Läget efter vitaminfastan

Status efter fastan: 

* Har hittills gått ner 4 kilo (på 10 dar) och det verkar bli mer trots att fastan är över.

* Nästan ingen värk alls i kroppen. Musklerna är fortfarande lite stela och jag har ju inte blivit av med fibron men den är mycket lindrigare nu.

* Lederna är mjukare och jag kan röra mig bättre. Kan sitta ”skräddare” utan att det känns som om benen ska gå av. Orkar städa och greja utan att känna mig helt utsliten efteråt.

* Sover mycket bättre. Vaknar mer utvilad och pigg på morgonen.

* Inga värktabletter! Hurraaaa!!!!!!

* Jag känner mig glad. (Och ännu mer knäpp och stôlli än förut 😜) Och jag är inte varken orolig eller stressad.

För första gången på evigheter så kan jag svara ärligt när nån frågar mig hur jag mår. Jag kan säga att jag mår bra och det är sant. Musklerna är stela fortfarande och jag får mjölksyra i en del ryggmuskler när jag står och diskar men jag har inte den där molande värken som är så tröttsam. 

Jag är också mer avslappnad vilket jag tror är själva anledningen till att värken är såpass lindrig nu. Som sagt musklerna är ju inte starkare så sett men de värker inte som förut och jag kan förhoppningsvis träna upp dem lite nu när jag inte hela tiden är så trött. 

Har fått tillbaka gnistan. Jag har mer energi och vill göra sånt som jag inte orkat på flera år. Tar lite i taget dock för jag vill inte ta i för hårt. Men jag mår bra i både kropp och själ för första gången på många, många år. Så fastan var värt allt besvär, all värk och trötthet i början och den ständiga hungerkänsla som i alla fall jag hade. Det stod ju i fasteschemat att den skulle gå över efter ett tag.

Som den retsticka han är så såg Viktor till att jag kände matlukten extra mycket när han skulle äta sin mat. Skitungen! Jag gnällde på honom och sa att han skulle stötta mig när jag fastade. Han skrattade bara. Men han är så go och han menade inget illa.

Tror faktiskt han är lite stolt över mig för att jag orkade genomföra fastan.  Jag är själv stolt att jag orkade för jag mådde fruktansvärt dåligt i början. Men ju mer bôs som ska ur kroppen desto sämre mår man väl när det börjar rensas ut. 

Jag har börjat äta nu igen men jag tar det försiktigt så att magen ska vänja sig. Längtar fortfarande efter rostat bröd men det får vänta lite till. 

Men så småningom ska jag väl ha mig en rostad skiva Längtan (världens godaste mörka bröd som är mums att rosta) med ost. 😊 Ser fram emot det. Är inte namnet på brödet helt underbart? Längtan. 

Det gäller också att jag tar väl hand om mig själv framöver så att jag kan få njuta av att må så här så länge som det nånsin går. 

Kram på er! 

💖

Dagens funderingar - det där med det psykiska måendet, att lita på andra och hur svårt det är.

Denna dagen - ett liv, som farbror Melker säger i ett avsnitt av Saltkråkan. Och vad gör man med dagen för att den ska bli så bra som möjligt? Imorse vaknade jag runt fyratiden och kunde inte somna om. Jag gav upp vid fem. Ingen idé att ligga där och bara fundera för tankarna var ju i full gång liksom.

Gårdagen var bara värk hela eftermiddagen/kvällen så den dagen stryker vi ur almanackan tycker jag! Låg däckad i sängen efter lunch och orkade absolut ingenting. Men det var på ett vis bra för jag behövde det. Det ska mycket till för att jag låter fibron ta över på det viset men nu behövde jag faktiskt vila.

När jag rannsakar mitt mående så kan jag konstatera att det är rätt längesen jag mådde bra. Längesen jag var tillfreds med tillvaron. Minns faktiskt inte när jag var det senast. Jo jag har ju förstås en del dagar då det känns rätt okej då. Inte så att jag går och hänger med huvet varje dag. En del dagar kan vara bra med en del ljuspunkter att glädjas över. Minns sången "Just idag är jag stark" för det kan vara flyktigt och det gäller att ta vara på det. Rätt som det är så kommer det vara fler bra dagar än de där dystra så man får hålla ut.

 

Det senaste året har innehållit både bra och dåliga saker vilket har påverkat mig på lite olika vis. Det har oavsett tagit mycket energi och gjort mig trött. Och då menar jag inte bara trött i kroppen så jag behöver vila och sova utan trött. Dränerad. Känslomässigt. Jag går ju liksom "all in" när jag gör nåt. Inget halvdant tjafs här inte! Är jag engagerad i vad det än är så ger jag järnet. Sån är jag. Och efter min utmattningsdepression är jag ju inte lika stark och måste tänka mig för mer än en gång så jag inte blir helt tömd på energi. Det är en balansgång och jag har fixat den rätt bra ändå tycker jag nog. Det är ytterst sällan som jag inte tagit varningstecknen på allvar.

 

Det behöver inte vara så mycket som gör mig glad och lycklig men när man har en oro i själen så orkar man oftast inte se de där små sakerna som man annars uppskattar. Jo naturligtvis finns det tillfällen då jag känner att jag är glad men de har väl inte varit så många den senaste tiden. Jag skrattar en hel del i alla fall, jag har ju Viktor som kan bråka lite med mig och oftast får mig på bra humör, men det saknas nåt ändå liksom. Även om jag trots det mår ganska bra för närvarande. Läget är under kontroll så att säga. Så det är förhoppningsvis på väg åt rätt håll.

Det syns inte på utsidan när man mår dåligt i själen. Man blir också väldigt duktig på att dölja det eftersom man inte vill göra andra ledsna eller deppiga. Man är liksom rädd för att på nåt vis smitta dem. Och ärligt talat, livet var ju så mycket enklare när man var tonåring och gick på högstadiet (fast det tyckte man ju inte då) för då hade man oftast en bästa vän att dela allt med. Kanske flera vänner som visste det mesta om en. Som visste allt man tänkte på och sånt som var viktigt för en. Allt från frustration över ens föräldrar (som inget fattade) eller nån kille man var kär i. För man pratade ju i eeeeevigheter om allt sånt där. 😛 Vilket är bra att göra för man bearbetar saker och sen kan man släppa dem och gå vidare till nästa ämne.

Numer känner jag att det blir allt svårare att hitta människor som det går att lita på. Som jag faktiskt vågar öppna mig för.Och som inte blir trötta på mig om jag tjatar om samma saker ibland. Därför håller jag väldigt mycket för mig själv. För egen del är jag väldigt intresserad av andra och vill gärna veta vad de tänker på och hur de mår. Sen är det också viktigt att man behåller det man får veta för sig själv. Om nån anförtror mig nåt personligt så stannar det hos mig.

 

Jag lyssnar gärna, ställer frågor och vill verkligen veta mer om den jag pratar med. Och det var nog det mest spännande under min tid i hemtjänsten. Att få höra livshistorier från en tid då man själv inte ens var född. Få veta hur allt var då. Även på mitt senaste jobb, där jag var platsansvarig, ingick det ju i mina arbetsuppgifter att bry mig om andra. Nåt som passade mig bra.

 

Men själv har jag inte delat med mig så mycket från mitt eget liv. Jo kanske om nån frågat mig och faktiskt velat lyssna på svaret. Detta har med tillit att göra. Att våga öppna sig för nån utan att behöva vara rädd för att allt man säger ska vändas emot en. Nåt som jag varit med om sen jag var liten. Att bli hånad, av en person man då trodde var att lita på, för att man uttryckte sina åsikter. Som barn har man ju så många idéer och ska få uttrycka dem utan att få nedvärderande kommentarer.

 

Jag har lärt mig att hålla mer och mer saker inombords för att liksom skydda mig själv. Det man säger kan ju inte tas tillbaka, bli osagt, för det är ju ute i det fria och ibland vill man inte utsätta sig för det. Även om det får en att gå sönder på insidan. Vissa saker går bara inte att säga hur som helst. Trots att man kanske vill.

För att nämna nåt annat, så här på slutklämmen, så är jag numer med i en åtgärd via arbetsförmedlingen som heter iNDA (ja det skrivs så) och där blir jag bemött med väldigt stor värme och respekt och jag känner mig alltid så välkommen när jag är där. Vi pratar mycket och reder ut vad jag kan och vill när det gäller ett arbete. Så det känns bra. Allt hopp är inte ute! 😉 

Ha en bra dag! 💗

Och nu, om nån orkat läsa ända hit, så bjuder jag på en dikt ur boken Vägen Upp.

Livets minnesburk

Ta dig tid

Sitt en stund

Tänk på sånt

Du kanske glömt

Minns hur det känns

I magen

Av skratt som vill ut

Sockerdricksbubblor av glädje

Ta även emot gråten

Som befriar dig

Från sorgen

Låt ontet rinna bort

Stäng ögonen

Kom ihåg dofter

Av snö, syrener, smultron

Nybakat bröd och kaffe

Minns ljudet av

Glada talgoxar

Överröstande allt annat

På våren

Tillåt dig känna

Lyssna

Och minnas

Spara allt detta

Det finns tillfällen

Då man behöver

Den inre minnesburken

För att orka leva

Invigningsjippo på jobbet!

Tiden går så fort, jag är hemma rätt sent på eftermiddagarna och då är det en massa andra grejer som måste göras. Inköp av mat, matlagning och disk och förberedelser inför nästa dag. Bland annat...

Idag hade vi invigning av min arbetsplats; Svenska Migrationscentret i Forshaga. Stort jippo med kommunalråd och landshövding och allt. :-) Jag var inte med och minglade men fick ändå träffa bekanta och även obekanta som fann vägen in till mitt rum där jag höll till och jobbade istället för att mingla.

Fick besök på mitt kontor av självaste landshövding Kenneth Johansson, en mycket sympatisk man. Även kommunalrådet Angelica Rage hälsade på inne hos mig. Sen hade jag ett varmt möte med min före detta socialsekreterare som är så glad för min skull. Hon sa att hon skulle sakna alla mina personliga brev eller lappar, bland annat med smilies, som ofta följde med när jag skickade in ansökan. Hon brukade bli glad av dem sa hon. Är man en bra socialsekreterare, som hon är, så är det nog inte så himla lätt att jobba med det de gör. Alla konstiga regler de måste följa. Vi har haft en bra relation hon och jag även om vi liksom började i fel ände med att hon (första gången vi hade kontakt) nekade mig ersättning för en månad en gång för längesen. Men det rättade till sig med tiden mellan oss.

Folk från socialen och arbetsförmedlingen var inbjudna och media var också där. Jag lyckades hålla mig undan både fotografer och journalister. :-)

Lugnet före stormen. :-)

(Märkte nyss att versionen av bloggen man kan läsa via telefon har mycket luft mellan fotona. Ledsen för det... vet inte varför det blir så. )

Landshövdingen inledde det hela med ett tal.

Här knyts bandet ihop (istället för att klippas av) inför samarbetet mellan kommunen, arbetsförmedlingen och Svenska Migrationscentret.

Längst till vänster där framme står vår platschef Tomas, sen är det landshövdingen Kenneth Johansson, Angelica Rage, chefen för AF i Forshaga (minns ej hans namn tyvärr) och en kille som heter Martin om jag minns rätt. Jag har så svårt ibland för att komma ihåg folks namn och vad de har för uppgift. Han verkade vara en av de ansvariga för samarbetet och att det blev av. 

Angelica Rage lämnade över en fin blomma.

Efter allt prat bjöds det på snittar och dryck.

Även om jag inte deltog energiskt i minglande och pratande med folk så var jag väldigt trött när jag åkte hem idag. Men det var på det hela taget en väldigt lyckad invigning. :-) Och för att förtydliga; bilderna är mina, tagna med telefonen. Jag vet inte när detta hamnar på nyheterna, i tidningar och teve. Så jag kanske är först. Hehe...





Och en annan så totalt fantastisk sak händer imorgon.... jag får nämligen min första LÖN! Min första lön på tio år! :-) Det är nåt att fira. Men det blir nog som vanligt, fredagsmys med Viktor. Bästa sättet att fira på. ;-)


Ha det gôtt! Kram!

Ofattbart men sant och glädjande! (Varning för långt inlägg)

Det var ett tag sen sist. Och jag har stora nyheter. Mina närmaste vet ju redan men nu gör jag det mer officiellt liksom. Har inte riktigt vågat tro på det och än känns det overkligt.

Jag har fått en anställning! Jag har fått jobb! Jag börjar jobba den 1 april, det vill säga nästa vecka. Och nej det är inget aprilskämt. ;-) Det är en utvecklingsanställning som senare övergår i en trygghetsanställning. 

Anledningen till att jag inte skrivit nåt om det förrän nu beror nog mest på att jag inte ville äventyra själva äktheten i det. Som att ifall jag skrev om det eller sa det högt för många gånger så visade det sig att det bara varit en dröm eller så.

Vad är det för slags jobb då som jag äntligen fått? Jo det är hos Svenska Migrationscentret som nu öppnar kontor i flera kommuner runtom i landet.Bland annat då i Forshaga som är min kommun.

Här finns en länk som handlar om just detta.

Och här är ett pressmeddelande med lite detaljer. 

(Tillägg den 28/3 - om länkarna av nån anledning inte funkar så finns också en Facebooksida. ) ;-)

Sen jag fick veta att jag skulle få en anställning har jag sakta börjat förstå att detta är vägen tillbaka till frihet. Till ett nytt liv. Ja det låter väldigt dramatiskt men det är sant. När jag blev sjuk 2004 trodde jag först inte att jag skulle behöva kämpa så för att få hjälp. Jag fick heller ingen hjälp, blev ju bara intalad att jag snart skulle bli frisk, att det inte var så farligt.

Men jag blev ju inte frisk för det. Snarare tvärtom. Så mina förhoppningar om att kunna arbeta kom inte förrän jag på min praktik på pastorsexpeditionen hade kommit upp i 30 timmar i veckan och kände att jag orkade det. Men det var ju bara för ett par år sen.

Många gånger har jag ju tänkt tanken att jag aldrig mer skulle kunna jobba. Trodde aldrig jag skulle få en sån här chans.

Men nu är jag där. :-)

Lite orolig är jag dock eftersom jag så fort blir trött om det blir för mycket omkring mig. Och jag är anställd på heltid, vilket jag aldrig varit nånsin förr. Jo när jag gjorde praktik i samband med min undersköterskeutbildning, all praktik är oftast på heltid, men det var längesen. Känns som en hel evighet sen och det var det också, nämligen 1991. :-)

Så nu håller jag på, så här veckan innan, och ordnar och planerar hur jag ska lägga upp min tillvaro framöver med ett jobb som kräver min tid åtta timmar om dagen och så får jag lägga till bussresorna på det. Det är så mycket som jag behöver förbereda och försöker ta en sak i taget i lugn och ro.

Viktor är förberedd också. På att jag inte kommer vara hemma lika mycket. Att han kommer hem före mig varje dag och att jag åker hemifrån förmodligen innan han ens gått upp på morgonen. Så visst blir det skillnad men denna skillnad är vår frihet.

Känslan av frihet är enormt viktig. Att slippa skicka in papper till socialen varje månad och bli granskad och få så himla lite att leva på. Att Viktor från och med nu kan få behålla sitt studiebidrag själv eftersom det inte kommer att räknas in som hushållets inkomst. Pengarna är ju hans men enligt socialen är de hushållets och räknades in i normen. Vi var ju tvungna att använda dem till mat.

Tre ord som betyder allra mest för mig just nu: Jag får lön. Så jag kan försörja mig utan att behöva gå till socialen. Och jag är stolt över att få betala skatt igen eftersom jag vet att en del av skatten går just till kommunens socialtjänst till alla de som fortfarande har det som jag haft det. Jag är stolt över att nu kunna bidra till att hjälpa dem som jag blev hjälpt. För jag vet vad viktigt det är att få denna hjälp. Samtidigt som jag förstås önskar att de som är sjuka ska få pengar från F-kassan istället. Utan att ständigt bli ifrågasatta.

Arbetsuppgifterna är jag heller inte orolig för, det är verkligen sånt som intresserar mig, så det ska nog gå bra. Vi i arbetsgruppen ska nu alltså bygga upp vår arbetsplats själva, utforma den. Som flest blir vi 20 stycken men just nu är vi inte så många. Vi kommer att få tillskott längre fram av bland annat nysvenskar som vi då får ta hand om till viss del och stötta. Det känns bra och meningsfyllt tycker jag. Men först ska vi få bli lite varma i kläderna själva. :-) Få komma in i jobbet i lugn och ro, som han sa den där trevlige och sympatiske mannen som informerade oss och som jag just nu glömt namnet på.  

Så jag slapp bli indragen i jobb och utvecklingsgarantin (FAS 1/ FAS 2) tack och lov.

Känslan av att världen är öppen för mig igen har infunnit sig. Vägen hit har varit lång och ibland mycket plågsam men nu är jag ändå här. Till slut. :-) Sen att det kommer bli kämpigt även om jag har ett anpassat jobb vet jag ju förstås. Men jag är redo och peppad.

Men jag hade inte kommit hit där jag är idag utan alla de som jobbade/jobbar i församlingen. Inte heller utan coachen Anna som fann praktikplatsen som passade mig perfekt.

Ja det finns några stycken, ingen nämnd ingen glömd, som jag har att tacka för allt som fört mig framåt sen 2009 då jag blev inskriven i Projekt Kraftstation. Då är det så mycket enklare att vandra på den där svåra stigen om man har folk som stöttar och uppmuntrar. Och som tror på en och ens förmåga att komma igen. Det är det viktigaste av allt.

Kram!

Inte så trevliga minnen

Läste om detta idag och åkte genast tillbaka drygt tio år i tiden.

http://www.vf.se/nyheter/karlstad/hemtjanstanstalld-slar-larm

Jag insåg när jag läste att inget har förändrats, till det bättre, sen jag jobbade i hemtjänsten i Karlstad kommun. Det är nu tio år sen jag blev sjuk. I tio år har jag kämpat mig tillbaka till ett något sånär drägligt liv och jag är ännu inte där. Jag har fortfarande en bra bit kvar.

Och inom hemtjänsten håller de fortfarande på och sliter ut folk utan att fatta det. Samma gamla visa fortfarande. Men för tio år sen så stod det inte så mycket om det i tidningarna för det var nog inte riktigt så illa men det var precis likadant med att man nog velat vara anonym om man skulle gått ut med det. Risken att få skit för det efteråt är alldeles för stor även om det ju inte borde vara så.

Jag kämpade för bättre arbetsledning, vi hade en chef som var totalt känslokall, men det blev för mycket för mig och jag orkade inte till slut. Jobbet i sig är så himla tufft och har man då en chef som skiter fullständigt i sina anställda så kan ju inte resultatet bli så bra.

Att chefen till kvinnan som uttalar sig i artikeln säger att hon aldrig tänker följa med ut och jobba en dag tycker jag påminner lite om den chef jag hade. Nu tror jag inte det är hon men om fler har samma inställning så drabbar det ju de anställda mycket hårt. Att inte ens anstränga sig för att förstå hur de anställda har det på jobbet är ju att skita i dem och hur de mår. Om det ska till en förändring så måste även cheferna vara inblandade och faktiskt förstå att det inte kan fortsätta så här. Men de verkar inte vilja förstå.

Om man sa nåt, hade åsikter och kritik eller tyckte nåt kunde ändras, så sa hon att "om det inte passar kan du söka dig ett annat jobb". Vi ville kanske inte ha ett annat jobb, vi ville ha ett jobb med drägliga villkor. Och även om jag kanske inte ville jobba kvar så kunde jag inte sluta på grund av att jag behövde försörja mig och min familj.

Vi ville ha en chef som kunde uppskatta det slit vi gjorde. Sånt kan göra att man faktiskt orkar med även om det är tufft. Nu hade vi ett stressigt arbete samtidigt som vi hade en chef som tyckte vi var otillräckliga eftersom pensionärerna ringde henne och beklagade sig att vi inte hann ens det vi skulle och att vi alltid var stressade. Hon tyckte också att vi kostade för mycket pengar. Nåt hon påminde oss om då och då.

Hon var också väldigt tydlig med att hon struntade helt i hur vi hade det privat bara vi kom till jobbet. Påpekade ständigt att det var hon som var chefen och att det var hon som bestämde. 

Eller som hon sa på en arbetsplatsträff. Att hon var så trött på alla dessa jävla pensionärer som ringde till henne och klagade hela tiden. Hon menade att detta var vårt fel. Att de klagade. Och det var inte första gången hon sa så. Ändå kunde hon, när hon hade sina bra stunder, faktiskt rekommendera oss att vi skulle säga till pensionärerna att de skulle ringa henne istället för att låta det gå ut över oss.  Vi skulle hänvisa till henne. Men när vi gjorde det så var inte det heller bra.

Jag pratade med hennes chef om hennes beteende, vilket jag nog skrivit om förut, och han menade att han aldrig sett den sidan av henne. Vilket ju var självklart, han var hennes chef och hon vågade väl inte bete sig så mot honom...

Att jobba i hemtjänsten är oerhört tufft. Det tar hårt både psykiskt och fysiskt men om man har en chef som bryr sig så klarar man mer och känner sig uppskattad. Jag vet eftersom jag haft andra chefer som faktiskt lyssnat och brytt sig. Och då går jobbet lättare.

Läste nånstans att det gjorts en undersökning om att det vi mest vill ha på jobbet är uppskattning av chefen. Lönen kom inte i första hand. Att kunna påverka sin arbetssituation är också viktigt.

Om jag var chef i hemtjänsten skulle jag ju veta precis hur det var att jobba där. Jag skulle också gå med i jobbet ibland för att på det viset låta pensionärerna se att jag faktiskt brydde mig om både dem och de anställda. Jag skulle hälsa på mina anställda ofta och uppmuntra dem, lyssna på dem och även ta med mig fikabröd. :-) Garanterat! Och jag skulle ta med mig deras åsikter högre upp till de där som absolut inte fattar vad det är frågan om och inte ge mig så lätt förrän de lyssnade. Så det så!

De flesta enhetschefer är före detta sjuksköterskor så de har ju nån gång jobbat i vården, en gång för längesen. Men kanske inte i hemtjänsten. Det är en viss skillnad.

Nu tänkte jag bjuda på en sång från Assasins Creed 2. Ett av Viktors favoritspel. Jag älskar musiken till spelet och lyssnar ofta på den. Denna sången är en av mina favoriter. Både sorglig och vacker. 

Ha det bra. Kram! 

Regn och rusk och trevligt sällskap på bussen

Idag har jag varit till Arbetsförmedlingen. Det var inte något jag önskade göra så här innan jul men... inget att göra åt. Jag hoppades också få nåt slags positivt besked men det sket sig. :-(

I september fick jag veta att kommunen skulle anställa 20 personer att ha hand om ett emigrantregister och att jag då skulle vara en lämplig kandidat till ett sånt jobb. Anställningar ska göras runtom i hela Sverige så det är många kommuner som väntar på besked. Men det är tydligen krångel med huvudkontoret i Stockholm när det gäller att komma igång med detta. Enligt min kontakt på AF så vet vi egentligen inte varför de krånglar men det har blivit helt stopp där. Så nu är det bara att vänta. Kommunerna får uppenbarligen inte bestämma själv, förstås. Då hade det hela säkert varit klart nu. Målet var också att allt skulle starta i januari 2014. Nu blir det ju inte än på ett tag.

Sen var det mycket annat också som hon ville jag skulle tänka på tills vi ses igen nån gång efter helgerna. När jag varit öppet arbetslös i 14 månader så blir jag erbjuden att vara med i jobb och utvecklingsgarantin. Och då behövs det inga kringelkrokar utan då blir jag beviljad både det ena och det andra när det gäller ersättning och annat, sa hon. Detta infaller i mars nästa år. Okej. Hon förstår ju såklart att det enda jag vill ha är en anställning med en lön som jag kan leva på men nu är ju inte läget så i dagens Sverige. Sen hade tydligen benämningen funktionshinder tagits bort när det gällde prioriterade grupper och ersättningar och annan hjälp. Nu hette det nåt annat, tror hon sa, "tidig insats". Det ska tydligen bli svårare att bli kvalificerad till vissa insatser.

Alla dessa åtstramningar inom AF just nu är ju lite märkliga eftersom det snart är valår. Då brukar ju sittande regering friskt dela ut pengar åt alla möjliga håll just för att folk ska rösta på dem även nästa gång. Jag förstår att personalen är frustrerad när det dras in på precis allt som faktiskt kan hjälpa utsatta grupper som söker jobb.

När jag klev på bussen, efter att ha stått och väntat i det ettriga småregnet, så satt Viktor där och vinkade glatt åt mig. :-) Vi satt och pratade lite om vad de gjort sista skoldagen, förutom att de slutat tidigare än vanligt, och han sa att de sett på filmen "Ett päron till farsa firar jul". Han tyckte den var kul. Sen mindes han inte varför jag hade varit i Forshaga och när jag talat om det så pratade vi lite om jobb och sånt.

Vi pratade också om att det är synd att han inte kan rösta nästa år för han fyller inte 18 förrän i december. För jag vet att han väldigt gärna skulle göra det om han fick. Istället får han vänta i fyra år till. Inte kul.

Jag hoppas innerligt att folk faktiskt tar sig i kragen, eller vad de nu kan ta sig i, och går och röstar nästa år. Ligg inte hemma i soffan, gå och rösta! Det är både en rättighet och en skyldighet att göra det. Om folk inte tar sig i kragen och går och röstar så kan de ta sig i brasan för då har de försatt sin bästa chans till att påverka hur landet vi bor i ska utvecklas i framtiden.

Regnet skvalar och det är mörkt, inget julväder precis, men det gör inget. Så länge som det är mysigt här hemma/inne så kvittar vädret. :-)

Ha en go kväll! Kram!

Så här vill väl kanske många att det ska se ut nu. Och visst är det fint men man får ta det man får. :-)






 (Bilden är från nätet via Twitter)

Nobelpris

Idag är det ju dags för utdelning av Nobelpris åt alla håll. Som jag brukar säga varje år; jag har ett eget Nobelpris som är mer värt än nåt av de där som delas ut ikväll.

Mitt Nobelpris fyller 17 år idag. Han har snart klarat av en termin på gymnasiet, på IMAS, i Karlstad. Helt otroligt vad fort tiden går! Snart är det jullov, vilket han ser fram emot.



Det har ju varit minnesstund för Nelson Mandela också idag. Jag har inte sett på den, jag är så lättrörd och orkar inte sitta här och bli lös i näsan. Men jag har tänkt på honom och på det han representerade. En fantastisk människa på det hela taget.

Fann en fin bild av honom häromdagen, på nätet.

Hans glada ansikte och härliga leende är verkligen nåt att minnas. :-)

Kram!

Viktors fiende och en stressad arbetslös

"Sommaren är min värsta fiende. Det kommer inte att bli bra förrän den är död".

Hårda ord sagda av en väldigt svettig kille när han precis var hemkommen från stan tidigare idag. Otur för Viktor att sommaren bestämt sig för att hänga i ett tag till även om det är september. ;-) Han lider verkligen av värme. Och inne i bussen kan det bli rätt varmt också.

Skolstarten gick över förväntan faktiskt. Bussresorna är väl inte så roliga men än så länge är det inte alltför mycket gnäll. Under första riktiga skolveckan fick eleverna en så kallad "thinkpad". Den är som en liten mini-laptop och behändig att frakta. Denna ska de dra på varje dag fram och tillbaka nämligen. Det är ett arbetsverktyg för dem som de alltid ska ha tillgängligt.

Viktor var mycket nöjd både med lärare och klasskompisar. Och hittills har han inte sagt nåt negativt om undervisningen heller. Tvärtom. :-) Hoppas att det varar.

De är indelade i små grupper med cirka 8 elever i varje och det innebär ju en ganska lugn miljö. De har två lärare (på dessa 8) som är deras mentorer. Allt är väl strukturerat och eleverna får bra information innan de ska göra saker. Känns väldigt bra. Men så är det ju anpassat för Aspergare också.

Själv har jag fullt upp med att hänga i och "sköta mig". Jo det är ju så. Har inte hört nåt från AF än men hon skrev upp mig på en väntelista som jag inte minns vad det heter nu. Där man kan få extra hjälp eller hur hon nu sa. Varför kan jag aldrig komma ihåg nåt? Ibland blir jag orolig för jag är så disträ men jag tror att jag är stressad helt enkelt.

Det är jäkligt stressigt att vara en arbetslös med funktionshinder. När jag var som sjukast (för några år sen) så tänkte jag aldrig på att jag skulle kunna jobba alls. Då ville jag bara vara ifred och ta det lugnt. Men även det var stressigt eftersom jag ju egentligen inte ansågs vara sjuk utan frisk. När man ska behöva bevisa sin sjukdom så måste man ju alltid ta fram det sjuka och då försvinner ju också det friska man har. Det har jag sagt förut tror jag men det tål att sägas igen. Ingen blir friskare av att bli ifrågasatt och tvingas överbevisa sin sjukdom. Snarare tvärtom eftersom det tar hårt på självkänslan och man blir ännu mer deppig.

Apropå att vara stressad och disträ... För ett tag sen stod jag och skulle fälla ihop strykbordet och helt plötsligt hade jag glömt hur man gjorde. Jaha, tänkte jag, då får jag väl stå här och vänta tills jag minns då. Och efter några sekunder så kom jag ihåg och kunde fälla ihop det och ställa in. Men nog blev jag förvånad när jag faktiskt inte kom ihåg hur man gjorde!

Saknar förra hösten. Då var jag fortfarande kvar på praktiken och kände mig trygg och lugn med det. Om jag hade vetat att det skulle bli så här när jag slutade så hade jag nog inte gått med på det. För nog trodde jag att min handledare på AF hade något annat på gång för mig istället. Endera ny praktikplats eller utbildning. Nog för att jag hade kunnat gå den där kursen som jag skrev om i juni men... det var inget för mig. Det handlade endast om såna jobb som jag verkligen inte ska ha. Stressiga jobb.

Jag har ju fortfarande kontakt med Carina. Vi har ju både bok och utställning att prata om fortfarande. Som tur är. :-) Och nya utställningar också. Och det blir ju i samband med Skapande Kraft. 

Nej nu ska jag nog ha mig en kopp te.

En aning höstfärg bland det gröna...

Ha det gôtt! Kram!