Skolstart med bussåkning, självpepp och en undran från språkpolisen

Idag börjar Viktor gymnasiet.

Han har haft lätt panik i flera dagar nu, och gnölande bett om att få slippa gå i skolan, men inte så mycket för själva skolan tror jag utan för bussåkningen. När han var liten så älskade han att åka buss. Nu - inte så värst. Det är ju en vanesak och jag tror inte han ska behöva gå upp i ottan för att åka iväg. Vi får väl se. Det trista är ju att det tar en stund att åka. Runt 50 minuter ungefär. Och samma när han ska hem. Det kan ju kännas som slöseri med tid. Idag får han dock skjuts av sin pappa eftersom det är en kort dag, 10-12, och allra första dagen. Imorgon kanske han får börja med åkandet. Busskort skulle de visst också få idag. Värmlandskortet.

Min förhoppning är att vi ska kunna flytta tillbaka till stan snarast. Det finns ju i stort sett inga praktikplatser i den här kommunen, enligt AF, så jag har ju förhoppningsvis bättre möjligheter om jag bor i stan. Och då har jag som strävan att eventuellt få tag på en bostad i närheten av Viktors skola.

Det är jobbigt att hålla sig igång. Varje vardag går jag upp tidigt och fixar med allt som jag gjorde när jag hade praktik. Och det är bara för att inte komma ur form. Måste hålla mig redo för praktik/jobb.

Jag frågade på AF om man får hjälp till reseersättning om man får praktikplats i Karlstad och visst, till en viss del men man får betala 600 själv. Varje månad antar jag för det var ju det jag frågade om. Och det finns ju inte en chans att det går när man lever på försörjningsstöd.

Jag vet att jag behöver mer utbildning för att ha en möjlighet till jobb. Om jag får nåt ens då.

Det är inte så lätt alla gånger att hålla ångan uppe. Ibland vill man liksom skita i allt för man orkar inte. Nu ska ingen bli orolig för att jag håller på att flippa ur, för det gör jag inte, men jag har stunder då det känns rätt hopplöst. Jag kommer över de stunderna med hjälp av lite självpepp. :-) Kommer ihåg saker som jag gjort och som uppskattats och så... Det brukar hjälpa.

Hörde på nyheterna att Försäkringskassan räknar med att sjuktalet kommer att stiga under 2014. Och att det är mest psykisk ohälsa bakom dessa siffror. Orsaken var mest stress. DUH! (för att använda ett engelskt ord) Såklart det är psykisk ohälsa som ökar! Folk lever under ständig press och stress numer. Alla orkar inte det. Och vem som helst kan drabbas. Vem. Som. Helst.

För att tala om nåt helt annat... Jag som är en sån språkpolis har börjat märka att folk inte längre skriver "man" i sina texter. I flera tidningstexter har jag läst ordet "en". Mitt eget exempel "Tänk att en aldrig kan få vinna pengar" eller "Om en ska säga sanningen till folk så får en försöka vara ärlig men ändå snäll".  Relevanta meningsexempel för min del... :-)

Som dialektalt ord är det ju helt okej men jag tycker nog inte att det är det i tidningstexter eller texter som finns på nätet och är skrivna av journalister eller liknande. Jag minns inte nu var jag sett detta, jag läser många nättidningar och texter, men jag vet att när jag läste det senast så var det inte i en värmländsk tidning. Jag har sett det på fler ställen.

På engelska används ordet "you" eller "one". "and you wonder if..." Och "and one wonder if..."

Men jag ser sällan att ordet "one" används. Mer i den brittiska engelskan kanske. Jag är inte helt säker.

På svenska blir det "och man undrar om..." och "och en undrar om..."

Som sagt; språkpolisen undrar också. Ifall det är en ny regel som jag missat. Att vi nu ska skriva "en" istället för "man".

Nån som vet? :-)

Ha en bra dag. Kram!

Och som vanligt varje augusti (favorit i repris) så lägger jag in Månsken i augusti med Lena Philipson. Och månbilderna är fantastiska. Älskar månen! :-)

Medelålders tonåring med dålig läsförståelse...

Idag har jag varit på utvecklingssamtal på skolan och jag måste säga att efter varje gång känner jag mig alltid väldigt olustig. Det går hela tiden ut på att barnen, i detta fallet Viktor, måste ändra sin personlighet för att lättare passa in i samhället. Passa in i normen. Nu ska jag säga nåt fult... åt helvete med normen! Eller med normer överhuvudtaget. Alla dessa normer som har hittats på och som det är absolut nödvändigt att man passar in i.

Och om man inte är så värst social på sin fritid, kan man inte få ha det så då? Eller måste man tvinga sig ut och umgås fast man helst trivs hemma för sig själv? Och faktiskt mår bra och liksom laddar batterierna i lugn ro.

Ibland undrar man ju. Det är nämligen så jag funkar och förmodligen alltid gjort. Jag umgås gärna med arbetskamrater under arbetet men när jag kommer hem vill jag helst vara ifred. Är det fel? Sån är ju också Viktor. Kanske jag har påverkat honom men han uppskattar faktiskt lugn och ro.

Jag är ju myndig och vuxen, jag får välja mitt liv. Men Viktor får uppenbarligen inte det. Han ska formas in i en mall där alla ska tycka och vilja samma sak. Han vill inte vara som många av de andra tonåringarna som röker och snusar och ränner omkring och svär (Viktors ord). Nu har han ju lite toleransproblem och det är ju en aning jobbigt för honom och det får han kämpa med. Och med toleransproblem menar jag att han har oerhört svårt att acceptera dessa ungdomars beteende. Men för övrigt menar jag. Jag är oerhört glad att han är den han är. Han har ju sina problem i och med att han har Aspergers men i det stora hela så är han en fantastisk kille precis som han är.

Jag vet att de menar väl på skolan när de säger till honom att han måste och han måste... Men risken är att det kan bli bakvänd reaktion. Jag önskar att han själv ska vilja söka kontakt med andra. Men än så länge har han ingen längtan alls efter det.

Hans far och jag är inte alls ense om detta vilket gör att många samtal, i synnerhet utvecklingssamtal, blir ansträngda. Jag tror hans pappa så innerligt gärna vill att Viktor ska vara som alla andra (mestadels p.g.a mobbningsrisk) men nu är han ju inte det. Och kommer förmodligen inte att bli det heller.

Och saken är ju den att han har inga problem med att leva så. Det är andra som har problem med att han lever så. De rycker och drar i honom för att han ska bli mer utåtriktad, mer social, vilja göra saker utanför hemmet. Men han vill ju inte det. Är det då bra att tvinga honom? Han sa förra veckan, helt spontant, att han trivs väldigt bra med sitt liv. Det är inte många som kan säga det och i synnerhet inte i den åldern när det mesta är rätt så jobbigt och rent av jävligt ibland. Det kan det ju förresten vara oavsett ålder titt som tätt.

Och alltid kommer de tillbaka till det där med dataspel. Alltid. Jag måste ändå säga att Viktor faktiskt reagerar väldigt lugnt ändå. För om det vore jag som blev så hårt ansatt varje gång skulle jag resa mig och gå ut och inte komma tillbaka. Han uppför sig alltså bättre än vad jag skulle göra i samma situation.

Jag tycker inte man ska välja liv åt sina barn. De ska välja själva. När det gäller småbarnsåren och skoltiden ska man ge all kärlek, stöttning och vägledning man kan och vara förälder på bästa sätt men man ska inte välja åt dem när de lärt sig att förstå att det finns alternativ. Att lära sig att göra val anser jag vara den allra viktigaste lärdomen någonsin i livet.

Och att lära sig att det faktiskt är en själv som bestämmer hur ens liv ska se ut. Och att man tar ansvar för det.

För övrigt har jag idag suttit och gått igenom alla foton vi tog i kyrkorna. Mysteriet med runorna på dopfunten var inget mysterium. Om jag hade kommit ihåg vad jag hade läst i boken om kyrkan hade jag vetat att raden av bokstäver var runalfabetet, futharken, som var inhuggen i två omgångar på dopfuntens fot. Enligt upplysningen i boken troligtvis i magiskt syfte. Den ena raden är dock övermurad så man ser bara de tre första tecknen. Men andra raden är i sin helhet. Så nu vet vi det. :-)

Nu är det mycket på gång på pastorsexpeditionen. Det är utskick för inbjudan till dopkalas, alla barn som döpts under året blir bjudna på kalas och får en liten dopängel.Det är inbjudan till Allhelgona, de som begravt någon anhörig under året som gått. Det blir utställning i kyrkorna till Allhelgona men innan dess, den 28:e blir det en slags fotoutställning i Övre Ullerud i samband med att vi byter från sommartid. Sommarfoton är faktiskt temat. Det blir några dikter också men just nu efterlyser vi somriga foton. :-) Och snart ska vi ha födelsedagsfest igen. I början av november går den av stapeln. Och jag jobbar med hemsidan förstås.

Så det är mycket nu...men det är roligt. :-) Jag kan helt ärligt säga att jag faktiskt också trivs rätt bra med livet, efter omständigheterna.

Nu blir det Green Day! Den här låten blir jag aldrig trött på; 21 guns. Versionen från musikalensemblen. Passar min sinnesstämning utmärkt just nu. :-) Kram!


PS
Jag får visst lägga in länken till låten istället för blogger tar så lång tid på sig att fixa med klippet och jag vill inte sitta här hela kvällen och vänta...

Här är den

När kommer värmen tillbaka?

Jag är otålig angående värmen som verkligen lyser med sin frånvaro. Ostadigt och kallt väder blir man väldigt fort trött på. Och konstigt nog så åskade det ju också häromdagen mitt i kylan. Knasigt. Kanske det blir en sån där sommar då man får packa med sig badkläder, paraply och tjock jacka på en gång när man ska iväg nånstans.Allt för att vara beredd på alla sorters väder. För det växlar ju också så fort ibland att man knappt hinner med.

Imorgon är skolan slut och ett långt härligt sommarlov börjar för de som har avslutning denna vecka. Det kan ju vara lite olika. Eleverna på Forshaga Akademien, de som tog studenten i år, slutade redan förra veckan och har flyttat hem igen och det börjar bli så där härligt lugnt här i området som det blir på sommaren. Man får liksom tillbaka sin lilla by när de där brölande typerna som invaderar åker sin väg. De som inte tog studenten, av just dessa elever, är så stillsamma att de knappt märks. Förhoppningsvis håller det i sig. De där som flyttat nu var liksom sådär bröliga redan från början och då blir det ju aldrig bättre heller liksom. Det finns ju en del människor som tar väldigt stor plats oavsett deras egen storlek om jag säger så.

Idag är Viktor iväg till Skara Sommarland, en resa som de brukar göra sista veckan i skolan. Det var bara förra året de fick åka till Eskilstuna och djurparken istället för det var inte öppet på Sommarland då. Nu har han varit förkyld och rätt så vissen de senaste dagarna så det var tveksamheter in i det längsta om han skulle orka iväg. Han kunde inte somna igår kväll, låg vaken till långt in på natten, förmodligen på grund av oro utifall han inte skulle kunna åka med plus att han skulle upp så himla tidigt på morgonen. De skulle samlas före sju nämligen.

Pojkstackarn sov väl ungefär tre timmar men svarade så bestämt att han minsann skulle med när jag väckte honom och frågade om det var värt det. Jo det var det tyckte han. Nåja. Iväg kom han, med rejäl matsäck i ryggsäcken. Han är väl hemma nån gång efter halv åtta. Undrar i vilket skick han är då...

Själv har jag haft det som vanligt. Igår hade jag ledigt, nationaldag som det var och allt. Inte för att jag firade precis. Jag tog det lugnt och mådde gott, det är värt mycket.

Och för några dagar sedan fick jag ett helt lass med garn. Så jag säger bara det...

GARNFEST! :-)


Ha det gôtt! Kram!

Friska tänder och en hungrig mage

Idag har jag varit hos tandhygienisten på ett sånt där årligt besök. Egentligen skulle jag varit iväg redan innan jul men det blev inte så. Men nu är det gjort. Och jag är så glad för den här gången hade jag inga hål! Hurra! Även om jag måste ha lite koll på vissa ställen och vara extra noga så var det inget som behövde lagas just nu. Toppen! :-)

Vi pratade om tandvårdsförsäkringen Frisktandvård. Där kan man bli bedömd och sen kan man då fylla i en blankett och betala en fast avgift under flera år. Jag låg tydligen rätt bra till när det gällde själva summan för jag hade noll risk i två av fyra bedömningar. De andra hade jag rätt låg risk i. Och därför kan också årssumman bli rätt låg. Och jag behöver inte betala mer även om jag måste laga eller göra nåt med tänderna under året. Själva undersökningen går ju på runt 700-800 så redan där har man ju tjänat in en del.

Hon hämtade in en tandläkare, en ung man som såg alldeles för ung ut för att vara tandläkare, som då bedömde riskerna och det ena med det andra. Och allt såg bra ut. Jag behövde dock inte bestämma nåt idag utan får hem blanketter som jag kan läsa igenom och skicka in om/när jag bestämmer mig. Fick med en broschyr också. Det kan ju dra iväg och bli så in i hoppsan dyrt med tandvård så nog vore det bra att liksom betala en liten summa per månad istället för en bautastor summa om karius och baktus kommer och våldgästar. Vilket de ju tenderar att göra ibland. Mina gamla amalgamfyllningar kommer förmodligen behöva bytas framöver också, de håller ju länge men inte i evighet... Så nu har jag nåt att grunna på.

Efter en hel timme hos hygienisten, det tog tid med röntgen, undersökning, tandläkarens riskbedömning, putsning, tandtråd och flourlack, så skulle jag strax vidare till ett möte på skolan. Ett möte om Viktors framtida skolgång. Det blev ett kort möte för det enda som egentligen skulle beslutas om var ifall Viktor ska skrivas ut ur särskolan i och med att han ändå ska läsa grundskolans läroplan. Vi bestämde att han ska skrivas ut. Hans möjligheter till vidareutbildning ökar om han inte är bedömd utifrån särskolans betygsskala. Däremot kommer han att successivt behöva vänja sig vid större krav när det gäller studerandet. Om han vill komma vidare snabbare måste han läsa ikapp rätt mycket matte.

Sedan ska vi åka på studiebesök på IVAS. En gymnasieutbildning som finns till just för elever med någon form av autism eller Aspergers. Där får också eleverna komma och göra "praktik" nån vecka för att få känna på hur det är att studera där. Jag håller tummarna för att Viktor kommer in där när han ska söka gymnasieutbildning. Mycket kan ju hända på ett år så vi får väl se hur det går. Men han ska alltså gå ett extra år i grundskolan tack vare att reglerna ändrades i juli förra året. Men som det ser ut nu så är det nog till en fördel för honom ändå.

Rektorn sa nåt om att det är rätt mycket diskussioner (inom skolvärlden antog jag att hon menade) angående just de barn/elever som hamnar i kläm i och med lagändringen och att de som bestämt kanske så småningom, när de fått resultatet av hur allt föll ut, får göra ändringar igen. Hon menade också på att Viktor har otur för han hamnar precis i skarven av det hela och får det lite extra jobbigt. Men det är ju inget vi kan göra nåt åt just nu. Det är bara att försöka göra det bästa av det.

Och nu är jag så hungrig att jag måste äta mat. Jag fick ju inte äta efter mitt besök hos hygienisten, skulle ju vänta i ett par timmar. Och inte får jag borsta ikväll heller... ack. Men om hon säger det så... :-)

Jag har problem med ilningar i tänderna på grund av tandborstskador och hon gav mig ett litet prov på en tandkräm som är bra. Jag använder ju Sensodyne annars men nu börjar det ju komma andra sorter också.

Ställde den bredvid en tändsticksask för att det ska synas hur liten och söt den är. :-)

Ha det gôtt och glöm inte borsta tänderna. :-)

Kram!

Insändare i VF angående skolan

Vid en snabbläsning av VF på nätet (ska snart iväg på praktik) så fann jag denna helt fantastiska insändare som jag bara måste vidarebefordra här och nu genom att länka. Jag kände det som om jag ville ställa mig upp och applådera denna unga kloka människa som skrivit den.

Här är länken till insändaren

Läs och begrunda.

Traditioner som visar en skvätt dubbelmoral hos de som vill ha dem

När man hamnar i en värld där man inte trodde man någonsin skulle hamna och faktiskt trivs utomordentligt bra så kan man lättare se saker utifrån flera olika synvinklar. Jag pratar då om min praktikplats förstås. :-) Jag hade väl aldrig trott jag skulle hamna på en arbetsplats där jag skulle umgås med så många präster och delta i en hel del verksamheter som har med kyrkan att göra. Nog för att jag var med i kören i många år men det var ju då i min ungdoms dar, nu är ju nu... liksom.

När det gäller skolan och det ganska nya (i alla fall här) traditionella adventsfirandet i kyrkan så har jag fått bevis på så mycket dubbelmoral från både skola och föräldrar de senaste dagarna att jag nästan tappade hakan i golvet när jag fick höra detaljerna.

De senaste åren, ja jag vet ju bara hur det varit sedan Viktor började skolan, har det varit samling i kyrkan på morgonen fredagen innan första advent. Varför nu någon kommit på detta är för mig lite märkligt för när jag gick i skolan var vi inte till kyrkan och firade detta. Kyrkan ligger också väldigt avigt till, en bra bit från skolan, så det blir ju lite trist att gå dit.

Däremot fick vi gärna ta med oss ett litet ljus att ha på bänken som vi då tände på fredagarna före varje adventssöndag. Som jag minns. Eller om vi använde ljusen varje morgon under just de veckorna det minns jag inte riktigt. Jag kommer heller inte ihåg vad vi gjorde när vi tände ljusen men jag har inget minne av att vi sjöng en psalm eller bad en bön eller nåt sånt. Vi kanske bara hade lite mys med pepparkakor och detta var ju ovanligt i sig i klassrummet på den tiden. Nu pratar jag om låg och mellanstadiet här. På högstadiet gjorde vi inget alls i anslutning till första advent.

På lågstadiet hade jag en extremt religiös fröken som var mycket noga med advent och alltingenhären och vi fick tillverka våra egna adventsljusstakar i lera och måla och stå i. Min målade jag rosa och vit (inte direkt julfärger men detta kanske var en omedveten protest gentemot allt det religiösa från min sida, hehe) och hade glitter på. Tjusig värre kan ni tro. Den var gjord för fyra små julgransljus. Den såg ut som en rosa/vit minilimpa med ljus i. ;-)

Nu har alltså någon eller några föräldrar bestämt sagt ifrån att nåt prat om gud och sånt får bara inte förekomma varken vid detta firande eller vid avslutningen på sommaren. Men hallåååå!

När nu ändå skolan bestämt att advent ska firas, i kyrkan, eventuellt också med en präst inblandad, så tycker jag nog att folk får acceptera att det talas om Jesus åtminstone. Är det inte därför vi firar advent? Betyder inte just ordet advent i väntan på? Och då menas det väl i väntan på Jesu födelse? (Hörde plötsligt Tage Danielssons röst i huvudet när han läser om Karl-Bertil Jonssons jul...)

Ja jag kanske inte ens behöver förklara hur konstigt detta blir. Vore det inte bättre för alla om avslutningar och eventuellt adventsfirande kunde hållas i gympasalen som det gjordes när jag gick i skolan? Det blir ju alldeles för mycket att ta hänsyn till ändå så detta vore ju det bästa.

Ingen kyrka, ingen präst, bara rektorn som önskar barnen/ungdomarna en trevlig sommar, när det gäller avslutningen då. Och på advent... jaa.. ska man verkligen fira advent i kyrkan om man ändå inte tror? Ska man överhuvudtaget blanda in adventsfirandet i skolan om man känner på det viset? Jag har sagt många gånger att jag inte är troende och det står jag för. Men jag respekterar de som är det. De får ju ha sin uppfattning om de vill och de får respektera min.

Nåt som jag däremot anser vara väldigt viktigt är vår tro på varandra. Den är ju desto viktigare. Att vi inte ska sluta bry oss om varandra och ta hand om varandra. Om jag säger att jag tror på energier och på kärlek och till och med på folk runt omkring mig så vill jag inte sätta nåt namn på det jag tror på. Inte kalla det för att det är nån gud som jag måste tacka hela tiden och be om förlåtelse till. Jag kan ju vara tacksam ändå, vilket jag kan visa min medmänniskor på olika sätt.

Har jag gjort nåt dumt mot någon människa så ber jag denne om att förlåta mig. Det är väl ändå det allra viktigaste. Sen så får man ju också försöka bemöta andra på ett sätt som man själv vill bli bemött. Och om nån troende nu kanske menar att detta är just att vara kristen/troende ja då får väl denne säga det då. :-) Jag sätter ändå inte nån etikett på mig som troende för det är jag inte. Inte i den religiösa bemärkelsen.

Jag kan också säga att jag nog aldrig haft så roligt på en arbetsplats som jag har nu. Det säger väl ändå en del eller hur? ;-) Jag möter ständigt människor som är så härliga, glada och väldigt omtänksamma att detta faktiskt har förstärkt min tro på mänskligheten rejält. Den var ju rätt svag under den period då jag mådde som sämst och aldrig fick nån hjälp från de håll där hjälpen skulle behövt komma.

Men vilken tur att sånt kan ändra sig. :-)

Julbelysningen har hängts upp tvärs över vägen och på de små träden i centrum och imorse blev jag faktiskt glad när jag i det disiga novembermörkret fick se alla små lampor. Inne på gården har granen satts upp. Så lite julstämning har börjat spridas över vårt lilla samhälle. :-)

Detta är vad jag ser från mitt fönster just nu. :-)

Ha det gôtt! Kram!

(När jag tog fotot var klockan runt fyra på em. Det blir mörkt fort.)












Här kommer en liten bonusgrej. Apropå det där med tro. Letade länge efter en bra version, där man även kan se sångaren själv, men orkade inte leta mer utan tog den med bäst ljudkvalitet. Och att Rosa Pantern står där och ser vilsen ut kan ju symbolisera hur man kan känna sig då och då. :-)

Vrånghet på gång del 2 och en dag på museet

Fick höra av Viktor förut att det strulat på jympan nu igen. Suck. Han hade gett förslag själv på att få ta en promenad, men hade säkert tjurat intensivt en stund innan, och till slut hade han fått gå iväg då. Men det satt tydligen hårt inne att han skulle få göra nåt annat.

Nu vet jag att i läroplanen står det att man ska utföra vissa idrotter för att kunna få betyg men hallå! Detta är ju elever med speciella behov vilket innebär att dessa elever också oftast är väldigt speciella. Det viktigaste, som jag ser det, är väl att han rör på sig. Det spelar väl ingen roll vad han gör om det ger resultat ändå. Och om han hellre tar en lång promenad istället för att spela innebandy så kan det väl vara lika bra? Men i skolan så måste man så mycket hela tiden bara för att. Och visst förstår jag att det måste finnas regler och olika påhitt att följa men ibland bör man också kunna tänka utanför den där fyrkantiga saken som väldigt många hamnar i.

Viktor avskyr det mesta som handlar om sport och lagsporter är inte alls hans grej. Så det måste ju finnas nåt annat han kan göra som ger lika bra motion som just lagsporter. För varför måste han tvingas till lagsporter när han inte har varken intresse eller sinnelag för det? Han älskar ju att simma, det är ju nåt han är väldigt bra på. Skulle han då inte kunna få simma ytterligare en dag istället? Han har extra simning på tisdagar och sen är det gemensamt bad på onsdagar men varför skulle inte han kunna få träna simning även på torsdagar? Motion får han ju och som sagt; han älskar att dyka och simma. Som sagt; är inte det allra viktigaste ändå att han faktiskt rör på sig?

Själv har jag tillbringat dagen tillsammans med Carina inne i stan på museet. Det var våran Unna-dig-själv-dag. Vi gick runt och tittade på utställningar både historiska och av målningar och konstverk. Det var helt fantastiskt. Vi åt även lunch där och sen gick vi till Panduro och kollade på snygga papper. Vi har lite nya idéer på gång när det gäller dikter. :-) Blomsterhandeln är inblandad i det den här gången. Mer om detta kommer längre fram när det blir aktuellt. Det blir väl nån gång framme i vår. Men vi måste ju planera och greja nu så allt är klart då. Det är ju bra att ha tid på sig för lite experiment och så.

Lägger in en länk här till museets fasta utställningar.

Utställningen Jag Herulen var så häftig. Höstsalongen var också fantastisk. Med en del konstverk står man där och tänker... hm... jaha... och vad är nu detta? Vad känns detta som? En del känns bara jobbiga. Och med en del så känner man att ÅH vad fint för det rör vid nåt inom en och det känns alldeles varmt liksom. Och en del blir ju man bara glad av. Både kanske av färgerna och formen. Och det är roligt att se att precis allt som man kan tänka sig faktiskt kan användas för att göra roliga och vackra saker/tavlor av. Är inte det toppen?! :-)

Imorgon ska vi till Forshaga och hjälpa till att fixa med utställningen där. Den här veckan har verkligen varit fulltecknad. Och jag känner mig rätt så trött men förmodligen så har jag en sån period nu att jag orkar mer och då tänker jag minsann njuta av det, delta och hänga i så länge jag känner att det går. Jag får väl vila under helgen. Så här aktiv brukar jag inte kunna vara och samtidigt ha tankarna i behåll. Hjärnan brukar liksom bli utbränd rätt snabbt.

Igår kväll så hade jag dock lite svårt med bokstäver och ord för när jag och Viktor satt och pratade om dinosaurier och jag skulle säga nåt om Mammuten (jag älskar Mammutar) så kallade jag den (hur otroligt det än låter så sa jag faktiskt detta) Snokhäst. Viktor tittade på mig med en min som jag inte ens kan beskriva och sen skrattade vi gott åt det. Jag skrattade åt det långt efteråt faktiskt. Ja jag är lättroad. HA! Antagligen hade jag koncentrerat mig tillräckligt under dagen på allt prat som försiggick då att allt tog slut på kvällen. Vi kan ju skylla på det i alla fall... ehrm.

Kolla! En Snokhäst! ;-)



Ha det gott! Kram!

"Full fart mot helgen..."

Hej och hå alla fredagsfirare! :-)

Imorse var det inte lätt att få iväg gossen till skolan. Håhåjaja... Och då kunde man nästan ha trott att det var den där lille dagispojken som kommit tillbaka. Det viktiga då är att avleda. Att prata om en massa annat som gör honom på bättre humör, får honom på andra tankar. Skoja med honom. På nåt vis så brukar jag lyckas. Men det gäller också att behålla tålamodet för det kan krävas en del försök och en del lirkande innan tjurandet vänder. Ibland kan det vara rätt så påfrestande.

Ibland blir han lite småsur på mig när jag har "vunnit" som han brukar säga. Och det är när han till slut inte kan hålla emot ett skratt efter mina enträgna försök att muntra upp honom. Men den ilskan är lätt övergående. En kapitulation som görs med ett leende för det mesta. Och vi är vänner igen och allt är gott och bra i världen. ;-)

Och idag är det ju fredag. Viktor blir hämtad i eftermiddag av sin far och jag kan ägna kvällen åt chips och att se på vad jag vill i filmväg. Det vill säga ej tecknat eller animerat av annan sort som det ofta blir när Viktor och jag har mys. Förra veckan såg vi på Flykten från hönsgården. En vansinnigt rolig film måste jag säga. Den var på video men den fanns i både svenskdubbad version och engelsk version med text. Så ena dagen såg vi den svenska och andra den engelska. De var båda lika bra. Trots att den gjordes för så längesen hade jag inte sett den förrän nu. Ja jag vet att jag är lite sen ibland...

Och om jag inte vill se på nåt kan jag ju alltid läsa en bok. Man kan äta chips då med bara man inte är fet om fingrarna när man vänder blad för det blir så tråkiga fläckar i boken då.



På min promenad igår såg jag att ljungen blommade och det är så vackert. Idag gick jag inte i skogen, det var tillräckligt att brottas med de mygg som anföll så fort vi kom ut imorse. Jag tog en annan tur idag.



Ha en bra fredag alla! Kram!


"Lyckans fjäril sätter sig på axeln på den som har tid att vänta. "

Angelägenheter och annat världsligt som man kan ägna sig åt

Så var det ny vecka och nya angelägenheter.

Det snöar ute idag. Som jag sa igår så kan man aldrig veta när snön kommer för att hälsa på även om det enligt almanackan är en vårmånad. Men talgoxarna är glada i alla fall, trots snö. :-)

Surare pojke än Viktor imorse får man leta efter. Vilket jag visste förstås men det är ändå rätt så trist. Det går åt så mycket energi för att få honom att gå upp ur sängen, äta frukost, klä på sig, borsta tänderna och vilja gå till skolan att jag ibland är helt slut när vi skiljs åt. Men promenaden som jag tar efteråt brukar rensa bort det jobbiga så även om jag är trött i huvet av tjatandet och lirkandet med en bångstyrig gosse så återhämtar jag mig relativt snabbt.

Det är svårt att motivera en person som fått för sig att han inte behöver lära sig nåt mer alls att gå till skolan. Inte ens det faktum att han ändå haft en hel veckas lov, och innan dess var sjuk och hemma från skolan en hel vecka, hjälper.

Detta om min lilla minivärld.

Ute i stora världen, eller i alla fall i den lite större delen så är det rättegången mot Pirate Bay som upptar en stor del av nyheterna.

Den följs noga på SVT för den som är intresserad.

Sen när jag var på affären och handlade mat förut så såg jag naturligtvis tidningsframsidor med bilder på kronprinsessan och den blivande prinsen med texten "Här friade Daniel till Victoria". Verkligen? Ute i snön då eller? De var ute på promenad nämligen.

Jag begriper inte denna fullständigt hysteriska upphetsning över detta. När jag var 12 (1976) så gifte sig ju kungaparet och jag följde detta med spänning. Men då var jag ju fortfarande i den där "prinsessfasen" som så många flickor tycks vara i under en period i sitt liv. En del stannar i den hela livet i och för sig. I synnerhet de som är födda till det. ;-) Jag tyckte de var ett så vackert par vår kung och drottning.

Men nu. Neee... jag vet inte om jag är så värst glad i kungahuset överhuvudtaget. Jag tycker visserligen att Victoria verkar vara en mycket trevlig och smart tjej men jag ser inte intresset i att veta allt som händer med henne. Sen funderade jag på varför de inte gifter sig redan i år. När kungaparet gifte sig så var förlovningen i mars och bröllopet i juni samma år. Är det finanskrisen som kanske hindrar ett bröllop i år? För det är ju onekligen skattebetalarna som får bekosta kalaset... Men "experter" säger ju att vi tjänar en massa på det också. Hur då? Vi kommer nog också att bli rejält trötta på att se deras nunor på varenda löpsedel framöver. I synnerhet om tidningarna ska hålla på och mala om detta i ett helt år till.

Jag tycker (och vad jag tycker är ju vad det går ut på eftersom det är min blogg) ;-) att den blivande prinsen ser trist ut men det är ju inte jag som ska gifta mig med honom, och tur är väl det. Förresten jag ska väl inte säga nåt... jag har ju ingen man alls för närvarande, vare sig trist eller ej! ;-) Men jag klarar mig rätt så bra ändå.

Fick en aktuell uppdateringsrapport från Viktor som nyss kom hem från skolan, det tar ibland tid att skriva inlägg, och dagen hade varit bra trots en grinig morgon. Imorgon skulle visst han och några till i klassen iväg på Cirkusopera... ? Jojo, så kan det bli. :-)

Här sitter jag nu.

Det var ett evigt tjat från Viktor imorse om att inte gå till skolan. Han lät som en skiva som hakat upp sig. Och jag som stod och fipplade med Isacs sele, när vi äntligen skulle till att gå, blev svett och sa till slut: Om du ska tjata om det där får du tjata på någon annan. Vi var sena, Viktor ville inte gå upp ur sängen i tid. Trots att jag sa till honom att han kunde väl skynda sig lite för Isacs skull, så han slapp vänta så länge på att få gå ut och kissa.

Vi följde Viktor till skolan och så fort Isac förstod att vi skulle skiljas åt började han liksom prat-gnälla. Det är svårt att beskriva om man inte hört det men han låter som om han pratar samtidigt som han ylar lite. Han var mycket orolig för Viktor när vi gick vidare och gläfste lite lesset. Kanske han kände på sig att Viktor inte ville till skolan utan ville vara med oss istället.

Hur motiverar man en kille på 11 år att gå till skolan för att vilja lära sig mer? När killen ifråga är så emot allt sånt som han överhuvudtaget kan vara... Jag har förklarat och förklarat varför man ska gå i skolan och det är inte bara nu utan under hela hans skoltid har jag fått göra det. I stort sett varje dag. Det gick bra under ett par terminer men då kanske för att det var nytt, ny klass, ny avdelning och en annan uppläggning av undervisningen som passade honom och hans problem bättre. Eftersom han har Aspergers kan han inte, just nu i alla fall, gå i en vanlig klass. Han behöver någon som puffar på honom hela tiden, en vuxen som har tid och ork att stötta honom när han själv inte orkar. En som finns där och också lär honom lösa eventuella konflikter med andra barn. För de som har Aspergers kan inte sånt utan måste lära sig. Deras sociala kunskaper, eller empatiska känslor för andra rättare sagt, är inget vidare från början, detta måste i viss mån tränas upp.

Men nu har det där nya blivit gammalt och då har han tröttnat såklart. Det blir alltid så för honom. Först är det intressant och annorlunda men när han vant sig så ser han ingen vits med att fortsätta. Suck i bôtt. Han vill inte förstå att det finns massor som han behöver lära sig innan han slutar skolan.

För egen del börjar jag känna av i kroppen alla raska promenader som jag gjort de senaste dagarna. (Ajaj!) ;-) Så snabbt som jag går med Isac går jag aldrig annars och han är min draghjälp för annars skulle jag aldrig orka tillbaka hem. När jag är trött och har ont i ben och fötter så hjälper han mig hem. :-) Jag älskar att ta promenader men när jag går själv blir jag fort trött och det blir tungt att ta sig hem. Men när Isac är med så behöver jag liksom bara hänga med när tröttheten faller på. För det mesta tänker jag inte så mycket på det förrän jag är hemma och kan vila. Det är värre när jag blir kissnödig, som jag ju ofta blir, det är inte nådigt det.

Den här veckan har gått fort, det är ju redan torsdag.

Vovven ligger och mår gott på sitt täcke. Jag ska ta mig lite kaffe.

Morsning! :-)

Vårtecken

Imorse när jag följde sonen till skolan såg vi sju svanar i formation. En stund senare såg vi två till. Tjusigt. Och väldigt tidigt så väcktes jag av en energisk talgoxe. Överhuvudtaget så hör man fågelkvitter hela tiden nu och det är härligt. Igår var det fantastiskt väder, solen värmde skönt och jag kunde ha balkongdörren öppen större delen av dagen.

Men när jag gick in på SVT-s hemsida förut och kollade väderprognosen så ramlade förhoppningarna ner en bit. Det kan bli skräpväder ännu, det får man vara beredd på. Jag vet ju inte hur mycket av eländet som kommer till min lilla plats i världen men blir det mer regn så möglar jag.

Det blir också alltid så stressigt så fort vi närmar oss den varma årstiden. Eftersom det är så osäkert med soltimmar så jagar vi upp oss till max om vi inte hinner sitta ute en stund när solen är framme. Men om vi visste att vi hade några veckors sol framför oss så kunde vi ta det lugnt och faktiskt njuta av vädret. Inte stressa ihjäl oss för att hinna ut.

Apropå det jag skrev i samband med internationella kvinnodagen i mars så läste jag en kolumn på Svenska Dagbladet som handlade om kvinnors kroppsfixering.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1093283.svd

Det där med supermagra kvinnor förstår jag mig inte på. Att det ska vara idealet. Jag har alltid varit smal, när jag var yngre trodde en del att jag inte åt alls. Men jag har alltid gillat mat, så jag åt rejält när jag kunde. Storlek XXS! Jösses! Det finns alldeles för lite kläder i större storlekar. Och jag tycker att storlek M är som S nu för tiden. Varför inte göra kläder som passar kropparna istället för att försöka göra kropparna annorlunda för att de ska passa i de minimala storlekarna? Folk måste ju få i sig mer än en halv citron och ett glas vatten om dagen för att överleva. Det måste ju vara måtta åt bägge hållen.

Ett lite annorlunda vårtecken, eller mer en våruppmaning kanske, är väl att nu måste vi superhåriga kvinnor på allvar ta tag i våra orakade ben. Annars kan vi ju inte ha shorts eller kjol när det blir varmare väder. Eller va? Ehrm. *host* Jag har faktiskt haft mardrömmar om att gå på fest klädd i klänning och sen upptäckt att jag inte rakat benen. (Och på festen i drömmen så skulle Tom Cruise vara där också.Varför jag nu drömde om det, han är inte en favorit om jag säger så. Och då skulle det väl kvittat om jag hade håriga ben...) Och naturligtvis hade jag enormt mycket hår, mycket mer än jag egentligen har. Trollet Ludenben.

Det säger väl en del när man drömmer mardrömmar om att gå på fest med orakade ben. Fixering? Ja det har väl blivit det. Hormonerna (som alltid flyger runt som galningar och stör) påverkar ju sånt som hårväxten. När jag var yngre hade jag minsann inte hår på benen. Ljusa fjun i så fall.

Behöver jag säga att jag numer föredrar långbyxor?

Sen är det ju också så att man kanske vill klippa sig och skaffa ny frisyr på våren. Vinterfrisyren känns både dassig och stripig. Men jag bryr mig inte så mycket om vilken årstid det är när jag går och klipper mig. Jag brukar använda mig av mottot; Är jag snyggare i handduksturban än utan, då är det dags att gå till frissan.

Än har jag inte kommit dit. :-)