Höst innebär beställning av skolfoton och nystart av teveserier.

Igår kanske det verkade som om jag hade gått vidare med annat, att jag lagt allt med utställningen åt sidan, men så är det inte. Förmodligen kommer jag kanske också att delta på andra ställen i samband med att de sätter upp den om de vill att jag ska vara där. Men det är ju sånt som de som bokar utställningen får tala om i så fall.

Första steget är taget och nu får det rulla på och jag hoppas det blir som ringar på vattnet. Kampen för ett värdigt liv även som sjuk är väldigt viktig. Jag minns vid nåt tillfälle då jag frustrerad hade skrivit ett brev eller kanske mail till min socialsekreterare och hon uppmanade mig att istället vända mig till regeringen med mina åsikter. Hon har ofta sagt att jag inte hör hemma hos socialen utan hos F-kassan men jag har ju också förklarat för henne att F-kassan inte bryr sig om det. Och det spelar ju ingen roll att hon tycker så, jag tycker ju också så och har gjort hela tiden. Inte har det hjälpt. De sa ju så även på arbetsförmedlingen när jag var där och genomgick en massa utredningar och gjorde arbetsprövningar som inte funkade. Det hjälpte inte att de tyckte så de heller.

Men hon menade väl att jag inte skulle vända mig till henne med mina åsikter utan gå högre upp direkt. Jodå, det är nog möjligt att jag gör det så småningom men i det här fallet måste man börja lite längre ner i trappan.

För att det ska bli nån ändring så måste folk (de som är friska och som tror de aldrig blir sjuka själva) uppmärksammas på hur det faktiskt blir när man är sjuk och blir dåligt behandlad. För jag tror att många inte förstår det. Och även om vi ser massor med tidningsartiklar och teveintervjuer med folk som då kallas för "enskilda fall" så räcker uppenbarligen inte det. Beskrivningen av situationen många hamnar i måste gå djupare än så. Bli mer personlig. Det ska kännas liksom.

Detta är vad utställningen av dikterna handlar om.

Ju högre upp i trappan man kommer med så många som möjligt bakom sig som extra stöd desto bättre. ;-)

Sedan är ju systemet på socialen helt galet uppbyggt för det är alldeles för mycket konstiga regler. Nu kan man ju ha tur med sin handläggare men så får det ju heller inte vara. Man ska kunna lita på att folk som jobbar på socialen vet vad de ska göra och att de är till för att hjälpa, inte stjälpa, svaga, sjuka och drabbade människor. Det var väl mycket detta jag hade åsikter om när jag skrev det där frustrerade brevet till min handläggare. Det finns så mycket dumt när det gäller hjälpen till människor i nöd så det är bedrövligt. Ack.

Ett nytt system som gäller för de som är sjuka, som inte får hjälp av F-kassan, borde införas. Vi är inte i samma situation som de arbetslösa (de som är friska och inte kan få a-kassa) med försörjningsstöd. Men kanske måste vi ändå tvingas leva på extremt lite pengar i flera år i och med att F-kassan vänder ryggen åt oss. Vi klarar ju inte att jobba, vilket de som är arbetslösa gör om det dyker upp nåt jobb som de kan ta.

Och det är inte alla kommuner som har projekt som sjuka kan delta i. Inte vad jag vet. Det projekt jag var med i var ett EU-projekt. Det ska bli intressant att se, om någon utredning görs, hur resultatet blev. Jag vet ju hur det gått för mig men inte för alla de andra som varit inskrivna.

Så systemet på socialen skulle behöva en uppdatering utifrån hur allt ser ut just nu. Och blir det någon gång en ändring (vilket jag hoppas) så är det väl ingen konst att återigen lägga om systemet. Kanske till att ha det som det är tänkt; endast tillfälligt.

Idag kom Viktor hem med en beställningslapp med sitt skolfoto på. Jag sa strax innan fotograferingen att jag skulle beställa den här gången om han blev bra på fotot. De senaste åren har de inte blivit så bra och jag har heller inte haft råd att köpa foton som bara var sådär, men nu hade jag lovat i alla fall om det blev bra. :-) Det blev rätt så bra. Han såg lite lurig ut. Jag tyckte först att han såg ut som om han hade ont nånstans. Själv var han nöjd med det. "De på skolan tyckte jag såg slug ut", sa han. Och det har de rätt i. Nu har jag i alla fall fyllt i lappen så nu kommer det väl foton snart. Nåt för mormor att sätta i plånboken kanske. ;-)

Hösten innebär ju start av många teveserier och jag ser fram emot det. Sista säsongen av Spooks har dragit igång. I söndags gick första avsnittet på BBC. Det kanske var dags med en avslutning på serien, den har ju ändå hållit på i tio säsonger. Inte dåligt. Och alla avsnitt håller så hög kvalitet att man kan se dem flera gånger om utan att bli trött på det.

Längtar också efter att Fringe ska sätta igång med säsong 4. Ska bli spännande att se vad de hittar på för klurigheter den här omgången. :-) Tror det börjar imorgon faktiskt. Detta gäller alltså USA, här tar det väl ett tag innan nya avsnitt kommer.

Och imorgon är det fredag. :-)

Kram!

Nyaste gänget i Spooks.

Trevligt samtal på skolan och lite otålighet angående min egen framtid

Idag har jag varit på utvecklingssamtal på skolan och det var bara en massa positiva saker angående Viktor. :-) Så det känns ju bra. Han har mognat så mycket den sista tiden så även lärarna är häpna och det är ju väldigt trevligt.

Imorgon ska jag träffa min coach och jag hoppas hon har lite info att komma med angående vad som händer med mig när mitt datum gått ut. Det vill säga när min tidsgräns i det nuvarande projektet är nådd. Det blev förlängt i mars till den 19 juni och sen vet jag inte vad som händer. Jag hoppas ju att jag får ha kvar min coach även om jag hamnar i nåt annat slags projekt men sånt vet man ju aldrig. Sen vore det ju intressant om hon fått tag på nåt ställe där jag eventuellt skulle kunna arbetspröva senare i höst. Hon sa att på arbetsplatser inför sommaren var det svårt att få in någon i min situation i och med att det är vikarier som faktiskt kan jobba som är mest eftersökta. Sen är det ju också svårt för vikarier att ta hand om en gröngöling som jag vad det än är för slags jobb. Man behöver en handledare som man kan få stöd och eventuella arbetsuppgifter av. Vi får väl se hur det blir.

Jag är enormt trött på att behöva leva på försörjningsbidrag och vill att det ska hända nånting som ändrar på detta. Om jag får veta att det blir praktik/arbetsprövning nånstans i höst så har jag ju ett mål i alla fall. Det är jobbigt att liksom hänga i luften. Sånt är enormt frustrerande. Det är första gången på länge som jag känner så här, att jag vill ut och pröva ett jobb, så jag hoppas verkligen att det blir så framöver. Inte för att jag tror att jag kan få en anställning hur som helst men man måste ju börja nånstans.

Och nu till nåt helt annat... :-)

Bryan Adams - Everything I do (Live)

Jag tog den för jag gillar den långa versionen... Låten är annars från filmen Robin Hood - Prince of thieves med Kevin Costner.

Det finns så många lugna låtar med Bryan Adams som jag älskar... Tar en till här av bara farten... Denna är också från en film; Don Juan de Marco med Johnny Depp. ;-)

Bryan Adams - Have you ever really loved a woman (live)

Och jo jag älskar de rockiga låtarna också. Men de kan vi ta en annan dag. :-)

Ha det bra! Kram!

Inspiration och fint besök

Igår var jag på en föreläsning som anordnats av kommunen bland annat genom det projekt som jag är inskriven i. Det handlade om inspiration och att förverkliga sina drömmar. Föreläsaren var en glad lax vid namn Stefan Olsson. Företaget som han och hans kompis har heter Universe Imagine.

Det var ingen vanlig föreläsning där publiken sitter och dumglor och får träsmak i ändan. Nee... han hade oss till att prata med varann om våra drömmar. Jora så att... Vi skulle hälsa på/bli kompis med en person som vi inte kände sen förut (det var ju enkelt för jag kände inte en kotte där) och sen skulle vi hälsa på tre olika sätt. Först hälsade vi ju som vanligt, presenterade oss med namn och så. Sen skulle vi, enligt instruktion hälsa som om den andra var vår värsta fiende, han ville se hur vi betedde oss då. Sen skulle vi hälsa som om hela vårt liv var beroende av den här personens godkännande och sen skulle vi hälsa som om vi hade druckit en bättre bag-in-box (hans egna ord) och såg vår gamla skolkamrat som vi inte träffat på fem år.

Sen hade vi klarat av det värsta med hans övningar, sa han, för värre än så kunde det inte bli. :-)

Enligt honom så blir det ju oftast så när man berättar om sina drömmar för familj, vänner och bekanta att de alltid kommer med en massa invändningar och får en att bli osäker. Men en främling säger ju inte så. En främling blir intresserad och frågar och tycker att det är spännande, vill veta mer. En främling har (oftast) inte förutfattade meningar om en.

Min nya "kompis" var en äldre herre som jobbade på kommunen (han satt bredvid mig och vi tyckte båda att det var praktiskt i och med att vi ju inte kände varann sen förut, för det fick man ju inte göra. Slapp vi gå runt och leta upp nån liksom.) och vi pratade om det vi drömde om att bli/göra. Och det var väldigt trevligt. (Nej jag tänker inte avslöja vad vi pratade om, inte ännu i alla fall.) ;-)

Vi var också alla i publiken rörande överens om (efter att Stefan tagit i på skarpen och frågat) att det var vi själva som styrde våra liv. Att det var vi som bestämde över våra tankar. Och jag tror att man måste bli påmind om detta då och då för det finns en tendens att glömma bort det. I synnerhet när man kanske är sjuk och är beroende av andra för sin överlevnad.

Jag hade tänkt blogga om det här igår men när jag kom hem strax efter fyra på eftermiddagen var jag så trött att det enda jag orkade tänka på var att få sätta mig ner i lugn och ro och smälta att jag för det första hade åkt på föreläsningen, för det andra hade stannat kvar och faktiskt deltagit i rollspelet (jag fick lite lätt panik när jag förstod vad vi skulle göra - så folkskygg som jag blivit) och för det tredje vågade prata med en främmande person om vad jag helst skulle vilja göra/bli. Men jag tror att det där första hälsandet som vi fick göra bröt isen väldigt bra för sen kändes det inte alls pinsamt att prata med den här människan. Man har ju ett säkerhetsavstånd runtomkring sig och när det blir bortplockat direkt så går allt så mycket lättare.

Förmodligen kan det nog vara så för skådespelare, om de ska göra en väldigt intim scen så kan det kanske vara bra att göra nåt som bryter isen innan man genomför den scenen liksom. För att det inte ska kännas så pinsamt och svårt. Nu var ju inte detta så farligt det som vi gjorde men det är nog så intimt att prata om sina drömmar.

Han sa också som slutord att vi skulle skriva ner våra drömmar på ett litet kort (som vi själva alltså skulle behålla) som legat tillsammans med en penna på stolen och när vi gjort verklighet av dem skulle vi maila honom och tala om vad vi gjort och hur vi gjort det för det ville han veta. :-)

En mycket innehållsrik och annorlunda föreläsning av en inspiratör av klass måste jag säga. Och jag tror att min coach kommer att bli väldigt nöjd med att jag åkte iväg och deltog i detta. Hon uppmuntrar ju mig att anta utmaningar och detta var minsann en sån. Som jag klarade rätt bra tycker jag. :-)

Men trött blev jag efteråt. Och idag har jag haft en dov huvudvärk som molat hela dagen trots bamyl, den börjar släppa lite nu, och mycket mer värk i kroppen. Imorse trodde jag inte att jag skulle orka runt på min promenadtur. Den sista biten var svår.

Jag blir alltid värre efter en psykisk utmaning. Kroppen stressar upp sig, musklerna spänns och jag var ju också tvungen att fokusera på vad som sades plus att prata själv. Detta gör mig helt slut. Jag städar hellre för fysisk ansträngning gör mig inte alls lika utsliten. Nog för att jag får ont men inte på det viset. Jag får liksom mjölksyra i hjärnan om jag ska försöka mig på en förklaring.

Det är så när man blir stressad av allt och ingenting.

I helgen var ju Adde hemma en sväng, eller Bill Clinton som jag kallade honom eftersom det blir sån uppståndelse så fort han kommer hem. Det var faktiskt Erikas namn på honom från början och Adde skrattade gott åt det. Folk blir som galna så fort det är dags för honom att hälsa på. Tårtor bakas, mat lagas, avlägsna släktingar rusar till... hehe... nej kanske inte så illa men nästan. Han hann i alla fall träffa alla (utom ett par stycken som får skynda till en annan gång) och den ende som inte blev nöjd och som aldrig blir nöjd är ju Viktor. Han vill att Adde flyttar hem tillbaka till oss igen och aldrig mer åker nånstans överhuvudtaget! Han vill ha sin storebror hos sig alltid, alltid, alltid. Så är det bara. ;-)

Ha det bra! Kram!

Erika fotograferade två skator som värmde rumporna en stund under lördagseftermiddagen. :-)

Gott Nytt År!

Den senaste veckan har jag inte haft nåt internet. Dagen före julafton försvann det. Jag hade mailat till Glocalnet (min internetleverantör) och frågat hur jag skulle göra för att byta telefoni, jag tycker avgiften är gruvligt hög och jag ringer väldigt sällan. Däremot internettelefoni blir mycket billigare så jag ville byta. Istället för att betala 140 kronor i abonnemang så blir det 50 kronor varje månad vilket gör rätt mycket i min snäva budget.

Två dagar före julafton blev jag uppringd av en trevlig tjej som inte bara ordnade med mitt telefoni, som inte skulle vara några problem att ändra på, utan även informerade mig om att jag nu kunde få uppgradera mitt internet och att det innebar en lägre avgift även på detta. Det var en kampanj just nu också. Så naturligtvis nappade jag på det. Men följden blev att internet stängdes av tills jag hade fått ett nytt modem och installerat det. Vilket jag hade gjort i tisdags.

Men nu är jag som synes igång igen och hastigheten på min uppkoppling är märkbart snabbare. Men jag hann ju inte önska god jul på bloggen som jag hade tänkt före jul i och med detta. Därför kände jag att jag ju måste önska gott nytt år i alla fall, i tid. :-)

Det konstiga, för min del, är att den enda dagen på hela året som jag har väldigt svårt att hålla mig vaken till klockan tolv är just nyårsafton. Alla andra kvällar går det hur bra som helst. Men på nyårsafton blir jag väldigt trött redan vid åtta på kvällen. Strax efter Grevinnan och Betjänten skulle jag kunna gå och lägga mig. Men det går ju inte. ;-)

Jag trodde inte att Viktor skulle komma hem idag så jag har inte handlat hem nåt särskilt, tänkte vi skulle ta chips och mys imorgon som vanligt när det är fredag. Men jag tror inte han bryr sig, han tycker nog bara det är skönt att vara här hemma igen. Spela Sims och så... :-)

Isac har varit hos mig under veckan och det var redigt kallt åt oss när vi var ute på våra turer. Han är faktiskt snuvig och nös rejält förut idag. Han är vaccinerad så det är nog bara en tillfällig snuva. För övrigt är han pigg som vanligt. Just nu busar han nog med sin hundkompis Laban. Han och Erika kommer tillbaka sen inatt för att sova här och slippa huttra iväg på nattbussen.

Jo förresten, i måndags var jag och fick massage och detta gjorde mig go och avslappnad hela dagen. Jag blev väldigt uppmjukad och hade inte ont i nacken förrän på tisdagen igen men inte lika mycket som annars. Lite träningsvärk har jag haft i ryggmusklerna, det kunde man få sa massösen, men annars har det känts bra. Jag mådde lite konstigt direkt efteråt. Fick dricka vatten och sitta stilla en stund för jag var alldeles yr i bollen. Förmodligen blev det så för att blodet cirkulerade bättre i musklerna och upp till huvet. Ungefär som när man får för mycket luft/syre, man kan bli yr av det. Jag höll mig varm resten av dagen så jag inte skulle stelna till. Jag tror att jag kan behöva massage kanske nån gång i månaden, mer behövs nog inte. Man behöver liksom mjukas upp med jämna mellanrum. Det bästa var att jag inte behövde betala det, det ingick som en rehabiliteringsåtgärd inom projektet som jag är med i. Jag skulle visst få gå dit gratis några gånger till. Min coach hade fixat tiden åt mig denna gång.

Idag har jag varit extra mycket fibro och känt mig lite vissen men så är det ju ibland. Och det får gå ändå.

Gott Nytt År!

Hoppas 2010 blir ett bra år. Till skillnad mot 2009 som till och från varit rätt så sketet. Det har varit en del ljusa stunder förstås men de mörka har varit desto fler.

Kram!















Dagens och årets sista citat: "Det mesta är underverk men anses vardagligt då vi är vana."

Kalla händer och frusna nästippar

Höstsolen har värmt mig idag, annars har det varit redigt kallt både under natten och morgonen. Men solen värmde skönt när jag stod och väntade på bussen efter mötet jag hade med ytterligare en person som är inblandad i min återkomst till arbetslivet. :-) Eller hur det nu blir. Men man får väl tro det i alla fall. Vi hade ett mycket trevligt samtal, pratade också med min coach och vi bokade en ny tid för nästa vecka.

Vi pratade om stress, motion, avslappning, livskvalitet, massage med mera. Hon gav mig tips om ställen som har bland annat taktil massage. Jag ska fundera på detta. Sen skulle kostnader och annat kollas upp av min coach för jag sa att nån uppsjö av pengar har jag ju inte precis så att jag kan lägga en massa på massage även om jag behöver det.

Idag hade jag förresten med mig min bok som jag brukar läsa i när jag är ute och "bussar" men det var så kallt att jag bara läste en kort stund sen gick jag och ställde mig vid en vägg där solen värmde skönt, som sagt. Behövde inte vänta så länge på bussen för vi hade ett rätt långt samtal.

Livet känns rätt bra nu och det är en ovanlig känsla. Visst har jag väl stunder då jag är trött och känner mig sliten men det har varit helt okej den sista tiden. Värken kommer och går men den hemska tröttheten som brukar göra mig apatisk har hållit sig undan. Jag har haft lyxen att få känna mig som en människa, som det heter, och det går inte av för hackor. Jag hoppas bara att jag klarar av att behålla gott humör och positiv attityd även när de fysiska problemen gör det besvärligt för mig.

För jag vet att det när som helst kan komma tillbaka och däcka mig. Så det är viktigt att jobba med självkänslan och vara positiv nu medan jag orkar för då har jag nåt att stå på om/när jag blir dålig. Sen har jag också fantastiska människor (min coach bland annat) som bryr sig och kan hjälpa mig genom en eventuell svår period och det är jag så tacksam för. Det har tagit lång tid för mig och det har varit en krokig och mycket svår väg att gå och innehållit en hel del motgångar i och med F-kassans motvillighet att hjälpa men nu är jag liksom framme vid första hållplatsen av rehabilitering, jag har äntligen fått min chans och jag ska göra allt jag kan för att ta den.

Nog för att jag har saker att bli irriterad på dock... har haft mailkontakt (igen) med min bovärd som sagt att hon inte kan hjälpa mig med mina rökande grannar men däremot kan hon hjälpa mig försöka hitta en annan lägenhet. Så är det alltså. Jag ska flytta när det är de som stör. Inget om att de blir tillsagda att visa mer hänsyn. Jag har anmält mig som medlem till hyresgästföreningen och ska väl eventuellt fråga dem vad de anser om sådana fall.

Mailade till henne igen men hon har inte svarat på mitt krav på att någon kommer och kollar ytterdörren i brandskyddsyfte. Och jag har mycket svårt för sån nonchalans när det gäller en så viktig sak. Dessutom när bostadsbolaget själva gått ut med att brandskyddet måste bli bättre. Att det är viktigt att vi stannar inne i lägenheterna om det skulle börja brinna. Jag skulle behöva hoppa ut balkongvägen för här inne skulle jag inte kunna stanna. Lägenheten skulle vara rökfylld på nolltid på grund av den dåliga ytterdörren. Som tur är har jag en brandvarnare i hallen så jag skulle väl hinna vakna innan röken hunnit ända in i mitt rum och förgiftat mig. Men sen då? Ja det vore ju balkongen. För luft måste man ju ha.

Sen så tror jag att jag har kommit på varför jag nyser så dant ständigt. Mina grannar nedanför har, utöver sina två hundar, minst fyra katter... hm... Jag vet att jag inte är allergisk mot hundar men katter brukar jag nysa av.

Sov förresten så himla bra inatt. Det är inte direkt vanligt. Brukar sova oroligt och ha svårt att somna om ifall jag vaknar under natten. Men det har också blivit bättre, sovandet alltså, och jag sov mycket inatt för jag la mig tidigt igår kväll. Härligt. Jag njuter av varje stund som jag får känna mig levande. :-)

Nu ska jag ta mig lite kaffe. Kram!

Dagens citat:

"Försök att göra någon glad varje dag - om det så bara är dig själv."

Hej på Mârten! :-)

Så säger man idag om man bor i Arvika för det är Arvika-mârten i helgen. Den börjar idag. Det var längesen jag var på mârten. Det var ju mest när barnen (de båda som är vuxna nu) var små. :-) De brukade få köpa varsin leksak och Adde hade alltid så svårt att välja. En gång blev han utan för att han aldrig kunde bestämma sig och vi orkade inte vänta på honom. Det misstaget gjorde han inte om. I fortsättningen har jag för mig att han försökte bestämma sig relativt snabbt. ;-)

Idag har jag träffat min coach igen. Denna härliga och positiva kvinna. Jag behövde inte vänta på bussen hem så länge idag för vi pratade inte lika länge. Så jag hann med den som gick tidigare. Det var bra. Nästa vecka har jag "ledigt", det vill säga inga möten eller så, och den 14/10 har jag en tid igen då jag ska träffa en kvinna som tidigare har varit hälsocoach. Vi ska prata om stresshantering och massage eller andra metoder för avslappning. Tai Chi och Qi Gong tror jag hon hade koll på också.

Min coach frågade mig hur jag mådde idag och eftersom jag vaknade runt halv fyra imorse och inte kunde somna om direkt (till allt elände blev jag hungrig också och då var det som förgjort) så var jag rätt trött. Men hon sa att trots det så tyckte hon att det fanns en glädje som liksom lyste runt mig och som syntes i ansiktet (ögonen) så hon blev glad när hon såg mig. Det lät ju helt fantastiskt! :-) Det innebär ju att mina positiva tankar har hjälpt. Och det känns så bra. Jag som sett ut som ett gammalt hängsle i ansiktet under så lång tid. Man ser ju sig själv i spegeln varje dag och tänker liksom inte på det. Det är ju andra som ser sånt. Men jag kan erkänna att när jag möter min blick i spegeln nu för tiden så brukar jag ofta le mot mig själv. Det gör väldigt gott så det rekommenderar jag varmt. Le mot din spegelbild. :-)

Det känns bra att någon lyssnar, att någon vill förstå. Det känns bra att det finns någon som tycker det är inspirerande att höra om mina intressen, som tycker att det jag berättar är intressant. Att någon för en gångs skull förstår vad jag kan behöva för att få en puff i rätt riktning.

Ute är det en vacker höstdag, vinden är kylig, färgerna är fantastiska. Och jag måste säga att livet känns ändå ganska bra just nu. Och det känns gott att orka säga det, och faktiskt känna det, trots att jag ofta är ganska trött och har värk och fortfarande måste leva på socialbidrag, vilket innebär att aldrig kunna unna sig nåt extra, jag får ju i alla fall pengar och klarar livhanken. Och jag har för första gången på väldigt länge förhoppningen om att kunna komma framåt i tillvaron. Detta gör att humöret är gott och kämpaandan finns med.

Visst har jag mina dåliga dagar/perioder men tankens kraft är stark och om jag orkar hålla kvar de positiva vibbarna så kommer jag även att orka med en del bakslag som jag ju vet kommer då och då. Men det är okej.

Jag har inte drömt nåt konstigt sen den där hårklippningsdrömmen men på tal om Bon Jovi... här är en av mina favoritlåtar med dem. Den finns för övrigt på min spellista på mp3-spelaren. ;-) Videon är rätt härlig tycker jag, lite dåligt (skrapigt) ljud kanske men ändå. Det var längesen det gjordes musikvideos på detta viset. Nu för tiden är det mest en hög med fruntimmer som har så lite kläder på sig som möjligt och ålar runt och visar skrevet. Fast det är väl mest rap-artister och Beyonce kanske... Inte tuffa rockare som Bon Jovi... ;-) Jag har inte sett några av deras musikvideos på sista tiden så man vet ju aldrig om de också har sånt förstås...

It's my life

Ha en härlig fredag! Kram!

Och en extra hård kram till mina goa arvikingar som ska fira mârten med kålsoppa och kålkorv och hela surven... Ät inte för mycket för då kan det bli farliga utsläpp... hehe... ;-)












Dagens citat: "Den som inte gör några misstag gör vanligtvis ingenting alls".

Seg "kola", twix och kaffe

Det blir en kortis idag för jag är seg i huvet som en gammal kola. Gårdagen var bra. Jag träffade min coach och vi pratade i över en timme. En mycket trevlig och positiv kvinna. Vi ska träffas igen nästa fredag. Hon skulle kolla upp lite grejer angående stresshantering och liknande så får vi se vad hon har att komma med nästa gång. Själv skulle jag fundera på vad jag vill pröva på om och när det eventuellt skulle bli aktuellt med en arbetsprövning igen. Jag ska försöka vara kreativ. :-)

Det som var lite tråkigt med gårdagen var att jag blev tvungen att gå och vänta på bussen hem i över en timme. Som tur var så var vädret härligt så jag kunde sitta på en bänk en stund och filosofera men trist blev det ändå. Om jag varit smart kunde jag ju tagit med min "resbok". Ja jag har en bok som jag brukar ta med när jag åker tåg, buss eller bara sitter och väntar nånstans. Det är The shipping news av Annie Proulx. Den blir nog aldrig utläst för jag läser ju bara små snuttar varje gång. Boken är gjord till film av Lasse Hallström. Den heter Sjöfartsnytt på svenska. Tror Kevin Spacey har huvudrollen. (Annie Proulx har också skrivit Brokeback Mountain, denna tragiska kärlekshistoria som även den blivit film. Jag har både boken och filmen.)

I alla fall. Det var trist att vänta. Och i och med den ansträngning som det ju ändå var att åka iväg och vara borta och ranta runt i väntan på bussen så var jag helt slut när jag kom hem. Det gick åt lite extra bamyl igår så jag skulle orka göra mat på eftermiddagen. Jag åkte halv tio på förmiddagen och kom hem vid ett. Och då var jag ändå bara en mil hemifrån. Bussarna går aldrig när man vill att de ska gå.

Nu ska jag ta mig lite kaffe tror jag. :-) Kram!

Mitt lördagsgodis... mmm... :-)








PS. Idag är det den 26:e och jag uppmanar de som kan, orkar och vill att tända ljus utanför något av F-kassans kontor till minne av de som inte fick någon hjälp och som inte orkade leva längre. Tänk på dem idag.

Kram igen!

Ibland får jag liksom nog...

Tänkte bara tala om att jag är fortfarande i närheten även om jag inte har bloggat på länge. *vinkar glatt*

Ibland får jag perioder då jag måste släppa tankar på sjukdomar, F-kassan, socialen och annat elände och koncentrera mig på att bara försöka må bra. Jag har varit så trött (less) en längre tid och har i ren protest försökt strunta i min fibromyalgi. Detta är ju också vad F-kassan tycker jag ska göra eftersom de anser att jag är fullt frisk. Men det har istället resulterat i att jag mår ännu sämre och inte orkar särskilt mycket. Jag blir ju ännu tröttare av det vilket gör protesten rätt så korkad.

Att strunta i fibron innebär att jag inte vilar något alls på dagen, detta är något som är viktigt men som jag under dessa perioder finner enormt tråkigt och glädjedödande. Jo jag vet att det är barnsligt men jag vill helt enkelt inte vara sjuk. Och då blir det så här. Även om jag inte anstränger mig särskilt mycket om dagarna så behöver jag ändå vila, kanske sova en stund. Min nattsömn har varit dålig också och jag har varit stressad på grund av att jag vill mer än jag orkar.

Jag är så vansinnigt irriterad och trött på att ha fibromyalgi att jag skulle vilja skrika som en räv från hustaket.

Att ha fibro gör att ens personlighet förändras, man känner inte igen sig själv, man blir deppig och misstror de signaler som ens egen kropp ger. Det finns nog många som har varit med om just denna effekt. Det är detta jag revolterar emot. Den person som är jag har blivit så hindrad av fibron att jag ständigt måste kämpa för att hålla den kvar. Att utvecklas (åt vilket håll man än känner för) är också svårt i och med att man är så trött att allt känns likgiltigt oftast. Det är nog förmodligen därför jag ibland har en period av protester emot fibron och allt som det har burit med sig. Jag brukar inte orka protestera så länge, till slut måste jag böja mig för faktum; att jag har fibromyalgi och jag måste lära mig gilla läget. Men jag försöker kämpa emot in i det längsta.

Låter det som någon som försöker lura F-kassan? Låter det som en fuskare? Låter det som någon som vill vara sjuk? Om det är nån F-kassenisse som av någon märklig anledning skulle ta sig fram till min blogg och läsa så kan ju denne nisse ta sig en funderare på detta. Det finns ju också fortfarande läkare som rent ut säger att fibromyalgi inte finns. Men vad i h-vete är det då för skit som har invaderat min kropp? Man undrar ju.

Att jag inte bloggat på länge beror på att min hjärna har varit upptagen med att läsa tokigheter på nätet, se på roliga filmsnuttar, med mera, på youtube så jag skrattat och nästan fått kramp i magen av det... :-) lyssnat på bra musik och även försökt skriva nåt vettigt själv (dock ej här då). Vilket kanske inte gått fullt som jag tänkt för på grund av allt skrattande har jag blivit totalt mör i hela kroppen. Hehe... Och distraherad. Men jag har ju i alla fall blivit lite gladare. Alltid en god sak.

Mitt sätt att hela mig själv när jag har det jobbigt är att skratta mycket. Jag är nämligen rätt så trött på att gråta och vara deppig. Det finns en tid och plats för allt och just nu är det verkligen tid att skratta för min del. Återkommer med mer "matnyttigt" för bloggen framöver när jag har fått nog med skratt och fyllt på min energi. Skolorna börjar ju snart och rutinerna kommer igång igen. Och förmodligen så kommer jag igång också. Hoppas jag.

Just nu är jag som sagt fortfarande upptagen med att samla energi och återupptäcka det som är roligt i tillvaron. Jag har (dock ej medvetet - jag har bara slunkit dit) gått ner mig alldeles för långt i sörjan som består av självförakt, deppighet, hopplöshet och annat bôs. Jag behöver nog åter läsa boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom för tydligen så glömmer jag lätt vad jag läst och lärt.

Sen vet jag ju inte hur det blir med projektet heller. Fortfarande har jag inte hört ett ljud därifrån men jag tror inte de glömt mig. Jag har också beslutat mig för att inte överklaga till F-kassan något mer. Min energi är alltför dyrbar för att användas till detta. Inget nytt finns att tillägga, inga nya intyg. Det som finns är konstaterandet från ett helt team att jag inte har någon som helst arbetsförmåga för tillfället. Om inte det räcker så finns det inget mer att tillägga. I rest my case som det heter på engelska.

Jag måste försöka se framåt även om framtiden är rätt så luddig och vag. Men framåt ska man ju ändå, i galenskapens värld.

Kram!

Tänk om doktorn berättade en rolig historia när man kom dit... Det vore väl inte så dumt ändå?

Kom inte på nån bra rubrik idag...

Idag fick jag brev från länsrätten där min överklagan till socialens beslut hamnat. Jag fick ju inget försörjningsstöd i juni på grund av att jag inte orkade gå på ett möte i maj angående det där projektet som jag pratat om.

Gissa vad det stod? Ja kom igen nu? Jag kan vänta... kan sjunga en stump medan jag väntar... *sjunger lite för mig själv*

Ska jag tala om det? AVSLAG förstås. Jag hade skickat med info om fibromyalgi, jag hade skrivit ut alla mail jag skickat till han, ja ni vet vem, och hans svar till mig. Dels ett mycket formellt men informativt brev. Nåt liknande (formellt sett) har jag nog aldrig skrivit. Inte ens till F-kassan. Men nej. Det är fullkomligt hopplöst att få folk att ens vilja begripa. Nu kan jag visserligen komma dragandes med mer protester innan ett visst datum men till vilken nytta då? De bryr sig ju inte om det jag säger ändå. Det är så man vill strunta i allting men då ger man dem ju rätt. Och det vill inte jag.

Läste för övrigt följande i VF imorse:

Vem kan lita på välfärden/ VF

När man läser sånt här så får i alla fall jag rysningar av obehag och jag är nog inte ensam. När folk som har så pass svåra, faktiskt dödliga, sjukdomar inte kan få hjälp, inte kan få ett värdigt slut heller... ja då kan man verkligen bli orolig inför framtiden. Skicka pengar i efterskott till en människa som redan är borta... VA? Är det så vi ska ha det?

Vad ska de ha för bevis på att man inte kan arbeta? Som det ser ut nu så är det endast döden som är bevis på att man inte har någon arbetsförmåga.

Jag blir så arg så jag nästan spricker för de som sitter och bestämmer och beslutar att ge avslag oavsett om det gäller F-kassan eller socialen, de kan ju inte alls ha någon som helst framförhållning för hade de det skulle det inte bli så här. De måste ju tänka framåt och se till att folk som behöver hjälp ska kunna få det också. I tid. Annars har vi det snart som i USA, uteliggare överallt som går omkring och tigger och bor i trappuppgångar. Visserligen finns det ju en viss mängd uteliggare även här i Sverige men vi kommer att få ännu fler.

Det enda som de tänker på just nu är att spara pengar, inte rädda människoliv. Det sägs att folk inte är så sjuka längre. Och då syftar de förmodligen också på att folk inte ens sjukskriver sig när de har feber och är förkylda utan går och jobbar ändå och smittar ner alla andra. Sen tar det längre tid att bli frisk om man aldrig får vila sig. Det kan ju vem som helst räkna ut. Men folk vet ju att det inte är nån idé att sjukskriva sig. Man får ju ingen ersättning ändå. Och då går folk som är sjuka till jobbet istället. Och vad händer till slut? Jo det blir ännu fler som klappar ihop av utbrändhet.

Redan för några år sen så satt jag och önskade hett att alla de som nekat mig hjälp, som ignorerat mina besvär, som förlöjligat mig och min diagnos att de skulle drabbas av samma sak. Att ingen skulle hjälpa dem, ingen skulle tro på dem. Jag önskar ingen människa att bli sjuk, i vanliga fall, men de som har bestämt att bara för att vissa sjukdomar inte syns på utsidan så är det ingen sjukdom, de kan gott få drabbas av nåt liknande. Åtminstone under en viss period. Så kanske de fattar sen.

Det är nästan så man skulle vilja lära sig voodoo... Grrrr...

För övrigt så har jag inte hört ett ljud om projektet ännu. Det var ju sagt att allt skulle starta den 1 juli. Jag blev tillsagd att någon skulle ta kontakt med mig så jag avvaktar. Men om det var så fruktansvärt brått med det där mötet i maj som jag inte orkade gå på, vilket resulterade i att jag inte fick några pengar i juni, varför i hela friden händer det inget nu? Hade nåt hänt fortare om jag gått på mötet?

För att få upp humöret igen så måste jag ha lite musik... Fann en helt ljuvlig version av den här låten (som länge har varit och fortfarande är en stor favorit för min del) som jag inte hört förut men som fick mitt humör att stiga rätt högt. ;-)

Pour some sugar on me - Def Leppard

Nu känns det lite bättre faktiskt. Kram!

Värmebölja och tofuglass

Det är så varmt att till och med jag nästan smälter bort. Just nu sitter jag i korsdrag men det blåser så varmt att det knappt känns. Nog för att jag älskar värme men när man inte har nån ork att ordna med cykeln för att åka nånstans så känns det genast lite mindre tilltalande med värmen. Att ligga och plaska i vattnet vid nån stillsam sjö vore ju det bästa. Badstränder däremot är det värsta jag vet, det är alldeles för mycket folk och skrän. Jag vill ha lugn och ro. Förra sommaren lyckades jag ta mig iväg vid några tillfällen, tidigt på förmiddagen, och fick ha stranden för mig själv en stund. Det var härligt.

Det ska ju dock bli svalare väder. Vi får väl se när det ändrar sig.

Jag ska inte skriva så mycket, tänkte bara vinka lite och säga att jag är vid liv. ;-) *vinkevink*

Jag har fortfarande inte hört ett pip från de där som har hand om projektet. Det är ett stressmoment i sig, att aldrig få veta hur det blir.

De senaste dagarna har jag inte haft så svårt med värk som annars, förmodligen för att det är varmt. Min apati däremot finns fortfarande kvar. Och känslan av att det mesta är så meningslöst. Om jag dammar en bokhylla idag så är den redan dammig imorgon igen. Eller ja, nära på i alla fall. Så varför göra det alls? Nu har jag i och för sig faktiskt dammat min hylla men ändå...

Det kanske jag sagt förut, då blir det repris, men jag vill kunna städa en gång för alla, laga mat en gång för alla och gå till konsum en gång för alla, tvätta håret en gång för alla... hehe... Ja det där sista kanske var dumt. Men jag har sånt hår som måste tvättas varje dag för att vara/se fräscht ut och nu är det rätt så långt och lite trist att behöva tvätta ständigt. Att gå omkring med otvättat hår är nåt jag inte gillar. Och jag tror inte min omgivning skulle gilla det heller till slut.

Jag har sån där mjölkmage så jag måste ha laktosfri glass. Jag har köpt Tofuglass. Den är ju inte så väldigt god men rätt okej. Smakar lite papp tycker jag. Jag älskar nämligen glass och efterlyser mer laktosfria alternativ för det är så sorgligt när en glassälskare måste sluta äta glass. ;-( Särskilt så här på sommaren är det väldigt trist. Men man får härda ut. Så är det bara.

Apropå Tofuglass så har jag ju en bunke med sånt i frysen... Jag tror det blir tidigt fika idag. :-)

Ha en bra fredag. Kram!

"Ånej, jag hade inte tänkt att se ut som Babsan nu igen. Snacka om dålig hårdag!"



Jag fann den här bilden för ett tag sen och tyckte den var så gullig. Hunden var säkert måttligt road...