Tankeströmmar

Det är sällan jag är inne här och skriver men jag tänkte försöka ändra på det från och med idag.

Tänkte börja med att lägga in en dikt som jag skrev mitt i natten en sommar. Eller det är väl ingen vanlig dikt egentligen utan mer tankeströmmar. Först började jag med rim men jag insåg rätt snabbt att om alla ord jag hade på gång just då skulle komma ut så fort som möjligt så fick det bli att skriva ner allt i ett enda svep. Dikten är därför inte redigerad utan helt "rå" så att säga. Direkt ur hjärtat och mina känslor. Och nu är jag alltså redo att dela den.

Den är lång, jag vet, men det var så här mycket som behövde ut just då. När jag var klar med den så somnade jag igen.

Ord i natten

Vaknar mitt i natten

Kan inte somna om

Tankar och känslor blandas

Får mig att känna som

att inget nånsin ska bli lugnt

och i bröstet känns det tungt

Hjärtat fyllt av längtan

efter nåt som aldrig blir

(Trötthet kommer av känslan)

Ingenting kan nånsin bli

Som mitt hjärta hoppas på

Drömmar som en gång

Verkade bli sanna (tycktes kunna)

Har nu sen länge försvunnit bort och

Är någon annans

När ens drömmar dör

Drabbas man av sorg

Fast en annan sort än den vanliga

På natten växer smärtan

Som dagen lindat in

I sysslorna som måste göras

Lättare att koppla bort allt

Med disk, städ och annat

Men natten gör att ensamheten tar över

Att vakna och inte kunna somna om

Trycket i bröstet är värre då

Jag har velat våga språnget

Som kunde gett mig allt

 - eller inget om allt var ett misstag

Undran om jag misstog mig

Tvekan inför hjärnans spratt

Sorgen känns ibland så stor

Aldrig blir jag glad igen

Drömmar försvann som när dimman lättar

Som när solen går upp och torkar nattens råa fukt

Många svåra stunder har jag haft genom åren

Men detta känns svårast av allt

Mitt hjärtas enda önskan

Är en famn, en trygghet, en själ

Som finns där när jag tvivlar, tvekar och är ledsen

Jag vill vila i en kärlek utan några tveksamheter

Som aldrig gör ont

Som får mig att känna att detta är min plats – här hör jag hemma

Men när man vaknar mitt i natten

Och inte kan somna om

Tankarna som kommer gör ont i bröstet, tårar som rinner

Vill sova och försvinna bort

Aldrig mer ha ont

Smärtan är en stor sorg

Och har varit så länge nu

Ska det aldrig gå över?

Lämna mig ifred?

Vill ha sinnesfrid för att orka leva

Men känslorna vill inte släppa taget

Hur hanterar jag detta?

Vill bara gråta

Längtar efter att prata med någon om hur jag känner

Men kan inte, vågar inte

Vill inte lämna ut mig

Jag är ju den som alltid är stark

Tröstar andra

Ingen tror att jag kan knäckas och jag vill inte visa mig svag

Att bryta ihop är skönt

Men inte hela tiden

Att vara ledsen några dagar är okej

Men sen får det ju vara bra

Kan inte gråta i veckor

Folk skulle ju undra

Därför kan en del nätter vara svåra

Panik, mörka tankar, sorg och tårar

Sorg över nåt som aldrig blir

Som egentligen aldrig kunde bli

Utom i mina tankar och drömmar

Hjärnan vet

Men slutar ändå inte att längta och hoppas

Orkar snart inte – har haft önskan att för alltid somna in

Sånt törs man ju inte säga

Andra skulle bli förskräckta

Vem ska jag dela det med?

Som inte blir förskräckt?

Sorgen värker i mig

Gör kudden våt av tårar

Saknar och längtar

När kommer den dagen, den natten

Då jag slipper sakna och längta?

Allt är ju ändå hopplöst

Varför skulle jag få dessa känslor?

Känner ilska över alltihop

Min mur föll, krossades, så allt släpptes in

Först var det en lycka utan dess like

Glädje och värme

Som övergick i förtvivlan och sorg

Insikt över hopplösheten

Över det opassande

Aldrig blir nånting sig likt igen

Jag blir aldrig mig lik igen

Mina känslor är krossade

Förhoppningarna krossade

Hur fortsätter jag nu?

Kärleken är fortfarande stark i mitt hjärta

Den är redo att delas, att spridas

Men den jag vill dela den med

Är utom räckhåll

Nu och för evigt

Kanske aldrig var inom räckhåll

Kanske det bara var inbillning

Men det gör inte mindre ont oavsett

Orkar inte känna så här

Det är för mycket

Vill ha lugn och ro

Kärlek ska inte göra ont

Kärlek är glädje

Men bara om man kan få dela den

Med den man älskar

Slits mellan valet att släppa taget

Eller hålla fast

Vill inte mista

Men ibland gör det för ont och gör mig illa

Misshandel av mitt hjärta

Mitt hjärta har fått blåmärken

Känner mig mörbultad och trött

Men kärleken finns där ändå

Envisa jävel!

Lämna mig ifred!

Vill släppa taget

Vill hålla kvar

När det gör för ont att hålla kvar

Varför släpper jag inte taget?

Vad är det som får mig att ändå fortsätta?

Varför kan jag inte släppa och vandra åt ett annat håll?

Jag har ju gjort det förut

Varför plågar jag mig själv så här?

Den person jag helst av allt vill vara med

Är den jag skulle klippa alla band med

Skulle gjort för längesen

När jag insåg hopplösheten och hur långt det gått för min del

Hade jag sluppit hjärtesorg?

Nej, men som det är nu är det självplågeri

©elb

 

Dagens funderingar - det där med det psykiska måendet, att lita på andra och hur svårt det är.

Denna dagen - ett liv, som farbror Melker säger i ett avsnitt av Saltkråkan. Och vad gör man med dagen för att den ska bli så bra som möjligt? Imorse vaknade jag runt fyratiden och kunde inte somna om. Jag gav upp vid fem. Ingen idé att ligga där och bara fundera för tankarna var ju i full gång liksom.

Gårdagen var bara värk hela eftermiddagen/kvällen så den dagen stryker vi ur almanackan tycker jag! Låg däckad i sängen efter lunch och orkade absolut ingenting. Men det var på ett vis bra för jag behövde det. Det ska mycket till för att jag låter fibron ta över på det viset men nu behövde jag faktiskt vila.

När jag rannsakar mitt mående så kan jag konstatera att det är rätt längesen jag mådde bra. Längesen jag var tillfreds med tillvaron. Minns faktiskt inte när jag var det senast. Jo jag har ju förstås en del dagar då det känns rätt okej då. Inte så att jag går och hänger med huvet varje dag. En del dagar kan vara bra med en del ljuspunkter att glädjas över. Minns sången "Just idag är jag stark" för det kan vara flyktigt och det gäller att ta vara på det. Rätt som det är så kommer det vara fler bra dagar än de där dystra så man får hålla ut.

 

Det senaste året har innehållit både bra och dåliga saker vilket har påverkat mig på lite olika vis. Det har oavsett tagit mycket energi och gjort mig trött. Och då menar jag inte bara trött i kroppen så jag behöver vila och sova utan trött. Dränerad. Känslomässigt. Jag går ju liksom "all in" när jag gör nåt. Inget halvdant tjafs här inte! Är jag engagerad i vad det än är så ger jag järnet. Sån är jag. Och efter min utmattningsdepression är jag ju inte lika stark och måste tänka mig för mer än en gång så jag inte blir helt tömd på energi. Det är en balansgång och jag har fixat den rätt bra ändå tycker jag nog. Det är ytterst sällan som jag inte tagit varningstecknen på allvar.

 

Det behöver inte vara så mycket som gör mig glad och lycklig men när man har en oro i själen så orkar man oftast inte se de där små sakerna som man annars uppskattar. Jo naturligtvis finns det tillfällen då jag känner att jag är glad men de har väl inte varit så många den senaste tiden. Jag skrattar en hel del i alla fall, jag har ju Viktor som kan bråka lite med mig och oftast får mig på bra humör, men det saknas nåt ändå liksom. Även om jag trots det mår ganska bra för närvarande. Läget är under kontroll så att säga. Så det är förhoppningsvis på väg åt rätt håll.

Det syns inte på utsidan när man mår dåligt i själen. Man blir också väldigt duktig på att dölja det eftersom man inte vill göra andra ledsna eller deppiga. Man är liksom rädd för att på nåt vis smitta dem. Och ärligt talat, livet var ju så mycket enklare när man var tonåring och gick på högstadiet (fast det tyckte man ju inte då) för då hade man oftast en bästa vän att dela allt med. Kanske flera vänner som visste det mesta om en. Som visste allt man tänkte på och sånt som var viktigt för en. Allt från frustration över ens föräldrar (som inget fattade) eller nån kille man var kär i. För man pratade ju i eeeeevigheter om allt sånt där. 😛 Vilket är bra att göra för man bearbetar saker och sen kan man släppa dem och gå vidare till nästa ämne.

Numer känner jag att det blir allt svårare att hitta människor som det går att lita på. Som jag faktiskt vågar öppna mig för.Och som inte blir trötta på mig om jag tjatar om samma saker ibland. Därför håller jag väldigt mycket för mig själv. För egen del är jag väldigt intresserad av andra och vill gärna veta vad de tänker på och hur de mår. Sen är det också viktigt att man behåller det man får veta för sig själv. Om nån anförtror mig nåt personligt så stannar det hos mig.

 

Jag lyssnar gärna, ställer frågor och vill verkligen veta mer om den jag pratar med. Och det var nog det mest spännande under min tid i hemtjänsten. Att få höra livshistorier från en tid då man själv inte ens var född. Få veta hur allt var då. Även på mitt senaste jobb, där jag var platsansvarig, ingick det ju i mina arbetsuppgifter att bry mig om andra. Nåt som passade mig bra.

 

Men själv har jag inte delat med mig så mycket från mitt eget liv. Jo kanske om nån frågat mig och faktiskt velat lyssna på svaret. Detta har med tillit att göra. Att våga öppna sig för nån utan att behöva vara rädd för att allt man säger ska vändas emot en. Nåt som jag varit med om sen jag var liten. Att bli hånad, av en person man då trodde var att lita på, för att man uttryckte sina åsikter. Som barn har man ju så många idéer och ska få uttrycka dem utan att få nedvärderande kommentarer.

 

Jag har lärt mig att hålla mer och mer saker inombords för att liksom skydda mig själv. Det man säger kan ju inte tas tillbaka, bli osagt, för det är ju ute i det fria och ibland vill man inte utsätta sig för det. Även om det får en att gå sönder på insidan. Vissa saker går bara inte att säga hur som helst. Trots att man kanske vill.

För att nämna nåt annat, så här på slutklämmen, så är jag numer med i en åtgärd via arbetsförmedlingen som heter iNDA (ja det skrivs så) och där blir jag bemött med väldigt stor värme och respekt och jag känner mig alltid så välkommen när jag är där. Vi pratar mycket och reder ut vad jag kan och vill när det gäller ett arbete. Så det känns bra. Allt hopp är inte ute! 😉 

Ha en bra dag! 💗

Och nu, om nån orkat läsa ända hit, så bjuder jag på en dikt ur boken Vägen Upp.

Livets minnesburk

Ta dig tid

Sitt en stund

Tänk på sånt

Du kanske glömt

Minns hur det känns

I magen

Av skratt som vill ut

Sockerdricksbubblor av glädje

Ta även emot gråten

Som befriar dig

Från sorgen

Låt ontet rinna bort

Stäng ögonen

Kom ihåg dofter

Av snö, syrener, smultron

Nybakat bröd och kaffe

Minns ljudet av

Glada talgoxar

Överröstande allt annat

På våren

Tillåt dig känna

Lyssna

Och minnas

Spara allt detta

Det finns tillfällen

Då man behöver

Den inre minnesburken

För att orka leva

Måndag med liten dikt och (självplågande men ändå rolig) nostalgi

Så var det måndag igen. En måndag som känns lite sömnig måste jag säga. Det har inte blivit så mycket gjort idag men ibland har man ju såna dagar. Helgen däremot var ju rätt så välfylld med aktivitet, Isac var ju här på lördag och sov över tills igår och igår kom Erika för att hämta honom och stannade ett tag. Viktor blev klippt och han blev så fin. :-) Jag rände i tvättstugan igår eftermiddag också. Så det var fulltecknat liksom. Kanske därför jag är extra sliten idag.

Idag fick det mesta ligga nere när det gäller laminering och sånt för Carinas dator hade kraschat så vi kunde inte skriva ut nånting. Så det blev ändrade planer men det gjorde inte så mycket.

Läste bland annat i en pärm med dikter och jag fann en (bland många) som jag tycker är bra. Den är skriven av Ann-Kristin Åklint och finns med i en diktbok som heter Skymningspendlaren.

Omvänt

Jobbet hemligt hemlikt
hemmet hemligt jobbigt
avkopplande arbetsliv
hektiskt hemliv
semester är mammaledighet
mammaledighet är mammaarbetstid
arbete är fritid
fridtid
tid för tankefrid

Ann-Kristin Åklint

Det där med mammaledighet som är mammaarbetstid är väldigt träffande tycker jag. ;-)

Satt här och letade på Youtube efter nåt som hade med måndag att göra, för jag är lite seg i huvudets kola idag och ville ha nåt lättsamt att glo på. Hittade då ett klipp som heter "Nostalgi från Äntligen Måndag". Nostalgin syftar på hur SVT var under 80-talet, vad som visades i teve i våra två kanaler helt enkelt.

Äntligen Måndag är en programserie som visades 94-95, och som jag inte har sett alls, med Fredde Granberg, Peter Settman och Kajsa Thoor som programledare. Visste inte ens att programmet fanns förrän alldeles nyss. Ljudet är väldigt lågt men det är lika bra när man hör den musik som faktiskt framfördes under 80-talet i SVT. (GAAH!) :-)

Kläder, humor, musik med mera. Det var ju så här och hur i hela friden stod man ut? Men det fanns ju inte så mycket att jämföra med... men det är allt så man skäms lite å andras vägnar. Ibland när jag ser på foton från den tiden så blir jag lite lätt förtvivlad. Hur man såg ut!

Hoppas att ingen blir alltför deprimerad av denna tripp. :-) Ha det gôtt. Kram!

Denna gång vet jag faktiskt vem Nobelpristagaren är

När jag fick läsa att Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur så kände jag att "det var ju roligt" och den lite svala reaktionen betyder inte att jag tycker att Nobelpriset är som en 25-kronorsvinst på Triss eller så. Nej det är bara mitt vanliga sätt att reagera på sånt där. :-)

När jag pluggade litteraturvetenskap, i slutet av 90-talet, så blev alltid alla lärare/lektorer alldeles glansiga i ögonen så fort Tranströmer kom upp i diskussionen. Och de prisade honom ständigt. Men på den tiden kunde jag inte riktigt uppskatta det han skrev. Tyckte att det han skrev ibland var lite svårt att liksom ta till sig.

Så imorse tog jag fram mitt ex av Svensk Dikt som jag använde under studierna. En tjock bok full med svenska poeter och diktare och som är fullklottrad på sina ställen med sånt där "klokt" som kom fram i analyserna. Jag har alltid haft svårt att analysera dikter. För mig så går de endera rakt in i mitt innersta och stannar där eller också fattar jag inte ett smack. Och det spelar ibland ingen roll hur mycket jag får förklarat för mig att "såhär tänkte han och detta är en metafor för det och det..." Jag sitter där i alla fall och tänker att "så kanske diktaren inte alls tänkte det är nog bara du som gör det".

Jag fann dock en dikt av Tranströmer som jag hade gjort en liten stjärna vid. Vilket då innebär att jag tyckte mycket om den då när jag läste den första gången och detsamma gjorde jag nu. Här kommer den.

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, som kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Tomas Tranströmer

Den här dikten fann mig liksom. :-) Inte tvärtom.

Sen har vi ju den fantastiskt duktige och väldigt omtyckte Steve Jobs som gick bort häromdagen. Honom har jag ingen direkt uppfattning om så sett men jag läste ett citat av honom nånstans (förmodligen The Maddow Blog) och jag tyckte det var så in i baljan bra att jag lägger in det här.

"Your time is limited, so don't waste it living someone else's life. Don't be trapped by dogma — which is living with the results of other people's thinking. Don't let the noise of others' opinions drown out your own inner voice. And most important, have the courage to follow your heart and intuition. They somehow already know what you truly want to become. Everything else is secondary." - Steve Jobs

WORD!
Som de säger på en del forum när de gillar och håller med till hundra procent om vad som skrivits i ett inlägg. :-) Jag brukar försöka låta bli att skriva svengelska eller blanda in engelska ord men ibland så går det inte att låta bli.

Ha en bra fredag! Kram!

Vy från mitt köksfönster i förra lägenheten. Ibland saknar jag faktiskt utsikten. Men det är också det enda...