Invigningsjippo på jobbet!

Tiden går så fort, jag är hemma rätt sent på eftermiddagarna och då är det en massa andra grejer som måste göras. Inköp av mat, matlagning och disk och förberedelser inför nästa dag. Bland annat...

Idag hade vi invigning av min arbetsplats; Svenska Migrationscentret i Forshaga. Stort jippo med kommunalråd och landshövding och allt. :-) Jag var inte med och minglade men fick ändå träffa bekanta och även obekanta som fann vägen in till mitt rum där jag höll till och jobbade istället för att mingla.

Fick besök på mitt kontor av självaste landshövding Kenneth Johansson, en mycket sympatisk man. Även kommunalrådet Angelica Rage hälsade på inne hos mig. Sen hade jag ett varmt möte med min före detta socialsekreterare som är så glad för min skull. Hon sa att hon skulle sakna alla mina personliga brev eller lappar, bland annat med smilies, som ofta följde med när jag skickade in ansökan. Hon brukade bli glad av dem sa hon. Är man en bra socialsekreterare, som hon är, så är det nog inte så himla lätt att jobba med det de gör. Alla konstiga regler de måste följa. Vi har haft en bra relation hon och jag även om vi liksom började i fel ände med att hon (första gången vi hade kontakt) nekade mig ersättning för en månad en gång för längesen. Men det rättade till sig med tiden mellan oss.

Folk från socialen och arbetsförmedlingen var inbjudna och media var också där. Jag lyckades hålla mig undan både fotografer och journalister. :-)

Lugnet före stormen. :-)

(Märkte nyss att versionen av bloggen man kan läsa via telefon har mycket luft mellan fotona. Ledsen för det... vet inte varför det blir så. )

Landshövdingen inledde det hela med ett tal.

Här knyts bandet ihop (istället för att klippas av) inför samarbetet mellan kommunen, arbetsförmedlingen och Svenska Migrationscentret.

Längst till vänster där framme står vår platschef Tomas, sen är det landshövdingen Kenneth Johansson, Angelica Rage, chefen för AF i Forshaga (minns ej hans namn tyvärr) och en kille som heter Martin om jag minns rätt. Jag har så svårt ibland för att komma ihåg folks namn och vad de har för uppgift. Han verkade vara en av de ansvariga för samarbetet och att det blev av. 

Angelica Rage lämnade över en fin blomma.

Efter allt prat bjöds det på snittar och dryck.

Även om jag inte deltog energiskt i minglande och pratande med folk så var jag väldigt trött när jag åkte hem idag. Men det var på det hela taget en väldigt lyckad invigning. :-) Och för att förtydliga; bilderna är mina, tagna med telefonen. Jag vet inte när detta hamnar på nyheterna, i tidningar och teve. Så jag kanske är först. Hehe...





Och en annan så totalt fantastisk sak händer imorgon.... jag får nämligen min första LÖN! Min första lön på tio år! :-) Det är nåt att fira. Men det blir nog som vanligt, fredagsmys med Viktor. Bästa sättet att fira på. ;-)


Ha det gôtt! Kram!

Tacksamhet

En liten påminnelse (som kanske är en aning obehaglig men det är som det är...) så här dan före dopparedan.

Vem som helst kan bli utförsäkrad. Vem som helst kan hamna utanför tryggheten på grund av sjukdom, olycka eller arbetslöshet. Glöm aldrig det!

Den här julen kommer jag att fira i tacksamhet. Trots att jag lever på försörjningsstöd, och lever ett ekonomiskt sett svårt liv, så har jag turen att ha människor omkring mig, både på socialen och från praktiken när jag var där, som (fortfarande) stöttar mig. Som alltid velat mitt bästa och som fått mig på bra humör trots allt. Är tacksam för alla som fått mig att orka fortsätta kämpa vidare i denna galenskapens värld. Familj och släktingar som uppmuntrat.

Är så tacksam för mina barn som är de absolut bästa och finaste som finns. :-) Dessa tre härliga personer som alltid finns där för mig. Och vice versa förstås.

Som sagt var; tacksamhet är vad jag känner just nu. Jag hade kunnat haft det mycket sämre och det är just detta jag kom på när jag igår kväll via Twitter fick läsa en förtvivlad människas tankar och känslor inför den hemska situationen att kanske bli hemlös. Inte kunna betala sin hyra på grund av att både F-kassan och socialen nekar att hjälpa. Hur kommer den närmaste framtiden se ut? All oro, alla frågetecken, känslan av hopplöshet. Maktlöshet.

Så för henne och många fler i samma situation så kommer jag fortsätta kämpa, skriva och prata om det. Tills nån som kan förändra fattar och äntligen gör nåt så måste vi töla öronen av dem. Tala om hur det faktiskt är i verkligheten, inte som de tror att det är. För så här får det inte fortsätta.

Som sagt; kom ihåg att vem som helst kan hamna där. Se inte ner på de som befinner sig i en sån situation, för du kan också råka illa ut. På ett ögonblick.

Som jag också sagt flera gånger förut; lite ödmjukhet skulle inte skada hos de som tror de är osårbara och som tror att de aldrig kan drabbas av svår sjukdom, skadas eller bli arbetslösa.

Jag vill nu, ovanpå denna påminnelse, önska alla en jättefin jul. Att ni får mysa och skratta ihop med vänner och familj och rå om varann. Glöm inte att kramas. Sånt är viktigt! ;-) Kram på er!

Istappar utan is och en ängelkula

I tisdags hade vi pysselkväll på pastorsexpeditionen med julmat, vi bytte julklappar och sen var det pyssel då alltså. Jag pysslade ihop ett par istappar i pärlor, det var rätt kul faktiskt. Lite pillrigt och jag fick kramp i fingrarna när jag skulle få på de minsta pärlorna på tråden men det var kul.







Jag har hängt dem på gardinstången i vardagsrummet. Kanske jag skulle ha dem längre ner för då faller ljuset på dem bättre. Jag får se om jag kanske flyttar på dem eller sätter i en extra lång tråd.

Snö har det ju kommit också till Viktors stora glädje och där är vi oense. Även om han inte gillar när det blir halkigt så vill han ha snö men det ena brukar ju liksom ge det andra. För det ska ju alltid smälta lite och sen frysa, sen kanske det regnar lite också och sen fryser det på igen... och så vidare. Det är ju just detta jag inte gillar med vintern. För man vet ju inte om man överhuvudtaget kan ta sig fram dit man ska. Inte kul.

Jag har suttit och räknat på det där med konsumentverkets siffror och de siffror som socialen använder i sina beräkningar och jag blev lite mör i hjärnan av det men jag tänkte försöka skriva upp de iakttagelser jag gjort så småningom. Som jag kan se just nu är det också svårt att jämföra för en del av de poster som de tar upp på konsumentverket är inte riktigt lika de som socialen har. Vid en snabb koll, om jag nu fått ihop det rätt så ska man enligt konsumentverket ha runt 800-900 kronor mer varje månad än vad man får från socialen. Sen borde ju konsumentverket förnya sina siffror varje år i takt med prisökningar och sånt vilket de tydligen inte bryr sig om att göra. Jag har utgått från siffror som gäller en vuxen och ett barn som är tonåring. Men som sagt; det kommer så fort hjärnan orkar ta sig an detta en runda till. För det går runt i huvet efter en tripp in i dessa beräkningar det kan jag säga.

Jag tycker det är väldigt intressant nämligen. Sen är det ju det faktum att barnbidraget räknas som inkomst. Detta som alla som har barn får även de som aldrig använder det utan sparar det på ett konto åt sina barn som de får senare. Jag har funderat på att mailbomba socialdepartementet angående just detta och att de ska låta bli att räkna med det som inkomst när man söker försörjningsstöd. Dessa kronor ska gå enbart till barnet och inte till nåt annat för då kanske man kan köpa kläder själv till sin unge och låta denne få möjlighet att kanske åka nånstans, gå på bio eller så. Alla föräldrar som har barn får barnbidrag men vi som går på försörjningsstöd får inte det för det räknas in i den summa som vi ska få från kommunen. De räknar alltså av 1050 varje månad för det ser de som inkomst. Jag tycker vi ska få detta utöver normens beräkning. Precis som alla andra föräldrar som får detta utöver sin lön. För tänk om det skulle räknas av en tusenlapp på folks löner varje månad bara för att de ju fått barnbidrag. Det skulle de nog inte tycka om eller hur?

Nåja. Såhär såg den julklapp ut som jag hade i det paket jag fick i tisdags. Så söt! :-) Min egen lilla julgransängel.














Här fick jag till ett blänk från solen som kikade in tidigare idag. Som om ängeln liksom skickar ut ljus från sitt hjärta.

Kram på er!

Håhåjaja... pust

Idag har jag varit både arg och upprörd. Det enda som fortfarande kan göra mig absolut rosenrasande är när socialen tar ifrån mig pengar som jag så innerligt behöver.

Så det har varit lite mailkorrespondens med min socialsekreterare och till slut skrev hon att om jag inte var nöjd med hennes förklaring fick jag kontakta hennes chef och så hade hon skrivit chefens mailadress. Förmodligen blev hon trött på mig när jag framhärdade och ifrågasatte hennes uträkning.

Det är så här. Mitt bostadsbolag har gjort det väldigt praktiskt för sig genom att lägga ihop hyra, el och kabel-tv i samma bunt så att säga. Så man får en specifikation var tredje månad ihop med hyresavierna där de exakta avgifterna för dessa poster står. Men på själva avin är allt i en klumpsumma. Allt för att göra det enklare, antar jag.

Så långt är ju allt bra. Men nu är det tillfälligt strul med kabel-TV och dess distributör. Canal Digital har sagt upp avtalet och just nu har vi ingen alls. Men när bostadsbolaget väl tecknat avtal med en ny så får vi själva välja vilka kanaler vi vill ha istället för att bara bli tvingade att betala för ett standardpaket. I samband med detta så beslöt då hyresvärden att sänka avgiften på just kabel-TV och detta märktes ju på hyresavin. Det skulle bli 71 kronor billigare avgift. Inte mycket kanske någon tänker men för en som får försörjningsstöd är det rätt mycket. Det märks faktiskt rätt tydligt på summan av försörjningsstödet vilket jag fick erfara den här gången.

Efter en rätt så jobbig korrespondens med socialsekreteraren via mail, som sagt, och som slutade rätt så nyss med att jag fick kapitulera trots att jag hade velat dra på mig en rustning och hitta en häst för att gå till anfall med en lans mot hela socialkontoret för deras brist på information till fattiga människor, så ska jag väl tala om hur de tänker och gör...

Ehrm. Jo, när allt ligger på samma avi så får man hjälp med kabel-TV-avgiften fast man egentligen inte ska få hjälp med det för det tillhör inte skälig levnadsföring att ha kabel-TV. Och jag min idiot trodde ju att jag inte fick hjälp med den avgiften för de har ju papper och kan se alla avgifter var för sig. Det är väl då inte så konstigt att jag i min sanningsägariver skickade in papper på att avgiften sänkts, för att förklara den lägre summan på hyresavin, och trodde därmed att jag skulle få lite stålar över varje månad. (Hur naiv är jag egentligen? Man undrar ju...) Istället blir jag 71 kronor fattigare i och med att de tidigare hjälpt mig med en avgift jag inte trodde jag fick hjälp med.

GAAH!

Ja jag kan inte säga annat. Man vill ju skrika och slita sitt hår. Om man istället fick allt förklarat för sig direkt skulle sånt här inte behöva hända. Om de kunde vara tydligare i den information som man faktiskt får skulle inte sånt behöva hända. När man söker försörjningsstöd är det så extremt många saker att tänka på för egen del att det man får höra från socialsekreteraren angående regler och sånt försvinner i en grisblink. Man är ju samtidigt livrädd för att bli nekad hjälp och sitter och tänker intensivt på vad man ska säga eller inte säga... då tar man ofta inte in information så bra. Liksom.

Det är väldigt mycket som jag hade behövt få information om i samband med att jag sökte, och fortfarande söker, stöd men man får lära sig det den hårda vägen. Så är det. Och då menar jag inte bara denna händelse utan en massa annat. Det lönar sig väldigt dåligt att vara ärlig när det gäller socialen. Även om man skött sig ett helt liv så skiter det sig direkt när man kommer dit och behöver hjälp.

Mitt uppehälle, min ekonomi, styrs av en människa på socialens kontor. Hon kan bestämma om jag ska få pengar och hur mycket. Allt hänger på henne. Om hon anser att jag inte gör det jag ska, angående praktik och så, kan hon direkt göra livet surt för mig. Om hon vill. Det är detta som gör mig enormt frustrerad.

Att jag måste leva på försörjningsstöd är mitt enda stora problem just nu. Jag HATAR det! Att inte ha kontroll över ekonomin är så jäkla jobbigt. Men vad gör man? Kunde jag jobba full tid skulle jag ju göra det och då kunde ingen lägga sig i om jag fick billigare kabel-TV-avgift...

Dagen för övrigt har varit väldigt bra. Har börjat klippa och klistra inför lamineringen av dikterna. Den gamla lamineringsapparaten hade dragit sin sista suck imorse tydligen så de hade fått beställa en ny. Hm... Undrar om den blivit överansträngd så mycket som jag använt den. :-) Hehe... Nej det får jag verkligen hoppas att det inte var jag som gjorde slut på den.

Nu tror jag att jag ska se på nåt avsnitt av Life on Mars eller kanske Ashes to Ashes. När man känner sig extra sur och grinig (bland annat) så kan det hjälpa att se på DCI Gene Hunt när han svär och står i. Men när man sett alla avsnitt så förstår man att han skäller värre än han biter. Han blev snabbt min favorit i serierna. Rekommenderar dem varmt. :-)

För den som inte vet vad det handlar om så kan jag väl kort säga att polisen Sam Tyler (John Simm) är med om en olycka år 2005 och hamnar i koma och vaknar upp 1973. Han väntar hela tiden på att vakna upp till sitt vanliga liv men kan ändå inte vara riktigt säker på om han drömmer eller om han har blivit galen. Eller om han faktiskt lever på riktigt i den där världen.

Hans chef, Gene Hunt (Philip Glenister), är en polis som inte håller så hårt på reglerna. Nåt som Sam är väldigt noga med nämligen så det blir en del tjafs dem emellan...

Ashes to Ashes är en fortsättning som utspelar sig på 80-talet istället där en kvinnlig polis råkar ut för ungefär samma sak som Sam, fast på ett lite annorlunda vis. Fantastiskt bra serier båda två. Tack för det tipset Carina. ;-)

Och nu har jag blivit hungrig. Viktor har åkt med sin pappa, han ska vara hos honom en vecka, så det är lugnt och väldigt tyst här hemma. Snart är det dags för chips också. Mums! :-)

Ha en härlig fredag med möe gôtt å äte!

Kram!

Höst innebär beställning av skolfoton och nystart av teveserier.

Igår kanske det verkade som om jag hade gått vidare med annat, att jag lagt allt med utställningen åt sidan, men så är det inte. Förmodligen kommer jag kanske också att delta på andra ställen i samband med att de sätter upp den om de vill att jag ska vara där. Men det är ju sånt som de som bokar utställningen får tala om i så fall.

Första steget är taget och nu får det rulla på och jag hoppas det blir som ringar på vattnet. Kampen för ett värdigt liv även som sjuk är väldigt viktig. Jag minns vid nåt tillfälle då jag frustrerad hade skrivit ett brev eller kanske mail till min socialsekreterare och hon uppmanade mig att istället vända mig till regeringen med mina åsikter. Hon har ofta sagt att jag inte hör hemma hos socialen utan hos F-kassan men jag har ju också förklarat för henne att F-kassan inte bryr sig om det. Och det spelar ju ingen roll att hon tycker så, jag tycker ju också så och har gjort hela tiden. Inte har det hjälpt. De sa ju så även på arbetsförmedlingen när jag var där och genomgick en massa utredningar och gjorde arbetsprövningar som inte funkade. Det hjälpte inte att de tyckte så de heller.

Men hon menade väl att jag inte skulle vända mig till henne med mina åsikter utan gå högre upp direkt. Jodå, det är nog möjligt att jag gör det så småningom men i det här fallet måste man börja lite längre ner i trappan.

För att det ska bli nån ändring så måste folk (de som är friska och som tror de aldrig blir sjuka själva) uppmärksammas på hur det faktiskt blir när man är sjuk och blir dåligt behandlad. För jag tror att många inte förstår det. Och även om vi ser massor med tidningsartiklar och teveintervjuer med folk som då kallas för "enskilda fall" så räcker uppenbarligen inte det. Beskrivningen av situationen många hamnar i måste gå djupare än så. Bli mer personlig. Det ska kännas liksom.

Detta är vad utställningen av dikterna handlar om.

Ju högre upp i trappan man kommer med så många som möjligt bakom sig som extra stöd desto bättre. ;-)

Sedan är ju systemet på socialen helt galet uppbyggt för det är alldeles för mycket konstiga regler. Nu kan man ju ha tur med sin handläggare men så får det ju heller inte vara. Man ska kunna lita på att folk som jobbar på socialen vet vad de ska göra och att de är till för att hjälpa, inte stjälpa, svaga, sjuka och drabbade människor. Det var väl mycket detta jag hade åsikter om när jag skrev det där frustrerade brevet till min handläggare. Det finns så mycket dumt när det gäller hjälpen till människor i nöd så det är bedrövligt. Ack.

Ett nytt system som gäller för de som är sjuka, som inte får hjälp av F-kassan, borde införas. Vi är inte i samma situation som de arbetslösa (de som är friska och inte kan få a-kassa) med försörjningsstöd. Men kanske måste vi ändå tvingas leva på extremt lite pengar i flera år i och med att F-kassan vänder ryggen åt oss. Vi klarar ju inte att jobba, vilket de som är arbetslösa gör om det dyker upp nåt jobb som de kan ta.

Och det är inte alla kommuner som har projekt som sjuka kan delta i. Inte vad jag vet. Det projekt jag var med i var ett EU-projekt. Det ska bli intressant att se, om någon utredning görs, hur resultatet blev. Jag vet ju hur det gått för mig men inte för alla de andra som varit inskrivna.

Så systemet på socialen skulle behöva en uppdatering utifrån hur allt ser ut just nu. Och blir det någon gång en ändring (vilket jag hoppas) så är det väl ingen konst att återigen lägga om systemet. Kanske till att ha det som det är tänkt; endast tillfälligt.

Idag kom Viktor hem med en beställningslapp med sitt skolfoto på. Jag sa strax innan fotograferingen att jag skulle beställa den här gången om han blev bra på fotot. De senaste åren har de inte blivit så bra och jag har heller inte haft råd att köpa foton som bara var sådär, men nu hade jag lovat i alla fall om det blev bra. :-) Det blev rätt så bra. Han såg lite lurig ut. Jag tyckte först att han såg ut som om han hade ont nånstans. Själv var han nöjd med det. "De på skolan tyckte jag såg slug ut", sa han. Och det har de rätt i. Nu har jag i alla fall fyllt i lappen så nu kommer det väl foton snart. Nåt för mormor att sätta i plånboken kanske. ;-)

Hösten innebär ju start av många teveserier och jag ser fram emot det. Sista säsongen av Spooks har dragit igång. I söndags gick första avsnittet på BBC. Det kanske var dags med en avslutning på serien, den har ju ändå hållit på i tio säsonger. Inte dåligt. Och alla avsnitt håller så hög kvalitet att man kan se dem flera gånger om utan att bli trött på det.

Längtar också efter att Fringe ska sätta igång med säsong 4. Ska bli spännande att se vad de hittar på för klurigheter den här omgången. :-) Tror det börjar imorgon faktiskt. Detta gäller alltså USA, här tar det väl ett tag innan nya avsnitt kommer.

Och imorgon är det fredag. :-)

Kram!

Nyaste gänget i Spooks.

Ibland vill jag ryta som ett lejon...

Idag är väglaget bedrövligt och jag måste säga att jag valde den sämsta dagen för att ta mig en tur till apoteket. Det ligger en bit från centrum så det tar ungefär 15-20 minuter kanske att gå härifrån, beroende på väglaget då. Det är pölar stora så man kunde simma i dem och de har is på botten. Inte nog med halkan, man måste se till att hålla sig undan ifall nån bil kan tänkas skvätta ner en. Som tur var klarade jag mig från det men det regnade så jag blev ändå blöt uppifrån så att säga. En verklig kontrast mot igår. Blåser gör det också. Ugh! Men det är inte så kallt, det är väl den enda fördelen. Jag föredrar ändå, som jag sagt förut, en vinter som är kall och regnfri.

Imorgon är det fredag och Viktor åker till sin pappa efter att ha varit hos mig i två veckor den här gången. På grund av hans pappas jobb så var vi tvungna att byta vecka och då blev det så. Det kommer att bli lite konstigt tomt när han åker, så här länge brukar vi ju inte umgås i sträck liksom. Men vi kommer så bra överens så det är aldrig några svårigheter. Vi har det mysigt. :-)

Hörde på radion imorse att Göran Persson tycker att barnbidraget ska höjas. Förmodligen för att det kom rapporter om stor barnfattigdom häromdagen. Men det är ingen vits med en höjning av detta för oss som går på försörjningsstöd för vi får inte behålla en krona av den höjningen. Så länge som barnbidraget räknas som en inkomst så dras den höjningen ändå av från själva stödet. Så det hjälper inte de som är fattigast i alla fall. Det är också en sak som gynnar de som har mer för de behöver inte använda barnbidraget till räkningar eller mat.

Nu ska visst normen för försörjningsstöd höjas har jag hört och om det jag såg stämmer så har den inte höjts sen 1994. Då är det allt på tiden eller hur? Tänk om folks löner skulle stå stilla i så många år... Den skulle höjas på grund av att maten blivit dyrare. PÖH! Det har ju jag sagt hela tiden. Att det måste räknas om i och med att priserna på mat har höjts och fortsätter höjas hela tiden. Normen skulle också höjas på grund av att sånt som internet och liknande skulle räknas in på ett annat sätt. När jag kollade siffrorna så var det inte någon tydlig höjning precis. Men kanske det blir några kronor över till att köpa sig nån liten jumper eller så... ;-)

De kan ju först och främst börja tänka på att INTE räkna barnbidraget som inkomst så kanske det kan bli lite bättre för barnen...

Jag läser ofta idiotkommentarer om just försörjningsstöd på en del tidningars hemsidor (från andra läsare, inte själva skribenterna) och känner som så att den som aldrig behövt söka försörjningsstöd har ingen rätt att uttala sig. Den som inte vet någonting om de normer och regler som gäller ska hålla tyst och kanske ta reda på hur det förhåller sig istället.

Jag tror också att om de som varit utsatta för handläggares tyranniska behandling skulle berätta om allt de fått utstå skulle folk inte tro dem. Nu har jag haft tur som jag också sagt tidigare men det ska inte handla om det när man är sjuk, fattig och utsatt. Man ska känna sig väl bemött oavsett för det är ändå ett helvete att bli så fattig att man måste söka hjälp. Och alla får heller inte hjälp trots att de inga pengar har. Vad ska de göra då?

Nu finns det ju såklart rötägg, som utnyttjar systemet, det finns ju såna överallt. Och precis som sjuka anklagas för att ljuga när de ska ha sjukpenning, anklagas utförsäkrade, sjuka, fattiga för att bara hitta på att de behöver hjälp. "De är bara lata..." Sånt blir jag arg på. Riktigt arg. När ska folk börja använda sina hjärnor till det som de är till för och börja TÄNKA istället för att upprepa saker som nån ogin moderat eller nån med omänsklig uppfattning om sina medmänniskor hävt ur sig gång på gång?

Jag gav min handläggare en varning vid ett tillfälle när hon flera gånger slängde ur sig: Ring om du behöver hjälp. Detta sa hon till mig när hon precis nekat mig ersättning för en hel månad. Jag sa till henne att aldrig säga så till mig mer för det stämde ju inte. Jag behövde hjälp (precis som alla andra månader flera år tillbaka) men hon sa nej och sen klämmer hon i med ett käckt: Men ring om du behöver hjälp!

Sen dess har hon varit lite mer försiktig med att säga så. Det är ju ett hån att få en sån hälsning slängd i ansiktet när man precis fått veta att man inte kan betala sina räkningar den månaden. Och detta på grund av deras oförmåga att bry sig om orsaken till varför man (jag) inte kom på det där extremt viktiga mötet när man (jag) ändå skrev TRE mail till den som var ansvarig och förklarade hur man (jag) mådde.

Hon var dessutom ny som min handläggare då och hade ju kunnat ta telefonkontakt med mig för att få höra min sida av saken innan hon tog sitt beslut. Kort sagt; vi kunde ha rett ut det utan att jag hade behövt klara mig utan pengar en hel månad. Tur att jag är sparsam och att jag hade möjlighet att låna till hyran annars hade jag inte haft det så ordnat som jag har det idag. Då hade jag fått betalningsanmärkningar och legat efter med betalningar på alla mina räkningar. Kanske jag blivit vräkt också vem vet. Den enda månaden som hon nekade mig stöd, på felaktiga grunder, kunde ha stjälpt min tillvaro totalt. Nu överklagade jag ju men inte ens då fick jag rätt just för att hon inte kunde erkänna att de faktiskt gjort fel den gången. Suck.

Socialen är sista instansen när man har det svårt. Då ska man inte behöva höra att man får klara sig bäst man vill en hel månad bara för att man inte orkar gå på ett möte just då. De ansåg, utan att ha brytt sig om att läsa det jag skrev tydligen, att jag inte gjorde allt i min makt för egen försörjning. Och då hade jag ändå genomgått en utredning nyligen där det stod att min arbetsförmåga var noll för närvarande. De hade ju bara kunnat läsa i alla papper som fanns där. Konstigare än så hade det ju inte behövt vara.

Jag är självklart väldigt glad och tacksam att jag äntligen fått hjälp men det har ju tagit tid att komma dit där jag är nu. Jag har varit sjuk sen 2004 och fick ingen hjälp förrän hösten 2009. Då har man gått ner sig rätt djupt i skiten och det tar fruktansvärt lång tid att ta sig upp. Tid som hade kunnat använts bättre om F-kassan hade accepterat den diagnos och rehabplan som läkarna skrev.

Det blev ett lite argsint inlägg idag men jag har såna dagar också. Bara jag får det ur mig så brukar det kännas bättre. Och det är skönt att ryta till lite ibland... man blir ju både arg och frustrerad över hur samhället (och dess medborgare) bara blir hårdare och hårdare. Men jag hoppas det snart blir en ändring.

Just när jag skrev det där så lyste faktiskt solen fram genom molnen. Kan man tänka sig? :-)

Ha en bra dag! Kram!

Håhåjaja

Allt är väl trots att jag tycks ha nån slags varannan-dags-trötthet som däckar mig fullständigt. Men det är ju så till och från, det är väl bara att hänga i så gott det går.

Läste detta på Värmlands Folkblad förut och tänkte att det där ska jag ta med på bloggen.

Det kommer ju också rapporter om att det är en stor ökning av förtidspensionärer bland unga. Hur går det ihop med regeringens arbetslinje? Medelålders sjuka människor tvingas ju in i alla möjliga åtgärder som det visar sig att de inte klarar. Men de får ingen hjälp alls.

Och nu säger den där Kristersson att sjukpensionssiffrorna ska halveras. Jaha... så då ska de hitta på nya regler så att fler ska slängas ut i utanförskapet och kanske tvingas till socialen? Eller? Det är ju deras taktik sen länge. Och jag som har sett mycket på Stefan och Krister får alltid associationer till deras revyer när jag läser efternamnet Kristersson... ;-) Det är nån av de roliga gubbarna i nån revy som heter så i efternamn. Men den där Ulf är ju inte rolig precis.

Hur kan det komma sig att så många unga pensioneras när inte ens cancersjuka människor får ersättning? Och får de nån så kommer den när de redan har avlidit. Det är väldigt upp-och-ned och bak-och-fram i detta land. Det finns ju ingen logik i det hela.

Nu är ju sjuktalen på väg upp igen, vilket även artikeln tar upp, just för att många som varit med på ALI går tillbaka till sjukförsäkring igen just för att de faktiskt var så sjuka som de sa att de var...

Suck


Ha det bra! Kram!

"Utan snus i två dar försmäktar vi på denna ö..."

... för att citera Pippi Långstrump. Rubriken är väl lite långsökt kanske men jag tyckte ändå den var kul. :-)

Igår när jag skulle handla på Konsum så var det slut på väldigt mycket. Grönsaksdisken och fruktdisken var rätt urplockad. Klockan var runt ett på dagen så man tycker ju att leveranser skulle varit där men... nee... Det var nästan lika tomt som i en brödbutik i gamla Ryssland förr i tiden. Ni vet där folk fick stå i en lång, lång kö för att få köpa lite brö. Och så räckte det ändå inte till alla som behövde köpa.

Det fanns i alla fall mjölk. Det gjorde det inte dagen innan. Jora så att... Man får vara glad åt det lilla. Men jag orkar inte gå dit idag igen för att komplettera. Har ingen lust att hålla på och ränna där jämt och småhandla... ;-) Nån måtta får det vara. Nej det gör jag imorgon. Undrar om de fått hem varor tills dess. Hm... får nog börja handla på Ica istället. Kanske de har bättre ordning där.

Idag blev jag klar med kuvert och grattishälsningar. Så nästa vecka blir det nya uppgifter. Vi hade fått in mer grejer till minneslådorna som behövde tas omhand och ordnas med så då gör jag nog det. Plus att det säkert finns nån annan sån där administrativ grej (sånt som jag gillar) som de behöver lite hjälp med.

Carina hjälper ju även många med besök hos och kontakt med socialen. Hon bad mig om hjälp till en väldigt ovetenskaplig (men viktig) undersökning, som hon försöker få ihop, genom att skriva ner mina upplevelser angående socialen. Hon är rätt så härsken på socialen och särskilt efter den här julen sa hon. Tydligen har de som behöver hjälp av kyrkan ökat rejält i år. Så hon samlar uppgifter från oss som har erfarenheter av hur man behandlas. Nu behövde ju inte jag be om hjälp från dem under julen men hon vill ha allas erfarenheter just för att ha nåt att komma med vid en eventuell kontakt med de som sitter högre upp. Jag ställer upp såklart. Absolut. Jag hjälper henne gärna med sånt arbete för jag vill inget hellre än att få ändring på reglerna som socialen går efter.

Nu känner jag mig trött så jag ska ta mig en slurk kaffe tror jag. :-)

Ha det bra! Kram!

Uppdrag granskning, lightversionen.

Idag gjorde jag en sak som jag tänkt göra länge. Och som jag länge varit nyfiken på. Jag gick nämligen in på Socialförvaltningens hemsida och letade upp statistik för normer angående socialbidrag år1987, som var den första gången jag fick försörjningsstöd.

Förra gången jag träffade min socialsekreterare så sa jag att de siffror som gällde 1987 måste vara samma som nu. I och med att man får så lite. Neee, sa hon, det var de inte. Och det kan väl hända att de inte är exakt som då. Men jag hade inte helt fel. Nu är ju uppdelningen lite annorlunda så jag kanske har missat nåt för 1987 hade de olika tabeller och 2010 har de uppdelat i personliga kostnader och gemensamma kostnader för hushållet. Så detta kan ju eventuellt göra en viss skillnad.

Normen för en ensamståendes utgifter 1987 var inte särskilt mycket mindre då än den är nu. När jag tittade på den summa som man fick som vuxen så kan jag se att summan för 1987 var 2350 kronor och år 2010 är den 2800 kronor per månad.

Detta gäller alltså livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror, möbler, husgeråd, TV, radio mm, hushållsel, försäkring. Och förr stod det även uppsatt läkarvård och tandvård , men det var inte mycket man fick lägga på det. 40 kronor. (1987)

Summan för livsmedel har ökat med 545 kronor på 23 år. Hur mycket har priset på livsmedel stigit under de åren? Och år 2010 står det dessutom att det är livsmedel alla måltider, vad de nu menar med det. Äter man nåt annat än livsmedel ibland...? (Summan man får till livsmedel nu är 1620:- och 1987 var den 1075:-.)

Men det är ju klart... om alla som har socialbidrag har möjlighet att handla på Willys eller Lidl så kanske vi kan klara budgeten. Småbutiker som finns på landet är ju oftast rätt dyra. Men man måste ju oftast handla där man bor. Inte kan man åka flera mil för att handla, det kostar ju också. Om man inte ber nån annan handla åt en men det är ju också lite knöligt. Och 1987 fanns det varken Willys eller Lidl vad jag vet. Så då fick man gå till Konsum eller Ica oavsett.

För barn mellan 11-20, 1987 kallades de hemmaboende skolungdom, fick man 1505 kronor per barn/månad. Då hade jag ju inget barn i just den åldern men jag tog med den siffran endast för att jämföra.

För barn mellan 11-14 får man numer 2410 kronor per barn/månad. Summan ökas när barnet fyllt 15. Men i mitt fall borde kanske "barnets" längd och vikt tas med i beräkningen. Viktor är som en vuxen man i storlek och äter därefter. ;-) Och han blir ju 14. Dessutom får jag ju halva den summan i och med att han bor hos sin pappa varannan vecka så det är ju som det ska med den uträkningen. Men nog behövde jag ha hela summan...

Har det totalt tagit stopp i uträknandet i hur mycket mer vi faktiskt behöver nu mot 1987? Då hade jag visserligen två små barn och detta räknar visserligen upp det en bit men ändå.

Summan för en vuxen ensamstående har alltså bara ökat med 450 kronor på 23 år. Är det rimligt? Inte så konstigt att jag tyckte jag klarade mig bra på den tiden. Nu behövde jag bara få bidraget i ett halvår ungefär, sen började jag plugga igen och då fick jag ett slags studiebidrag från F-kassan. Sen fick jag ju jobb. För att få bidrag behövde jag inte göra mig av med allt av värde eller tömma mitt sparkonto först. Jag behövde heller inte säga upp dagstidningen, som jag var tvungen den här gången för det blev för dyrt. Och då (1987) kunde man inte byta abonnemang på telefonen till ett billigare alternativ heller. Så då var ju den kostnaden större. Nu har man ju i och för sig internetavgiften som läggs ovanpå telefonräkningen dock...

Men jag kan ju ändå säga till min socialsekreterare att jag inte hade så fel ändå. Faktiskt. Nej nu ska vi lämna alla siffror vare sig de är korrekta eller ej. Jag brukar bli lätt allergisk mot såna nämligen... ehrm...

För att nämna nåt roligare så vet jag nu att jag får vara kvar på pastorsexpeditionen ett bra tag till. Min coach hälsade nämligen på idag och menade att det inte fanns nån anledning att avsluta min praktik där bara för att min tid i just detta projekt gick ut i december. Så både jag och Carina blev glada av det beskedet för vi har ytterligare saker planerade som vi ska ta tag i fast det får bli i januari. :-)

Och imorgon är det en annan dag. :-) Återkommer då, utan siffror...

Kram!

Det enda räknande som jag inte blir allergisk av är detta... :-)

Jag ser med nya ögon nu... hmm... är inte det en textrad i en sång?

Sitter här med mina nya glasögon på och det är som om mina ögon fått en skarpsyn som jag inte haft på väldigt länge. Bågen heter Garbo, det låter ju tjusigt eller hur? :-) Jag är väldigt nöjd och tyckte det blev ett lyft för hela ansiktet. Toppen!

Fick låna pengar av Erika så nu blir det till henne jag ska avbetala istället för affären. De har nämligen ett förmånligt avbetalningssystem men vi kom överens om, hon och jag, att vi skulle göra så här istället. De blev inte så vansinnigt dyra heller. Tack Erika du är toppen. Fast det tycker jag oavsett, bara så du vet. ;-)

Reklam, reklam! Affären jag köpte mina glasögon på heter Glasögonmagasinet och de har fantastisk personal och väldigt bra priser! Så nu är det slut på reklamen. :-)

Sen fick jag, utan att det var meningen, tag på en fin jacka till Viktor (jo han är på väg att växa ur den jag köpte förra året! Ack!) som det var halva priset på. En riktig sån där fin sak som de har sålt på Stadium för mycket stålar. Storlek XXL. Skulle den passa? Jag chansade, köpte den, jag fick byta om det var så, och när Viktor kom hem förut så var han inte alls så motvillig att prova, som han brukar. Jackan var så fin på honom och den ser ut att räcka ett tag tack och lov för det. Den var av märket Everest. Svart med blåa detaljer. Jag var på väg ut ur affären men råkade få blicken på jackorna. Och nej jag hade inte mina nya glasögon ännu, jag vågade inte börja använda dem förrän jag kom hem ifall jag skulle bli konstig i bollen av dem. Så det var nog ändå på nåt vis meningen att jag skulle se jackorna för så billigt har jag aldrig sett att de sålt såna jackor tidigare. Detta var verkligen vad man kan kalla rea.

Nåväl. Lite tomt på mitt konto är det just nu men snart hoppas jag få lite påfyllning. Det känns ju lite trist, nej det gör det inte, det är för milt uttryckt... det känns förjävligt att jag aldrig kan använda barnbidraget till Viktor och hans behov bara på grund av att socialen ser det som inkomst och räknar in det i ersättningen. :-( Jag får alltså inte behålla det utöver utan måste använda det till allt annat. Jag skulle egentligen inte haft råd med jackan trots rea men de pengar som jag hade på mitt konto var ju hans barnbidrag så jag tyckte faktiskt han hade rätt till det. Han måste ju få kläder som passar. Han är en stor kille, ingen liten knatte längre. Det var det längesen han var.

För att inte bli alltför negativ (det är ju dumt) så känns det rätt bra ändå, trots att pengarna tryter. Jag ser bra, Viktor har fått en ny jacka, solen skiner, jag mår bra och mer kan man liksom inte begära för tillfället. :-)

Ha en bra dag! Kram i kubik!



















Alla bilder av härliga vovvar kommer från den här sajten

En missad buss som gav lite extra tid till prat

Sitter här med en kopp kaffe och grunnar på vad jag ska göra härnäst.

Jag missade bussen hem vid elva, efter jag hade varit på möte med min coach och min handläggare från socialen, och blev kvar i en och en halv timme och visste inte vad jag skulle ta mig till på en så tråkig plats. Ugh! Jag gick till banken och bytte sån där bank-på-internet-dosa för min gamla var så dålig nu att jag knappt kunde se siffrorna och de senaste gångerna har det varit en ren lyckträff om jag fått in rätt siffra och kunnat logga in. Det är ju inte lätt när man ska gissa sig fram. Som tur var hade jag varit förutseende och lagt ner dosan i väskan innan jag åkte, ifall jag skulle hinna fixa det idag.

Sen gick jag på Konsum och handlade lite. Skillnaden på Konsum där och Konsum här är att där finns det mycket mer att välja på. De har inga hyllor som står tomma. Däremot så har de inte alltid det man tror att de ska ha. Konsums eget sortiment på vissa varor till exempel och som är mycket billigare än andra märken. Men jag fick lov att köpa det som fanns ändå annars hade jag blivit utan.

Mötet... ja vi skulle liksom ha en slags uppföljning i och med att jag varit inskriven i projektet i drygt ett år och att jag nu börjat med arbetspraktik. När jag träffade min handläggare sist var jag en mycket deppig och arg människa. Och jag hade mycket värk och var enormt trött. Jag hade nog kunnat be vem som helst dra åt skogen vid det tillfället. Nu gjorde jag ju inte det men det var nära. Så arg var jag då.

I alla fall, mötet var trevligt och hon tyckte jag hade kommit långt på min väg tillbaka ur eländet. Men jag tycker fortfarande det går långsamt. Fast det blir ju säkert annorlunda för folk som står utanför och tittar på. Allt tar ju en sån tid. Men det måste det tydligen få göra så jag får väl lugna mig. :-) Och vara nöjd med resultatet.

När jag såg att jag missat bussen så gick jag som sagt och uträttade ärenden men sen orkade jag ju inte stå och frysa och vänta på bussen i en hel timme utan jag gick tillbaka till huset där min coach sitter. När hon fick syn på mig, jag satte mig på ett annat ställe för att inte störa, så sa hon att jag kunde sitta inne hos henne istället tills jag behövde gå iväg. Så då fick vi en extra stund till trevligt prat eftersom hon inte var upptagen med annat just den timmen. Där hade jag tur.

Solen skiner och det är en härlig höstdag, man blir bländad av alla vackra färger. Det var som ett fyrverkeri längs vägen när jag åkte iväg imorse. Tjusigt.

Satt och lyssnade på en hög gymnasiepojkar (de satt bredvid och bakom mig) som också var med på bussen imorse som pratade om en kille som visst kunde äta nåt kopiöst. Han gjorde bland annat kladdkakor och åt upp dem direkt, slevade i sig hela alltet utan att fråga om nån mer ville ha. De spekulerade i om han kunde äta två pizzor efter varann och någon sa att han rullar nog ihop dem bara och trycker dem i sig. Vid det här laget visste jag inte om jag skulle visa dem att jag var fruktansvärt full i skratt så jag tittade ut genom fönstret och log lite för mig själv.

Det var en ingående diskussion om den här killen och allt han kunde äta. Och en av dem sa till en annan "Om du åt lika mycket som han skulle du dö!" De hade varit på kinarestaurang och de andra orkade bara äta en och en halv portion (man kan nästan äta ihjäl sig på kinarestauranger för man får så mycket mat) och den här killen han åt tre och såg ut att vilja ha mer men skämdes nog för att äta mer. Hehe..

Samtalsämnen en måndag morgon. :-) De började med att prata om vem av dem som var starkast. Den ena av killarna sa att "Du har inte en chans mot mig vettu". Han som satt bakom mig (och som varit och tränat och hade ont överallt) svarade att "jag är inte lika stor och tjock som du och så har du ju din ölmage" Han menade att han var för spinkig för att kunna vinna över den andra om de skulle brottas eller vad de nu skulle göra. Tävla i nåt. Och kompisen tog inte illa upp för kommentaren om ölmagen. Däremot så rättade han den andre och sa att han inte var tjock han var bred.

Det var väldigt roligt att sitta där och lyssna. :-)

Inne i vardagsrummet nyss var det fruktflugefest i ett glas. Ja när Viktor tar ett äpple så tar han oftast ett glas mjölk till och sen lägger han in skrotten i ett hushållspapper och kör ner det i det tomma glaset. Det gjorde han igår kväll och hade glömt ta ut det i köket sen. Det var massor med fruktflugor i glaset med skrotten. BLÄ! Jag tog ett annat glas och ställde över som ett lock så nu kan de få festa bäst de vill de jäklarna! Det låter väl grymt med det är SÅ äckligt med fruktflugor. Och hur kan de bli så många bara på en natt? Hur gör de?

Det är så man ryser. Brrr...

Ha en bra dag! Kram!


Äpplen utan fruktflugor. :-)

och apropå flugor...


"Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana". - Groucho Marx

Bland tandborstar och flourskölj...

Så har man då varit på det årliga besöket hos tandhygienisten. Jag fick mycket beröm för att jag sköter mina tänder och därför är det också rätt trist (och väldigt orättvist) att jag vid varje besök har (minst) ett hål. Men tandhygienisten sa att jag förmodligen är en kariespatient oavsett vad jag än gör. Tydligen. Sen nämnde hon att om man börjar laga tänderna när man är liten så följer det gärna med sen och där har hon ju rätt. Och en del människor har ju mer anlag för hål än andra. Nu fick jag flourskölj utskrivet på recept så att det ska bli billigare för mig att även börja med det för att förebygga. Men nu är jag putsad och flourlackad så det smakar lite konstigt i munnen. Men det är ju väldigt fräscht. Och det känns bra att ha varit där.

Någon tid hos tandisen för att laga kunde jag inte få idag för det var väldigt dåligt med tider och de skulle höra av sig så fort deras nya datasystem kom igång. Hm... De byter datasystem rätt ofta på Folktandvården, har för mig det inte var så längesen det byttes nånting men det kanske var fakturasystemet. Ja man kan inte hålla ordning på allt.

Nu är det ju så att när man lever på socialbidrag så ska man ju egentligen inte behöva gå till tandläkaren. Men man får hjälp med kostnaden om det är akut... jaha... Att gå på årlig kontroll är ju rätt nödvändigt och faktiskt akut för mig i och med att jag så lätt får hål i tänderna. Men man måste ansöka innan man går och lagar så de får bedöma om man ska få hjälp och om det är akut. Jag begriper mig inte på sånt för att laga sina tänder är ju högst nödvändigt. Och om jag inte går på min årliga kontroll så kanske jag får så många hål att det är fullkomligt omöjligt att kunna laga dem sen.

Jag tänker aldrig be om lov att få gå till tandläkaren och kolla och laga mina tänder. Aldrig. Det är en mänsklig rättighet tycker jag att få ha hela tänder i munnen. Bara för att man är fattig ska man inte behöva gå omkring med trasiga tänder eller tandlös. Så får det inte bli.

Upp till kamp för tandvård till alla! :-) Så att ingen ska behöva skämmas för att den inte kan le ordentligt eller kanske måste sluta tugga knäckebröd. Bland annat.

Hur i hela friden skulle jag klara mig utan tänder? Jag som inte kan låta bli att le stort i tid och otid... Nä vet ni vad!

Ha en bra dag! Glöm inte borsta tänderna! :-)

Kram!

I mina bildgömmor fann jag denna tandkräm. Trevligt namn eller hur?

Julen ska ut och våren ska in... helst. :-)

Ja nu har jag plockat ner och ihop alla våra julsaker men det kommer att ta ett tag innan allt är nere i källaren för jag orkar inte ränna alltför mycket i trapporna. Jag bor högst upp så jag får ta en kartong och sen vänta en stund och sen ta en till. Och sen kanske jag inte kan ta fler förrän en annan dag. Så är det.

Idag mår jag inget vidare. Ugh! Och när jag fick ett brev från min handläggare på socialen så blev jag upprörd ovanpå allt. Nej det var inga hemska nyheter men jag blev arg ändå. Jag skrev till henne i mitt förra brev när jag skickade in ansökan för januari att jag behövde nya glasögon och undrade om jag kunde få lite stöd med det. Tipsade även om en glasögonaffär som har billiga glasögon. Nu hade hon svarat och skickat med en grön blankett som jag då var tvungen ha med till optikern där denne då skulle intyga att jag faktiskt behövde glasögon och varför. (Det kunde ju kanske hända att jag bara tänkte roffa åt mig deras pengar och använda det till annat... att jag ljög om att behöva glasögon.) Och sen var jag endast hänvisad till det ställe som socialen rekommenderade. Så jag skulle alltså inte ens få välja optiker och jag var tvungen att ta med en "skämslapp" som skulle skrivas på av optikern... Jag kände mig som ett barn som inte har några rättigheter alls. Vilken fantastisk självbild man får av sånt här. (Inte)

Om det var en standardsumma som de alltid delade ut i fråga om glasögon så kunde jag ju själv betala det som hamnade utanför den summan. Enklare än så kan det ju inte bli. Varför måste de bestämma alltihop? Och det där med intyget gjorde inte min känsla av att vara i beroendeställning mindre... Som jag sa häromdagen så försöker jag ju låta bli att tänka på att jag är beroende av deras hjälp. Suck.

Fick ett mail från SVT förut, jag är med på en lista där i och med att jag anmält mig för nyhetsbrev. Ikväll är det tydligen säsongspremiär för Uppdrag Granskning och det handlar om en 61-årig kvinna som tog sitt liv efter att hon fått avslag på sjukpenning från F-kassan. Jag ska försöka komma ihåg att se på det. Detta är vad som kan hända och det borde inte behöva hända. Tyvärr har det hänt alltför många gånger, därav uppmaningen om ljuständning den 26:e varje månad. Men nu verkar det som om medierna visar upp den hemska verkligheten angående hur F-kassan jobbar. Det är ju många som vetat det länge och som försökt göra media uppmärksam på det och nu verkar det som om det har startat på allvar. Fick ett mail från RESURS också i samma ämne.

http://svt.se/granskning

http://svtplay.se/v/1843722/uppdrag_granskning_sasongspremiar_2010

http://svt.se/2.123623/1.1824209/miste_sjukpengen_-_tog_sitt_liv?lid=puff_1765286&lpos=lasmer

Häromdagen fick jag sitta och förklara för Viktor om min fibromyalgi för hans far hade, i ett mycket uppretat tillstånd, slängt ur sig kommentarer som att jag bara tror att jag är sjuk och att jag bara skyller på det för att slippa jobba. Så då skickade jag med en broschyr om fibromyalgi. Jag fick dock inte säga nåt om att jag visste att hans far hade fått ett utbrott. Jag skrev en liten lapp och satte på häftet där jag bara skrev att Viktor frågat om min sjukdom.

Det hela handlade från början om att Viktor inte ville sova hos sin faster varje lördag när pappan jobbar. Han hade då föreslagit att få sova hos mig istället. Men det skulle han aldrig ha gjort. Det var inte bara detta om min sjukdom som han slängde ur sig och som Viktor fick höra på. Men vad hade hans fundering om var han skulle sova med min hälsa att göra? Ibland undrar man... Jag hade faktiskt högre tankar om honom än att han skulle sälla sig till resten av de obildade i den här frågan. Det var därför jag skickade med en broshyr, för att utbilda honom lite. Nu vet jag ju inte om han tänker läsa den men jag har ändå försökt. Dessutom hade han visst även tyckt att F-kassan gjorde rätt i att ta ifrån folk deras ersättningar. När man är arg blir man ibland elak men ändå... det finns ingen anledning för honom att säga sånt. Han är frisk och har ett jobb, vad har han att gnälla över? Missunsam eller? Mhm...

Jag brukar inte skriva riktigt så privata saker här på bloggen men detta tyckte jag verkligen tog priset. Så därför ville jag nämna det. Detta är alltså vad jag har att hantera...

I alla fall. Livet går vidare. Det måste det. Det bästa är väl att Viktor känner mig så väl och vet hur jag har det med min fibro så han bryr sig inte så mycket om vad hans pappa säger. Men ändå...

Isac var på hunddagis och hälsade på, tillsammans med matte, igår och enligt de uppgifter jag fick så gick det jättebra! :-) Idag skulle han vara där själv, halva dagen tror jag, så det ska bli intressant att höra hur det gick. Säkert gick det finfint. Han är väldigt sällskaplig av sig den vovven så han var säkert glad åt sina nya kompisar.


Ha en fortsatt bra onsdag. KRAM!

Ibland är det inte lätt att vara en apelsin... hehe...

Nytt år = nya vedermödor.

Ja det kanske var en lite negativ rubrik men ibland känns det så. Man har lämnat det gamla bakom sig men nu väntar nya eländen... jora så att...

Samtidigt känns det ju nytt och fräscht och man har ett helt nytt år att se fram emot. Nu kan jag ju räkna ut att det finns väldigt många som inte alls ser fram emot det. Alla de som blev utförsäkrade vid årsskiftet t.ex. Jag lider med er och tänker på er. Det är inte rimligt att behöva bli behandlad på detta vis.

Jag försöker oftast att inte tänka på att jag är beroende av socialens hjälp men ibland lägger det sig över mig som en blöt yllefilt och det blir tungt. Det känns som om jag sitter fast och inte kan göra nånting alls.

Då brukar jag möblera om. Jag tror jag har nämnt det förut här på bloggen. Så fort det känns som om mitt liv står stilla så möblerar jag om för det är på nåt vis det enda jag själv kan bestämma över och styra. Det enda som ingen annan behöver ha nåt med att göra. Så i helgen har jag ändrat om lite här hemma. Jag vill ha mer utrymme, mer luft omkring mig. Det känns som om det är trångt, möbelmässigt alltså, så jag försöker ta bort möbler som inte har nån funktion utan bara står där och tar plats. Det värsta är att jag har ett väldigt litet källarförråd så det blir svårt att få plats med grejerna. Vi får se hur det går.

Jag vill slänga bort och rensa. Så känner jag varje gång jag "sitter fast". Egentligen skulle jag vilja göra mig av med allt, packa en ryggsäck med det mest nödvändiga och dra iväg nånstans. Men det går ju inte.

Eller hur?

Nä, man får allt stanna kvar och gneta på. Vilket känns rätt så motigt just nu.

Glada nyheter finns dock! Isac har fått plats på hunddagis! Han ska börja inskolas imorgon, tisdag. Det ska bli spännande att se hur han trivs där. Han kommer säkert att tycka att det är hur roligt som helst för han gillar sällskap och att busa med andra vovvar. :-)

Viktor och jag ska ha julgransskakning idag, han är hos sin pappa den här veckan men kommer ju hit en stund efter skolan, och jag var och köpte hem lite godis förut när jag handlade. Jag skojade med honom när vi pratade om att ta bort granen om att jag kanske får lägga godis i kartongerna innan vi klär granen för att han ska vilja hjälpa till i fortsättningen... hehe... Han tycker inte om plastgran nämligen och han tycker inte det är en "riktig" gran och är därför inte intresserad av att klä den. Men klä av den går visst, för då är det godis gömt lite överallt. ;-) Jojo, såna är di små godisgrisarna...

Efter mycket gnöl och gnäll så fick jag iväg honom till skolan i fredags, det var första dagen efter lovet, och det hade tydligen varit en bra dag. Vilket jag visste att det skulle bli för han blir rätt trött på att vara ledig till slut men det skulle han aldrig erkänna.

I alla fall. Nu är det vardag igen och även om jag är glad för det, hatar helgdagar dock ej vanliga helger, så känns det jobbigt för nu måste man ju ta itu på allvar med det där besvärliga eländet som kallas för livet... ;-)

Ha en bra måndag! Kram!

Apropå nu för tidens svårigheter med att få jobb... en gammal sketch men väldigt aktuell ändå...

Sysselsättningsförmedlingen

Den här grejen fann jag på nätet och jag tyckte den var rätt kul. :-)

Septembersöndag - utan snuva... äntligen.

Narig under näsan och med vissa hostanfall kvar som rester av förkylningen känns det rätt så bra idag. Trots att det är söndag. :-)

Under veckan som gick, i onsdags närmare bestämt, ringde min socialsekreterare och meddelade mig glad i hågen att nu hade hon äntligen lyckats fixa en coach till mig och att det fanns lite tider för möte att välja på. Men hon blev mindre glad i sin håg när hon hörde hur snorig och hostig jag var för tiderna var nämligen redan torsdag/fredag. Men vi löste det genom att hon skulle be coachen ringa mig på en av tiderna istället. Toppen!

På fredag förmiddag ringde alltså min coach och vi hade ett mycket bra samtal. Det är en yngre kvinna (jag går bara på hur hon låter, har ingen aning om hennes ålder) och hon var mycket positiv och tillmötesgående. Hon har för övrigt tidigare jobbat som socialsekreterare men jobbar nu helt och hållet med att vara coach. Vi har bokat ett möte, där vi får träffas öga mot öga så att säga, på fredag (den 25). Det känns väldigt bra att äntligen ha fått en kontakt. Nu behöver jag inte känna mig som om jag flyter omkring i ett töcken och vara orolig. Ja orolig kan jag ju vara ändå om jag vill men det finns ju ändå en människa som man kan kontakta om det skulle bli nåt.

I alla fall. Gårdagen, denna underbara septemberlördag med värme och sol, tillbringade jag i ett slags "ingenmansland". Jag var så trött och kände mig så slut efter den här veckans förkylning och när jag äntligen slappnade av inför helgen så blev det stopp. Jag struntade i det mesta, disk och hårtvätt och sånt där världsligt :-) och satt vid datorn och läste mest hela dagen som en säck potatis. Sen låg jag ute i min stol på balkongen och sov en lång stund. Jag vaknade när solen gick i moln så då gick jag med. Fast inte i moln utan in.

Väcktes strax före klockan ett inatt av att mina "duktiga" grannar nedanför hamrade och spikade. Det vete tusan vad de höll på med men jag blev lite härsken och stampade i golvet när de hamrade igen. Sen blev det tyst. Det var helt tyst i huset förutom deras oväsen. Undrar om de tror att bara för att de inte hör nåt tror de att vi andra inte hör dem... hm... märkligt folk.

I fredags fick jag förresten ett brev från länsrätten angående det där socialbidraget som jag blev fråntaget i juni. Och jag vet att jag inte skickade in någon mer överklagan än den som skickades till kommunen. Datumet var för snart så jag hann inte och orkade inte heller. Det blir ju aldrig annat än avslag på vad det än är som överklagas. Så det känns ju hopplöst liksom.

Jag har nu tre veckor på mig, det var avslag förstås vad annars, att skicka in ytterligare en överklagan och det kommer jag att göra. Och det beror på att den enkla lösning jag tjatade så in i baljan om men som de inte tycktes vilja fatta användes nu senast av min socialsekreterare, och min coach, i och med att vi kunde ta allt på telefon.

De menade också att min anledning; att jag var för dålig att orka gå på möte, skulle ha intygats av läkare. PÖH! Vad är det för dumheter. Det finns två läkarutlåtanden om min fibro, det senaste från mars/april i år, jag kan väl inte ränna hos läkare och få intyg så fort jag blir sämre. Har de ludd i huvudet på länsrätten eller?

Men jag har redan börjat skriva detta överklagande och ska skicka det så fort som möjligt.

Sen har jag också följt det som hänt genom RESURS och Margareta Tigers namninsamling. (Skrolla uppåt så går det att läsa om tillfället.) Som hon lämnade till politikerna i onsdags, tror jag det var. Denna namnlista (som jag såklart skrev på för längesen) var protester mot de nya reglerna för sjukskrivning med mera. Och stolpskottet Gunnar Axén (och det är en snäll etikett jag ger honom där, jag kan värre) menade att alla som skrivit på hade missförstått reglerna och att han tyckte det system vi har nu funkade jättebra.

Jojo. Vilken planet lever han på? Jag har aldrig varit med om maken till karl att vara så korkad. Och det står jag för att jag tycker.

Läs gärna mer överhuvudtaget på Resursbloggen. Det skrivs mycket klokt där.

Just nu har jag en bättre period i min fibro och det tror jag helt och hållet beror på att jag försökt koncentera mig på positiva, roliga saker under sommaren. För mig betyder inställning och tankar väldigt mycket. För jag blir lätt deppig och då ger jag liksom upp. Jag har skrattat mycket, sånt hjälper oerhört. Man får aldrig glömma skrattet. Det är så läkande att flabba så mycket man kan. :-)

Ha en bra söndag! Kram!

Här kommer det lite "nyheter" från Claes Eriksson. :-) Jag gillar hans inställning till att nyhetsuppläsare borde kunna vara lite mer personliga... hehe... Skratta gott!

Datorhaveri :-(

Ja just som rubriken säger så är det haveri på min dator. Så jag får använda Viktors för tillfället. Eftersom vi inte kan lista ut vad det är för fel så kommer det att ta ett tag innan det blir ordnat. Men jag hoppas det blir det till slut. Min dator har varit lite trött den senaste tiden och låst sig och krånglat och var i stort behov av formatering men det har inte blivit av. Borde ju bett Adde om det, han är ju dataexperten och jobbar med sånt, men det glömdes bort när han var hemmavid.

Nåja. Jag får väl överleva några dagar till och så finns ju alltid Viktors dator som sagt. Erika återkommer till helgen (hon var här igår och hämtade Isac som jag tagit hand om ett par dagar och då hjälpte hon mig med datorn men det blev inte klart) så då får vi ta i med nya krafter och försöka lösa problemet. Kanske också med hjälp per telefon från Adde om det behövs. Det ordnar sig förhoppningsvis. Men roligt är det ju inte.

Jag har gått omkring och känt mig lite vilsen vilket visar hur stor betydelse datorn har i mitt liv. Och hur beroende jag blivit av den. Istället har jag fått ägna mig åt annat. Mina rätt så bortglömda blommor till exempel. ;-) De kanske kolavippar nu när de får mer ans än de är vana. Hehe... Men det var sånt jag ägnade åt mig med liv och lust förr. Men saker och ting har ju ändrat sig och det beror ju inte enbart på datorns intåg i mitt liv.

Igår så städade jag lite, under överinseende av en mycket nyfiken Isac som försökte så gott han kunde att liksom vara i vägen så mycket som möjligt för han var inte glad när jag tog fram dammsugaren. Han ville att jag skulle ägna mig åt honom istället. Han ville ju passa på nu när datorn var paj. ;-) Nu tog jag ju rätt många pauser, jag orkar ju inte städa fort precis, så han fick allt både kram, puss och blev kliad på magen. Vi gömde lite godis också som han fick leta upp.

Det var så mycket damm överallt att min näsa blev alldeles överansträngd och jag nös mest hela tiden. Sorterade mina dvd-filmer i bokstavsordning. En gång biblioteksmänniska - alltid biblioteksmänniska. Jora så är det. Så nu är det ordning och reda i filmhyllan.

Men att min dator är kaputt är ju ingen världskatastrof. Ingen människa har kommit till skada, det har endast känts väldigt tomt. Istället har vi fått ett renare hem. Inget ont som inte har nåt gott med sig. :-)

Från socialen fick jag igår per brev ett kort meddelande, ihop med månadens uträkning, att han som har hand om projektet har sagt att "det är på gång" varenda gång som min handläggare frågat honom om det. Jojo, så fort går det i verkligheten att starta upp saker som involverar sjuka och arbetslösa...

Kram alla!

PS Idag blir det ingen liten rolig bild så här på slutet för Viktor har inget sånt inlagt på sin dator och jag orkar inte ordna med det. ;-)

Kom inte på nån bra rubrik idag...

Idag fick jag brev från länsrätten där min överklagan till socialens beslut hamnat. Jag fick ju inget försörjningsstöd i juni på grund av att jag inte orkade gå på ett möte i maj angående det där projektet som jag pratat om.

Gissa vad det stod? Ja kom igen nu? Jag kan vänta... kan sjunga en stump medan jag väntar... *sjunger lite för mig själv*

Ska jag tala om det? AVSLAG förstås. Jag hade skickat med info om fibromyalgi, jag hade skrivit ut alla mail jag skickat till han, ja ni vet vem, och hans svar till mig. Dels ett mycket formellt men informativt brev. Nåt liknande (formellt sett) har jag nog aldrig skrivit. Inte ens till F-kassan. Men nej. Det är fullkomligt hopplöst att få folk att ens vilja begripa. Nu kan jag visserligen komma dragandes med mer protester innan ett visst datum men till vilken nytta då? De bryr sig ju inte om det jag säger ändå. Det är så man vill strunta i allting men då ger man dem ju rätt. Och det vill inte jag.

Läste för övrigt följande i VF imorse:

Vem kan lita på välfärden/ VF

När man läser sånt här så får i alla fall jag rysningar av obehag och jag är nog inte ensam. När folk som har så pass svåra, faktiskt dödliga, sjukdomar inte kan få hjälp, inte kan få ett värdigt slut heller... ja då kan man verkligen bli orolig inför framtiden. Skicka pengar i efterskott till en människa som redan är borta... VA? Är det så vi ska ha det?

Vad ska de ha för bevis på att man inte kan arbeta? Som det ser ut nu så är det endast döden som är bevis på att man inte har någon arbetsförmåga.

Jag blir så arg så jag nästan spricker för de som sitter och bestämmer och beslutar att ge avslag oavsett om det gäller F-kassan eller socialen, de kan ju inte alls ha någon som helst framförhållning för hade de det skulle det inte bli så här. De måste ju tänka framåt och se till att folk som behöver hjälp ska kunna få det också. I tid. Annars har vi det snart som i USA, uteliggare överallt som går omkring och tigger och bor i trappuppgångar. Visserligen finns det ju en viss mängd uteliggare även här i Sverige men vi kommer att få ännu fler.

Det enda som de tänker på just nu är att spara pengar, inte rädda människoliv. Det sägs att folk inte är så sjuka längre. Och då syftar de förmodligen också på att folk inte ens sjukskriver sig när de har feber och är förkylda utan går och jobbar ändå och smittar ner alla andra. Sen tar det längre tid att bli frisk om man aldrig får vila sig. Det kan ju vem som helst räkna ut. Men folk vet ju att det inte är nån idé att sjukskriva sig. Man får ju ingen ersättning ändå. Och då går folk som är sjuka till jobbet istället. Och vad händer till slut? Jo det blir ännu fler som klappar ihop av utbrändhet.

Redan för några år sen så satt jag och önskade hett att alla de som nekat mig hjälp, som ignorerat mina besvär, som förlöjligat mig och min diagnos att de skulle drabbas av samma sak. Att ingen skulle hjälpa dem, ingen skulle tro på dem. Jag önskar ingen människa att bli sjuk, i vanliga fall, men de som har bestämt att bara för att vissa sjukdomar inte syns på utsidan så är det ingen sjukdom, de kan gott få drabbas av nåt liknande. Åtminstone under en viss period. Så kanske de fattar sen.

Det är nästan så man skulle vilja lära sig voodoo... Grrrr...

För övrigt så har jag inte hört ett ljud om projektet ännu. Det var ju sagt att allt skulle starta den 1 juli. Jag blev tillsagd att någon skulle ta kontakt med mig så jag avvaktar. Men om det var så fruktansvärt brått med det där mötet i maj som jag inte orkade gå på, vilket resulterade i att jag inte fick några pengar i juni, varför i hela friden händer det inget nu? Hade nåt hänt fortare om jag gått på mötet?

För att få upp humöret igen så måste jag ha lite musik... Fann en helt ljuvlig version av den här låten (som länge har varit och fortfarande är en stor favorit för min del) som jag inte hört förut men som fick mitt humör att stiga rätt högt. ;-)

Pour some sugar on me - Def Leppard

Nu känns det lite bättre faktiskt. Kram!

Jora, mumien lever än... på väg tillbaka till de levande...tror jag...

Eftersom jag precis börjat återfå lite gnista så ska jag väl försöka sätta igång med mitt bloggande igen. Det som hänt sen jag skrev sist har varit fruktansvärt jobbigt och nedslående även om andra kanske tycker annat, att jag fått nya möjligheter eller jag vet inte. Det beror på från vilket håll man ser det... Från mitt håll sett har det varit mest skit...

Jag fick en kallelse från kommunen strax före kristi himmelsfärd angående ett sånt där möte igen. Ett sånt jag fick i mars som jag berättade om här på bloggen. Som handlade om att jag skulle ut i praktik bland annat för att få fortsätta med försörjningsstöd. Jag kände att jag inte orkade med ett sånt möte och mailade därför den där Rog... ja just han... och talade om för honom hur det låg till. Fick ett svar med uppmaningen att komma på mötet. Mailade igen och upprepade mitt budskap. Han svarade igen att jag var välkommen på mötet. Det var då själva tusan, tänkte jag då och mailade ett kort meddelande där jag sa att om jag inte lyckats övertyga honom om att jag inte orkade komma så var det inget att göra åt. Och att jag mådde ännu sämre på grund av att han inte brydde sig.

Efter ett tag ringde min nya socialsekreterare, den andra är sjukskriven (får folk faktiskt vara sjukskrivna i dagens Sverige?) och hon meddelade mig att jag inte skulle få nåt försörjningsstöd för juni. Nehe... bara för att jag inte gått på mötet. I det skriftliga beslutet som jag fick sen stod det att jag inte gjorde mitt yttersta för att bli självförsörjande. Jag har överklagat detta och menade på att den där Rog... ja han, kunde ju ha ringt mig under den tid som mötet var bokat om han så förtvivlat ville berätta för mig om det som var på gång. Att kommunen väl kunde vara lite tillmötesgående gentemot sina krassliga invånare.

Den 16 juni var jag dock tvingad att gå på möte, som då hölls på socialkontoret, men då hade jag fått sällskap av arbetsmarknadskonsulten som jag träffade under min utredning. Hon hade lovat att hjälpa mig om socialen skulle bråka. Det var bra att hon var med för hon var verkligen envis med att de måste ta hand om mig först och "fixa" mig som hon sa, innan jag skulle klara någon arbetspraktik. Och även i en eventuell arbetspraktik skulle jag behöva mycket stöd och hjälp, sa hon. Och hon tyckte jag skulle få möjlighet att göra nåt vettigt och inte nåt trams som att sortera kläder (typ biståndsarbete) eller annat meningslöst. Inte för att på något sätt förringa biståndsarbete då, men för min del skulle det kännas väldigt meningslöst att hålla på så.

Det startas ju ett projekt i kommunen nu, med eu-bidrag, och detta måste jag då vara med i för att i fortsättningen få pengar. Det skulle finnas möjligheter till rehabiliterande åtgärder men än så länge har jag inte fått veta så mycket. Väntar på att en personlig coach ska höra av sig eller om hon från socialen gör det när det är dags. Och jo, mr Projekt himself (ni-vet-vem) var med på mötet och fick säga sitt. Men inte var det mycket han sa inte... Det kunde han sagt i telefon för det verkar inte som om nån riktigt vet ordentligt vad som kommer att hända i det där projektet.

Stressen som det uteblivna försörjningsstödet gav mig har ju gjort mig mycket sämre och tröttare. Och väldigt deppig. Inget har varit roligt och jag har tappat inspirationen och lusten till det mesta. Jag var ju inte direkt pigg innan heller s.a.s. Och stress gör allt värre. Att jag har ett barn tog de tydligen ingen hänsyn till. Att han blev lidande på deras beslut om indraget stöd brydde de sig inte om.

Som tur var så fick den nya socialsekreteraren och jag en bra kontakt när vi väl träffades. Jag var lite härsken på henne efter första samtalet för hon var lätt överlägsen och menade att om jag velat ha pengar för juni skulle jag ju gått på det där mötet... Hon var i alla fall mycket ledsen nu för att vi hade fått en så dålig start och ville verkligen försöka hjälpa mig så mycket hon kunde. Och hoppades att jag skulle få förtroende för henne. Efter att ha pratat lite mer med henne så kändes det mycket bättre, hon visade mer av sin personliga sida och är en mycket varm och medkännande och positiv person så jag tror det ska gå bra.

Det nedslående i det hela är ju att jag inte blev kontaktad av han som har hand om'et innan mitt försörjningsstöd blev indraget utan vidare. Och att jag kanske tvingas göra sånt som jag inte orkar i projektet. Bara att ta mig hemifrån till ett annat ställe gör mig trött. Dagen efter mötet låg jag och hade migrän. Inte roligt.

Min styvfar Kjell ringde mig den dagen för att höra hur läget var och jag lät nog hemskt dyster och eländig. Han måtte ha trott jag stod på gravens rand... ;-) Ingen fara Kjell, kampen går vidare. Jag hade "bara" ont i huvet.

Det positiva som väl kan skymta är ju att OM det är så att jag kan få stöd och hjälp och inspiration genom detta projekt så kanske jag orkar ta mig ut i tillvaron och få ett liv igen. En del dagar känns det som om jag nog inte behöver mer än en liten knuff för att orka med tillvaron. En del dagar behövs det en lyftkran och ett helt fotbollslag med publik som står och hejar. Så det är ju inte likadant varje dag.

Skriftligt besked från F-kassan om att de antagligen kommer att ge mig avslag på min ansökan om sjukbidrag kom också förra veckan. Men jag fick lämna synpunkter först, vilket jag gjort, postade det brevet idag. Men som jag vet att folk på F-kassan drivs av mycket konstiga regler, så läser de väl alla papper de får in med förvrängda glasögon. För att slippa se beviset på att utredningen har rätt.

När den försäkringsmedicinske rådgivaren (som det så fint heter) kan säga att på grund av att jag löser korsord, läser böcker, tidningar med mera så hade jag bra kognitiv förmåga och enligt honom kunde då inte nedsättning av arbetsförmågan styrkas ens till en fjärdedel. Och enligt honom kan jag alltså jobba. Förmodligen också heltid var som helst med vad som helst.

Jora så att... F-kassan slår ju ifrån sig hela tiden och hänvisar till AF, men det finns ju inga verkliga jobb, endast i F-kassans fantasi. Han kanske har nåt låtsasjobb nånstans som jag kan göra. Men nån låtsaslön vill jag inte ha, det ska vara riktiga pengar i så fall. Om nån ser en annons där det står; "tillfällig korsordslösare sökes" eller "läsare av skönlitterära böcker erbjuds trevlig läsning mot rejäl lön - bibliotek ingår" så vill jag veta det. För då söker jag dessa tjänster. :-) Och kanske jag kunde få båda... Tänk vad bra!

Ibland vill man nästan skratta åt eländet. För det är så sjukt att man till slut inte tror att det är sant, att det är nån som spelar en ett spratt och rätt som det är säger; jag skojar bara, haha...

Nu har jag skrivit så mycket att jag nog nästan är kvalificerad för ett heltidsjobb... ;-) PUH!

Kram!

Valborgsmässoafton

Ja så var det dags igen. För Valborgsmässofirande. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Många ungdomar väntar nu med iver på att få dricka alkohol ikväll, kanske för första gången, så att de blir fulla, beter sig, kräks och kanske somnar under nån buske. Eller ännu värre; skadar sig själva eller någon annan. Den senaste tiden har det dock funnits en massa frivilliga vuxna som bidragit med att försöka motverka langning inför denna helg. Enligt vad jag hörde så langar föräldrar till sina barn och man kan verkligen undra hur de tänker då. Att på egen hand köpa ut och förse sina egna barn med ett gift som förstör hjärnceller och omdöme. Har föräldrarna måhända själva druckit bort sina hjärnceller och sitt eget omdöme. Inte är det väl detta man önskar och uppmuntrar sina barn att ägna sig åt ändå?

I alla fall. Det är kungens födelsedag, de står väl kanske och vinkar som bäst vid slottet nu. Och det kan de ju göra. :-) Folk blir ju så glada då.

Själv hörde jag ett helt nytt fågelläte i skogen imorse som jag faktiskt spelade in med min mobiltelefon. Ska försöka ta reda på vad det var för en pippi. ;-)

Jag har inte sett nåt meddelande om kvällens fyrverkeri nånstans men man får väl anta att det är som vanligt. Om det inte är så att nån stulit alla fyrverkeripjäser och sitter i nån källare och ruvar på dem för att sälja vidare eller kanske rentav smälla dem själv vid tillfälle... Man kan aldrig veta nu för tiden. Desperata människor med desperata behov finns överallt.

Jag tänkte, i min enfald, att jag skulle kunna betala mina räkningar idag men socialen tyckte tydligen inte det för jag har inte fått några pengar ännu. Nog för att de kanske kan ramla in under dagen men så här vill jag inte ha det. Jag vill ju faktiskt kunna betala räkningarna innan datumet för betalning går ut så att säga. Och en del har ju tidigare datum än den sista i månaden. Jag skickade ett mail till min handläggare och frågade vad som stod på. Nu igen. Det är ju inte första gången jag får göra det. Jag tror inte jag får nåt svar för hon jobbar förmodligen inte alls idag. Det är ju en sk "afton" idag och om inte annat slutar hon säkert tidigare än vanligt.

Hoppsan vad mycket negativt jag fick med idag. Det var väl inte riktigt meningen men en del dagar är ju såna. En massa skit och elände. Men då får man sträcka på sig, dra ett djupt andetag och gå vidare. Inte ge upp. En del positivt fick jag ju med också. ;-)

Ha en härlig (alkoholfri) Valborg! Kram!

Vårsol och kakbak

Ny dag, ny vecka. Vårsolen skiner. Arbetsprövning i 2,5 timmar. Och den där tjôtiga tröttheten som var stor redan innan jag åkte iväg. Ibland är jag sådär trött att jag längtar hem redan innan jag åkt bort. Så kände jag mig idag. Men när jag väl var där och fick lite kaffe och fick lyssna på vad damerna hade haft för sig i helgen så kändes det en aning bättre.

Jag prismärkte kläder och hängde ut och sen blev jag tillfrågad om jag ville göra en kaka till kaféet idag med. :-) Så det gjorde jag. Arbetsmarknadskonsulten kom på besök och skulle höra lite hur allt var. Vi pratade om sjukbidrag och hon sa att jag förmodligen inte får nåt nu heller, att jag nog inte skulle räkna med det, trots utredning. Nehe...

Ska det verkligen vara så himla svårt att få hjälp i det här landet? Varför är det så svårt att inse att folk är sjuka? Är det farligt att hjälpa folk till en drägligare tillvaro? Är det möjligen så att myndigheterna håller på med en ny slags taktik gentemot de sjuka? Operation uttröttning. Som till slut gör oss så trötta och eländiga att vi självdör. Då är de ju av med oss och kan spara på de pengarna i alla fall... Så att nån trist VD ska kunna få en sån där go pension kanske... Jamen man blir ju så less... och vad ska man tro? Sen sa hon att det var för få tillfällen som jag arbetsprövat för att kunna göra en ordentlig bedömning... hm... Om jag tvingats dit varje dag hade jag fått avbryta prövningen i förtid för jag hade inte orkat med den då. Vilket ju var vad jag sa redan från början. Och hur hade det gått att bedöma nåt då om jag inte ens orkat vara där?

Jag måste få ha en dag hemma emellanåt i lugn och ro och pusta ut på. ÄNDÅ är det väldigt tröttsamt. Så inte tycker jag att det skulle vara så svårt att göra en bedömning på de tillfällen som jag varit där. Det spelar ingen roll om jag haft fler än två veckor på mig, resultatet hade blivit det samma. För även om jag kommit in ännu mer i jobbet på Kupan så hade min kropp inte slutat värka och vara trött. Snarare tvärtom. Och ju mer jag lärt mig göra, desto mer krav hade kanske ställts på mig och då hade jag blivit stressad av det och mycket sjukare. I och för sig så är ju arbetsuppgifterna väldigt lätta att anpassa. Det var lite tröstande när jag pratade med en av de äldre damerna och hon sa att hon tydligt sagt ifrån om att stå i kassan. Det var inget för henne. Så hon stod helst och strök och fixade med kläder. Och det är ju det som är så bra på Kupan, man kan få göra det som man är bra på och det man vill göra. Jag vill absolut inte stå i kassan så jag förstod precis vad hon menade.

Även om jag kanske aldrig kommer att jobba där så kommer jag garanterat att åka dit med grejer eller kläder när jag rensar i mina skåp. Och de tar gärna emot hemstickade sockor... ;-) Jag brukar ju få såna där ryck ibland och sticka en hel hög.

Hur som helst. Läste på Fattigbloggen häromdagen om en människa som fick sin sjukpenning indragen för att hon hade en blogg och en hemsida. Jag menar hur mycket får de gå in i ens privatliv och rota egentligen? Dra in sjukpenningen på grund av detta! Det är väl kanske en sak om man har försörjningsstöd och har en hemsida eller blogg där man tjänar pengar (då räknas ju det som inkomst) men annars måste man ju få ha lite roligt. Men det får man nog inte ha förresten. Om vi som lever på bidrag har lite roligt och skrattar för högt så kanske nån kommer och tar ifrån oss våra pengar. Detta ständiga hot om indraget stöd är ju vad som kan knäcka en. Eftersom beslut tas godtyckligt utifrån märkliga regeltolkningar så vet man ju aldrig vad som kan hända.

Men som det sades när a-kassan skulle dras in för han som var arbetslös som bloggade; att blogga är ju som att skriva dagbok och det är väl inget man kan dra in a-kassan för? Ja får vi inte ens skriva dagbok har det allt gått för långt tycker jag. Som sagt; hur mycket får de gå in och rota i folks privatliv egentligen? De kränker ju folk. Men det verkar de strunta i.

När man har det fattigt så ska man tydligen gråta hela dagarna och sitta och deppa... eller? Jora jag kan sånt också men till vilken nytta då? För att F-kassan och Socialen ska bli nöjda? En del kanske anser att om man orkar blogga några minuter varje dag så kan man ta ett jobb också. Men det är ju en jäkla skillnad på att sitta och skriva en liten stund och att åka iväg nånstans och jobba. Den som inte fattar det har inte "fått allt medskickat" som chefen på Kupan tydligen brukar säga när nån är lite... ehrm... ja just det.

En annan sak jag funderat på är också det att man som sjuk eller arbetslös inte får ha ett liv utan är man sjuk så får man inte göra nånting (promenera, gå på bio eller förströ sig på annat vis) för då har man ju ljugit om att man mår dåligt. Trots att vissa aktiviteter är bra för ens tillfrisknande... Och är man arbetslös så måste man sitta fastklistrad vid en telefon och vara beredd att hoppa i skorna direkt och kasta sig iväg om arbetsförmedlingen hör av sig om jobb.

Men vi är ju människor också. Vi måste ju få ha något som liknar ett liv trots att vi inte längre orkar/kan jobba eller är tillfälligt arbetslösa.

;-)

Kram!

För att citera Kakmonstret i barnprogrammet Sesam; Mjölk å kaka, mjölk å kaka...

Mums! :-)