Regn och rusk och trevligt sällskap på bussen

Idag har jag varit till Arbetsförmedlingen. Det var inte något jag önskade göra så här innan jul men... inget att göra åt. Jag hoppades också få nåt slags positivt besked men det sket sig. :-(

I september fick jag veta att kommunen skulle anställa 20 personer att ha hand om ett emigrantregister och att jag då skulle vara en lämplig kandidat till ett sånt jobb. Anställningar ska göras runtom i hela Sverige så det är många kommuner som väntar på besked. Men det är tydligen krångel med huvudkontoret i Stockholm när det gäller att komma igång med detta. Enligt min kontakt på AF så vet vi egentligen inte varför de krånglar men det har blivit helt stopp där. Så nu är det bara att vänta. Kommunerna får uppenbarligen inte bestämma själv, förstås. Då hade det hela säkert varit klart nu. Målet var också att allt skulle starta i januari 2014. Nu blir det ju inte än på ett tag.

Sen var det mycket annat också som hon ville jag skulle tänka på tills vi ses igen nån gång efter helgerna. När jag varit öppet arbetslös i 14 månader så blir jag erbjuden att vara med i jobb och utvecklingsgarantin. Och då behövs det inga kringelkrokar utan då blir jag beviljad både det ena och det andra när det gäller ersättning och annat, sa hon. Detta infaller i mars nästa år. Okej. Hon förstår ju såklart att det enda jag vill ha är en anställning med en lön som jag kan leva på men nu är ju inte läget så i dagens Sverige. Sen hade tydligen benämningen funktionshinder tagits bort när det gällde prioriterade grupper och ersättningar och annan hjälp. Nu hette det nåt annat, tror hon sa, "tidig insats". Det ska tydligen bli svårare att bli kvalificerad till vissa insatser.

Alla dessa åtstramningar inom AF just nu är ju lite märkliga eftersom det snart är valår. Då brukar ju sittande regering friskt dela ut pengar åt alla möjliga håll just för att folk ska rösta på dem även nästa gång. Jag förstår att personalen är frustrerad när det dras in på precis allt som faktiskt kan hjälpa utsatta grupper som söker jobb.

När jag klev på bussen, efter att ha stått och väntat i det ettriga småregnet, så satt Viktor där och vinkade glatt åt mig. :-) Vi satt och pratade lite om vad de gjort sista skoldagen, förutom att de slutat tidigare än vanligt, och han sa att de sett på filmen "Ett päron till farsa firar jul". Han tyckte den var kul. Sen mindes han inte varför jag hade varit i Forshaga och när jag talat om det så pratade vi lite om jobb och sånt.

Vi pratade också om att det är synd att han inte kan rösta nästa år för han fyller inte 18 förrän i december. För jag vet att han väldigt gärna skulle göra det om han fick. Istället får han vänta i fyra år till. Inte kul.

Jag hoppas innerligt att folk faktiskt tar sig i kragen, eller vad de nu kan ta sig i, och går och röstar nästa år. Ligg inte hemma i soffan, gå och rösta! Det är både en rättighet och en skyldighet att göra det. Om folk inte tar sig i kragen och går och röstar så kan de ta sig i brasan för då har de försatt sin bästa chans till att påverka hur landet vi bor i ska utvecklas i framtiden.

Regnet skvalar och det är mörkt, inget julväder precis, men det gör inget. Så länge som det är mysigt här hemma/inne så kvittar vädret. :-)

Ha en go kväll! Kram!

Så här vill väl kanske många att det ska se ut nu. Och visst är det fint men man får ta det man får. :-)






 (Bilden är från nätet via Twitter)

Viktors fiende och en stressad arbetslös

"Sommaren är min värsta fiende. Det kommer inte att bli bra förrän den är död".

Hårda ord sagda av en väldigt svettig kille när han precis var hemkommen från stan tidigare idag. Otur för Viktor att sommaren bestämt sig för att hänga i ett tag till även om det är september. ;-) Han lider verkligen av värme. Och inne i bussen kan det bli rätt varmt också.

Skolstarten gick över förväntan faktiskt. Bussresorna är väl inte så roliga men än så länge är det inte alltför mycket gnäll. Under första riktiga skolveckan fick eleverna en så kallad "thinkpad". Den är som en liten mini-laptop och behändig att frakta. Denna ska de dra på varje dag fram och tillbaka nämligen. Det är ett arbetsverktyg för dem som de alltid ska ha tillgängligt.

Viktor var mycket nöjd både med lärare och klasskompisar. Och hittills har han inte sagt nåt negativt om undervisningen heller. Tvärtom. :-) Hoppas att det varar.

De är indelade i små grupper med cirka 8 elever i varje och det innebär ju en ganska lugn miljö. De har två lärare (på dessa 8) som är deras mentorer. Allt är väl strukturerat och eleverna får bra information innan de ska göra saker. Känns väldigt bra. Men så är det ju anpassat för Aspergare också.

Själv har jag fullt upp med att hänga i och "sköta mig". Jo det är ju så. Har inte hört nåt från AF än men hon skrev upp mig på en väntelista som jag inte minns vad det heter nu. Där man kan få extra hjälp eller hur hon nu sa. Varför kan jag aldrig komma ihåg nåt? Ibland blir jag orolig för jag är så disträ men jag tror att jag är stressad helt enkelt.

Det är jäkligt stressigt att vara en arbetslös med funktionshinder. När jag var som sjukast (för några år sen) så tänkte jag aldrig på att jag skulle kunna jobba alls. Då ville jag bara vara ifred och ta det lugnt. Men även det var stressigt eftersom jag ju egentligen inte ansågs vara sjuk utan frisk. När man ska behöva bevisa sin sjukdom så måste man ju alltid ta fram det sjuka och då försvinner ju också det friska man har. Det har jag sagt förut tror jag men det tål att sägas igen. Ingen blir friskare av att bli ifrågasatt och tvingas överbevisa sin sjukdom. Snarare tvärtom eftersom det tar hårt på självkänslan och man blir ännu mer deppig.

Apropå att vara stressad och disträ... För ett tag sen stod jag och skulle fälla ihop strykbordet och helt plötsligt hade jag glömt hur man gjorde. Jaha, tänkte jag, då får jag väl stå här och vänta tills jag minns då. Och efter några sekunder så kom jag ihåg och kunde fälla ihop det och ställa in. Men nog blev jag förvånad när jag faktiskt inte kom ihåg hur man gjorde!

Saknar förra hösten. Då var jag fortfarande kvar på praktiken och kände mig trygg och lugn med det. Om jag hade vetat att det skulle bli så här när jag slutade så hade jag nog inte gått med på det. För nog trodde jag att min handledare på AF hade något annat på gång för mig istället. Endera ny praktikplats eller utbildning. Nog för att jag hade kunnat gå den där kursen som jag skrev om i juni men... det var inget för mig. Det handlade endast om såna jobb som jag verkligen inte ska ha. Stressiga jobb.

Jag har ju fortfarande kontakt med Carina. Vi har ju både bok och utställning att prata om fortfarande. Som tur är. :-) Och nya utställningar också. Och det blir ju i samband med Skapande Kraft. 

Nej nu ska jag nog ha mig en kopp te.

En aning höstfärg bland det gröna...

Ha det gôtt! Kram!

Skolstart med bussåkning, självpepp och en undran från språkpolisen

Idag börjar Viktor gymnasiet.

Han har haft lätt panik i flera dagar nu, och gnölande bett om att få slippa gå i skolan, men inte så mycket för själva skolan tror jag utan för bussåkningen. När han var liten så älskade han att åka buss. Nu - inte så värst. Det är ju en vanesak och jag tror inte han ska behöva gå upp i ottan för att åka iväg. Vi får väl se. Det trista är ju att det tar en stund att åka. Runt 50 minuter ungefär. Och samma när han ska hem. Det kan ju kännas som slöseri med tid. Idag får han dock skjuts av sin pappa eftersom det är en kort dag, 10-12, och allra första dagen. Imorgon kanske han får börja med åkandet. Busskort skulle de visst också få idag. Värmlandskortet.

Min förhoppning är att vi ska kunna flytta tillbaka till stan snarast. Det finns ju i stort sett inga praktikplatser i den här kommunen, enligt AF, så jag har ju förhoppningsvis bättre möjligheter om jag bor i stan. Och då har jag som strävan att eventuellt få tag på en bostad i närheten av Viktors skola.

Det är jobbigt att hålla sig igång. Varje vardag går jag upp tidigt och fixar med allt som jag gjorde när jag hade praktik. Och det är bara för att inte komma ur form. Måste hålla mig redo för praktik/jobb.

Jag frågade på AF om man får hjälp till reseersättning om man får praktikplats i Karlstad och visst, till en viss del men man får betala 600 själv. Varje månad antar jag för det var ju det jag frågade om. Och det finns ju inte en chans att det går när man lever på försörjningsstöd.

Jag vet att jag behöver mer utbildning för att ha en möjlighet till jobb. Om jag får nåt ens då.

Det är inte så lätt alla gånger att hålla ångan uppe. Ibland vill man liksom skita i allt för man orkar inte. Nu ska ingen bli orolig för att jag håller på att flippa ur, för det gör jag inte, men jag har stunder då det känns rätt hopplöst. Jag kommer över de stunderna med hjälp av lite självpepp. :-) Kommer ihåg saker som jag gjort och som uppskattats och så... Det brukar hjälpa.

Hörde på nyheterna att Försäkringskassan räknar med att sjuktalet kommer att stiga under 2014. Och att det är mest psykisk ohälsa bakom dessa siffror. Orsaken var mest stress. DUH! (för att använda ett engelskt ord) Såklart det är psykisk ohälsa som ökar! Folk lever under ständig press och stress numer. Alla orkar inte det. Och vem som helst kan drabbas. Vem. Som. Helst.

För att tala om nåt helt annat... Jag som är en sån språkpolis har börjat märka att folk inte längre skriver "man" i sina texter. I flera tidningstexter har jag läst ordet "en". Mitt eget exempel "Tänk att en aldrig kan få vinna pengar" eller "Om en ska säga sanningen till folk så får en försöka vara ärlig men ändå snäll".  Relevanta meningsexempel för min del... :-)

Som dialektalt ord är det ju helt okej men jag tycker nog inte att det är det i tidningstexter eller texter som finns på nätet och är skrivna av journalister eller liknande. Jag minns inte nu var jag sett detta, jag läser många nättidningar och texter, men jag vet att när jag läste det senast så var det inte i en värmländsk tidning. Jag har sett det på fler ställen.

På engelska används ordet "you" eller "one". "and you wonder if..." Och "and one wonder if..."

Men jag ser sällan att ordet "one" används. Mer i den brittiska engelskan kanske. Jag är inte helt säker.

På svenska blir det "och man undrar om..." och "och en undrar om..."

Som sagt; språkpolisen undrar också. Ifall det är en ny regel som jag missat. Att vi nu ska skriva "en" istället för "man".

Nån som vet? :-)

Ha en bra dag. Kram!

Och som vanligt varje augusti (favorit i repris) så lägger jag in Månsken i augusti med Lena Philipson. Och månbilderna är fantastiska. Älskar månen! :-)

En helg med Isac och ett bussminne

Den här helgen, plus idag, så har jag och Viktor varit hundvakter så jag har haft min lediga dag idag. Det är så mysigt att få gosa med Isac och liksom få rå om honom. Ta långa promenader och gå bort lite av magfläsket. ;-)

Det enda jobbiga är att han vaktar hela tiden och skäller på alla som går in eller ut genom porten. På dagtid går det ju an men på natten är det värre. Och när fiskepojkarna ränner som de gör både dag och natt så kan det bli lite dåligt med sömnen... Men det får ju gå det med.

Jag trodde i min enfald att de kanske skulle resa hem under lovet, som de flesta ju gör när de bor borta under terminerna, men där fick jag tji. Detta är ju sistaårselever också så de kanske inte har lust att åka hem och umgås med familjen och de vänner som bor där. De umgås hellre med varann, åker och fiskar, har fest och så. Jag ser fram emot när de flyttar härifrån för gott till sommaren... egoistiskt jag vet men dessa pojkar (i stort sett allihop som går dessa utbildningar) tar över hela samhället när de anländer på hösten. De är som gräshoppor, bara brer ut sig och tar för sig liksom. Och jag har också hört att de lokala killarna är rätt så förbaskade på dem för de tar ifrån dem alla tjejer... ;-) Jojo...

Men nu är i alla fall Isac hemma hos sig igen, hos matte, som han nog trodde övergett honom, han tror alltid det om hon så bara går till Konsum, så han är nöjd och glad.

Idag har det snöat en del fast nu har det övergått i regn så det är en blöt historia när man ska gå ut. Och bussar kör ner i diken och det ena med det tredje. Det har hänt två liknande olyckor med buss på samma sträcka på väldigt kort tid nu. Man undrar ju om det är bussarna som är dåligt rustade, om chaufförerna är slarviga eller om det beror på nåt annat. En del kör som galningar faktiskt så man vet ju inte hur det gått till.

Under de år som jag åkte buss till och från jobbet i Karlstad så var jag aldrig med om några olyckor även om väglaget ibland var värre än värst. Det snabbaste jag åkt in till stan, på vinterväg med rätt mycket snö, var på en knapp halvtimme och då gick det undan. Det tar runt femtio minuter annars, mer om det är mycket snö. Det var ingen rolig färd. Han som körde såg lite farlig ut, stor och kraftig med tatueringar (har jag för mig), spelade jobbig musik och hade en stor mössa neddragen i pannan så man knappt såg hans ögon. En sån där chaufförsmössa liksom. Som om han var kapten i bussen. Vi (jag, Adde och Erika - de gick på gymnasiet och då var det han som körde ibland) kallade honom för Mössa'. Om jag såg att det var Mössa' som körde så visste jag att jag skulle komma fram ovanligt fort oavsett väglag. :-)

Han var kanske väldigt snäll och go privat och så, man ska inte döma folk utifrån utseendet, men han såg i alla fall farlig ut där han satt bakom ratten i bussen. Och man kunde ju inte ta sig en tupplur precis för man hade fullt upp med att inte trilla av sätet i kurvorna. Ja jag kunde förstås tagit på mig bältet men... nu gjorde jag inte det. Jora så att...

En annan busschaufför kallade vi för Tandbôrsten (och gör fortfarande förresten) men det är en annan historia... ;-)

Så här gör Isac när han frågar om han får komma upp och lägga sig i sängen. :-) Han lägger huvet på sängen och tittar bedjande. Vem kan motstå detta?

Kram!

En missad buss som gav lite extra tid till prat

Sitter här med en kopp kaffe och grunnar på vad jag ska göra härnäst.

Jag missade bussen hem vid elva, efter jag hade varit på möte med min coach och min handläggare från socialen, och blev kvar i en och en halv timme och visste inte vad jag skulle ta mig till på en så tråkig plats. Ugh! Jag gick till banken och bytte sån där bank-på-internet-dosa för min gamla var så dålig nu att jag knappt kunde se siffrorna och de senaste gångerna har det varit en ren lyckträff om jag fått in rätt siffra och kunnat logga in. Det är ju inte lätt när man ska gissa sig fram. Som tur var hade jag varit förutseende och lagt ner dosan i väskan innan jag åkte, ifall jag skulle hinna fixa det idag.

Sen gick jag på Konsum och handlade lite. Skillnaden på Konsum där och Konsum här är att där finns det mycket mer att välja på. De har inga hyllor som står tomma. Däremot så har de inte alltid det man tror att de ska ha. Konsums eget sortiment på vissa varor till exempel och som är mycket billigare än andra märken. Men jag fick lov att köpa det som fanns ändå annars hade jag blivit utan.

Mötet... ja vi skulle liksom ha en slags uppföljning i och med att jag varit inskriven i projektet i drygt ett år och att jag nu börjat med arbetspraktik. När jag träffade min handläggare sist var jag en mycket deppig och arg människa. Och jag hade mycket värk och var enormt trött. Jag hade nog kunnat be vem som helst dra åt skogen vid det tillfället. Nu gjorde jag ju inte det men det var nära. Så arg var jag då.

I alla fall, mötet var trevligt och hon tyckte jag hade kommit långt på min väg tillbaka ur eländet. Men jag tycker fortfarande det går långsamt. Fast det blir ju säkert annorlunda för folk som står utanför och tittar på. Allt tar ju en sån tid. Men det måste det tydligen få göra så jag får väl lugna mig. :-) Och vara nöjd med resultatet.

När jag såg att jag missat bussen så gick jag som sagt och uträttade ärenden men sen orkade jag ju inte stå och frysa och vänta på bussen i en hel timme utan jag gick tillbaka till huset där min coach sitter. När hon fick syn på mig, jag satte mig på ett annat ställe för att inte störa, så sa hon att jag kunde sitta inne hos henne istället tills jag behövde gå iväg. Så då fick vi en extra stund till trevligt prat eftersom hon inte var upptagen med annat just den timmen. Där hade jag tur.

Solen skiner och det är en härlig höstdag, man blir bländad av alla vackra färger. Det var som ett fyrverkeri längs vägen när jag åkte iväg imorse. Tjusigt.

Satt och lyssnade på en hög gymnasiepojkar (de satt bredvid och bakom mig) som också var med på bussen imorse som pratade om en kille som visst kunde äta nåt kopiöst. Han gjorde bland annat kladdkakor och åt upp dem direkt, slevade i sig hela alltet utan att fråga om nån mer ville ha. De spekulerade i om han kunde äta två pizzor efter varann och någon sa att han rullar nog ihop dem bara och trycker dem i sig. Vid det här laget visste jag inte om jag skulle visa dem att jag var fruktansvärt full i skratt så jag tittade ut genom fönstret och log lite för mig själv.

Det var en ingående diskussion om den här killen och allt han kunde äta. Och en av dem sa till en annan "Om du åt lika mycket som han skulle du dö!" De hade varit på kinarestaurang och de andra orkade bara äta en och en halv portion (man kan nästan äta ihjäl sig på kinarestauranger för man får så mycket mat) och den här killen han åt tre och såg ut att vilja ha mer men skämdes nog för att äta mer. Hehe..

Samtalsämnen en måndag morgon. :-) De började med att prata om vem av dem som var starkast. Den ena av killarna sa att "Du har inte en chans mot mig vettu". Han som satt bakom mig (och som varit och tränat och hade ont överallt) svarade att "jag är inte lika stor och tjock som du och så har du ju din ölmage" Han menade att han var för spinkig för att kunna vinna över den andra om de skulle brottas eller vad de nu skulle göra. Tävla i nåt. Och kompisen tog inte illa upp för kommentaren om ölmagen. Däremot så rättade han den andre och sa att han inte var tjock han var bred.

Det var väldigt roligt att sitta där och lyssna. :-)

Inne i vardagsrummet nyss var det fruktflugefest i ett glas. Ja när Viktor tar ett äpple så tar han oftast ett glas mjölk till och sen lägger han in skrotten i ett hushållspapper och kör ner det i det tomma glaset. Det gjorde han igår kväll och hade glömt ta ut det i köket sen. Det var massor med fruktflugor i glaset med skrotten. BLÄ! Jag tog ett annat glas och ställde över som ett lock så nu kan de få festa bäst de vill de jäklarna! Det låter väl grymt med det är SÅ äckligt med fruktflugor. Och hur kan de bli så många bara på en natt? Hur gör de?

Det är så man ryser. Brrr...

Ha en bra dag! Kram!


Äpplen utan fruktflugor. :-)

och apropå flugor...


"Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana". - Groucho Marx

Seg "kola", twix och kaffe

Det blir en kortis idag för jag är seg i huvet som en gammal kola. Gårdagen var bra. Jag träffade min coach och vi pratade i över en timme. En mycket trevlig och positiv kvinna. Vi ska träffas igen nästa fredag. Hon skulle kolla upp lite grejer angående stresshantering och liknande så får vi se vad hon har att komma med nästa gång. Själv skulle jag fundera på vad jag vill pröva på om och när det eventuellt skulle bli aktuellt med en arbetsprövning igen. Jag ska försöka vara kreativ. :-)

Det som var lite tråkigt med gårdagen var att jag blev tvungen att gå och vänta på bussen hem i över en timme. Som tur var så var vädret härligt så jag kunde sitta på en bänk en stund och filosofera men trist blev det ändå. Om jag varit smart kunde jag ju tagit med min "resbok". Ja jag har en bok som jag brukar ta med när jag åker tåg, buss eller bara sitter och väntar nånstans. Det är The shipping news av Annie Proulx. Den blir nog aldrig utläst för jag läser ju bara små snuttar varje gång. Boken är gjord till film av Lasse Hallström. Den heter Sjöfartsnytt på svenska. Tror Kevin Spacey har huvudrollen. (Annie Proulx har också skrivit Brokeback Mountain, denna tragiska kärlekshistoria som även den blivit film. Jag har både boken och filmen.)

I alla fall. Det var trist att vänta. Och i och med den ansträngning som det ju ändå var att åka iväg och vara borta och ranta runt i väntan på bussen så var jag helt slut när jag kom hem. Det gick åt lite extra bamyl igår så jag skulle orka göra mat på eftermiddagen. Jag åkte halv tio på förmiddagen och kom hem vid ett. Och då var jag ändå bara en mil hemifrån. Bussarna går aldrig när man vill att de ska gå.

Nu ska jag ta mig lite kaffe tror jag. :-) Kram!

Mitt lördagsgodis... mmm... :-)








PS. Idag är det den 26:e och jag uppmanar de som kan, orkar och vill att tända ljus utanför något av F-kassans kontor till minne av de som inte fick någon hjälp och som inte orkade leva längre. Tänk på dem idag.

Kram igen!