Störtskurar och en glömd mjölkliter

Fredag igen. Tack och lov för det. Då kan man få lite lugn och ro från den yttre världen ett par dagar. Och nu blir det ju fler dagar i och med att det är valborgsmässoafton på måndag och röd dag på tisdag. Jag fick en ledig dag på måndag, hade en innestående i och med min medverkan på Må bra-dagen.

Min arbetskonsulent tjatar på mig om att ta kontakt med en läkare för att få ett färskt intyg inför min anmälan till AF. Sen tjatar hon på mig om att jag ska anmäla mig också. Snarast. Det är ett väldigt ålderdomligt system på AF för man måste dit personligen för att skrivas in. Det finns ingen självservice där inte. Jo man kan skaffa ett konto på AF:s hemsida med lösenord och allt och skriva in sina uppgifter och jag har gjort det. Jag har skaffat ett konto med lösenord och fyllt i de uppgifter som jag kände att jag kunde skriva in. Så varför måste jag dit personligen bara för att säga att jag vill skriva in mig? Varför kan inte det ske i samma stund jag skaffar kontot? Märkligt.

Hon har haft kontakt med en personal där som vi då ska ha ett samtal med efter att jag anmält mig. Men inte samma dag. Nee... Jag ska först dit vid ett tillfälle för anmälan (då jag i princip bara behöver säga hej hej jag ska anmäla mig) och sen ta mig hem igen. Sen ska jag dit några dagar senare för samtal och vidare planering.

Just nu känner jag bara att jag inte vill göra detta. Jag vill bli lämnad ifred fram till semestern så jag får ägna mig åt det jag håller på med på min praktik utan att nån stör.

Samtidigt så innebär inskrivningen på AF en möjlighet för mig att faktiskt kunna bli anställd. Om jag är inskriven så kan en eventuell arbetsgivare få bidrag för att anställa mig och då kostar jag ju inte nåt liksom. Inte för att jag tycker det är helt okej med ett sånt system men nu är det ju tyvärr så... Och arbetskonsulenten vill att alla uppgifter och papper ska vara i ordning ifall det dyker upp en möjlighet för mig sådär bara tvärt. Fast jag har ju fortfarande inte kommit upp i mina 20 timmar i veckan än. Och det är en bit kvar, inte så lång bit men det kan vara den svåraste biten. Man vet aldrig. Om jag blir tröttare framöver av de timmar jag har nu så måste jag stanna upp ett tag och vara kvar i det jag har. Inte forcera nånting för då kan det bli motsatt effekt.

Jag är lite sur på mig själv för jag var inne på Konsum förut och handlade lite. Köpte bland annat en liter mjölk till Viktor. Och när Viktor kom hem och skulle ta sig lite fika så drack han saft, han brukar nämligen hellre dricka mjölk. "Men jag har ju köpt mjölk", sa jag då. "Den såg jag inte", sa han. Hm... Jag letade överallt men ingen mjölkliter. På kvittot står det att jag köpt en.

För första gången i mitt liv har jag gått ifrån en liter mjölk på affären och jag begriper inte hur det gick till för jag borde ha sett den stå där på bandet. De är ju inte små menar jag. Inte som jästpaket eller en påse tuggummi eller så. Visserligen så pratade jag med hon som var i kassan, vi är bekanta, och det kan ju distrahera men... för tusan! Hur kan man glömma en mjölkliter? Hon blev upptagen med nästa kund strax därpå och jag tyckte jag hade lagt ner allt så jag gick vidare in på Ica. Och jag tänkte inte på det ens när jag kom hem, att jag inte hade nån mjölk med. Ja jag säger då det. Nog behöver jag vara ledig alltid.

Det har varit mycket ett tag, som inte gäller praktiken utan andra saker, förmodligen är det därför jag är både trött och glömsk. Men nu är det som sagt helg och ledigt fyra dagar så jag ska väl vila och försöka ha roligt så mycket jag kan. Ladda för nästa vecka då vi ska ha möte med arbetskonsulenten och min handläggare på socialen. Vi ska väl prata om hur hösten ska bli, förlänga min praktiktid från juni och fram till december, hoppas jag.

När jag gick hem förut så regnade det som bara den och jag blev rätt blöt om fötterna och nederdelen av byxbenen och jag traskade väl fram så fort jag kunde och försökte undvika de värsta pölarna. Paraplyet höll mig torr upptill. Det var en riktig åskskur fast utan åska. Men jag hörde sägas att åskan faktisk gått, inte idag utan vid ett annat tillfälle alldeles nyss, men jag minns inte var det var eller när.

Och när jag varit hemma några minuter så ringde det. Det var Lisbeth som undrade hur blöt jag egentligen blev. Hon var nog orolig och ville försäkra sig om att jag inte blivit ihjälregnad. ;-) Hon tyckte jag skulle vänta en stund innan jag gick hem men det kunde ju ha blivit väldigt länge, det visste jag ju inte, och jag var hungrig och orkade inte vänta. Regnet slutade tvärt och solen tittade fram efter halva vägen så det var inte så farligt.

Häromdagen kom jag på att jag ju för ett tag sen skulle fördjupa mig i konsumentverkets siffror angående försörjningsstöd men allt sånt där har jag lagt åt sidan. Det går åt så mycket energi att gå igenom siffror och jämföra så jag har inte varken haft lust eller orkat ännu. Om man är intresserad så går det ju också att kolla själv om man vill. Det finns ju också möjlighet att testa hur mycket man skulle få i försörjningsstöd via kommunens hemsidor (i alla fall finns det på kommunens hemsida här) på avdelningen för omsorg och stöd. Och det finns även på Socialstyrelsens hemsida har jag för mig.

Nej nu måste jag lätta upp stämningen för det är ju som sagt fredag och det är ingen deppardag. :-) I alla fall inte för mig. Lite galenskaper kanske...

Bergsbestigarna med Claes och Anders Eriksson (ur revyn Grisen i säcken).

Ha det gôtt! Kram!

Här sitter jag nu.

Det var ett evigt tjat från Viktor imorse om att inte gå till skolan. Han lät som en skiva som hakat upp sig. Och jag som stod och fipplade med Isacs sele, när vi äntligen skulle till att gå, blev svett och sa till slut: Om du ska tjata om det där får du tjata på någon annan. Vi var sena, Viktor ville inte gå upp ur sängen i tid. Trots att jag sa till honom att han kunde väl skynda sig lite för Isacs skull, så han slapp vänta så länge på att få gå ut och kissa.

Vi följde Viktor till skolan och så fort Isac förstod att vi skulle skiljas åt började han liksom prat-gnälla. Det är svårt att beskriva om man inte hört det men han låter som om han pratar samtidigt som han ylar lite. Han var mycket orolig för Viktor när vi gick vidare och gläfste lite lesset. Kanske han kände på sig att Viktor inte ville till skolan utan ville vara med oss istället.

Hur motiverar man en kille på 11 år att gå till skolan för att vilja lära sig mer? När killen ifråga är så emot allt sånt som han överhuvudtaget kan vara... Jag har förklarat och förklarat varför man ska gå i skolan och det är inte bara nu utan under hela hans skoltid har jag fått göra det. I stort sett varje dag. Det gick bra under ett par terminer men då kanske för att det var nytt, ny klass, ny avdelning och en annan uppläggning av undervisningen som passade honom och hans problem bättre. Eftersom han har Aspergers kan han inte, just nu i alla fall, gå i en vanlig klass. Han behöver någon som puffar på honom hela tiden, en vuxen som har tid och ork att stötta honom när han själv inte orkar. En som finns där och också lär honom lösa eventuella konflikter med andra barn. För de som har Aspergers kan inte sånt utan måste lära sig. Deras sociala kunskaper, eller empatiska känslor för andra rättare sagt, är inget vidare från början, detta måste i viss mån tränas upp.

Men nu har det där nya blivit gammalt och då har han tröttnat såklart. Det blir alltid så för honom. Först är det intressant och annorlunda men när han vant sig så ser han ingen vits med att fortsätta. Suck i bôtt. Han vill inte förstå att det finns massor som han behöver lära sig innan han slutar skolan.

För egen del börjar jag känna av i kroppen alla raska promenader som jag gjort de senaste dagarna. (Ajaj!) ;-) Så snabbt som jag går med Isac går jag aldrig annars och han är min draghjälp för annars skulle jag aldrig orka tillbaka hem. När jag är trött och har ont i ben och fötter så hjälper han mig hem. :-) Jag älskar att ta promenader men när jag går själv blir jag fort trött och det blir tungt att ta sig hem. Men när Isac är med så behöver jag liksom bara hänga med när tröttheten faller på. För det mesta tänker jag inte så mycket på det förrän jag är hemma och kan vila. Det är värre när jag blir kissnödig, som jag ju ofta blir, det är inte nådigt det.

Den här veckan har gått fort, det är ju redan torsdag.

Vovven ligger och mår gott på sitt täcke. Jag ska ta mig lite kaffe.

Morsning! :-)