Skolstart med bussåkning, självpepp och en undran från språkpolisen

Idag börjar Viktor gymnasiet.

Han har haft lätt panik i flera dagar nu, och gnölande bett om att få slippa gå i skolan, men inte så mycket för själva skolan tror jag utan för bussåkningen. När han var liten så älskade han att åka buss. Nu - inte så värst. Det är ju en vanesak och jag tror inte han ska behöva gå upp i ottan för att åka iväg. Vi får väl se. Det trista är ju att det tar en stund att åka. Runt 50 minuter ungefär. Och samma när han ska hem. Det kan ju kännas som slöseri med tid. Idag får han dock skjuts av sin pappa eftersom det är en kort dag, 10-12, och allra första dagen. Imorgon kanske han får börja med åkandet. Busskort skulle de visst också få idag. Värmlandskortet.

Min förhoppning är att vi ska kunna flytta tillbaka till stan snarast. Det finns ju i stort sett inga praktikplatser i den här kommunen, enligt AF, så jag har ju förhoppningsvis bättre möjligheter om jag bor i stan. Och då har jag som strävan att eventuellt få tag på en bostad i närheten av Viktors skola.

Det är jobbigt att hålla sig igång. Varje vardag går jag upp tidigt och fixar med allt som jag gjorde när jag hade praktik. Och det är bara för att inte komma ur form. Måste hålla mig redo för praktik/jobb.

Jag frågade på AF om man får hjälp till reseersättning om man får praktikplats i Karlstad och visst, till en viss del men man får betala 600 själv. Varje månad antar jag för det var ju det jag frågade om. Och det finns ju inte en chans att det går när man lever på försörjningsstöd.

Jag vet att jag behöver mer utbildning för att ha en möjlighet till jobb. Om jag får nåt ens då.

Det är inte så lätt alla gånger att hålla ångan uppe. Ibland vill man liksom skita i allt för man orkar inte. Nu ska ingen bli orolig för att jag håller på att flippa ur, för det gör jag inte, men jag har stunder då det känns rätt hopplöst. Jag kommer över de stunderna med hjälp av lite självpepp. :-) Kommer ihåg saker som jag gjort och som uppskattats och så... Det brukar hjälpa.

Hörde på nyheterna att Försäkringskassan räknar med att sjuktalet kommer att stiga under 2014. Och att det är mest psykisk ohälsa bakom dessa siffror. Orsaken var mest stress. DUH! (för att använda ett engelskt ord) Såklart det är psykisk ohälsa som ökar! Folk lever under ständig press och stress numer. Alla orkar inte det. Och vem som helst kan drabbas. Vem. Som. Helst.

För att tala om nåt helt annat... Jag som är en sån språkpolis har börjat märka att folk inte längre skriver "man" i sina texter. I flera tidningstexter har jag läst ordet "en". Mitt eget exempel "Tänk att en aldrig kan få vinna pengar" eller "Om en ska säga sanningen till folk så får en försöka vara ärlig men ändå snäll".  Relevanta meningsexempel för min del... :-)

Som dialektalt ord är det ju helt okej men jag tycker nog inte att det är det i tidningstexter eller texter som finns på nätet och är skrivna av journalister eller liknande. Jag minns inte nu var jag sett detta, jag läser många nättidningar och texter, men jag vet att när jag läste det senast så var det inte i en värmländsk tidning. Jag har sett det på fler ställen.

På engelska används ordet "you" eller "one". "and you wonder if..." Och "and one wonder if..."

Men jag ser sällan att ordet "one" används. Mer i den brittiska engelskan kanske. Jag är inte helt säker.

På svenska blir det "och man undrar om..." och "och en undrar om..."

Som sagt; språkpolisen undrar också. Ifall det är en ny regel som jag missat. Att vi nu ska skriva "en" istället för "man".

Nån som vet? :-)

Ha en bra dag. Kram!

Och som vanligt varje augusti (favorit i repris) så lägger jag in Månsken i augusti med Lena Philipson. Och månbilderna är fantastiska. Älskar månen! :-)

Man får va gla att en ä som en ä, när en inte ble som en ska...

Ja den rubriken hänger ihop med en sång jag hört sjungas av Stefan o Krister. :-) Kom att tänka på den bara sådär...

Jag har funderat mycket på detta med hur min självbild ser ut. Bilden av mig som person. Och vad jag identifierar mig med. Eller identifierar mig som kanske jag ska säga. Kom att tänka på det häromdagen då jag undrade varför jag alltid velat verka så pigg och frisk jämt när jag är både trött och sjuk... och att detta alltid ställt till problem.

Nu har jag ju bättre perioder och sämre perioder och under de bättre perioderna så är det inte lika svårt att delta i tillvaron och vara mer "med" s.a.s. Då behöver jag ju inte hålla skenet uppe för då behövs inget sken att hålla upp. Det svåra är ju när jag får mina sämre perioder... då jag ändå vill fortsätta som jag alltid gjort men inte orkar.

När jag var på utredningen hos Arbetslivsresurs så frågade mig sjukgymnasten om någon någonsin utrett varifrån mina problem kommer. Det var faktiskt första gången någon ställt den frågan. Alla stirrar sig blinda på de symtom jag har, och försöker ta fram förslag att bota dem och det är ju bra i och för sig, men de glömmer att reda ut orsaken till dem.

Under 2005 fick jag (via min arbetsgivare) kontakt med nåt som heter Personal Support där det jobbar helt underbara människor som ville hjälpa mig på alla sätt och vis. Det var bara det att just den sortens hjälp var jag inte redo för då. Och är fortfarande inte. De skulle hjälpa mig att finna ett nytt jobb utifrån mina intressen och kunskaper plus då min arbetskapacitet förstås. Men eftersom jag aldrig fick någon hjälp eller rehabilitering av nåt slag (mer än Feldenkrais sjukgymnastik under några veckor) så var jag ju fortfarande i samma stressade, deprimerade stadium som när jag först sjukskrevs. Och jag visste ju inte vad jag ville eller orkade göra i och med att jag egentligen inte fått nog med lugn och ro att ta reda på det. Jag fick inte chansen och tillåtelsen till att vara sjuk och därigenom ingen tid att läka. Istället stressades jag av att jag skulle komma tillbaka ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt.

Att ta reda på orsaken till mina problem var tydligen inte aktuellt alls. Bara sopa allting under mattan. Plåstra om lite och låta vara. Min mamma sällskapade en längre tid med en man som ständigt lagade sin bil med plastic padding trots att det behövde både svetsas och annat, ungefär så tycker jag att jag blivit behandlad. Jag har blivit lagad med plastic padding och sånt håller ju inte så länge. Om man nu ska jämföra sig med en bil då... ;-)

Varje gång vi hade möte, under min tidigare sjukskrivning, med chef, F-kassan med flera, försökte jag hela tiden ge sken av att jag var på bättringsvägen, engagerad i att finna ett nytt jobb, socialt redo för att komma tillbaka till vad det vara månde, angelägen om att visa god vilja.

När det egentligen var tvärtom. För när jag kom hem föll jag ihop i en liten hög och var dålig i flera dagar efteråt. Fullkomligt utmattad. Det tog enormt mycket kraft av mig att hålla skenet uppe och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag gjorde så här. Jag visade dem en bild av mig som de ville se, som de förväntade sig. Inte hur jag egentligen mådde för det kunde jag inte erkänna för mig själv ens. Jag ville vara duktig flicka och inte visa mig svag. Och så har det nog alltid varit för mig.

Det kan förstås bero på inställningen till sjukdomar och sjuka. Andras i allmänhet och min egen i synnerhet. Och särskilt sjukdomar som inte syns på utsidan. För det syntes ju inte att jag hade värk och att jag faktiskt var sjuk. Därför kunde jag väl heller inte vara det utan kanske jag inbillade mig allt bara? Inbillningsjuk. Det var nog det hela. Och det var ju också den outtalade (men dock så kännbara) inställningen hos de jag mötte inom vården. Det var nog bara för mig att skärpa till mig och bita ihop. Och ju mer jag bet ihop och försökte skärpa till mig desto sämre mådde jag.

Man kan mycket väl hålla skenet uppe en kort stund men det håller inte i längden.

Att jag skulle kunna få en sjukdom av det slaget fanns inte ens i min tankevärld innan jag blev sjukskriven. Det var nåt som drabbade andra, inte mig. Jag var ju stark och frisk. Det var ju också detta som gjorde att jag drabbades extra hårt och då även psykiskt eftersom min självbild totalförstördes. Jag gick inte runt och hånade andra, som en del gör helt öppet nu för tiden, men innerst inne såg jag nog en del svagheter med att drabbas av just en "osynlig" sjukdom... Det var därför jag inte trodde på mig själv, på min egen kropp när den talade om för mig att jag faktiskt inte mådde bra alls.

Säkert är det många andra som drabbats likadant. Som till att börja med inte vill se symtomen, som inte vill erkänna att det nog är dags att kanske trappa ner, gå till en läkare, sjukskriva sig ett tag. Som bara fortsätter och fortsätter ändå för i deras självbild finns en person som orkar saker, som inte mesar sig och lägger sig ner och ger upp.

Men att ge upp är det mest vettiga i det läget. Tyvärr så tvingas man ge upp förr eller senare i alla fall för varken kropp eller själ orkar fortsätta på det viset. Och då är man så dålig att det tar dubbelt så lång tid om man ska orka komma igen. Om man ens gör det nånsin. En del gör ju inte det. För dem har problemen blivit kroniska eftersom det fått fortgå alltför länge. Och nu talar jag om just sjukdomar som är svåra att diagnostisera, sjukdomar som inte syns utåt men som känns desto mer.

Det är ju där många är i dag. Kroniska sjukdomar av det "osynliga slaget" som inte blir godkända av F-kassan mycket på grund av att de inte är helt accepterade i allmänhetens ögon. Syns det inte så finns det inte. Som så många psykiskt sjuka får (och alltid fått) uppleva.

Den stora frågan är ju; hur ser min självbild ut? Kan jag ändra den? Vill jag ändra den? Det är ju där kärnan ligger. För att vilja ändra sin självbild så måste man ju sänka kraven på sig själv. Om det nu är problemet. För det mesta så drabbas oftast personer med höga krav på sig själva av just fibromyalgi och liknande sjukdomar.

Ingen människa är perfekt. Och ingen kan eller ska vara det även om många vill detta. Den perfekta människan finns inte.

Att folk alltid sett ner på sjuka, det vet vi ju, men nu har detta blivit mycket värre. Det är verkligen djungelns lag därute och de som inte orkar kan gå och sätta sig i nåt hörn och självdö. Och gärna där de inte är i vägen för de som rusar fram som ångvältar och tror sig vara odödliga och oersättliga. Det finns, trots alla rapporter och artiklar i teve och tidningar, fortfarande folk som tror att de aldrig kan bli drabbade. Som tror att de aldrig kan bli sjuka eller arbetslösa.

Jag har sagt det förut och det kan nog aldrig sägas nog mycket; ödmjukhet är på sin plats. Och respekt för andra människor.

Ha en bra dag!

Kram!

Vad menas med ett värdigt liv?

Vi lever i ett samhälle där vi ständigt misstänks för allt möjligt. Och man är inte oskyldig tills bevis finnes, man döms direkt. Läste nyss om en kvinna som förmodligen blir fråntagen sin sjukpenning på grund av att hon har bloggat. Och då beror det inte enbart på att hon orkat skriva lite om sitt liv varje dag, fast det kommenterades också, utan det hon skrivit om. Läkaren som hade sjukskrivit henne hade luskat reda på att hon minsann orkade lägga ner tid och ork på att skriva långa inlägg på sin blogg plus att hon orkat åka och handla på IKEA vid ett tillfälle.

Nu är det ju så att om man har en sjukdom som kommer i skov så har man bra dagar/perioder och dåliga sådana. Hon hade tydligen också fibromyalgi (utöver några andra besvär enligt artikeln) och eftersom jag vet hur det är att ha detta kan jag säga att ingen dag är den andra lik.

Och om man gör EN jobbig sak EN dag vid ETT tillfälle så får man vila i flera dagar efteråt. Så om då den här läkaren tyckte att hon minsann skulle orka jobba så är det en oändlig skillnad på att göra en ansträngande syssla en dag i lugn och ro med mycket pauser och att gå till ett jobb och göra ansträngande saker varje dag och kanske i en takt som man inte orkar med.

Här finns artikeln.

Och sen är det ju detta med ett drägligt liv. Ett värdigt liv. Sjuka får inte ha ett liv helt enkelt. Om någon är sjuk så får hon/han (enligt vissa tankesätt) inte röra sig alls även om hon/han orkar göra lite vissa dagar. Saker som också kanske kan förbättra tillståndet hos den sjuke. För då kan ju nån få intrycket att denne är för frisk och då är det kört.

Man blir ju mörkrädd av sånt tänk. Om de är så misstänksamma mot den här kvinnan, varför inte göra en utredning där hon får träffa olika människor som var och en gör en bedömning av henne. Då kanske hon kan få den hjälp hon behöver för att bli friskare. Varför går det alltid ut på att sätta dit sjuka människor? Det är aldrig någon som gör nåt för att hjälpa för inte blir hon hjälpt av att bli utpekad som fuskare. Hur ska hon få ordentlig hjälp då? Ingen tror ju på henne.

De stunder som man bloggar kan vara allt från korta till långa och en del dagar inte alls. I alla fall för min del. Jag sitter ofta vid datorn men tar ständigt pauser för att sträcka på mig och göra annat dessemellan. Jag måste ju diska, handla mat, laga mat, städa lite ibland, bädda sängen och så vidare. Räknas det också som att man kan jobba enligt den där läkaren? Man kan bara skaka på huvudet.

Snart får man inte leva nåt liv alls utan ska sitta i en säng, ständigt övervakad av F-kassan genom nån slags kamera, så de kan se om nån fuskar. Usch vad arg jag blir! Hur i helsike ska man bli friskare då om man inte tillåts göra nånting som kan ge livet en guldkant? Vart är världen på väg egentligen? Vi måste få känna vårt värde som människor, det är tillräckligt svårt ändå när man inte orkar så mycket. Man känner sig rätt värdelös när kroppen inte ställer upp på det som tidigare aldrig varit några problem.

Alla dessa kontrollerande människor skulle skämmas. Nästa gång kan det vara de som blir sjuka och fråntas allt värde. För dagens melodi är ju att om man inte kan arbeta så är man ju inget värd. Man ska inte vara alltför självsäker och som jag sagt förut; lite ödmjukhet vore bra.

Ha en bra lördag.

Kram!