Den tiden på året igen

Jag har suttit en stund och grunnat på om jag verkligen skulle skriva det jag skrivit här nedan. Jo jag vill ju inte vara negativ. Och det tycker jag väl inte att jag är heller utan mer konstaterande.Det är så mycket skit som händer varje dag och man får så mycket elände slängt över sig så... ja jag tänkte att kanske jag inte ska vara en som också bidrar till det. Men nu fick det bli så i alla fall. Kan ju återkomma imorgon med nåt som är lite mer positivt. Ska försöka med det. Lovar.

Nu är det den tiden på året igen. Då det ska handlas hur mycket som helst. Och det är den tiden på året som är allra svårast för alla fattiga. Det är vid den här tiden då det borde vara mys, värme och annat trevligt som är det enda viktiga. Sådär mysigt som jag tror att det egentligen är tänkt. Istället blir kampen för att överleva extra svår just under december. Det är svårt för många att tycka att det är mysigt.

Att kunna köpa julklappar är inte det viktigaste för min del. Visserligen så har jag ju så stora barn nu så de bryr sig inte om det men för de som har yngre barn är det såklart värre.

Det är sjunde julen nu som jag lever på existensminimum. Så jag börjar bli van men jag tycker inte att det är acceptabelt.

Enda gången på hela året då jag ansöker om extra pengar (från kyrkan) är just vid jul. Det är, som sagt, den enda månaden då man faktiskt vill äta lite annat än det vanliga. Visst kan vi väl äta köttfärssås med spaghetti även på julafton men...

I år kunde man också ansöka om presentkort (som gäller på Ica i Forshaga) via pingstkyrkan i Forshaga. Det kom en lapp om det ihop med beskedet om försörjningsstödet med hänvisning vart man kunde vända sig.

Det är bra att fler har börjat förstå att det finns så många som behöver extra ekonomisk hjälp, och särskilt till jul, men är det inte för bedrövligt att det ska vara så? Försörjningsstödet räcker inte så långt. Och alla får ju inte ens sånt stöd, de kanske lever på en minimal pension istället t.ex. Det är ju inte bättre.

I USA hade nån IQ-befriad republikan (som så många av dem är) uttalat sig som så att "om man har ett kylskåp så är man inte fattig". Detta var i anslutning till att mycket utav de bidrag som fattiga människor behöver för att överleva där har dragits in. Här i Sverige, och även i USA för den delen, har högerfolk den åsikten om att "om man inte arbetar ska man heller inte äta".

Men vad är det för en jävla inställning? Det är ju så man kan bli mörkrädd. Så pratar folk som aldrig någonsin varit utan vare sig pengar eller mat. Eller bostad. Som aldrig varit sjuka eller hamnat i knipa av nåt slag och behövt hjälp.

Läste i NWT om att kändisar hade blivit trädgårdsmästare för att hjälpa fattiga familjer. De gjorde egna julgrupper som då ska auktioneras ut till veckan via facebook. Dessa pengar ska då användas för att stötta fattiga familjer så att de också får en fin jul.

Jättebra. Men ska vi inte ha ett samhälle där folk kan få en dräglig tillvaro utan en massa välgörenhet? Är det inte det vi ska satsa på framöver?

Såna här saker tänkte jag inte så mycket på förr, när jag hade en inkomst, betalade skatt, litade på sjukvården och facket och kände mig trygg med det. Men då fanns det heller inte så många fattiga här i Sverige. Det fanns, jovisst, men inte så många som nu. Alla som är arbetslösa, alla utförsäkrade, sjuka... Alla har ju hamnat i en enda stor fattig klump och det är väldigt svårt att ta sig ur eländet. Det berömda utanförskapet har växt rejält. 

De som är sjuka ska ha sjukpenning/sjukersättning och de som är arbetslösa ska ha a-kassa på dräglig nivå. Försörjningsstöd ska man inte behöva ha år ut och år in. Det kan nämligen knäcka den starkaste människa.

Men i min kommun så begär i alla fall aldrig någon att få se alla kvitton för att ha koll på vad man köper. De respekterar att så länge man klarar sig, kan hushålla med det man får, så bryr de sig inte om vad man köper för pengarna. Förutsatt att man betalar sina räkningar då, det är ju självklart. De kvittar heller inte det som är kvar på kontot mot nästa månads norm som jag förstått görs på en del ställen. För kan man spara nåt så får man tydligen för mycket pengar enligt vissa.

Jag undrar då i all stillsamhet varför inte alla kommuner jobbar på samma sätt? Varför går en del in för att kränka folk så mycket de kan när det faktiskt inte behövs? Det är verkligen att kränka folk och ställa till det ytterligare om man inte ska kunna ha pengar kvar på sitt konto från förra månadens ersättning utan att den ska kvittas så de kan betala ut mindre nästa månad.

Jag säger inget om ifall personen som får stöd kanske köper upp allt på en gång och sen ber om mer. Då kan det vara berättigat med kvittokoll, inte annars. Då kanske vederbörande också behöver hjälp med en budgetplan. Och att kvitta den summa som är kvar på kontot, och som oftast inte är särskilt stor, mot nästa månadsnorm tror jag inte är lagligt ens. Detta innebär ju att de som bor i kommuner som gör så aldrig kan spara på kontot utan måste ta ut alla sina pengar så att kontot är tomt vid nästa ansökan. Detta är ju inte praktiskt. Vi uppmanas ju att inte använda vanliga kontanter när vi handlar. Och då blir det också svårare att faktiskt spara det lilla som blir kvar. Har man pengar i plånboken så går de fortare åt än om de sitter på kontot. Eller, det kanske bara är jag som tänker så? ;-)

Pengar är ju inte allt, sägs det. Men så kan bara den säga som aldrig varit utan. För när man är fattig så är pengar enormt viktigt. Och för det mesta det enda man har i tankarna. Hur det lilla man har ska räcka till det man faktiskt behöver. Och då menar jag inte iPhones och iPads och sånt. Jag talar om mat, vinterskor, jackor och annat livsnödvändigt.

Allt detta fick mig att tänka på Karl-Bertil Jonsson. Förstås. Nu ska man enligt tradition endast se filmen om Karl-Bertil på julafton (finns på youtube) men en bild blir det i alla fall. ;-)

Ha det bra! Kram!

PS. Jag säger inte "ha det bra" för att vara hurtig så här på slutet, med tanke på ämnet i dagens inlägg, utan för att jag faktiskt menar det. Jag önskar helhjärtat att ni ska ha det bra. :-)

En riktigt bra dag - en sällsynt gåva att njuta av

Idag har jag en sån där dag som jag vill konservera och liksom kunna njuta av flera gånger om. En dag då jag inte känner mig sådär bedrövligt trött, inte har mer ont än det vanliga (förutom i fötterna som gör ONT efter alla promenader men det är jag i och för sig van), känner mig klar i huvet och väldigt glad ovanpå alltihop. Som om jag kan klara av precis allting. Nästan sådär som man kan känna när man är frisk. Och att få känna sig nästan-lite-frisk är så fantastiskt att jag inte tror att någon som alltid är frisk kan förstå detta tillstånd av glädjefnatt.

Tänk vilken lycka det är med såna dagar! Jag brukar försöka njuta varenda minut och låta bli att tänka på att jag kanske får sota för det dagen efter. För ibland kan det ju bli så. Det går ju ständigt upp och ned. Men för mig är svackorna lite kortare numer och jag kan komma igen fortare. Som tur är.

Sportlovsveckan är snart slut, till veckan börjar skolan igen. Och på tisdag kväll har vi releaseparty för boken, som jag nämnde för några dagar sedan. Jag ser fram emot den festen med skräckblandad förtjusning. :-) Det är jobbigt med uppmärksamhet samtidigt som det också är otroligt kul förstås. Och jag hoppas det blir lika lyckat som vernissagen. Jag tänker skriva om alltihop här, för den som är nyfiken och så... ;-)

Har ett par länkar som jag tänkte lägga in apropå det jag skrev om för ett tag sen, och som jag inte haft tid att följa upp, angående försörjningsstödet som baseras på konsumentverkets beräkningar. Det är ju så att konsumentverkets uträkningar är högre än det man får i stöd. Och att kommunerna själva bestämmer godtyckligt vad man ska klara sig på. Det har jag ju gissat hela tiden men ändå. Och jag läste en del elaka kommentarer (artikelns kommentarsavdelning) om kvinnan som det handlar om i texten. Att hon inte såg ut att svälta och det ena med det tredje. Sånt är både kränkande och irrelevant i sammanhanget.

Här är den första länken

Här är den andra

Och nu känner jag verkligen för lite musik.

Ha en bra fredag. Kram!

Nickelback - When we stand together

Idag har jag haft en skruv lös...

Efter att ha suttit och pillat med en skruv i glasögonen, vad äckligt små de är, så har jag äntligen fått i den och glasögonen är okej igen. Jag skulle skölja av dem och putsa dem nyss, de är ju alltid fläckiga, och upptäckte då att översta skruven på höger sida av bågen var borta! Jag har dubbelskruvar, en uppe på bågen och en på undersidan. Panik! Jag menar hur i hela friden ska man kunna hitta en så liten skruv? Om man trampar på den så känns den ju som en smula liksom och inte tänker man på att det kan vara en skruv. Och jag har ingen optiker i närheten så då får man vara sin egen reparatör.

Jag fick lov att ta en skruv från mina gamla glasögon för att leta efter den jag tappat var ju ingen idé. Och jag som ser så dåligt (utan glasögon) när det gäller småttiga saker och som har stora problem med motoriken i händerna, jag får ju kramp väldigt lätt också... ja det var ju en bedrift kan jag säga. HA! Det var som när jag ska sy och försöka få i tråden i nålen... nålen blundar hela tiden. ;-)

Nåväl. Nu är det gjort i alla fall. Dagens Svåra Uppgift. Nåt svårare än så hoppas jag inte det blir. Fast det vet man ju aldrig.

Jag brukar gå in och kolla statistik för bloggen och nu blev jag nästan lite skraj när jag märkte att konsumentverket har en sån där mediebevakning eller vad det stod. Hm... Så det är kanske bäst jag skriver sanningen och inget annat än sanningen den dag min "avhandling" är klar.

Jag satt under helgen och kollade på den matsedel som var i en länk från konsumentupplysningen. Det var matsedel för fyra veckor och där var förslag på lunch och middag. Även frukost förresten och vad man "får" äta som mellanmål och sånt. På matsedeln fanns mat som jag aldrig ätit och aldrig kommer att äta och om jag skulle köpa hem varorna skulle jag bli ruinerad för det är inte direkt billig mat. Inte vad jag kan se. Och det såg mer ut som taget från en restaurang (en mindre exklusiv dock) eller ett vårdboende eller så. Inte en skola, inte vår skola i alla fall, för den har mat som jag hellre skulle äta än det som föreslogs här.

Undrar om den där matsedeln uppdateras? Och vem har tid och ork att laga sån mat? Detta är ju också en undran och fundering som jag har. Jag tror inte ens att friska människor har lust med detta. Fast det vet ju inte jag nåt om i och med att jag inte gillade matlagning ens när jag var ung och frisk. Om jag skulle äta sån mat varje dag skulle jag behöva anställa en kock och om jag kunde göra det så vore det ju inte nåt problem med min ekonomi och då skulle ju allt vara frid och fröjd. :-) Jag har tänkt lägga in matsedeln framöver, en vecka i taget så ni får se vad de ger exempel på vad man kan äta varje dag under fyra veckor. Men det får bli längre fram. Med noggranna hänvisningar till konsumentverket/konsumentupplysningen. (Måste ju försöka vara noga med källhänvisningar i det fallet... ehrm.)

Det stod inget om kostnader för varorna som ingick i matsedeln vilket jag ju ville ha för att kunna jämföra. Förmodligen går det inte att ha en lista med priser i och med att just matpriserna har gått upp rejält den senaste tiden. Men nåt exempel ville jag ju ha. Var man ska handla bra och billigt och så.

Och säg mig den sjuke, utförsäkrade, deppige, trötte som orkar tänka på att laga två mål mat om dagen. Som orkar åka till affären och ha en lång lista på bra och nyttig mat, som har ett konto med tillräckligt mycket pengar på för att kunna köpa denna mat. Jag är väldigt nyfiken om det finns någon person i denna grupp av människor som orkar tänka på nåt annat än att endast få i sig nåt ätbart så denne slipper gå hungrig. Som struntar fullkomligt i om det är vinägrett till salladen utan bara häver i sig en tallrik makaroner med ketchup utan en endaste grönsak (som kanske inte ens har grönsaker hemma) bara för att få i sig nåt..

Det är ju också tips om att göra lite mer mat när man lagar så det kan användas till matlåda att äta dagen därpå. Jodå. Det fattar man ju. Det blir ju naturligtvis billigare. Och jag förstår också att detta gäller friska, arbetsföra människor som inte har ett enda bekymmer i världen när det gäller orken och möjligheten att fixa sig mat. De måste ju utgå från en frisk, arbetsför människa i sina beräkningar. Men det finns ju även andra grupper i samhället som också behöver mat. Men som kanske inte kan passas in i just den mallen. Dessa blir det genast lite svårare för.

Men jag återkommer med siffror så fort jag fått ordning på det. Det kan ju vara kul att se deras uträkningar och sedan jämföra med siffrorna för försörjningsstödet. Jag har inte kommit dit än i min väldigt ovetenskapliga undersökning. :-)

Sen måste ju alla siffror förnyas varje år, vilket jag inte tror görs. Åtminstone ändras inget när det gäller försörjningsstöd för där har ju alldeles nyss en höjning av stödet gjorts. Den första sedan slutet av 90-talet eller vad det nu var. Då jag fick en ökning med 135 kronor per månad. Jag minns att jag berättade det för Lisbeth som undrade vad jag skulle göra med så mycket pengar.

Nåt att ta ett sånt där Joakim von Anka- dopp i kanske.

Hoppas att inte nån glömt ställa om klockan under helgen förresten. För i så fall blev det väl en aning knepigt imorse. ;-)

Ha nu en bra dag i galenskapens värld. Njut av höstlov och vad det än månde vara. Jag ska snart börja tänka på lunch. Eller lunch förresten, det är både lunch och middag i kombination för när Viktor inte är hos mig så äter jag bara ett lagat mål mat om dagen. Lagat och lagat kan man ju kanske diskutera. Undrar varför Varma Koppen inte stod på den där matsedeln...

Kram!

Kanske en avhandling på gång...

För ett tag sedan mailade jag till socialdepartementet och frågade hur de fick fram de siffror som försörjningsstödet baseras på. Jag fick efter någon vecka ett mycket vänligt svar att detta var det konsumentverket som räknade ut.

Då mailade jag till, vad jag trodde var konsumentverket men som tydligen var konsumentupplysningen i Karlstad. Det var så många olika adresser att det var knöligt att veta vem som gällde så jag chansade på en. Tog den som var närmast till hands.

Jag fick ett vänligt svar då också även om jag inte fick några direkta svar på de frågor jag ställt i mitt mail. Hon skickade en del länkar där jag då kan gå in och läsa om hur de tar fram dessa siffror och även exempel på matkassar som då används. Jag har inte orkat bry mig om att läsa vad som står i dessa länkar än för dels måste jag verkligen anstränga mig för att inte bara bli upprörd över hur tanklöst de räknar och dels så brukar det vara alldeles för mycket text med alldeles för lite innehåll. Och ibland heller inte direkt lätt att begripa för vanligt folk.

Sedan störde jag mig på tipsen om att jag skulle gå in på nån länk och läsa hur man ytterligare kunde sänka sina matkostnader. VAFALLS? Jag skrev ju att jag levde på försörjningsstöd och att jag inte var intresserad av varken matlagning eller att köpa billigaste varianten av allt. Billigast är faktiskt inte alltid bäst. Vad är det jag ska dra in på? Ska jag kanske köpa färre äpplen och mer blodpudding? Hm...

Det är just sånt där som jag blir upprörd över. Måste jag köpa den billigaste ketchupen, de billigaste fiskpinnarna och börja äta linser och bönor bara för att sänka mina matkostnader ytterligare? Jag vill ju faktiskt att maten ska vara god också, inte bara mättande. Sen är jag ingen matlagare. Rent ut sagt så avskyr jag att laga mat vilket innebär att jag gör så lite ansträngningar som möjligt när det är dags för denna aktivitet. Så enkelt som det kan bli ska det vara. Jag vill heller inte ränna omkring i alla möjliga affärer för att få tag på den allra billigaste maten för att sen stå hemma och eventuellt göra storkok och frysa in och vara duktig. Så duktig orkar jag inte vara.

Det har jag förresten aldrig orkat. Inte ens när jag var ung och frisk. Och jag har inte möjlighet att ta mig till de billigaste affärerna heller, de ligger tre mil härifrån. Jag skrev också i mitt mail att det går inte att köpa storpack av nåt när man har försörjningsstöd, vilket också gör att allt man handlar blir dyrare. Man har helt enkelt inte råd med storpack för då räcker inte pengarna till andra varor.

Så sådana kommentarer och hurtfriska råd betackar jag mig för.

Men jag tänkte som så att när jag väl läst det där, gått igenom deras förslag på matkassar så ska jag eventuellt gå till Konsum, kanske också Ica, och jämföra. Carina sa en gång att en matkasse här i nån av affärerna är dubbelt så dyr som en från Willys. Eftersom maten inte kostar likadant på alla ställen i landet så är det orättvist att beräkningen av summan till matkostnader är lika överallt.

Nu är summan för försörjningsstöd inte lika överallt för den delen. Den är lägre här i kommunen eller det kanske gäller hela Värmland, vad vet jag. Enligt riksnormen ska jag ha flera hundralappar mer i månaden än jag får. Och då har jag ändå dragit av en tusenlapp för att Viktor bor varannan vecka. Den här gången fick jag väldigt lite. Nog för att jag är van att aldrig få så mycket men nu var det ett par hundra mindre än vanligt. Vad detta beror på vet jag inte och jag har ännu inte orkat fråga min socialsekreterare. Man får mindre när månaden är kortare. Och nu är det ju november det gäller som bara har 30 dagar vilket innebär färre kronor i bidrag.

Nåja. Jag ska väl forska i detta med siffror och matkassar så fort jag får ork. För jag tänker inte släppa detta förrän jag får svar på mina frågor. Och min socialsekreterare sa ju till mig en gång att jag inte skulle vända mig till henne med allt jag ville veta utan gå högre upp. Jojo... det ämnar jag göra. ;-) Vänta bara...

Efter att ha gnällt lite om pengar (som är ett vanligt gnällämne i alla fall för fattigt folk) så finns det väl andra saker som kanske kan sprida lite glädje får vi hoppas. :-) Men tråkigt nog så finns det alldeles för många som brottas med fattigdomen varenda dag. Och många har det ju mycket värre än vad jag har.

Pengar är nog det ämne som gör mig både upprörd och ledsen i och med att det är så fruktansvärt dåligt fördelat i världen. Hörde på nyheterna i morse att Gaddafi (eller hur man nu stavar det) hade varit den allra rikaste mannen i världen. Ingen hade väl tidigare vetat om hur mycket pengar han hade men nu visste de tydligen det. Det var många, många miljarder det... ujuj... Nu har han ingen nytta av de pengarna. För man kan ingenting ta med sig dit man går som nån sjunger om. Och det är ju för bedrövligt att en enda gubbe kan samla på sig så mycket när så stora delar av världen är i ekonomisk kris och när barnfattigdomen bara ökar. Suck.

Ha det bra i galenskapens värld! Kram!

Här kommer nåt som gör en glad! :-)

Håhåjaja... pust

Idag har jag varit både arg och upprörd. Det enda som fortfarande kan göra mig absolut rosenrasande är när socialen tar ifrån mig pengar som jag så innerligt behöver.

Så det har varit lite mailkorrespondens med min socialsekreterare och till slut skrev hon att om jag inte var nöjd med hennes förklaring fick jag kontakta hennes chef och så hade hon skrivit chefens mailadress. Förmodligen blev hon trött på mig när jag framhärdade och ifrågasatte hennes uträkning.

Det är så här. Mitt bostadsbolag har gjort det väldigt praktiskt för sig genom att lägga ihop hyra, el och kabel-tv i samma bunt så att säga. Så man får en specifikation var tredje månad ihop med hyresavierna där de exakta avgifterna för dessa poster står. Men på själva avin är allt i en klumpsumma. Allt för att göra det enklare, antar jag.

Så långt är ju allt bra. Men nu är det tillfälligt strul med kabel-TV och dess distributör. Canal Digital har sagt upp avtalet och just nu har vi ingen alls. Men när bostadsbolaget väl tecknat avtal med en ny så får vi själva välja vilka kanaler vi vill ha istället för att bara bli tvingade att betala för ett standardpaket. I samband med detta så beslöt då hyresvärden att sänka avgiften på just kabel-TV och detta märktes ju på hyresavin. Det skulle bli 71 kronor billigare avgift. Inte mycket kanske någon tänker men för en som får försörjningsstöd är det rätt mycket. Det märks faktiskt rätt tydligt på summan av försörjningsstödet vilket jag fick erfara den här gången.

Efter en rätt så jobbig korrespondens med socialsekreteraren via mail, som sagt, och som slutade rätt så nyss med att jag fick kapitulera trots att jag hade velat dra på mig en rustning och hitta en häst för att gå till anfall med en lans mot hela socialkontoret för deras brist på information till fattiga människor, så ska jag väl tala om hur de tänker och gör...

Ehrm. Jo, när allt ligger på samma avi så får man hjälp med kabel-TV-avgiften fast man egentligen inte ska få hjälp med det för det tillhör inte skälig levnadsföring att ha kabel-TV. Och jag min idiot trodde ju att jag inte fick hjälp med den avgiften för de har ju papper och kan se alla avgifter var för sig. Det är väl då inte så konstigt att jag i min sanningsägariver skickade in papper på att avgiften sänkts, för att förklara den lägre summan på hyresavin, och trodde därmed att jag skulle få lite stålar över varje månad. (Hur naiv är jag egentligen? Man undrar ju...) Istället blir jag 71 kronor fattigare i och med att de tidigare hjälpt mig med en avgift jag inte trodde jag fick hjälp med.

GAAH!

Ja jag kan inte säga annat. Man vill ju skrika och slita sitt hår. Om man istället fick allt förklarat för sig direkt skulle sånt här inte behöva hända. Om de kunde vara tydligare i den information som man faktiskt får skulle inte sånt behöva hända. När man söker försörjningsstöd är det så extremt många saker att tänka på för egen del att det man får höra från socialsekreteraren angående regler och sånt försvinner i en grisblink. Man är ju samtidigt livrädd för att bli nekad hjälp och sitter och tänker intensivt på vad man ska säga eller inte säga... då tar man ofta inte in information så bra. Liksom.

Det är väldigt mycket som jag hade behövt få information om i samband med att jag sökte, och fortfarande söker, stöd men man får lära sig det den hårda vägen. Så är det. Och då menar jag inte bara denna händelse utan en massa annat. Det lönar sig väldigt dåligt att vara ärlig när det gäller socialen. Även om man skött sig ett helt liv så skiter det sig direkt när man kommer dit och behöver hjälp.

Mitt uppehälle, min ekonomi, styrs av en människa på socialens kontor. Hon kan bestämma om jag ska få pengar och hur mycket. Allt hänger på henne. Om hon anser att jag inte gör det jag ska, angående praktik och så, kan hon direkt göra livet surt för mig. Om hon vill. Det är detta som gör mig enormt frustrerad.

Att jag måste leva på försörjningsstöd är mitt enda stora problem just nu. Jag HATAR det! Att inte ha kontroll över ekonomin är så jäkla jobbigt. Men vad gör man? Kunde jag jobba full tid skulle jag ju göra det och då kunde ingen lägga sig i om jag fick billigare kabel-TV-avgift...

Dagen för övrigt har varit väldigt bra. Har börjat klippa och klistra inför lamineringen av dikterna. Den gamla lamineringsapparaten hade dragit sin sista suck imorse tydligen så de hade fått beställa en ny. Hm... Undrar om den blivit överansträngd så mycket som jag använt den. :-) Hehe... Nej det får jag verkligen hoppas att det inte var jag som gjorde slut på den.

Nu tror jag att jag ska se på nåt avsnitt av Life on Mars eller kanske Ashes to Ashes. När man känner sig extra sur och grinig (bland annat) så kan det hjälpa att se på DCI Gene Hunt när han svär och står i. Men när man sett alla avsnitt så förstår man att han skäller värre än han biter. Han blev snabbt min favorit i serierna. Rekommenderar dem varmt. :-)

För den som inte vet vad det handlar om så kan jag väl kort säga att polisen Sam Tyler (John Simm) är med om en olycka år 2005 och hamnar i koma och vaknar upp 1973. Han väntar hela tiden på att vakna upp till sitt vanliga liv men kan ändå inte vara riktigt säker på om han drömmer eller om han har blivit galen. Eller om han faktiskt lever på riktigt i den där världen.

Hans chef, Gene Hunt (Philip Glenister), är en polis som inte håller så hårt på reglerna. Nåt som Sam är väldigt noga med nämligen så det blir en del tjafs dem emellan...

Ashes to Ashes är en fortsättning som utspelar sig på 80-talet istället där en kvinnlig polis råkar ut för ungefär samma sak som Sam, fast på ett lite annorlunda vis. Fantastiskt bra serier båda två. Tack för det tipset Carina. ;-)

Och nu har jag blivit hungrig. Viktor har åkt med sin pappa, han ska vara hos honom en vecka, så det är lugnt och väldigt tyst här hemma. Snart är det dags för chips också. Mums! :-)

Ha en härlig fredag med möe gôtt å äte!

Kram!

Höst innebär beställning av skolfoton och nystart av teveserier.

Igår kanske det verkade som om jag hade gått vidare med annat, att jag lagt allt med utställningen åt sidan, men så är det inte. Förmodligen kommer jag kanske också att delta på andra ställen i samband med att de sätter upp den om de vill att jag ska vara där. Men det är ju sånt som de som bokar utställningen får tala om i så fall.

Första steget är taget och nu får det rulla på och jag hoppas det blir som ringar på vattnet. Kampen för ett värdigt liv även som sjuk är väldigt viktig. Jag minns vid nåt tillfälle då jag frustrerad hade skrivit ett brev eller kanske mail till min socialsekreterare och hon uppmanade mig att istället vända mig till regeringen med mina åsikter. Hon har ofta sagt att jag inte hör hemma hos socialen utan hos F-kassan men jag har ju också förklarat för henne att F-kassan inte bryr sig om det. Och det spelar ju ingen roll att hon tycker så, jag tycker ju också så och har gjort hela tiden. Inte har det hjälpt. De sa ju så även på arbetsförmedlingen när jag var där och genomgick en massa utredningar och gjorde arbetsprövningar som inte funkade. Det hjälpte inte att de tyckte så de heller.

Men hon menade väl att jag inte skulle vända mig till henne med mina åsikter utan gå högre upp direkt. Jodå, det är nog möjligt att jag gör det så småningom men i det här fallet måste man börja lite längre ner i trappan.

För att det ska bli nån ändring så måste folk (de som är friska och som tror de aldrig blir sjuka själva) uppmärksammas på hur det faktiskt blir när man är sjuk och blir dåligt behandlad. För jag tror att många inte förstår det. Och även om vi ser massor med tidningsartiklar och teveintervjuer med folk som då kallas för "enskilda fall" så räcker uppenbarligen inte det. Beskrivningen av situationen många hamnar i måste gå djupare än så. Bli mer personlig. Det ska kännas liksom.

Detta är vad utställningen av dikterna handlar om.

Ju högre upp i trappan man kommer med så många som möjligt bakom sig som extra stöd desto bättre. ;-)

Sedan är ju systemet på socialen helt galet uppbyggt för det är alldeles för mycket konstiga regler. Nu kan man ju ha tur med sin handläggare men så får det ju heller inte vara. Man ska kunna lita på att folk som jobbar på socialen vet vad de ska göra och att de är till för att hjälpa, inte stjälpa, svaga, sjuka och drabbade människor. Det var väl mycket detta jag hade åsikter om när jag skrev det där frustrerade brevet till min handläggare. Det finns så mycket dumt när det gäller hjälpen till människor i nöd så det är bedrövligt. Ack.

Ett nytt system som gäller för de som är sjuka, som inte får hjälp av F-kassan, borde införas. Vi är inte i samma situation som de arbetslösa (de som är friska och inte kan få a-kassa) med försörjningsstöd. Men kanske måste vi ändå tvingas leva på extremt lite pengar i flera år i och med att F-kassan vänder ryggen åt oss. Vi klarar ju inte att jobba, vilket de som är arbetslösa gör om det dyker upp nåt jobb som de kan ta.

Och det är inte alla kommuner som har projekt som sjuka kan delta i. Inte vad jag vet. Det projekt jag var med i var ett EU-projekt. Det ska bli intressant att se, om någon utredning görs, hur resultatet blev. Jag vet ju hur det gått för mig men inte för alla de andra som varit inskrivna.

Så systemet på socialen skulle behöva en uppdatering utifrån hur allt ser ut just nu. Och blir det någon gång en ändring (vilket jag hoppas) så är det väl ingen konst att återigen lägga om systemet. Kanske till att ha det som det är tänkt; endast tillfälligt.

Idag kom Viktor hem med en beställningslapp med sitt skolfoto på. Jag sa strax innan fotograferingen att jag skulle beställa den här gången om han blev bra på fotot. De senaste åren har de inte blivit så bra och jag har heller inte haft råd att köpa foton som bara var sådär, men nu hade jag lovat i alla fall om det blev bra. :-) Det blev rätt så bra. Han såg lite lurig ut. Jag tyckte först att han såg ut som om han hade ont nånstans. Själv var han nöjd med det. "De på skolan tyckte jag såg slug ut", sa han. Och det har de rätt i. Nu har jag i alla fall fyllt i lappen så nu kommer det väl foton snart. Nåt för mormor att sätta i plånboken kanske. ;-)

Hösten innebär ju start av många teveserier och jag ser fram emot det. Sista säsongen av Spooks har dragit igång. I söndags gick första avsnittet på BBC. Det kanske var dags med en avslutning på serien, den har ju ändå hållit på i tio säsonger. Inte dåligt. Och alla avsnitt håller så hög kvalitet att man kan se dem flera gånger om utan att bli trött på det.

Längtar också efter att Fringe ska sätta igång med säsong 4. Ska bli spännande att se vad de hittar på för klurigheter den här omgången. :-) Tror det börjar imorgon faktiskt. Detta gäller alltså USA, här tar det väl ett tag innan nya avsnitt kommer.

Och imorgon är det fredag. :-)

Kram!

Nyaste gänget i Spooks.

Fibromyalgidagen 12/5

Idag vill jag uppmärksamma alla på att det är Fibromyalgidagen. En viktig dag och även en väldigt viktig och riktig (och sedan länge godkänd och med diagnosnummer) sjukdom. Den syns kanske inte på utsidan men vi som är drabbade känner den desto mer.

Andra nyheter... datorn har kraschat igen. Den är förmodligen på väg att lägga av helt men datordoktorn har inte tid att göra nåt åt det hela än på ett tag så vi ska testa att formatera den igen och hoppas på att den håller längre än den gjorde nu; fyra dagar. Suck.

Fick också besked från min handläggare på socialen om att jora, normen har höjts i år för försörjningsstöd. Jag frågade nämligen för det märks ju inte ett skvatt på den summa jag får. Jo jag har ju barn så jag får ju en ökning på... håll i er nu...

135 kronor i månaden! Vad i hela friden ska jag köpa för dessa pengar? Det är ju så mycket så jag blir ju alldeles snurrig. Ska försöka samla ihop mig efter detta glädjefnatt. Ugh!

Om jag inte haft barn vad hade jag fått då... 35 kronor kanske.

Nej det fattas några siffror i den höjningen för att det faktiskt ska märkas att det är en höjning. Jag trodde de skulle räkna ut hur mycket maten faktiskt kostar men det fick bara bli i mina drömmar det. För att det ska märkas skillnad och vara meningsfullt att höja normen så får de allt lägga på minst en femhundra kronor. Minst.

Sen har jag hört att Borg vill höja barnbidraget. Mhm... det hjälper inte alla oss som lever på försörjningsstöd. Vi får inte mer ändå. Som jag sagt förut; om socialen slutar räkna barnbidraget som en inkomst (det är ju lika för alla som har barn: ett bidrag) så kanske de barn vars föräldrar lever på stöd kan köpa dem kläder och annat själva istället för att andra (ex vuxna barn i familjen) ska behöva köpa dem.

Nä ja ä inte bitter... jo lite kanske. Men bara en liten stund för idag har jag tagit på mig en t-shirt med texten: Don't be negative. Så då kan man ju inte gå omkring och vara sur och så... :-)

Ha en härlig dag! Kram!

Ibland vill jag ryta som ett lejon...

Idag är väglaget bedrövligt och jag måste säga att jag valde den sämsta dagen för att ta mig en tur till apoteket. Det ligger en bit från centrum så det tar ungefär 15-20 minuter kanske att gå härifrån, beroende på väglaget då. Det är pölar stora så man kunde simma i dem och de har is på botten. Inte nog med halkan, man måste se till att hålla sig undan ifall nån bil kan tänkas skvätta ner en. Som tur var klarade jag mig från det men det regnade så jag blev ändå blöt uppifrån så att säga. En verklig kontrast mot igår. Blåser gör det också. Ugh! Men det är inte så kallt, det är väl den enda fördelen. Jag föredrar ändå, som jag sagt förut, en vinter som är kall och regnfri.

Imorgon är det fredag och Viktor åker till sin pappa efter att ha varit hos mig i två veckor den här gången. På grund av hans pappas jobb så var vi tvungna att byta vecka och då blev det så. Det kommer att bli lite konstigt tomt när han åker, så här länge brukar vi ju inte umgås i sträck liksom. Men vi kommer så bra överens så det är aldrig några svårigheter. Vi har det mysigt. :-)

Hörde på radion imorse att Göran Persson tycker att barnbidraget ska höjas. Förmodligen för att det kom rapporter om stor barnfattigdom häromdagen. Men det är ingen vits med en höjning av detta för oss som går på försörjningsstöd för vi får inte behålla en krona av den höjningen. Så länge som barnbidraget räknas som en inkomst så dras den höjningen ändå av från själva stödet. Så det hjälper inte de som är fattigast i alla fall. Det är också en sak som gynnar de som har mer för de behöver inte använda barnbidraget till räkningar eller mat.

Nu ska visst normen för försörjningsstöd höjas har jag hört och om det jag såg stämmer så har den inte höjts sen 1994. Då är det allt på tiden eller hur? Tänk om folks löner skulle stå stilla i så många år... Den skulle höjas på grund av att maten blivit dyrare. PÖH! Det har ju jag sagt hela tiden. Att det måste räknas om i och med att priserna på mat har höjts och fortsätter höjas hela tiden. Normen skulle också höjas på grund av att sånt som internet och liknande skulle räknas in på ett annat sätt. När jag kollade siffrorna så var det inte någon tydlig höjning precis. Men kanske det blir några kronor över till att köpa sig nån liten jumper eller så... ;-)

De kan ju först och främst börja tänka på att INTE räkna barnbidraget som inkomst så kanske det kan bli lite bättre för barnen...

Jag läser ofta idiotkommentarer om just försörjningsstöd på en del tidningars hemsidor (från andra läsare, inte själva skribenterna) och känner som så att den som aldrig behövt söka försörjningsstöd har ingen rätt att uttala sig. Den som inte vet någonting om de normer och regler som gäller ska hålla tyst och kanske ta reda på hur det förhåller sig istället.

Jag tror också att om de som varit utsatta för handläggares tyranniska behandling skulle berätta om allt de fått utstå skulle folk inte tro dem. Nu har jag haft tur som jag också sagt tidigare men det ska inte handla om det när man är sjuk, fattig och utsatt. Man ska känna sig väl bemött oavsett för det är ändå ett helvete att bli så fattig att man måste söka hjälp. Och alla får heller inte hjälp trots att de inga pengar har. Vad ska de göra då?

Nu finns det ju såklart rötägg, som utnyttjar systemet, det finns ju såna överallt. Och precis som sjuka anklagas för att ljuga när de ska ha sjukpenning, anklagas utförsäkrade, sjuka, fattiga för att bara hitta på att de behöver hjälp. "De är bara lata..." Sånt blir jag arg på. Riktigt arg. När ska folk börja använda sina hjärnor till det som de är till för och börja TÄNKA istället för att upprepa saker som nån ogin moderat eller nån med omänsklig uppfattning om sina medmänniskor hävt ur sig gång på gång?

Jag gav min handläggare en varning vid ett tillfälle när hon flera gånger slängde ur sig: Ring om du behöver hjälp. Detta sa hon till mig när hon precis nekat mig ersättning för en hel månad. Jag sa till henne att aldrig säga så till mig mer för det stämde ju inte. Jag behövde hjälp (precis som alla andra månader flera år tillbaka) men hon sa nej och sen klämmer hon i med ett käckt: Men ring om du behöver hjälp!

Sen dess har hon varit lite mer försiktig med att säga så. Det är ju ett hån att få en sån hälsning slängd i ansiktet när man precis fått veta att man inte kan betala sina räkningar den månaden. Och detta på grund av deras oförmåga att bry sig om orsaken till varför man (jag) inte kom på det där extremt viktiga mötet när man (jag) ändå skrev TRE mail till den som var ansvarig och förklarade hur man (jag) mådde.

Hon var dessutom ny som min handläggare då och hade ju kunnat ta telefonkontakt med mig för att få höra min sida av saken innan hon tog sitt beslut. Kort sagt; vi kunde ha rett ut det utan att jag hade behövt klara mig utan pengar en hel månad. Tur att jag är sparsam och att jag hade möjlighet att låna till hyran annars hade jag inte haft det så ordnat som jag har det idag. Då hade jag fått betalningsanmärkningar och legat efter med betalningar på alla mina räkningar. Kanske jag blivit vräkt också vem vet. Den enda månaden som hon nekade mig stöd, på felaktiga grunder, kunde ha stjälpt min tillvaro totalt. Nu överklagade jag ju men inte ens då fick jag rätt just för att hon inte kunde erkänna att de faktiskt gjort fel den gången. Suck.

Socialen är sista instansen när man har det svårt. Då ska man inte behöva höra att man får klara sig bäst man vill en hel månad bara för att man inte orkar gå på ett möte just då. De ansåg, utan att ha brytt sig om att läsa det jag skrev tydligen, att jag inte gjorde allt i min makt för egen försörjning. Och då hade jag ändå genomgått en utredning nyligen där det stod att min arbetsförmåga var noll för närvarande. De hade ju bara kunnat läsa i alla papper som fanns där. Konstigare än så hade det ju inte behövt vara.

Jag är självklart väldigt glad och tacksam att jag äntligen fått hjälp men det har ju tagit tid att komma dit där jag är nu. Jag har varit sjuk sen 2004 och fick ingen hjälp förrän hösten 2009. Då har man gått ner sig rätt djupt i skiten och det tar fruktansvärt lång tid att ta sig upp. Tid som hade kunnat använts bättre om F-kassan hade accepterat den diagnos och rehabplan som läkarna skrev.

Det blev ett lite argsint inlägg idag men jag har såna dagar också. Bara jag får det ur mig så brukar det kännas bättre. Och det är skönt att ryta till lite ibland... man blir ju både arg och frustrerad över hur samhället (och dess medborgare) bara blir hårdare och hårdare. Men jag hoppas det snart blir en ändring.

Just när jag skrev det där så lyste faktiskt solen fram genom molnen. Kan man tänka sig? :-)

Ha en bra dag! Kram!

Uppdrag granskning, lightversionen.

Idag gjorde jag en sak som jag tänkt göra länge. Och som jag länge varit nyfiken på. Jag gick nämligen in på Socialförvaltningens hemsida och letade upp statistik för normer angående socialbidrag år1987, som var den första gången jag fick försörjningsstöd.

Förra gången jag träffade min socialsekreterare så sa jag att de siffror som gällde 1987 måste vara samma som nu. I och med att man får så lite. Neee, sa hon, det var de inte. Och det kan väl hända att de inte är exakt som då. Men jag hade inte helt fel. Nu är ju uppdelningen lite annorlunda så jag kanske har missat nåt för 1987 hade de olika tabeller och 2010 har de uppdelat i personliga kostnader och gemensamma kostnader för hushållet. Så detta kan ju eventuellt göra en viss skillnad.

Normen för en ensamståendes utgifter 1987 var inte särskilt mycket mindre då än den är nu. När jag tittade på den summa som man fick som vuxen så kan jag se att summan för 1987 var 2350 kronor och år 2010 är den 2800 kronor per månad.

Detta gäller alltså livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror, möbler, husgeråd, TV, radio mm, hushållsel, försäkring. Och förr stod det även uppsatt läkarvård och tandvård , men det var inte mycket man fick lägga på det. 40 kronor. (1987)

Summan för livsmedel har ökat med 545 kronor på 23 år. Hur mycket har priset på livsmedel stigit under de åren? Och år 2010 står det dessutom att det är livsmedel alla måltider, vad de nu menar med det. Äter man nåt annat än livsmedel ibland...? (Summan man får till livsmedel nu är 1620:- och 1987 var den 1075:-.)

Men det är ju klart... om alla som har socialbidrag har möjlighet att handla på Willys eller Lidl så kanske vi kan klara budgeten. Småbutiker som finns på landet är ju oftast rätt dyra. Men man måste ju oftast handla där man bor. Inte kan man åka flera mil för att handla, det kostar ju också. Om man inte ber nån annan handla åt en men det är ju också lite knöligt. Och 1987 fanns det varken Willys eller Lidl vad jag vet. Så då fick man gå till Konsum eller Ica oavsett.

För barn mellan 11-20, 1987 kallades de hemmaboende skolungdom, fick man 1505 kronor per barn/månad. Då hade jag ju inget barn i just den åldern men jag tog med den siffran endast för att jämföra.

För barn mellan 11-14 får man numer 2410 kronor per barn/månad. Summan ökas när barnet fyllt 15. Men i mitt fall borde kanske "barnets" längd och vikt tas med i beräkningen. Viktor är som en vuxen man i storlek och äter därefter. ;-) Och han blir ju 14. Dessutom får jag ju halva den summan i och med att han bor hos sin pappa varannan vecka så det är ju som det ska med den uträkningen. Men nog behövde jag ha hela summan...

Har det totalt tagit stopp i uträknandet i hur mycket mer vi faktiskt behöver nu mot 1987? Då hade jag visserligen två små barn och detta räknar visserligen upp det en bit men ändå.

Summan för en vuxen ensamstående har alltså bara ökat med 450 kronor på 23 år. Är det rimligt? Inte så konstigt att jag tyckte jag klarade mig bra på den tiden. Nu behövde jag bara få bidraget i ett halvår ungefär, sen började jag plugga igen och då fick jag ett slags studiebidrag från F-kassan. Sen fick jag ju jobb. För att få bidrag behövde jag inte göra mig av med allt av värde eller tömma mitt sparkonto först. Jag behövde heller inte säga upp dagstidningen, som jag var tvungen den här gången för det blev för dyrt. Och då (1987) kunde man inte byta abonnemang på telefonen till ett billigare alternativ heller. Så då var ju den kostnaden större. Nu har man ju i och för sig internetavgiften som läggs ovanpå telefonräkningen dock...

Men jag kan ju ändå säga till min socialsekreterare att jag inte hade så fel ändå. Faktiskt. Nej nu ska vi lämna alla siffror vare sig de är korrekta eller ej. Jag brukar bli lätt allergisk mot såna nämligen... ehrm...

För att nämna nåt roligare så vet jag nu att jag får vara kvar på pastorsexpeditionen ett bra tag till. Min coach hälsade nämligen på idag och menade att det inte fanns nån anledning att avsluta min praktik där bara för att min tid i just detta projekt gick ut i december. Så både jag och Carina blev glada av det beskedet för vi har ytterligare saker planerade som vi ska ta tag i fast det får bli i januari. :-)

Och imorgon är det en annan dag. :-) Återkommer då, utan siffror...

Kram!

Det enda räknande som jag inte blir allergisk av är detta... :-)

Bland tandborstar och flourskölj...

Så har man då varit på det årliga besöket hos tandhygienisten. Jag fick mycket beröm för att jag sköter mina tänder och därför är det också rätt trist (och väldigt orättvist) att jag vid varje besök har (minst) ett hål. Men tandhygienisten sa att jag förmodligen är en kariespatient oavsett vad jag än gör. Tydligen. Sen nämnde hon att om man börjar laga tänderna när man är liten så följer det gärna med sen och där har hon ju rätt. Och en del människor har ju mer anlag för hål än andra. Nu fick jag flourskölj utskrivet på recept så att det ska bli billigare för mig att även börja med det för att förebygga. Men nu är jag putsad och flourlackad så det smakar lite konstigt i munnen. Men det är ju väldigt fräscht. Och det känns bra att ha varit där.

Någon tid hos tandisen för att laga kunde jag inte få idag för det var väldigt dåligt med tider och de skulle höra av sig så fort deras nya datasystem kom igång. Hm... De byter datasystem rätt ofta på Folktandvården, har för mig det inte var så längesen det byttes nånting men det kanske var fakturasystemet. Ja man kan inte hålla ordning på allt.

Nu är det ju så att när man lever på socialbidrag så ska man ju egentligen inte behöva gå till tandläkaren. Men man får hjälp med kostnaden om det är akut... jaha... Att gå på årlig kontroll är ju rätt nödvändigt och faktiskt akut för mig i och med att jag så lätt får hål i tänderna. Men man måste ansöka innan man går och lagar så de får bedöma om man ska få hjälp och om det är akut. Jag begriper mig inte på sånt för att laga sina tänder är ju högst nödvändigt. Och om jag inte går på min årliga kontroll så kanske jag får så många hål att det är fullkomligt omöjligt att kunna laga dem sen.

Jag tänker aldrig be om lov att få gå till tandläkaren och kolla och laga mina tänder. Aldrig. Det är en mänsklig rättighet tycker jag att få ha hela tänder i munnen. Bara för att man är fattig ska man inte behöva gå omkring med trasiga tänder eller tandlös. Så får det inte bli.

Upp till kamp för tandvård till alla! :-) Så att ingen ska behöva skämmas för att den inte kan le ordentligt eller kanske måste sluta tugga knäckebröd. Bland annat.

Hur i hela friden skulle jag klara mig utan tänder? Jag som inte kan låta bli att le stort i tid och otid... Nä vet ni vad!

Ha en bra dag! Glöm inte borsta tänderna! :-)

Kram!

I mina bildgömmor fann jag denna tandkräm. Trevligt namn eller hur?

Trevligt samtal på skolan och lite otålighet angående min egen framtid

Idag har jag varit på utvecklingssamtal på skolan och det var bara en massa positiva saker angående Viktor. :-) Så det känns ju bra. Han har mognat så mycket den sista tiden så även lärarna är häpna och det är ju väldigt trevligt.

Imorgon ska jag träffa min coach och jag hoppas hon har lite info att komma med angående vad som händer med mig när mitt datum gått ut. Det vill säga när min tidsgräns i det nuvarande projektet är nådd. Det blev förlängt i mars till den 19 juni och sen vet jag inte vad som händer. Jag hoppas ju att jag får ha kvar min coach även om jag hamnar i nåt annat slags projekt men sånt vet man ju aldrig. Sen vore det ju intressant om hon fått tag på nåt ställe där jag eventuellt skulle kunna arbetspröva senare i höst. Hon sa att på arbetsplatser inför sommaren var det svårt att få in någon i min situation i och med att det är vikarier som faktiskt kan jobba som är mest eftersökta. Sen är det ju också svårt för vikarier att ta hand om en gröngöling som jag vad det än är för slags jobb. Man behöver en handledare som man kan få stöd och eventuella arbetsuppgifter av. Vi får väl se hur det blir.

Jag är enormt trött på att behöva leva på försörjningsbidrag och vill att det ska hända nånting som ändrar på detta. Om jag får veta att det blir praktik/arbetsprövning nånstans i höst så har jag ju ett mål i alla fall. Det är jobbigt att liksom hänga i luften. Sånt är enormt frustrerande. Det är första gången på länge som jag känner så här, att jag vill ut och pröva ett jobb, så jag hoppas verkligen att det blir så framöver. Inte för att jag tror att jag kan få en anställning hur som helst men man måste ju börja nånstans.

Och nu till nåt helt annat... :-)

Bryan Adams - Everything I do (Live)

Jag tog den för jag gillar den långa versionen... Låten är annars från filmen Robin Hood - Prince of thieves med Kevin Costner.

Det finns så många lugna låtar med Bryan Adams som jag älskar... Tar en till här av bara farten... Denna är också från en film; Don Juan de Marco med Johnny Depp. ;-)

Bryan Adams - Have you ever really loved a woman (live)

Och jo jag älskar de rockiga låtarna också. Men de kan vi ta en annan dag. :-)

Ha det bra! Kram!

Julen ska ut och våren ska in... helst. :-)

Ja nu har jag plockat ner och ihop alla våra julsaker men det kommer att ta ett tag innan allt är nere i källaren för jag orkar inte ränna alltför mycket i trapporna. Jag bor högst upp så jag får ta en kartong och sen vänta en stund och sen ta en till. Och sen kanske jag inte kan ta fler förrän en annan dag. Så är det.

Idag mår jag inget vidare. Ugh! Och när jag fick ett brev från min handläggare på socialen så blev jag upprörd ovanpå allt. Nej det var inga hemska nyheter men jag blev arg ändå. Jag skrev till henne i mitt förra brev när jag skickade in ansökan för januari att jag behövde nya glasögon och undrade om jag kunde få lite stöd med det. Tipsade även om en glasögonaffär som har billiga glasögon. Nu hade hon svarat och skickat med en grön blankett som jag då var tvungen ha med till optikern där denne då skulle intyga att jag faktiskt behövde glasögon och varför. (Det kunde ju kanske hända att jag bara tänkte roffa åt mig deras pengar och använda det till annat... att jag ljög om att behöva glasögon.) Och sen var jag endast hänvisad till det ställe som socialen rekommenderade. Så jag skulle alltså inte ens få välja optiker och jag var tvungen att ta med en "skämslapp" som skulle skrivas på av optikern... Jag kände mig som ett barn som inte har några rättigheter alls. Vilken fantastisk självbild man får av sånt här. (Inte)

Om det var en standardsumma som de alltid delade ut i fråga om glasögon så kunde jag ju själv betala det som hamnade utanför den summan. Enklare än så kan det ju inte bli. Varför måste de bestämma alltihop? Och det där med intyget gjorde inte min känsla av att vara i beroendeställning mindre... Som jag sa häromdagen så försöker jag ju låta bli att tänka på att jag är beroende av deras hjälp. Suck.

Fick ett mail från SVT förut, jag är med på en lista där i och med att jag anmält mig för nyhetsbrev. Ikväll är det tydligen säsongspremiär för Uppdrag Granskning och det handlar om en 61-årig kvinna som tog sitt liv efter att hon fått avslag på sjukpenning från F-kassan. Jag ska försöka komma ihåg att se på det. Detta är vad som kan hända och det borde inte behöva hända. Tyvärr har det hänt alltför många gånger, därav uppmaningen om ljuständning den 26:e varje månad. Men nu verkar det som om medierna visar upp den hemska verkligheten angående hur F-kassan jobbar. Det är ju många som vetat det länge och som försökt göra media uppmärksam på det och nu verkar det som om det har startat på allvar. Fick ett mail från RESURS också i samma ämne.

http://svt.se/granskning

http://svtplay.se/v/1843722/uppdrag_granskning_sasongspremiar_2010

http://svt.se/2.123623/1.1824209/miste_sjukpengen_-_tog_sitt_liv?lid=puff_1765286&lpos=lasmer

Häromdagen fick jag sitta och förklara för Viktor om min fibromyalgi för hans far hade, i ett mycket uppretat tillstånd, slängt ur sig kommentarer som att jag bara tror att jag är sjuk och att jag bara skyller på det för att slippa jobba. Så då skickade jag med en broschyr om fibromyalgi. Jag fick dock inte säga nåt om att jag visste att hans far hade fått ett utbrott. Jag skrev en liten lapp och satte på häftet där jag bara skrev att Viktor frågat om min sjukdom.

Det hela handlade från början om att Viktor inte ville sova hos sin faster varje lördag när pappan jobbar. Han hade då föreslagit att få sova hos mig istället. Men det skulle han aldrig ha gjort. Det var inte bara detta om min sjukdom som han slängde ur sig och som Viktor fick höra på. Men vad hade hans fundering om var han skulle sova med min hälsa att göra? Ibland undrar man... Jag hade faktiskt högre tankar om honom än att han skulle sälla sig till resten av de obildade i den här frågan. Det var därför jag skickade med en broshyr, för att utbilda honom lite. Nu vet jag ju inte om han tänker läsa den men jag har ändå försökt. Dessutom hade han visst även tyckt att F-kassan gjorde rätt i att ta ifrån folk deras ersättningar. När man är arg blir man ibland elak men ändå... det finns ingen anledning för honom att säga sånt. Han är frisk och har ett jobb, vad har han att gnälla över? Missunsam eller? Mhm...

Jag brukar inte skriva riktigt så privata saker här på bloggen men detta tyckte jag verkligen tog priset. Så därför ville jag nämna det. Detta är alltså vad jag har att hantera...

I alla fall. Livet går vidare. Det måste det. Det bästa är väl att Viktor känner mig så väl och vet hur jag har det med min fibro så han bryr sig inte så mycket om vad hans pappa säger. Men ändå...

Isac var på hunddagis och hälsade på, tillsammans med matte, igår och enligt de uppgifter jag fick så gick det jättebra! :-) Idag skulle han vara där själv, halva dagen tror jag, så det ska bli intressant att höra hur det gick. Säkert gick det finfint. Han är väldigt sällskaplig av sig den vovven så han var säkert glad åt sina nya kompisar.


Ha en fortsatt bra onsdag. KRAM!

Ibland är det inte lätt att vara en apelsin... hehe...

Septembersöndag - utan snuva... äntligen.

Narig under näsan och med vissa hostanfall kvar som rester av förkylningen känns det rätt så bra idag. Trots att det är söndag. :-)

Under veckan som gick, i onsdags närmare bestämt, ringde min socialsekreterare och meddelade mig glad i hågen att nu hade hon äntligen lyckats fixa en coach till mig och att det fanns lite tider för möte att välja på. Men hon blev mindre glad i sin håg när hon hörde hur snorig och hostig jag var för tiderna var nämligen redan torsdag/fredag. Men vi löste det genom att hon skulle be coachen ringa mig på en av tiderna istället. Toppen!

På fredag förmiddag ringde alltså min coach och vi hade ett mycket bra samtal. Det är en yngre kvinna (jag går bara på hur hon låter, har ingen aning om hennes ålder) och hon var mycket positiv och tillmötesgående. Hon har för övrigt tidigare jobbat som socialsekreterare men jobbar nu helt och hållet med att vara coach. Vi har bokat ett möte, där vi får träffas öga mot öga så att säga, på fredag (den 25). Det känns väldigt bra att äntligen ha fått en kontakt. Nu behöver jag inte känna mig som om jag flyter omkring i ett töcken och vara orolig. Ja orolig kan jag ju vara ändå om jag vill men det finns ju ändå en människa som man kan kontakta om det skulle bli nåt.

I alla fall. Gårdagen, denna underbara septemberlördag med värme och sol, tillbringade jag i ett slags "ingenmansland". Jag var så trött och kände mig så slut efter den här veckans förkylning och när jag äntligen slappnade av inför helgen så blev det stopp. Jag struntade i det mesta, disk och hårtvätt och sånt där världsligt :-) och satt vid datorn och läste mest hela dagen som en säck potatis. Sen låg jag ute i min stol på balkongen och sov en lång stund. Jag vaknade när solen gick i moln så då gick jag med. Fast inte i moln utan in.

Väcktes strax före klockan ett inatt av att mina "duktiga" grannar nedanför hamrade och spikade. Det vete tusan vad de höll på med men jag blev lite härsken och stampade i golvet när de hamrade igen. Sen blev det tyst. Det var helt tyst i huset förutom deras oväsen. Undrar om de tror att bara för att de inte hör nåt tror de att vi andra inte hör dem... hm... märkligt folk.

I fredags fick jag förresten ett brev från länsrätten angående det där socialbidraget som jag blev fråntaget i juni. Och jag vet att jag inte skickade in någon mer överklagan än den som skickades till kommunen. Datumet var för snart så jag hann inte och orkade inte heller. Det blir ju aldrig annat än avslag på vad det än är som överklagas. Så det känns ju hopplöst liksom.

Jag har nu tre veckor på mig, det var avslag förstås vad annars, att skicka in ytterligare en överklagan och det kommer jag att göra. Och det beror på att den enkla lösning jag tjatade så in i baljan om men som de inte tycktes vilja fatta användes nu senast av min socialsekreterare, och min coach, i och med att vi kunde ta allt på telefon.

De menade också att min anledning; att jag var för dålig att orka gå på möte, skulle ha intygats av läkare. PÖH! Vad är det för dumheter. Det finns två läkarutlåtanden om min fibro, det senaste från mars/april i år, jag kan väl inte ränna hos läkare och få intyg så fort jag blir sämre. Har de ludd i huvudet på länsrätten eller?

Men jag har redan börjat skriva detta överklagande och ska skicka det så fort som möjligt.

Sen har jag också följt det som hänt genom RESURS och Margareta Tigers namninsamling. (Skrolla uppåt så går det att läsa om tillfället.) Som hon lämnade till politikerna i onsdags, tror jag det var. Denna namnlista (som jag såklart skrev på för längesen) var protester mot de nya reglerna för sjukskrivning med mera. Och stolpskottet Gunnar Axén (och det är en snäll etikett jag ger honom där, jag kan värre) menade att alla som skrivit på hade missförstått reglerna och att han tyckte det system vi har nu funkade jättebra.

Jojo. Vilken planet lever han på? Jag har aldrig varit med om maken till karl att vara så korkad. Och det står jag för att jag tycker.

Läs gärna mer överhuvudtaget på Resursbloggen. Det skrivs mycket klokt där.

Just nu har jag en bättre period i min fibro och det tror jag helt och hållet beror på att jag försökt koncentera mig på positiva, roliga saker under sommaren. För mig betyder inställning och tankar väldigt mycket. För jag blir lätt deppig och då ger jag liksom upp. Jag har skrattat mycket, sånt hjälper oerhört. Man får aldrig glömma skrattet. Det är så läkande att flabba så mycket man kan. :-)

Ha en bra söndag! Kram!

Här kommer det lite "nyheter" från Claes Eriksson. :-) Jag gillar hans inställning till att nyhetsuppläsare borde kunna vara lite mer personliga... hehe... Skratta gott!

Kom inte på nån bra rubrik idag...

Idag fick jag brev från länsrätten där min överklagan till socialens beslut hamnat. Jag fick ju inget försörjningsstöd i juni på grund av att jag inte orkade gå på ett möte i maj angående det där projektet som jag pratat om.

Gissa vad det stod? Ja kom igen nu? Jag kan vänta... kan sjunga en stump medan jag väntar... *sjunger lite för mig själv*

Ska jag tala om det? AVSLAG förstås. Jag hade skickat med info om fibromyalgi, jag hade skrivit ut alla mail jag skickat till han, ja ni vet vem, och hans svar till mig. Dels ett mycket formellt men informativt brev. Nåt liknande (formellt sett) har jag nog aldrig skrivit. Inte ens till F-kassan. Men nej. Det är fullkomligt hopplöst att få folk att ens vilja begripa. Nu kan jag visserligen komma dragandes med mer protester innan ett visst datum men till vilken nytta då? De bryr sig ju inte om det jag säger ändå. Det är så man vill strunta i allting men då ger man dem ju rätt. Och det vill inte jag.

Läste för övrigt följande i VF imorse:

Vem kan lita på välfärden/ VF

När man läser sånt här så får i alla fall jag rysningar av obehag och jag är nog inte ensam. När folk som har så pass svåra, faktiskt dödliga, sjukdomar inte kan få hjälp, inte kan få ett värdigt slut heller... ja då kan man verkligen bli orolig inför framtiden. Skicka pengar i efterskott till en människa som redan är borta... VA? Är det så vi ska ha det?

Vad ska de ha för bevis på att man inte kan arbeta? Som det ser ut nu så är det endast döden som är bevis på att man inte har någon arbetsförmåga.

Jag blir så arg så jag nästan spricker för de som sitter och bestämmer och beslutar att ge avslag oavsett om det gäller F-kassan eller socialen, de kan ju inte alls ha någon som helst framförhållning för hade de det skulle det inte bli så här. De måste ju tänka framåt och se till att folk som behöver hjälp ska kunna få det också. I tid. Annars har vi det snart som i USA, uteliggare överallt som går omkring och tigger och bor i trappuppgångar. Visserligen finns det ju en viss mängd uteliggare även här i Sverige men vi kommer att få ännu fler.

Det enda som de tänker på just nu är att spara pengar, inte rädda människoliv. Det sägs att folk inte är så sjuka längre. Och då syftar de förmodligen också på att folk inte ens sjukskriver sig när de har feber och är förkylda utan går och jobbar ändå och smittar ner alla andra. Sen tar det längre tid att bli frisk om man aldrig får vila sig. Det kan ju vem som helst räkna ut. Men folk vet ju att det inte är nån idé att sjukskriva sig. Man får ju ingen ersättning ändå. Och då går folk som är sjuka till jobbet istället. Och vad händer till slut? Jo det blir ännu fler som klappar ihop av utbrändhet.

Redan för några år sen så satt jag och önskade hett att alla de som nekat mig hjälp, som ignorerat mina besvär, som förlöjligat mig och min diagnos att de skulle drabbas av samma sak. Att ingen skulle hjälpa dem, ingen skulle tro på dem. Jag önskar ingen människa att bli sjuk, i vanliga fall, men de som har bestämt att bara för att vissa sjukdomar inte syns på utsidan så är det ingen sjukdom, de kan gott få drabbas av nåt liknande. Åtminstone under en viss period. Så kanske de fattar sen.

Det är nästan så man skulle vilja lära sig voodoo... Grrrr...

För övrigt så har jag inte hört ett ljud om projektet ännu. Det var ju sagt att allt skulle starta den 1 juli. Jag blev tillsagd att någon skulle ta kontakt med mig så jag avvaktar. Men om det var så fruktansvärt brått med det där mötet i maj som jag inte orkade gå på, vilket resulterade i att jag inte fick några pengar i juni, varför i hela friden händer det inget nu? Hade nåt hänt fortare om jag gått på mötet?

För att få upp humöret igen så måste jag ha lite musik... Fann en helt ljuvlig version av den här låten (som länge har varit och fortfarande är en stor favorit för min del) som jag inte hört förut men som fick mitt humör att stiga rätt högt. ;-)

Pour some sugar on me - Def Leppard

Nu känns det lite bättre faktiskt. Kram!

Jora, mumien lever än... på väg tillbaka till de levande...tror jag...

Eftersom jag precis börjat återfå lite gnista så ska jag väl försöka sätta igång med mitt bloggande igen. Det som hänt sen jag skrev sist har varit fruktansvärt jobbigt och nedslående även om andra kanske tycker annat, att jag fått nya möjligheter eller jag vet inte. Det beror på från vilket håll man ser det... Från mitt håll sett har det varit mest skit...

Jag fick en kallelse från kommunen strax före kristi himmelsfärd angående ett sånt där möte igen. Ett sånt jag fick i mars som jag berättade om här på bloggen. Som handlade om att jag skulle ut i praktik bland annat för att få fortsätta med försörjningsstöd. Jag kände att jag inte orkade med ett sånt möte och mailade därför den där Rog... ja just han... och talade om för honom hur det låg till. Fick ett svar med uppmaningen att komma på mötet. Mailade igen och upprepade mitt budskap. Han svarade igen att jag var välkommen på mötet. Det var då själva tusan, tänkte jag då och mailade ett kort meddelande där jag sa att om jag inte lyckats övertyga honom om att jag inte orkade komma så var det inget att göra åt. Och att jag mådde ännu sämre på grund av att han inte brydde sig.

Efter ett tag ringde min nya socialsekreterare, den andra är sjukskriven (får folk faktiskt vara sjukskrivna i dagens Sverige?) och hon meddelade mig att jag inte skulle få nåt försörjningsstöd för juni. Nehe... bara för att jag inte gått på mötet. I det skriftliga beslutet som jag fick sen stod det att jag inte gjorde mitt yttersta för att bli självförsörjande. Jag har överklagat detta och menade på att den där Rog... ja han, kunde ju ha ringt mig under den tid som mötet var bokat om han så förtvivlat ville berätta för mig om det som var på gång. Att kommunen väl kunde vara lite tillmötesgående gentemot sina krassliga invånare.

Den 16 juni var jag dock tvingad att gå på möte, som då hölls på socialkontoret, men då hade jag fått sällskap av arbetsmarknadskonsulten som jag träffade under min utredning. Hon hade lovat att hjälpa mig om socialen skulle bråka. Det var bra att hon var med för hon var verkligen envis med att de måste ta hand om mig först och "fixa" mig som hon sa, innan jag skulle klara någon arbetspraktik. Och även i en eventuell arbetspraktik skulle jag behöva mycket stöd och hjälp, sa hon. Och hon tyckte jag skulle få möjlighet att göra nåt vettigt och inte nåt trams som att sortera kläder (typ biståndsarbete) eller annat meningslöst. Inte för att på något sätt förringa biståndsarbete då, men för min del skulle det kännas väldigt meningslöst att hålla på så.

Det startas ju ett projekt i kommunen nu, med eu-bidrag, och detta måste jag då vara med i för att i fortsättningen få pengar. Det skulle finnas möjligheter till rehabiliterande åtgärder men än så länge har jag inte fått veta så mycket. Väntar på att en personlig coach ska höra av sig eller om hon från socialen gör det när det är dags. Och jo, mr Projekt himself (ni-vet-vem) var med på mötet och fick säga sitt. Men inte var det mycket han sa inte... Det kunde han sagt i telefon för det verkar inte som om nån riktigt vet ordentligt vad som kommer att hända i det där projektet.

Stressen som det uteblivna försörjningsstödet gav mig har ju gjort mig mycket sämre och tröttare. Och väldigt deppig. Inget har varit roligt och jag har tappat inspirationen och lusten till det mesta. Jag var ju inte direkt pigg innan heller s.a.s. Och stress gör allt värre. Att jag har ett barn tog de tydligen ingen hänsyn till. Att han blev lidande på deras beslut om indraget stöd brydde de sig inte om.

Som tur var så fick den nya socialsekreteraren och jag en bra kontakt när vi väl träffades. Jag var lite härsken på henne efter första samtalet för hon var lätt överlägsen och menade att om jag velat ha pengar för juni skulle jag ju gått på det där mötet... Hon var i alla fall mycket ledsen nu för att vi hade fått en så dålig start och ville verkligen försöka hjälpa mig så mycket hon kunde. Och hoppades att jag skulle få förtroende för henne. Efter att ha pratat lite mer med henne så kändes det mycket bättre, hon visade mer av sin personliga sida och är en mycket varm och medkännande och positiv person så jag tror det ska gå bra.

Det nedslående i det hela är ju att jag inte blev kontaktad av han som har hand om'et innan mitt försörjningsstöd blev indraget utan vidare. Och att jag kanske tvingas göra sånt som jag inte orkar i projektet. Bara att ta mig hemifrån till ett annat ställe gör mig trött. Dagen efter mötet låg jag och hade migrän. Inte roligt.

Min styvfar Kjell ringde mig den dagen för att höra hur läget var och jag lät nog hemskt dyster och eländig. Han måtte ha trott jag stod på gravens rand... ;-) Ingen fara Kjell, kampen går vidare. Jag hade "bara" ont i huvet.

Det positiva som väl kan skymta är ju att OM det är så att jag kan få stöd och hjälp och inspiration genom detta projekt så kanske jag orkar ta mig ut i tillvaron och få ett liv igen. En del dagar känns det som om jag nog inte behöver mer än en liten knuff för att orka med tillvaron. En del dagar behövs det en lyftkran och ett helt fotbollslag med publik som står och hejar. Så det är ju inte likadant varje dag.

Skriftligt besked från F-kassan om att de antagligen kommer att ge mig avslag på min ansökan om sjukbidrag kom också förra veckan. Men jag fick lämna synpunkter först, vilket jag gjort, postade det brevet idag. Men som jag vet att folk på F-kassan drivs av mycket konstiga regler, så läser de väl alla papper de får in med förvrängda glasögon. För att slippa se beviset på att utredningen har rätt.

När den försäkringsmedicinske rådgivaren (som det så fint heter) kan säga att på grund av att jag löser korsord, läser böcker, tidningar med mera så hade jag bra kognitiv förmåga och enligt honom kunde då inte nedsättning av arbetsförmågan styrkas ens till en fjärdedel. Och enligt honom kan jag alltså jobba. Förmodligen också heltid var som helst med vad som helst.

Jora så att... F-kassan slår ju ifrån sig hela tiden och hänvisar till AF, men det finns ju inga verkliga jobb, endast i F-kassans fantasi. Han kanske har nåt låtsasjobb nånstans som jag kan göra. Men nån låtsaslön vill jag inte ha, det ska vara riktiga pengar i så fall. Om nån ser en annons där det står; "tillfällig korsordslösare sökes" eller "läsare av skönlitterära böcker erbjuds trevlig läsning mot rejäl lön - bibliotek ingår" så vill jag veta det. För då söker jag dessa tjänster. :-) Och kanske jag kunde få båda... Tänk vad bra!

Ibland vill man nästan skratta åt eländet. För det är så sjukt att man till slut inte tror att det är sant, att det är nån som spelar en ett spratt och rätt som det är säger; jag skojar bara, haha...

Nu har jag skrivit så mycket att jag nog nästan är kvalificerad för ett heltidsjobb... ;-) PUH!

Kram!

Mumien har vaknat, tillfälligt...

Det har varit tyst från mig rätt länge här på bloggen. Vilket då beror på att jag dels haft en sån där trist trötthetsperiod med mycket värk och sovit och vilat mycket, dels att när jag väl suttit vid datorn så har hjärnan varit liksom blank.

Och som vanligt i slutet på månaden så får jag sitta och vänta på pengar från socialen. Inget meddelande från min handläggare, inga pengar. Suck. Och jag skickade in min ansökan i god tid den här gången med. Så det är inte mitt fel. Tänk att det ska vara så svårt för dem att tala om ifall man får pengarna eller inte. För om man i alla fall vet att man får dem så går det ju att stå ut med att vänta.

Tornseglarna (som oftast kallas tornsvalor) har äntligen kommit och flyger som galningar över hustaken och piper sitt sommarljud. Det är varmt och solen skiner. Undrar om det får vara härligt väder ett tag nu eller om man måste vara beredd med tröjor och ulltofflor rätt som det är.

Oavsett väder så får man snubbla vidare i tillvaron så gott det går. Och detta jippo med eu-valet... ja jag säger då det. Nog för att jag försökt att bry mig om det, lyssnat på en del kandidater och tycker att en del säger bra saker så har jag inget intresse av eu-parlamentet. Jag tycker däremot det är bedrövligt att vi inte fått folkomrösta om Lissabonfördraget, då hade jag gått och röstat. Men nu blir det nog inget. Sen sa ju jag nej till eu när den omröstningen var och jag tycker nog att denna instans är det mest penningslukande vi har.

Nästa riksdagsval väntar man ju tålmodigt på för hoppet finns ju att folket nu lärt sig vad den borgerliga politiken ställer till med och hur fort det går att rasera något som tagit väldigt lång tid att bygga upp. Men vad tusan ska man rösta på nu när i stort sett inget parti egentligen ser till de svaga i samhället. Det får jag nog fundera ordentligt på.

Jag säger som Erika sa för ett tag sen, ; jag ska rösta på det parti som avskaffar tevelicensen. Tror inte det finns nåt sånt än men vi kanske kan starta ett. :-)

Jag har varit lite olydig idag... jag är det titt som tätt faktiskt...ehrm...Jo jag har laddat hem en skiva som jag ännu inte har råd att köpa. Den ska jag lyssna på lite senare. Skivan är Green Days nyaste 21st Century Breakdown. Sen har jag laddat hem lite avsnitt av House säsong 5. Här i Sverige är de fortfarande i slutet på säsong 4. Det är väl ett avsnitt kvar. Men det har jag redan sett... ;-)

Jora så att...

Ha en bra dag!

Kram från den olydiga "punkmorsan"


Önskar jag vore en fågel...

Påsken äntligen slut

Ja så var äntligen den där fruktansvärt långa påskhelgen över för den här gången. Det är lite tjorvigt att hålla reda på konsums öppettider på alla dessa röda dagar. Men idag var det som vanligt igen.

Ju mer jag läser kommentarerna på Fattigbloggen desto mer förtvivlad blir jag. Det är ju rena skräckscenarier som berättas där. Av folk som blivit och fortfarande blir fruktansvärt kränkta och illa behandlade av socialen. Och ju mer jag får se av detta desto gladare är jag att mitt socialkontor inte håller på så. Nu vet jag ju inte hur alla socialsekreterarna beter sig men den som jag har gör det hon ska, det ska ärligt erkännas. Även om jag ibland kan bli lite sur på henne i alla fall. Jag tycker nog att alla kontor skulle gå efter samma regler, inte nåt godtyckligt som nån sur och bitter människa med halsbränna kommit på.

Saker som att komma på oanmält hembesök och räkna tandborstar (för att se om man har nån inneboende som kan försörja en så de kan neka en bidrag) förekommer tydligen på en del ställen. Eller om det är så att det finns en liten summa kvar på kontot från föregående månads bidrag så dras det av från kommande månads. Ungefär som att "har du en femtiolapp kvar så har du fått en för mycket". Och då får man en femtiolapp mindre nästa gång.

Det måste ju vara straffbart att göra så. Det man får är ju uträknat enligt normen plus de behov som finns. Inte ska de korvören som är kvar dras av mot nästa månads ersättning. Har aldrig hört maken till maktmissbruk.

Eller den kille som fick höra att han skulle låta bli att köpa kondomer (som de fick se att han gjort när de kollade hans utgifter) och ägna sin energi åt att söka jobb istället. De anser sig tydligen ha rätt att lägga sig i ens sexliv också...

Att fullständigt nagelfara folks kontoutdrag, begära kvitton på allt och göra livet så surt som möjligt för de som behöver hjälp är tydligen väldigt vanligt. Att medvetet betala ut ersättningarna så sent att folk får betalningspåminnelser är också vanligt. Nu finns det ju i och för sig ett datum som man måste skicka in sin ansökan varje månad. Senast den 20:e tror jag det är (åtminstone här), så att ansökan ska hinna bedömas innan månaden är slut. Skickar man in senare än så får man nog faktiskt stå ut med att man inte får några pengar förrän kanske nästa månads början.

Socialsekreterare har en makt som de inte bör använda på det viset. De ska utreda och räkna ut hur mycket man är berättigad. Min socialsekreterare sa vid ett tillfälle när jag var orolig att "vi lägger inget värde vid vad du köper för pengarna, är du berättigad den summan så är du och om du köper en tröja extra istället för att eventuellt köpa mat så lägger vi oss inte i det".

Jag hade nämligen hört att om man köpte "fel" saker så kunde de dra in ersättningen. Men sånt gjorde de inte, sa hon.

Men hon är nog rätt så ensam om att ha den inställningen efter vad jag läst. En del historier är som den värsta rysare. Och sen finns ju också de som alltid kommer in på bloggen och är styva i korken och tycker att socialbidragstagare är ett jävla pack och att de aldrig skulle kunna tänka sig att bo granne med en "så dålig människa" som har "ställt till det så för sig" och "alla har minsann råd att spara pengar, det gäller bara att planera bättre". Och att istället för att sitta och få "alla dessa pengar som andra betalat in i skatt" kan vi lyfta på våra arslen och ta ett jobb.

När man hör/läser sånt blir man ledsen. Även om jag vet att det finns massor med cyniska och elaka människor så är det tragiskt. Sen tänker de visst aldrig på att de själva också kan drabbas. Om de då kanske inte blir arbetslösa på stört så kan de bli sjuka. Och då kanske de mister arbetet ändå. De kan bli nekade sjukpenning, mista a-kassa, utförsäkras och det ena med det andra. De måste gå från hus och hem för ingen kan hjälpa dem att betala... Då står de där och kanske till slut måste gå till socialen ändå.

Lite ödmjukhet i vissa fall är inte fel.

För att tala om nåt roligare så har vi nu två små fina örnungar i boet. Det finns ytterligare ett ägg som vi väntar på ska kläckas men det kan ju vara nåt fel på ägget också så det inte blir nåt. Men tydligen så har just detta paret fött upp tre örnungar flera gånger tidigare.






















Här ser vi de två små grå dunbollarna. Det är lite suddig bild och det beror ju på att den är tagen från live- kameran.

Den lite större ungen blir väldigt sur när den mindre får mat och brukar hacka sitt syskon i huvudet så att han/hon faller omkull. :-(

Men jag minns de två örnungar som fanns i boet 2006... Den som var minst då, han lärde sig till slut att ta för sig och blev stor och fin. Han skrek alltid väldigt högt för att påkalla uppmärksamhet av sina föräldrar och fick på forumet smeknamnet Mr Peepers. Nu har han kanske fått sina vita fjädrar på huvudet som vuxna örnar. Det tar efter vad jag förstått 3-4 år innan de får det. Om han har klarat livhanken sen dess förstås, vilket jag hoppas.

Här är han. Mr Peepers, när han nyss lärt sig flyga. De hade en namngivning på forumet av de två örnarna och han fick namnet Sidney. Hans syster fick heta Victoria. :-)






Den här bilden hade jag som skrivbordsbild på datorn en lång tid. Jag älskade den där vackra örnpojken. :-) Nu kanske man kan undra hur man kan se skillnad på honor och hanar... jo det är så att hanarna är mindre än honorna.

Kram!

Fattiglapparnas situation

Äntligen uppmärksammas vi socialbidragstagare lite mer. Jag har läst den här bloggen ett par dagar nu och häromkvällen var det även som ämne i programmet Debatt. Jag såg inte programmet dock. Ska väl göra det på SVT-s hemsida snarast. Nog för att den här journalisten inte hinner få uppfattningen om all förnedring och all panik som man hinner få vid långvarigt behov av bidrag, det är för kort tid med en månad, men det är ändå en bra grej, att uppmärksamma folk på hur det är.

Fattigbloggen

När jag läst vad en del har skrivit om sin situation så har jag verkligen uppskattat hur jag har det. En del har det rent ut sagt förjävligt. Man tror inte det är sant att det är så i Sverige år 2009. Även om jag inte heller har det så roligt i fråga om just socialen så har jag det bra. Än så länge ska jag väl säga, sånt kan ändra sig fort. Och att säga till en hjälpsökande människa att man inte kan få hjälp med matkuponger förrän kylskåpet är helt tomt är nog nåt av det mest omänskliga jag hört. Tänk om jag bara har lite ketchup och en förtorkad citron eller nåt sånt... helt otroligt att resonera så.

Sen att det är meningen att man ska leva på t.ex. havregrynsgröt istället för ordentlig mat... Jag har själv varit med om detta resonemang när jag första gången hade kontakt med socialen i min kommun. Hon ville bara upplysa mig om hur socialen tänkte och de tänkte alltså att Viktor kunde äta mat hos sin pappa medan jag kunde leva på yoghurt och müsli. Jag behöver ordentlig mat för att orka leva för egen del och ta hand om Viktor när han är hos mig. Inte kan jag gå runt och få bristsjukdomar och bli ännu svagare på grund av att socialen tycker att jag ska leva på yoghurt och müsli. Och hur länge hade de tänkt att jag skulle göra det egentligen? I flera månader eller? Ja jag säger då det... Som tur var så fick jag inte henne som handläggare.

En del som kommenterar på Fattigbloggen är ju såna som tycker att vi gnäller i onödan, att vi inte har det så tufft som studenter och så vidare. Eller att vi kan söka jobb istället. Men saken är ju den att vi som är för skräpiga för att jobba kanske aldrig har en chans att någonsin kunna leva på nåt annat än just försörjningsstöd. (O hemska tanke!) Och i synnerhet inte nu när F-kassan struntar i de flesta. De som studerar får väl förhoppningsvis ett välbetalt jobb längre fram. De har ju framtiden för sig.

Idag fick jag ett brev från min handläggare på socialen (jo jag fick allt lite pengar häromdagen) där hon ville meddela mig om att ifall jag får sjukbidrag från F-kassan, retroaktivt, så kommer socialen att ta alltihop för mig för jag måste då betala tillbaka allt det jag fått från dem sen i augusti. Vad glad man blir. Snacka om att socialen är en källa av "hjälpsamhet"...

Jo visst har jag väl vetat om detta men jag kommer inte att få nånting kvar utan tvingas ändå att fortsätta söka hjälp eftersom det sjukbidrag jag, i bästa fall, får är väldigt lågt. Så de ger med ena handen och tar med den andra för att sen ge tillbaka pengar till mig igen, för att jag ska ha existensminimum... Och kunde hon inte väntat med att påminna mig om detta tills utredningen är klar åtminstone. Det är ju inte på långa vägar klart om jag får något sjukbidrag alls. Och medan man väntar på att allt ska bli klart så vill man liksom inte bli påmind om mer elände. Det är nog så svårt att hålla humöret uppe som det är ändå.

Apropå skräpig förresten... idag har jag inte orkat nånting. Har inte ens orkat duscha... ännu. Kanske jag orkar det sen.

Kram från en trött en...








Förresten, imorse hörde jag om en person som skulle bli avstängd från a-kassan för att han bloggade i en tidning. Han fick inte betalt för det utan gjorde det helt gratis. Mycket ska man höra innan öronen ramlar av... ;-) Någon som uttalat sig om det menade att bloggande var som att skriva dagbok och det kunde man väl inte bli avstängd från a-kassan för?

Snart finns det nog inte något som förvånar mig i myndighetsgalenskaperna!

En insikt som gjorde gott.

Igår var jag och besökte platsen för min nya påtvingade arbetsprövning. Jag åkte dit trots att tiden var lite avig, jag skulle vara där klockan 14 och jag tyckte det var sent. Precis då kommer nämligen Viktor hem från skolan. Ända sedan onsdag förra veckan så hade jag tänkt ändra den där tiden men eftersom jag inte tycker om att ringa så avvaktade jag.

Och i söndags när jag satt och läste (fortfarande i den där boken om kvinnor som tänker för mycket) så fick jag plötsligt en insikt. Insikten fick mig att helt plötsligt känna ett stort lugn inombords. Och jag sa till mig själv att såklart skulle jag åka in till stan och träffa de människor som skulle ta hand om mig under arbetsprövningen. Det var ju inte nåt konstigt med det och detta tillfälle var ju bara ett enda litet ögonblick i evigheten så visst skulle jag klara det. Så jag förberedde Viktor på att han skulle få regera ensam ett par timmar under måndagen. Vilket gick alldeles utmärkt, han var på ett soligt humör när jag kom hem och jag var trött men nöjd för egen del.

Ett varmare välkomnande får man leta efter så jag tror jag kommer att klara den här arbetsprövningen utan att behöva avbryta i förtid. För stämningen på en arbetsplats är nog vad som är allra viktigast för min del. Sysslorna kommer liksom i andra hand. Sen blir det ju också bara varannan dag (på egen begäran) så jag hinner återhämta mig mellan varven.

Igår hann jag inte göra så mycket, jag var bara där en timme, men imorgon - onsdag - ska jag vara där i 2-3 timmar. Så då får vi se hur det går. Det kändes lugnt inombords även efter att jag varit där så jag tror det är rätt ställe att vara på. För mig som inte jobbat på fem år går det inte att bara kastas in på en arbetsplats med krav att jag ska jobba likadant som alla de andra. Jag måste få tid på mig att vänja mig vid att först och främst behöva åka hemifrån, sen att umgås med folk och lära känna dem plus kanske jobba lite också. :-)

För övrigt är jag lite orolig för vad min handläggare på socialen håller på med. Hon har inte hört av sig överhuvudtaget. Jag har mailat henne flera gånger, senast häromdagen, för det har inte kommit in några pengar ännu den här månaden. Jag har som tur var fått retroaktivt bostadsbidrag så jag hade pengar till de viktiga räkningarna men om hon på nåt vis försöker straffa mig för att jag inte gick och pratade med den där Rog... ehrm... karln som är hennes chef så kunde hon väl åtminstone vara såpass vettig så hon kunde meddela mig vad som försiggår. I vanliga fall brukar pengarna sättas in runt den 26-27 i månaden. Men jag har inga pengar fått och inget meddelande heller. Om hon är sjuk så måste ju någon annan ta över så att folk kan få pengar till sina räkningar. Detta är första gången nåt sånt här händer. För hon brukar vara väldigt snabb när det gäller. Det hänger ibland upp sig på teknikaliteter (bankdagar och sånt) eller också har jag varit sen med ansökan och då får ju jag skylla mig själv. Men så var det inte den här gången.

Vad jag funderar på är om det är det där informationsmötet jag var kallad till förra veckan (och som jag ju inte gick på) som det handlar om egentligen... Vad som störde mig också med detta möte var att hon och hennes chef hade kommit överens om att jag skulle dit och prata med honom utan att först fråga mig vad jag tyckte. Och trots att de fick veta min nuvarande situation med utredningen så insisterade hon på att jag ändå skulle gå dit. Vilket jag ansåg var meningslöst på grund av att jag just nu har fullt upp med denna utredning.

Och varför tar inte den där chefen kontakt med mig personligen per telefon och reder ut det direkt med mig? Om de nu tycker det är så himla viktigt för mig att jag får möjlighet att uttrycka mina önskemål och tankar, som det så fint heter. För min del så tycker jag att de kan vänta tills utredningen är klar och se vad resultatet av den blir. Först då kan jag kanske vara redo för ett samtal med den där Rog... eh... chefen. ;-) Och varför är det så viktigt att jag pratar med honom just nu? Han får väl tåla sig lite tycker jag.

Jag måste säga att ibland så undrar jag hur de tänker de som jobbar med såna här saker. Vet de inte att det är människor som det handlar om? Man är inte bara ett namn på ett papper. Att ta hänsyn till hälsa och social situation är ju ett måste i dessa fall. Men de kanske har glömt att de jobbar inom socialförvaltningen... Kanske de tror att vi är som maskiner där det bara är att trycka på en knapp så funkar vi igen... men även maskiner kräver underhåll och reparationer för att de ska kunna fortsätta fungera.

Ibland undrar man ju... men det är väl för att spara pengar som de försöker jaga ut folk i ett arbete som de inte orkar med egentligen. Nåt som kan göra att människor far ännu mer illa och behöver ännu mer hjälp. Hot har aldrig funkat särskilt bra. Men det tror ju regeringen att det gör så då måste ju alla som kan hänga på förstås.

Såg ett sånt där vitt streck på himlen förut... längtade upp och iväg...


Bild tagen genom flygplansfönstret på väg hem från Los Angeles. Vilken känsla det var att sitta där och se ner på marken. Och att sen få sitta och njuta av solen...
















Molntäcket låg som snö nedanför vingen...








Kram!