Tacksamhet

En liten påminnelse (som kanske är en aning obehaglig men det är som det är...) så här dan före dopparedan.

Vem som helst kan bli utförsäkrad. Vem som helst kan hamna utanför tryggheten på grund av sjukdom, olycka eller arbetslöshet. Glöm aldrig det!

Den här julen kommer jag att fira i tacksamhet. Trots att jag lever på försörjningsstöd, och lever ett ekonomiskt sett svårt liv, så har jag turen att ha människor omkring mig, både på socialen och från praktiken när jag var där, som (fortfarande) stöttar mig. Som alltid velat mitt bästa och som fått mig på bra humör trots allt. Är tacksam för alla som fått mig att orka fortsätta kämpa vidare i denna galenskapens värld. Familj och släktingar som uppmuntrat.

Är så tacksam för mina barn som är de absolut bästa och finaste som finns. :-) Dessa tre härliga personer som alltid finns där för mig. Och vice versa förstås.

Som sagt var; tacksamhet är vad jag känner just nu. Jag hade kunnat haft det mycket sämre och det är just detta jag kom på när jag igår kväll via Twitter fick läsa en förtvivlad människas tankar och känslor inför den hemska situationen att kanske bli hemlös. Inte kunna betala sin hyra på grund av att både F-kassan och socialen nekar att hjälpa. Hur kommer den närmaste framtiden se ut? All oro, alla frågetecken, känslan av hopplöshet. Maktlöshet.

Så för henne och många fler i samma situation så kommer jag fortsätta kämpa, skriva och prata om det. Tills nån som kan förändra fattar och äntligen gör nåt så måste vi töla öronen av dem. Tala om hur det faktiskt är i verkligheten, inte som de tror att det är. För så här får det inte fortsätta.

Som sagt; kom ihåg att vem som helst kan hamna där. Se inte ner på de som befinner sig i en sån situation, för du kan också råka illa ut. På ett ögonblick.

Som jag också sagt flera gånger förut; lite ödmjukhet skulle inte skada hos de som tror de är osårbara och som tror att de aldrig kan drabbas av svår sjukdom, skadas eller bli arbetslösa.

Jag vill nu, ovanpå denna påminnelse, önska alla en jättefin jul. Att ni får mysa och skratta ihop med vänner och familj och rå om varann. Glöm inte att kramas. Sånt är viktigt! ;-) Kram på er!

Den tiden på året igen

Jag har suttit en stund och grunnat på om jag verkligen skulle skriva det jag skrivit här nedan. Jo jag vill ju inte vara negativ. Och det tycker jag väl inte att jag är heller utan mer konstaterande.Det är så mycket skit som händer varje dag och man får så mycket elände slängt över sig så... ja jag tänkte att kanske jag inte ska vara en som också bidrar till det. Men nu fick det bli så i alla fall. Kan ju återkomma imorgon med nåt som är lite mer positivt. Ska försöka med det. Lovar.

Nu är det den tiden på året igen. Då det ska handlas hur mycket som helst. Och det är den tiden på året som är allra svårast för alla fattiga. Det är vid den här tiden då det borde vara mys, värme och annat trevligt som är det enda viktiga. Sådär mysigt som jag tror att det egentligen är tänkt. Istället blir kampen för att överleva extra svår just under december. Det är svårt för många att tycka att det är mysigt.

Att kunna köpa julklappar är inte det viktigaste för min del. Visserligen så har jag ju så stora barn nu så de bryr sig inte om det men för de som har yngre barn är det såklart värre.

Det är sjunde julen nu som jag lever på existensminimum. Så jag börjar bli van men jag tycker inte att det är acceptabelt.

Enda gången på hela året då jag ansöker om extra pengar (från kyrkan) är just vid jul. Det är, som sagt, den enda månaden då man faktiskt vill äta lite annat än det vanliga. Visst kan vi väl äta köttfärssås med spaghetti även på julafton men...

I år kunde man också ansöka om presentkort (som gäller på Ica i Forshaga) via pingstkyrkan i Forshaga. Det kom en lapp om det ihop med beskedet om försörjningsstödet med hänvisning vart man kunde vända sig.

Det är bra att fler har börjat förstå att det finns så många som behöver extra ekonomisk hjälp, och särskilt till jul, men är det inte för bedrövligt att det ska vara så? Försörjningsstödet räcker inte så långt. Och alla får ju inte ens sånt stöd, de kanske lever på en minimal pension istället t.ex. Det är ju inte bättre.

I USA hade nån IQ-befriad republikan (som så många av dem är) uttalat sig som så att "om man har ett kylskåp så är man inte fattig". Detta var i anslutning till att mycket utav de bidrag som fattiga människor behöver för att överleva där har dragits in. Här i Sverige, och även i USA för den delen, har högerfolk den åsikten om att "om man inte arbetar ska man heller inte äta".

Men vad är det för en jävla inställning? Det är ju så man kan bli mörkrädd. Så pratar folk som aldrig någonsin varit utan vare sig pengar eller mat. Eller bostad. Som aldrig varit sjuka eller hamnat i knipa av nåt slag och behövt hjälp.

Läste i NWT om att kändisar hade blivit trädgårdsmästare för att hjälpa fattiga familjer. De gjorde egna julgrupper som då ska auktioneras ut till veckan via facebook. Dessa pengar ska då användas för att stötta fattiga familjer så att de också får en fin jul.

Jättebra. Men ska vi inte ha ett samhälle där folk kan få en dräglig tillvaro utan en massa välgörenhet? Är det inte det vi ska satsa på framöver?

Såna här saker tänkte jag inte så mycket på förr, när jag hade en inkomst, betalade skatt, litade på sjukvården och facket och kände mig trygg med det. Men då fanns det heller inte så många fattiga här i Sverige. Det fanns, jovisst, men inte så många som nu. Alla som är arbetslösa, alla utförsäkrade, sjuka... Alla har ju hamnat i en enda stor fattig klump och det är väldigt svårt att ta sig ur eländet. Det berömda utanförskapet har växt rejält. 

De som är sjuka ska ha sjukpenning/sjukersättning och de som är arbetslösa ska ha a-kassa på dräglig nivå. Försörjningsstöd ska man inte behöva ha år ut och år in. Det kan nämligen knäcka den starkaste människa.

Men i min kommun så begär i alla fall aldrig någon att få se alla kvitton för att ha koll på vad man köper. De respekterar att så länge man klarar sig, kan hushålla med det man får, så bryr de sig inte om vad man köper för pengarna. Förutsatt att man betalar sina räkningar då, det är ju självklart. De kvittar heller inte det som är kvar på kontot mot nästa månads norm som jag förstått görs på en del ställen. För kan man spara nåt så får man tydligen för mycket pengar enligt vissa.

Jag undrar då i all stillsamhet varför inte alla kommuner jobbar på samma sätt? Varför går en del in för att kränka folk så mycket de kan när det faktiskt inte behövs? Det är verkligen att kränka folk och ställa till det ytterligare om man inte ska kunna ha pengar kvar på sitt konto från förra månadens ersättning utan att den ska kvittas så de kan betala ut mindre nästa månad.

Jag säger inget om ifall personen som får stöd kanske köper upp allt på en gång och sen ber om mer. Då kan det vara berättigat med kvittokoll, inte annars. Då kanske vederbörande också behöver hjälp med en budgetplan. Och att kvitta den summa som är kvar på kontot, och som oftast inte är särskilt stor, mot nästa månadsnorm tror jag inte är lagligt ens. Detta innebär ju att de som bor i kommuner som gör så aldrig kan spara på kontot utan måste ta ut alla sina pengar så att kontot är tomt vid nästa ansökan. Detta är ju inte praktiskt. Vi uppmanas ju att inte använda vanliga kontanter när vi handlar. Och då blir det också svårare att faktiskt spara det lilla som blir kvar. Har man pengar i plånboken så går de fortare åt än om de sitter på kontot. Eller, det kanske bara är jag som tänker så? ;-)

Pengar är ju inte allt, sägs det. Men så kan bara den säga som aldrig varit utan. För när man är fattig så är pengar enormt viktigt. Och för det mesta det enda man har i tankarna. Hur det lilla man har ska räcka till det man faktiskt behöver. Och då menar jag inte iPhones och iPads och sånt. Jag talar om mat, vinterskor, jackor och annat livsnödvändigt.

Allt detta fick mig att tänka på Karl-Bertil Jonsson. Förstås. Nu ska man enligt tradition endast se filmen om Karl-Bertil på julafton (finns på youtube) men en bild blir det i alla fall. ;-)

Ha det bra! Kram!

PS. Jag säger inte "ha det bra" för att vara hurtig så här på slutet, med tanke på ämnet i dagens inlägg, utan för att jag faktiskt menar det. Jag önskar helhjärtat att ni ska ha det bra. :-)

Nu är det bara att vänta...

... på svaret från F-kassan. För nu är utredningen helt klar. Pratade med läkaren förut som då läste upp/berättade vad teamet kommit fram till. Och jag kan säga att äntligen så har någon förstått hur jag mår och vad jag behöver för hjälp att komma vidare. Han sa också att F-kassan faktiskt brukar lyssna på vad de kommer fram till så jag hoppas de gör det i mitt fall också.

Jag önskar bara, så här i efterhand, att detta hade skett för flera år sen. Och önska kan man ju göra...

Efter att F-kassan fått utredningen och tagit beslut om denna (om tre-fyra veckor ungefär) så kommer jag att kallas till ett möte, enligt läkaren. Han räknade upp en hel del åtgärder som behöver sättas in för att hjälpa mig vidare både för min psykiska och fysiska hälsa. Så jag hoppas verkligen att F-kassan lyssnar på detta.

Och man kan ju tycka att om de gjort det de skulle för flera år sen så hade jag nog inte kostat dem denna utredning plus det som nu eventuellt kommer längre fram. För de kunde ha hjälpt mig när jag inte hade så stora problem som jag har nu. Det hade de tjänat på men då sa de bara nej, nej och åter nej, hela tiden. För såna är de ju mot de flesta...

Fattigbloggen är nedlagd, den finns kvar att läsa men det kommer inte in nya inlägg och kommentarer, istället finns det nåt som heter Fattigsidan och som kommer att fortsätta i ungefär samma stil. Detta behövs verkligen. Det är många som har berättelser att dela med sig av eller frågor om hjälp. Eldsjälen Erling hjälper alla som han kan med att tolka lagar eller överklaga eller annat som behövs. :-) Tur att såna som han finns.

Det är dags att deklarera och i år har jag det blättans huset att rapportera om. Jag visste ju om det men ändå. Jag är så vansinnigt dålig på sånt där. Om jag bara orkade läsa igenom och bry mig om vad det stod i anvisningarna så kanske jag skulle fixa det lätt men så fort det gäller siffror så blir min hjärna totalt ointresserad. Om det inte gäller höga siffror på mitt konto för det är väldigt intressant... hehe. Men tyvärr händer det väldigt sällan. Att det kommer in massor då alltså. Lite kommer det ju in dock.

Dagarna ramlar på, örnarna växer och står i.

Mamma örn som ropar på pappa örn. Hon brukar göra det när hon vill bli avlöst. :-)
















Hela familjen. Mamma till höger som spanar och pappa till vänster som förmodligen tar en paus i städandet av boet. Han brukar oftast plocka och städa och se till att det blir ordning. Lite kiv bland barnen...


Kram!

Påsken äntligen slut

Ja så var äntligen den där fruktansvärt långa påskhelgen över för den här gången. Det är lite tjorvigt att hålla reda på konsums öppettider på alla dessa röda dagar. Men idag var det som vanligt igen.

Ju mer jag läser kommentarerna på Fattigbloggen desto mer förtvivlad blir jag. Det är ju rena skräckscenarier som berättas där. Av folk som blivit och fortfarande blir fruktansvärt kränkta och illa behandlade av socialen. Och ju mer jag får se av detta desto gladare är jag att mitt socialkontor inte håller på så. Nu vet jag ju inte hur alla socialsekreterarna beter sig men den som jag har gör det hon ska, det ska ärligt erkännas. Även om jag ibland kan bli lite sur på henne i alla fall. Jag tycker nog att alla kontor skulle gå efter samma regler, inte nåt godtyckligt som nån sur och bitter människa med halsbränna kommit på.

Saker som att komma på oanmält hembesök och räkna tandborstar (för att se om man har nån inneboende som kan försörja en så de kan neka en bidrag) förekommer tydligen på en del ställen. Eller om det är så att det finns en liten summa kvar på kontot från föregående månads bidrag så dras det av från kommande månads. Ungefär som att "har du en femtiolapp kvar så har du fått en för mycket". Och då får man en femtiolapp mindre nästa gång.

Det måste ju vara straffbart att göra så. Det man får är ju uträknat enligt normen plus de behov som finns. Inte ska de korvören som är kvar dras av mot nästa månads ersättning. Har aldrig hört maken till maktmissbruk.

Eller den kille som fick höra att han skulle låta bli att köpa kondomer (som de fick se att han gjort när de kollade hans utgifter) och ägna sin energi åt att söka jobb istället. De anser sig tydligen ha rätt att lägga sig i ens sexliv också...

Att fullständigt nagelfara folks kontoutdrag, begära kvitton på allt och göra livet så surt som möjligt för de som behöver hjälp är tydligen väldigt vanligt. Att medvetet betala ut ersättningarna så sent att folk får betalningspåminnelser är också vanligt. Nu finns det ju i och för sig ett datum som man måste skicka in sin ansökan varje månad. Senast den 20:e tror jag det är (åtminstone här), så att ansökan ska hinna bedömas innan månaden är slut. Skickar man in senare än så får man nog faktiskt stå ut med att man inte får några pengar förrän kanske nästa månads början.

Socialsekreterare har en makt som de inte bör använda på det viset. De ska utreda och räkna ut hur mycket man är berättigad. Min socialsekreterare sa vid ett tillfälle när jag var orolig att "vi lägger inget värde vid vad du köper för pengarna, är du berättigad den summan så är du och om du köper en tröja extra istället för att eventuellt köpa mat så lägger vi oss inte i det".

Jag hade nämligen hört att om man köpte "fel" saker så kunde de dra in ersättningen. Men sånt gjorde de inte, sa hon.

Men hon är nog rätt så ensam om att ha den inställningen efter vad jag läst. En del historier är som den värsta rysare. Och sen finns ju också de som alltid kommer in på bloggen och är styva i korken och tycker att socialbidragstagare är ett jävla pack och att de aldrig skulle kunna tänka sig att bo granne med en "så dålig människa" som har "ställt till det så för sig" och "alla har minsann råd att spara pengar, det gäller bara att planera bättre". Och att istället för att sitta och få "alla dessa pengar som andra betalat in i skatt" kan vi lyfta på våra arslen och ta ett jobb.

När man hör/läser sånt blir man ledsen. Även om jag vet att det finns massor med cyniska och elaka människor så är det tragiskt. Sen tänker de visst aldrig på att de själva också kan drabbas. Om de då kanske inte blir arbetslösa på stört så kan de bli sjuka. Och då kanske de mister arbetet ändå. De kan bli nekade sjukpenning, mista a-kassa, utförsäkras och det ena med det andra. De måste gå från hus och hem för ingen kan hjälpa dem att betala... Då står de där och kanske till slut måste gå till socialen ändå.

Lite ödmjukhet i vissa fall är inte fel.

För att tala om nåt roligare så har vi nu två små fina örnungar i boet. Det finns ytterligare ett ägg som vi väntar på ska kläckas men det kan ju vara nåt fel på ägget också så det inte blir nåt. Men tydligen så har just detta paret fött upp tre örnungar flera gånger tidigare.






















Här ser vi de två små grå dunbollarna. Det är lite suddig bild och det beror ju på att den är tagen från live- kameran.

Den lite större ungen blir väldigt sur när den mindre får mat och brukar hacka sitt syskon i huvudet så att han/hon faller omkull. :-(

Men jag minns de två örnungar som fanns i boet 2006... Den som var minst då, han lärde sig till slut att ta för sig och blev stor och fin. Han skrek alltid väldigt högt för att påkalla uppmärksamhet av sina föräldrar och fick på forumet smeknamnet Mr Peepers. Nu har han kanske fått sina vita fjädrar på huvudet som vuxna örnar. Det tar efter vad jag förstått 3-4 år innan de får det. Om han har klarat livhanken sen dess förstås, vilket jag hoppas.

Här är han. Mr Peepers, när han nyss lärt sig flyga. De hade en namngivning på forumet av de två örnarna och han fick namnet Sidney. Hans syster fick heta Victoria. :-)






Den här bilden hade jag som skrivbordsbild på datorn en lång tid. Jag älskade den där vackra örnpojken. :-) Nu kanske man kan undra hur man kan se skillnad på honor och hanar... jo det är så att hanarna är mindre än honorna.

Kram!

Fattiglapparnas situation

Äntligen uppmärksammas vi socialbidragstagare lite mer. Jag har läst den här bloggen ett par dagar nu och häromkvällen var det även som ämne i programmet Debatt. Jag såg inte programmet dock. Ska väl göra det på SVT-s hemsida snarast. Nog för att den här journalisten inte hinner få uppfattningen om all förnedring och all panik som man hinner få vid långvarigt behov av bidrag, det är för kort tid med en månad, men det är ändå en bra grej, att uppmärksamma folk på hur det är.

Fattigbloggen

När jag läst vad en del har skrivit om sin situation så har jag verkligen uppskattat hur jag har det. En del har det rent ut sagt förjävligt. Man tror inte det är sant att det är så i Sverige år 2009. Även om jag inte heller har det så roligt i fråga om just socialen så har jag det bra. Än så länge ska jag väl säga, sånt kan ändra sig fort. Och att säga till en hjälpsökande människa att man inte kan få hjälp med matkuponger förrän kylskåpet är helt tomt är nog nåt av det mest omänskliga jag hört. Tänk om jag bara har lite ketchup och en förtorkad citron eller nåt sånt... helt otroligt att resonera så.

Sen att det är meningen att man ska leva på t.ex. havregrynsgröt istället för ordentlig mat... Jag har själv varit med om detta resonemang när jag första gången hade kontakt med socialen i min kommun. Hon ville bara upplysa mig om hur socialen tänkte och de tänkte alltså att Viktor kunde äta mat hos sin pappa medan jag kunde leva på yoghurt och müsli. Jag behöver ordentlig mat för att orka leva för egen del och ta hand om Viktor när han är hos mig. Inte kan jag gå runt och få bristsjukdomar och bli ännu svagare på grund av att socialen tycker att jag ska leva på yoghurt och müsli. Och hur länge hade de tänkt att jag skulle göra det egentligen? I flera månader eller? Ja jag säger då det... Som tur var så fick jag inte henne som handläggare.

En del som kommenterar på Fattigbloggen är ju såna som tycker att vi gnäller i onödan, att vi inte har det så tufft som studenter och så vidare. Eller att vi kan söka jobb istället. Men saken är ju den att vi som är för skräpiga för att jobba kanske aldrig har en chans att någonsin kunna leva på nåt annat än just försörjningsstöd. (O hemska tanke!) Och i synnerhet inte nu när F-kassan struntar i de flesta. De som studerar får väl förhoppningsvis ett välbetalt jobb längre fram. De har ju framtiden för sig.

Idag fick jag ett brev från min handläggare på socialen (jo jag fick allt lite pengar häromdagen) där hon ville meddela mig om att ifall jag får sjukbidrag från F-kassan, retroaktivt, så kommer socialen att ta alltihop för mig för jag måste då betala tillbaka allt det jag fått från dem sen i augusti. Vad glad man blir. Snacka om att socialen är en källa av "hjälpsamhet"...

Jo visst har jag väl vetat om detta men jag kommer inte att få nånting kvar utan tvingas ändå att fortsätta söka hjälp eftersom det sjukbidrag jag, i bästa fall, får är väldigt lågt. Så de ger med ena handen och tar med den andra för att sen ge tillbaka pengar till mig igen, för att jag ska ha existensminimum... Och kunde hon inte väntat med att påminna mig om detta tills utredningen är klar åtminstone. Det är ju inte på långa vägar klart om jag får något sjukbidrag alls. Och medan man väntar på att allt ska bli klart så vill man liksom inte bli påmind om mer elände. Det är nog så svårt att hålla humöret uppe som det är ändå.

Apropå skräpig förresten... idag har jag inte orkat nånting. Har inte ens orkat duscha... ännu. Kanske jag orkar det sen.

Kram från en trött en...








Förresten, imorse hörde jag om en person som skulle bli avstängd från a-kassan för att han bloggade i en tidning. Han fick inte betalt för det utan gjorde det helt gratis. Mycket ska man höra innan öronen ramlar av... ;-) Någon som uttalat sig om det menade att bloggande var som att skriva dagbok och det kunde man väl inte bli avstängd från a-kassan för?

Snart finns det nog inte något som förvånar mig i myndighetsgalenskaperna!