ett ställe åt mig som hon tyckte passade även om jag sa att det kommer att bli problem för mig att ens kunna ta mig dit, men då menade hon att hon måste pressa mig lite. Vaddå måste? Varför då? Enligt både psykologen och läkaren så behöver jag massor av hjälp att hantera min stress och min värk först, så jag förstår inte varför en arbetsprövning måste till för detta. Ack ja... Det skulle ju kunna räcka med läkarens utlåtande om att jag inte har någon arbetsförmåga alls för närvarande men det gör det inte. Och det räcker inte med det jag säger heller. Det har det ju för övrigt aldrig gjort så det var ju inget nytt...

Jag trodde nog att om det framkom att jag inte hade någon arbetsförmåga, eller väldigt liten sådan, skulle jag inte behöva göra någon arbetsprövning. Men där fick jag tji.

Tröttheten är som en tjock filt över mig för tillfället. Huvudvärken är på väg trots bamylen. Jag tog ändå min promenad tidigare och fick höra en massa fågelläten som visar på att våren faktiskt är här. :-) Det var underbart i skogen. Så stilla och vackert.

Varje gång jag ser vita spår på himlen efter ett flygplan så tänker jag; Den som ändå hade suttit i det flygplanet. På väg nån annanstans...

Kram!

Inte varje dag sånt händer...

Idag har nåt fantastiskt hänt! Jo efter sju månaders väntan så ringde min handläggare på F-kassan, en mycket trevlig kvinna för övrigt till skillnad mot andra jag haft kontakt med, och ville prata med mig om min ansökan om sjukbidrag. Senast vi pratade var i slutet av juli förra året.

Hur som helst. Efter en del förklaringar om varför hon dröjt så kom vi till saken. Nu var det ju så att inget beslut kunde tas för den försäkringsläkare, som då satt uppe i Piteå (!?) ville ha mer medicinskt underlag. Vaddå för underlag? frågade jag. Jo jag skulle utredas ytterligare, hur var inte klart. Hon hade inte någon direkt koll på vad som skulle göras exakt. Men en kontakt med något ställe i Karlstad skulle tas och jag skulle kallas till en utredning framöver. En utredning som då kunde hålla på ett par veckor.

Hon ansåg också, när vi pratade om den arbetsprövning jag gjorde 2007 i samråd med AF, att det var rätt onödigt att skicka mig på arbetsprövning där alla redan i förväg visste att jag inte skulle klara uppgiften. Det var orimligt tyckte hon. Och det tyckte även jag, vilket jag också påpekade för AF vid det tillfället. Men nu hade de bara dessa platser att placera ut folk på och då fick det bli så. Med det resultatet att jag fick avbryta arbetsprövningen på grund av att jag inte orkade slutföra.

Utredningen ska göras hos något av de företag som har kontrakt med F-kassan angående just sådana utredningar. Så jag vet inte vad det blir men det är väl okej tycker jag. Sen så kan jag nog också tänka mig att detta är F-kassans rätt som omständliga sätt att säga nej till sjukbidrag och det får ju stå för dem. Om man kan lyfta en arm så har man ju 100 % arbetsförmåga. Så är det ju bara. Det kanske till och med räcker om man orkar blinka... eller bara sitta upprätt på en stol.

På SVT i förra veckans Debatt kunde man se hur en cancersjuk kvinna hade behandlats och då blir man allt lite skeptisk mot hur de tolkar reglerna. Hon jobbade 50 % för att hon orkade det. Men nu hade F-kassan tyckt att hon kunde jobba 100 %. De hade inte berömt henne för att hon, trots att hon faktiskt är döende, (enligt uppgifter på SVT) orkade jobba 50 %. Istället tyckte de att hon skulle öka sin arbetstid. Så nu undrade ju den här kvinnan såklart hur de tänkte på F-kassan. Vilket man kan förstå i allra högsta grad.

Här är programmet.

Här är debatten på forumet.

Min senaste tanke är faktiskt att be att få praktisera på F-kassan. På lattjo liksom. ;-) Det skulle onekligen vara intressant att få en inblick i hur de jobbar. Någon särskilt utbildning verkar inte behövas. Jag har ju ändå undersköterskeutbildning, har jobbat 15 år i hemtjänsten och erfarenheter av att ha råkat ut för en massa myndighetstjafs i samband med sjukdom. Plus att jag är en person som skulle se till människan bakom sjukdomen och inte till alla konstiga lagar och regler. Man får inte tänka fyrkantigt när det gäller levande varelser. Empati var ordet.






Ha en bra onsdag.

Och ett stort grattis på födelsedagen önskar jag min store pojke där borti Stockholm. Han blir faktiskt 26 år idag. Jösses vad åren går FORT! Hjälp!

Kram från "lattjo-mamma" :-)