Skolstart med bussåkning, självpepp och en undran från språkpolisen

Idag börjar Viktor gymnasiet.

Han har haft lätt panik i flera dagar nu, och gnölande bett om att få slippa gå i skolan, men inte så mycket för själva skolan tror jag utan för bussåkningen. När han var liten så älskade han att åka buss. Nu - inte så värst. Det är ju en vanesak och jag tror inte han ska behöva gå upp i ottan för att åka iväg. Vi får väl se. Det trista är ju att det tar en stund att åka. Runt 50 minuter ungefär. Och samma när han ska hem. Det kan ju kännas som slöseri med tid. Idag får han dock skjuts av sin pappa eftersom det är en kort dag, 10-12, och allra första dagen. Imorgon kanske han får börja med åkandet. Busskort skulle de visst också få idag. Värmlandskortet.

Min förhoppning är att vi ska kunna flytta tillbaka till stan snarast. Det finns ju i stort sett inga praktikplatser i den här kommunen, enligt AF, så jag har ju förhoppningsvis bättre möjligheter om jag bor i stan. Och då har jag som strävan att eventuellt få tag på en bostad i närheten av Viktors skola.

Det är jobbigt att hålla sig igång. Varje vardag går jag upp tidigt och fixar med allt som jag gjorde när jag hade praktik. Och det är bara för att inte komma ur form. Måste hålla mig redo för praktik/jobb.

Jag frågade på AF om man får hjälp till reseersättning om man får praktikplats i Karlstad och visst, till en viss del men man får betala 600 själv. Varje månad antar jag för det var ju det jag frågade om. Och det finns ju inte en chans att det går när man lever på försörjningsstöd.

Jag vet att jag behöver mer utbildning för att ha en möjlighet till jobb. Om jag får nåt ens då.

Det är inte så lätt alla gånger att hålla ångan uppe. Ibland vill man liksom skita i allt för man orkar inte. Nu ska ingen bli orolig för att jag håller på att flippa ur, för det gör jag inte, men jag har stunder då det känns rätt hopplöst. Jag kommer över de stunderna med hjälp av lite självpepp. :-) Kommer ihåg saker som jag gjort och som uppskattats och så... Det brukar hjälpa.

Hörde på nyheterna att Försäkringskassan räknar med att sjuktalet kommer att stiga under 2014. Och att det är mest psykisk ohälsa bakom dessa siffror. Orsaken var mest stress. DUH! (för att använda ett engelskt ord) Såklart det är psykisk ohälsa som ökar! Folk lever under ständig press och stress numer. Alla orkar inte det. Och vem som helst kan drabbas. Vem. Som. Helst.

För att tala om nåt helt annat... Jag som är en sån språkpolis har börjat märka att folk inte längre skriver "man" i sina texter. I flera tidningstexter har jag läst ordet "en". Mitt eget exempel "Tänk att en aldrig kan få vinna pengar" eller "Om en ska säga sanningen till folk så får en försöka vara ärlig men ändå snäll".  Relevanta meningsexempel för min del... :-)

Som dialektalt ord är det ju helt okej men jag tycker nog inte att det är det i tidningstexter eller texter som finns på nätet och är skrivna av journalister eller liknande. Jag minns inte nu var jag sett detta, jag läser många nättidningar och texter, men jag vet att när jag läste det senast så var det inte i en värmländsk tidning. Jag har sett det på fler ställen.

På engelska används ordet "you" eller "one". "and you wonder if..." Och "and one wonder if..."

Men jag ser sällan att ordet "one" används. Mer i den brittiska engelskan kanske. Jag är inte helt säker.

På svenska blir det "och man undrar om..." och "och en undrar om..."

Som sagt; språkpolisen undrar också. Ifall det är en ny regel som jag missat. Att vi nu ska skriva "en" istället för "man".

Nån som vet? :-)

Ha en bra dag. Kram!

Och som vanligt varje augusti (favorit i repris) så lägger jag in Månsken i augusti med Lena Philipson. Och månbilderna är fantastiska. Älskar månen! :-)

Fick en stund över...

Församlingen, den numer hopslagna, har fått en ny hemsida som sakta men säkert börjar ta form. Vi är två stycken (prästen Jaana i Forshaga å så jag) som donar med den och idag har jag jobbat intensivt med att få till det jag hade ansvar för. Jag var så koncentrerad att jag inte varken hörde eller la märke till att folk sprang omkring och flyttade möbler och annat. Det undrades hur jag kunde få nån arbetsro men jag var så inne i det jag gjorde att de kunde ha rivit ner en vägg utan att jag reagerat. :-)

Det är Munkfors/Ransäter, Övre och Nedre Ullerud och Forshagas församlingar som nu blivit en. Som då fått namnet Forshaga-Munkfors församling. Jag hade ju tidigare ansvar för Ulleruds hemsida, vilket var himla kul faktiskt när jag väl kom underfund med hur man gjorde. Så nu känns det inte så skrämmande att jobba med en helt ny sida.

Det är långt mellan mina inlägg här. Inte för att jag inte har saker jag vill skriva om, tiden flyger liksom bara iväg.

Jag är på praktiken varje dag nu, sex timmar om dagen och därför blir ju eftermiddagarna kortare och kvällen sömnig. :-) En del kvällar sitter jag redan vid halv tio och blinkar och blinkar och försöker hålla mig vaken åtminstone tills klockan är över tio. Om jag somnar för tidigt vaknar jag i ottan och kan inte somna om och det är ju inte särskilt trevligt.

I mitten av december blev det en stor förändring för mig för då gick Lisbeth i pension. Eller hon gör det på riktigt i mars men hade ledighet att ta ut. Det blev väldigt tyst och konstigt på expeditionen. Men när vi körde igång i januari fick jag en ny härlig kompis (vinkar glatt åt dig Phia eftersom jag vet att du läser här då och då) och på nåt vis så känner jag mig närmare de andra i arbetsteamet också. Såklart jag saknar Lisbeth, vi var ju partners in flabbskratt, fullständigt helstolliga men ibland är förändringar inte så svåra som man först tror.

Jag trivs oerhört bra fortfarande och i och med att jag faktiskt kommit upp i 30 timmar i veckan så känner jag mig också mer delaktig i verksamheten.

Jag är glad i stort sett jämt. Jo det är sant! Även om saker och ting krånglar till sig, datorer har ett eget liv vilket vi fått erfara, på expeditionen bland annat, för man begär ju att det ska funka helt enkelt. Men det ordnar sig nog så småningom, det brukar ju göra det. ;-)

Och det viktigaste av allt är att jag känner mig som en människa igen. Vad menar jag med det då? Jo jag orkar med både jobb och privatliv. Jag orkar göra det jag vill även när jag kommer hem. Orkar gå och handla, planera middagen och kanske även dammsuga lite om tid finns.  Värken har jag kvar men den är tolerabel. Jag vet hur jag ska hantera både värk och akut trötthet.

Häromdagen bakade jag bullar, hade hittat ett recept på vaniljbullar som jag ville testa, och det var inte förrän jag satt och kollade när bullarna stekte som jag kände hur trött jag var. Det sved i ögonen och jag frågade mig själv; varför satte jag igång med bullbak när jag egentligen var så trött? Men då var det ju nästan klart i alla fall. Förut hade jag nog känt efter redan innan bakandet och avgjort att jag var för trött. Nu bara gjorde jag det. Utan att tänka först. Det är så jag vill ha det, det är så jag vill vara.

Det som jag strävar mot och hoppas på är förstås en anställning. Jag vill börja försörja mig själv och slippa Arbetsförmedlingen (som jag är inskriven på sen augusti ifjol och som nu har tagit över min praktik från kommunen) och Försäkringskassan (som nu kommer att betala ut ett minimalt aktivitetsstöd som ändå måste kompletteras med försörjninsstöd) och istället få rå mig själv och leva mitt liv ifred.

Men även om jag inte vet ett skvatt om hur det blir så är jag glad. Jag har ju nått målet som var 50 %, med råge, och jag är så nöjd och stolt att jag lyckats med detta. Det trodde jag aldrig den där regniga höstdagen 2010 då jag skulle besöka Carina för första gången. ;-)

Om man ska orka kliva upp ur sängen på morgonen så måste man vara motiverad. Måste ha ett mål, en mening med tillvaron. Det spelar ingen roll vad det är bara man känner att det är viktigt och meningsfullt.Det behöver inte vara ett jobb, det kan vara en hobby, ett intresse som man har och som är värt mycket. Och det är ju sånt som man måste komma på själv, sånt kan ju inte andra tala om för en liksom.

Förresten, häromdagen när jag var inne här och kollade lite så upptäckte jag att jag hållit folk på halster i flera år när det gäller min resa till Los Angeles 2006. :-) Jag skrev i slutet av mitt gamla inlägg, som handlade om min ankomst, att jag skulle skriva fortsättning men det blev aldrig av. Ska försöka göra det ifall nu nån kanske vill veta vad som hände...

Nu tar vi lite sport tycker jag... VM i curling med Galenskaparna. Förmodligen de enda som kan göra sport kul för min del. Hehe... Ha det gôtt! Kram!

Det känns som om tiden rusar iväg...

Jag skulle faktiskt skrivit igår för även om jag var trött så var jag ingen nötpåse i nåt hörn. Men tiden går liksom ifrån mig, jag har saker att göra och rätt som det är så är det sängdags. Och jag gör ju inte nånting särskilt snabbt... Men jag är glad om det jag ska göra blir gjort, det spelar ingen roll hur lång tid det tar.

Inatt sov jag så gott att jag hade ont i huvet när jag vaknade. Det kanske låter konstigt men när jag sover för tungt och för mycket så har jag ofta ont i huvet. Men jag sov så himla bra... Vilket inte är så vanligt. Och det gjorde även Isac. Vilket är mer vanligt. ;-) Vid ett tillfälle, tidigt i morse, kom han och la sitt vackra huvud på mig, liksom för att kolla om jag var vaken. Men jag låtsades att jag inte var det och då gick han och la sig på sitt täcke igen och somnade om. Och det gjorde jag med.

Tiden har flugit fram och nu är det snart kvällen. Det snöar ute. :-( Man blir lite ledsen i ansiktet av det.

Gårdagen gick väldigt bra när jag träffade två stycken av de som ska utvärdera min hälsa och sen sammanfatta den för F-kassans räkning. (Det blir nog en rätt stor räkning förresten för det är många som jag ska träffa)

Jag blev frågad en massa saker, fick göra små test både med att räkna (som inte gick så bra, jag är kass på matte) och en liten praktisk övning för att arbetsterapeuten skulle se hur min kropp reagerade. Sen fick jag skriva ner min livssituation ur socialt perspektiv. De var så trevliga och sympatiska båda två och de bemötte mig med respekt och värme. Så det kändes väldigt bra. Nästa vecka ska jag träffa en psykolog.

Isac och jag åkte buss från stan igår och han var väldigt orolig och rastlös. Saknade väl matte förstås. Han "sjöng" i stort sett hela vägen. En kille som satt i närheten hade en iPod eller mp3-spelare eller nåt och ju mer Isac sjöng desto högre hördes musiken, trots att han hade såna där öronpluggar. ;-) Det var varmt i bussen och ett par andra vovvar åkte med en bit och det gjorde ju inte saken bättre. Men han var duktig ändå tycker jag. När vi kom hem var vi väldigt trötta både han och jag. Och när Viktor hade blivit hämtad för dagen av sin pappa så la vi oss och tog en tupplur tillsammans. Det var inte dumt.

Om jag sitter för länge vid datorn så kommer Isac och talar om för mig när det är nog. Han lägger en tass på min arm. Eller också försöker han kliva upp i mitt knä. :-) Just nu ligger han hoprullad på sitt täcke. Mysigt.



Kram!

Inte varje dag sånt händer...

Idag har nåt fantastiskt hänt! Jo efter sju månaders väntan så ringde min handläggare på F-kassan, en mycket trevlig kvinna för övrigt till skillnad mot andra jag haft kontakt med, och ville prata med mig om min ansökan om sjukbidrag. Senast vi pratade var i slutet av juli förra året.

Hur som helst. Efter en del förklaringar om varför hon dröjt så kom vi till saken. Nu var det ju så att inget beslut kunde tas för den försäkringsläkare, som då satt uppe i Piteå (!?) ville ha mer medicinskt underlag. Vaddå för underlag? frågade jag. Jo jag skulle utredas ytterligare, hur var inte klart. Hon hade inte någon direkt koll på vad som skulle göras exakt. Men en kontakt med något ställe i Karlstad skulle tas och jag skulle kallas till en utredning framöver. En utredning som då kunde hålla på ett par veckor.

Hon ansåg också, när vi pratade om den arbetsprövning jag gjorde 2007 i samråd med AF, att det var rätt onödigt att skicka mig på arbetsprövning där alla redan i förväg visste att jag inte skulle klara uppgiften. Det var orimligt tyckte hon. Och det tyckte även jag, vilket jag också påpekade för AF vid det tillfället. Men nu hade de bara dessa platser att placera ut folk på och då fick det bli så. Med det resultatet att jag fick avbryta arbetsprövningen på grund av att jag inte orkade slutföra.

Utredningen ska göras hos något av de företag som har kontrakt med F-kassan angående just sådana utredningar. Så jag vet inte vad det blir men det är väl okej tycker jag. Sen så kan jag nog också tänka mig att detta är F-kassans rätt som omständliga sätt att säga nej till sjukbidrag och det får ju stå för dem. Om man kan lyfta en arm så har man ju 100 % arbetsförmåga. Så är det ju bara. Det kanske till och med räcker om man orkar blinka... eller bara sitta upprätt på en stol.

På SVT i förra veckans Debatt kunde man se hur en cancersjuk kvinna hade behandlats och då blir man allt lite skeptisk mot hur de tolkar reglerna. Hon jobbade 50 % för att hon orkade det. Men nu hade F-kassan tyckt att hon kunde jobba 100 %. De hade inte berömt henne för att hon, trots att hon faktiskt är döende, (enligt uppgifter på SVT) orkade jobba 50 %. Istället tyckte de att hon skulle öka sin arbetstid. Så nu undrade ju den här kvinnan såklart hur de tänkte på F-kassan. Vilket man kan förstå i allra högsta grad.

Här är programmet.

Här är debatten på forumet.

Min senaste tanke är faktiskt att be att få praktisera på F-kassan. På lattjo liksom. ;-) Det skulle onekligen vara intressant att få en inblick i hur de jobbar. Någon särskilt utbildning verkar inte behövas. Jag har ju ändå undersköterskeutbildning, har jobbat 15 år i hemtjänsten och erfarenheter av att ha råkat ut för en massa myndighetstjafs i samband med sjukdom. Plus att jag är en person som skulle se till människan bakom sjukdomen och inte till alla konstiga lagar och regler. Man får inte tänka fyrkantigt när det gäller levande varelser. Empati var ordet.






Ha en bra onsdag.

Och ett stort grattis på födelsedagen önskar jag min store pojke där borti Stockholm. Han blir faktiskt 26 år idag. Jösses vad åren går FORT! Hjälp!

Kram från "lattjo-mamma" :-)

Vi börjar dagen med lite kultur...

Idag kunde jag inte hitta någon låt som hade med onsdag att göra. Ingen som jag hade lust att ha med här i alla fall. Så istället så blir det en liten snutt kultur. På rätt hög nivå tycker jag nog. :-)

Allan Preussen läser Bengt Brunte Bondeblad.

För övrigt så är det som vanligt artiklar i tidningarna om människor som är svårt sjuka men som blir nekade hjälp. I dagens NWT fanns den här.

Jag har svårt att förstå alla dessa fall av sjuka människor där det är bevisat intill sista bokstaven, eller hur man nu ska säga, att den här människan inte kan jobba, inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Sådana beslut hjälper inte folk att bli friska, det har jag tjatat om i flera år nu och jag har sagt det till folk på försäkringskassan också, men de fattar det inte ändå.

De ska heller inte säga att de lyder order, att de går efter reglerna, för det håller inte. När det finns tydliga bevis på att en människa inte är arbetsför så kan de inte fortsätta blunda för det. Försäkringsläkarna verkar ha blivit tillsagda att aldrig någonsin mer bevilja sjukpenning om så patienten är halvdöd. Det ser ju ut så för oss på utsidan. Om det är på annat vis så tycker jag de ska gå ut med vad det handlar om och stå för vad de gör. I fem års tid har jag tjatat på, skrivit och mailat till olika personer som jag haft att göra med på F-kassan, att de måste samarbeta mer med den sjukskrivande läkaren. Det vore ju bra om de kunde göra det nån gång.

Hur som helst, vi som hamnar i "utanförskapet" kanske faktiskt måste få vara där en tid för att bli friska och kunna komma tillbaka till "innanförskapet" igen. Man blir ju inte frisk om man aldrig får tid att vila och rehabiliteras.

Sen fann jag den här insändaren om balkongrökning i VF och kände mig glad. Ja inte för att hon som skrev den har problem utan att det är fler än jag som lider av detta elände och att hon faktiskt vågar opponera sig. Jag är inte ensam om att bli irriterad på detta. Det är ju ännu värre med inglasad balkong för då stannar ju röken kvar där.

När det gäller rökare har jag ju tidigare nämnt att om man klagar på rökandet så tar de flesta väldigt illa upp. De blir defensiva och kan till och med blir otrevliga. Förmodligen kan detta bero på att dels så vet de att rökning inte är bra, det är en mycket dålig vana, dels så anser de att det är deras bissniss om de röker och det ska vi andra skita i. Men det är inte bara deras bissniss, för vi andra får också i oss röken.

På SVT opinion har det pratats varmt (av vissa debattörer) om legalisering av hasch. Och att det är så bra och att det hjälper mot smärtor om det används i medicinskt syfte t.ex. Och att alkohol som kulturdrog skulle bytas ut mot detta, för att det var nyttigare. Men varför måste man ha nån slags drog alls? Varför kan vi inte ha trevligt tillsammans ändå? Och att röka hasch innebär ju att man måste ha börjat röka. Eller hur? Och då är man ju redan beroende av en drog, vilket ju vanliga cigaretter också är. Och sprit och cigaretter går ofta hand i hand tyvärr. Det ser vi ju i och med att det finns många som feströker, vad nu det ska vara bra för... Så jag tror inte att de som röker hasch endast skulle nöja sig med det på en fest. Det slinker nog ner lite "prit" också.

Någon sa också för ett tag sen att om alkohol hade införts i samhället nu (istället för en gång för längesen - vad fasen tänkte det stolpskottet på?) hade den också klassats som drog och förbjudits. Tror jag det!

Jag tror, trots mitt motstånd mot cigaretter, inte så mycket på att förbud ska hjälpa heller för folk bryr sig oftast inte om sånt. Att det är förbud på krogar och restauranger tar jag egentligen så självklart att man inte ens skulle behöva ha en lag som säger det. Vem vill sitta och äta och dricka medan folk röker i samma lokal? Blarg!

Det bästa är om vuxna föregår med gott exempel inför sina barn. Det går inte som rökare att säga till sina barn att de inte ska börja röka om man inte själv helt enkelt slutar röka. Samma med alkohol. Barn gör inte som man säger, de gör som man gör.

Sen påverkas allt både i och utanpå kroppen av rökningen. Huden, håret, andedräkten, tänderna, lungorna...

Jora så att... ;-)












Dagens tanke
Att vara modig innebär inte att man inte är rädd, det innebär att man vågar göra det man är rädd för.

En liten tanke på lördagskvällen...

Jag är så trött men dagen har varit mycket trevlig. Erika och vovven har varit här och Viktor har blivit snaggad med klippmaskinen. Han blev väldigt nöjd och det blev jag med. Vi har ätit godis och stoppat i oss bullar och muffins. Men nu är det kvällen och jag är så fruktansvärt trött så jag nästan trillar av stolen. Huvudet längtar redan efter kudden.

Jag har inte skrivit nåt här på länge och det beror på fler orsaker. Den största orsaken är förstås att jag är tröttare än vanligt och inte haft nån geist. Sånt betyder mycket när det är frågan om att skriva.

Jag följer i tidningarna hur läget är i världen. Gläds åt att president Obama redan visat var han står i flera viktiga frågor. Som till exempel att trupperna i Irak ska tas hem inom ett år. Att Guantanamo ska stängas. Att varje stat får tillåtelse att ha striktare regler angående utsläpp från bilar, något som Bush sa nej till hela tiden. Sen läste jag nyligen att han var mycket upprörd över de bankdirektörer som tog ut stora bonusar trots att de fått statligt stöd till att rädda sina banker. Det stod även att staten nu skulle kunna ta tillbaka en del av pengarna. Heja på säger jag!

Här hemma så håller Försäkringskassan fortfarande på och struntar i folk. Människor som är så sjuka att de knappt kan gå ska ut och jobba. Att detta är helt galet fattar ju vem som helst utom läkarna på Försäkringskassan.

Här står om en man som verkligen inte kan stå till hela arbetsmarknadens förfogande. Ändå ska han tydligen vara fullt frisk enligt försäkringsläkaren. Ja vad ska man säga? Varje dag står det ju om nya fall. Försäkringsläkarna måtte vara både blinda och döva så som de bedömer.

Själv har jag andra problem som behöver rättas till. Men detta är jag nekad eftersom ingen tydligen anser att det är nog viktigt att behandla. Så jag får klara mig själv, så är det.

Jag måste finna mig själv och hålla mig kvar. Trots att jag funnit vissa delar av mig då och då har jag aldrig lyckats behålla dem och kunnat sätta ihop dem för att få ett helt jag. De har flugit iväg och gömt sig hela tiden. Och så har jag fått leta igen. Till slut har jag tröttnat på att leta och istället försökt leva med den spillra av mig som var kvar. Det har inte gått så bra. Så nu måste jag finna mig själv och hålla mig kvar...

Nu blir det tufft för kommunerna, men det är ju inte nåt nytt.

Ännu har jag inte hunnit läsa några nättidningar men igår fick jag ett mail med en artikel angående socialbidrag. Det var en artikel från tidningen Aktuellt i politiken (socialdemokratisk) och detta är ju vad jag fattade skulle hända redan när Försäkringskassan började neka folk sjukpenning. Och sen kom ju höjningen av a-kassan som då många gick ur. Nu står jättemånga arbetslösa oförsäkrade just på grund av detta.

Om de haft huvet där det ska vara och inte under armen hade ju de i regeringen fattat detta. Men på nåt vis så trodde de inte att svenska folket skulle göra nåt så "dumt" som att gå ur a-kassan bara för att den blev dyrare.

När jag fick a-kassa och var arbetssökande så betalade jag en låg avgift (endast fackavgiften) men när jag var sjukskriven till exempel fick jag betala mer än dubbelt så mycket. När jag först började få socialbidrag så hade jag en fackavgift plus a-kasseavgift på över 400 kronor i månaden. Visserligen så hjälper ju socialen till med just dessa avgifter. Det plus barnomsorgsavgiften. Men jag sa upp både facket och a-kassan och det ångrar jag inte. Vad ska jag vara med där för nu? Jag kanske aldrig kommer att ha ett jobb i den utsträckningen igen. Och inte inom vården, i så fall så kanske det blir ett annat fack OM det blir nåt alls. Det verkar inte som om särskilt många fack orkar kämpa för sina medlemmars rättigheter nu för tiden.

Här är länken till artikeln.

Ett par utdrag ur den...

"Sju av tio socialnämnder klarar inte att hålla sin budget 2008, bland annat på grund av att allt fler söker socialbidrag som en följd av försämringar i a-kassan och i sjukförsäkringen."

"Detta framgår av en undersökning från Akademikerförbundet SSR. Nästan hälften av politikerna i socialnämnderna säger att socialförvaltningen har fått fler ärenden efter förändringarna i a-kassan och tre av tio anser att de fått fler ärenden efter att de nya sjukskrivningsreglerna börjat gälla. Hälften av socialförvaltningarna uppger att de fått fler ärenden efter förändringarna i a-kassan och sjukförsäkringen. Detta har bidragit till att sju av tio socialnämnder i landet kommer att redovisa underskott för 2008, redan innan höstens stora varselvåg har omvandlats till uppsägningar och arbetslöshet. – Vi kräver att staten ökar statsbidragen till kommunerna för att socialtjänsten ska klara försörjningsstödet till de människor som nu blir arbetslösa och inte har tryggad ersättning på annat sätt, säger SSRs förbundsordförande Christin Johansson."

Det kommer att bli hårt framöver. Men det är regeringens beslut som ställt till det så här. Om de lugnat sig med både sjukförsäkringar och a-kassa och istället gjort undersökningar om hur det skulle funka i praktiken innan de ändrade så tror jag att läget varit mycket ljusare nu.

Om man känner för att avreagera sig (på vad det nu kan vara) så kan man ju alltid skriva en arg lapp. Eller gå in på den här sidan. Där kan man läsa andras arga lappar. :-)

Själv har jag mailat min bovärd efter att ha tröttnat på studenterna på andra sidan väggen som har varit vakna hela (jäkla) natten och stökat. :-( De kom tillbaka igår efter att ha varit på jullov. Jag har haft rätt mycket tålamod med dem under höstterminen men nu orkade jag inte mer. Till och med Viktor hade hört dem under natten och det vill inte säga lite. Han sover nämligen oftast så hårt att han knappt ens skulle höra om en raket avfyrades utanför fönstret. Nog för att jag kan förstå om de var glada att återförenas efter jullovet men nån måtta på glädjen kan det väl vara? Ibland önskar jag att man kunde sätta ljuddämpare på bröliga tonårspojkar... suck

De fick ju tillsägelser förra vårterminen för att de stökade och då blev det lugnt sen. Men de har tydligen "glömt" bort det nu.

Det är tyst hos brölisarna för tillfället. Undrar om de sover? Kanske man skulle ta och dammsuga lite... på väggen och så... ;-)







Kram!


Och gäsp från en tröttögd... Är det ett ord förresten... hm...

Nu är det snart nytt år igen...

Mmm... det där ser verkligen mumsigt ut...











Nu när folk förhoppningsvis smält all julmat de tryckt i sig så är det dags för nästa fest. :-)

Dock brukar dessa festligheter innehålla mer flytande substanser än den förra. Men själv håller jag mig nog till chips och väl kyld jordgubbscider (utan alkohol) där jag tänker sjunka ner i soffan framför teven. Kanske lite choklad också, vi fick så mycket i jul så vi klarar oss säkert flera månader. Det blir en lugn och stillsam nyårsafton för mig. Eventuellt i sällskap med en väldigt trevlig herre dock, en herre med päls och fyra ben. Och jag kan nog säga att det finns ingen som jag för tillfället hellre firar nyår med än just han. Jag får hoppas att ingen av mina bekanta tar illa vid sig av detta konstaterande.... ;-)

Undrar hur 2009 kommer att bli... Kommer jag att få hjälp av försäkringskassan? Kommer det att bli en varm vår? Kommer det att regna lika mycket den här sommaren som det brukar? Kommer jag att vinna en miljon? Kommer jag att slippa cigarettrök på balkongen? Ja det är verkligen viktiga frågor. Och jag kommer också att få svar på dem om jag bara har tålamod. Men ibland är det svårt att ha tålamod. Ibland blir man bara så arg för att allt står stilla, för att man inte kan påverka sin situation utan måste lita till andra som godtyckligt ska bestämma hur man ska få ha det.

Det är stor synd och skam att en människas egen åsikt och önskan inte lyssnas på alls. Tänk vad mycket fler lyckliga människor det skulle finnas i världen om de som bestämmer och har makten kunde besvära sig med att faktiskt lyssna lite mer till hur verkligheten fungerar.

Hoppas att 2009 blir ett bra år. Hoppas kan man ju alltid eller hur? ;-)









Gott Nytt År!




Ja jag vet att jag är en dag för tidig men ändå... Skål på er men titta inte för djupt i glaset denna kväll... ;-) Det kommer en morgon efter också...

Ibland går faktiskt skam på torra land...

Så nu har man sett den några gånger. Vilken då? Jo, Försäkringskassans reklamfilm. Och aldrig tidigare har jag sett värre lögner framställas på ett så fint sätt. Inte ens i de vanliga och ibland flashiga reklamfilmerna om mat från Findus eller olika hårprodukter.

Första gången jag såg den så trodde jag det var en reklamfilm för nåt trevligt försäkringsbolag men döm om min förvåning när allt avslutades med Försäkringskassans logo. Jag satt nog och gapade i över fem minuter över detta. Fick höra på radion imorse att denna film kostat 15 eller om det var 19 miljoner kronor att göra. Till vilken nytta då? Tänk vad många människor som hade kunnat få hjälp för den summan! Och då hade de dessutom verkligen kunnat förbättra sin urusla status.

Ingen i hela Sverige tror på Försäkringskassan efter allt som den ställt till med. Ingen litar på denna myndighet. Och det oavsett hur många reklamfilmer de gör. De kan nämligen inte leva upp till det som de säger i filmen. Det är jag själv ett levande bevis på. Därav min stora förvåning. De kan alltså blåneka att betala ut sjukpenning för två månader men de kan lägga 19 miljoner på en reklamfilm utan att blinka. Men det är ju som med allt kommersiellt; det ska ju låta bra och se bra ut för att folk ska bli lurade att tro på det.

I dagens Värmlands Folkblad får vi uppgifter som jag faktiskt bara väntat på eftersom jag vetat att de måste komma nån gång. Uppgifter som styrker det jag förstod för länge sen och som jag sagt till de handläggare på F-kassan som jag haft. Att de som blir ignorerade får mer problem, att de inte blir friskare bara för att någon på F-kassan säger det. Det är bra att det finns bevis, men det är mindre bra att de som styr inte bryr sig om bevisen. Men som vanligt så är det för många som har skygglappar på och som inte vill se. De bara ångar på och så länge de själva är friska behöver de ju inte bry sig...

Från det ena till det andra... den här historien om tevebilden och allt snurr som varit runt detta under sju veckors tid blev lite märklig häromdagen. Jag fick ett mail från bovärden som sa att en av de ansvariga för bostadsbolaget tydligen hade pratat med mig och meddelat hur det låg till. VA!? Vad menade människan? Det är ingen som pratat med mig och absolut inte den hon nämnde. Jag mailade tillbaka och frågade varifrån den uppgiften kom. Fick till svar att det var han själv som sagt det. Jag började förstås undra vem i hela friden han talat med som utgivit sig för att vara jag. Har jag fått en dubbelgångare? Har han pratat med mig i sin fantasi och det var så verkligt att han faktiskt tror att det var på riktigt? Hur kan han säga att han pratat med mig när han inte gjort det?

En gång för längesen var jag med om nåt liknande, fast mycket värre. Vi bodde då i Karlstad och hade fått en massa anmälningar på oss av en hämndgirig granne. Bostadsbolaget skickade ett rekommenderat brev med hot om vräkning och menade att de varnat mig åtskilliga gånger men att jag inte gjort som de sagt till mig. I brevet stod uppräknat en massa saker som jag anklagades för men som jag aldrig gjort.

Där stod jag också frågande. Ingen hade varnat mig för nåt. Två bovärdar med allvarliga miner hade varit hos mig vid ett enda tillfälle och påtalat att någon anmält att vår hund störde, vilket heller inte var nåt att anmäla för egentligen - vovven var ensam väldigt kort stund nån gång per dag och gnydde och var lite ledsen - men inga andra "varningar" hade utfärdats. Dessutom så fixade vi det genom att inte lämna honom ensam ens fem minuter efter detta samtal. Och vi som är en mycket stillsam familj blev förstås mycket ledsna.

Jag tog kontakt med bostadsbolaget och frågade vad de menade med detta men fick till svar att de hade gjort rätt och om jag inte skärpte mig så åkte vi ut. Jag fortsatte att maila, pratade med bovärdar och lyckades till slut få en ursäkt från bostadsbolaget genom en bovärd som själv tyckte allt var konstigt. De fick till slut lov att erkänna att de hade fel. Och att grannen som anmält mig skulle råka illa ut själv om han fortsatte anmäla mig för sånt jag aldrig gjort.

Vilket de ansvariga på bostadsbolaget rätt snart förstod att han hade gjort när de kollade upp allt ordentligt. Jag hade också turen som fick hjälp av en mycket sympatisk bovärd som rätt snabbt kunde konstatera att de gjort fel. Det var också han som sa ifrån om att de utfärdat varningar till mig eftersom han kunde hjälpa mig bevisa att ingen hade gjort det. Som också sa att inget av detta skulle ligga kvar på mig i framtiden eftersom det var felaktiga anmälningar.

Men hur kunde detta gå så långt utan att jag ens var inblandad? Jag som heller aldrig stört eller blivit anmäld för något tidigare. Det är ju vad man frågar sig. Jag har bott i lägenhet större delen av mitt liv och aldrig varit med om nåt sånt förut. Så om folk som har makten att ställa till ett elände för en kan få för sig såna här saker då har man inte så mycket att sätta emot. Resultatet blev ju också att jag inte ville bo kvar utan nästan letade ihjäl mig efter en annan bostad och fann då det hus som jag nyss sålt. Och på den vägen är det...

Så som sagt... ibland går skam på torra land. ;-)

Ha en bra dag alla!

Kram!

Ibland har jag nästan glömt vad jag heter...

En del dagar när jag sätter mig här för att skriva så drabbas jag av total blackout. Jag kan inte komma ihåg ett skvatt av vad jag egentligen tänkte skriva. Och det beror inte på att det var något väldigt oviktigt som jag hade tänkt skriva. (Fast ibland kanske det är mindre viktigt om jag säger så...) Endera är jag bara trött eller också väldigt tankspridd.

Och när man är på väg att ställa in vattenkokaren i kylskåpet och mjölken i städskåpet så kan man ju börja undra... Men när jag höll på att ta äppelmos i teet istället för honung var det ju mer förståeligt. Moset hade samma färg som honungen och var dessutom i en före detta honungsburk. Men teet hade nog blivit lite konstigt om jag inte kommit på vad jag gjorde i sista minuten. ;-)

Vid ett tillfälle presenterade jag mig som mor till mig själv och vid ett annat som Viktors pappa. Detta var vid två olika föräldramöten och jag var hemskt trött men ändå. När jag berättade om det senare tillfället för min dotter höll hon på att skratta ihjäl sig och det tyckte inte jag var snällt. Men så här långt efteråt är det ju såklart rätt roligt när man tänker på det. :-)

I alla fall.

Jag har läst lite på SVT:s hemsida om rättegången angående morden på de två små barnen i Arboga. Jag kan nog ibland tycka att det är lite svårt att läsa om sånt där, om alla detaljer som de gräver fram, men man vill ju ändå veta hur det går och vad de kommer fram till. Vid sådana händelser som just detta så kan man ju säga att verkligheten överträffar dikten. Många är kvällarna då man satt sig i tevesoffan och glott på deckare med de mest blodiga historier som kan hittas på. "Tyst vittne", "Mord i sinnet", "Rebus". Och jag har för mig att en hette "Messias", för att ta några riktigt ruskiga exempel. Sen har vi ju "Miss Marple" och "Poirot", "Morden i Midsomer", "Foyle's War" och ja jag kan inte räkna upp dem alla. Men när det händer på riktigt så fattar man inte först att sånt faktiskt kan hända i verkligheten. Det är alltför grymt. Mörda små barn... brrr...

Detsamma tänkte jag om mordet på Engla. Man ska inte jämföra mord men på nåt vis så känner jag det som att morden på Arbogabarnen var värre. Men det är ju bara min känsla och åsikt. Det har väl kanske med uppsåtet att göra, jag vet inte... Jag skulle också vilja ha en sån där hängiven polis/utredare inblandad i utredningen som brukar finnas i de där serierna. En som inte ger sig förrän han eller hon listat ut mördarens motiv och genom detta vet precis vem mördaren är. Vi får hoppas att det finns någon sådan här och nu i verkligheten. De verkar ju vara rätt säkra på vem som mördat barnen men det är så mycket förvillande information hit och dit så man kan inte så noga veta om det är som de säger.


Igår fick jag ett samtal från Försäkringskassan och varje gång någon ringer därifrån drabbas jag av lätt ångest just på grund av alla tråkiga besked de gett mig vid varje samtal. Men det var inte så farligt den här gången. Hon ville bara ha lite kompletteringar till min ansökan om tidsbestämt sjukbidrag. Sen får vi väl se vad försäkringsläkaren säger. Det konstiga är att alla ansvariga på FK säger att försäkringsläkaren endast har en rådgivande position men när det kommer till kritan är det ändå alltid försäkringsläkarens ord som är lag i besluten. Och denne läkare gör sig icke besvär att ta kontakt med den läkare som skrivit eventuella sjukintyg. Det är ju detta som gör att folk tvivlar på allt som de ansvariga bedyrar varje gång folk blir härskna över den behandling de får. Från den här sidan av staketet så ser det onekligen ut som om försäkringsläkaren alltid har sista ordet och säger han eller hon nej så blir det nej.

När man mår dåligt och faktiskt behöver hjälp och man då går till en läkare och får ett intyg om sjukskrivning så vill man bli tagen på allvar. När man inte blir det så känner man sig kränkt. Man blir sjukare eftersom det tar hårt på psyket att bli ifrågasatt när man är väldigt dålig och inte orkar med vare sig ens egen vardag eller annat. Det måste till en ändring. Mer samarbete mellan alla instanser är ju min önskan. Men bryr de sig om vad jag tycker? Nee...

Idag är det dags att betala räkningar, om man nu inte varit duktig och gjort det redan. Det har inte jag. Gläd er alla som lyckas få några kronor kvar när allt är betalat. Kanske det räcker till en påse chips i alla fall. :-) Och då får man ju inte klaga för det är inte helt fel med lite chips till mysfilmen på fredag eller lördag.





Här har vi en liten gynnare som verkar gilla själva burken.

Apropå det så minns jag den där karln som ville begravas i en Pringlesburk. En del kan allt få lite galna ideer men det kanske var han som uppfann just den burken, det minns jag inte och ingen får bli arg på mig för det för jag har ju nyss sagt att jag lätt glömmer saker...

;-)

Kram!

Man måste fortsätta kämpa trots allt...

Ytterligare svårigheter för sjuka människor.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=799185

http://www.nwt.se/ArticlePages/200806/29/20080629181015_857/20080629181015_857.dbp.asp

Men det är väl utsortering som gäller. Alla som inte passar in i mallen hänvisas till socialen. Nog för att det finns fuskare, dock inte så många som vissa tror, det har vi också kunnat läsa om i tidningarna, som utkvitterat miljonbelopp, men dessa nya regler gör det ju svårare för de människor som faktiskt är sjuka.

Just tanken att börja fuska är väl (kanske) ett resultat av att det är så svårt att bli rik på sitt arbete i det här landet. Mycket av lönen försvinner ju till skatter och det blir ganska lite kvar att leva på. Men att först få sjukpension och sen jobba för fullt på annat håll trots att man sagt att man inte kan jobba och sen inkassera både lön och pension... Jag skulle nog ha svårt att orka leva med det. Och de flesta åker ju dit också och blir skyldiga att betala tillbaka.

Oturligt nog så dras alla sjuka över en kam när sånt här kommer fram. Helt plötsligt är alla fuskare, ingen är sjuk - bara lat och/eller girig/sniken - och reglerna måste ändras så att ingen ska våga bli sjuk. Hur nu det ska gå till. Sjukdom är inget man väljer.

Men ibland är ju systemet som upplagt för att folk ska börja fuska. Det är så konstiga bestämmelser och för att slippa bli fråntagen vartenda öre så måste man vara klurig. Det lilla man har vill man ju ha kvar i alla fall. Och slippa tigga på socialen.

Hur det är att leva på socialbidrag har jag skrivit om tidigare och det finns inget mer förnedrande och instabilt levnadssätt. Det är bra att det finns en möjlighet att genom socialen få pengar till sin överlevnad men när de bedömer godtyckligt vilka räkningar som är viktiga eller var ens barn ska/kan äta medan man själv får klara sig bäst man vill matmässigt, då är det lätt att hålla sig för skratt. Då undrar man också vart mänskligheten är på väg. Det är inte fråga om att leva när man får socialbidrag, det är endast existensminimum och då är det bara överlevnad som gäller. Frukt och grönsaker blir lyxföda. Bara en sån sak.

De som inte får sjukpenning/sjukpension blir hänvisade till socialen men när de kommer dit så måste de endera ha ett accepterat sjukintyg eller vara arbetssökande annars kan det hända att de inte får någon hjälp. Så trots att socialen är det allra sista hoppet så kan de också neka och vad gör man då när man inte klarar att ta ett jobb?

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=799433

Här kan man också se att det minsann inte hjälper med alla nya regler hit och dit (a-kassan bland annat) för att få ut folk i arbete. Det är ju inte det som det hänger på.

Och detta har ju vissa delar av Sveriges befolkning redan fått lära sig, den hårda vägen.

Visserligen så säger en del självsäkra typer (de som sitter säkert på sina jobb) att svenskarna är trygghetsnarkomaner och att vi får klara oss själva nu och att det är rätt åt oss. Det är väl inte så konstigt att man anser att trygghet är en självklarhet eftersom den svenska välfärden varit så pass utvecklad. Vi har fått lov att känna oss trygga. Fram tills nu då. För nu är den på allvar på väg att monteras ner. Och det går oerhört snabbt att montera ner det som tog många generationer att bygga upp. Det är väl inte så konstigt att människor protesterar och blir oroliga? Och att vara orolig förbättrar inte hälsan, det vet vi också. Så om politikerna tror att svenskarna i allmänhet kommer att hålla sig friskare med den oro i tankarna som finns nu, då är de väldigt fel ute.

Ingen blir frisk(are) av mer oro och stress. Sjuktalen kan inte trollas bort genom att flyttas över till andra instanser. De finns där, alla sjuka och oroliga.

Men vi får väl stötta varandra, kämpa på och inte ge upp. Någon gång kanske vi kan få upprättelse.

Kram!

Här kommer en blomstertårta som lite tröst och ögonfröjd. ;-)