Invigningsjippo på jobbet!

Tiden går så fort, jag är hemma rätt sent på eftermiddagarna och då är det en massa andra grejer som måste göras. Inköp av mat, matlagning och disk och förberedelser inför nästa dag. Bland annat...

Idag hade vi invigning av min arbetsplats; Svenska Migrationscentret i Forshaga. Stort jippo med kommunalråd och landshövding och allt. :-) Jag var inte med och minglade men fick ändå träffa bekanta och även obekanta som fann vägen in till mitt rum där jag höll till och jobbade istället för att mingla.

Fick besök på mitt kontor av självaste landshövding Kenneth Johansson, en mycket sympatisk man. Även kommunalrådet Angelica Rage hälsade på inne hos mig. Sen hade jag ett varmt möte med min före detta socialsekreterare som är så glad för min skull. Hon sa att hon skulle sakna alla mina personliga brev eller lappar, bland annat med smilies, som ofta följde med när jag skickade in ansökan. Hon brukade bli glad av dem sa hon. Är man en bra socialsekreterare, som hon är, så är det nog inte så himla lätt att jobba med det de gör. Alla konstiga regler de måste följa. Vi har haft en bra relation hon och jag även om vi liksom började i fel ände med att hon (första gången vi hade kontakt) nekade mig ersättning för en månad en gång för längesen. Men det rättade till sig med tiden mellan oss.

Folk från socialen och arbetsförmedlingen var inbjudna och media var också där. Jag lyckades hålla mig undan både fotografer och journalister. :-)

Lugnet före stormen. :-)

(Märkte nyss att versionen av bloggen man kan läsa via telefon har mycket luft mellan fotona. Ledsen för det... vet inte varför det blir så. )

Landshövdingen inledde det hela med ett tal.

Här knyts bandet ihop (istället för att klippas av) inför samarbetet mellan kommunen, arbetsförmedlingen och Svenska Migrationscentret.

Längst till vänster där framme står vår platschef Tomas, sen är det landshövdingen Kenneth Johansson, Angelica Rage, chefen för AF i Forshaga (minns ej hans namn tyvärr) och en kille som heter Martin om jag minns rätt. Jag har så svårt ibland för att komma ihåg folks namn och vad de har för uppgift. Han verkade vara en av de ansvariga för samarbetet och att det blev av. 

Angelica Rage lämnade över en fin blomma.

Efter allt prat bjöds det på snittar och dryck.

Även om jag inte deltog energiskt i minglande och pratande med folk så var jag väldigt trött när jag åkte hem idag. Men det var på det hela taget en väldigt lyckad invigning. :-) Och för att förtydliga; bilderna är mina, tagna med telefonen. Jag vet inte när detta hamnar på nyheterna, i tidningar och teve. Så jag kanske är först. Hehe...





Och en annan så totalt fantastisk sak händer imorgon.... jag får nämligen min första LÖN! Min första lön på tio år! :-) Det är nåt att fira. Men det blir nog som vanligt, fredagsmys med Viktor. Bästa sättet att fira på. ;-)


Ha det gôtt! Kram!

Ofattbart men sant och glädjande! (Varning för långt inlägg)

Det var ett tag sen sist. Och jag har stora nyheter. Mina närmaste vet ju redan men nu gör jag det mer officiellt liksom. Har inte riktigt vågat tro på det och än känns det overkligt.

Jag har fått en anställning! Jag har fått jobb! Jag börjar jobba den 1 april, det vill säga nästa vecka. Och nej det är inget aprilskämt. ;-) Det är en utvecklingsanställning som senare övergår i en trygghetsanställning. 

Anledningen till att jag inte skrivit nåt om det förrän nu beror nog mest på att jag inte ville äventyra själva äktheten i det. Som att ifall jag skrev om det eller sa det högt för många gånger så visade det sig att det bara varit en dröm eller så.

Vad är det för slags jobb då som jag äntligen fått? Jo det är hos Svenska Migrationscentret som nu öppnar kontor i flera kommuner runtom i landet.Bland annat då i Forshaga som är min kommun.

Här finns en länk som handlar om just detta.

Och här är ett pressmeddelande med lite detaljer. 

(Tillägg den 28/3 - om länkarna av nån anledning inte funkar så finns också en Facebooksida. ) ;-)

Sen jag fick veta att jag skulle få en anställning har jag sakta börjat förstå att detta är vägen tillbaka till frihet. Till ett nytt liv. Ja det låter väldigt dramatiskt men det är sant. När jag blev sjuk 2004 trodde jag först inte att jag skulle behöva kämpa så för att få hjälp. Jag fick heller ingen hjälp, blev ju bara intalad att jag snart skulle bli frisk, att det inte var så farligt.

Men jag blev ju inte frisk för det. Snarare tvärtom. Så mina förhoppningar om att kunna arbeta kom inte förrän jag på min praktik på pastorsexpeditionen hade kommit upp i 30 timmar i veckan och kände att jag orkade det. Men det var ju bara för ett par år sen.

Många gånger har jag ju tänkt tanken att jag aldrig mer skulle kunna jobba. Trodde aldrig jag skulle få en sån här chans.

Men nu är jag där. :-)

Lite orolig är jag dock eftersom jag så fort blir trött om det blir för mycket omkring mig. Och jag är anställd på heltid, vilket jag aldrig varit nånsin förr. Jo när jag gjorde praktik i samband med min undersköterskeutbildning, all praktik är oftast på heltid, men det var längesen. Känns som en hel evighet sen och det var det också, nämligen 1991. :-)

Så nu håller jag på, så här veckan innan, och ordnar och planerar hur jag ska lägga upp min tillvaro framöver med ett jobb som kräver min tid åtta timmar om dagen och så får jag lägga till bussresorna på det. Det är så mycket som jag behöver förbereda och försöker ta en sak i taget i lugn och ro.

Viktor är förberedd också. På att jag inte kommer vara hemma lika mycket. Att han kommer hem före mig varje dag och att jag åker hemifrån förmodligen innan han ens gått upp på morgonen. Så visst blir det skillnad men denna skillnad är vår frihet.

Känslan av frihet är enormt viktig. Att slippa skicka in papper till socialen varje månad och bli granskad och få så himla lite att leva på. Att Viktor från och med nu kan få behålla sitt studiebidrag själv eftersom det inte kommer att räknas in som hushållets inkomst. Pengarna är ju hans men enligt socialen är de hushållets och räknades in i normen. Vi var ju tvungna att använda dem till mat.

Tre ord som betyder allra mest för mig just nu: Jag får lön. Så jag kan försörja mig utan att behöva gå till socialen. Och jag är stolt över att få betala skatt igen eftersom jag vet att en del av skatten går just till kommunens socialtjänst till alla de som fortfarande har det som jag haft det. Jag är stolt över att nu kunna bidra till att hjälpa dem som jag blev hjälpt. För jag vet vad viktigt det är att få denna hjälp. Samtidigt som jag förstås önskar att de som är sjuka ska få pengar från F-kassan istället. Utan att ständigt bli ifrågasatta.

Arbetsuppgifterna är jag heller inte orolig för, det är verkligen sånt som intresserar mig, så det ska nog gå bra. Vi i arbetsgruppen ska nu alltså bygga upp vår arbetsplats själva, utforma den. Som flest blir vi 20 stycken men just nu är vi inte så många. Vi kommer att få tillskott längre fram av bland annat nysvenskar som vi då får ta hand om till viss del och stötta. Det känns bra och meningsfyllt tycker jag. Men först ska vi få bli lite varma i kläderna själva. :-) Få komma in i jobbet i lugn och ro, som han sa den där trevlige och sympatiske mannen som informerade oss och som jag just nu glömt namnet på.  

Så jag slapp bli indragen i jobb och utvecklingsgarantin (FAS 1/ FAS 2) tack och lov.

Känslan av att världen är öppen för mig igen har infunnit sig. Vägen hit har varit lång och ibland mycket plågsam men nu är jag ändå här. Till slut. :-) Sen att det kommer bli kämpigt även om jag har ett anpassat jobb vet jag ju förstås. Men jag är redo och peppad.

Men jag hade inte kommit hit där jag är idag utan alla de som jobbade/jobbar i församlingen. Inte heller utan coachen Anna som fann praktikplatsen som passade mig perfekt.

Ja det finns några stycken, ingen nämnd ingen glömd, som jag har att tacka för allt som fört mig framåt sen 2009 då jag blev inskriven i Projekt Kraftstation. Då är det så mycket enklare att vandra på den där svåra stigen om man har folk som stöttar och uppmuntrar. Och som tror på en och ens förmåga att komma igen. Det är det viktigaste av allt.

Kram!

Regler och regler och åter regler...

Så var det då dags idag på morgonen att få information om Jobb och Utvecklingsgarantin på AF. Vi var ett gäng i blandade åldrar men de flesta var nog mellan 45 och 60. Några få var ungdomar. Och de flesta var män. Informationen var mest ett upprabblande av sånt man inte orkar lägga på minnet utan måste påminnas om titt som tätt. Förmodligen. Jag har väldigt svårt att ta in sån information. Men lite fastnade tydligen. Kanske för att jag redan läst en del av informationen eftersom min handläggare på AF skickat det till mig.  

Min hjärna blir dock alltid allergisk när det syftas till allt man som arbetslös är skyldig att göra för att få behålla pengar, platsen i programmet och så vidare. Det sägs aldrig nåt om vilka rättigheter man har för de är inte många om ens några. Om man inte gör exakt som det är bestämt så kastas man ut ur alltihop och får som sagt inga pengar heller. Man kan dock få komma tillbaka men det tar ett tag för då måste man kvalificera sig igen.

Vi fick också veta att Fas 1 och Fas 2 var i princip samma sak. Vad som kom i skymundan men som de verkligen försökte få fram bland alla regler och bestämmelser, hur vi (lata) arbetslösa ska uppföra oss, var att nu minsann så öppnades en massa möjligheter. Och att vi skulle (skärpa till oss och) ta tillvara dessa. Det som står inom parenteserna är mina kommenterar, det var ingen som sa så. ;-) Det var känslan jag fick utifrån det som sades.

Man får inte söka en annan utbildning än de som arbetsförmedlingen har och det är kanske oftast inte utbildningar som passar alla utan bara ett fåtal. De ligger också rätt utspridda runtom i Sverige. Man kan få hjälp med boende och sånt, om det är exempelvis en vecka max så betalar AF det, och resor kan man få hjälp med men själv får man stå för resekostnader upp till 600 kronor i månaden. Det fanns också bidrag om man måste ha dubbelt boende.

Sen fick vi minsann också veta att om man får en utbildning bekostad så får man banne mig också flytta dit där jobbet finns. Fy skäms för den som skaffar utbildning och sen inte flyttar från Forshaga till Korpilombolo för att jobba där. Inget ont om Korpilombolo dock.

Detta kan säkert ungdomar som ännu inte har skaffat familj tänka sig att göra men inte vuxna människor med barn som går i skola och kanske partners som har jobb på plats. Det är inte bara att flytta. Men känslan jag fick var att flyttar man inte så får man skylla sig själv och får antagligen ingen hjälp mer. Då är det kört. 

Att göra praktik inom kommunens verksamheter ledde inte till några jobb. Det gjorde de väldigt klart. Men att det ändå kunde vara bra att komma till en arbetsplats och liksom "komma igång" och få lite ordning på tillvaron inför ett eventuellt jobb nån gång nån annanstans kanske i framtiden...

Skulle man behöva ta ledigt av nån anledning eller göra uppehåll i sin aktivitet så är det personalen på AF som bestämmer om det är okej att göra det. Ledigt har man för övrigt aldrig. Det är inte tillåtet. Ingen semester på sommaren eller nåt sånt. I den praktik som jag ju hade via kommunen (till att börja med) fick man åtminstone två veckors ledigt över sommaren men på AF gäller andra regler. Om de inte ändrat på kommunen nu då förstås.      

Suck.

Om vi inte har valt vad vi vill delta i senast fredag klockan 12 så kommer arbetsförmedlingen att välja åt oss. För man måste ha en aktivitet. Och aktiviteten ska vara på 8 timmar per dag måndag-fredag plus att man också ska hinna söka jobb vid sidan av detta. Sen kan man nog få aktiviteter på färre timmar men då måste det till sjukintyg eller annat som bekräftar att man faktiskt inte orkar vara 8 timmar om dagen på en praktikplats.

I min handlingsplan står det att jag söker/matchas till ett jobb på heltid i hela Sverige även om jag sagt ifrån att det inte ska stå så. För det är inte sant. Men det bryr de sig inte om på AF. Innan jag sa till så stod det också att jag sökte som undersköterska, på heltid i hela Sverige vilket ju var ännu mer galet. Nu står det istället administrativ assistent. Och det kanske jag kan tänka mig att jobba med på heltid. Men inte i hela Sverige.

Det måste finnas möjligheter att göra mer individuella handlingsplaner för den jag har är väldigt generell och inget som jag faktiskt kan leva upp till på grund av mina funktionshinder. Ändå har jag ju tvingats att gå med på den, skriva under den och godkänna. För det finns inget annat val.

Ha en go kväll. Kram.

Inte så trevliga minnen

Läste om detta idag och åkte genast tillbaka drygt tio år i tiden.

http://www.vf.se/nyheter/karlstad/hemtjanstanstalld-slar-larm

Jag insåg när jag läste att inget har förändrats, till det bättre, sen jag jobbade i hemtjänsten i Karlstad kommun. Det är nu tio år sen jag blev sjuk. I tio år har jag kämpat mig tillbaka till ett något sånär drägligt liv och jag är ännu inte där. Jag har fortfarande en bra bit kvar.

Och inom hemtjänsten håller de fortfarande på och sliter ut folk utan att fatta det. Samma gamla visa fortfarande. Men för tio år sen så stod det inte så mycket om det i tidningarna för det var nog inte riktigt så illa men det var precis likadant med att man nog velat vara anonym om man skulle gått ut med det. Risken att få skit för det efteråt är alldeles för stor även om det ju inte borde vara så.

Jag kämpade för bättre arbetsledning, vi hade en chef som var totalt känslokall, men det blev för mycket för mig och jag orkade inte till slut. Jobbet i sig är så himla tufft och har man då en chef som skiter fullständigt i sina anställda så kan ju inte resultatet bli så bra.

Att chefen till kvinnan som uttalar sig i artikeln säger att hon aldrig tänker följa med ut och jobba en dag tycker jag påminner lite om den chef jag hade. Nu tror jag inte det är hon men om fler har samma inställning så drabbar det ju de anställda mycket hårt. Att inte ens anstränga sig för att förstå hur de anställda har det på jobbet är ju att skita i dem och hur de mår. Om det ska till en förändring så måste även cheferna vara inblandade och faktiskt förstå att det inte kan fortsätta så här. Men de verkar inte vilja förstå.

Om man sa nåt, hade åsikter och kritik eller tyckte nåt kunde ändras, så sa hon att "om det inte passar kan du söka dig ett annat jobb". Vi ville kanske inte ha ett annat jobb, vi ville ha ett jobb med drägliga villkor. Och även om jag kanske inte ville jobba kvar så kunde jag inte sluta på grund av att jag behövde försörja mig och min familj.

Vi ville ha en chef som kunde uppskatta det slit vi gjorde. Sånt kan göra att man faktiskt orkar med även om det är tufft. Nu hade vi ett stressigt arbete samtidigt som vi hade en chef som tyckte vi var otillräckliga eftersom pensionärerna ringde henne och beklagade sig att vi inte hann ens det vi skulle och att vi alltid var stressade. Hon tyckte också att vi kostade för mycket pengar. Nåt hon påminde oss om då och då.

Hon var också väldigt tydlig med att hon struntade helt i hur vi hade det privat bara vi kom till jobbet. Påpekade ständigt att det var hon som var chefen och att det var hon som bestämde. 

Eller som hon sa på en arbetsplatsträff. Att hon var så trött på alla dessa jävla pensionärer som ringde till henne och klagade hela tiden. Hon menade att detta var vårt fel. Att de klagade. Och det var inte första gången hon sa så. Ändå kunde hon, när hon hade sina bra stunder, faktiskt rekommendera oss att vi skulle säga till pensionärerna att de skulle ringa henne istället för att låta det gå ut över oss.  Vi skulle hänvisa till henne. Men när vi gjorde det så var inte det heller bra.

Jag pratade med hennes chef om hennes beteende, vilket jag nog skrivit om förut, och han menade att han aldrig sett den sidan av henne. Vilket ju var självklart, han var hennes chef och hon vågade väl inte bete sig så mot honom...

Att jobba i hemtjänsten är oerhört tufft. Det tar hårt både psykiskt och fysiskt men om man har en chef som bryr sig så klarar man mer och känner sig uppskattad. Jag vet eftersom jag haft andra chefer som faktiskt lyssnat och brytt sig. Och då går jobbet lättare.

Läste nånstans att det gjorts en undersökning om att det vi mest vill ha på jobbet är uppskattning av chefen. Lönen kom inte i första hand. Att kunna påverka sin arbetssituation är också viktigt.

Om jag var chef i hemtjänsten skulle jag ju veta precis hur det var att jobba där. Jag skulle också gå med i jobbet ibland för att på det viset låta pensionärerna se att jag faktiskt brydde mig om både dem och de anställda. Jag skulle hälsa på mina anställda ofta och uppmuntra dem, lyssna på dem och även ta med mig fikabröd. :-) Garanterat! Och jag skulle ta med mig deras åsikter högre upp till de där som absolut inte fattar vad det är frågan om och inte ge mig så lätt förrän de lyssnade. Så det så!

De flesta enhetschefer är före detta sjuksköterskor så de har ju nån gång jobbat i vården, en gång för längesen. Men kanske inte i hemtjänsten. Det är en viss skillnad.

Nu tänkte jag bjuda på en sång från Assasins Creed 2. Ett av Viktors favoritspel. Jag älskar musiken till spelet och lyssnar ofta på den. Denna sången är en av mina favoriter. Både sorglig och vacker. 

Ha det bra. Kram! 

Regn och rusk och trevligt sällskap på bussen

Idag har jag varit till Arbetsförmedlingen. Det var inte något jag önskade göra så här innan jul men... inget att göra åt. Jag hoppades också få nåt slags positivt besked men det sket sig. :-(

I september fick jag veta att kommunen skulle anställa 20 personer att ha hand om ett emigrantregister och att jag då skulle vara en lämplig kandidat till ett sånt jobb. Anställningar ska göras runtom i hela Sverige så det är många kommuner som väntar på besked. Men det är tydligen krångel med huvudkontoret i Stockholm när det gäller att komma igång med detta. Enligt min kontakt på AF så vet vi egentligen inte varför de krånglar men det har blivit helt stopp där. Så nu är det bara att vänta. Kommunerna får uppenbarligen inte bestämma själv, förstås. Då hade det hela säkert varit klart nu. Målet var också att allt skulle starta i januari 2014. Nu blir det ju inte än på ett tag.

Sen var det mycket annat också som hon ville jag skulle tänka på tills vi ses igen nån gång efter helgerna. När jag varit öppet arbetslös i 14 månader så blir jag erbjuden att vara med i jobb och utvecklingsgarantin. Och då behövs det inga kringelkrokar utan då blir jag beviljad både det ena och det andra när det gäller ersättning och annat, sa hon. Detta infaller i mars nästa år. Okej. Hon förstår ju såklart att det enda jag vill ha är en anställning med en lön som jag kan leva på men nu är ju inte läget så i dagens Sverige. Sen hade tydligen benämningen funktionshinder tagits bort när det gällde prioriterade grupper och ersättningar och annan hjälp. Nu hette det nåt annat, tror hon sa, "tidig insats". Det ska tydligen bli svårare att bli kvalificerad till vissa insatser.

Alla dessa åtstramningar inom AF just nu är ju lite märkliga eftersom det snart är valår. Då brukar ju sittande regering friskt dela ut pengar åt alla möjliga håll just för att folk ska rösta på dem även nästa gång. Jag förstår att personalen är frustrerad när det dras in på precis allt som faktiskt kan hjälpa utsatta grupper som söker jobb.

När jag klev på bussen, efter att ha stått och väntat i det ettriga småregnet, så satt Viktor där och vinkade glatt åt mig. :-) Vi satt och pratade lite om vad de gjort sista skoldagen, förutom att de slutat tidigare än vanligt, och han sa att de sett på filmen "Ett päron till farsa firar jul". Han tyckte den var kul. Sen mindes han inte varför jag hade varit i Forshaga och när jag talat om det så pratade vi lite om jobb och sånt.

Vi pratade också om att det är synd att han inte kan rösta nästa år för han fyller inte 18 förrän i december. För jag vet att han väldigt gärna skulle göra det om han fick. Istället får han vänta i fyra år till. Inte kul.

Jag hoppas innerligt att folk faktiskt tar sig i kragen, eller vad de nu kan ta sig i, och går och röstar nästa år. Ligg inte hemma i soffan, gå och rösta! Det är både en rättighet och en skyldighet att göra det. Om folk inte tar sig i kragen och går och röstar så kan de ta sig i brasan för då har de försatt sin bästa chans till att påverka hur landet vi bor i ska utvecklas i framtiden.

Regnet skvalar och det är mörkt, inget julväder precis, men det gör inget. Så länge som det är mysigt här hemma/inne så kvittar vädret. :-)

Ha en go kväll! Kram!

Så här vill väl kanske många att det ska se ut nu. Och visst är det fint men man får ta det man får. :-)






 (Bilden är från nätet via Twitter)

Viktors fiende och en stressad arbetslös

"Sommaren är min värsta fiende. Det kommer inte att bli bra förrän den är död".

Hårda ord sagda av en väldigt svettig kille när han precis var hemkommen från stan tidigare idag. Otur för Viktor att sommaren bestämt sig för att hänga i ett tag till även om det är september. ;-) Han lider verkligen av värme. Och inne i bussen kan det bli rätt varmt också.

Skolstarten gick över förväntan faktiskt. Bussresorna är väl inte så roliga men än så länge är det inte alltför mycket gnäll. Under första riktiga skolveckan fick eleverna en så kallad "thinkpad". Den är som en liten mini-laptop och behändig att frakta. Denna ska de dra på varje dag fram och tillbaka nämligen. Det är ett arbetsverktyg för dem som de alltid ska ha tillgängligt.

Viktor var mycket nöjd både med lärare och klasskompisar. Och hittills har han inte sagt nåt negativt om undervisningen heller. Tvärtom. :-) Hoppas att det varar.

De är indelade i små grupper med cirka 8 elever i varje och det innebär ju en ganska lugn miljö. De har två lärare (på dessa 8) som är deras mentorer. Allt är väl strukturerat och eleverna får bra information innan de ska göra saker. Känns väldigt bra. Men så är det ju anpassat för Aspergare också.

Själv har jag fullt upp med att hänga i och "sköta mig". Jo det är ju så. Har inte hört nåt från AF än men hon skrev upp mig på en väntelista som jag inte minns vad det heter nu. Där man kan få extra hjälp eller hur hon nu sa. Varför kan jag aldrig komma ihåg nåt? Ibland blir jag orolig för jag är så disträ men jag tror att jag är stressad helt enkelt.

Det är jäkligt stressigt att vara en arbetslös med funktionshinder. När jag var som sjukast (för några år sen) så tänkte jag aldrig på att jag skulle kunna jobba alls. Då ville jag bara vara ifred och ta det lugnt. Men även det var stressigt eftersom jag ju egentligen inte ansågs vara sjuk utan frisk. När man ska behöva bevisa sin sjukdom så måste man ju alltid ta fram det sjuka och då försvinner ju också det friska man har. Det har jag sagt förut tror jag men det tål att sägas igen. Ingen blir friskare av att bli ifrågasatt och tvingas överbevisa sin sjukdom. Snarare tvärtom eftersom det tar hårt på självkänslan och man blir ännu mer deppig.

Apropå att vara stressad och disträ... För ett tag sen stod jag och skulle fälla ihop strykbordet och helt plötsligt hade jag glömt hur man gjorde. Jaha, tänkte jag, då får jag väl stå här och vänta tills jag minns då. Och efter några sekunder så kom jag ihåg och kunde fälla ihop det och ställa in. Men nog blev jag förvånad när jag faktiskt inte kom ihåg hur man gjorde!

Saknar förra hösten. Då var jag fortfarande kvar på praktiken och kände mig trygg och lugn med det. Om jag hade vetat att det skulle bli så här när jag slutade så hade jag nog inte gått med på det. För nog trodde jag att min handledare på AF hade något annat på gång för mig istället. Endera ny praktikplats eller utbildning. Nog för att jag hade kunnat gå den där kursen som jag skrev om i juni men... det var inget för mig. Det handlade endast om såna jobb som jag verkligen inte ska ha. Stressiga jobb.

Jag har ju fortfarande kontakt med Carina. Vi har ju både bok och utställning att prata om fortfarande. Som tur är. :-) Och nya utställningar också. Och det blir ju i samband med Skapande Kraft. 

Nej nu ska jag nog ha mig en kopp te.

En aning höstfärg bland det gröna...

Ha det gôtt! Kram!

Skolstart med bussåkning, självpepp och en undran från språkpolisen

Idag börjar Viktor gymnasiet.

Han har haft lätt panik i flera dagar nu, och gnölande bett om att få slippa gå i skolan, men inte så mycket för själva skolan tror jag utan för bussåkningen. När han var liten så älskade han att åka buss. Nu - inte så värst. Det är ju en vanesak och jag tror inte han ska behöva gå upp i ottan för att åka iväg. Vi får väl se. Det trista är ju att det tar en stund att åka. Runt 50 minuter ungefär. Och samma när han ska hem. Det kan ju kännas som slöseri med tid. Idag får han dock skjuts av sin pappa eftersom det är en kort dag, 10-12, och allra första dagen. Imorgon kanske han får börja med åkandet. Busskort skulle de visst också få idag. Värmlandskortet.

Min förhoppning är att vi ska kunna flytta tillbaka till stan snarast. Det finns ju i stort sett inga praktikplatser i den här kommunen, enligt AF, så jag har ju förhoppningsvis bättre möjligheter om jag bor i stan. Och då har jag som strävan att eventuellt få tag på en bostad i närheten av Viktors skola.

Det är jobbigt att hålla sig igång. Varje vardag går jag upp tidigt och fixar med allt som jag gjorde när jag hade praktik. Och det är bara för att inte komma ur form. Måste hålla mig redo för praktik/jobb.

Jag frågade på AF om man får hjälp till reseersättning om man får praktikplats i Karlstad och visst, till en viss del men man får betala 600 själv. Varje månad antar jag för det var ju det jag frågade om. Och det finns ju inte en chans att det går när man lever på försörjningsstöd.

Jag vet att jag behöver mer utbildning för att ha en möjlighet till jobb. Om jag får nåt ens då.

Det är inte så lätt alla gånger att hålla ångan uppe. Ibland vill man liksom skita i allt för man orkar inte. Nu ska ingen bli orolig för att jag håller på att flippa ur, för det gör jag inte, men jag har stunder då det känns rätt hopplöst. Jag kommer över de stunderna med hjälp av lite självpepp. :-) Kommer ihåg saker som jag gjort och som uppskattats och så... Det brukar hjälpa.

Hörde på nyheterna att Försäkringskassan räknar med att sjuktalet kommer att stiga under 2014. Och att det är mest psykisk ohälsa bakom dessa siffror. Orsaken var mest stress. DUH! (för att använda ett engelskt ord) Såklart det är psykisk ohälsa som ökar! Folk lever under ständig press och stress numer. Alla orkar inte det. Och vem som helst kan drabbas. Vem. Som. Helst.

För att tala om nåt helt annat... Jag som är en sån språkpolis har börjat märka att folk inte längre skriver "man" i sina texter. I flera tidningstexter har jag läst ordet "en". Mitt eget exempel "Tänk att en aldrig kan få vinna pengar" eller "Om en ska säga sanningen till folk så får en försöka vara ärlig men ändå snäll".  Relevanta meningsexempel för min del... :-)

Som dialektalt ord är det ju helt okej men jag tycker nog inte att det är det i tidningstexter eller texter som finns på nätet och är skrivna av journalister eller liknande. Jag minns inte nu var jag sett detta, jag läser många nättidningar och texter, men jag vet att när jag läste det senast så var det inte i en värmländsk tidning. Jag har sett det på fler ställen.

På engelska används ordet "you" eller "one". "and you wonder if..." Och "and one wonder if..."

Men jag ser sällan att ordet "one" används. Mer i den brittiska engelskan kanske. Jag är inte helt säker.

På svenska blir det "och man undrar om..." och "och en undrar om..."

Som sagt; språkpolisen undrar också. Ifall det är en ny regel som jag missat. Att vi nu ska skriva "en" istället för "man".

Nån som vet? :-)

Ha en bra dag. Kram!

Och som vanligt varje augusti (favorit i repris) så lägger jag in Månsken i augusti med Lena Philipson. Och månbilderna är fantastiska. Älskar månen! :-)

En liten stund på arbetsförmedlingen...

- Vad roligt att ni var så många!

Dessa ord yttrades av en kvinna som precis hade informerat en drös med folk, som satt i ett litet konferensrum på AF i Forshaga, om serviceutbildning. Vad hon inte fattade var att ingen, ja kanske nån enstaka, var där frivilligt. Vi hade blivit ditkommenderade av våra handläggare på arbetsförmedlingen. 

Det var en rätt så blandad skara som för det första inte blev insläppta förrän klockan slagit 11, och kanske till och med tio minuter över, utan vi fick stå och trängas i den pyttelilla foajén. Det var ju så himla kallt ute så ingen ville ju stå där och frysa och blåsa bort. Men en del gick ut igen och de som kom senare stannade utanför. Vi stod där som en skock får. Kändes det som. Sekunderna innan vi blev insläppta hade jag faktiskt tanken på att bara gå därifrån. Då hade jag säkert stått i 20 minuter (det kändes som en timma, åtminstone om jag frågar mina fötter) och känt mig fåraktig. De kunde väl släppt in oss i själva väntrummet i alla fall så man hade fått lite större plats att vara på. Kanske fått sätta ner rumpan på en stol.

I alla fall. Informationen riktade sig till de som var intresserade av servicejobb. Inom hotell och restaurang exempelvis och sen kom då även hushållsnära tjänster och sen var det callcenter/försäljare. Jag vet att det var fler grenar inom respektive del men i och med att vi inte fick några papper som vi kunde läsa hemma i lugn och ro så kommer jag inte ihåg mer än så. Hon som informerade hade missat att få med några. Papper med info alltså. Om vi ville ha dem så kunde vi komma in på AF på fredag och hämta då. Jaha. Vi som inte bor på orten då? Jag åker inte extra till Forshaga en fredag för att hämta några sketna papper. ;-)

Det var en utbildning/kurs som skulle hålla på i 15-17 veckor. Först hade man en grundkurs på tre veckor som då alla skulle gå först och sen kunde man välja fördjupning inom det område som man var intresserad av. Och sen var det arbetsplatsförlagd praktik allra sist. När hon som skulle presentera kursen frågade vilka som var intresserade av de olika delarna så var det inte många som svarade att de var det. Jag tror det var en ung kille som var intresserad av det där med hotellbiten. Annars var det ett ganska ljummet mottagande av infon.

Som sagt; alla var förmodligen tvingade att vara där, ingen var där för att de egentligen var intresserade av inriktningen på kursen.Det var närvarokoll, man fick skriva sitt namn och personnummer på en lista.

Vi ska också lämna svar senast på måndag den 10 juni om vi tänker anmäla oss till kursen. En del, som förmodligen inte hade nån lust alls att gå denna kurs, frågade lite försynt vad som skulle hända om man tackade nej. Det var väl inget allvarligt som skulle hända, då skulle man väl bli tilldelad nåt annat att göra.

Jag tror inte att kursen kommer att vara nåt för mig i och med att det är så himla mycket som ingår som jag inte är ett skvatt  intresserad av eller kommer att ha nytta av eftersom jag inte kan eller vill ha såna jobb. Det kanske låter förmätet att säga att man inte vill ha vissa jobb men hallå! Jag har haft en utmattningsdepression och har fibromyalgi. Det räckte för mig idag att sitta på den där informationen för att få ont i nacken på grund av att jag spände mig omedvetet. Det gjorde mig inget att åka dit och sätta mig där ihop med alla människor, jag hade ingen oro eller panik som slog till, men ändå. Jag fick ont i nacken. Förmodligen så blir man spänd när man inser att man egentligen inte har så mycket att välja på. Det är bara att lyda.

Kursen börjar den 17 juni så det är säkert också en sån där grej som de gör för att vi INTE ska få vara lediga i sommar. När jag frågade min handläggare på AF för ett tag sen när jag var där på möte om man får semester så sa hon nej. Varför då, undrade jag. När man är inskriven i nån åtgärd så får man inte ledigt. Men vi blir ju också trötta och behöver ta igen oss, sa jag då. Nej det var ingen semester där inte... Detta var ju när jag hade min praktikplats kvar.

Något som jag inte skrivit om här (ber om ursäkt för det) är att från den 16 maj har jag inte längre någon praktikplats. AF förlängde inte praktiken efter ytterligare samtal med kyrkoherden angående anställning när det gällde mig och vi då fick beskedet om att det inte gjordes några nyanställningar. Hon ansåg, och med rätta egentligen, att jag varit tillräckligt länge där som praktikant. Det bestämdes i början på maj så det blev ett snabbt avslut. Visst är det tråkigt men samtidigt så känner jag också att en anställning var det som liksom krävdes för att jag skulle vara kvar. Saknar att träffa alla som jag lärt känna under de 2,5 år som jag varit där. Visst kan jag väl gå dit och hälsa på men än så länge har jag haft fullt upp med sånt som jag inte hunnit med på ett tag och jag har också rätt fullt upp med ingenting. :-) Jag passar på att vila mig, AF är ju på hugget så det gäller att ta vara på varje minut.   

Jag kämpar vidare i galenskapens värld. :-) Tänker inte ge upp. Sen har jag ju möjlighet att kanske få en ny praktikplats. Jag har redan frågat Värmlandsarkiv om de tar emot praktikanter, vilket de svarade att de gör. De ville ha mer info om mig så då skickade jag det via mail. Så vi får väl se. Visst kan jag väl börja den där kursen men... ingen av inriktningarna ägnade sig åt sånt som är intressant för mig. Visserligen kan jag kanske tänka mig att sitta i en reception men inte på ett hotell.

Vi får se hur det blir.

Nu ska jag ta hand om andra "måsten"... middagen. :-) Äta bör man annars dör man - äter gör man ändå... ja eh. Ha en bra kväll! Kram!

Fick en stund över...

Församlingen, den numer hopslagna, har fått en ny hemsida som sakta men säkert börjar ta form. Vi är två stycken (prästen Jaana i Forshaga å så jag) som donar med den och idag har jag jobbat intensivt med att få till det jag hade ansvar för. Jag var så koncentrerad att jag inte varken hörde eller la märke till att folk sprang omkring och flyttade möbler och annat. Det undrades hur jag kunde få nån arbetsro men jag var så inne i det jag gjorde att de kunde ha rivit ner en vägg utan att jag reagerat. :-)

Det är Munkfors/Ransäter, Övre och Nedre Ullerud och Forshagas församlingar som nu blivit en. Som då fått namnet Forshaga-Munkfors församling. Jag hade ju tidigare ansvar för Ulleruds hemsida, vilket var himla kul faktiskt när jag väl kom underfund med hur man gjorde. Så nu känns det inte så skrämmande att jobba med en helt ny sida.

Det är långt mellan mina inlägg här. Inte för att jag inte har saker jag vill skriva om, tiden flyger liksom bara iväg.

Jag är på praktiken varje dag nu, sex timmar om dagen och därför blir ju eftermiddagarna kortare och kvällen sömnig. :-) En del kvällar sitter jag redan vid halv tio och blinkar och blinkar och försöker hålla mig vaken åtminstone tills klockan är över tio. Om jag somnar för tidigt vaknar jag i ottan och kan inte somna om och det är ju inte särskilt trevligt.

I mitten av december blev det en stor förändring för mig för då gick Lisbeth i pension. Eller hon gör det på riktigt i mars men hade ledighet att ta ut. Det blev väldigt tyst och konstigt på expeditionen. Men när vi körde igång i januari fick jag en ny härlig kompis (vinkar glatt åt dig Phia eftersom jag vet att du läser här då och då) och på nåt vis så känner jag mig närmare de andra i arbetsteamet också. Såklart jag saknar Lisbeth, vi var ju partners in flabbskratt, fullständigt helstolliga men ibland är förändringar inte så svåra som man först tror.

Jag trivs oerhört bra fortfarande och i och med att jag faktiskt kommit upp i 30 timmar i veckan så känner jag mig också mer delaktig i verksamheten.

Jag är glad i stort sett jämt. Jo det är sant! Även om saker och ting krånglar till sig, datorer har ett eget liv vilket vi fått erfara, på expeditionen bland annat, för man begär ju att det ska funka helt enkelt. Men det ordnar sig nog så småningom, det brukar ju göra det. ;-)

Och det viktigaste av allt är att jag känner mig som en människa igen. Vad menar jag med det då? Jo jag orkar med både jobb och privatliv. Jag orkar göra det jag vill även när jag kommer hem. Orkar gå och handla, planera middagen och kanske även dammsuga lite om tid finns.  Värken har jag kvar men den är tolerabel. Jag vet hur jag ska hantera både värk och akut trötthet.

Häromdagen bakade jag bullar, hade hittat ett recept på vaniljbullar som jag ville testa, och det var inte förrän jag satt och kollade när bullarna stekte som jag kände hur trött jag var. Det sved i ögonen och jag frågade mig själv; varför satte jag igång med bullbak när jag egentligen var så trött? Men då var det ju nästan klart i alla fall. Förut hade jag nog känt efter redan innan bakandet och avgjort att jag var för trött. Nu bara gjorde jag det. Utan att tänka först. Det är så jag vill ha det, det är så jag vill vara.

Det som jag strävar mot och hoppas på är förstås en anställning. Jag vill börja försörja mig själv och slippa Arbetsförmedlingen (som jag är inskriven på sen augusti ifjol och som nu har tagit över min praktik från kommunen) och Försäkringskassan (som nu kommer att betala ut ett minimalt aktivitetsstöd som ändå måste kompletteras med försörjninsstöd) och istället få rå mig själv och leva mitt liv ifred.

Men även om jag inte vet ett skvatt om hur det blir så är jag glad. Jag har ju nått målet som var 50 %, med råge, och jag är så nöjd och stolt att jag lyckats med detta. Det trodde jag aldrig den där regniga höstdagen 2010 då jag skulle besöka Carina för första gången. ;-)

Om man ska orka kliva upp ur sängen på morgonen så måste man vara motiverad. Måste ha ett mål, en mening med tillvaron. Det spelar ingen roll vad det är bara man känner att det är viktigt och meningsfullt.Det behöver inte vara ett jobb, det kan vara en hobby, ett intresse som man har och som är värt mycket. Och det är ju sånt som man måste komma på själv, sånt kan ju inte andra tala om för en liksom.

Förresten, häromdagen när jag var inne här och kollade lite så upptäckte jag att jag hållit folk på halster i flera år när det gäller min resa till Los Angeles 2006. :-) Jag skrev i slutet av mitt gamla inlägg, som handlade om min ankomst, att jag skulle skriva fortsättning men det blev aldrig av. Ska försöka göra det ifall nu nån kanske vill veta vad som hände...

Nu tar vi lite sport tycker jag... VM i curling med Galenskaparna. Förmodligen de enda som kan göra sport kul för min del. Hehe... Ha det gôtt! Kram!

Att vara redaktör får igång hjärnan

Jag känner mig inte fullt så trög i hôvve som jag gjorde förra gången jag skrev här. För nu har jag nämligen kommit på hur man gör med foton och sånt... jora så att... :-)

Nu är jag igång på riktigt och lägger in saker. Det konstiga var däremot att vid nåt tillfälle så bara försvann sånt som låg där sen gammalt. Och även sånt som jag själv nyss hade lagt in. Kanske jag klickade på fel ställe och det blev borttaget, vem vet. Jag fattade noll (då var jag inte bara trög utan väldigt förvånad) men till slut fixade jag till det och nu har jag det under kontroll igen.

Lisbeth fattar inte att jag orkar ha sånt tålamod med det där tekniska. För det är ju att göra om och göra om ibland när det liksom kör ihop sig. Göra om och göra rätt. Men jag tror nog att jag snart har ett rätt så bra grepp om hur hemsidan funkar.

Nästa utmaning blir att lägga in ett bildspel. :-) Det blir spännande. Jag väntar bara på fotona. I och för sig kan jag ju träna med andra foton bara på lattjo. Jag får se hur jag gör. Och det är så himla roligt när man har publicerat allt man gjort i ordning och ser hur det blev och att det faktiskt blev som man hade tänkt sig. Det är ju bra att jag kan träna hemma också på min egen dator just för att jag ibland måste ha lugn och ro medan jag grunnar. Sedan är min dator snabbare, den jag har på praktiken är gammal och lite trött. Allt tar längre tid på den.

Allt detta som jag gör nu kommer jag att kunna lägga in i mitt CV så småningom. I fredags var jag på möte på arbetsförmedlingen och jag ska väl skicka iväg lite papper till henne som jag träffade där för hon ville ha lite uppgifter om min diagnos och studier och sånt. Sedan ska jag få träffa en arbetspsykolog som ska ta reda på hur mycket jag orkar. För naturligtvis så duger det inte med att jag säger det för det vet ju inte jag... ehrm.Sånt ska ju en expert uttala sig om för det jag säger är ju liksom inte trovärdigt. Visst är det konstigt att det är på det viset?

Idag har det varit en sån där underbart härlig höstdag och såna vill jag ha fler av. Helst hela september!

Kram!

Forstjärn, förra hösten.

Dags att inse att hösten är på gång

Tiden har rusat iväg de senaste veckorna. Skolterminen har startat och nu är semestern slut för Adde, han är på väg tillbaka till Stockholm. Och Viktor känner sig lite övergiven. Dock sa storebror att han skulle försöka komma hit oftare så vi kanske får se honom även under hösten och slipper vänta ända till jul. 

Från och med nästa vecka ska jag öka mina timmar på praktiken. Det känns bra, jag är redo för det.

I måndags hade vi möte med Ingrid (Sensus) och Tina (Bilda) för det finns fortfarande saker kvar att göra när det gäller utställningen och boken. Den sprids över landet så mycket det går. :-) Det känns väldigt kul.

Hösten känns spännande med en massa nya möjligheter och jag välkomnar detta med glädje. För ju starkare jag känner mig och ju mer jag lär mig desto närmare har jag ju till ett jobb på riktigt liksom. Med lön å allt. Tänk bara! :-) För även om min socialsekreterare är väldigt trevlig så vore det allt skönt att slippa behöva ha kontakt med henne. Och nu när jag är anmäld på AF (min arbetskonsulent ville ju det) så finns jag ju med i deras listor om det skulle bli nåt passande projekt som jag kan vara med i.

Vi får väl se hur det blir. Fram tills dess är jag så tacksam att jag har möjligheten att utvecklas och testa mig själv och se hur mycket jag orkar på en arbetsplats där jag trivs himla bra.

Kram!

Minns nån garnfesten jag hade för ett tag sen?

Nu är det dags för sockutställning! Lite sent egentligen för det var ett tag sen jag blev klar med dem och tog bilden. Men ändå.

Alla sockor är överlämnade till min mamma som får distribuera dem till eventuella frusna personer som behöver värma sina fötter. :-)

Störtskurar och en glömd mjölkliter

Fredag igen. Tack och lov för det. Då kan man få lite lugn och ro från den yttre världen ett par dagar. Och nu blir det ju fler dagar i och med att det är valborgsmässoafton på måndag och röd dag på tisdag. Jag fick en ledig dag på måndag, hade en innestående i och med min medverkan på Må bra-dagen.

Min arbetskonsulent tjatar på mig om att ta kontakt med en läkare för att få ett färskt intyg inför min anmälan till AF. Sen tjatar hon på mig om att jag ska anmäla mig också. Snarast. Det är ett väldigt ålderdomligt system på AF för man måste dit personligen för att skrivas in. Det finns ingen självservice där inte. Jo man kan skaffa ett konto på AF:s hemsida med lösenord och allt och skriva in sina uppgifter och jag har gjort det. Jag har skaffat ett konto med lösenord och fyllt i de uppgifter som jag kände att jag kunde skriva in. Så varför måste jag dit personligen bara för att säga att jag vill skriva in mig? Varför kan inte det ske i samma stund jag skaffar kontot? Märkligt.

Hon har haft kontakt med en personal där som vi då ska ha ett samtal med efter att jag anmält mig. Men inte samma dag. Nee... Jag ska först dit vid ett tillfälle för anmälan (då jag i princip bara behöver säga hej hej jag ska anmäla mig) och sen ta mig hem igen. Sen ska jag dit några dagar senare för samtal och vidare planering.

Just nu känner jag bara att jag inte vill göra detta. Jag vill bli lämnad ifred fram till semestern så jag får ägna mig åt det jag håller på med på min praktik utan att nån stör.

Samtidigt så innebär inskrivningen på AF en möjlighet för mig att faktiskt kunna bli anställd. Om jag är inskriven så kan en eventuell arbetsgivare få bidrag för att anställa mig och då kostar jag ju inte nåt liksom. Inte för att jag tycker det är helt okej med ett sånt system men nu är det ju tyvärr så... Och arbetskonsulenten vill att alla uppgifter och papper ska vara i ordning ifall det dyker upp en möjlighet för mig sådär bara tvärt. Fast jag har ju fortfarande inte kommit upp i mina 20 timmar i veckan än. Och det är en bit kvar, inte så lång bit men det kan vara den svåraste biten. Man vet aldrig. Om jag blir tröttare framöver av de timmar jag har nu så måste jag stanna upp ett tag och vara kvar i det jag har. Inte forcera nånting för då kan det bli motsatt effekt.

Jag är lite sur på mig själv för jag var inne på Konsum förut och handlade lite. Köpte bland annat en liter mjölk till Viktor. Och när Viktor kom hem och skulle ta sig lite fika så drack han saft, han brukar nämligen hellre dricka mjölk. "Men jag har ju köpt mjölk", sa jag då. "Den såg jag inte", sa han. Hm... Jag letade överallt men ingen mjölkliter. På kvittot står det att jag köpt en.

För första gången i mitt liv har jag gått ifrån en liter mjölk på affären och jag begriper inte hur det gick till för jag borde ha sett den stå där på bandet. De är ju inte små menar jag. Inte som jästpaket eller en påse tuggummi eller så. Visserligen så pratade jag med hon som var i kassan, vi är bekanta, och det kan ju distrahera men... för tusan! Hur kan man glömma en mjölkliter? Hon blev upptagen med nästa kund strax därpå och jag tyckte jag hade lagt ner allt så jag gick vidare in på Ica. Och jag tänkte inte på det ens när jag kom hem, att jag inte hade nån mjölk med. Ja jag säger då det. Nog behöver jag vara ledig alltid.

Det har varit mycket ett tag, som inte gäller praktiken utan andra saker, förmodligen är det därför jag är både trött och glömsk. Men nu är det som sagt helg och ledigt fyra dagar så jag ska väl vila och försöka ha roligt så mycket jag kan. Ladda för nästa vecka då vi ska ha möte med arbetskonsulenten och min handläggare på socialen. Vi ska väl prata om hur hösten ska bli, förlänga min praktiktid från juni och fram till december, hoppas jag.

När jag gick hem förut så regnade det som bara den och jag blev rätt blöt om fötterna och nederdelen av byxbenen och jag traskade väl fram så fort jag kunde och försökte undvika de värsta pölarna. Paraplyet höll mig torr upptill. Det var en riktig åskskur fast utan åska. Men jag hörde sägas att åskan faktisk gått, inte idag utan vid ett annat tillfälle alldeles nyss, men jag minns inte var det var eller när.

Och när jag varit hemma några minuter så ringde det. Det var Lisbeth som undrade hur blöt jag egentligen blev. Hon var nog orolig och ville försäkra sig om att jag inte blivit ihjälregnad. ;-) Hon tyckte jag skulle vänta en stund innan jag gick hem men det kunde ju ha blivit väldigt länge, det visste jag ju inte, och jag var hungrig och orkade inte vänta. Regnet slutade tvärt och solen tittade fram efter halva vägen så det var inte så farligt.

Häromdagen kom jag på att jag ju för ett tag sen skulle fördjupa mig i konsumentverkets siffror angående försörjningsstöd men allt sånt där har jag lagt åt sidan. Det går åt så mycket energi att gå igenom siffror och jämföra så jag har inte varken haft lust eller orkat ännu. Om man är intresserad så går det ju också att kolla själv om man vill. Det finns ju också möjlighet att testa hur mycket man skulle få i försörjningsstöd via kommunens hemsidor (i alla fall finns det på kommunens hemsida här) på avdelningen för omsorg och stöd. Och det finns även på Socialstyrelsens hemsida har jag för mig.

Nej nu måste jag lätta upp stämningen för det är ju som sagt fredag och det är ingen deppardag. :-) I alla fall inte för mig. Lite galenskaper kanske...

Bergsbestigarna med Claes och Anders Eriksson (ur revyn Grisen i säcken).

Ha det gôtt! Kram!

Jodå, glad är jag allt... :-)

Så var det då måndag igen. Och idag var äntligen Carina tillbaka efter sin semesterresa till varmare land. :-)

Det är dags att skicka ut inbjudningar till bokreleasen och vi ska försöka vara klara med allt det tills imorgon, skicka iväg alla imorgon alltså. Datum för denna festlighet blir den 6 mars.

Eftersom jag fortfarande har lite svårt att liksom ta till mig det hela (att det går så bra alltså) så går jag heller inte omkring på små moln av lycka. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat greppa detta varken med utställning eller bok. Det låter kanske konstigt men så är det. Jag är SÅ glad och tacksam förstås att jag fått denna möjlighet och om det får upp ögonen på de som behöver det och tröstar de som behöver det så är ju mycket vunnet. Det är ju också vad jag hoppas och vill ska hända. Utställningen är ju ute och far till olika ställen och nu har de snart boken också.

Kanske det är nån slags erfarenhet som gör mig mer tillbakahållen när det gäller att visa glädjen, jag vet faktiskt inte. För glad är jag ju såklart, men på ett mer stillsamt vis. ;-)

Sen att man kanske är tvungen att tala med journalister och andra betydande, som ett resultat av publiciteten, kan faktiskt göra att man blir lite skraj istället för lyckorusig. :-) Jag menar de förväntar ju sig att man har nåt förståndigt att förmedla. Och tänk om jag i det ögonblicket blir totalt blank i hjärnan, jag har varit med om det tidigare - kanske inte i såna situationer för sånt har jag ju liksom inte varit direkt utsatt för, men ändå. I andra utfrågningssammanhang har det hänt.

När man är sjukskriven/sjuk/arbetslös blir man van frågor från alla håll och väldigt närgångna sådana också. Men det hjälper inte. Och bara för att man blir van vid det innebär inte att det blir lättare.

Det är rätt så mycket jag vill säga (faktiskt) men för det mesta kommer man ju på de där kloka och bra sakerna när man sitter hemma i lugn och ro lite senare. Det går ju inte att bli alltför detaljerad heller liksom, då blir det för mycket.

Som jag skrivit förut så är ju inte jag en vanlig utförsäkrad, utifrån de nya regler som finns, utan jag blev utslängd redan hösten 2006. Jag fick inte min diagnos förrän ett år senare och trodde då att det skulle hjälpa mig vilket det inte gjorde. Istället blev jag ännu mer kränkt just för att min diagnos inte godkändes som en sjukdom. Trots att diagnosen bekräftades några år senare av ett helt team av utredare så hjälpte inte det heller. I F-kassans ögon var jag ändå frisk. Trots utmattningsdepression och fibromyalgi.

Droppen för mig var ju när handläggaren, som hade hand om den stora utredningen i mars 2009, menade på att jag skulle anmäla mig på arbetsförmedlingen. Och då satt hon ändå med resultatet av utredningen där det stod att jag hade 100 % nedsatt arbetsförmåga för närvarande. Där stod också uppräknat väldigt tydligt och klart vad jag behövde hjälp med för att komma tillbaka åtminstone på 50 % inom ett år eller kanske ett och ett halvt. Jag var inte frisk nog att anmäla mig på arbetsförmedlingen, ändå var detta det råd jag fick av henne. Deras medicinske rådgivare skrev i sin bedömning att eftersom jag kunde läsa, lösa korsord och blogga så kunde jag också jobba. Då kände jag att det fick vara nog. Efter det har jag inte haft någon kontakt med F-kassan förutom i fråga om bostadsbidrag för det har de i alla fall aldrig nekat mig.

Däremot är det väl snart på gång att jag ska anmäla mig på arbetsförmedlingen. Nu behöver jag ju komma upp i vissa timmar, helst 50%, och då kan också en eventuell arbetsgivare få ersättning för att anställa mig. Så därför måste jag vara inskriven där. Så snart är man väl där igen. Men en tjänst på mer än 50% kan det aldrig bli frågan om för min del. Det blir en bedrift att ta sig upp i den nivån. Vi får se hur det blir. Jag kommer förmodligen heller aldrig att kunna söka sjukersättning på halvtid, för att komplettera den eventuella tjänst på 50% jag kanske nån gång får, eftersom fibromyalgi uppenbarligen inte erkänns som en sjukdom.

Men jag kan nästan tänka mig att en halvtidstjänst faktiskt ger mer än försörjningsstödet beroende på lönesättning då förstås och beroende på hur tjänsten ser ut. Men den dagen är ju liksom inte här ännu...

Läste en väldigt bra sak i lördagens VF, skrivet av Bengt Starrin (han med förordet i diktboken ni vet) och jag kände igen mig i mycket av det han skrev som gällde arbetsplatser. Här är länken. Mycket läsvärt. Så in och läs med er nu... ;-)

Den senaste tiden har jag också tänkt på nåt som står att läsa i boken Självkänsla Nu! av Mia Törnblom. För att citera där hon skriver om folk som är duktiga på sitt jobb men som ändå har låg självkänsla... "Trots allt berättar de för mig (med lite hjälp) att de bara väntar på att bli avslöjade som en enda stor bluff. De vet att de är duktiga men tror hela tiden att någon annan kan bättre."

Så är det faktiskt lätt att tänka när man har låg självkänsla. Även om det går bra för en. Och trots att man (i detta fallet jag) intalar sig att man faktiskt är värd allt det positiva som hänt så är man ändå inte riktigt säker liksom... kanske är det därför jag är lite återhållsam med mina glädjereaktioner. Men som sagt; glad är jag.

Jag tror att det kommer att ta åtskilliga år innan min självkänsla är såpass stor att jag inte längre tänker så.

Ha det gôtt! Kram!

Kolla här vilken sötnos! Kände bara för att sätta in denna, så himla söt! :-)

Lövblåsning och en pratig onsdag

Nu blåser de löv här ute. Det låter väldigt mycket men det är rätt kul att titta på. :-) Lövblåsarna själva har ju öronkåpor på sig så de behöver ju inte lyssna på oljudet.

Jag har nyss kommit hem från en förlängd dag på praktiken. På förmiddagen hade vi möte med arbetskonsulenten och hon hade en del saker att ta upp som gäller min framtid. Hon var dock väldigt noga med att poängtera att detta låg långt fram i framtiden om jag säger så. Men att det var bra att tänka på redan nu så det fanns med i ens planering inför resten av tillvaron. Arbetsmässigt sett då. Fast allt hänger ju ihop. Mår man bra på och med sitt jobb så brukar resten av tillvaron också gå rätt bra. Så det måste kunna kombineras och då får man ha med det i planeringen för att försöka ordna sig ett värdigt och drägligt liv trots sjukdom och annat bôs.

Och jag har inte det minsta dåligt samvete för att jag erkände att jag helst inte vill behöva vända mig varken till F-kassan eller arbetsförmedlingen även om hon menade på att det var bra att använda sig av de fördelar som finns när och om man ska bli anställd. Att arbetsgivaren får pengar för att anställa så att det inte kostar denne så mycket. Och att jag då hade lättare för att få en anställning på 50 %. Men för mig innebär kontakt med dessa båda ställen en hel massa krav på mig som människa och ifrågasättanden av mig och de besvär jag har så jag är ännu lite tveksam. Måste nog komma upp i fler timmar än 8 i veckan först innan jag orkar tänka på det.

Hon sa också att om jag får ett arbete skulle jag kunna söka permanent sjukersättning för de procent som jag inte kan jobba. Om jag t.ex får ett jobb på 50 % och kan söka ersättning för 50. Jag sa till henne att det nog inte finns någon på F-kassan som kommer att godkänna min diagnos och hon sa att jag behöver ha nytt läkarintyg för detta. Suck. Så fort såna där saker dras upp så kommer den där gamla jobbiga känslan tillbaka igen. Av att vara misstrodd och dåligt bemött. Jag vet mycket väl att det inte behöver bli så nu igen men känslan har väldigt lätt att hitta tillbaka till mig för ett ögonblick. Och även om hon sa att jag kanske måste göra det som är jobbigt för att det i slutänden ska bli till nåt bra är jag lite tveksam till det.

Jag tänker inte gå till en läkare och tvinga mig själv att släppa allt det friska (igen) och gräva ner mig i min sjukdom bara för att få ett intyg på att jag har fibromyalgi och att detta gör att jag har en nedsatt arbetsförmåga. Jag ska bli trodd och lyssnad på och undersökt utifrån hur jag faktiskt mår nu och hur sjukdomen kan påverka mig och mitt eventuella arbete. Inget annat. Ska man verkligen alltid behöva spela teater för att bli trodd? Bara att få det tipset tycker jag visar på hur fel det har blivit när det gäller sjukvård och intyg.

Jag är stolt över att jag har kommit dit där jag är idag. Stolt över mig själv. Och ingen ska få ta det ifrån mig nu när jag äntligen känner så här. Oavsett om det anses behövas för att det ska bli bättre sen. Nix nej! Men vi får väl se hur det blir. Vi måste ha en slags planering i alla fall att visa upp för min socialsekreterare vid nästa möte.

Efter lunch blev jag intervjuad, som jag nämnde om igår. Vi ska träffas igen på fredag för då ska vi (jag och Carina) hjälpa till med tips om upphängning av utställningen då den ska sättas upp i Forshaga. Jag har ju inte sett lokalen alls förut så jag behöver ju dit och titta först innan jag kan ge tips. Och hon (diakonen) var mån om att dikterna kom till sin rätt. Jag ska egentligen vara ledig på fredag men vad gör man inte för konsten och kulturen! Då får jag väl också tillfälle att läsa igenom sammanställningen av intervjun och kolla av att det jag sa faktiskt var det jag sa. Hehe! Ja just det hon nämnde nåt om att ta en bild också, hon hade glömt ta med kamera idag. Då får man väl försöka visa sin vackra sida, var nu den sitter. ;-)

Vi pratade också lite om minneslådorna för hon ville veta vad jag startade med för slags arbete när jag började min praktik. Detta kom sig såklart av att vi pratade om hur jag hade mått när jag fick min praktikplats och hur jag mår nu och vad detta gjort för mig och min självkänsla. Vi pratade också om hur det kan gå till när jag skriver en dikt. Och jag sa att det kan vara en känsla, en tanke jag får när t.ex. borstar tänderna, lagar mat eller gör nåt annat sånt där vanligt och som jag måste skriva ner genast för om jag väntar tappar jag bort den. Eller också kan det vara en känsla som dyker upp genom att man tänker på något speciellt eller ser ett foto som inspirerar. Det kan skapas dikter på många olika vis. Alla sätt är bra tycker jag.

Hon frågade nämligen om jag var en sån person som liksom värkte fram mina dikter och det gör jag verkligen inte. Nog för att jag kan få kämpa lite om jag ska skriva födelsedagsverser eller andra rim men inte annars. Orden kommer till mig och om de inte gör det så släpper jag hjärnan fri en stund så den får vila och så kan det kanske dyka upp nåt bra senare. Så är det för mig.

Ha det gôtt! Kram!














PS. Om det är nån som undrar hur min ovetenskapliga undersökning går så kan jag säga att jag jobbar på den i tysthet. Den är snart klar att redovisas. :-) Om nån nu skulle undra menar jag...

Jora, mumien lever än... på väg tillbaka till de levande...tror jag...

Eftersom jag precis börjat återfå lite gnista så ska jag väl försöka sätta igång med mitt bloggande igen. Det som hänt sen jag skrev sist har varit fruktansvärt jobbigt och nedslående även om andra kanske tycker annat, att jag fått nya möjligheter eller jag vet inte. Det beror på från vilket håll man ser det... Från mitt håll sett har det varit mest skit...

Jag fick en kallelse från kommunen strax före kristi himmelsfärd angående ett sånt där möte igen. Ett sånt jag fick i mars som jag berättade om här på bloggen. Som handlade om att jag skulle ut i praktik bland annat för att få fortsätta med försörjningsstöd. Jag kände att jag inte orkade med ett sånt möte och mailade därför den där Rog... ja just han... och talade om för honom hur det låg till. Fick ett svar med uppmaningen att komma på mötet. Mailade igen och upprepade mitt budskap. Han svarade igen att jag var välkommen på mötet. Det var då själva tusan, tänkte jag då och mailade ett kort meddelande där jag sa att om jag inte lyckats övertyga honom om att jag inte orkade komma så var det inget att göra åt. Och att jag mådde ännu sämre på grund av att han inte brydde sig.

Efter ett tag ringde min nya socialsekreterare, den andra är sjukskriven (får folk faktiskt vara sjukskrivna i dagens Sverige?) och hon meddelade mig att jag inte skulle få nåt försörjningsstöd för juni. Nehe... bara för att jag inte gått på mötet. I det skriftliga beslutet som jag fick sen stod det att jag inte gjorde mitt yttersta för att bli självförsörjande. Jag har överklagat detta och menade på att den där Rog... ja han, kunde ju ha ringt mig under den tid som mötet var bokat om han så förtvivlat ville berätta för mig om det som var på gång. Att kommunen väl kunde vara lite tillmötesgående gentemot sina krassliga invånare.

Den 16 juni var jag dock tvingad att gå på möte, som då hölls på socialkontoret, men då hade jag fått sällskap av arbetsmarknadskonsulten som jag träffade under min utredning. Hon hade lovat att hjälpa mig om socialen skulle bråka. Det var bra att hon var med för hon var verkligen envis med att de måste ta hand om mig först och "fixa" mig som hon sa, innan jag skulle klara någon arbetspraktik. Och även i en eventuell arbetspraktik skulle jag behöva mycket stöd och hjälp, sa hon. Och hon tyckte jag skulle få möjlighet att göra nåt vettigt och inte nåt trams som att sortera kläder (typ biståndsarbete) eller annat meningslöst. Inte för att på något sätt förringa biståndsarbete då, men för min del skulle det kännas väldigt meningslöst att hålla på så.

Det startas ju ett projekt i kommunen nu, med eu-bidrag, och detta måste jag då vara med i för att i fortsättningen få pengar. Det skulle finnas möjligheter till rehabiliterande åtgärder men än så länge har jag inte fått veta så mycket. Väntar på att en personlig coach ska höra av sig eller om hon från socialen gör det när det är dags. Och jo, mr Projekt himself (ni-vet-vem) var med på mötet och fick säga sitt. Men inte var det mycket han sa inte... Det kunde han sagt i telefon för det verkar inte som om nån riktigt vet ordentligt vad som kommer att hända i det där projektet.

Stressen som det uteblivna försörjningsstödet gav mig har ju gjort mig mycket sämre och tröttare. Och väldigt deppig. Inget har varit roligt och jag har tappat inspirationen och lusten till det mesta. Jag var ju inte direkt pigg innan heller s.a.s. Och stress gör allt värre. Att jag har ett barn tog de tydligen ingen hänsyn till. Att han blev lidande på deras beslut om indraget stöd brydde de sig inte om.

Som tur var så fick den nya socialsekreteraren och jag en bra kontakt när vi väl träffades. Jag var lite härsken på henne efter första samtalet för hon var lätt överlägsen och menade att om jag velat ha pengar för juni skulle jag ju gått på det där mötet... Hon var i alla fall mycket ledsen nu för att vi hade fått en så dålig start och ville verkligen försöka hjälpa mig så mycket hon kunde. Och hoppades att jag skulle få förtroende för henne. Efter att ha pratat lite mer med henne så kändes det mycket bättre, hon visade mer av sin personliga sida och är en mycket varm och medkännande och positiv person så jag tror det ska gå bra.

Det nedslående i det hela är ju att jag inte blev kontaktad av han som har hand om'et innan mitt försörjningsstöd blev indraget utan vidare. Och att jag kanske tvingas göra sånt som jag inte orkar i projektet. Bara att ta mig hemifrån till ett annat ställe gör mig trött. Dagen efter mötet låg jag och hade migrän. Inte roligt.

Min styvfar Kjell ringde mig den dagen för att höra hur läget var och jag lät nog hemskt dyster och eländig. Han måtte ha trott jag stod på gravens rand... ;-) Ingen fara Kjell, kampen går vidare. Jag hade "bara" ont i huvet.

Det positiva som väl kan skymta är ju att OM det är så att jag kan få stöd och hjälp och inspiration genom detta projekt så kanske jag orkar ta mig ut i tillvaron och få ett liv igen. En del dagar känns det som om jag nog inte behöver mer än en liten knuff för att orka med tillvaron. En del dagar behövs det en lyftkran och ett helt fotbollslag med publik som står och hejar. Så det är ju inte likadant varje dag.

Skriftligt besked från F-kassan om att de antagligen kommer att ge mig avslag på min ansökan om sjukbidrag kom också förra veckan. Men jag fick lämna synpunkter först, vilket jag gjort, postade det brevet idag. Men som jag vet att folk på F-kassan drivs av mycket konstiga regler, så läser de väl alla papper de får in med förvrängda glasögon. För att slippa se beviset på att utredningen har rätt.

När den försäkringsmedicinske rådgivaren (som det så fint heter) kan säga att på grund av att jag löser korsord, läser böcker, tidningar med mera så hade jag bra kognitiv förmåga och enligt honom kunde då inte nedsättning av arbetsförmågan styrkas ens till en fjärdedel. Och enligt honom kan jag alltså jobba. Förmodligen också heltid var som helst med vad som helst.

Jora så att... F-kassan slår ju ifrån sig hela tiden och hänvisar till AF, men det finns ju inga verkliga jobb, endast i F-kassans fantasi. Han kanske har nåt låtsasjobb nånstans som jag kan göra. Men nån låtsaslön vill jag inte ha, det ska vara riktiga pengar i så fall. Om nån ser en annons där det står; "tillfällig korsordslösare sökes" eller "läsare av skönlitterära böcker erbjuds trevlig läsning mot rejäl lön - bibliotek ingår" så vill jag veta det. För då söker jag dessa tjänster. :-) Och kanske jag kunde få båda... Tänk vad bra!

Ibland vill man nästan skratta åt eländet. För det är så sjukt att man till slut inte tror att det är sant, att det är nån som spelar en ett spratt och rätt som det är säger; jag skojar bara, haha...

Nu har jag skrivit så mycket att jag nog nästan är kvalificerad för ett heltidsjobb... ;-) PUH!

Kram!

Nu är det deppigt igen

Den här dagen höll på att förstöras helt och hållet i och med att min handläggare från F-kassan ringde mig imorse och gav mig negativa nyheter. Fast hon började med att meddela att jag kommer att få runt 900 i reseersättning dock... Jojo...

Trots denna stora och påkostade utredning som gjorts av mig på Arbetslivsresurs och med resultatet att jag har noll arbetsförmåga och behöver oerhört mycket stöd för att komma vidare och ens kunna få 50 % arbetsförmåga inom en framtid, så nekar F-kassan mig sjukbidrag och rehabilitering. De menar att utredningens resultat inte ens stödjer 50 % nedsättning. Trots att läkaren särskilt också skrev att på grund av min fibromyalgi kommer min arbetsförmåga alltid att vara nedsatt till en viss del. Så menar de på F-kassan att jag är fullt frisk då? Kan ta vilket jobb som helst? suck... De kan nog inte läsa innantill. För om de inte förstod allt det som läkaren läste upp för mig på telefon, det teamet kommit fram till, så kan jag förstå deras beslut. Inte annars.

Hade de förstått resultatet av utredningen så hade de inte nekat mig hjälp. Så är det bara. Men har de förstått det så känns det ju bara som om de vill jäklas med mig.

Pengarna känns mindre viktiga. Det jag ville ha var ett erkännande av F-kassan. Ett erkännande av de problem jag har, att jag har problem, min diagnos, att jag har rätt till rehabilitering och att jag faktiskt inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Om jag kunde få ett erkännande av F-kassan så skulle jag ju förhoppningsvis komma in i ett rehabiliteringsprogram av nåt slag. Men när de säger nej hela tiden... jag börjar känna mig förföljd... som om mitt namn får dem att se rött och säga nej direkt. Det känns onekligen väldigt olustigt. Som om jag är svartlistad på nåt vis. Läkaren på Arbetslivsresurs sa att F-kassan brukar lyssna på vad de säger... Men det gjorde de inte den här gången i alla fall.

När sen människan frågar mig om jag vill bli slussad till Arbetsförmedlingen höll jag på att gå upp i limningen. Och när jag sa att det ju inte finns jobb ens för friska människor så sa hon att det inte var F-kassans problem utan arbetsförmedlingens... Och arbetsförmedlingen i sin tur säger att jag är ett ärende för F-kassan. Att jag befunnit mig mellan de berömda stolarna i fem år brydde hon sig inte om. Det är ju den gruppen som Cristina Husmark-Persson vill hjälpa. Det har hon ju suttit och sagt i teve till och med. Inte fasen vill nån hjälpa oss, det är bara tomt prat. Som allt annat den kärr... eh förlåt damen kläcker ur sig...

Jag hade annat att ägna mig åt idag, jag har varit i tvättstugan, så jag tillät mig inte att sitta och grubbla. Jag är fruktansvärt besviken och ledsen när det de säger att F-kassan ska stå för aldrig nånsin stämmer överens med verkligheten och när de inte kan ge folk som kanske har möjligheter, om än små, att komma tillbaka en endaste chans. Hon sa att de ser till hela arbetsmarknaden. Och det var då jag sa att det ju inte finns några jobb åt friska ens... Och läkaren sa/skrev i sin bedömning att jag hade obefintlig arbetsförmåga, för närvarande, sett till hela arbetsmarknaden... Vad är det med detta de inte förstår?

Ack ja. Hon ansåg också att jag kunde fortsätta gå till socialen när hon mycket väl vet att jag egentligen inte hör till den gruppen utan till F-kassan. Hon tyckte också att jag skulle be socialsekreteraren hjälpa mig om jag behövde nån slags sjukvård eller liknande. Pöh! Som om inte hon redan vet om hur jag har det. Och hon som ändå menar att jag ska ut på praktik inom kommunen, som jag skrev om för ett tag sen. Jaja, jag får väl ta och prata med henne ändå och säga hur F-kassan beslutat.

Jag måste ta mig samman och överklaga. Men det kommer inte att bli lätt att behöva ödsla min så värdefulla kraft på detta elände. När jag kunde fått hjälp med terapi och sjukgymnastik som det stod om i utredningen... Och ägnat mig åt bättre saker. Och hela tiden kommer tanken upp; tänk om jag fått hjälp för fem år sen istället... Då var jag nämligen piggare och motiverad. Nu är jag bara trött och vill helst sova...

Tur att man har saker som fortfarande känns roliga. Nog för att både socialen och F-kassan gör sitt bästa för att ta ifrån en både människovärde och annat så finns det ännu saker som, åtminstone jag, kan ägna mig åt som jag blir glad av. Detta är en sak...


Läggdags i örnboet.

"Puss på dig mamma!"

:-)

Kram

Omtanke, värme och respekt

Tänk vilken tur det är att det finns människor som är utbildade till att se vad som fattas oss andra. Det är ju så mycket som faller på plats när dessa intelligenta människor kan tyda alla konstiga krämpor och symtom som man har och som man inte själv förstår. Sen att deras bemötande är helt fantastiskt betyder ju också väldigt mycket. Att man känner sig välkommen, respekterad och behandlad med största omsorg är väldigt viktigt för förtroendet. Detta har en del insett, tyvärr är dessa i minoritet än så länge.

Efter mötet med psykologen igår så har jag äntligen förstått varför jag aldrig blir piggare. Han upptäckte att jag fortfarande lider av den utbrändhet som gjorde mig sjuk redan 2004. Och tänker man närmare efter så är det ju inte konstigt eftersom jag haft både F-kassan, Arbetsförmedlingen, och nu även socialen, efter mig hela tiden som en stor blåslampa. De utmattningssymtom som jag visade då finns fortfarande kvar eftersom jag aldrig fått möjlighet och rätt att läka, vila, sova och ha lugn och ro och rehabiliteras på något sätt.

Och i och med att flera läkare vägrade inse mina problem, vägrade ta tag i varför jag hade värk och var trött, utan istället menade att jag naturligtvis skulle bli frisk snart, så gick jag ju själv och bara väntade på att min kropp skulle börja må bättre. Men den gjorde ju inte det. Istället blev den sämre och sämre.

Hur som helst, det var ett mycket givande samtal och jag är så tacksam för att det finns människor som lyssnar, ser och förstår att tolka de signaler som vi skickar ut. För även om vi tror att det inte syns så gör det det. För den som vill se.

Apropå det där brevet som jag fick från kommunen... ja jag säger då det. Jag förklarade ju i ett mail (när jag inte fick tag på henne på telefon) till min handläggare på socialen precis allt om utredningen och om att jag inte ansåg mig behöva ett sådant möte för tillfället men ändå så fattade hon inte det.

Hon lyckades inte få tag på mig igår, för jag var upptagen (jodå jag kan också vara det ibland även om jag inte är så "viktig" som vissa...) och hon hade då talat med den här enhetschefen, som tydligen var hennes chef, och sa att jag borde gå på mötet och prata med honom. Till vilken nytta då kan man undra när jag ju håller på att ta reda på om jag har någon arbetsförmåga alls och i så fall hur mycket...

Jag skrev tillbaka och meddelade att jag visst inte tänkte gå på nåt möte och träffa den här Rog... ehrm, karln. ;-) Höll nästan på att skriva hans namn där... men jag vill ju som sagt inte hänga ut folk...

Och hur många gånger orkar man egentligen sitta och gå igenom sina problem med ytterligare nya människor? För att ändå få höra att det inte finns något som passar. Att jag gör det högst frivilligt i utredningen är en annan sak. Där känns det som om det kan ge ett resultat eftersom de jag pratar med faktiskt lyssnar på och antecknar och bryr sig om vad jag säger. De vill hjälpa mig på alla sätt de kan. De vill se till att jag får den chans, oavsett om jag kommer att orka jobba eller ej, som jag har rätt till.

Om de formulerat sig lite annorlunda i brevet så kanske reaktionen, från min sida åtminstone, inte blivit så stark. Istället för att hota med att dra in ersättningen och beordra folk hit och dit kunde de ju ha sagt att mötet var ett erbjudande till alla dem som kanske mist sitt arbete av andra skäl än sjukdom och nu tvingades söka försörjningsstöd men som gärna ville ha en chans till praktik. Något hot om indraget försörjningsstöd skulle inte ens ha funnits med i brevet. Man kunde ju i efterhand kollat upp de som inte var där, och som inte meddelat att de inte kunde komma, och då fått ta beslut om indraget stöd om det hade behövts.

Min handläggare bad om ursäkt om jag hade känt mig hotad eller kränkt och att det inte varit meningen.

Meningen var att ge mig en möjlighet att prata med den här chefen om mina önskemål, tankar och synpunkter. Jag kan bara skaka på huvudet. Kommunen hade inga praktikplatser som passade förra gången jag var tvungen att arbetspröva trots att jag framförde alla mina åsikter och synpunkter på att ingen av dem passade just mig. Jag har svårt att tro att de vaskat fram så många fler passande nu. I det läge som min kommun (och även många andras) befinner sig så är det indragningar överallt och även socialförvaltningen ska dra in på folk på olika sätt. Eller folk ska (erbjudas=tvingas) gå ner i arbetstid vilket innebär lägre lön.

Jag förstår inte hur sjuka eller funktionshindrade ska kunna få jobb utifrån den praktik som de så gärna vill skicka ut oss på. I mina ögon går det inte ihop. Sen så får man ju knappt nån ersättning under praktiken heller, det är väl F-kassan som betalar det, så det kanske bara är en fråga om besparingar från kommunens sida. Inte omtanke om invånarna.

Att bli godkänd för att få försörjningsstöd är minsann inte det lättaste heller. Man ska först ha sålt av allt av värde och levt upp alla sina besparingar DÅ först är det okej. Och sen ska man alltså leva på existensminimum, varje månad skicka in kopior på kontoutdragen så att de ser att man inte fått pengar från nåt håll, lån från vänner kallas nämligen för "inkomst" i deras ögon och räknas av mot det stöd som betalas ut. Vilket innebär att när lånet ska betalas tillbaka så mister man det dubbla eftersom socialen dragit av det först och sen ska man betala tillbaka det till den man lånat av. Läste en insändare som handlade om just detta. Jag har upplevt det också. Därför lånar jag helst kontant nu för tiden, pengarna direkt i näven alltså, för då kan inte socialen ta ifrån mig ett enda öre av dem.

Det finns nog en missuppfattning om det där med socialen och jag tror att den lever kvar sen 80-talet då det var mycket lättare att få bidrag. Många ser ner på oss som får försörjningsstöd och menar att vi är ena lata jävlar som tycker om att leva på bidrag. Om de bara visste hur fel de har... Fast visst, det finns säkert de som missbrukar systemet, såna har ju alltid funnits men jag tycker nog att personalen på socialförvaltningen bör ha en såpass bra utbildning, och kanske framför allt människokännedom, så de kan lära sig att skilja fuskare från oss som verkligen behöver pengarna. Vi ska inte behöva straffas för sånt som några få idioter håller på med.

Ibland är det allt tufft att vara människa. Ibland önskar jag att jag var en hund. :-) Till och från.

Ha en bra lördag.

kram!

Det kom ett brev från kommunen...

... och tyvärr är jag nog inte ensam om att ha fått detta. Det var en kallelse samt information till oss som tänker (vara så fräcka att våga) söka försörjningsstöd.

Jag kallades till ett möte nu på måndag klockan 8.30 och jag ombads observera att detta informationsmöte är obligatoriskt (jag absolut hatar det ordet, det är typiskt arbetsförmedlingen att använda det) och att ogiltig frånvaro från detta kunde påverka min rätt till försörjningsstöd. Om man inte kunde komma (om man nu var så himla fräck och våghalsig att man ändå tordes tänka sig att utebli) kunde man ringa en samordnare och tala om detta. Vilket jag försökte göra men möttes av telefonsvarare som meddelade att hon inte var där just idag. Vilket lustigt sammanträffande. Hon skulle dock vara tillbaka imorgon klockan sju.

Men imorgon förmiddag är jag upptagen själv (ska ju träffa en psykolog i samband med utredningen) så det funkar inte så bra för mig att varken ringa igen eller bli uppringd. Vilket jag också förklarade i mitt upprörda tillstånd när jag lämnade ett meddelande. Efter vad jag förstår så är detta något slags samarbete mellan arbetsförmedlingen och socialen men någon liten förvarning hade jag gärna velat ha. Men min handläggare, som jag också försökte få tag på men som jag fick veta var sjuk, har inte sagt ett pip till mig om detta.

Vidare står det så här i brevet:

"Med start omgående kommer vi att erbjuda Dig kompetenshöjande praktik. Syftet med det är att hjälpa Dig att snabbare komma in i eller tillbaka till arbetslivet. Deltagandet i praktik är obligatoriskt för att få ersättning."

Detta vidriga ord igen. Och så gillar jag inte när folk av påklistrad artighet skriver stor bokstav i ordet dig/du samtidigt som de hotar med allsköns elände om man inte gör som de säger.

Vidare står det en massa dravel som jag då rakt inte behöver någon information om i och med att jag varit bidragstagare i mer än sju månader nu. Jag vet vad som gäller, de har varenda liten uppgift av vikt om mig, alla mina papper på precis allt finns hos socialen.

Kan också tillägga att det "jag" som uttalar sig nedan är (antagligen) enhetschefen på Arbete och Utveckling inom kommunen. Skriver inget namn här för jag ska väl inte hänga ut folk sådär utan vidare... så finkänslig är jag i alla fall...*hosthost* jora så att...

"Under informationsmötet kommer jag att medverka tillsammans med personal från Arbetsmarknadsenheten. Du kommer att få en praktikplats med stöd av Arbetsmarknadsenheten.

För att få försörjningsstöd måste Du vara anmäld på arbetsförmedlingen som aktivt jobbsökande. Du måste själv hämta din handlingsplan hos arbetsförmedlingen och bifoga den till din ansökan om försörjningsstöd.

Om du inte är anmäld på arbetsförmedlingen på grund av att du är sjukskriven måste du bifoga ett läkarintyg som styrker detta.

Du ansvarar själv för att alla uppgifter som behövs för att behandla din ansökan kommer in till din handläggare på socialkontoret."

Och på slutet så var det visst inte så noga med formaliteterna för då var det liten bokstav på orden du och din. ;-) Jag har citerat det exakt som det är skrivet.

Jag har inte varit anmäld på arbetsförmedlingen på evigheter och nekas ju sjukskrivning och har hamnat hos socialen just för att jag är en av de som är för sjuka för att jobba men anses vara för frisk för att vara sjukskriven. Vilket min handläggare mycket väl vet om. Så jag tror inte hon hade en aning om att jag skulle få ett sånt brev.

Ibland undrar man hur det där samarbetet egentligen fungerar.

Detta enormt fantastiskt viktiga informationsmöte beräknas ta max en halvtimme i anspråk. Det var snabbt tycker jag för att ordna upp tillvaron för så många som är sjuka och/eller arbetslösa...hm...

Tror jag behöver en slurk med kaffe faktiskt. Och en stund i gungstolen med min intressanta bok som heter Kvinnor som tänker för mycket. ;-)



Här har vi en lite speciell kaffekopp för alla Star Wars-fans.

Nej jag har inte en sån kopp. (Är ju inget direkt Star Wars-fan heller.) Bara en vanlig tråkig en med lite rosa blommor på... fast kaffet smakar gott i alla fall.

Men det kanske smakar mer rymdaktigt i en sån här. Hur nu det kan tänkas smaka. ;-)

Frukost

Tjipp!

Idag ska jag prata om frukost men inte vilken frukost som helst utan min frukost.

Ja det där var ett försök till lite Alsterlindskt stuk på det hela.

Apropå frukost alltså. Från att ha växt upp på te och konsumlimpa så har jag på äldre dar börjat äta havregrynsgröt vilket gör att jag är mätt längre och magen mår bra. Genom att ha lagat gröt i mängder till pensionärer genom åren så tänkte jag till slut att det var dags att själv smaka på den frukost jag bjöd dem på. Och det gjorde jag. Det är nog kanske 7-8 år sen jag började med gröt som frukost. Jag har gjort lite avstickare ibland med flingor och fil eller mjölk men alltid återkommit till gröten.

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka om att äta havregrynsgröt men det var mycket godare än jag kunde föreställa mig. Sen ändrar man sig ju med åren, vissa saker som man inte tyckte om när man var yngre smakar gott senare i livet. Och med hemgjort äppelmos blir gröten väldigt god. Lingonsylt känns lite fattigt kanske. Jag brukar använda jordgubbssylt mest. Lättsockrad. Och efter gröten tar jag en kopp kaffe, ibland ett glas juice och kanske en smörgås ibland eller digestivekex med smör och ost. Sen klarar jag mig en stund på det.

Frukost är viktigt och man bör ju äta lite innan man ger sig i kast med dagens bravader. Om man försover sig t.ex. och inte hinner äta så vet man ju hur det känns innan man kan få tag i nånting att stoppa i sig.

Om det går så ska man absolut försöka äta frukosten i lugn och ro.

Jag har ätit många slags frukostar i mina dar, både små frukostar och stora, och måste säga att det nog är det viktigaste målet på dagen för mig. Jag är också vrålhungrig varje morgon, vilket ibland är vad som driver mig att gå upp. Fast när jag vaknar vid fyratiden av att magen skriker så brukar jag försöka somna om. ;-)

















Imorgon ska jag på möte på Arbetsförmedlingen då jag kommer att få veta om jag måste bli ett socialfall för resten av mitt liv eller om F-kassan är beredd att faktiskt ställa upp och se till att hjälpa så att jag får ett drägligt liv. Då gäller det att ladda med en rejäl frukost. Så jag orkar ta emot beskedet som kommer att forma resten av mitt liv.

Det låter dramatiskt och det är det också.

Kram från grötfia.