Fick en stund över...

Församlingen, den numer hopslagna, har fått en ny hemsida som sakta men säkert börjar ta form. Vi är två stycken (prästen Jaana i Forshaga å så jag) som donar med den och idag har jag jobbat intensivt med att få till det jag hade ansvar för. Jag var så koncentrerad att jag inte varken hörde eller la märke till att folk sprang omkring och flyttade möbler och annat. Det undrades hur jag kunde få nån arbetsro men jag var så inne i det jag gjorde att de kunde ha rivit ner en vägg utan att jag reagerat. :-)

Det är Munkfors/Ransäter, Övre och Nedre Ullerud och Forshagas församlingar som nu blivit en. Som då fått namnet Forshaga-Munkfors församling. Jag hade ju tidigare ansvar för Ulleruds hemsida, vilket var himla kul faktiskt när jag väl kom underfund med hur man gjorde. Så nu känns det inte så skrämmande att jobba med en helt ny sida.

Det är långt mellan mina inlägg här. Inte för att jag inte har saker jag vill skriva om, tiden flyger liksom bara iväg.

Jag är på praktiken varje dag nu, sex timmar om dagen och därför blir ju eftermiddagarna kortare och kvällen sömnig. :-) En del kvällar sitter jag redan vid halv tio och blinkar och blinkar och försöker hålla mig vaken åtminstone tills klockan är över tio. Om jag somnar för tidigt vaknar jag i ottan och kan inte somna om och det är ju inte särskilt trevligt.

I mitten av december blev det en stor förändring för mig för då gick Lisbeth i pension. Eller hon gör det på riktigt i mars men hade ledighet att ta ut. Det blev väldigt tyst och konstigt på expeditionen. Men när vi körde igång i januari fick jag en ny härlig kompis (vinkar glatt åt dig Phia eftersom jag vet att du läser här då och då) och på nåt vis så känner jag mig närmare de andra i arbetsteamet också. Såklart jag saknar Lisbeth, vi var ju partners in flabbskratt, fullständigt helstolliga men ibland är förändringar inte så svåra som man först tror.

Jag trivs oerhört bra fortfarande och i och med att jag faktiskt kommit upp i 30 timmar i veckan så känner jag mig också mer delaktig i verksamheten.

Jag är glad i stort sett jämt. Jo det är sant! Även om saker och ting krånglar till sig, datorer har ett eget liv vilket vi fått erfara, på expeditionen bland annat, för man begär ju att det ska funka helt enkelt. Men det ordnar sig nog så småningom, det brukar ju göra det. ;-)

Och det viktigaste av allt är att jag känner mig som en människa igen. Vad menar jag med det då? Jo jag orkar med både jobb och privatliv. Jag orkar göra det jag vill även när jag kommer hem. Orkar gå och handla, planera middagen och kanske även dammsuga lite om tid finns.  Värken har jag kvar men den är tolerabel. Jag vet hur jag ska hantera både värk och akut trötthet.

Häromdagen bakade jag bullar, hade hittat ett recept på vaniljbullar som jag ville testa, och det var inte förrän jag satt och kollade när bullarna stekte som jag kände hur trött jag var. Det sved i ögonen och jag frågade mig själv; varför satte jag igång med bullbak när jag egentligen var så trött? Men då var det ju nästan klart i alla fall. Förut hade jag nog känt efter redan innan bakandet och avgjort att jag var för trött. Nu bara gjorde jag det. Utan att tänka först. Det är så jag vill ha det, det är så jag vill vara.

Det som jag strävar mot och hoppas på är förstås en anställning. Jag vill börja försörja mig själv och slippa Arbetsförmedlingen (som jag är inskriven på sen augusti ifjol och som nu har tagit över min praktik från kommunen) och Försäkringskassan (som nu kommer att betala ut ett minimalt aktivitetsstöd som ändå måste kompletteras med försörjninsstöd) och istället få rå mig själv och leva mitt liv ifred.

Men även om jag inte vet ett skvatt om hur det blir så är jag glad. Jag har ju nått målet som var 50 %, med råge, och jag är så nöjd och stolt att jag lyckats med detta. Det trodde jag aldrig den där regniga höstdagen 2010 då jag skulle besöka Carina för första gången. ;-)

Om man ska orka kliva upp ur sängen på morgonen så måste man vara motiverad. Måste ha ett mål, en mening med tillvaron. Det spelar ingen roll vad det är bara man känner att det är viktigt och meningsfullt.Det behöver inte vara ett jobb, det kan vara en hobby, ett intresse som man har och som är värt mycket. Och det är ju sånt som man måste komma på själv, sånt kan ju inte andra tala om för en liksom.

Förresten, häromdagen när jag var inne här och kollade lite så upptäckte jag att jag hållit folk på halster i flera år när det gäller min resa till Los Angeles 2006. :-) Jag skrev i slutet av mitt gamla inlägg, som handlade om min ankomst, att jag skulle skriva fortsättning men det blev aldrig av. Ska försöka göra det ifall nu nån kanske vill veta vad som hände...

Nu tar vi lite sport tycker jag... VM i curling med Galenskaparna. Förmodligen de enda som kan göra sport kul för min del. Hehe... Ha det gôtt! Kram!

Meningsfull hopplöshet eller hoppfull meningslöshet eller hur blir det nu igen...?

Det där med att orka med motgångar utan att tappa sugen är tufft. I synnerhet när det känns som om allt vältras över en på en gång. Som en stor tegelvägg. Och sen ligger man där fastklämd. Utan att kunna komma loss och utan att se ljuset. Det är verkligen hopplöst och eftersom man samtidigt känner sig meningslös så ligger man kvar och skiter i allt.

Då är det eländes elände och man tror aldrig att det ska ta slut.

Men så kan det plötsligt vända. Någon hjälper en välta bort väggen, man ser ljuset igen, man kan andas och till och med resa sig igen. Något positivt inträffar som gör att man kanske till och med känner sig meningsfull igen. För mig är det väldigt viktigt. Att känna mig meningsfull. Det är det väl för de flesta men i mitt fall påverkas mitt allmäntillstånd nåt enormt när jag känner mig meningsfull. Jag känner mig stark och duktig, kan klara allt jag företar mig och jag orkar ge av all den kärlek och värme jag har. Jag mår bra helt enkelt.

Men medan man ligger och har den där tegelväggen över sig är man inte till nytta för någon. Och inte orkar man med andra människor heller. Allt är skit. Varför ska man gå upp ur sängen, äta frukost, tvätta sig, klä på sig när man är meningslös? Ja det kan man fråga sig. Men man gör det ändå. Men energin man lägger ner på allt det där gör att det känns ännu mer hopplöst till slut. För tröttheten gör att istället för att gå ut och få luft och motion så lägger man sig och sover en stund för att tiden ska gå och det ska bli natt fortare och sen nästa dag som man försöker komma igenom snabbt för att det ska bli nästa dag och så vidare.

På nåt vis så går tiden åt till att vänta på att nåt bra ska hända. Eller på att allt ska gå åt helvete på riktigt nån gång så man slipper skiten.

Jag har varit där. Jag trodde inte att jag skulle komma dit men jag har varit där. Men det vände. Även om jag inte trodde det skulle göra det. Jag var rädd för att om det blivit värre så vet jag inte vad som hänt. Det kunde gått illa. Men det vände. Och det är jag oerhört tacksam för. Jag kan inte riktigt säga när det vände men jag tror jag fick en tankeställare när jag läste boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom.

Jag orkar andas igen. Orkar glädjas åt att det är vår, att jag finns till, att jag kan skratta och njuta av tillvaron. Det är lättare att orka göra saker när kroppen krånglar om man har livslusten kvar. Men har man tappat den så finns det inget annat man vill göra än att lägga sig ner och dö.

Att vara meningsfull är viktigt. Att betyda något för någon, att få hjälpa, att få finnas där för någon annan.

När man inte är aktuell på arbetsmarknaden så blir man ju först meningslös i arbetsgivarens ögon. Sen är man ju totalt meningslös i Försäkringskassans ögon eftersom de inte bryr sig om att kolla hur pass skräpig man är utan förutsätter att man ljuger och de vägrar hjälpa. Man är bara ett namn på ett papper, ingen levande människa med behov av mat, kläder, bostad och rehabilitering. Enligt dem så är man väl kanske berättigad till sjukersättning först när man är död. För då har man ju faktiskt ingen arbetsförmåga hur gärna de än vill att man ska ha det. Och då är det för sent med den där rehabiliteringen och sjukpenningen som man behövt få direkt.

När man inte kan arbeta och tjäna sina egna pengar känner man sig meningslös som försörjare. Och på den vägen är det...

Men det finns positiva saker. Det är bara det att man ser inte skogen för alla trän, som det heter. Det behövs någon eller något som väcker en ur dvalan, ur den självömkan som man lätt hamnar i på grund av alla motgångar. Allt och alla är ju emot en och då blir man till slut en gnällspik som ingen vill umgås med och då är man ju ensam på riktigt sen.

Jag är vaken nu. Och jag lever. Lite trött är jag och har förjäkligt ont i min kropp men det är ändå härligt.

Vill ni följa med upp på en tur... :-)













Det är härligt här uppe... solen skiner alltid ovan molnen. Kom ihåg det.