Tankeströmmar

Det är sällan jag är inne här och skriver men jag tänkte försöka ändra på det från och med idag.

Tänkte börja med att lägga in en dikt som jag skrev mitt i natten en sommar. Eller det är väl ingen vanlig dikt egentligen utan mer tankeströmmar. Först började jag med rim men jag insåg rätt snabbt att om alla ord jag hade på gång just då skulle komma ut så fort som möjligt så fick det bli att skriva ner allt i ett enda svep. Dikten är därför inte redigerad utan helt "rå" så att säga. Direkt ur hjärtat och mina känslor. Och nu är jag alltså redo att dela den.

Den är lång, jag vet, men det var så här mycket som behövde ut just då. När jag var klar med den så somnade jag igen.

Ord i natten

Vaknar mitt i natten

Kan inte somna om

Tankar och känslor blandas

Får mig att känna som

att inget nånsin ska bli lugnt

och i bröstet känns det tungt

Hjärtat fyllt av längtan

efter nåt som aldrig blir

(Trötthet kommer av känslan)

Ingenting kan nånsin bli

Som mitt hjärta hoppas på

Drömmar som en gång

Verkade bli sanna (tycktes kunna)

Har nu sen länge försvunnit bort och

Är någon annans

När ens drömmar dör

Drabbas man av sorg

Fast en annan sort än den vanliga

På natten växer smärtan

Som dagen lindat in

I sysslorna som måste göras

Lättare att koppla bort allt

Med disk, städ och annat

Men natten gör att ensamheten tar över

Att vakna och inte kunna somna om

Trycket i bröstet är värre då

Jag har velat våga språnget

Som kunde gett mig allt

 - eller inget om allt var ett misstag

Undran om jag misstog mig

Tvekan inför hjärnans spratt

Sorgen känns ibland så stor

Aldrig blir jag glad igen

Drömmar försvann som när dimman lättar

Som när solen går upp och torkar nattens råa fukt

Många svåra stunder har jag haft genom åren

Men detta känns svårast av allt

Mitt hjärtas enda önskan

Är en famn, en trygghet, en själ

Som finns där när jag tvivlar, tvekar och är ledsen

Jag vill vila i en kärlek utan några tveksamheter

Som aldrig gör ont

Som får mig att känna att detta är min plats – här hör jag hemma

Men när man vaknar mitt i natten

Och inte kan somna om

Tankarna som kommer gör ont i bröstet, tårar som rinner

Vill sova och försvinna bort

Aldrig mer ha ont

Smärtan är en stor sorg

Och har varit så länge nu

Ska det aldrig gå över?

Lämna mig ifred?

Vill ha sinnesfrid för att orka leva

Men känslorna vill inte släppa taget

Hur hanterar jag detta?

Vill bara gråta

Längtar efter att prata med någon om hur jag känner

Men kan inte, vågar inte

Vill inte lämna ut mig

Jag är ju den som alltid är stark

Tröstar andra

Ingen tror att jag kan knäckas och jag vill inte visa mig svag

Att bryta ihop är skönt

Men inte hela tiden

Att vara ledsen några dagar är okej

Men sen får det ju vara bra

Kan inte gråta i veckor

Folk skulle ju undra

Därför kan en del nätter vara svåra

Panik, mörka tankar, sorg och tårar

Sorg över nåt som aldrig blir

Som egentligen aldrig kunde bli

Utom i mina tankar och drömmar

Hjärnan vet

Men slutar ändå inte att längta och hoppas

Orkar snart inte – har haft önskan att för alltid somna in

Sånt törs man ju inte säga

Andra skulle bli förskräckta

Vem ska jag dela det med?

Som inte blir förskräckt?

Sorgen värker i mig

Gör kudden våt av tårar

Saknar och längtar

När kommer den dagen, den natten

Då jag slipper sakna och längta?

Allt är ju ändå hopplöst

Varför skulle jag få dessa känslor?

Känner ilska över alltihop

Min mur föll, krossades, så allt släpptes in

Först var det en lycka utan dess like

Glädje och värme

Som övergick i förtvivlan och sorg

Insikt över hopplösheten

Över det opassande

Aldrig blir nånting sig likt igen

Jag blir aldrig mig lik igen

Mina känslor är krossade

Förhoppningarna krossade

Hur fortsätter jag nu?

Kärleken är fortfarande stark i mitt hjärta

Den är redo att delas, att spridas

Men den jag vill dela den med

Är utom räckhåll

Nu och för evigt

Kanske aldrig var inom räckhåll

Kanske det bara var inbillning

Men det gör inte mindre ont oavsett

Orkar inte känna så här

Det är för mycket

Vill ha lugn och ro

Kärlek ska inte göra ont

Kärlek är glädje

Men bara om man kan få dela den

Med den man älskar

Slits mellan valet att släppa taget

Eller hålla fast

Vill inte mista

Men ibland gör det för ont och gör mig illa

Misshandel av mitt hjärta

Mitt hjärta har fått blåmärken

Känner mig mörbultad och trött

Men kärleken finns där ändå

Envisa jävel!

Lämna mig ifred!

Vill släppa taget

Vill hålla kvar

När det gör för ont att hålla kvar

Varför släpper jag inte taget?

Vad är det som får mig att ändå fortsätta?

Varför kan jag inte släppa och vandra åt ett annat håll?

Jag har ju gjort det förut

Varför plågar jag mig själv så här?

Den person jag helst av allt vill vara med

Är den jag skulle klippa alla band med

Skulle gjort för längesen

När jag insåg hopplösheten och hur långt det gått för min del

Hade jag sluppit hjärtesorg?

Nej, men som det är nu är det självplågeri

©elb

 

Nästan så stark som Pippi Långstrump... vilken härlig känsla!

Häromdagen kände jag en väldigt härlig känsla. Det var nåt nytt för mig att känna så här. För även om jag levt så tidigare så var det väldigt längesen som jag faktiskt orkade med det utan att bli extremt trött och nästan falla omkull. Att alltså kunna ha nåt slags arbete och även orka med att ha en väldigt trevlig fritid.

Den här veckan är det ju sportlov och Viktor är hos mig. Men trots det så planerade jag in praktik, tre dagar, även denna vecka. För jag måste försöka leva ett någorlunda normalt liv. Jag vill det. Och jag behöver även träna på att lämna honom ensam då och då för att kunna ha ett eget liv liksom. Jag vet ju numer att han klarar sig utmärkt ensam och han är ju så pass gammal att han tycker det är rätt skönt också. När han var yngre ville han inte vara ensam, han blev skraj då.

Detta har inneburit att när jag kommit hem efter praktiken så har det varit dags för lunch vilket jag då satt igång med omgående. Utan att behöva vila innan. I tisdags gick jag även till Konsum och handlade innan jag gick hem och började med maten. Jag kan ju tillägga att när jag är ensam hemma så lägger jag ju inte ner mig så värst när det gäller maten utan tar nåt lättvindigt, det är annat när Viktor är hemma.

Idag var jag på praktiken tidigare, vi skulle haft ett personalmöte som tyvärr blev inställt, men jag tyckte ändå jag kunde gå dit en timme tidigare än vanligt. När jag kom hem skulle jag fixa med sortering av tvätt för jag hade bokat tvättstugan vid tolv. Och sen gjorde jag mat. Allt detta utan att känna mig totalt dränerad. Och nu är även tvätten hängd och tvättstugan städad och klar.

Så känslan jag hade häromdagen var att jag äntligen kände mig som om jag deltog i livet på riktigt för en gångs skull. Jag kände mig "normal" vad nu det är egentligen... :-) Jag har värk i kroppen, skulle vilja skruva av mig både händer och ben och lägga bort, önskar jag hade reserver i garderoben, men jag känner ingen mental trötthet. Ingen sån där hemsk sjukdomskänsla som ju kan trilla över en när man minst anar det. Jag vet också att jag när som helst kan drabbas av sån men det viktiga är att jag också fått uppleva just dessa dagar då jag faktiskt känt mig som om jag klarar ALLT. Jag kan ALLT, ALLT, ALLT! Som Pippi Långstrump säger. :-)

Bara detta kan ju göra att sjukdomskänslan kommer av sig. Åtminstone blir den inte lika stark och kommer den så tar jag det inte så hårt, vilar och tillåter mig att känna mig som en påse nötter den tid det tar för det att gå över.

Fast efter att jag hängt tvätten och vattnat blommor så kände jag att nu är det nog snart dags för hjärnfrys och då satte jag mig här och slappnade av. "Hjärnfryset" försvann direkt. Minns inte om jag skrivit om det här men när jag blir stressad eller uppe i varv så känns det i hjärnan som när man äter glass alldeles för fort. Jag får "hjärnfrys". Och det enda som hjälper då är att släppa allt och försöka slappna av för annars står man där med en hemsk migrän efter ett tag. Och det vill man ju inte ha.

Så om en stund så kan jag nog sätta igång med nåt igen. Eventuellt göra sockerkaka eller så. Eller kanske gå till Konsum för det börjar bli lite tomt i skåpen. Och ikväll anländer ju vår egen Bill Clinton aka (also known as) Adde. :-)

Försökte ta lite bilder från det jag gjorde idag på praktiken. Vet inte om de blev så bra men...


Lamineringsapparaten in action. Jag hade burit upp den tillfälligt i och med att jag hade alla mina papper där uppe. Annars står den nere hos Lisbeth. Och jo det är faktiskt ett pingisbord därinne. Jag har ett stort "kontor". Hehe...













Här ligger en hög med historiska bilder som jag klippt och klistrat och som jag sedan laminerat för att de ska kunna användas i minneslådorna.















Här är hörnan där jag sitter när jag jobbar och grejar. Väldigt mysigt. Solen skiner in och det blir varmt och gôtt.

:-)

Ha en bra dag! Kram!












PS. På min numer återfunna fritid (ja jag tyckte inte jag hade nån förut i och med att jag var hemma för jämnan, allt var ju ledig tid liksom) förutom att läsa en bok om vad gossar bör veta så stickar jag en sjal av alla restgarner som är över efter att jag stickat sockor. Det gick inte att göra fler sockor så jag gör alltså en sjal av resterna. Jag lovar att lägga in en bild på den när den är klar.

;-)