Konsten att koka vaniljsås och att "motvärka" fibro

Visst är det för träligt att koka vaniljsås... Den bränner ju vid på en sekund så man får ju vispa ihjäl sig för att den inte ska sätta sig fast i grytan. Stånk! Vi har lite paj kvar så jag gjorde lite mer vaniljsås förut så vi skulle ha en skvätt till pajen. Jag vispade för allt jag var värd men tji fick jag, det blev bränt i botten. Nu klarade sig själva såsen, tror inte den tog smak, men ändå. Kanske ska börja med att köpa färdig, sån där de har i kyldisken... men det blir inte riktigt samma sak... och dyrt blir det också.

Apropå gårdagens inlägg om den där snubben från Australien och att jag skrev ut hela hans namn... det var inte illa menat. Tanken slog mig nämligen att nån kanske skulle tycka att jag var lite elak. Men jag tror knappast att någon som läser här är bekant med honom. Eller? Inte att han själv läser här heller. :-) Inget ont om Mr Williams. Han tog en rövare som inte lyckades. Och det får ju han stå för. Det knepiga är hur någon kan, genom att läsa min profil på Skype, komma fram till att henne måste jag få kontakt med. Där står nämligen endast mitt namn, min ålder och vilket land jag bor i.

Men vi fungerar ju alla olika. ;-) Friskt vågat, hälften vunnet som det heter. Fast det stämde ju inte i detta fall då.

Idag har sommaren gjort visit. Det var så varmt förut att man kunde tro det var juli eller så. Men istället står det ju snart oktober i almanackan. Jösses vad dagarna går fort. Jag och min fibro har kommit rätt så bra överens den senaste tiden. Nog för att den försöker golva mig ibland men den vinner inte lika ofta nu för tiden för jag har fått verktygen att motverka. Eller motvärka kanske jag ska säga. ;-) Jag har ju ständigt värk, den molar i bakgrunden, som en kuliss ungefär, men den är inte lika övertagande som förut. Trött blir man ju av att ha ständig värk men det finns så mycket som gör mig glad att allt ändå känns så mycket lättare att stå ut med.

Kort sagt; det är så skönt att äntligen kunna känna sig som en människa igen efter att ha levt som i ett mörkt hål väldigt länge.

Nu ska jag kolla in länkar till nåt som heter Jonssons Onsdag. Nåt som Adde skickade till mig igår kväll. Det var nåt med Galenskaparna men jag hade aldrig hört talas om det förut.

Och nu har vi kommit fram till kvällens sportsändning. Kanske nåt för dig Kjell? ;-)

Ha det gôtt. Kram!

Rapport från Regnland

Ja så var det så igen då... måndag alltså. Och efter en regnig helg så fortsätter regnandet även idag. Jag har varit frånvarande ett tag, min dator har varit invaderad av en energisk elvaåring. En ivrigt dataspelande pojke som hängav sig åt fiktiva strider i ett spel som heter Age of Empires. Men den här veckan får han invadera den dator han har hos sin pappa. Jag känner att det snart kommer att bli nödvändigt att storebror knåpar ihop en dator som Viktor kan få ha alldeles själv för jag hann knappt kolla mailen förrän han började gnöla om att han ville spela. Visserligen så sa jag nej ofta, och sa åt honom att han fick vänta en stund, men så fort jag lyfte rumpan från stolen så smet han hit och sen var det kört. ;-)

Men det gjorde inte så mycket för egentligen ska inte jag sitta vid datorn och hänga jämt i alla fall. Istället kunde jag läsa och göra annat som kanske inte blivit gjort om jag suttit vid datorn och glott.

Utanför är det ett fasligt liv för det ska läggas ny puts på huset mitt emot och på "mitt" hus ska balkongerna renoveras så i fredags tvättades balkongen med högtryckstvätt. Det blev väldigt rent och fint. Det tråkiga är att min gröna matta, en sån där som man har utomhus, var så blöt då, av allt regn, att jag inte kunde ta hand om den och ha den här inne. Den i-regnkläder-och- sydväst-klädde vänlige mannen på balkongen, sa att han kunde hänga den på byggställningen tills vidare. Men han hängde den hoprullad så nu vet jag inte hur den nånsin kommer att torka och själv kommer jag inte åt den där den hänger. Nåja det är väl en bagatell i det stora hela. Eller det ordnar sig, som man ju också kan säga.

Förra söndagen firade jag födelsedag. Och nu är det höst. Eller det är i alla fall så jag brukar känna varje år efter min födelsedag. Det är slut på jordgubbar, det blir mörkt tidigare på kvällen, det börjar bli rått i luften på kvällarna och det är harkrankarnas glada tid. (rys) Det känns höstigt och det kan inte hjälpas.

OS är i full gång vilket jag struntar fullständigt i. De får springa, hoppa, simma, cykla så mycket de vill, jag bryr mig inte alls. Sport har gått ifrån mig helt de senaste åren. Jag kan inte riktigt säga varför, förr var jag t.ex en hängiven hockeysupporter och älskade också att se på alpina tävlingar och även tennis faktiskt. Men nu bryr jag mig inte. Förmodligen för att jag kanske inte kan se det så enormt viktiga i att tävla i så onödiga saker. Jag tar det inte så allvarligt längre, sport ska ju vara kul men har blivit något som ställer enormt stora krav på sina utövare. Folk dopar sig för att vara bäst, de får enorma summor pengar om de slår en liten boll i ett litet hål långt bort... Att tjäna pengar på sitt intresse och ha det som ett jobb är ju helt okej men dessa fantasisummor är ju helt uppåt väggarna galet.

Det enda som är roligt med OS är Björn Walldes rapporter från sin fåtölj hemma i Stockholm, varje dag på RIX morronzoo...

Lika galet är det att betala paret Pitt/Jolie 90 miljoner för bilder på två små skitungar. Var kommer alla pengar ifrån? Nu vet jag att detta par lämnar pengarna till välgörande ändamål, så gjorde de förra gången med förra barnet, men varför kan dessa pengar inte läggas på välgörande ändamål redan från början? Varför måste två skådisar visa upp sina barn för att folk ska hosta upp miljonerna som de gömt nånstans? Det finns så många människor runt om i världen som är enormt fattiga, varför kan de inte få ta del av dessa pengar utan att kändisar måste visa upp sig och sina barn för att få dem? Märkligt eller hur? Jag kan nog aldrig sluta att förvånas över hur ytlig världen är. Det finns ju så mycket annat som är viktigare att bry sig om men folk (media, journalister, fotografer och andra) ägnar sig hela tiden åt det som är oviktigt. De blåser upp saker till enorma proportioner och vi andra går på det hela tiden! Om vi inte gjorde det så skulle ju ingen kunna hålla på så. Om folk struntade i att köpa de där tidningarna till exempel, det vore ju en första åtgärd.

Alla är vi människor och Brad Pitt är också en. Faktiskt. :-) Han går på toa, sover, äter och tar på sig byxorna ett ben i taget precis som alla vi andra. Så vad är det som är så märkvärdigt med just hans barn? Så att nån luddskalle gärna betalar 90 miljoner för det... Bara för att få första tjing på bilderna... man kan bara skaka på huvudet och undra hur det står till...

I alla fall. Förra veckan var vi på bio. Prins Caspian. En helt fantastisk film måste jag säga. Viktor var hänförd. :-) Jag har alla böckerna och har läst dem för barnen i olika omgångar. Jag gjorde också en uppsats på universitetet som handlade om Häxan och Lejonet så jag är insyltad i Narnias värld om man kan säga så. Det finns många betydelser som kan tolkas in i dessa berättelser, jag väljer själv att inte tolka dem direkt ur kristen synvinkel eftersom jag inte är kristen, jag njuter av historierna ur andra synvinklar. (C.S Lewis blev ju en hängiven kristen på äldre dar.) Och jag älskar Aslan, varje gång jag ser det där stora vackra lejonet så blir jag en aning snuvig. ;-)


















Jag säger bara en sak: Se den! :-)