Den tiden på året igen

Jag har suttit en stund och grunnat på om jag verkligen skulle skriva det jag skrivit här nedan. Jo jag vill ju inte vara negativ. Och det tycker jag väl inte att jag är heller utan mer konstaterande.Det är så mycket skit som händer varje dag och man får så mycket elände slängt över sig så... ja jag tänkte att kanske jag inte ska vara en som också bidrar till det. Men nu fick det bli så i alla fall. Kan ju återkomma imorgon med nåt som är lite mer positivt. Ska försöka med det. Lovar.

Nu är det den tiden på året igen. Då det ska handlas hur mycket som helst. Och det är den tiden på året som är allra svårast för alla fattiga. Det är vid den här tiden då det borde vara mys, värme och annat trevligt som är det enda viktiga. Sådär mysigt som jag tror att det egentligen är tänkt. Istället blir kampen för att överleva extra svår just under december. Det är svårt för många att tycka att det är mysigt.

Att kunna köpa julklappar är inte det viktigaste för min del. Visserligen så har jag ju så stora barn nu så de bryr sig inte om det men för de som har yngre barn är det såklart värre.

Det är sjunde julen nu som jag lever på existensminimum. Så jag börjar bli van men jag tycker inte att det är acceptabelt.

Enda gången på hela året då jag ansöker om extra pengar (från kyrkan) är just vid jul. Det är, som sagt, den enda månaden då man faktiskt vill äta lite annat än det vanliga. Visst kan vi väl äta köttfärssås med spaghetti även på julafton men...

I år kunde man också ansöka om presentkort (som gäller på Ica i Forshaga) via pingstkyrkan i Forshaga. Det kom en lapp om det ihop med beskedet om försörjningsstödet med hänvisning vart man kunde vända sig.

Det är bra att fler har börjat förstå att det finns så många som behöver extra ekonomisk hjälp, och särskilt till jul, men är det inte för bedrövligt att det ska vara så? Försörjningsstödet räcker inte så långt. Och alla får ju inte ens sånt stöd, de kanske lever på en minimal pension istället t.ex. Det är ju inte bättre.

I USA hade nån IQ-befriad republikan (som så många av dem är) uttalat sig som så att "om man har ett kylskåp så är man inte fattig". Detta var i anslutning till att mycket utav de bidrag som fattiga människor behöver för att överleva där har dragits in. Här i Sverige, och även i USA för den delen, har högerfolk den åsikten om att "om man inte arbetar ska man heller inte äta".

Men vad är det för en jävla inställning? Det är ju så man kan bli mörkrädd. Så pratar folk som aldrig någonsin varit utan vare sig pengar eller mat. Eller bostad. Som aldrig varit sjuka eller hamnat i knipa av nåt slag och behövt hjälp.

Läste i NWT om att kändisar hade blivit trädgårdsmästare för att hjälpa fattiga familjer. De gjorde egna julgrupper som då ska auktioneras ut till veckan via facebook. Dessa pengar ska då användas för att stötta fattiga familjer så att de också får en fin jul.

Jättebra. Men ska vi inte ha ett samhälle där folk kan få en dräglig tillvaro utan en massa välgörenhet? Är det inte det vi ska satsa på framöver?

Såna här saker tänkte jag inte så mycket på förr, när jag hade en inkomst, betalade skatt, litade på sjukvården och facket och kände mig trygg med det. Men då fanns det heller inte så många fattiga här i Sverige. Det fanns, jovisst, men inte så många som nu. Alla som är arbetslösa, alla utförsäkrade, sjuka... Alla har ju hamnat i en enda stor fattig klump och det är väldigt svårt att ta sig ur eländet. Det berömda utanförskapet har växt rejält. 

De som är sjuka ska ha sjukpenning/sjukersättning och de som är arbetslösa ska ha a-kassa på dräglig nivå. Försörjningsstöd ska man inte behöva ha år ut och år in. Det kan nämligen knäcka den starkaste människa.

Men i min kommun så begär i alla fall aldrig någon att få se alla kvitton för att ha koll på vad man köper. De respekterar att så länge man klarar sig, kan hushålla med det man får, så bryr de sig inte om vad man köper för pengarna. Förutsatt att man betalar sina räkningar då, det är ju självklart. De kvittar heller inte det som är kvar på kontot mot nästa månads norm som jag förstått görs på en del ställen. För kan man spara nåt så får man tydligen för mycket pengar enligt vissa.

Jag undrar då i all stillsamhet varför inte alla kommuner jobbar på samma sätt? Varför går en del in för att kränka folk så mycket de kan när det faktiskt inte behövs? Det är verkligen att kränka folk och ställa till det ytterligare om man inte ska kunna ha pengar kvar på sitt konto från förra månadens ersättning utan att den ska kvittas så de kan betala ut mindre nästa månad.

Jag säger inget om ifall personen som får stöd kanske köper upp allt på en gång och sen ber om mer. Då kan det vara berättigat med kvittokoll, inte annars. Då kanske vederbörande också behöver hjälp med en budgetplan. Och att kvitta den summa som är kvar på kontot, och som oftast inte är särskilt stor, mot nästa månadsnorm tror jag inte är lagligt ens. Detta innebär ju att de som bor i kommuner som gör så aldrig kan spara på kontot utan måste ta ut alla sina pengar så att kontot är tomt vid nästa ansökan. Detta är ju inte praktiskt. Vi uppmanas ju att inte använda vanliga kontanter när vi handlar. Och då blir det också svårare att faktiskt spara det lilla som blir kvar. Har man pengar i plånboken så går de fortare åt än om de sitter på kontot. Eller, det kanske bara är jag som tänker så? ;-)

Pengar är ju inte allt, sägs det. Men så kan bara den säga som aldrig varit utan. För när man är fattig så är pengar enormt viktigt. Och för det mesta det enda man har i tankarna. Hur det lilla man har ska räcka till det man faktiskt behöver. Och då menar jag inte iPhones och iPads och sånt. Jag talar om mat, vinterskor, jackor och annat livsnödvändigt.

Allt detta fick mig att tänka på Karl-Bertil Jonsson. Förstås. Nu ska man enligt tradition endast se filmen om Karl-Bertil på julafton (finns på youtube) men en bild blir det i alla fall. ;-)

Ha det bra! Kram!

PS. Jag säger inte "ha det bra" för att vara hurtig så här på slutet, med tanke på ämnet i dagens inlägg, utan för att jag faktiskt menar det. Jag önskar helhjärtat att ni ska ha det bra. :-)

Kanske en avhandling på gång...

För ett tag sedan mailade jag till socialdepartementet och frågade hur de fick fram de siffror som försörjningsstödet baseras på. Jag fick efter någon vecka ett mycket vänligt svar att detta var det konsumentverket som räknade ut.

Då mailade jag till, vad jag trodde var konsumentverket men som tydligen var konsumentupplysningen i Karlstad. Det var så många olika adresser att det var knöligt att veta vem som gällde så jag chansade på en. Tog den som var närmast till hands.

Jag fick ett vänligt svar då också även om jag inte fick några direkta svar på de frågor jag ställt i mitt mail. Hon skickade en del länkar där jag då kan gå in och läsa om hur de tar fram dessa siffror och även exempel på matkassar som då används. Jag har inte orkat bry mig om att läsa vad som står i dessa länkar än för dels måste jag verkligen anstränga mig för att inte bara bli upprörd över hur tanklöst de räknar och dels så brukar det vara alldeles för mycket text med alldeles för lite innehåll. Och ibland heller inte direkt lätt att begripa för vanligt folk.

Sedan störde jag mig på tipsen om att jag skulle gå in på nån länk och läsa hur man ytterligare kunde sänka sina matkostnader. VAFALLS? Jag skrev ju att jag levde på försörjningsstöd och att jag inte var intresserad av varken matlagning eller att köpa billigaste varianten av allt. Billigast är faktiskt inte alltid bäst. Vad är det jag ska dra in på? Ska jag kanske köpa färre äpplen och mer blodpudding? Hm...

Det är just sånt där som jag blir upprörd över. Måste jag köpa den billigaste ketchupen, de billigaste fiskpinnarna och börja äta linser och bönor bara för att sänka mina matkostnader ytterligare? Jag vill ju faktiskt att maten ska vara god också, inte bara mättande. Sen är jag ingen matlagare. Rent ut sagt så avskyr jag att laga mat vilket innebär att jag gör så lite ansträngningar som möjligt när det är dags för denna aktivitet. Så enkelt som det kan bli ska det vara. Jag vill heller inte ränna omkring i alla möjliga affärer för att få tag på den allra billigaste maten för att sen stå hemma och eventuellt göra storkok och frysa in och vara duktig. Så duktig orkar jag inte vara.

Det har jag förresten aldrig orkat. Inte ens när jag var ung och frisk. Och jag har inte möjlighet att ta mig till de billigaste affärerna heller, de ligger tre mil härifrån. Jag skrev också i mitt mail att det går inte att köpa storpack av nåt när man har försörjningsstöd, vilket också gör att allt man handlar blir dyrare. Man har helt enkelt inte råd med storpack för då räcker inte pengarna till andra varor.

Så sådana kommentarer och hurtfriska råd betackar jag mig för.

Men jag tänkte som så att när jag väl läst det där, gått igenom deras förslag på matkassar så ska jag eventuellt gå till Konsum, kanske också Ica, och jämföra. Carina sa en gång att en matkasse här i nån av affärerna är dubbelt så dyr som en från Willys. Eftersom maten inte kostar likadant på alla ställen i landet så är det orättvist att beräkningen av summan till matkostnader är lika överallt.

Nu är summan för försörjningsstöd inte lika överallt för den delen. Den är lägre här i kommunen eller det kanske gäller hela Värmland, vad vet jag. Enligt riksnormen ska jag ha flera hundralappar mer i månaden än jag får. Och då har jag ändå dragit av en tusenlapp för att Viktor bor varannan vecka. Den här gången fick jag väldigt lite. Nog för att jag är van att aldrig få så mycket men nu var det ett par hundra mindre än vanligt. Vad detta beror på vet jag inte och jag har ännu inte orkat fråga min socialsekreterare. Man får mindre när månaden är kortare. Och nu är det ju november det gäller som bara har 30 dagar vilket innebär färre kronor i bidrag.

Nåja. Jag ska väl forska i detta med siffror och matkassar så fort jag får ork. För jag tänker inte släppa detta förrän jag får svar på mina frågor. Och min socialsekreterare sa ju till mig en gång att jag inte skulle vända mig till henne med allt jag ville veta utan gå högre upp. Jojo... det ämnar jag göra. ;-) Vänta bara...

Efter att ha gnällt lite om pengar (som är ett vanligt gnällämne i alla fall för fattigt folk) så finns det väl andra saker som kanske kan sprida lite glädje får vi hoppas. :-) Men tråkigt nog så finns det alldeles för många som brottas med fattigdomen varenda dag. Och många har det ju mycket värre än vad jag har.

Pengar är nog det ämne som gör mig både upprörd och ledsen i och med att det är så fruktansvärt dåligt fördelat i världen. Hörde på nyheterna i morse att Gaddafi (eller hur man nu stavar det) hade varit den allra rikaste mannen i världen. Ingen hade väl tidigare vetat om hur mycket pengar han hade men nu visste de tydligen det. Det var många, många miljarder det... ujuj... Nu har han ingen nytta av de pengarna. För man kan ingenting ta med sig dit man går som nån sjunger om. Och det är ju för bedrövligt att en enda gubbe kan samla på sig så mycket när så stora delar av världen är i ekonomisk kris och när barnfattigdomen bara ökar. Suck.

Ha det bra i galenskapens värld! Kram!

Här kommer nåt som gör en glad! :-)

Jag sitter här och grunnar som vanligt...

Dagarna ramlar på i vanlig ordning och hösten är ju här med både vackert höstväder med sol blandat med en del regn och rusk till och från. Nästa vecka är det höstlov och nu till helgen måste vi komma ihåg att ställa tillbaka klockan till "vintertid" igen. Som jag sagt tidigare; snart är det jul även om vi kan tycka att det är långt dit. Det kommer att rulla på snabbt nu.

Jag ser faktiskt fram emot att pynta med ljus, dekorationer och röda gardiner trots att jag inte bryr mig så värst om julen som högtid sett. Den kyrkliga delen är jag inte alls intresserad av utan det är väl i så fall den hedniska delen som får ta över. Julgranen och maten. ;-)

Ute i världen är det osäkert med finanserna. Pengar fattas både här och där. Eftersom jag inte äger ett jota (aktier, fastigheter och sånt) så känns det inte som om krisen knackar på just hos mig även om det drabbar oss alla på olika vis. Hos mig har det varit ekonomisk kris i flera år nu men jag har fått lov att rätta mun efter matsäcken som det heter. Vilket nog många höjdare inom finansvärlden borde lära sig att göra. Och har man inget val så måste man ju.

Det amerikanska presidentvalet närmar sig med stormsteg. Det ser just nu ut som om USA kommer att få sin första färgade president och grädde på moset hade ju förstås varit om det blivit en färgad kvinnlig president men det är väl en bit kvar att gå innan man kommer så långt kanske... Sen måste det ju komma fram bra kandidater också förstås. Nu hoppas jag att herr Obama inte kommer att behöva gå i någons ledband utan får vara just en sån president som USA behöver. Jag hoppas att han kan hålla sin dröm och sina förhoppningar levande och inte få dem grusade av olika förståsigpåare som alltid ska lägga sig i och styra. Många har ju svårt för förändring men nu behövs det verkligen just en sådan.

Apropå det jag skrev i måndags om att se glädjeämnen och guldkorn som finns i ens närhet så upptäckte jag häromdagen att min novemberkaktus kommer att blomma även i år trots den omilda behandling den utsattes för under förra hösten med flytt, konstig placering i lägenheten och allt. Två flyttar förresten för jag fick den av min farmor när hon flyttade lite tidigare samma höst. En riktig rekordblomma det där! :-) Kanske en liten obetydlig detalj i det stora hela men ändå... nånting att se på varje dag och bli glad av.



Kanske den kommer att se ut så här framöver... tjuuusigt...


Ha en bra dag. Kram på er!

"Allt du säger kan vändas emot dig..."

Den frasen har man ju hört några gånger. I bland annat amerikanska polisserier där den anhållne får veta sina rättigheter. Men jag har ju inte blivit anhållen. Och ingen har läst upp mina rättigheter. Ingen advokat har jag heller.

Det enda som hänt är att jag inte kan jobba och behöver hjälp av socialen tills mitt liv har kommit på rätt köl igen. Om det nu någonsin gör det. Sånt kan man inte veta.

Fram till nu har jag klarat mig på det jag fick för huset. Men på grund av att allt dröjer, utredningar och beslut från andra instanser, så måste jag ju fortfarande leva och betala hyran och sånt. Om jag hade pengar skulle jag inte behöva söka hjälp, som jag försökte säga till människan från socialen som ringde tidigare imorse och som lyckades förstöra min dag genom att väcka alla slumrande tankar om kränkning av personliga integriteten till liv igen. Jag skickade in en ansökan för några dagar sedan men hon ville att vi skulle träffas också för det var så längesen tyckte hon. Jovisst. Vad tror hon har hänt sen sist? Det är ju inte mycket. Hyran har höjts med 50 kronor och jag har sagt upp fack och a-kassa. Jo, huset är sålt förstås. Det var ju viktigt.

Sedan maj och fram till nu har jag känt en nyväckt tro på framtiden men den blev lite naggad i kanten igen efter samtalet från socialen. När man inte längre har någon som helst ekonomisk trygghet kan man lätt bli drabbad av ångest och depression. Man ser inget slut på eländet och vet inte hur man ska kunna ta tag i någonting. Det är svårt att veta hur man ska orka utan att först få lite stöd och hjälp utifrån.

När man har kontakt med socialen så får man inte längre ha något privatliv. Man fråntas rätten till det genom att man behöver hjälp. Inte inför någon enda människa behöver man lämna ut sig så fullkomligt som man måste hos socialen. Inte känns det som om de vill hjälpa en heller precis. Och man ska uppfylla vissa villkor. Även om jag gör det är jag inte garanterad hjälp. Och om man säger "fel" saker så används det gärna emot en. Om man är duktig, ärlig och har skött sig hela livet så garanterar det inte att man får hjälp. Just det kan faktiskt vara en nackdel.

Och tänk om pengarna från husförsäljningen kanske kunnat räcka ytterligare ett tag... tänk om jag kanske kunde leva på vatten och luft, tänk om jag kanske kunde bo i ett skåp... eller kanske bara sluta leva... gå upp i rök, förångas eller så...
Hm...

I vissa fall har jag också fått höra att man ska låta räkningar gå till kronofogden, men är det inte för att undvika detta som man ska få hjälp av socialen? Det är ju de som ska se till att man kan få hjälp med att betala sina räkningar. Inte ska man väl behöva få kronofogden på sig bara för att socialen tycker att det är bättre? Då kan man stå där senare i livet och inte kunna få varken lån eller annat just på grund av den situation som socialen försatte en i under en svår period i livet. Men det struntar de visst i. Man ska kanske inte få fler chanser än en och sumpar man den är det kört.

Jag är berättigad hjälp utifrån de kriterier som finns men jag kan ju ha någon krona för mycket på kontot sedan två månader tillbaka och detta ska jag då leva på en gång till. Och nu när maten blivit dyrare måste de ju räkna om lite så folk kan få tillräckligt med mat att stoppa i sig eller åtminstone i sina barn. För vad föräldrarna äter kanske kvittar. Det är kanske inte så noga med oss... men vem tar hand om barnen om föräldrarna svälter ihjäl? Jo just det, det har jag nog kanske nämnt förut; socialen tar väl hand om dem och placerar dem hos andra mer välmående vuxna som vet bättre än att bli sjuka, arbetslösa och svaga.

Ja man kan bli bitter och ledsen på detta bemötande när man för en gångs skull besvärar samhället om stöd. Att hoppas på ett mirakel i form av en miljonvinst eller så är ju också svårt eftersom man inte har råd att köpa någon lott.

Trots alla motgångar med försäkringskassan och tidigare strul med socialen så har jag ändå mått ovanligt bra den här sommaren. Jag har mina stunder då jag inte orkar nåt alls och måste vila hela dagen men jag mår ändå bättre än jag gjort på länge. Ansvaret för huset tog mycket kraft och nu när det ansvaret är borta så har allt lättat betydligt. Förmodligen har jag också anpassat mitt liv mer till hur min kropp mår och kan utnyttja mina bra dagar på ett annat sätt. Även om jag ibland svär ve och förbannelse och är arg över den där jävla fibron som genom att ge mig migrän, muskelvärk och trötthet i stora mängder, oftast hindrar mig att göra det jag vill.

Men jag har bestämt mig för att inte låta socialen eller försäkringskassan knäcka mig. Och när jag har bestämt mig för något så brukar det faktiskt bli så... ;-)

Kram på er!

En alldeles speciell kram utdelas idag till min styvfar Kjell som fyller år. Grattis Kjell!

Och alla som är vänsterhänta, precis som undertecknad, kan också fira idag. För det är de vänsterhäntas dag idag.

:-)

Rapport från Regnland

Ja så var det så igen då... måndag alltså. Och efter en regnig helg så fortsätter regnandet även idag. Jag har varit frånvarande ett tag, min dator har varit invaderad av en energisk elvaåring. En ivrigt dataspelande pojke som hängav sig åt fiktiva strider i ett spel som heter Age of Empires. Men den här veckan får han invadera den dator han har hos sin pappa. Jag känner att det snart kommer att bli nödvändigt att storebror knåpar ihop en dator som Viktor kan få ha alldeles själv för jag hann knappt kolla mailen förrän han började gnöla om att han ville spela. Visserligen så sa jag nej ofta, och sa åt honom att han fick vänta en stund, men så fort jag lyfte rumpan från stolen så smet han hit och sen var det kört. ;-)

Men det gjorde inte så mycket för egentligen ska inte jag sitta vid datorn och hänga jämt i alla fall. Istället kunde jag läsa och göra annat som kanske inte blivit gjort om jag suttit vid datorn och glott.

Utanför är det ett fasligt liv för det ska läggas ny puts på huset mitt emot och på "mitt" hus ska balkongerna renoveras så i fredags tvättades balkongen med högtryckstvätt. Det blev väldigt rent och fint. Det tråkiga är att min gröna matta, en sån där som man har utomhus, var så blöt då, av allt regn, att jag inte kunde ta hand om den och ha den här inne. Den i-regnkläder-och- sydväst-klädde vänlige mannen på balkongen, sa att han kunde hänga den på byggställningen tills vidare. Men han hängde den hoprullad så nu vet jag inte hur den nånsin kommer att torka och själv kommer jag inte åt den där den hänger. Nåja det är väl en bagatell i det stora hela. Eller det ordnar sig, som man ju också kan säga.

Förra söndagen firade jag födelsedag. Och nu är det höst. Eller det är i alla fall så jag brukar känna varje år efter min födelsedag. Det är slut på jordgubbar, det blir mörkt tidigare på kvällen, det börjar bli rått i luften på kvällarna och det är harkrankarnas glada tid. (rys) Det känns höstigt och det kan inte hjälpas.

OS är i full gång vilket jag struntar fullständigt i. De får springa, hoppa, simma, cykla så mycket de vill, jag bryr mig inte alls. Sport har gått ifrån mig helt de senaste åren. Jag kan inte riktigt säga varför, förr var jag t.ex en hängiven hockeysupporter och älskade också att se på alpina tävlingar och även tennis faktiskt. Men nu bryr jag mig inte. Förmodligen för att jag kanske inte kan se det så enormt viktiga i att tävla i så onödiga saker. Jag tar det inte så allvarligt längre, sport ska ju vara kul men har blivit något som ställer enormt stora krav på sina utövare. Folk dopar sig för att vara bäst, de får enorma summor pengar om de slår en liten boll i ett litet hål långt bort... Att tjäna pengar på sitt intresse och ha det som ett jobb är ju helt okej men dessa fantasisummor är ju helt uppåt väggarna galet.

Det enda som är roligt med OS är Björn Walldes rapporter från sin fåtölj hemma i Stockholm, varje dag på RIX morronzoo...

Lika galet är det att betala paret Pitt/Jolie 90 miljoner för bilder på två små skitungar. Var kommer alla pengar ifrån? Nu vet jag att detta par lämnar pengarna till välgörande ändamål, så gjorde de förra gången med förra barnet, men varför kan dessa pengar inte läggas på välgörande ändamål redan från början? Varför måste två skådisar visa upp sina barn för att folk ska hosta upp miljonerna som de gömt nånstans? Det finns så många människor runt om i världen som är enormt fattiga, varför kan de inte få ta del av dessa pengar utan att kändisar måste visa upp sig och sina barn för att få dem? Märkligt eller hur? Jag kan nog aldrig sluta att förvånas över hur ytlig världen är. Det finns ju så mycket annat som är viktigare att bry sig om men folk (media, journalister, fotografer och andra) ägnar sig hela tiden åt det som är oviktigt. De blåser upp saker till enorma proportioner och vi andra går på det hela tiden! Om vi inte gjorde det så skulle ju ingen kunna hålla på så. Om folk struntade i att köpa de där tidningarna till exempel, det vore ju en första åtgärd.

Alla är vi människor och Brad Pitt är också en. Faktiskt. :-) Han går på toa, sover, äter och tar på sig byxorna ett ben i taget precis som alla vi andra. Så vad är det som är så märkvärdigt med just hans barn? Så att nån luddskalle gärna betalar 90 miljoner för det... Bara för att få första tjing på bilderna... man kan bara skaka på huvudet och undra hur det står till...

I alla fall. Förra veckan var vi på bio. Prins Caspian. En helt fantastisk film måste jag säga. Viktor var hänförd. :-) Jag har alla böckerna och har läst dem för barnen i olika omgångar. Jag gjorde också en uppsats på universitetet som handlade om Häxan och Lejonet så jag är insyltad i Narnias värld om man kan säga så. Det finns många betydelser som kan tolkas in i dessa berättelser, jag väljer själv att inte tolka dem direkt ur kristen synvinkel eftersom jag inte är kristen, jag njuter av historierna ur andra synvinklar. (C.S Lewis blev ju en hängiven kristen på äldre dar.) Och jag älskar Aslan, varje gång jag ser det där stora vackra lejonet så blir jag en aning snuvig. ;-)


















Jag säger bara en sak: Se den! :-)