Här sitter jag nu.

Det var ett evigt tjat från Viktor imorse om att inte gå till skolan. Han lät som en skiva som hakat upp sig. Och jag som stod och fipplade med Isacs sele, när vi äntligen skulle till att gå, blev svett och sa till slut: Om du ska tjata om det där får du tjata på någon annan. Vi var sena, Viktor ville inte gå upp ur sängen i tid. Trots att jag sa till honom att han kunde väl skynda sig lite för Isacs skull, så han slapp vänta så länge på att få gå ut och kissa.

Vi följde Viktor till skolan och så fort Isac förstod att vi skulle skiljas åt började han liksom prat-gnälla. Det är svårt att beskriva om man inte hört det men han låter som om han pratar samtidigt som han ylar lite. Han var mycket orolig för Viktor när vi gick vidare och gläfste lite lesset. Kanske han kände på sig att Viktor inte ville till skolan utan ville vara med oss istället.

Hur motiverar man en kille på 11 år att gå till skolan för att vilja lära sig mer? När killen ifråga är så emot allt sånt som han överhuvudtaget kan vara... Jag har förklarat och förklarat varför man ska gå i skolan och det är inte bara nu utan under hela hans skoltid har jag fått göra det. I stort sett varje dag. Det gick bra under ett par terminer men då kanske för att det var nytt, ny klass, ny avdelning och en annan uppläggning av undervisningen som passade honom och hans problem bättre. Eftersom han har Aspergers kan han inte, just nu i alla fall, gå i en vanlig klass. Han behöver någon som puffar på honom hela tiden, en vuxen som har tid och ork att stötta honom när han själv inte orkar. En som finns där och också lär honom lösa eventuella konflikter med andra barn. För de som har Aspergers kan inte sånt utan måste lära sig. Deras sociala kunskaper, eller empatiska känslor för andra rättare sagt, är inget vidare från början, detta måste i viss mån tränas upp.

Men nu har det där nya blivit gammalt och då har han tröttnat såklart. Det blir alltid så för honom. Först är det intressant och annorlunda men när han vant sig så ser han ingen vits med att fortsätta. Suck i bôtt. Han vill inte förstå att det finns massor som han behöver lära sig innan han slutar skolan.

För egen del börjar jag känna av i kroppen alla raska promenader som jag gjort de senaste dagarna. (Ajaj!) ;-) Så snabbt som jag går med Isac går jag aldrig annars och han är min draghjälp för annars skulle jag aldrig orka tillbaka hem. När jag är trött och har ont i ben och fötter så hjälper han mig hem. :-) Jag älskar att ta promenader men när jag går själv blir jag fort trött och det blir tungt att ta sig hem. Men när Isac är med så behöver jag liksom bara hänga med när tröttheten faller på. För det mesta tänker jag inte så mycket på det förrän jag är hemma och kan vila. Det är värre när jag blir kissnödig, som jag ju ofta blir, det är inte nådigt det.

Den här veckan har gått fort, det är ju redan torsdag.

Vovven ligger och mår gott på sitt täcke. Jag ska ta mig lite kaffe.

Morsning! :-)