Jag är tillbaka!!!!

Det är ett bra tag sen jag skrev nåt här och saker och ting har verkligen ändrats sen dess. Nu tänker jag väl inte gå in i detalj på detta men nu är man åter arbetslös och i klorna på arbetsförmedlingen och andra ställen där man inte har så mycket att säga till om. 

Vad jag funderat på den senaste tiden är om jag skulle starta en särskild sida på FB för att förmedla dikter med mera. Att skriva via bloggen, och lägga in en länk på FB, går ju naturligtvis också och då får de som vill läsa klicka sig vidare hit. 

Jag känner att jag har massor med ord som behöver ut, det blir ofta så när jag mår dåligt. Och det vet ju ni som känner mig väl. Jag skriver och skriver och det är tur för annars skulle jag spricka eftersom de känslor som finns inuti gör ont och förstör. De måste ut. Och oftast blir det då i diktform. Kan också vara texter av annat slag. 

Innan jag hade diktutställningen i Nedre Ulleruds kyrka hösten 2011 hade jag inte vågat visa mina dikter för andra. Jo kanske några få. Men det var ju faktiskt Påskuppropet 2011 som satte igång allt. Och Carina förstås. Bästa Carina. :-) Som stöttade och pushade mig till att göra sånt jag aldrig trott jag skulle klara just då. 

Numer känner jag ingen panik över att dela mina dikter och tankar med andra. För jag vet att många kan relatera och om det hjälper nån att må bättre så blir det två goda gärningar i en. Jag mår bra om jag blir av med mina svåra känslor samtidigt som någon annan får tröst av orden som beskriver dem. 

Och för att börja mitt diktsläppande så startar jag med en dikt jag skrev för några år sen. Minns inte riktigt när. 

Instängd

Det bor en liten flicka i min kropp

En flicka som fortfarande hoppas

En flicka med drömmar och önskningar

Hon är instängd i ett litet rum

Längst inne i mig

Det finns ingen dörr

Fönstren är låsta 

Hon sitter i sitt rum

Väntar och längtar

Undrar när fönstren ska öppnas

Och ge henne frisk luft att andas

Släppa ut henne därifrån

Hon väntar och längtar

Hoppas och tror

Skriver dagbok efter dagbok

Fyllda med drömmar

Skriver, tänker, önskar…

Gör den lilla flickan

Som bor i min kropp

Återkommer kanske med nån mer dikt framöver. Ha en fin dag. Kram

Jag slet som ett djur för att komma på en bra rubrik men fick ge upp

Dagens ledare i VF "Kränkande rundgång"

Sen läste jag också nåt om en person som blivit misshandlad medan han diskuterade hur man bäst har ihjäl knott. Jo det är sant. Den är så kort så jag tar in hela här. 

"Jordgubbsförsäljare misshandlades

Karlstad

Den 17-årige jordgubbsförsäljaren diskuterade hur man bäst tar död på knott med sin kollega.

Då ilsknade en 36-årig man till, han rusade fram till 17-åringen och knuffade honom i bröstet. Händelsen inträffade utanför Ica Spara på Ramgatan vid halv tretiden i lördags."

Undrar om den där 36-åringen mådde riktigt bra... Han kanske missförstod deras samtal och trodde de pratade om att ha ihjäl nåt helt annat än knott. Man kan aldrig veta. Eller också var han paranoid och trodde de pratade om honom! Så han gick till motattack direkt liksom. Nej men allvarligt talat kan man ju undra.

Själv har jag faktiskt blivit en Twitter-nörd! Jo det är sant. I söndags blev jag en av väldigt många som använder Twitter. Men i och med att jag är nybörjare så har jag väl inte använt det så väldigt mycket än. Det är en hel del som man ska lära sig och hålla reda på. Men det är nåt som jag funderat på ett tag och nu slog jag till.

Mest för att kunna följa och läsa andras Twitter faktiskt. Än har jag inte skickat nåt tweet till nån. ;-)

Jag hade tänkt lägga in en sån där knapp här, så att den som vill kan klicka på och komma till mitt Twitter men det verkar inte funka så jag får göra på annat vis.Det ordnar sig nog.

Hellre en Twitter- nörd än en Facebook- tråkmåns. :-)

Ha det gôtt!

Kram!

För den som vill... HÄR är mitt Twitter. Jag ska som sagt lägga in det nånstans på bloggen också men först måste jag klura ut hur och var. :-) Och som jag sa så är jag nybörjare och har inte skrivit så många tweets än.

Vad är det frågan om? Ja man kan ju undra

För några dagar sen fick jag ett mail där det var en vilt främmande människa som bjöd in mig till facebook. Det var dessutom en påminnelse, jag har fått ett liknande mail förut men då tog jag bara bort det, så jag blev lite extra irriterad.

Jag såg också längst ner i mailet att det fanns en länk där det stod att man kunde avregistrera sig för att slippa såna mail framöver. VADDÅ AVREGISTRERA? Jag har ju aldrig registrerat mig över huvudtaget. Jag läste också att trots att jag avregistrerade min mailadress så skulle facebook spara den även om de inte skulle skicka mig några fler såna där inbjudningar. Gissa min reaktion.













Hur har facebook fått tag i min mailadress från början? Jag har inget konto, de som finns har Carina fixat och de hör till utställningen och boken. Jag har inget privat och kommer aldrig att ha det heller.

Så mitt bekymmer är var facebook fått min mailadress ifrån. Den som bjöd in var en asiatisk tjej med namnet Fan Yang (det var en bild på henne också) och jag har ingen aning om vem hon är. Och inte är jag intresserad av att veta det heller.

Vad jag inte såg första gången jag fick mailet var just det där med länken till avregistrering för när jag såg att det var från facebook tog jag bort det direkt och tänkte inte mer på det. Förmodligen var jag också en aning stressad eftersom jag inte redan då ifrågasatte hur de/hon fått min mailadress.

Och till alla er som har facebook... ALLT som ni lägger in där och skriver där ägs av facebook. Bara så ni är medvetna om det.

Semestertider gör för övrigt denna fibrotant väldigt trött. Ena stunden så kan jag tänka på att jag ska göra nåt, och jag ser fram emot det, stunden därpå sköljer tröttheten över mig som en stor våg.  Och då blir det inte så mycket med nåt alls.

Det blir nästan lite som det där tokiga ordspråket eller citatet kanske man ska kalla det... Vet inte om det är exakt så här det är men... "Ibland känner jag en sån otrolig arbetslust men då sätter jag mig ner tills det har gått över". HA!

Kram!

Idag har jag inte så mycket att komma med för egen del...

Häromdagen läste jag på SVT:s hemsida om en 16-årig tjej som seglat jorden runt. Det kallar jag modigt. En del kanske skulle kalla det för total galenskap men det gör inte jag.

Jag kallar det för mod.

Sen hittade jag nåt annat också, minns inte vilken dag det var... Fast det var inte på SVT, det var i VF..

Det handlar om Facebook.

Jag tycker det är lite intressant, och även lite skrämmande, när det blir såna otroliga upptrissade påfund som exempelvis facebook. Twitter var ju också enormt överdrivet upptrissat i början. Och visst är det väl kul att följa vissa personer på Twitter men ändå... jag håller mig nog ändå till bloggandet. Det känns inte lika stressigt. Sen är det rätt trist när vissa saker endast finns på facebook och om man vill delta så måste man gå med. Samma med Twitter. Om man däremot vill kommentera på en blogg behöver man inte skaffa ett konto för att få göra det. Fast på en del bloggar ska man vara registrerad i nåt som heter disqus tror jag men det är ju inte så allvarligt.

Och det trista ibland när man sitter och läser på öppna facebooksidor, som exempelvis församlingens sida, påskuppropets eller solrosuppropet så kan det då och då poppa upp en sån där ruta där det står att man måste registrera sig för att läsa mer. Det går att klicka bort den men det är ju störande ändå.

För övrigt har jag inte så mycket på hjärtat idag. Jag satt här och tänkte att jag väl hade något jag kunde skriva om men nee...

Viktor har beställt ett par sockor av mig, det är så kallt på golvet hemma hos hans pappa sa han, så han ville ha ett par och han hade väldigt bestämda åsikter om färgen på dem. De skulle vara röda och vita. ;-) Eller det gick bra med svarta och vita också. Det fick bli röda och vita. Och när han såg garnnystanen så nickade han nöjd. Så nu är det bara att sätta igång då... :-)

Ha det bra! Kram!

Blivande fotvärmare.

Goa människor som inspirerar

Varje gång jag träffar folk som är glada och vänliga blir jag både rörd och väldigt glad. Människor som utan vidare bara tar emot mig och innesluter mig i sitt hem och i sina liv även om de inte känner mig alls. Det finns så många sådana människor runtomkring det är bara det att om/när man är väldigt deppig eller mår dåligt på annat sätt så ser man inget av det där goa och vänliga. Man vill bara gömma sig och strunta i hela världen. Sån var jag väldigt länge.

Ju längre ut jag förlägger min trygghetszon desto fler sådana människor träffar jag. När jag mådde som sämst hade jag en väldigt begränsad zon där jag kunde röra mig utan att bli stressad eller känna mig invaderad. Nu har den blivit rätt stor. Och den växer ständigt. Rädslan för att känna mig utlämnad och bli stressad har försvunnit och jag känner mig trygg i och med mig själv på ett annat sätt mot tidigare.

Detta är en stor sak för min del. Jag är stolt över att jag kommit dit. Klappar mig själv på axeln då och då och berömmer mig för det jag gjort och gör. :-) Precis som min psykolog sa att jag skulle göra då jag klarat av nåt jag inte trodde att jag skulle orka. Hon sa hela tiden att jag inte skulle vara för hård mot mig själv om jag kanske inte klarade allt det jag hade tänkt, på en gång, utan istället berömma mig för det jag faktiskt gjort och gjorde.

Jag tror att även om jag har en bit till att gå så har verkligen den här tiden tillsammans med de som jobbar på pastorsexpeditionen hjälpt mig att få visa mig som den jag är. Den avslappnade stämningen och kravlösheten har gjort att jag istället bett om att få krav på mig, bett om uppgifter och sökt mig till de andra mer och mer. Inte bara tytt mig till Carina. Jag har fått möjligheten att tänja på mina zongränser. Och det har gått bra varje gång. Därför att när jag väl gjort nåt så har jag varit redo, jag har velat pröva mig själv, velat testa. Och tack vare Carina så har jag vågat göra saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Så det känns verkligen härligt.

Och trots att man dagligen läser i tidningar om hur folk slåss oprovocerat, de skjuter ihjäl varann, de mördar barn och gör inbrott... så finns det ändå så många fantastiska människor som ger oss allt det där varma och goda, det där som gör att vi orkar med tillvaron även om den är ett rent helvete ibland. Dessa människor är inspiration. Jag vill tacka för att ni finns!

Idag har vi (jag och Carina) varit i Grums och hängt upp utställningen. Fick träffa Carinas härliga mamma och hennes (mammans) lika härliga gubbe. Och efter en fantastisk lunch hos dem så åkte vi till Grums kyrka där vi träffade diakonen Birgit. Hälsade också på kyrkoherden innan vi åkte därifrån. Han hade nämligen gått in i kyrkan, där vi satt upp utställningen, och börjat smygläsa lite. :-)

Carina tog foton som hon vid tillfälle kommer att lägga in på utställningens Facebooksida. Jag hade förstås inte huvet där det skulle vara imorse (under armen som vanligt såklart...) för då hade jag ju kunnat komma ihåg att ta med kameran. (Ack!)

Nåt som jag däremot har foto på är den lilla ljuslykta som jag och Carina fick varsin innan vi åkte därifrån.

Ha det bra! Kram!













Idag är det förresten Martin Luther King-dagen. Mannen som stod upp för mänskliga rättigheter och för de fredliga metoderna i kampen. Som kämpade för ett färgblint samhälle... Men som miste livet på grund av den inställningen. Tänk att en del människor har så svårt att både höra och se sanningen. De är så rädda för förändring att de hellre tar död på någon som vill nånting bättre än det som är. Är det inte konstigt? Hur tänker dessa?

Han fick faktiskt Nobels fredspris 1964. För sin kamp mot rassegregering och rasdiskriminering bland annat.

Martin Luther King
1929- 1968

Han är också en inspiration.

En puff för Solrosuppropet

Idag blir det två inlägg. (Hoppsan!) Tänkte bara nämna att vid påsk så kommer det att bli ännu ett upprop men istället för Påskuppropet så heter det Solrosuppropet. Och som förra gången antar jag att det sker över hela Sverige. På annandag påsk. Men vi kommer nog inte att kunna fixa någon manifestation här hos oss denna gång. Fast man ska väl aldrig säga aldrig. Men det är rätt mycket annat att hålla reda på under våren.

Nu vet vi ju heller inte om diktboken är klar då och om den är det så kanske vi gör nåt speciellt i samband med det. Vi får se.

La i alla fall till Solrosuppropets sida på Facebook här intill (hoppas att det inte gjorde nåt att jag snodde bilden av solrosen) så att den som vill och som har Facebook kan ta del av det som sägs/skrivs. Tyvärr, för oss som är anti-facebook, så finns det ingen annan möjlighet att delta i konversationerna. Läsa kan man ju för det är ju en öppen sida. Oavsett om vi kan medverka eller ej: vi får inte ge upp! Vi måste få folk att fatta att...












Extra kramar från en som nu är lite pömsig av allt julpyntsborttagande och skrivande. :-)

Bland tomtar och Mumintroll

Lite tafflig rubrik kanske men jag fick sitta så himla länge och grunna innan jag tänkte att nu får det vara bra med rubrikknåpandet och klämde till med den här, att det är ett under att det blev nån alls. :-) Tomtarna lyser med sin frånvaro just i detta inlägg nämligen...

Idag har jag lagt in en länk genom bilden av lövet som går till utställningens sida på Facebook som då är en öppen sida. Och det är nog det närmaste jag någonsin kommer just detta forum. Det är Carina som gjort en speciell sida åt utställningen eftersom det var några från Påskuppropets Facebooksida som efterfrågade det.

Jag har dock inget med sidan att göra för egen del, den får Carina sköta. :-)

Den här veckan började dramatiskt för Viktor. Hans pappa fick åka in akut till sjukhuset i måndags, han trodde det var en hjärtinfarkt på gång vilket det lyckligtvis inte var men han fick ligga kvar för observation ett par dar för hans blodtryck var väldigt högt bland annat. Så Viktor kom hem tillbaka till mig, det var hans pappa-vecka nu nämligen. Han har själv varit lite krasslig (feber och halsont) pojkvaskern men idag gick han till skolan i alla fall.

Trots att han säkert funderat och oroat sig för sin pappa har han varit på gott humör. Vi har ju pratat om det en hel del också. Och jag har den inställningen att det inte hjälper någon om man oroar sig. Det är bättre att försöka ägna sig åt det man brukar istället. Ingen blir ju hjälpt av att man sitter och vrider sina händer och oroar ihjäl sig. Den sjuke blir ju inte friskare och själv kan man ju också bli sjuk av oron om det vill sig illa. Nej man ska inte ta ut eländet i förskott för då kan man ju tvingas uppleva det två gånger liksom. OM det vill sig illa. Plus att Viktors pappa hört av sig så ofta han kunnat för att tala om för Viktor hur läget var.

I alla fall. Jag satte in ett par stora bilder i ramar idag som Carina skulle ha på sitt rum. En bild av Muminmamman och en av Snusmumriken. Hon älskar Mumintrollen och deras vänner (och vem gör inte det) och det blev så fint inne på hennes rum med dessa två tavlor. När jag letade på nätet fann jag inte exakt just de bilderna men det finns ju andra. :-)



Så här sitter jag ju själv ofta...











Gänget.










Snusmumriken på väg.



Ha det bra! Kram!

Jag behöver inte vara som alla andra

Man är tydligen ingen riktigt häftig person om man inte är med i Facebook. Okej då är jag inte nån häftig person, jag kan leva med det.

Är det nån mer än jag som är trött på Facebook?

För mig är det nästan i klass med rökning vid vissa tillfällen. Och det går att jämföra på lite olika vis. När jag jobbade så kunde vi ibland sitta på rasten och ha ett både roligt och intressant samtal men helt plötsligt reste sig 8 av 10 för att gå ut och röka. Vilket oftast innebar att de där 8 fortsatte diskussionen på balkongen och vi som var kvar blev utanför.

Så är det lite med Facebook också. Om man inte är med så får man inget veta. Eller man blir på nåt vis utestängd från viss information. Om man inte går med förstås för då får man ju veta saker.

Visst kan man hänga med rökarna ute på balkongen och då riskera passiv rökning om man är tillräckligt nyfiken men det har aldrig frestat mig nämnvärt. Samma med Facebook.

Och nu när Erika skaffat det också... ja det var droppen tror jag. ;-)

Och med rökningen så kan jag tycka som så att de som röker får röka så mycket de orkar bara jag slipper utsättas för skiten. Jag och alla andra som inte röker eller vill få den i oss, kanske ska sägas. Och nu kan jag lägga till Facebook. Folk kan väl vara med så mycket de orkar men sluta tjôta om det så in i baljan. Man får ju eksem i hjärnan! Och det finns faktiskt andra sätt att kommunicera, det hoppas jag att folk inte glömt.

Och nu har jag skrivit så mycket om eländet och nämnt namnet alldeles för mycket så jag har använt upp min kvot för lång tid framöver. Hehe...

Nåja.

En lite sorglig händelse är att en vilda västern-favorit; James Arness har avlidit 88 år gammal. Han kommer alltid att vara Zeb Macahan för mig. När Zeb dök upp så ordnade det sig alltid. Nog för att jag var extremt kär i Luke när det begav sig (ehrm) så var det ändå alltid toppen när Zeb kom ridande, hoppade av sin häst och sedan haltade fram i sin hjulbenthet med pistolen instoppad innanför linningen på sina hjortskinnsbyxor eller vad de nu var gjorda av. Lång var karln också, runt två meter.

För ett tag sen så såg jag faktiskt hela serien med Familjen Macahan, de finns ju på dvd nu. Det var ett kärt återseende kan jag säga.

Som jag minns honom... Zeb Macahan.








Ha en härlig dag! Kanske den kan bli både rökfri och Facebook-fri. :-)

Kram!