Påsklovsvecka

Tiden går så fort så fort... fast egentligen går den ju inte fortare även om man tycker så ibland. Det beror ju alldeles på vad man gör för nåt. Och hela påskhelgen har varit fylld av trevligt sällskap, matlagning, ätande av den lagade maten, fikastunder, godis och så vidare. :-) Datorn har jag inte hunnit sitta så mycket vid och det gör ju inget för det där finns det ju tid för ändå så småningom.

När jag kom hem från praktiken idag hade jag fått ett vykort från en helt okänd person. Vid en snabb läsning verkade det nästan som om det var en utskällning jag fått men när jag läste mer noga förstod jag att det inte var så. Men skrivaren uttryckte sig rätt så buffligt i sin omtanke.

Efter den vanliga inledande hälsningsfrasen låter det så här...

"Jag blir bitter över att läsa om dig i VF. Du har säkerligen hela käften full av amalgam och/eller är riktigt tungmetallförgiftad. Jag sponsrar dig med 1000 kronor om du själv lägger till 500 (jag vet din sits!) för en hårmineralanalys - för att se hur i helvete det står till inom kroppen, hos Näringskällan (www.alternativet.com)..."

Sedan lägger han (för det var en han) till i ett PS "INGENTING ÄR KRONISKT! BS (bullshit är vad det är)."

Han hade tydligen själv (enligt vad han skrev) en massa diagnoser och väntade på sin analys. Plus att han minsann tänkte bli frisk. Bra för honom med den inställningen, heja på! ;-)

Jag fick alla hans uppgifter (namn, adress, tel nr, mail) så om jag ville kunde jag kontakta honom.

Men håll med om att man vid första anblicken nästan kan tro att han vill skälla på mig?

Och visst kan det ju vara så att man har en massa skit i kroppen som gör att man mår dåligt. Eller har brist på nåt viktigt som behövs. Det var ju av en slump jag kom underfund med att jag behövde krom till exempel... Men okej. Om man nu skulle göra en sån där analys, nu säger jag inte att jag tänker göra det, och man får reda på vad man har för gifter och sånt i kroppen, vad händer sen? Jag var in och läste lite på den där sidan han nämner och efter analysen kan man kontakta en dietist som då ska tala om för en vad man ska äta beroende på vad man ska åtgärda.

Hur mycket kostar den behandlingen? Jag tycker ju att det är jättebra att kanske få veta om man "bara" behöver rensa kroppen på gifter för att bli frisk men hur kan man göra det utan att plånboken blir väldigt tom? Även om jag gör en analys och den visar ett resultat med tungmetaller och sånt så kan jag förmodligen inte göra så mycket åt det just nu på grund av min dåliga ekonomi. Sen är det inte riktigt så enkelt heller när det gäller vissa sjukdomar. Ibland är kroppen helt enkelt för utsliten för att det ska gå att göra så mycket mer än att försöka få en dräglig tillvaro. Och jag anser inte att kronisk sjukdom är bullshit.

Och nej jag tänker inte anta hans erbjudande, om än det var välment. ;-)

Ute kvittrar fåglarna så tjusigt och våraktigt men jösses vad det inte är vår just nu. Blåst, regn och kyla är vad som bjuds när man sticker ut näsan. Jag hoppas verkligen att lördag den 21 april är en fin dag för då ska ju vi ha vår Må bra-dag och det är en del aktiviteter som ska vara utomhus. Man får väl hålla tummarna. Idag har jag för övrigt skrivit ut affischer och foldrar med info där folk ska kunna läsa om vad som händer under dagen. Viktor njuter av påsklov den här veckan. Och i och med det trista vädret så lär han nog inte lämna sin stol framför datorn mer än korta stunder. Då det är dags för mat... :-)

Igår fick jag ett mail från Carina där hon meddelade att nu finns jag, eller boken kanske jag ska säga, med på Seglora smedja. Lägger in två länkar här. En som går till första sidan och en som går direkt till bildspelet med dikterna.

Seglora smedja (skrolla neråt)

Seglora smedja/ Vägen upp


Drömmer vidare om vår, blommor och värme...  Kram! :-)

Bokmässan, here we come!

Ja det blev en svengelsk rubrik idag trots att jag egentligen inte tycker man ska blanda. Men ibland passar det så bra liksom.

Idag har vi haft möte med Ingrid från Sensus och Tina från Bilda. För att liksom planera lite angående fortsättningen med boken. Och det är så fantastiskt roligt att sitta med på såna möten för de har så många bra idéer och har många bra kontakter som kan användas för att sprida boken vida omkring.

Det var prat om allt möjligt men nåt som både jag och Carina blev alldeles stjärnögda av var ju förstås bokmässan i Göteborg i september. :-) Jora, vi ska dit också. Där fanns det några montrar att välja på. Värmlandsmontern, Svenska kyrkan, Sensus eller Bilda. Eller allihop. Vi får väl se hur det blir.

Seglora smedja är också väldigt intresserade av att göra reklam för både utställningen och boken. Jag återkommer till det längre fram. Och jag är fortfarande lite (positivt) svimfärdig av tanken att Mona Sahlin fick ett ex av boken när hon var i Karlstad under Livet värt att leva-veckan. :-)

För närvarande så har jag också mer vardagliga saker att tänka på. Nämligen att Viktor verkligen behöver ett par nya badbyxor. Jag var inne på klädaffären för att höra om de kanske hade några. Nja det var lite dåligt med det. De hade inte fått hem nya än. Förutom en sort från märket Björn Borg som var ljusblå och vitrandiga med rosa snöre i midjan.......... hm... När jag talade om det för Viktor så tittade han på mig med en förskräckt min och sa; vem vill ha badbyxor som ser ut så? Ja det kan man fråga sig. Expediten sa nåt om att de tidigare hade haft storblommiga, men det nämnde jag inte för Viktor. ;-)

Det fanns ytterligare en sort, de var inte så skarpa i färgen de var i en mörkare blå nyans, men de kostade 545 kronor. Och vem kan köpa ett par badbyxor som kostar så mycket? Inte jag i alla fall. Så de han har får duga åtminstone imorgon så får vi se om vi kan fixa nya under lovet.

Här kommer mer stolliga katter. :-)

Kram!

Bokrelease - ännu en magisk kväll

Igår var det ju dags för bokrelease i Kulturhuset i Deje och kvällen blev precis så trevlig som vi hade hoppats. Ännu bättre än vi hoppats, den var magisk och påminde till viss del om vernissagen i kyrkan i september.

Jag var nervös innan men när folk började ramla in så släppte allt och jag bara njöt av alltihop.

Solveig och Lennart (Carinas mamma och styvfar) hade ansvar för allt tilltugg respektive försäljningen av böcker. De är båda helt fantastiska och jag kan inte tacka dem nog mycket för det jobb de la ner.

Jag tycker att det är helt fantastiskt att få uppleva allt detta. Och jag trodde att jag skulle må dåligt idag, att fibron skulle ställa till det som den gjorde till viss del efter vernissagen då jag fick migrän dagen efter. Nu förberedde jag mig med Alvedon redan när jag la mig igår kväll. Sömnen blev det dåligt med inatt. Jag somnade gott och sov tre timmar och sen vaknade jag och var klarvaken. Det gick inte att somna om på en lång stund och då blev sömnen väldigt ytlig. Sånt som hade hänt under kvällen spelades upp som en film i huvet på mig och det var ju trevligt i och för sig men inte när man vill och behöver sova. :-) Jag vaknade också vid ett tillfälle av att jag skrattade högt. HA! Men jag minns inte vad jag drömde då. Förmodligen nåt roligt.

Jag gick iväg till praktiken även idag för jag kunde inte hålla mig borta. Egentligen skulle jag varit ledig i och med ansträngningen igår men jag ville så gärna dit just för att få dela och prata om upplevelsen av gårdagskvällen med de andra. Så jag laddade med mer Alvedon (dubbelt upp) och gick iväg. De andra hade för övrigt samma känsla av gårdagen som jag, att det var så trevligt och mysigt.

Och trots att jag har haft enorm muskelvärk och varit ganska trött idag så har det känts väldigt bra.













Här är jag i farten och signerar böcker...


























Tina Bergenbrink från Bilda, professor Bengt Starrin och kommunalrådet i Forshaga kommun; Angelica Rage. De höll alla tre så fina tal och Tina läste några av dikterna som hon hade som favoriter.

Fru kommunalråd köpte en hel hög med böcker för att dela ut till sina politikerkompanjoner. :-) Och det är faktiskt mig hon tittar på just där när hon säger det. Tina ser ut att tänka "hoppsan det var inte dåligt". ;-)

Carina pratade också lite om hur det varit från första början med min praktik och hur det utvecklats till vad det är nu.

Och jag vill tillägga att det är mycket tack vare henne som det gått så bra. Hon lät mig ta allt i min egen takt och uppmuntrade mig hela tiden så att jag vågade och ville mer än jag trodde att jag kunde. Du är bara bäst Carina! Och de andra på pastorsexpeditionen går heller inte av för hackor. ;-)

Här står hon iklädd sin diakonmundering, som hon brukar använda i officiella sammanhang, lite sammanbiten för ovanlighetens skull.











Kaos i köket. När jag kom hem hade jag fullt upp med att leta vaser till de blommor jag fick.












Så här blev det när jag äntligen fått tag i vaser.










Alla blommor behövde inte vas. Denna ljuvliga lilla bukett som kom från tjejerna i blomsteraffären satt i en oasis. Och precis som temat på diktutställningen där så toppades allt med en fjäril. ;-) Tjuuuusigt!




Det är förmodligen en hemsida på gång som ska höra till boken. Den är jag inte ansvarig för dock men jag återkommer till det när allt är klart.

På tisdag nästa vecka kommer en tjej från Värmlands Folkblad och ska göra en intervju. Det blir spännande. ;-)

Ha det gôtt! Kram från en lite sliten, trött men väldigt glad person.

ett litet PS... Jag tänkte en gång för längesen, då när jag var så arg på F-kassan och satt och mailade till en av de som var ansvariga för alla de avslag jag fått, att jag minsann nån gång skulle visa både honom och de där andra som trodde att de kunde göra så mot folk. Jag önskade då att jag på nåt vis, med mina ord, skulle kunna ta upp kampen, nå ut så att verkligheten som alla som är sjuka, utslängda ur sjukförsäkringen och fråntagna all mänsklig värdighet lever i, faktiskt kom fram och blev tydlig för alla att se

Jag är där nu. Jag har börjat gå på vägen som ger mig chansen till att påverka. Och detta gör att jag känner en styrka inifrån som kommer just från den platsen i mig som fått upprättelse.

Att kämpa för en sak tar tid, precis som det måste få ta tid med rehabilitering och möjligheten att bli frisk(are) men nu känns det som om det lossnat och rullar på åt rätt håll. I dubbel bemärkelse...

En riktigt bra dag - en sällsynt gåva att njuta av

Idag har jag en sån där dag som jag vill konservera och liksom kunna njuta av flera gånger om. En dag då jag inte känner mig sådär bedrövligt trött, inte har mer ont än det vanliga (förutom i fötterna som gör ONT efter alla promenader men det är jag i och för sig van), känner mig klar i huvet och väldigt glad ovanpå alltihop. Som om jag kan klara av precis allting. Nästan sådär som man kan känna när man är frisk. Och att få känna sig nästan-lite-frisk är så fantastiskt att jag inte tror att någon som alltid är frisk kan förstå detta tillstånd av glädjefnatt.

Tänk vilken lycka det är med såna dagar! Jag brukar försöka njuta varenda minut och låta bli att tänka på att jag kanske får sota för det dagen efter. För ibland kan det ju bli så. Det går ju ständigt upp och ned. Men för mig är svackorna lite kortare numer och jag kan komma igen fortare. Som tur är.

Sportlovsveckan är snart slut, till veckan börjar skolan igen. Och på tisdag kväll har vi releaseparty för boken, som jag nämnde för några dagar sedan. Jag ser fram emot den festen med skräckblandad förtjusning. :-) Det är jobbigt med uppmärksamhet samtidigt som det också är otroligt kul förstås. Och jag hoppas det blir lika lyckat som vernissagen. Jag tänker skriva om alltihop här, för den som är nyfiken och så... ;-)

Har ett par länkar som jag tänkte lägga in apropå det jag skrev om för ett tag sen, och som jag inte haft tid att följa upp, angående försörjningsstödet som baseras på konsumentverkets beräkningar. Det är ju så att konsumentverkets uträkningar är högre än det man får i stöd. Och att kommunerna själva bestämmer godtyckligt vad man ska klara sig på. Det har jag ju gissat hela tiden men ändå. Och jag läste en del elaka kommentarer (artikelns kommentarsavdelning) om kvinnan som det handlar om i texten. Att hon inte såg ut att svälta och det ena med det tredje. Sånt är både kränkande och irrelevant i sammanhanget.

Här är den första länken

Här är den andra

Och nu känner jag verkligen för lite musik.

Ha en bra fredag. Kram!

Nickelback - When we stand together

Omtumlande

Boken är klar! I morse blev jag överraskad och hyllad när jag kom till pastorsexpeditionen. Där stod två lådor, en vas med tulpaner och choklad på mitt skrivbord. Jag tappade talförmågan fullständigt. Jag visste ju att boken var klar och att vi förmodligen skulle få hit nån kartong idag men inte att det skulle bli så uppmärksammat. Ja jösses. Omtumlande är bara förnamnet.



















Här plockas första exemplaret upp ur kartongen.

















Här sitter den omtumlade författaren och kan inte annat. :-)

Det var alltså sant, här var min bok. ;-)















Så här ser den ut. Jag la en bok med framsidan upp och en med baksidan upp så man kan se lite även av den. Och vilka det är som ger ut den. :-)











Nu ska jag försöka smälta detta. Jag sa till Carina senast igår att jag var lite trött på just de dikter som är med i utställningen, det blir ju så när man håller på med vissa texter så mycket som jag gjort med de här. Efter fyra versioner av utställningen, där jag ju också skrivit ut och klippt och skurit och donat, och korrekturläsning så kände jag mig liksom trött på dem. Men det kändes annorlunda att läsa dem i boken. :-)

Ha en bra fredag! Det ska jag. Kram!

PS. Jag kommer att lägga ut eventuella länkar dit man kan vända sig om man vill beställa/köpa boken. Men jag ska kolla upp det lite mer först.

Jodå, glad är jag allt... :-)

Så var det då måndag igen. Och idag var äntligen Carina tillbaka efter sin semesterresa till varmare land. :-)

Det är dags att skicka ut inbjudningar till bokreleasen och vi ska försöka vara klara med allt det tills imorgon, skicka iväg alla imorgon alltså. Datum för denna festlighet blir den 6 mars.

Eftersom jag fortfarande har lite svårt att liksom ta till mig det hela (att det går så bra alltså) så går jag heller inte omkring på små moln av lycka. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat greppa detta varken med utställning eller bok. Det låter kanske konstigt men så är det. Jag är SÅ glad och tacksam förstås att jag fått denna möjlighet och om det får upp ögonen på de som behöver det och tröstar de som behöver det så är ju mycket vunnet. Det är ju också vad jag hoppas och vill ska hända. Utställningen är ju ute och far till olika ställen och nu har de snart boken också.

Kanske det är nån slags erfarenhet som gör mig mer tillbakahållen när det gäller att visa glädjen, jag vet faktiskt inte. För glad är jag ju såklart, men på ett mer stillsamt vis. ;-)

Sen att man kanske är tvungen att tala med journalister och andra betydande, som ett resultat av publiciteten, kan faktiskt göra att man blir lite skraj istället för lyckorusig. :-) Jag menar de förväntar ju sig att man har nåt förståndigt att förmedla. Och tänk om jag i det ögonblicket blir totalt blank i hjärnan, jag har varit med om det tidigare - kanske inte i såna situationer för sånt har jag ju liksom inte varit direkt utsatt för, men ändå. I andra utfrågningssammanhang har det hänt.

När man är sjukskriven/sjuk/arbetslös blir man van frågor från alla håll och väldigt närgångna sådana också. Men det hjälper inte. Och bara för att man blir van vid det innebär inte att det blir lättare.

Det är rätt så mycket jag vill säga (faktiskt) men för det mesta kommer man ju på de där kloka och bra sakerna när man sitter hemma i lugn och ro lite senare. Det går ju inte att bli alltför detaljerad heller liksom, då blir det för mycket.

Som jag skrivit förut så är ju inte jag en vanlig utförsäkrad, utifrån de nya regler som finns, utan jag blev utslängd redan hösten 2006. Jag fick inte min diagnos förrän ett år senare och trodde då att det skulle hjälpa mig vilket det inte gjorde. Istället blev jag ännu mer kränkt just för att min diagnos inte godkändes som en sjukdom. Trots att diagnosen bekräftades några år senare av ett helt team av utredare så hjälpte inte det heller. I F-kassans ögon var jag ändå frisk. Trots utmattningsdepression och fibromyalgi.

Droppen för mig var ju när handläggaren, som hade hand om den stora utredningen i mars 2009, menade på att jag skulle anmäla mig på arbetsförmedlingen. Och då satt hon ändå med resultatet av utredningen där det stod att jag hade 100 % nedsatt arbetsförmåga för närvarande. Där stod också uppräknat väldigt tydligt och klart vad jag behövde hjälp med för att komma tillbaka åtminstone på 50 % inom ett år eller kanske ett och ett halvt. Jag var inte frisk nog att anmäla mig på arbetsförmedlingen, ändå var detta det råd jag fick av henne. Deras medicinske rådgivare skrev i sin bedömning att eftersom jag kunde läsa, lösa korsord och blogga så kunde jag också jobba. Då kände jag att det fick vara nog. Efter det har jag inte haft någon kontakt med F-kassan förutom i fråga om bostadsbidrag för det har de i alla fall aldrig nekat mig.

Däremot är det väl snart på gång att jag ska anmäla mig på arbetsförmedlingen. Nu behöver jag ju komma upp i vissa timmar, helst 50%, och då kan också en eventuell arbetsgivare få ersättning för att anställa mig. Så därför måste jag vara inskriven där. Så snart är man väl där igen. Men en tjänst på mer än 50% kan det aldrig bli frågan om för min del. Det blir en bedrift att ta sig upp i den nivån. Vi får se hur det blir. Jag kommer förmodligen heller aldrig att kunna söka sjukersättning på halvtid, för att komplettera den eventuella tjänst på 50% jag kanske nån gång får, eftersom fibromyalgi uppenbarligen inte erkänns som en sjukdom.

Men jag kan nästan tänka mig att en halvtidstjänst faktiskt ger mer än försörjningsstödet beroende på lönesättning då förstås och beroende på hur tjänsten ser ut. Men den dagen är ju liksom inte här ännu...

Läste en väldigt bra sak i lördagens VF, skrivet av Bengt Starrin (han med förordet i diktboken ni vet) och jag kände igen mig i mycket av det han skrev som gällde arbetsplatser. Här är länken. Mycket läsvärt. Så in och läs med er nu... ;-)

Den senaste tiden har jag också tänkt på nåt som står att läsa i boken Självkänsla Nu! av Mia Törnblom. För att citera där hon skriver om folk som är duktiga på sitt jobb men som ändå har låg självkänsla... "Trots allt berättar de för mig (med lite hjälp) att de bara väntar på att bli avslöjade som en enda stor bluff. De vet att de är duktiga men tror hela tiden att någon annan kan bättre."

Så är det faktiskt lätt att tänka när man har låg självkänsla. Även om det går bra för en. Och trots att man (i detta fallet jag) intalar sig att man faktiskt är värd allt det positiva som hänt så är man ändå inte riktigt säker liksom... kanske är det därför jag är lite återhållsam med mina glädjereaktioner. Men som sagt; glad är jag.

Jag tror att det kommer att ta åtskilliga år innan min självkänsla är såpass stor att jag inte längre tänker så.

Ha det gôtt! Kram!

Kolla här vilken sötnos! Kände bara för att sätta in denna, så himla söt! :-)

Senaste Nytt: Nybliven korrekturläsare - brände hål på glasögonen

Hela kvällen igår satt jag och korrekturläste diktboken som jag fick skickad till mig på pdf-fil via mailen. Jag satt och lusläste, kollade och kollade och kollade en gång till och till slut kändes det som om ögonen blängt färdigglodda. Jag kunde nästan ha bränt hål i glasögonen så mycket stirrade jag på texten. :-) Och alldeles nyss mailade jag iväg mina anteckningar om vad jag upptäckt som behövde ändras. Jag hade fram tills imorgon på mig men jag kunde inte upptäcka nåt mer så det kändes som att det var dags. Så när allt är ordnat och ändrat så är det dags för tryckning.

:-)

Imorgon ska Carina och jag till kyrkogården för att reka inför den meditationsvandring vi ska ha i april, närmare bestämt den 21/4, då kyrkan (Nedre Ullerud) anordnar nåt som kallas för Stilla Dagen. Det ska bli en dag då folk kan komma till kyrkan och få massage i olika former (både klassisk, taktil och kraniosacral) meditera en stund, göra Qi Gong, gå en meditationsvandring, en pilgrimsvandring, samtala med diakon eller präst. Plus att det kommer att finnas en buffé med bl.a frukt, sallad och bakverk som är tillgänglig hela dagen i sockenstugan. En skaparhörna kommer också att finnas om det är så att de intryck man får under dagen behöver komma ut i ord eller färg. Ett bokbord kommer också att finnas och jag letar böcker som ska vara med på bordet. Detta är tänkt att vara böcker som kan lånas hem om så är, vi ska kolla med biblioteket ifråga om det. Allt som pågår denna dag är gratis, det är värt att poängtera.

Men som sagt; imorgon ska vi reka själva meditationsvandringsrutten. Och på torsdag ska vi till blomsteraffären för att reka inför utställningen där. Det är mycket på gång just nu och det känns rätt bra. Även om jag som sagt får vara uppmärksam så jag inte gör för mycket och blir slutkörd.

Men det är ändå rätt skönt att veta vad jag har att göra, och att jag har nåt att göra så jag inte blir sysslolös för det är heller inte roligt. I synnerhet inte när jag ökat på mina timmar och faktiskt har mer tid att använda liksom.

I början så orkade jag ju inte sitta där det var folk om jag skulle leta efter nåt på datorn eller så, nu vill jag inte sitta själv. Jag sitter helst hos Lisbeth på expeditionen, mitt i smeten. Så även om Lisbeth pratar med mig och berättar historier, den ena galnare än den andra kan jag säga, så kan jag göra saker samtidigt. Och vi har fantastiskt roligt hela tiden, vilket jag också har nämnt i andra inlägg. :-)

Viktor har varit iväg och åkt skridskor idag, de har haft friluftsdag. Jag tror det hade varit okej, han var på gott humör när han kom hem och jag gissar att stunden med matsäcken var höjdpunkten. :-)

Ha det bra! Kram!

Del av ett av de vackra fönstren i Solbergskyrkan i Grums.

Nu är det snart dags!

Igår kväll fick jag läsa förordet till diktboken. Carina vidarebefordrade mailet från Bengt Starrin. Han har skrivit så bra att jag blev alldeles lycklig av att läsa det. Och jag är så glad och det känns väldigt hedrande att han ville skriva förordet.

Nu är det snart dags att skicka iväg allt till tryckeriet. Tydligen blev det inte tryckeriet på Gotland som vi först trodde, Ingrid från Sensus fann ett annat som då var billigare. Och hon kände visst karln som hade tryckeriet. Sånt kan vara en fördel ibland. :-)

Nåväl. Nu mailade jag nyss mina viktiga saker till Carina, nämligen dedikationen och tacket. Det är ju, som jag sa för ett tag sen, Carinas man Henric som fixar med designen av boken. Det är han som lägger in all text och kämpar med bilderna så att allt ska passa in. Och det gör han väldigt bra.

Det känns allt nervöst faktiskt. Men på ett bra sätt. Ungefär som det kändes inför utställningen. Och det känns viktigt att jag kommer ihåg att tacka de som haft stor betydelse för mig under den här tiden. De som fått mig att äntligen vilja och orka delta i livet igen. Och naturligtvis de som möjliggjort boken. Jag tror förresten att känslan jag har nu, när det gäller livet, är en helt annan än jag haft någonsin.

Det kan ju ha med åldern att göra också, man förändras ju med tiden. Sånt som var viktigt förr är inte så viktigt nu och kanske tvärtom. Men genom att hamna på en arbetsplats där jag blev så väl omhändertagen och respekterad har inneburit att jag liksom funnit mig själv. Det är ingen dum grej kan jag tala om! ;-)

Självkänslan har stigit många meter sen jag började min praktik och stiger lite i taget hela tiden. Och även självförtroendet har blivit större. Jag vågar mer. Och det är nåt som känns väldigt befriande...

Nu väntar Viktor på mig, vi ska ha mys. Chips och film.

Ha en härlig kväll! Kram!

Drömmar av olika slag...

Idag fick jag se en tidig version av hur min (ja jag får väl lov att säga att det är min även om väldigt många är inblandade...) diktbok kommer att se ut. :-) Flin i bôtt! Det var så häftigt att se hur den kommer att bli med all sån där info i början som man ser i böcker med ISBN-nummer och allt. Ojoj...

Jag satt och gick igenom den och gjorde bara små justeringar och la in förslag på bilder där det skulle vara det, för övrigt såg det jättebra ut. Det är Carinas man som fixar med bokens grafiska design, han är bra på sånt. Det känns lite som ett familjeprojekt alltihop. För det är så jag känner det när det gäller både Carina och hennes familj, Ingrid från Sensus, Tina från Bilda och de som jobbar på pastorsexpeditionen. De känns lite som min familj. Jag trivs väldigt bra i den familjen. :-)

En dröm håller på att bli sann. Mina dikter i en bok... Det känns helt fantastiskt. Overkligt på nåt vis men fantastiskt.

Bengt Starrin håller på att skriva förordet och det ska bli väldigt spännande att se vad han skrivit. Han har fått hela bunten med dikter att läsa, han ville ha dem för att kunna ta till sig materialet liksom.

Det kommer att bli två diktsamlingar i boken. Den som heter Vägen Upp och som är dikterna från utställningen och sen kommer en fortsättning. En mer positiv del som heter Känslan bär mig. Den innehåller inte så många dikter som den första. Vi begränsade oss där för det finns nämligen fler än de som kommer med i boken.

Den nya diktsamlingen kommer att ställas ut i blomsteraffären här i Deje snart. Vi var på möte med ägaren där igår och gick igenom hur det skulle bli. Hon hade så många bra idéer och fick hela bunten med dikter att läsa. Sen ska hon skapa något i sitt skyltfönster utifrån en av dikterna vilket jag tycker är så spännande för det lämnar jag ju helt åt henne att välja. Sen kommer dikterna att dyka upp lite här och var inne i affären. :-)

Det är så roligt när man får träffa inspirerande människor, vilket jag sa häromdagen också. Men det tål att upprepas. Jag återkommer till hur det blir med den utställningen längre fram. Den ska dock vara klar att ställas ut redan i början av februari så jag får en del jobb framöver.

Viktor har gjort ett kuddfodral i slöjden.

Jag tyckte det var så fint. :-)













Inatt drömde jag att jag sjöng för full hals. Och inte vilken sång som helst heller... Det var O helga natt. :-) Men det var så kämpigt att få ut tonerna liksom. Som om jag sjöng mot en vägg eller en kudde kanske. Jösses! Tänk om jag låg och sjöng i sömnen! HA! Jag vet ju inte det i och med att jag sover ensam och Viktor hör ju aldrig nåt, hans rum ligger ju en bit ifrån mitt också för den delen. Jag minns att jag liksom la handen för örat, sådär som Jerry Williams gör, för att höra om jag lät bra på de höga tonerna. :-) Det var nämligen inte bara jag som sjöng utan det verkade som om jag var i en stor byggnad med massor av folk i men stod i skymundan på nåt vis och sjöng som en galning. Vad ska man tro om en sån dröm?













Ha det gott! Kram!

En puff för Solrosuppropet

Idag blir det två inlägg. (Hoppsan!) Tänkte bara nämna att vid påsk så kommer det att bli ännu ett upprop men istället för Påskuppropet så heter det Solrosuppropet. Och som förra gången antar jag att det sker över hela Sverige. På annandag påsk. Men vi kommer nog inte att kunna fixa någon manifestation här hos oss denna gång. Fast man ska väl aldrig säga aldrig. Men det är rätt mycket annat att hålla reda på under våren.

Nu vet vi ju heller inte om diktboken är klar då och om den är det så kanske vi gör nåt speciellt i samband med det. Vi får se.

La i alla fall till Solrosuppropets sida på Facebook här intill (hoppas att det inte gjorde nåt att jag snodde bilden av solrosen) så att den som vill och som har Facebook kan ta del av det som sägs/skrivs. Tyvärr, för oss som är anti-facebook, så finns det ingen annan möjlighet att delta i konversationerna. Läsa kan man ju för det är ju en öppen sida. Oavsett om vi kan medverka eller ej: vi får inte ge upp! Vi måste få folk att fatta att...












Extra kramar från en som nu är lite pömsig av allt julpyntsborttagande och skrivande. :-)

Hej å hå!

Nu är jag tillbaka igen. Med nya krafter får vi förmoda. Jag tog lite ledigt även från bloggen under helgerna, tyckte det var rätt okej att göra det. Inte mycket händer ju när det är helg. Man träffas och äter och pratar och har trevligt till långt in på natten ibland. Det blir väldigt lite tid till att blogga då. Sen tror jag knappast att nån är intresserad av att läsa om all mat och sött klet som jag ätit heller... hehe... Men nu är det slut med ätandet, ja inte av vanlig mat men allt annat bôs (gôtt bôs) som man stoppar i sig på jul.

Och när jag blev helt ensam här hemma så blev jag så trött. Vilket kanske var vad jag behövde också men det var lite trist när det var så mycket som jag hade tänkt pyssla med i min ensamhet.

Upptäckten av att jag behöver folk omkring mig för att hålla mig pigg var förvånande. Om jag ska förklara så kan jag säga att jag blir som en sån där lampa inne på offentliga toaletter. En sån där som känner av rörelse och som då tänder sig och förblir tänd tills personen gått ut. Då slocknar den efter ett tag. Precis sån blir jag! I alla fall nu för tiden, kanske inte så mycket förr när jag mådde som sämst för då var jag mest släckt.

Jag orkade inte läsa som jag hade tänkt, inte förrän alldeles nu i helgen då satte jag igång och blev fast i det, utan istället flyttade jag in i den lilla staden Capeside och lärde återigen känna de som bor där. Tittade alltså på serien Dawson's Creek igen. (Såg på den för ett par år sen för första gången, följde den inte när den gick på teve.) En fantastisk serie som handlar om några ungdomar och deras liv, upplevelser och val fram tills det att de växer upp och börjar sina respektive vuxna liv. Det handlar om Dawson, Joey, Pacey, Jennifer, Jack och bitvis också Jacks syster Andie. Min absoluta favorit av dessa är Pacey. En kille som verkligen får kämpa för att ta sig genom tillvaron. Han är dålig i skolan, blir ständigt nedtryckt av sin far och skämtar oftast bort sitt elände. Man kan inte låta bli att ta honom till sig liksom. Han spelas av Joshua Jackson och han är anledningen till att jag började se på Fringe. Som sagt var... :-)

Nåväl. Idag har jag börjat mitt "jobb" igen efter ledigheten och det känns väldigt bra att allt är igång igen. Skolan börjar imorgon och Viktor, som varit hos mig i helgen på grund av att Adde kom på besök - detta ville han ju inte missa - är kvar hos mig fortfarande men blir hämtad under eftermiddagen för det är hans pappa-vecka nu egentligen. Så nu blir det ordning på torpet efter allt hattande hit och dit. Han var nämligen lite grinig över att behöva flänga fram och tillbaka, och tjurade när väskan skulle packas, men när han fick höra min förklaring så gruffade han lite men fick lov att erkänna att jag hade rätt. Det berodde ju delvis på hans pappas jobb och delvis på att Viktor själv vill vara här när storebror är i faggorna. Och då kan det bli lite joxigt. :-)

På onsdag har vi möte igen angående diktboken. Den är på gång som sagt och det blir ett tryckeri på Gotland som vi kommer att använda. Ett tryckeri som Sensus brukar använda till sina böcker. Tror inte jag sagt det förut. Så när boken väl är tryckt och vi fått den i våra glädjefnattiga händer så kommer jag att göra en del reklam för den här på bloggen. Vi vill sprida den hej vilt nämligen. ;-) Nåja så värst vilt kanske det inte blir via bloggen, men ändå.

Hade ett möte förra veckan, här hemma i mitt kök faktiskt i och med att jag var ledig från praktiken, med arbetskonsulenten (som heter Madelene) och vi pratade igen om detta med att jag har så många universitetspoäng och att jag skulle kunna få ihop till en slags examen. Då kunde jag använda mig av denna examen framöver i sökandet efter nåt akademiskt arbete kanske... ja man kan väl få drömma eller hur?

Hon blev förresten alldeles eld och lågor för ett tag sen när hon fick veta att jag läst på universitetet för det hade hon ingen uppgift om alls. Så hon frågade vad jag hade läst och när jag berättade det så menade hon att jag kanske inte behövde så många poäng från ett av ämnena för att kunna få en examen. :-) Detta ligger dock en bit in i framtiden men hon skulle kolla vilken studievägledare som kunde tänkas ha hand om den biten inom humaniora som är det område det gäller. Litteraturvetenskap och Svenska språket är de ämnen jag läste A,B och C-kurserna i. Det är bara (inte så bara förresten) uppsatserna kvar i båda ämnena. Och det kan ju vara intressant att veta hur jag kan göra för att få examen.

Jag skojade med Erika om att utifall jag blir professor på gamla dar då ska jag kalla mig för professor Balthazar Blom. Jag har alltid gillat den där rolige lille gubben. :-)



















Vi får se hur det blir. Från och med imorgon så ökar jag min praktiktid med en timme extra per dag. Ska bli spännande att se hur det går. :-)

Ha en fortsatt bra dag! Kram!

Joshua Jackson. En av mina absoluta favoriter från Dawson's Creek och Fringe såklart. Sätter in den bilden både för min egen skull och för Carinas... ;-)

Produktivt planeringsmöte

Idag har det varit möte med Ingrid från Sensus angående diktboken som vi planerar att göra. Vi träffades för inte så längesen och pratade om vilka förlag och tryckerier som kanske kunde tänkas vara intresserade och så vidare. Idag pratade vi om och planerade hur boken skulle se ut, layout, antal sidor och om det skulle vara bilder och sånt.

Nu har vi en färdig mall över hur vi vill att boken ska se ut. Det känns bra. Så det börjar röra på sig. Det är SÅ spännande! :-) Vi gick också igenom vilka målgrupper som boken vänder sig till.

Så dagen har varit bra. Men nu är jag så trött både i kropp och huvud. Det lär nog inte bli så mycket gjort under kvällen tror jag.

För ett tag sen läste jag ju en bok som heter "Människor helt utan betydelse", skriven av Johan Kling, och den är så bra. Huvudpersonens tankar och känslor skildras precis som det är. All osäkerhet, alla negativa tankar man har. Oron över om den man är ihop med kanske inte vill vara ihop med en utan kanske träffar nån annan. Att man inte är värd att ha det bra och så vidare. På nåt vis känner man ju igen sig och man vill som läsare inte tappa hoppet om att allt ska ordna sig för det skulle ju kännas visset om allt som han går omkring och tror (och som han antar ska gå åt helsefyr) blir sant.

Baksidans text lyder så här:

"Det är sommar i Stockholm 1998 och Magnus är inte direkt hett eftertraktad i sitt jobb som frilansande redaktör i film- och tv-branschen. Han rör sig som en insekt på de solstekta trottoarerna under en vandring mellan det ena mötet mer förödmjukande än det andra. Hela tiden väntar han på ett telefonsamtal som aldrig vill komma.

Människor helt utan betydelse är en vemodig berättelse ur Stockholms medievärld och ett mikroskopiskt utforskande av vad som rör sig i huvudet på en person under en dag."

Den är förmodligen väldigt tidstypisk om hur det var i slutet av 90-talet i just den värld (media) han befinner sig. Jag tyckte den var bra.


En av de gamla dagistomtarna hälsar oss välkomna till fika (tomten bakom har brödet och den som sitter ner mal kaffe). :-) Tror det är en av Erikas men är inte helt säker. Och såklart att alla gamla tomtar måste fram varje jul.

Kram!