Några ord på vägen

Tips för tankspridda:

Ställ inte tuben med handkräm och tuben med ansiktskräm bredvid varann i badrumsskåpet. Risken finns att du tar fel och det är inget vidare med handkräm i ansiktet...

Kom också ihåg att blöta håret innan du tar en stor klick med schampo i handen...

Kolla noga att det är honung du är på väg att ha i teet så det inte är äppelmos...

Och sen tänkte jag på det där jag läste igår om årets julklapp. Om jag skulle få en matkasse levererad som present så hoppas jag även att den som skickat den kommer hit och lagar maten också. Hehe... ;-)


Och en sak till. Det är skamligt av Estrella att inte längre tillverka dessa chips. Jag vill ha tillbaka dem! NU!







Det var allt jag hade för idag. Kram!







PS: Bloggen betedde sig lite underligt medan jag höll på att skriva inlägget och det postade iväg sig själv utan vidare. Och jag fick ett felmeddelande så jag fick göra om alltihop en gång till. Så det berodde inte på mig om det fanns ett namnlöst inlägg under en kort stund om nu nån händelsevis såg det. :-)

Ibland har jag nästan glömt vad jag heter...

En del dagar när jag sätter mig här för att skriva så drabbas jag av total blackout. Jag kan inte komma ihåg ett skvatt av vad jag egentligen tänkte skriva. Och det beror inte på att det var något väldigt oviktigt som jag hade tänkt skriva. (Fast ibland kanske det är mindre viktigt om jag säger så...) Endera är jag bara trött eller också väldigt tankspridd.

Och när man är på väg att ställa in vattenkokaren i kylskåpet och mjölken i städskåpet så kan man ju börja undra... Men när jag höll på att ta äppelmos i teet istället för honung var det ju mer förståeligt. Moset hade samma färg som honungen och var dessutom i en före detta honungsburk. Men teet hade nog blivit lite konstigt om jag inte kommit på vad jag gjorde i sista minuten. ;-)

Vid ett tillfälle presenterade jag mig som mor till mig själv och vid ett annat som Viktors pappa. Detta var vid två olika föräldramöten och jag var hemskt trött men ändå. När jag berättade om det senare tillfället för min dotter höll hon på att skratta ihjäl sig och det tyckte inte jag var snällt. Men så här långt efteråt är det ju såklart rätt roligt när man tänker på det. :-)

I alla fall.

Jag har läst lite på SVT:s hemsida om rättegången angående morden på de två små barnen i Arboga. Jag kan nog ibland tycka att det är lite svårt att läsa om sånt där, om alla detaljer som de gräver fram, men man vill ju ändå veta hur det går och vad de kommer fram till. Vid sådana händelser som just detta så kan man ju säga att verkligheten överträffar dikten. Många är kvällarna då man satt sig i tevesoffan och glott på deckare med de mest blodiga historier som kan hittas på. "Tyst vittne", "Mord i sinnet", "Rebus". Och jag har för mig att en hette "Messias", för att ta några riktigt ruskiga exempel. Sen har vi ju "Miss Marple" och "Poirot", "Morden i Midsomer", "Foyle's War" och ja jag kan inte räkna upp dem alla. Men när det händer på riktigt så fattar man inte först att sånt faktiskt kan hända i verkligheten. Det är alltför grymt. Mörda små barn... brrr...

Detsamma tänkte jag om mordet på Engla. Man ska inte jämföra mord men på nåt vis så känner jag det som att morden på Arbogabarnen var värre. Men det är ju bara min känsla och åsikt. Det har väl kanske med uppsåtet att göra, jag vet inte... Jag skulle också vilja ha en sån där hängiven polis/utredare inblandad i utredningen som brukar finnas i de där serierna. En som inte ger sig förrän han eller hon listat ut mördarens motiv och genom detta vet precis vem mördaren är. Vi får hoppas att det finns någon sådan här och nu i verkligheten. De verkar ju vara rätt säkra på vem som mördat barnen men det är så mycket förvillande information hit och dit så man kan inte så noga veta om det är som de säger.


Igår fick jag ett samtal från Försäkringskassan och varje gång någon ringer därifrån drabbas jag av lätt ångest just på grund av alla tråkiga besked de gett mig vid varje samtal. Men det var inte så farligt den här gången. Hon ville bara ha lite kompletteringar till min ansökan om tidsbestämt sjukbidrag. Sen får vi väl se vad försäkringsläkaren säger. Det konstiga är att alla ansvariga på FK säger att försäkringsläkaren endast har en rådgivande position men när det kommer till kritan är det ändå alltid försäkringsläkarens ord som är lag i besluten. Och denne läkare gör sig icke besvär att ta kontakt med den läkare som skrivit eventuella sjukintyg. Det är ju detta som gör att folk tvivlar på allt som de ansvariga bedyrar varje gång folk blir härskna över den behandling de får. Från den här sidan av staketet så ser det onekligen ut som om försäkringsläkaren alltid har sista ordet och säger han eller hon nej så blir det nej.

När man mår dåligt och faktiskt behöver hjälp och man då går till en läkare och får ett intyg om sjukskrivning så vill man bli tagen på allvar. När man inte blir det så känner man sig kränkt. Man blir sjukare eftersom det tar hårt på psyket att bli ifrågasatt när man är väldigt dålig och inte orkar med vare sig ens egen vardag eller annat. Det måste till en ändring. Mer samarbete mellan alla instanser är ju min önskan. Men bryr de sig om vad jag tycker? Nee...

Idag är det dags att betala räkningar, om man nu inte varit duktig och gjort det redan. Det har inte jag. Gläd er alla som lyckas få några kronor kvar när allt är betalat. Kanske det räcker till en påse chips i alla fall. :-) Och då får man ju inte klaga för det är inte helt fel med lite chips till mysfilmen på fredag eller lördag.





Här har vi en liten gynnare som verkar gilla själva burken.

Apropå det så minns jag den där karln som ville begravas i en Pringlesburk. En del kan allt få lite galna ideer men det kanske var han som uppfann just den burken, det minns jag inte och ingen får bli arg på mig för det för jag har ju nyss sagt att jag lätt glömmer saker...

;-)

Kram!

Tack och lov för nässpray!

Min elvaåring har varit "lite sjuk" i helgen. Han har snorat och hostat, haft ont i öronen och det har varit lite allmänt gnälligt. Som tur var så hade vi nässpray hemma så han fick sova på nätterna och andas samtidigt. Annars har jag nästan fått ont i bröstet av att höra honom "hissa" upp allt ända upp i hjärnan hela helgen. Igår kväll var det lite bättre och han somnade utan nässpray men på grund av att han varit enormt hängig och hostat en del så fick han vara hemma från skolan idag.

Om någon trodde att han inte skulle orka gå och köpa, och äta, lördagsgodis på grund av snuvan så trodde ni fel. Godis går ner även om han skulle ha hög feber. Endast medvetslöshet sätter stopp för det.

När jag satt i godan ro och läste lördagstidningen efter godishandlandet så hörde jag att det rasslade ute i hallen. Det verkade som om någon gick in men denne någon sa inget. Så jag gick ut i hallen och fick se en vilt främmande karl i rödrutig (flanell?)skjorta kliva ut så fort han kunde. Ja han hade naturligtvis mer än en skjorta på sig... men det var skjortan jag la märke till. Han sa hej och jag sa hej och sen stängde jag dörren.Jag blev så snopen att jag inte sa nåt mer. Det verkade som om han skulle till en av mina grannar. Han måste ha gått i helt andra tankar när han kunde gå så fel.

Om jag gjorde nåt liknande på grund av tankspriddhet skulle jag nog i alla fall be om ursäkt till de förvånade människor jag eventuellt stötte på. Inte bara rusa ut.

Eller som min styvfar gjorde en gång... (han kanske inte vill att jag nämner det men det är så himla roligt så jag måste - förlåt Kjell!) För rätt många år sen nu var han ute och gick med sin dotters lilla hund och gick i andra tankar vilket också hunden måste gjort. Gick in i fel port och uppför trappan och klev in i vad han trodde var hans lägenhet. Lägenheterna ser ju likadana ut i de där husen. Men i hallen såg det inte likadant ut. Konstigt, en annan matta låg på golvet. Den gick i rött. Underligt nog så trodde han fortfarande att han var hemma hos sig och att min mamma kanske bytt matta hastigt och lustigt medan han varit ute. Vilket han ju då inte kunde begripa varför hon gjort. Då ropade han inåt lägenheten: Är det jula' eller?

Sen gick det upp ett ljus, jag minns inte om de som bodde i lägenheten kom ut i hallen som stora frågetecken, jag tror det, och han fick rätt brått därifrån. Undrar också om han inte ville skylla på hunden... hehe... ;-) Han har fått utstå en hel del retsamheter från oss sen dess men det var så längesen nu och han vet ju med sig att han är tankspridd så han förlåter oss förhoppningsvis.

Jag låser alltid dörren när jag går ut en snabbis till soprummet eller tvättstugan eller ner i källaren. För man vet ju aldrig om nån bara kliver in. Och nu fick jag bevis för det! Inte för att sånt händer ofta men ändå. Man får vara beredd på allt! :-)

Annars har väl helgen varit rätt lugn. Men om man följer nyhetsrapporterna så har det varit väldigt mycket ruskigheter som uppdagats runt om i världen. Som vanligt kan man ju säga och det är ju bedrövligt i sig. Folk blir mördade, kidnappade och fängslade i massor av år, inlåsta av släktingar. Blev alldeles förtvivlad när jag läste om den där pappan som hållit sin dotter i fångenskap i 24 år och att hon fött hans barn, sju stycken, varav ett hade dött vid födseln, under dessa år. Vad pågår i en människas hjärna när det blir så? Vad hade hänt med mamman till flickan? Flickan, som nu är en kvinna på 42, har blivit berövad något som hon aldrig kan få tillbaka. Jösses! Vad kommer hända med henne? Hennes far har jag inte mycket till övers för, han blir väl inlåst kan jag tro. Så fruktansvärt sjukt beteende.

Vi blir bestörta över hur mördare slår till mot värnlösa, främmande barn eller kvinnor. Men detta tar ändå priset tycker jag. Fängsla sin egen dotter i källaren och tvinga henne föda en massa ungar. Tänk att sitta fängslad på det viset i 24 år! Och få barn med sin egen far! Man ryser och mår illa.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1188029.svd

Vart är världen på väg när fler och fler börjar leva ut sina perversiteter? Det är en sak med fantasier men att leva ut dem är nåt helt annat. Det finns säkert många som fantiserar om det ena eller det andra, förhoppningsvis inte sånt här då, men de lever inte ut det för det finns ju spärrar, etik och moral, som får dem att förstå att det är fel att göra så mot andra. Jag har också följt nyheterna om den där religiösa sekten som blivit avslöjad i USA. Där de inte ens vet vilka av männen som är fäder till alla barnen utan måste ta DNA prov för att kunna veta. Där det fanns sängar i kyrkan, inte bara till att sova i då, och äldre gubbar tvingade mycket unga flickor till giftermål. Allt avslöjades, har jag för mig, genom att en 16-årig gravid flicka som var medlem i sekten ringde och förtvivlad berättade hur det var. Hon bad om hjälp. De levde som på 1800-talet, ingen teve, inga moderniteter och de fick klä sig gammalmodigt. Vilket har synts på alla bilder. Tanterna har lila klänningar allihop.

Här är väl den senaste artikeln jag kunde hitta om detta elände.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1177709.svd

Som sagt, det finns mycket som är konstigt här i världen. Man häpnar. Och det är väl bra att man gör det för den dag man slutar bli förvånad så har det gått för långt. Så länge som vi upprörs av extrema händelser så finns det hopp. Vi måste hjälpa alla försvarslösa som råkar ut för dessa galenskaper.

Fast ännu bättre är det ju att se till att de inte drabbas alls.