Dags att inse att hösten är på gång

Tiden har rusat iväg de senaste veckorna. Skolterminen har startat och nu är semestern slut för Adde, han är på väg tillbaka till Stockholm. Och Viktor känner sig lite övergiven. Dock sa storebror att han skulle försöka komma hit oftare så vi kanske får se honom även under hösten och slipper vänta ända till jul. 

Från och med nästa vecka ska jag öka mina timmar på praktiken. Det känns bra, jag är redo för det.

I måndags hade vi möte med Ingrid (Sensus) och Tina (Bilda) för det finns fortfarande saker kvar att göra när det gäller utställningen och boken. Den sprids över landet så mycket det går. :-) Det känns väldigt kul.

Hösten känns spännande med en massa nya möjligheter och jag välkomnar detta med glädje. För ju starkare jag känner mig och ju mer jag lär mig desto närmare har jag ju till ett jobb på riktigt liksom. Med lön å allt. Tänk bara! :-) För även om min socialsekreterare är väldigt trevlig så vore det allt skönt att slippa behöva ha kontakt med henne. Och nu när jag är anmäld på AF (min arbetskonsulent ville ju det) så finns jag ju med i deras listor om det skulle bli nåt passande projekt som jag kan vara med i.

Vi får väl se hur det blir. Fram tills dess är jag så tacksam att jag har möjligheten att utvecklas och testa mig själv och se hur mycket jag orkar på en arbetsplats där jag trivs himla bra.

Kram!

Minns nån garnfesten jag hade för ett tag sen?

Nu är det dags för sockutställning! Lite sent egentligen för det var ett tag sen jag blev klar med dem och tog bilden. Men ändå.

Alla sockor är överlämnade till min mamma som får distribuera dem till eventuella frusna personer som behöver värma sina fötter. :-)

Ett problem som är löst och reportage i VF

Jag har äntligen förstått vad som hänt med redigeringsikonerna. Varje blogg har tydligen fått en egen landskod... ja alltså det står inte bloggens namn och .com nu för tiden utan landets egen kod istället. Nämligen .se. Och då funkar inte redigeringsikonerna. Jag fann till slut svar på detta och det var andra i samma situation som skrivit till ett frågeforum om det.Varför det är på detta viset stod det dock inte.

Men. Nu verkar det vara så att varje gång jag loggar in på bloggen så måste jag ställa om det igen så att det blir rätt. Suck. Jag ska alltså lägga till ändelsen .com/ncr som betyder no country redirect för att kunna få ha kvar mina redigeringsikoner. Men att behöva göra det varje gång är ju bra trist. Och som sagt; vad är det för orsak till att den funktionen bara försvunnit? Fler frågor som vi aldrig får veta svaren på.

Det är mycket som händer runt omkring mig just nu. Även om en del kanske inte tycker att det är så märkvärdigt så är det det för mig.

Igår kände jag mig väldigt trött. Jag hade ledig dag. Det var så mycket jag skulle ha velat göra men orken fanns inte. Inte lusten heller. Jag kände mig som ett utskitet äppelmos. :-) Och när man har så pass många bra dagar så känns det lite trist att just den lediga dagen blir sån. Det är tyvärr väldigt vanligt att det blir så.

Jag kände det som om jag ville ropa stopp och belägg nu tar vi paus! Och sen skulle jag ha velat ha en liten stuga alldeles för mig själv där jag kunnat sitta ute i solen och gonat mig hela dagen. Utan att behöva göra nånting mer. Inte en människa i närheten. Det hade varit som att stoppa in sig själv i en bubbla av lugn och ro. Ingen telefon, ingen dator, bara naturen och alla fåglar.

Men det gick ju inte. Det finns ju alltid nåt man ska göra menar jag. Och nån liten stuga har jag ju inte heller.

Hade möte med arbetskonsulenten idag och när jag talade om hur jag kände igår så menade hon att jag måste lyssna på kroppen och göra som den vill. Dra mig undan när jag känner att jag behöver det. Men om det inte går då? Om man faktiskt måste vara tillgänglig i alla fall?

Hon sa också att även roliga saker kan vara stressande och det vet jag ju. Och det är svårt att bromsa när det är roligt och går bra. Men jag måste göra det ändå. Måste alltid tänka på mig och min hälsa så att jag inte ramlar ner i eländet igen. Jag tror också att de egna kraven man ställer på sig är mycket högre än andras.

Men jag vill ju så mycket... tyvärr så får jag, precis som igår, helt enkelt acceptera att jag måste lägga ner. Måste vila och försöka njuta av den vilan så att den blir effektiv. Lätt att säga men svårare att göra.

Igår var intervjun inne i VF. :-)

Här är länken

Ha en bra kväll. Jag och Viktor ska väl äta chips och se på nån stollig film som vanligt. :-) Kram!

Apropå stolligt... Här kommer lite galna katter. Jag har snöat in fullkomligt på Youtubefilmer av djur som är gulliga eller tokar sig på nåt vis.Så det lär nog bli fler som kommer in här.

Vandring i snålblåst

På förmiddagen idag åkte jag och Carina till kyrkogården för att kolla lite inför Stilla Dagen som jag skrev om sist. Det var fruktansvärt kallt, det blåste snålt och vi skubbade runt där och huttrade oss fram. Rundan som vi tänker använda till meditationsvandringen avverkades i rask takt och så värst meditativ kändes den ju inte. Carina fotade alla ställen där vi ska placera olika dikter med diverse budskap. Och det gjorde hon för att jag ska kunna sätta ut dikter som passar just där. Då kan jag kolla på bilderna och pussla och pyssla.

Jag fotade Carina när hon fotade... :-)













Medan hon koncentrerade sig på att fotografera de träd där vi ska sätta fast dikterna tittade jag mer på andra träd. Det finns så enormt gamla träd på kyrkogården och jag tycker de är så fina.

Detta är en tallgren som vrängt sig och liksom lagt ner sig mot marken.





























Under eftermiddagen hade vi möte med min socialsekreterare och arbetskonsulenten, så idag har min praktiktid faktiskt varit hela fem timmar. Men jag har ju inte varit så väldigt aktiv hela tiden. Jag och Carina har suttit och pratat en del. Dels om sånt som jag ska jobba med nu när hon åker på en kortare semesterresa i mitten av nästa vecka och dels pratade vi om lite annat smått och gott. Bland annat sånt som rör hennes arbete som diakon. Ibland har diakoner svårare uppgifter än socialsekreterarna. Men det är det nog ingen som vet om...

Vi diskuterade också om jag skulle skaffa ett särskilt mailkonto som kan finnas med i boken. Som det såg ut först så stod det Carinas mail (svenska kyrkan), ifall nån ville komma i kontakt med mig. Och vi kom fram till att det kunde vara bra med ett helt nytt konto, som inte var mitt privata, OM det nu faktiskt är nån som vill komma i kontakt med mig. Det var ju det också. :-) Så nu har jag gjort det.

När jag var liten och sprang runt på kyrkogården (ja jag gillade att vistas här vilket jag nog nämnt förut) så tyckte jag den här var liksom en önskebrunn där man kunde slänga i en slant och önska sig nåt. ;-) Och då var det ju vatten i förstås.

Jag prövade aldrig dock...

Kram!

Hej å hå!

Nu är jag tillbaka igen. Med nya krafter får vi förmoda. Jag tog lite ledigt även från bloggen under helgerna, tyckte det var rätt okej att göra det. Inte mycket händer ju när det är helg. Man träffas och äter och pratar och har trevligt till långt in på natten ibland. Det blir väldigt lite tid till att blogga då. Sen tror jag knappast att nån är intresserad av att läsa om all mat och sött klet som jag ätit heller... hehe... Men nu är det slut med ätandet, ja inte av vanlig mat men allt annat bôs (gôtt bôs) som man stoppar i sig på jul.

Och när jag blev helt ensam här hemma så blev jag så trött. Vilket kanske var vad jag behövde också men det var lite trist när det var så mycket som jag hade tänkt pyssla med i min ensamhet.

Upptäckten av att jag behöver folk omkring mig för att hålla mig pigg var förvånande. Om jag ska förklara så kan jag säga att jag blir som en sån där lampa inne på offentliga toaletter. En sån där som känner av rörelse och som då tänder sig och förblir tänd tills personen gått ut. Då slocknar den efter ett tag. Precis sån blir jag! I alla fall nu för tiden, kanske inte så mycket förr när jag mådde som sämst för då var jag mest släckt.

Jag orkade inte läsa som jag hade tänkt, inte förrän alldeles nu i helgen då satte jag igång och blev fast i det, utan istället flyttade jag in i den lilla staden Capeside och lärde återigen känna de som bor där. Tittade alltså på serien Dawson's Creek igen. (Såg på den för ett par år sen för första gången, följde den inte när den gick på teve.) En fantastisk serie som handlar om några ungdomar och deras liv, upplevelser och val fram tills det att de växer upp och börjar sina respektive vuxna liv. Det handlar om Dawson, Joey, Pacey, Jennifer, Jack och bitvis också Jacks syster Andie. Min absoluta favorit av dessa är Pacey. En kille som verkligen får kämpa för att ta sig genom tillvaron. Han är dålig i skolan, blir ständigt nedtryckt av sin far och skämtar oftast bort sitt elände. Man kan inte låta bli att ta honom till sig liksom. Han spelas av Joshua Jackson och han är anledningen till att jag började se på Fringe. Som sagt var... :-)

Nåväl. Idag har jag börjat mitt "jobb" igen efter ledigheten och det känns väldigt bra att allt är igång igen. Skolan börjar imorgon och Viktor, som varit hos mig i helgen på grund av att Adde kom på besök - detta ville han ju inte missa - är kvar hos mig fortfarande men blir hämtad under eftermiddagen för det är hans pappa-vecka nu egentligen. Så nu blir det ordning på torpet efter allt hattande hit och dit. Han var nämligen lite grinig över att behöva flänga fram och tillbaka, och tjurade när väskan skulle packas, men när han fick höra min förklaring så gruffade han lite men fick lov att erkänna att jag hade rätt. Det berodde ju delvis på hans pappas jobb och delvis på att Viktor själv vill vara här när storebror är i faggorna. Och då kan det bli lite joxigt. :-)

På onsdag har vi möte igen angående diktboken. Den är på gång som sagt och det blir ett tryckeri på Gotland som vi kommer att använda. Ett tryckeri som Sensus brukar använda till sina böcker. Tror inte jag sagt det förut. Så när boken väl är tryckt och vi fått den i våra glädjefnattiga händer så kommer jag att göra en del reklam för den här på bloggen. Vi vill sprida den hej vilt nämligen. ;-) Nåja så värst vilt kanske det inte blir via bloggen, men ändå.

Hade ett möte förra veckan, här hemma i mitt kök faktiskt i och med att jag var ledig från praktiken, med arbetskonsulenten (som heter Madelene) och vi pratade igen om detta med att jag har så många universitetspoäng och att jag skulle kunna få ihop till en slags examen. Då kunde jag använda mig av denna examen framöver i sökandet efter nåt akademiskt arbete kanske... ja man kan väl få drömma eller hur?

Hon blev förresten alldeles eld och lågor för ett tag sen när hon fick veta att jag läst på universitetet för det hade hon ingen uppgift om alls. Så hon frågade vad jag hade läst och när jag berättade det så menade hon att jag kanske inte behövde så många poäng från ett av ämnena för att kunna få en examen. :-) Detta ligger dock en bit in i framtiden men hon skulle kolla vilken studievägledare som kunde tänkas ha hand om den biten inom humaniora som är det område det gäller. Litteraturvetenskap och Svenska språket är de ämnen jag läste A,B och C-kurserna i. Det är bara (inte så bara förresten) uppsatserna kvar i båda ämnena. Och det kan ju vara intressant att veta hur jag kan göra för att få examen.

Jag skojade med Erika om att utifall jag blir professor på gamla dar då ska jag kalla mig för professor Balthazar Blom. Jag har alltid gillat den där rolige lille gubben. :-)



















Vi får se hur det blir. Från och med imorgon så ökar jag min praktiktid med en timme extra per dag. Ska bli spännande att se hur det går. :-)

Ha en fortsatt bra dag! Kram!

Joshua Jackson. En av mina absoluta favoriter från Dawson's Creek och Fringe såklart. Sätter in den bilden både för min egen skull och för Carinas... ;-)

Lövblåsning och en pratig onsdag

Nu blåser de löv här ute. Det låter väldigt mycket men det är rätt kul att titta på. :-) Lövblåsarna själva har ju öronkåpor på sig så de behöver ju inte lyssna på oljudet.

Jag har nyss kommit hem från en förlängd dag på praktiken. På förmiddagen hade vi möte med arbetskonsulenten och hon hade en del saker att ta upp som gäller min framtid. Hon var dock väldigt noga med att poängtera att detta låg långt fram i framtiden om jag säger så. Men att det var bra att tänka på redan nu så det fanns med i ens planering inför resten av tillvaron. Arbetsmässigt sett då. Fast allt hänger ju ihop. Mår man bra på och med sitt jobb så brukar resten av tillvaron också gå rätt bra. Så det måste kunna kombineras och då får man ha med det i planeringen för att försöka ordna sig ett värdigt och drägligt liv trots sjukdom och annat bôs.

Och jag har inte det minsta dåligt samvete för att jag erkände att jag helst inte vill behöva vända mig varken till F-kassan eller arbetsförmedlingen även om hon menade på att det var bra att använda sig av de fördelar som finns när och om man ska bli anställd. Att arbetsgivaren får pengar för att anställa så att det inte kostar denne så mycket. Och att jag då hade lättare för att få en anställning på 50 %. Men för mig innebär kontakt med dessa båda ställen en hel massa krav på mig som människa och ifrågasättanden av mig och de besvär jag har så jag är ännu lite tveksam. Måste nog komma upp i fler timmar än 8 i veckan först innan jag orkar tänka på det.

Hon sa också att om jag får ett arbete skulle jag kunna söka permanent sjukersättning för de procent som jag inte kan jobba. Om jag t.ex får ett jobb på 50 % och kan söka ersättning för 50. Jag sa till henne att det nog inte finns någon på F-kassan som kommer att godkänna min diagnos och hon sa att jag behöver ha nytt läkarintyg för detta. Suck. Så fort såna där saker dras upp så kommer den där gamla jobbiga känslan tillbaka igen. Av att vara misstrodd och dåligt bemött. Jag vet mycket väl att det inte behöver bli så nu igen men känslan har väldigt lätt att hitta tillbaka till mig för ett ögonblick. Och även om hon sa att jag kanske måste göra det som är jobbigt för att det i slutänden ska bli till nåt bra är jag lite tveksam till det.

Jag tänker inte gå till en läkare och tvinga mig själv att släppa allt det friska (igen) och gräva ner mig i min sjukdom bara för att få ett intyg på att jag har fibromyalgi och att detta gör att jag har en nedsatt arbetsförmåga. Jag ska bli trodd och lyssnad på och undersökt utifrån hur jag faktiskt mår nu och hur sjukdomen kan påverka mig och mitt eventuella arbete. Inget annat. Ska man verkligen alltid behöva spela teater för att bli trodd? Bara att få det tipset tycker jag visar på hur fel det har blivit när det gäller sjukvård och intyg.

Jag är stolt över att jag har kommit dit där jag är idag. Stolt över mig själv. Och ingen ska få ta det ifrån mig nu när jag äntligen känner så här. Oavsett om det anses behövas för att det ska bli bättre sen. Nix nej! Men vi får väl se hur det blir. Vi måste ha en slags planering i alla fall att visa upp för min socialsekreterare vid nästa möte.

Efter lunch blev jag intervjuad, som jag nämnde om igår. Vi ska träffas igen på fredag för då ska vi (jag och Carina) hjälpa till med tips om upphängning av utställningen då den ska sättas upp i Forshaga. Jag har ju inte sett lokalen alls förut så jag behöver ju dit och titta först innan jag kan ge tips. Och hon (diakonen) var mån om att dikterna kom till sin rätt. Jag ska egentligen vara ledig på fredag men vad gör man inte för konsten och kulturen! Då får jag väl också tillfälle att läsa igenom sammanställningen av intervjun och kolla av att det jag sa faktiskt var det jag sa. Hehe! Ja just det hon nämnde nåt om att ta en bild också, hon hade glömt ta med kamera idag. Då får man väl försöka visa sin vackra sida, var nu den sitter. ;-)

Vi pratade också lite om minneslådorna för hon ville veta vad jag startade med för slags arbete när jag började min praktik. Detta kom sig såklart av att vi pratade om hur jag hade mått när jag fick min praktikplats och hur jag mår nu och vad detta gjort för mig och min självkänsla. Vi pratade också om hur det kan gå till när jag skriver en dikt. Och jag sa att det kan vara en känsla, en tanke jag får när t.ex. borstar tänderna, lagar mat eller gör nåt annat sånt där vanligt och som jag måste skriva ner genast för om jag väntar tappar jag bort den. Eller också kan det vara en känsla som dyker upp genom att man tänker på något speciellt eller ser ett foto som inspirerar. Det kan skapas dikter på många olika vis. Alla sätt är bra tycker jag.

Hon frågade nämligen om jag var en sån person som liksom värkte fram mina dikter och det gör jag verkligen inte. Nog för att jag kan få kämpa lite om jag ska skriva födelsedagsverser eller andra rim men inte annars. Orden kommer till mig och om de inte gör det så släpper jag hjärnan fri en stund så den får vila och så kan det kanske dyka upp nåt bra senare. Så är det för mig.

Ha det gôtt! Kram!














PS. Om det är nån som undrar hur min ovetenskapliga undersökning går så kan jag säga att jag jobbar på den i tysthet. Den är snart klar att redovisas. :-) Om nån nu skulle undra menar jag...

Rubrikpanik!

Kom inte på nån bra rubrik idag och jag har grunnat så det knakat i hôvvet. ;-)

De senaste två dagarna har kännetecknats av värk. Och jag kan väl tillägga att det var mer som VÄRK liksom... med stora bokstäver. Men det är ju min mindre trevliga kompis Fibro som lägger sig i och stör med jämna mellanrum som sagt. Och nu har det varit kallt, jag har gått och huttrat och spänt musklerna. Då är det kört direkt. Vilket bevisar att mycket av min inre stress, som ofta fick mig att gå och vara spänd mest hela tiden, har släppt betydligt eftersom jag nu för tiden inte har så kraftig värk som förr. Förutom nu då, i och med kylan. Så det gäller verkligen att pälsa på sig rejält.

Igår eftermiddag var det stormöte. Det var jag och Carina, min coach, socialsekreteraren och den arbetskonsulent som nu ska ta över där min coach avslutat. För nu är jag inte längre inskriven i nåt projekt, den tiden gick ut i somras, så nu är det endast kommunen som är ansvarig för mig. Och som ska se till att jag rehabiliteras tillbaka till ett eventuellt jobb framöver. Nu får jag som tur var stanna där jag är i och med att det funkar så bra och för att jag kommit såpass långt med timmar och så. På ett år har det hänt mycket. Det är faktiskt så jag är förvånad själv. Och glad förstås.

Arbetskonsulenten är jättemysig och har bra inställning till det här med praktikplatser och varför man ska ut och testa sig själv. Att man hela tiden måste kunna styra själv när det gäller hur mycket man ska pröva. Och att också våga testa sig, våga pressa sig lite, för att se hur mycket man faktiskt orkar.

Det är ju viktigt att man känner en mening med det man gör. Att vara på en praktikplats endast för att komma upp i ett visst antal timmar är ju inte kul. Man måste ju ha uppgifter som känns meningsfulla, att man fyller en funktion på arbetsplatsen. Så är det ju.

Från det ena till det andra...

Det skrivs och sägs mycket om en viss socialdemokrat nu för tiden... och jo jag har väl en uppfattning om det hela jag med. Samtidigt som jag tycker att vi är ju alla människor och gör fel ibland så måste ju till viss del just folk som hamnar inom politiken tänka lite extra på vad de gör. Förr eller senare blir de ju granskade.

Och jag har den uppfattningen att de ska bete sig lite som föräldrar ska inför sina barn. Föregå med gott exempel. För precis som barn måste kunna lita på sina föräldrar så måste folket kunna lita på att politikerna faktiskt inte bara pratar skräp utan står för det de säger. Och inte säger en sak men gör en annan. Detta med hans privata ekonomiska dilemma är dock inte mitt enda problem med just herr Juholt.

När jag såg hans första maj-tal så var jag så upplyft och tänkte att nu äntligen kommer nåt att hända. Nu kommer det en opposition som heter duga. Nästan som på Palmes tid. :-) Men när saker läckte ut om skuggbudgeten blev jag rejält besviken på hur de tänkt sig den. Så jag kan säga att jag är nog mest besviken på honom i detta fallet. Som om allt det han stod och pratade om på första maj inte var värt ett dugg. Suck.

Nåja vi får väl se hur det går. Gudrun Schyman anser att han kommer att klara sig helskinnad ur detta på grund av att han är man. Och jag kan nog tycka att hon har en poäng där. Tänk hur länge som Mona Sahlin fått den där uschla Tobleronen slängd efter sig. Den glömde minsann inte folk även om många gubbar fifflar med mycket större saker än en chokladbit och lite blöjor. Hon hade väl parkeringsböter också har jag för mig. Men ändå...

Här är Gudrun Schymans artikel på SVT

Om nån är intresserad. :-)

Jag satt och letade efter låten Friday on my mind med Easybits, jag har haft med den en gång förut men tänkte ta repris för det är ju fredag. Fann då en version med Gary Moore, som förresten gick bort tidigare i år 59 år gammal, men såg i detsamma en annan låt som jag verkligen gillar med honom som jag lägger in här istället. Så nu blir det mjosik. :-)

Ha en bra fredag. Kram!