Tankeströmmar

Det är sällan jag är inne här och skriver men jag tänkte försöka ändra på det från och med idag.

Tänkte börja med att lägga in en dikt som jag skrev mitt i natten en sommar. Eller det är väl ingen vanlig dikt egentligen utan mer tankeströmmar. Först började jag med rim men jag insåg rätt snabbt att om alla ord jag hade på gång just då skulle komma ut så fort som möjligt så fick det bli att skriva ner allt i ett enda svep. Dikten är därför inte redigerad utan helt "rå" så att säga. Direkt ur hjärtat och mina känslor. Och nu är jag alltså redo att dela den.

Den är lång, jag vet, men det var så här mycket som behövde ut just då. När jag var klar med den så somnade jag igen.

Ord i natten

Vaknar mitt i natten

Kan inte somna om

Tankar och känslor blandas

Får mig att känna som

att inget nånsin ska bli lugnt

och i bröstet känns det tungt

Hjärtat fyllt av längtan

efter nåt som aldrig blir

(Trötthet kommer av känslan)

Ingenting kan nånsin bli

Som mitt hjärta hoppas på

Drömmar som en gång

Verkade bli sanna (tycktes kunna)

Har nu sen länge försvunnit bort och

Är någon annans

När ens drömmar dör

Drabbas man av sorg

Fast en annan sort än den vanliga

På natten växer smärtan

Som dagen lindat in

I sysslorna som måste göras

Lättare att koppla bort allt

Med disk, städ och annat

Men natten gör att ensamheten tar över

Att vakna och inte kunna somna om

Trycket i bröstet är värre då

Jag har velat våga språnget

Som kunde gett mig allt

 - eller inget om allt var ett misstag

Undran om jag misstog mig

Tvekan inför hjärnans spratt

Sorgen känns ibland så stor

Aldrig blir jag glad igen

Drömmar försvann som när dimman lättar

Som när solen går upp och torkar nattens råa fukt

Många svåra stunder har jag haft genom åren

Men detta känns svårast av allt

Mitt hjärtas enda önskan

Är en famn, en trygghet, en själ

Som finns där när jag tvivlar, tvekar och är ledsen

Jag vill vila i en kärlek utan några tveksamheter

Som aldrig gör ont

Som får mig att känna att detta är min plats – här hör jag hemma

Men när man vaknar mitt i natten

Och inte kan somna om

Tankarna som kommer gör ont i bröstet, tårar som rinner

Vill sova och försvinna bort

Aldrig mer ha ont

Smärtan är en stor sorg

Och har varit så länge nu

Ska det aldrig gå över?

Lämna mig ifred?

Vill ha sinnesfrid för att orka leva

Men känslorna vill inte släppa taget

Hur hanterar jag detta?

Vill bara gråta

Längtar efter att prata med någon om hur jag känner

Men kan inte, vågar inte

Vill inte lämna ut mig

Jag är ju den som alltid är stark

Tröstar andra

Ingen tror att jag kan knäckas och jag vill inte visa mig svag

Att bryta ihop är skönt

Men inte hela tiden

Att vara ledsen några dagar är okej

Men sen får det ju vara bra

Kan inte gråta i veckor

Folk skulle ju undra

Därför kan en del nätter vara svåra

Panik, mörka tankar, sorg och tårar

Sorg över nåt som aldrig blir

Som egentligen aldrig kunde bli

Utom i mina tankar och drömmar

Hjärnan vet

Men slutar ändå inte att längta och hoppas

Orkar snart inte – har haft önskan att för alltid somna in

Sånt törs man ju inte säga

Andra skulle bli förskräckta

Vem ska jag dela det med?

Som inte blir förskräckt?

Sorgen värker i mig

Gör kudden våt av tårar

Saknar och längtar

När kommer den dagen, den natten

Då jag slipper sakna och längta?

Allt är ju ändå hopplöst

Varför skulle jag få dessa känslor?

Känner ilska över alltihop

Min mur föll, krossades, så allt släpptes in

Först var det en lycka utan dess like

Glädje och värme

Som övergick i förtvivlan och sorg

Insikt över hopplösheten

Över det opassande

Aldrig blir nånting sig likt igen

Jag blir aldrig mig lik igen

Mina känslor är krossade

Förhoppningarna krossade

Hur fortsätter jag nu?

Kärleken är fortfarande stark i mitt hjärta

Den är redo att delas, att spridas

Men den jag vill dela den med

Är utom räckhåll

Nu och för evigt

Kanske aldrig var inom räckhåll

Kanske det bara var inbillning

Men det gör inte mindre ont oavsett

Orkar inte känna så här

Det är för mycket

Vill ha lugn och ro

Kärlek ska inte göra ont

Kärlek är glädje

Men bara om man kan få dela den

Med den man älskar

Slits mellan valet att släppa taget

Eller hålla fast

Vill inte mista

Men ibland gör det för ont och gör mig illa

Misshandel av mitt hjärta

Mitt hjärta har fått blåmärken

Känner mig mörbultad och trött

Men kärleken finns där ändå

Envisa jävel!

Lämna mig ifred!

Vill släppa taget

Vill hålla kvar

När det gör för ont att hålla kvar

Varför släpper jag inte taget?

Vad är det som får mig att ändå fortsätta?

Varför kan jag inte släppa och vandra åt ett annat håll?

Jag har ju gjort det förut

Varför plågar jag mig själv så här?

Den person jag helst av allt vill vara med

Är den jag skulle klippa alla band med

Skulle gjort för längesen

När jag insåg hopplösheten och hur långt det gått för min del

Hade jag sluppit hjärtesorg?

Nej, men som det är nu är det självplågeri

©elb

 

Idag har jag inte så mycket att komma med för egen del...

Häromdagen läste jag på SVT:s hemsida om en 16-årig tjej som seglat jorden runt. Det kallar jag modigt. En del kanske skulle kalla det för total galenskap men det gör inte jag.

Jag kallar det för mod.

Sen hittade jag nåt annat också, minns inte vilken dag det var... Fast det var inte på SVT, det var i VF..

Det handlar om Facebook.

Jag tycker det är lite intressant, och även lite skrämmande, när det blir såna otroliga upptrissade påfund som exempelvis facebook. Twitter var ju också enormt överdrivet upptrissat i början. Och visst är det väl kul att följa vissa personer på Twitter men ändå... jag håller mig nog ändå till bloggandet. Det känns inte lika stressigt. Sen är det rätt trist när vissa saker endast finns på facebook och om man vill delta så måste man gå med. Samma med Twitter. Om man däremot vill kommentera på en blogg behöver man inte skaffa ett konto för att få göra det. Fast på en del bloggar ska man vara registrerad i nåt som heter disqus tror jag men det är ju inte så allvarligt.

Och det trista ibland när man sitter och läser på öppna facebooksidor, som exempelvis församlingens sida, påskuppropets eller solrosuppropet så kan det då och då poppa upp en sån där ruta där det står att man måste registrera sig för att läsa mer. Det går att klicka bort den men det är ju störande ändå.

För övrigt har jag inte så mycket på hjärtat idag. Jag satt här och tänkte att jag väl hade något jag kunde skriva om men nee...

Viktor har beställt ett par sockor av mig, det är så kallt på golvet hemma hos hans pappa sa han, så han ville ha ett par och han hade väldigt bestämda åsikter om färgen på dem. De skulle vara röda och vita. ;-) Eller det gick bra med svarta och vita också. Det fick bli röda och vita. Och när han såg garnnystanen så nickade han nöjd. Så nu är det bara att sätta igång då... :-)

Ha det bra! Kram!

Blivande fotvärmare.

Drömmar av olika slag...

Idag fick jag se en tidig version av hur min (ja jag får väl lov att säga att det är min även om väldigt många är inblandade...) diktbok kommer att se ut. :-) Flin i bôtt! Det var så häftigt att se hur den kommer att bli med all sån där info i början som man ser i böcker med ISBN-nummer och allt. Ojoj...

Jag satt och gick igenom den och gjorde bara små justeringar och la in förslag på bilder där det skulle vara det, för övrigt såg det jättebra ut. Det är Carinas man som fixar med bokens grafiska design, han är bra på sånt. Det känns lite som ett familjeprojekt alltihop. För det är så jag känner det när det gäller både Carina och hennes familj, Ingrid från Sensus, Tina från Bilda och de som jobbar på pastorsexpeditionen. De känns lite som min familj. Jag trivs väldigt bra i den familjen. :-)

En dröm håller på att bli sann. Mina dikter i en bok... Det känns helt fantastiskt. Overkligt på nåt vis men fantastiskt.

Bengt Starrin håller på att skriva förordet och det ska bli väldigt spännande att se vad han skrivit. Han har fått hela bunten med dikter att läsa, han ville ha dem för att kunna ta till sig materialet liksom.

Det kommer att bli två diktsamlingar i boken. Den som heter Vägen Upp och som är dikterna från utställningen och sen kommer en fortsättning. En mer positiv del som heter Känslan bär mig. Den innehåller inte så många dikter som den första. Vi begränsade oss där för det finns nämligen fler än de som kommer med i boken.

Den nya diktsamlingen kommer att ställas ut i blomsteraffären här i Deje snart. Vi var på möte med ägaren där igår och gick igenom hur det skulle bli. Hon hade så många bra idéer och fick hela bunten med dikter att läsa. Sen ska hon skapa något i sitt skyltfönster utifrån en av dikterna vilket jag tycker är så spännande för det lämnar jag ju helt åt henne att välja. Sen kommer dikterna att dyka upp lite här och var inne i affären. :-)

Det är så roligt när man får träffa inspirerande människor, vilket jag sa häromdagen också. Men det tål att upprepas. Jag återkommer till hur det blir med den utställningen längre fram. Den ska dock vara klar att ställas ut redan i början av februari så jag får en del jobb framöver.

Viktor har gjort ett kuddfodral i slöjden.

Jag tyckte det var så fint. :-)













Inatt drömde jag att jag sjöng för full hals. Och inte vilken sång som helst heller... Det var O helga natt. :-) Men det var så kämpigt att få ut tonerna liksom. Som om jag sjöng mot en vägg eller en kudde kanske. Jösses! Tänk om jag låg och sjöng i sömnen! HA! Jag vet ju inte det i och med att jag sover ensam och Viktor hör ju aldrig nåt, hans rum ligger ju en bit ifrån mitt också för den delen. Jag minns att jag liksom la handen för örat, sådär som Jerry Williams gör, för att höra om jag lät bra på de höga tonerna. :-) Det var nämligen inte bara jag som sjöng utan det verkade som om jag var i en stor byggnad med massor av folk i men stod i skymundan på nåt vis och sjöng som en galning. Vad ska man tro om en sån dröm?













Ha det gott! Kram!

Slut på en aktiv vecka

Fredag igen. Med tvättstugebestyr. Handling på konsum. Viktor hemma. Semlor till fikat (mums). Och sånt där...

Sen tänkte jag också nämna att... diskmedlet Yes löddrar verkligen inte alls så bra som det gjorde förr. Då räckte det med några droppar i diskvattnet och man fick lödder som aldrig tog slut, nu får man hälla i rejält och ändå försvinner det i ett nafs. Det är ju fortfarande bra men det går ju åt mer.

Att en legitimation bara gäller i fem år är ju oerhört dåligt. Men det är väl för att få in mer pengar förstås när folk måste ansöka om ny vart femte år.

Och jag kom på för ett tag sen att 20 stycken Panodil kostar lika mycket som 30 gjorde tidigare.

Allt det som jag nu räknat upp innebär påsmugna (nytt ord kanske?) merkostnader för oss konsumenter. Jo för om Yes löddrar dåligt så måste vi köpa nytt oftare, det tar ju slut fortare. Legitimation måste man snart ha om man så bara ska låna en offentlig toalett nånstans (där tog jag i lite men ändå) så då bör man ju ha en aktuell. Vilket jag inte har för närvarande. Och det där med Panodilen är ju bara sanslöst. Man suckar.

Detta om detta. :-) Jag tillät mig att gnälla lite där men ibland behövs en påminnelse om hur saker ändras utan att vi liksom märker, eller tänker på det, förrän långt senare. Att femårig legitimation är kass har jag i och för sig tyckt ända sen det infördes. De som har körkort kan ju använda det som ID längre än så. Orättvist eller? Jora så att... Alla har nämligen inte körkort även om de som bestämmer sånt där tycks tro det.

Veckan är slut och jag med för närvarande. Förmodligen så behöver jag sömn. Jag tror jag drömde om att sova inatt till och med. Jo faktiskt. Drömde också att jag, eller om det var nån annan, skickade in papper till F-kassan och att när jag fick beskedet från dem så stod det med stora bokstäver NEJ DU FÅR INGEN HJÄLP!

Varför jag drömde detta vet jag inte för jag har ju ingen kontakt med F-kassan nu för tiden. Det kan ju berott på att jag läste på RESURS alldeles innan jag stängde av datorn igår kväll. Hm... Tror det var lite Spooks inblandat också i min dröm, såg på några äldre avsnitt under gårdagen. Drömmen var jäkligt rörig kan jag säga. ;-)

Ibland tar man med sig, in i drömmens värld, det man gjort strax innan man somnar men detta var allt lite för mycket tycker jag nog... men så kan det gå. Ibland drömmer man också om sånt man aldrig tänkt på alls. Som för ett tag sen när jag drömde att Ernst Kirchsteiger skulle hjälpa mig att måla och han istället gav mig en puss. ;-) Nåt sånt har jag aldrig funderat på för visst är han snygg och så men nej... såna tankar om honom har jag inte haft. Hehe...

Veckan har varit aktiv men jag är inte trött för att jag varit fler timmar på praktik. Det finns det inget som tyder på. Vissa veckor är jag mer sömnig eller trött i kroppen än annars och den här veckan har jag haft lite mer värk än jag haft på ett tag. Väderomslag är ingen höjdare för min del. Och nu är jag rätt så trött på vintern. Jag vill ha bort snö och is och slippa gå och stirra på marken i jakt på eventuella isfläckar för att försöka undvika att halka och ramla på arslet. Spänner sig gör man ju också. Och jag har inga broddar som de flesta små tanter använt sig av i vinter. :-)

Dags för en kopp kaffe till.

Ha en bra fredag! Kram!

Grattis och kram till Adde (min "gamle" gosse) som fyller år idag! :-)

Inspiration och fint besök

Igår var jag på en föreläsning som anordnats av kommunen bland annat genom det projekt som jag är inskriven i. Det handlade om inspiration och att förverkliga sina drömmar. Föreläsaren var en glad lax vid namn Stefan Olsson. Företaget som han och hans kompis har heter Universe Imagine.

Det var ingen vanlig föreläsning där publiken sitter och dumglor och får träsmak i ändan. Nee... han hade oss till att prata med varann om våra drömmar. Jora så att... Vi skulle hälsa på/bli kompis med en person som vi inte kände sen förut (det var ju enkelt för jag kände inte en kotte där) och sen skulle vi hälsa på tre olika sätt. Först hälsade vi ju som vanligt, presenterade oss med namn och så. Sen skulle vi, enligt instruktion hälsa som om den andra var vår värsta fiende, han ville se hur vi betedde oss då. Sen skulle vi hälsa som om hela vårt liv var beroende av den här personens godkännande och sen skulle vi hälsa som om vi hade druckit en bättre bag-in-box (hans egna ord) och såg vår gamla skolkamrat som vi inte träffat på fem år.

Sen hade vi klarat av det värsta med hans övningar, sa han, för värre än så kunde det inte bli. :-)

Enligt honom så blir det ju oftast så när man berättar om sina drömmar för familj, vänner och bekanta att de alltid kommer med en massa invändningar och får en att bli osäker. Men en främling säger ju inte så. En främling blir intresserad och frågar och tycker att det är spännande, vill veta mer. En främling har (oftast) inte förutfattade meningar om en.

Min nya "kompis" var en äldre herre som jobbade på kommunen (han satt bredvid mig och vi tyckte båda att det var praktiskt i och med att vi ju inte kände varann sen förut, för det fick man ju inte göra. Slapp vi gå runt och leta upp nån liksom.) och vi pratade om det vi drömde om att bli/göra. Och det var väldigt trevligt. (Nej jag tänker inte avslöja vad vi pratade om, inte ännu i alla fall.) ;-)

Vi var också alla i publiken rörande överens om (efter att Stefan tagit i på skarpen och frågat) att det var vi själva som styrde våra liv. Att det var vi som bestämde över våra tankar. Och jag tror att man måste bli påmind om detta då och då för det finns en tendens att glömma bort det. I synnerhet när man kanske är sjuk och är beroende av andra för sin överlevnad.

Jag hade tänkt blogga om det här igår men när jag kom hem strax efter fyra på eftermiddagen var jag så trött att det enda jag orkade tänka på var att få sätta mig ner i lugn och ro och smälta att jag för det första hade åkt på föreläsningen, för det andra hade stannat kvar och faktiskt deltagit i rollspelet (jag fick lite lätt panik när jag förstod vad vi skulle göra - så folkskygg som jag blivit) och för det tredje vågade prata med en främmande person om vad jag helst skulle vilja göra/bli. Men jag tror att det där första hälsandet som vi fick göra bröt isen väldigt bra för sen kändes det inte alls pinsamt att prata med den här människan. Man har ju ett säkerhetsavstånd runtomkring sig och när det blir bortplockat direkt så går allt så mycket lättare.

Förmodligen kan det nog vara så för skådespelare, om de ska göra en väldigt intim scen så kan det kanske vara bra att göra nåt som bryter isen innan man genomför den scenen liksom. För att det inte ska kännas så pinsamt och svårt. Nu var ju inte detta så farligt det som vi gjorde men det är nog så intimt att prata om sina drömmar.

Han sa också som slutord att vi skulle skriva ner våra drömmar på ett litet kort (som vi själva alltså skulle behålla) som legat tillsammans med en penna på stolen och när vi gjort verklighet av dem skulle vi maila honom och tala om vad vi gjort och hur vi gjort det för det ville han veta. :-)

En mycket innehållsrik och annorlunda föreläsning av en inspiratör av klass måste jag säga. Och jag tror att min coach kommer att bli väldigt nöjd med att jag åkte iväg och deltog i detta. Hon uppmuntrar ju mig att anta utmaningar och detta var minsann en sån. Som jag klarade rätt bra tycker jag. :-)

Men trött blev jag efteråt. Och idag har jag haft en dov huvudvärk som molat hela dagen trots bamyl, den börjar släppa lite nu, och mycket mer värk i kroppen. Imorse trodde jag inte att jag skulle orka runt på min promenadtur. Den sista biten var svår.

Jag blir alltid värre efter en psykisk utmaning. Kroppen stressar upp sig, musklerna spänns och jag var ju också tvungen att fokusera på vad som sades plus att prata själv. Detta gör mig helt slut. Jag städar hellre för fysisk ansträngning gör mig inte alls lika utsliten. Nog för att jag får ont men inte på det viset. Jag får liksom mjölksyra i hjärnan om jag ska försöka mig på en förklaring.

Det är så när man blir stressad av allt och ingenting.

I helgen var ju Adde hemma en sväng, eller Bill Clinton som jag kallade honom eftersom det blir sån uppståndelse så fort han kommer hem. Det var faktiskt Erikas namn på honom från början och Adde skrattade gott åt det. Folk blir som galna så fort det är dags för honom att hälsa på. Tårtor bakas, mat lagas, avlägsna släktingar rusar till... hehe... nej kanske inte så illa men nästan. Han hann i alla fall träffa alla (utom ett par stycken som får skynda till en annan gång) och den ende som inte blev nöjd och som aldrig blir nöjd är ju Viktor. Han vill att Adde flyttar hem tillbaka till oss igen och aldrig mer åker nånstans överhuvudtaget! Han vill ha sin storebror hos sig alltid, alltid, alltid. Så är det bara. ;-)

Ha det bra! Kram!

Erika fotograferade två skator som värmde rumporna en stund under lördagseftermiddagen. :-)

Måndag igen

Efter en morgon med den suraste 13-åringen i Värmland (jo jag tror faktiskt det) så fick jag ändå en rätt bra promenad i skogen. Det har kommit lite mer snö men den är lätt och fluffig så det var inte så jobbigt att ta sig fram.

En del morgnar orkar jag inte vara den där clownen som muntrar upp Viktor utan jag vill bara att han ska gå upp, äta frukost, klä på sig, borsta tänderna, få på sig ytterkläder och sen iväg. Och när jag vet att han inte utmanar sin far på samma vis som han alltid utmanar mig så känns det lite orättvist. Han vågar inte utmana honom helt enkelt.

Så han var fortfarande sur när vi skildes åt vid skolan och jag fortsatte bortåt skogen. Förhoppningsvis har han slätat ut sin arga min när han kommer hem men sånt vet man aldrig. För vissa dagar är han arg på allt. Skolan, lärarna, klasskamraterna, idrotten som de har på måndagar, ryggsäcken som är tung, skorna som han måste snöra på sig och som är krångliga, jackan, mössan, överdragsbyxorna, vantarna, snön, trapporna upp till lägenheten, att vi inte har semlor i kylen... allt... suck.

Nåja. Vi får hoppas på det bästa.

Själv tror jag att jag ska drömma om när jag har blivit väldigt rik och berömd i framtiden och bor i ett mysigt hus nånstans i närheten av vatten och natur med mina hundar Estrella och Pringles... :-) En rätt så trevlig dröm faktiskt.

Ha en bra måndag! Kram!

I väntan på våren...

Märkliga drömmar, politik och rimfrost

Häromnatten drömde jag att jag klippte håret på Jon Bon Jovi. Jora. :-)

Hans hår var väldigt tjockt och rätt så långt så det var rätt mycket att stå i. Det konstiga var också att han satt inte i en sån där stol som man använder vid klippning av hår utan han låg på en sån där massagebänk med hål för ansiktet. Där man kan lägga ner ansiktet och slippa ha det åt sidan och få sendrag. Och nej det var inget snusk med i bilden. ;-) Endast hårklippning. Men det verkade som om jag aldrig blev klar för även om jag klippte och klippte var det lika mycket hår kvar i alla fall. Och det var ju rätt opraktiskt att ha honom liggande på det viset. Pratade med honom gjorde jag också, på svenska, och jag vet inte om han begrep nåt för han sa inget själv. Hehe... Och jag har då verkligen inte gått omkring och tänkt på den karln så jag skulle behöva drömma om honom.

Ibland kan man drömma konstigt. Som den gången jag drömde att jag dansade med Gert Fylking. Men då hade jag läst en del om vandringen genom Sverige som han och Robert Aschberg gjorde så det kanske var därför han dök upp i min drömvärld. För Gert är liksom inte en man som jag går och tänker på i något avseende... ;-)

Viktor börjar förmodligen bli snuvig igen. Och det är ju inte så kul. Han hade i alla fall jätteroligt igår på badhuset och var helt slut när han kom hem. Och sådär trött i ögonen som man blir efter att ha varit länge i klorvatten.

Det har blivit väldigt kallt på bara ett par dagar och det känns lite konstigt för det har varit varmt rätt länge nu. Imorse var det frost på gräsmattorna och när solens strålar nådde älvens kalla vatten så ångade det och såg väldigt trolskt ut. Det var mycket tjusigt.

Det var också en härlig syn (vi bor ju högt upp och har rätt fin utsikt) när jag såg hur det ringlade rök ur skorstenarna på en del villor medan solen höll på att gå upp och lyste på trädens färggranna höstlöv. Det var som ett vackert vykort. Temperaturen var på noll imorse. Brrrr...

När jag kom hem efter min skogspromenad (det var längesen jag gick den långa turen) och körde igång datorn hade jag fått ett mail angående Lissabonfördraget. För ett tag sedan kunde man skriva på nåt upprop (det var nån slags protestkampanj) angående detta genom någon sida på nätet och det gjorde jag då. Jag var/är ju emot fördraget nämligen och nu fick jag info att Irland, som röstade nej förra gången, skulle tvingas rösta igen. På fredag. Jaha. Jag hade hört nåt om det redan tidigare. Jo så gör de ju. De låter folk rösta och rösta tills de äntligen röstar "rätt" antagligen. Och här i Sverige får (fick) vi ju inte ens rösta om det.

Nu är jag inte så insatt i hur läget är just nu, man har ju liksom annat för sig också, men jag har för mig att regeringen redan bestämt och att de har antagit fördraget. Det är ju väldigt lätt nu för tiden att gå över huvudet på folket, detta beteende har vi ju blivit ganska vana vid. För om folket får säga sitt i vissa frågor så kanske det blir nej och det kan de inte riskera. Istället går de också ut med att folket inte kan förstå och att det är för komplicerat. De nedvärderar vår intelligens. Och skulle vi rösta och säga nej till nåt så säger de också att "svenska folket förstod inte vad de röstade om". Och då kanske det blir som för irländarna som får göra om.

Inget ska vara så komplicerat så att svenska folket inte ska kunna förstå. Men de krånglar till saker med avsikt så att vi ska bli avskräckta och strunta i det. Så att de får ha sitt lilla roliga i regeringskansliet. Det är ett fult spel de spelar, politikerna.

Nåja.

Jag kände mig ändå lite viktig och betydelsefull när jag såg mailet som faktiskt kom från en dansk ledare för eu-kritiska grupper med mera. Ehrm. :-)

Livet går vidare i galenskapens värld. Ha en bra dag alla! Kram!


Här är han, Jon Bon Jovi. :-) Rätt så friserad tycker jag väl. Men det är inte jag som klippt honom. HA!
















Dagens citat: "Ett passivt samhälle är lätt att hantera"

Inatt drömde jag...

...att jag dansade med Gert Fylking. HAHA! :-) Det var jättekul faktiskt. Ja att vi dansade då alltså, inte det faktum att jag drömde om honom. Han var klädd i full vandringsmundering och en lite bister Robert Aschberg tittade på, ja han ser ju för övrigt alltid bister ut. Det var i entrén till nåt slags hotell eller värdshus eller så, så det var fler som tittade på och förundrades över hur bra vi dansade. Hehe...

Jora så att... Nu är det ju inte så att jag i hemlighet önskar mig en dejt med Gert Fylking, tvärtom, inte nån dans heller men det var rätt kul som sagt. Ibland undrar man verkligen var drömmar kommer ifrån... man blir liksom lite häpen.

Jag har en kaka i ugnen. Ja jag blev så trött på att vara trött att jag skrev en lista igår på vad jag skulle göra idag och nu tänker jag försöka hålla mig till den. Det blir ju inte nåt gjort alls annars. Kakan stod högst upp på listan. En stor disk väntar också. Orkade inte diska igår.

Solen skiner ute, det ska visst bli vackert väder idag och det är ju härligt. Jag ramlar väl ihop i min solstol ute på balkongen i eftermiddag kan jag tro. :-) Efter fika och god kaka då.

Nu ska jag ta itu med disken. Suck.

Kram!

Santa Monica, Los Angeles

Ibland känns det overkligt att jag över huvudtaget har varit där. Men jag har bilder och annat som bevis så det är bara att jag kollar på dem. :-)

För tre år sen var jag alltså på väg ut i ett stort äventyr. Vid den här tiden satt jag förmodligen på planet från London till Los Angeles, en resa på 10 timmar. Jag fattar inte att jag faktiskt satt i ett flygplan högt uppe i luften i 10 timmar. Helt otroligt. Klockan var halv fem den fredagsmorgonen (jo jag vågade åka trots att det var fredagen den 13) då jag satte mig i taxin på väg till flygplatsen och första etappen av resan. Flyget gick klockan 6 på morgonen. I och med tidsskillnaden så var det lite svårt att hela tiden räkna ut vad klockan var hemma och jag anlände i Los Angeles runt halv tre lokal tid. Så jag fick nästan en hel dag extra. Jag kunde ta igen min fredagseftermiddag som jag missat genom att sitta på flygplanet.

När jag klev ut från flygplatsen (efter att först ha blivit välkomnad till Los Angeles av en mycket trevlig färgad man som verkade jobba där för att hjälpa turister och andra med lite av varje) och möttes av ljumma vindar och såg palmer längs gatorna så stod jag där en stund och försökte ta in att jag faktiskt var där. Det var fredagen den 13 januari 2006 och jag var i Los Angeles. Efter allt köande, flygande och ännu mer köande i säkerhetskontroller och annat så var jag äntligen där.

Jag fick tag på en taxi och gav chauffören adressen. Men han hade aldrig hört talas om det hotell dit jag skulle så jag blev lite orolig. Det låg längs Ocean Avenue i Santa Monica så vi åkte dit och naturligtvis så fann vi hotellet. Hotellpersonalen som mötte oss när jag gick ur bilen grälade lite på chauffören för att han inte kände till ett hotell som funnits där i över 80 år! :-) Trafiken i Los Angeles var för övrigt det mest stressade jag varit med om. Jädrar vad folk körde fort.

The Georgian Hotel. Där höjdare som Charlie Chaplin och Greta Garbo bott nån gång för längesen. Och nu har ytterligare en riktig höjdare bott där... det vill säga jag. ;-)















Entrén med den stora verandan. Här ute satt jag en morgon och åt den mumsiga frukosten, men det var lite blåsigt så det gällde att hålla hårt i servetten och klämma ner bordsduken. Den lilla korgen med rostat bröd levde farligt vid några tillfällen. Vid det tillfället fick jag också se en filminspelning. Det vill säga det filmades en scen i en bil. Bilen drogs på ett stort flak liksom och kamerorna var längst fram.


Sent varje eftermiddag (minns inte tiden) hade de nåt slags drinkstund, det fanns en bar i lobbyn. (Jag var aldrig med på den.) Det fanns ingen restaurang på hotellet, de serverade endast frukost och det var jag nöjd med. Det fanns så många andra ställen att köpa mat på så man led ingen nöd så att säga. Det bästa var ju att kunna äta frukost i lugn och ro varje morgon. Frukosten ingick i det hela så jag fick små kuponger som jag lämnade varje gång. Det var en superduperfrukost kan jag säga. :-) Inte amerikansk utan kontinental tror jag de kallade den. Nypressad juice, massor av frukt, fantastiskt gott kaffe och rostat bröd. Jag stod mig i flera timmar på detta.

Så här såg det ut inne i den lilla matsalen. Jag brukade sätta mig vid ett litet bord till vänster utanför bild.












Utsikten från mitt fönster var väl inte så märkvärdig precis men ändå...
















Då jag äntligen hade fått mitt rum och fick ta av mig skorna och mina svettiga kläder och hoppa i duschen kändes det toppen. Jag tog på mig den morgonrock som fanns i badrummet, också en lyxig sak som var helt underbar att ha på sig, och sen satt jag och bara lyssnade. Polissirener som lät precis som när man ser på film. Folk ute i hotellkorridoren som pratade engelska. Jag satt nog där och försökte fatta att jag nu var framme. Kollade minibaren och fann prislistan och hisnade. Nog för att jag visste att det var dyrt i minibaren men ändå. Jag tog en 7up och en miniburk med Pringles original och satt och mumsade i mig det. Det fanns ju sprit också såklart och även huvudvärkstabletter faktiskt. Men jag behövde ingetdera. :-) Kollade även vad det skulle kosta att ringa hem från hotelltelefonen eftersom min mobil inte funkade. Det var också väldigt dyrt men det fick väl gå. Men ringa skulle jag inte kunna göra då, det var ju mitt i natten hemma och jag ville ju inte skrämma upp folk i onödan. ;-)

Sen somnade jag klockan 8 på kvällen (då var klockan 5 på morgonen nästa dag hemma) för jag var så fruktansvärt trött att jag höll på att svimma. Jag orkade inte hålla mig uppe längre än så. Jag låg där i min stora säng och försökte se på den stora teven som var i ett stort skåp framför mig och kände att nej nu fick det bli natta. Vaknade mitt i natten av att jag kände mig väldigt konstig. Mådde illa och var lätt yr. Jetlag kanske? Jag vet inte. Fick sitta uppe en stund innan jag somnade om. Lyssnade på radio med go musik. Ingen dum start på min vecka i Santa Monica. :-)




Den här sängen var så härlig och jag sov väldigt gott i den.







Dagen därpå skulle jag ju på utställning så det gällde att vara utvilad. Fortsättning följer... :-)

Idag är det rena natta ute...

Idag är det mörkt och blåsigt ute och jag är så trött så ögonen vill knappt vara öppna. Helgen har varit en blandning av soffsittande och hjärnsemester. Jag har alltså inte gjort nåt särskilt ansträngande vilket också var syftet denna helg. ;-)

Men nu är det måndag igen och det är dags att försöka komma igång vilket är väldigt svårt. När man tillåter sin hjärna att ta ledigt så vill den inte hoppa igång igen bara för att det är måndag. Jag har också mer värk i kroppen idag än jag haft på länge så jag får verkligen kämpa för att inte bara gå och lägga mig och sova bort hela dagen.

För tre år sen höll jag som bäst på med förberedelser inför mitt livs stora utmaning; min resa till USA. Och inte en kotte visste om nånting förrän i allra sista minuten. :-) En del visste inte ens om det förrän jag var hemma igen. Lurigt va? Men om den drömmen och utmaningen återkommer jag eventuellt imorgon på själva årsdagen. Det kan tyckas att det skulle vara svårt att hålla en sån sak hemlig men när jag väl hade börjat hålla tyst så gick det av bara farten. Sen ville jag inte säga nåt av rädsla att bli hindrad. Jag hade själv mina tvivel på om jag skulle komma iväg eller ej och det räckte. Jag ville inte höra det från andra också.

Det är härligt att få förverkliga drömmar. Det är inte så ofta man kan få göra det. Och i synnerhet inte de riktigt stora drömmarna. Andra drömmar har jag ju förverkligat också. Som att köpa hus på egen hand t.ex. (Och även lyckas sälja det) Om man nu ska tänka på drömmar som kostar en del. Men nu vet jag inte riktigt hur det blir med någonting. Tröttheten är som en stort tung blöt yllefilt som ligger över mig hela tiden. Och då är det inte så lätt att känna någon entusiasm inför nånting. Men det blir till att bita ihop och kämpa på.

Ha en bra måndag.

Kram från mig och min polare på bilden... *gäsp*

Första dagen på resten av mitt liv

Jag fick ett infall om att leta fram dagboksanteckningarna som jag gjorde förra året vid den här tiden. När jag fick tag på dem så läste jag att jag var mitt uppe i husförsäljningen, plockade ordning och slängde grejer och sålde skrivbord och stod i. Hade flitig kontakt med mäklaren även om hon var på en kort semester. Det märktes på anteckningarna att jag inte hade tid att skriva på grund av allt som behövde göras för det var inte mycket skrivet. Endast det mest viktiga. Det var mycket förberedelser inför flytten också.

Men det var ändå en del av det jag skrev som jag fortfarande sitter och grunnar på. Jag trodde att jag kommit längre med mina tankar men tydligen så sitter jag ändå rätt fast. Tråkigt men sant.

Från det ena till det andra... Snart (imorgon väl?) är det val i USA. Jag hoppas att amerikanerna tänker efter väldigt noga innan de röstar den här gången. Häromdagen när jag fick se att Arnold Schwarzenegger började larva sig och kritisera Obamas kroppsbyggnad så tänkte jag att det nog var till fördel för Obama att denna mobbning kom just nu. Det var ju en rätt så löjlig kommentar fast mr Arnold kan ju vara lite larvig till och från. Att spela mobbare på det viset just nu var väl kanske inte ett av hans smartaste drag, sett ur McCains synvinkel. Även om han kanske skojade. Men vem i hela friden vill se ut som han? VA? Och jo jag har sett på en del filmer med mr Arnold, både Terminator och en film där han spelar gravid. Den senare var nåt av det roligaste jag sett där han varit inblandad. Men att han är nåt att njuta av utseendemässigt sett kan jag då rakt inte hålla med om. Tvärtom.

Jag har inte sett eller följt några debatter med de två kandidaterna, jag såg en kort intervju på teve för ett tag sen med Obama och han verkade vara en mycket behaglig och trevlig prick. Den andre gubben har jag inte orkat lyssna på och i synnerhet inte hans vice kandidat Sarah Palin. Jag har läst det som skrivits och jag blir bara upprörd av såna inskränkta människor.

Det är för övrigt fullt upp med saker som pågår här i Sverige för att jag ska ha tid att lägga ner mig så väldigt på valet i USA trots att det påverkar hela världen på olika vis. Men jag blev så besviken förra gången så jag håller lite distans nu. Förra gången trodde jag nämligen att folket hade lärt sig nåt av dumheterna men tydligen så blev de hjärntvättade till att rösta fram den där tokstollen Bush igen. Så nu har jag väl kanske inte lika stora förhoppningar om att de har tänkt om som jag hade då.

Nåväl. Jag ska väl återgå till mina sysslor här hemmavid. Sånt där som man måste göra. Tur att man kan drömma om roligare saker ibland annars skulle allt tillvaron bli väldigt trist.

Jag har bestämt mig för (inte första gången men ändå... trägen vinner) att jag från och med idag måste börja (försöka) leva det liv som jag vill ha eller åtminstone börja jobba på det. Därav rubriken på inlägget. Jag hoppas för min egen skull att jag orkar leva upp till det.

"When we can't dream any longer we die".

Emma Goldman
1869-1940

Här finns för övrigt mer att läsa av denna kloka kvinna.

Ha en bra dag, det tänker jag försöka ha. :-) Kram!


Han har nog också drömmar...

Minns någon annan som sa "I have a dream..."

Hoppas att mr Obama har större lycka i att förverkliga sina än han hade som sa det först...

Nu är det gott att leva...

När det är så här varmt önskar jag att det aldrig skulle ta slut. Egentligen bor jag nog på fel ställe. Detta vanligtvis så kalla land är ju bra på alla sätt och vis men inte för alla fryslortar som mår risigt så fort det blir kallt och regnigt. Visst måste det väl regna och vara lite svalt till och från men inte 8 månader om året. Jag minns en sommar på 70-talet då jag fick ha täckjacka på mig hela sommaren. 12 plusgrader var nog medeltemperaturen. Jag minns inte om det fanns någon enda dag då man kunde gå i shorts eller bada.

För alla som inte orkar med värmen sänder jag en medlidandets tanke. Om ni mår lika dåligt av värmen som jag gör av kylan så förstår jag er. Men ni vet ju samtidigt att värmen aldrig stannar länge här i Sverige. Detta är endast en kort stund i evigheten. ;-) Sätt er i skuggan, drick vatten med is eller ät glass. (Må det så vara en Elton John-glass eller ej!) Skölj er med trädgårdsslangen eller duscha. Det finns alltid en del trevliga möjligheter att stå ut.




MUMS!








Jag önskar jag vore här när höstvindarna blåser till här hemma... jaja drömma går ju an... Tills vidare njuter jag av det jag har här och nu. :-)








Glass på er! :-)

Gamla minnen och tokiga historier...

Genom att jag gått igenom mina gamla dagböcker (håller på och sorterar och slänger bort) har jag gjort en analys av mitt liv och det var väl ingen munter sak. Jag har i alla fall kommit fram till att livet som gift eller sambo inte passar mig alls och att jag därför i framtiden ska akta mig jäkligt noga för att hamna i den situationen igen. Och om jag mot förmodan skulle göra det så ska det vara en sjuhelsikes speciell man som förstår hur jag funkar, som kan visa mig respekt och är omtänksam. Annars blir det inget av med det.

Som sagt, jag har återupplevt en massa gamla minnen från förr som inte var så roliga allihop. Att läsa om hur det var att leva som om man är 40+ när man bara är 20 var ingen rolig läsning. Men det var väl så på den tiden. Det vill säga i början på 80-talet och kanske var just vi lite efter i den personliga utvecklingen. Jag vet inte så noga hur andra i vår ålder hade det, många gjorde nog som vi, skaffade barn tidigt och sånt. Det var så mycket som man fått sig itutat av välmenande vuxna att man måste göra, vad som var lämpligt o.s.v. Kort sagt; hur man skulle/borde leva sitt liv.

Man kan säga att jag i ren protest har vänt på allt för jag lever nu som jag borde ha levt då. Fast förresten, nog skulle jag väl vilja ha lite mer roligt än jag har den saken är ju klar. Men nu är det orken som fattas. Men man får ju så roligt som man gör sig. ;-)

Extra Mycket Roligt= resa, dansa, flirta (jojomen), studera, jobba med något intressant och så vidare...

Det finns mycket man ångrar och skulle vilja göra om eller inte göra alls. Och tvärtom förstås. Sådant man ville men aldrig gjorde. Jag började en dramakurs hösten 1981, nu önskar jag innerligt att jag fortsatt på den vägen. Teatervärlden har alltid varit som en magnet för mig men jag har alltid hindrats av något. Förmodligen mig själv. Istället har jag tagit den bekväma vägen, slutat plugga, fött barn, gift mig. Men sen skilde jag mig ju och var då tvungen att börja plugga igen och sen jobba och då hamnade jag inom vården. För att kunna försörja mig. Många gånger har jag funderat på vad som hänt om jag sökt en helt annan utbildning på gymnasiet, om jag följt mina drömmar. Om jag gått min egen väg...

Visst är det väl lätt att sitta och vara efterklok och tänka om jag bara hade... men det tjänar ju inget till om man inte fortsätter kämpa för sina drömmar, om man nu har några kvar. Det är ju nu vi lever. Och förhoppningsvis ska vi leva ett bra tag till.

Så till alla som tror att det inte går att kämpa för sina drömmar, som tror att det är för sent, man är för gammal och så vidare... sluta tänka så. Förverkliga det ni vill göra. Livet är kort och vi måste ta vara på det på bästa sätt.

Livet är ditt. Våga leva dina drömmar.

Kramar från en annan drömmare. :-)


The Georgian Hotel, Santa Monica, Californien. Här bodde jag en vecka medan jag förverkligade några av mina drömmar... ;-) Återkommer till dessa drömmar längre fram.

Jag bodde på tredje våningen med utsikt inåt gården till höger i bild.

Jag har aldrig ångrat mig att jag for dit. Men jag hade ångrat om jag inte åkt när jag gjorde. Man måste ta chansen och våga.


Det är oftast det man inte vågar som man senare ångrar att man inte gjorde.