Ett livstecken!

Det har gått ett tag sen sist. Det är väl inte så mycket som hänt men det känns som om jag blivit många år äldre på bara ett par år. Faktiskt. Och det har inte så mycket att göra med denna trista pandemi som vi lever i och med. Fibron har blivit värre tyvärr men jag hänger i och kämpar. Man får inte ge upp.

Jag har många gånger under dessa två år tänkt börja blogga igen men jag har inte orkat fokusera. Tänker väl försöka göra det så småningom för jag älskar att skriva och har alltid en massa ord inom mig. Och om man går och bär på tunga tankar så kan det kännas väldigt bra att få skriva ner det man tänker på. Det brukar lätta. Eller knåpa ihop en dikt till exempel.

Jag hade också tänkt göra en sån där vitaminfasta igen men det har inte blivit av än. Det tar i alla fall 10 dar innan man är klar med den så man måste passa på när det inte finns nåt annat som behöver göras. Om jag skulle hitta ett jobb och kanske måste iväg på jobbintervju. Vilket känns väldigt osannolikt men man kan aldrig veta.  

Jag har en hel drös med ämnen (huvet fullt!) som jag vill skriva om så jag ska väl försöka samla ihop mig och sätta igång. Ha det gôtt!

😊💓

Läget efter vitaminfastan

Status efter fastan: 

* Har hittills gått ner 4 kilo (på 10 dar) och det verkar bli mer trots att fastan är över.

* Nästan ingen värk alls i kroppen. Musklerna är fortfarande lite stela och jag har ju inte blivit av med fibron men den är mycket lindrigare nu.

* Lederna är mjukare och jag kan röra mig bättre. Kan sitta ”skräddare” utan att det känns som om benen ska gå av. Orkar städa och greja utan att känna mig helt utsliten efteråt.

* Sover mycket bättre. Vaknar mer utvilad och pigg på morgonen.

* Inga värktabletter! Hurraaaa!!!!!!

* Jag känner mig glad. (Och ännu mer knäpp och stôlli än förut 😜) Och jag är inte varken orolig eller stressad.

För första gången på evigheter så kan jag svara ärligt när nån frågar mig hur jag mår. Jag kan säga att jag mår bra och det är sant. Musklerna är stela fortfarande och jag får mjölksyra i en del ryggmuskler när jag står och diskar men jag har inte den där molande värken som är så tröttsam. 

Jag är också mer avslappnad vilket jag tror är själva anledningen till att värken är såpass lindrig nu. Som sagt musklerna är ju inte starkare så sett men de värker inte som förut och jag kan förhoppningsvis träna upp dem lite nu när jag inte hela tiden är så trött. 

Har fått tillbaka gnistan. Jag har mer energi och vill göra sånt som jag inte orkat på flera år. Tar lite i taget dock för jag vill inte ta i för hårt. Men jag mår bra i både kropp och själ för första gången på många, många år. Så fastan var värt allt besvär, all värk och trötthet i början och den ständiga hungerkänsla som i alla fall jag hade. Det stod ju i fasteschemat att den skulle gå över efter ett tag.

Som den retsticka han är så såg Viktor till att jag kände matlukten extra mycket när han skulle äta sin mat. Skitungen! Jag gnällde på honom och sa att han skulle stötta mig när jag fastade. Han skrattade bara. Men han är så go och han menade inget illa.

Tror faktiskt han är lite stolt över mig för att jag orkade genomföra fastan.  Jag är själv stolt att jag orkade för jag mådde fruktansvärt dåligt i början. Men ju mer bôs som ska ur kroppen desto sämre mår man väl när det börjar rensas ut. 

Jag har börjat äta nu igen men jag tar det försiktigt så att magen ska vänja sig. Längtar fortfarande efter rostat bröd men det får vänta lite till. 

Men så småningom ska jag väl ha mig en rostad skiva Längtan (världens godaste mörka bröd som är mums att rosta) med ost. 😊 Ser fram emot det. Är inte namnet på brödet helt underbart? Längtan. 

Det gäller också att jag tar väl hand om mig själv framöver så att jag kan få njuta av att må så här så länge som det nånsin går. 

Kram på er! 

💖

Utmaning: Vitaminfasta!

Den 29 februari började jag en 10 dagars vitaminfasta (Ledins vitaminfasta). Jo sant! Man ska trappa ner på ätandet i 2 dar och sen är det bara juicer/buljong som gäller i 6 dar och sen ska man trappa upp igen i 2 dar.

Jag är nu inne på dag nummer 6 i fasteschemat och det är första dagen sen jag började som jag känner mig piggare. Läste ju en del om hur man kan må under fastan men det gäller ju för så kallade normala personer. Som inte har fibromyalgi… Den värk jag haft sen lördag har varit värre än nåt av de fibroanfall jag haft nånsin tror jag. Huvudvärk kunde man få stod det. Jag har haft fibro-migrän i nästan 4 dar i sträck vilket är mycket värre än vanlig huvudvärk. 

Vägde mig igår (onsdag) och det visade sig att jag gått ner 3 kilo! Musklerna protesterar smärtsamt mot den förändringen. Kroppshållningen förändras ju i och med tappade kilon så jag hade inte orkat utan nån enstaka värktablett (Ibumetin). Musklerna reagerar ju alltid på minsta lilla förändring liksom. 

Förutom värken så har det jobbigaste med fastan varit när Viktor ska äta sin mat. När han steker falukorv till exempel. Suck. Och igår fick jag en sån enorm längtan efter rostat bröd. Men har jag tagit mig så här långt så tänker jag inte ge upp nu. Värken är så pass tolerabel idag att jag klarar mig utan nån värktablett. Det är enormt stort att inte behöva ta nån värktablett. Bara det gör mig glad.

Det stod också att man kunde motionera/ta promenader under fastan… inte denna fibromänniska! Tog en promenad i lördags och trots att jag precis börjat trappa ner på maten och inte ens börjat med den riktiga fastan höll jag inte på att ta mig hem så trött var jag i kroppen. Jag tror jag började slappna av så fort jag startade med fasteschemat för då visste jag att det enda jobb jag hade nu var att ta hand om mig själv. Det var mitt fokus liksom och då kom tröttheten. Och sen kom värken.

Jag har sovit enormt mycket och vilat och om nån så hade mutat mig med en massa pengar hade jag inte orkat ta ett steg. Förmodligen har jag massor med bôs i kroppen som behöver bortrensas. Men nu börjar jag som sagt känna mig piggare. Det stod också att hungerkänslan skulle försvinna… hm… jora så atte… stämmer inte här inte! Jag som i vanliga fall är hungrig en knapp timme efter grötfrukost blir såklart hungrig så det skriker i magen men jag försöker sprida ut det jag ska få i mig så jag slipper det värsta hungrandet. Har blivit av med halsbrännan också förresten. Trodde jag skulle få mer sånt nu när jag skulle dricka så mycket te men det har varit väldigt lugnt. 

På söndag får jag börja äta lite igen. Mycket försiktigt dock. Och det dröjer innan jag kan stoppa i mig pizza eller nåt sånt. 

Jag har också märkt att jag mår bättre inombords trots all värk. Bättre humör och lugn inuti, ingen stress och inte så mycket oro. Har nog inte varit så avslappnad på många år, vilket också gör att värken ökar. Så länge man är igång och stressar runt (eller är orolig/stressad inombords) så är musklerna i ett spänt läge och slappnar man av så får man en enorm värk och man blir fruktansvärt trött. Det är förmodligen anledningen till den smärta och trötthet jag haft nu. Min förhoppning är att jag ska slippa värktabletter helt framöver, var lite beroende av dessa innan fastan, så om det funkar så är det värt all värk jag haft under tiden. 😊

Fortsättning följer…

En saga i repris som (tyvärr) återigen känns rätt aktuell...

Idag tänkte jag lägga in en repris. Ja jag vet att för ett tag sen la jag in en liten saga som handlade om en väldigt trött mamma och jag tänkte att eftersom det var så pass längesen så kan jag utan vidare lägga in den igen. 😊 Gör det lite lätt för mig idag för även om jag har fullt med ord och tankar i huvet mest hela tiden så är jag inte tillräckligt fokuserad just nu för att skriva ner dem.

Mamman är förresten sådär väldigt trött nu igen och vet inte hur framtiden blir men får väl ändå hoppas att det ordnar sig på nåt vis. 😉

Den korta men ändå rätt så viktiga sagan om den trötta Mamman

Det var en gång en Mamma som hade tre barn. Algot, Elgit och Vilgot. De var det finaste och viktigaste hon hade i sitt liv och hon älskade dem alla tre väldigt mycket. Ett tag hade de också en hund som hette Bullen men han blev sjuk så de var tvungna att avliva honom. Det hela var mycket sorgligt.

Plötsligt blev Mamman dålig och kunde inte jobba längre. Hon blev sjukskriven. Pengarna räckte knappt till och de klarade sig nätt och jämt. Mamman var alltid trött och hade så ont i sin kropp att det inte alltid var så lätt att ta hand om Vilgot och deras hem.

Algot och Elgit var numer så stora barn så de bodde faktiskt inte kvar hemma hos Mamman. Det var bara Vilgot som gjorde det och varannan vecka var han hos sin pappa. Så varannan vecka bodde Mamman alldeles själv.

Mamman var så trött så trött och Vilgot blev ibland sur på henne för det. Han ville ha tillbaka sin vanliga Mamma som orkade en massa saker. Som orkade hugga ved, baka bullar och cykla till stranden på sommaren. Han tyckte inte alls om den här trötta Mamman. Han gnällde ofta på henne för att hon alltid var trött. Då suckade hon tungt och försökte förklara.

Vissa dagar mådde Mamman lite bättre. Då kanske hon orkade städa lite och laga ordentlig mat. Inte bara värma saker i mikron eller ugnen.

Ingen läkare ville hjälpa Mamman. De sa att hon visst kunde jobba. Att hon inte alls var så svag och skruttig som hon sa att hon var. Mamman blev ledsen. Hon var tvungen att bli arbetslös och inte sjukskriven. När man är arbetslös måste man hela tiden söka nya jobb även om det inte finns några. Annars får man inga pengar alls.

Men Mamman orkade inte söka några jobb. Hon orkade nästan inte ta sig ur sängen en del morgnar. Och det var extra noga att hon gjorde det när Vilgot var hemma och skulle till skolan.

Det viktigaste för Mamman var att Vilgot hade det bra och att han var omskött och fick mat. Han blev kramad och pussad varje dag av Mamman. Algot och Elgit kom på besök ibland och de blev också kramade och fick mat.

De hoppades alla att allt ville ordna sig så att Mamman inte alltid behövde vara skruttig och trött. Kanske vinna på lotteri så att hon kunde klara sig utan en massa bidrag.

Tänk vad Mamman skulle få det bra då. Kanske hon äntligen kunde köpa sig det hon behövde. Kläder, skor och andra saker. Kanske hon också skulle kunna åka nånstans dit där det var varmt och få njuta av sol och värme. Kanske hon kunde köpa lite julklappar till jul. Få lugn och ro. Förmodligen skulle hon aldrig bli helt frisk men i alla fall må lite bättre.

Mamman var i alla fall glad att hon hade sina barn Algot, Elgit och Vilgot. Hennes kärlek till dem skulle aldrig någonsin bli trött och skruttig.

Slut.

(skriven 2007)  

©elb

Inte så trevliga minnen

Läste om detta idag och åkte genast tillbaka drygt tio år i tiden.

http://www.vf.se/nyheter/karlstad/hemtjanstanstalld-slar-larm

Jag insåg när jag läste att inget har förändrats, till det bättre, sen jag jobbade i hemtjänsten i Karlstad kommun. Det är nu tio år sen jag blev sjuk. I tio år har jag kämpat mig tillbaka till ett något sånär drägligt liv och jag är ännu inte där. Jag har fortfarande en bra bit kvar.

Och inom hemtjänsten håller de fortfarande på och sliter ut folk utan att fatta det. Samma gamla visa fortfarande. Men för tio år sen så stod det inte så mycket om det i tidningarna för det var nog inte riktigt så illa men det var precis likadant med att man nog velat vara anonym om man skulle gått ut med det. Risken att få skit för det efteråt är alldeles för stor även om det ju inte borde vara så.

Jag kämpade för bättre arbetsledning, vi hade en chef som var totalt känslokall, men det blev för mycket för mig och jag orkade inte till slut. Jobbet i sig är så himla tufft och har man då en chef som skiter fullständigt i sina anställda så kan ju inte resultatet bli så bra.

Att chefen till kvinnan som uttalar sig i artikeln säger att hon aldrig tänker följa med ut och jobba en dag tycker jag påminner lite om den chef jag hade. Nu tror jag inte det är hon men om fler har samma inställning så drabbar det ju de anställda mycket hårt. Att inte ens anstränga sig för att förstå hur de anställda har det på jobbet är ju att skita i dem och hur de mår. Om det ska till en förändring så måste även cheferna vara inblandade och faktiskt förstå att det inte kan fortsätta så här. Men de verkar inte vilja förstå.

Om man sa nåt, hade åsikter och kritik eller tyckte nåt kunde ändras, så sa hon att "om det inte passar kan du söka dig ett annat jobb". Vi ville kanske inte ha ett annat jobb, vi ville ha ett jobb med drägliga villkor. Och även om jag kanske inte ville jobba kvar så kunde jag inte sluta på grund av att jag behövde försörja mig och min familj.

Vi ville ha en chef som kunde uppskatta det slit vi gjorde. Sånt kan göra att man faktiskt orkar med även om det är tufft. Nu hade vi ett stressigt arbete samtidigt som vi hade en chef som tyckte vi var otillräckliga eftersom pensionärerna ringde henne och beklagade sig att vi inte hann ens det vi skulle och att vi alltid var stressade. Hon tyckte också att vi kostade för mycket pengar. Nåt hon påminde oss om då och då.

Hon var också väldigt tydlig med att hon struntade helt i hur vi hade det privat bara vi kom till jobbet. Påpekade ständigt att det var hon som var chefen och att det var hon som bestämde. 

Eller som hon sa på en arbetsplatsträff. Att hon var så trött på alla dessa jävla pensionärer som ringde till henne och klagade hela tiden. Hon menade att detta var vårt fel. Att de klagade. Och det var inte första gången hon sa så. Ändå kunde hon, när hon hade sina bra stunder, faktiskt rekommendera oss att vi skulle säga till pensionärerna att de skulle ringa henne istället för att låta det gå ut över oss.  Vi skulle hänvisa till henne. Men när vi gjorde det så var inte det heller bra.

Jag pratade med hennes chef om hennes beteende, vilket jag nog skrivit om förut, och han menade att han aldrig sett den sidan av henne. Vilket ju var självklart, han var hennes chef och hon vågade väl inte bete sig så mot honom...

Att jobba i hemtjänsten är oerhört tufft. Det tar hårt både psykiskt och fysiskt men om man har en chef som bryr sig så klarar man mer och känner sig uppskattad. Jag vet eftersom jag haft andra chefer som faktiskt lyssnat och brytt sig. Och då går jobbet lättare.

Läste nånstans att det gjorts en undersökning om att det vi mest vill ha på jobbet är uppskattning av chefen. Lönen kom inte i första hand. Att kunna påverka sin arbetssituation är också viktigt.

Om jag var chef i hemtjänsten skulle jag ju veta precis hur det var att jobba där. Jag skulle också gå med i jobbet ibland för att på det viset låta pensionärerna se att jag faktiskt brydde mig om både dem och de anställda. Jag skulle hälsa på mina anställda ofta och uppmuntra dem, lyssna på dem och även ta med mig fikabröd. :-) Garanterat! Och jag skulle ta med mig deras åsikter högre upp till de där som absolut inte fattar vad det är frågan om och inte ge mig så lätt förrän de lyssnade. Så det så!

De flesta enhetschefer är före detta sjuksköterskor så de har ju nån gång jobbat i vården, en gång för längesen. Men kanske inte i hemtjänsten. Det är en viss skillnad.

Nu tänkte jag bjuda på en sång från Assasins Creed 2. Ett av Viktors favoritspel. Jag älskar musiken till spelet och lyssnar ofta på den. Denna sången är en av mina favoriter. Både sorglig och vacker. 

Ha det bra. Kram! 

Febrig början på nya året

Det har varit rätt magert med skrivandet här på bloggen under en tid och en förklaring är att jag har haft en massa annat att pyssla med och jag har ganska många nyhetsprogram som jag följer via webben vilket också tar en del tid. Det blir bara tid för ett eller annat inlägg på Twitter. :-)

Ledigheten över jul och nyår, som jag tänkte skulle bli så trevlig men som istället blev fylld av sjukdom och trötthet, är slut. Imorgon börjar praktiken igen. Om jag nu orkar gå dit. Jag har bara varit feberfri sedan igår och kombinationen feber och Fibromyalgi är ingen bra grej.

Musklerna är så överansträngda att det lätt blir kramp i dem så fort jag rör mig och igår fick jag äta smärtstillande just för att den sortens värk var så jobbig. Men idag känns det bättre.

Själva julen var jättefin och mysig. God mat och trevligt sällskap när jag hade mina barn hos mig. Och vovven förstås. :-)

Önskar alla ett jättebra 2013!


Kram!

En härlig torsdag

Idag har jag och Carina deltagit i en intensivkurs med David Fryxelius i hur man lär sig hantera församlingens hemsida. :-) Jag var på plats på min praktik från strax före nio imorse och grejade med lite av varje fram till lunch. Bland annat har vi nu flyttat våra Minneslådor till Ullerudsgården för där ska bli nån slags kurs med temat demens eller hur det var så de behövde lådorna. De kommer att få stanna där för det är ju där de kan användas bäst. Jag åt alltså lunch där idag, killarna här hemma fick klara sig själva. ;-) Sen var det alltså "datakurs" mellan 14-16 ca. Jag var inte hemma förrän klockan var runt halv fem! Och jag var inte så väldigt trött heller när jag kom hem!

Ibland har jag såna där dagar då jag orkar så mycket mer än jag tror och även om det låter dumt så får det mig att känna mig som en människa igen. Ack!

Att ha fibro, eller andra liknande sjukdomar, gör att man väldigt sällan känner att kraften räcker till ens de lättaste saker. Men såna dagar som jag haft idag, och har fler och fler av nu för tiden, är så underbara, så minnesvärda och gör mig så lycklig att jag kan leva på det tills jag har nästa. För nåt som jag faktiskt kan hoppas på numer är att jag får fler av dem.

Jag får energi av att ha såna dagar. Det låter kanske konstigt men jag blir så inspirerad när jag kan vara med, när jag kan delta och när hjärnan kan ta in det som sägs och jag orkar tänka klart. Plus att kroppen inte alltid reagerar med extra värkande muskler. Men nu för tiden är jag heller inte lika spänd i olika situationer. Jag har liksom funnit mig mer tillrätta i livet och sträcker på ryggen och vågar mer.

Så jag tänker njuta en stund till av det för det är så jäkla härligt! :-)

Kram!

Internationella Fibromyalgidagen 12 maj

Som rubriken säger så är det den internationella Fibromyalgidagen idag. Jag hoppas att den uppmärksammas på många ställen och att framförallt anhöriga till människor med fibro, friska människor överhuvudtaget, tar chansen att lära sig vad det innebär att ha just denna sjukdom. Okunskap är ett stort problem. Och motviljan att försöka förstå nånting som inte syns på utsidan men som finns i varierad styrka på insidan och ibland bryter ner en totalt. 

En sjukdom som fortfarande många avfärdar med att det är påhittat. Men varifrån kommer värken i kroppen då? Och en sak till; hur man upplever värken och sjukdomen i sig beror på vem man är som individ. Vilket också gäller för en hel drös andra sjukdomar faktiskt.

Det är svårt att förklara hur fibromyalgi påverkar utan att bli väldigt långrandig för det har nämligen inverkan på i stort sett allt i ens liv. Hur man sover, om man orkar motionera, vilken mat som passar den numer extremt känsliga magen, koncentration, tålamod... ja i stort sett allt. Fibron är med överallt.

Det svåra är att liksom hitta sig själv igen när man fått fibro för den person man var förut finns ju nästan inte längre. Man har blivit en annan person med helt andra behov än förut. Det påverkar också ens självkänsla och självbild. När man inte längre känner igen sig själv så tappar man fotfästet för ett tag. Och det kan ta lång tid innan man kan förlika sig med att man inte längre är den starka och energiska människa man en gång var. Jag jobbar fortfarande på det även om jag kommit en bit på väg. Man blir arg och frustrerad när ingenting fungerar. Och om/när man blir misstrodd mitt uppe i allt blir det ju förstås ännu värre.

Dagen efter hyllskruvandet med diverse möbelflyttning så fick jag mjölksyra i nacken och axlarna av att diska. Allt har fått stå som det blev från i måndags för jag måste vila så att musklerna orkar med nästa omgång. Och nu har jag ju också ägnat mig åt Isac och då blir det han som får min uppmärksamhet och min energi. Det är ju också så jag vill ha det. Möblerna står ju kvar, de springer ingenstans, och att umgås med honom ger mig en hel del annat. Han är medicin på många sätt. En levande varelse som behöver mig en stund. Och framförallt så får jag motion vilket jag ju också behöver.

Och på tal om Isac så fick han stanna en natt till. Han skulle ju ha hämtats igår men tåget som matte skulle åka med blev så försenat att det var lika bra att han fick stanna. Det är så tråkigt att sitta uppe och vänta och vi visste inte hur sen hon skulle bli. Han ligger just nu i soffan som en slöfock. :-)

Det var rätt kallt imorse när vi var ute, det blåste friskt, men det regnade inte som tur var. Solen var faktiskt framme. Igår såg jag att häggen är på väg att börja slå ut. Det känns konstigt att se det när man går där påpälsad som vore det i november. Luktar gott gör det också. Och när man är ute sådär tidigt på morgonen så har man endast fåglarna till sällskap. Ytterligare en fördel med att gå ut tidigt även om det tar emot när man kravlar sig ur sängen. Även spirean är på gång, det såg jag igår när jag gick förbi ett hus där de hade en spireahäck. Så trots att det ibland inte känns så är våren här. Kommer värmen och solen ovanpå all denna blöta så kommer allt att explodera i blomning.

Ha en jättebra dag och om ni känner någon med fibromyalgi så tänk på och respektera den personen lite extra. Passa på att lära er om den osynliga (men dock så närvarande) sjukdomen.

Kram!


PS.
Hittade denna länk för ett tag sen. Nyttig läsning för alla tvivlare.

http://www.maritasimring.se/fibromyalgi.htm

Bilden är tagen härifrån.











PS2. Anledningen till att Fibromyalgidagen är just den 12 maj har jag hört beror på att Florence Nightingale föddes den 12 maj (1820) och det sägs att hon var drabbad av just fibromyalgi.Hon var ju sjuksköterska och även utbildad diakon (enligt Wikipedia).

Florence Nightingale (1820-1910)

Rubrikpanik!

Kom inte på nån bra rubrik idag och jag har grunnat så det knakat i hôvvet. ;-)

De senaste två dagarna har kännetecknats av värk. Och jag kan väl tillägga att det var mer som VÄRK liksom... med stora bokstäver. Men det är ju min mindre trevliga kompis Fibro som lägger sig i och stör med jämna mellanrum som sagt. Och nu har det varit kallt, jag har gått och huttrat och spänt musklerna. Då är det kört direkt. Vilket bevisar att mycket av min inre stress, som ofta fick mig att gå och vara spänd mest hela tiden, har släppt betydligt eftersom jag nu för tiden inte har så kraftig värk som förr. Förutom nu då, i och med kylan. Så det gäller verkligen att pälsa på sig rejält.

Igår eftermiddag var det stormöte. Det var jag och Carina, min coach, socialsekreteraren och den arbetskonsulent som nu ska ta över där min coach avslutat. För nu är jag inte längre inskriven i nåt projekt, den tiden gick ut i somras, så nu är det endast kommunen som är ansvarig för mig. Och som ska se till att jag rehabiliteras tillbaka till ett eventuellt jobb framöver. Nu får jag som tur var stanna där jag är i och med att det funkar så bra och för att jag kommit såpass långt med timmar och så. På ett år har det hänt mycket. Det är faktiskt så jag är förvånad själv. Och glad förstås.

Arbetskonsulenten är jättemysig och har bra inställning till det här med praktikplatser och varför man ska ut och testa sig själv. Att man hela tiden måste kunna styra själv när det gäller hur mycket man ska pröva. Och att också våga testa sig, våga pressa sig lite, för att se hur mycket man faktiskt orkar.

Det är ju viktigt att man känner en mening med det man gör. Att vara på en praktikplats endast för att komma upp i ett visst antal timmar är ju inte kul. Man måste ju ha uppgifter som känns meningsfulla, att man fyller en funktion på arbetsplatsen. Så är det ju.

Från det ena till det andra...

Det skrivs och sägs mycket om en viss socialdemokrat nu för tiden... och jo jag har väl en uppfattning om det hela jag med. Samtidigt som jag tycker att vi är ju alla människor och gör fel ibland så måste ju till viss del just folk som hamnar inom politiken tänka lite extra på vad de gör. Förr eller senare blir de ju granskade.

Och jag har den uppfattningen att de ska bete sig lite som föräldrar ska inför sina barn. Föregå med gott exempel. För precis som barn måste kunna lita på sina föräldrar så måste folket kunna lita på att politikerna faktiskt inte bara pratar skräp utan står för det de säger. Och inte säger en sak men gör en annan. Detta med hans privata ekonomiska dilemma är dock inte mitt enda problem med just herr Juholt.

När jag såg hans första maj-tal så var jag så upplyft och tänkte att nu äntligen kommer nåt att hända. Nu kommer det en opposition som heter duga. Nästan som på Palmes tid. :-) Men när saker läckte ut om skuggbudgeten blev jag rejält besviken på hur de tänkt sig den. Så jag kan säga att jag är nog mest besviken på honom i detta fallet. Som om allt det han stod och pratade om på första maj inte var värt ett dugg. Suck.

Nåja vi får väl se hur det går. Gudrun Schyman anser att han kommer att klara sig helskinnad ur detta på grund av att han är man. Och jag kan nog tycka att hon har en poäng där. Tänk hur länge som Mona Sahlin fått den där uschla Tobleronen slängd efter sig. Den glömde minsann inte folk även om många gubbar fifflar med mycket större saker än en chokladbit och lite blöjor. Hon hade väl parkeringsböter också har jag för mig. Men ändå...

Här är Gudrun Schymans artikel på SVT

Om nån är intresserad. :-)

Jag satt och letade efter låten Friday on my mind med Easybits, jag har haft med den en gång förut men tänkte ta repris för det är ju fredag. Fann då en version med Gary Moore, som förresten gick bort tidigare i år 59 år gammal, men såg i detsamma en annan låt som jag verkligen gillar med honom som jag lägger in här istället. Så nu blir det mjosik. :-)

Ha en bra fredag. Kram!

Konsten att koka vaniljsås och att "motvärka" fibro

Visst är det för träligt att koka vaniljsås... Den bränner ju vid på en sekund så man får ju vispa ihjäl sig för att den inte ska sätta sig fast i grytan. Stånk! Vi har lite paj kvar så jag gjorde lite mer vaniljsås förut så vi skulle ha en skvätt till pajen. Jag vispade för allt jag var värd men tji fick jag, det blev bränt i botten. Nu klarade sig själva såsen, tror inte den tog smak, men ändå. Kanske ska börja med att köpa färdig, sån där de har i kyldisken... men det blir inte riktigt samma sak... och dyrt blir det också.

Apropå gårdagens inlägg om den där snubben från Australien och att jag skrev ut hela hans namn... det var inte illa menat. Tanken slog mig nämligen att nån kanske skulle tycka att jag var lite elak. Men jag tror knappast att någon som läser här är bekant med honom. Eller? Inte att han själv läser här heller. :-) Inget ont om Mr Williams. Han tog en rövare som inte lyckades. Och det får ju han stå för. Det knepiga är hur någon kan, genom att läsa min profil på Skype, komma fram till att henne måste jag få kontakt med. Där står nämligen endast mitt namn, min ålder och vilket land jag bor i.

Men vi fungerar ju alla olika. ;-) Friskt vågat, hälften vunnet som det heter. Fast det stämde ju inte i detta fall då.

Idag har sommaren gjort visit. Det var så varmt förut att man kunde tro det var juli eller så. Men istället står det ju snart oktober i almanackan. Jösses vad dagarna går fort. Jag och min fibro har kommit rätt så bra överens den senaste tiden. Nog för att den försöker golva mig ibland men den vinner inte lika ofta nu för tiden för jag har fått verktygen att motverka. Eller motvärka kanske jag ska säga. ;-) Jag har ju ständigt värk, den molar i bakgrunden, som en kuliss ungefär, men den är inte lika övertagande som förut. Trött blir man ju av att ha ständig värk men det finns så mycket som gör mig glad att allt ändå känns så mycket lättare att stå ut med.

Kort sagt; det är så skönt att äntligen kunna känna sig som en människa igen efter att ha levt som i ett mörkt hål väldigt länge.

Nu ska jag kolla in länkar till nåt som heter Jonssons Onsdag. Nåt som Adde skickade till mig igår kväll. Det var nåt med Galenskaparna men jag hade aldrig hört talas om det förut.

Och nu har vi kommit fram till kvällens sportsändning. Kanske nåt för dig Kjell? ;-)

Ha det gôtt. Kram!

Fibromyalgidagen 12/5

Idag vill jag uppmärksamma alla på att det är Fibromyalgidagen. En viktig dag och även en väldigt viktig och riktig (och sedan länge godkänd och med diagnosnummer) sjukdom. Den syns kanske inte på utsidan men vi som är drabbade känner den desto mer.

Andra nyheter... datorn har kraschat igen. Den är förmodligen på väg att lägga av helt men datordoktorn har inte tid att göra nåt åt det hela än på ett tag så vi ska testa att formatera den igen och hoppas på att den håller längre än den gjorde nu; fyra dagar. Suck.

Fick också besked från min handläggare på socialen om att jora, normen har höjts i år för försörjningsstöd. Jag frågade nämligen för det märks ju inte ett skvatt på den summa jag får. Jo jag har ju barn så jag får ju en ökning på... håll i er nu...

135 kronor i månaden! Vad i hela friden ska jag köpa för dessa pengar? Det är ju så mycket så jag blir ju alldeles snurrig. Ska försöka samla ihop mig efter detta glädjefnatt. Ugh!

Om jag inte haft barn vad hade jag fått då... 35 kronor kanske.

Nej det fattas några siffror i den höjningen för att det faktiskt ska märkas att det är en höjning. Jag trodde de skulle räkna ut hur mycket maten faktiskt kostar men det fick bara bli i mina drömmar det. För att det ska märkas skillnad och vara meningsfullt att höja normen så får de allt lägga på minst en femhundra kronor. Minst.

Sen har jag hört att Borg vill höja barnbidraget. Mhm... det hjälper inte alla oss som lever på försörjningsstöd. Vi får inte mer ändå. Som jag sagt förut; om socialen slutar räkna barnbidraget som en inkomst (det är ju lika för alla som har barn: ett bidrag) så kanske de barn vars föräldrar lever på stöd kan köpa dem kläder och annat själva istället för att andra (ex vuxna barn i familjen) ska behöva köpa dem.

Nä ja ä inte bitter... jo lite kanske. Men bara en liten stund för idag har jag tagit på mig en t-shirt med texten: Don't be negative. Så då kan man ju inte gå omkring och vara sur och så... :-)

Ha en härlig dag! Kram!

Förgäves kostymletande...

Idag har vi tryckt affischer inför påskuppropet. Dessa ska nu sättas upp på lite olika platser för att folk ska bli uppmärksammade på det. Det är ju så att annandagens gudstjänst blir en del av påskuppropet, vilket blir en lite annorlunda gudstjänst än vanligt. Det bästa tycker jag är att det hela är i Folkets Hus (numera Kulturhuset) för det känns nog lättare för allmänheten att komma dit om det inte är i kyrkan. Jag menar att även om man inte är en endaste liten gnutta religiös så kan man gå dit för den goda sakens skull.

Alltihop avslutas med sopplunch i och med att det håller på mellan 11-13. Jag tycker det ser ut att bli ett bra upprop. :-) Hoppas det kommer mycket folk.

Det senaste inom sjukförsäkringen som den där Kristersson klämt ur sig är ju inte mycket att ha. Men han kände väl att han var så illa tvungen att säga nånting. Och då drog han liksom bara till med nåt. Känns det som. För det känns inte som om det är så mycket tanke bakom utan det är bara lite pillande i den stora röra som är sjukförsäkringen.

Men för att tala om nåt helt annat... Carina hämtade upp mig för en stund sen för vi skulle åka till den lokala teaterföreningens kostymförråd för att ta oss en titt på lite kläder. Vi letar inför den stora födelsedagsfesten vi ska ha nu i maj. Förra veckan träffade vi en kvinna som brukar vara med och underhålla på dessa kalas och hon har en Selma-klänning i sin ägo. Det vill säga en sån klänningsmodell som Selma Lagerlöf hade på sin tid. Denna föreslog hon att jag kunde låna om vi inte hittar nåt annat för vi har samma storlek hon och jag. Spännande. Jag lovar att försöka lägga in foton på oss i full kostymering när det är dags för kalas. :-)

Vi fann inga kläder i det förråd vi kollade på förut så Carina ska ringa teatern inne i stan ifall vi kan få hyra där. Vi letar ju efter tidstypiska kläder från 20,30,40,50-talet. Och om Selma-klänningen används så blir den ju allra äldst. Jag vill nämligen ha nåt som är lite äldre, kanske 20-tal men det går ju bra med äldre. Vårt äldsta födelsedagsbarn är nämligen född 1908. :-) Carina vill eventuellt ha nåt från 50-talet.

Tanken är också att vi ska ta emot och välkomna födelsedagsfirarna klädda i dessa tidstypiska kläder när de anländer. Sen blir det musik och sång, låtar som jag har letat upp, och som också är lite tidstypiskt för olika decennier. Allt går ju ut på att det blir som en minneskavalkad. Det är mycket på gång nu men det känns så himla roligt.

Imorse tänkte jag på, när jag duschade, att det fanns en tid då jag inte orkade duscha utan att behöva vila mig en lång stund efteråt. Och det var inte längesen faktiskt. Så det känns helt fantastiskt att jag numer orkar göra så mycket, vara med på så många olika saker och umgås med folk. Men det är faktiskt en sak som jag inte avslöjat och som kan ha nåt att göra med min förbättrade hälsa.

I höstas upptäckte jag att jag hade krombrist. Av en fåfäng tillfällighet så fick jag i mig en slags kaffe som var berikat med krom. Och min hjärna vaknade till nåt så enormt! Jag trodde först det var endast en tillfällig uppsving i min hälsa och att det berodde på koffeinet (det var rejält med koffein i detta kaffe) men efter ett tag märkte jag att det höll i sig även om jag inte drack kaffet varje dag. Jag kollade vad krom var bra för och hur brist på detta visade sig. Jackpot!

Sen köpte jag kromtabletter och sen dess har jag ätit dessa, en varenda dag. Och min hjärna är pigg som aldrig förr. Min fibro gör mig ju trött ändå ibland men inte alls på det viset som förut, innan jag åt krom.

I och med att jag ändå kan ha piggare perioder så var jag ju tvungen att avvakta och vänta för att se om det faktiskt var sant. Och i och med att jag nu ätit krom sen i höstas så vet jag att det inte är en tillfällighet att min hjärna äntligen fungerar. Mycket bättre än förut i alla fall. Och det har tagit bort mycket av den där hemska trötthet som kunde drabba mig då och då. Jag kan koncentrera mig när jag läser, skriver och när jag pratar. Jag blir heller inte lika trött när jag har folk omkring mig. Jag tycker det är roligt att prata med folk numer i och med att det går lättare , det orkade jag inte förut. Orkade liksom inte koncentrera mig på nånting utan ville helst sitta tyst och inte behöva delta.

Så nu har jag avslöjat och delat med mig av min lilla hemlighet. :-)

Ha det bra! Kram!