Goa människor som inspirerar

Varje gång jag träffar folk som är glada och vänliga blir jag både rörd och väldigt glad. Människor som utan vidare bara tar emot mig och innesluter mig i sitt hem och i sina liv även om de inte känner mig alls. Det finns så många sådana människor runtomkring det är bara det att om/när man är väldigt deppig eller mår dåligt på annat sätt så ser man inget av det där goa och vänliga. Man vill bara gömma sig och strunta i hela världen. Sån var jag väldigt länge.

Ju längre ut jag förlägger min trygghetszon desto fler sådana människor träffar jag. När jag mådde som sämst hade jag en väldigt begränsad zon där jag kunde röra mig utan att bli stressad eller känna mig invaderad. Nu har den blivit rätt stor. Och den växer ständigt. Rädslan för att känna mig utlämnad och bli stressad har försvunnit och jag känner mig trygg i och med mig själv på ett annat sätt mot tidigare.

Detta är en stor sak för min del. Jag är stolt över att jag kommit dit. Klappar mig själv på axeln då och då och berömmer mig för det jag gjort och gör. :-) Precis som min psykolog sa att jag skulle göra då jag klarat av nåt jag inte trodde att jag skulle orka. Hon sa hela tiden att jag inte skulle vara för hård mot mig själv om jag kanske inte klarade allt det jag hade tänkt, på en gång, utan istället berömma mig för det jag faktiskt gjort och gjorde.

Jag tror att även om jag har en bit till att gå så har verkligen den här tiden tillsammans med de som jobbar på pastorsexpeditionen hjälpt mig att få visa mig som den jag är. Den avslappnade stämningen och kravlösheten har gjort att jag istället bett om att få krav på mig, bett om uppgifter och sökt mig till de andra mer och mer. Inte bara tytt mig till Carina. Jag har fått möjligheten att tänja på mina zongränser. Och det har gått bra varje gång. Därför att när jag väl gjort nåt så har jag varit redo, jag har velat pröva mig själv, velat testa. Och tack vare Carina så har jag vågat göra saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Så det känns verkligen härligt.

Och trots att man dagligen läser i tidningar om hur folk slåss oprovocerat, de skjuter ihjäl varann, de mördar barn och gör inbrott... så finns det ändå så många fantastiska människor som ger oss allt det där varma och goda, det där som gör att vi orkar med tillvaron även om den är ett rent helvete ibland. Dessa människor är inspiration. Jag vill tacka för att ni finns!

Idag har vi (jag och Carina) varit i Grums och hängt upp utställningen. Fick träffa Carinas härliga mamma och hennes (mammans) lika härliga gubbe. Och efter en fantastisk lunch hos dem så åkte vi till Grums kyrka där vi träffade diakonen Birgit. Hälsade också på kyrkoherden innan vi åkte därifrån. Han hade nämligen gått in i kyrkan, där vi satt upp utställningen, och börjat smygläsa lite. :-)

Carina tog foton som hon vid tillfälle kommer att lägga in på utställningens Facebooksida. Jag hade förstås inte huvet där det skulle vara imorse (under armen som vanligt såklart...) för då hade jag ju kunnat komma ihåg att ta med kameran. (Ack!)

Nåt som jag däremot har foto på är den lilla ljuslykta som jag och Carina fick varsin innan vi åkte därifrån.

Ha det bra! Kram!













Idag är det förresten Martin Luther King-dagen. Mannen som stod upp för mänskliga rättigheter och för de fredliga metoderna i kampen. Som kämpade för ett färgblint samhälle... Men som miste livet på grund av den inställningen. Tänk att en del människor har så svårt att både höra och se sanningen. De är så rädda för förändring att de hellre tar död på någon som vill nånting bättre än det som är. Är det inte konstigt? Hur tänker dessa?

Han fick faktiskt Nobels fredspris 1964. För sin kamp mot rassegregering och rasdiskriminering bland annat.

Martin Luther King
1929- 1968

Han är också en inspiration.

Inspiration och fint besök

Igår var jag på en föreläsning som anordnats av kommunen bland annat genom det projekt som jag är inskriven i. Det handlade om inspiration och att förverkliga sina drömmar. Föreläsaren var en glad lax vid namn Stefan Olsson. Företaget som han och hans kompis har heter Universe Imagine.

Det var ingen vanlig föreläsning där publiken sitter och dumglor och får träsmak i ändan. Nee... han hade oss till att prata med varann om våra drömmar. Jora så att... Vi skulle hälsa på/bli kompis med en person som vi inte kände sen förut (det var ju enkelt för jag kände inte en kotte där) och sen skulle vi hälsa på tre olika sätt. Först hälsade vi ju som vanligt, presenterade oss med namn och så. Sen skulle vi, enligt instruktion hälsa som om den andra var vår värsta fiende, han ville se hur vi betedde oss då. Sen skulle vi hälsa som om hela vårt liv var beroende av den här personens godkännande och sen skulle vi hälsa som om vi hade druckit en bättre bag-in-box (hans egna ord) och såg vår gamla skolkamrat som vi inte träffat på fem år.

Sen hade vi klarat av det värsta med hans övningar, sa han, för värre än så kunde det inte bli. :-)

Enligt honom så blir det ju oftast så när man berättar om sina drömmar för familj, vänner och bekanta att de alltid kommer med en massa invändningar och får en att bli osäker. Men en främling säger ju inte så. En främling blir intresserad och frågar och tycker att det är spännande, vill veta mer. En främling har (oftast) inte förutfattade meningar om en.

Min nya "kompis" var en äldre herre som jobbade på kommunen (han satt bredvid mig och vi tyckte båda att det var praktiskt i och med att vi ju inte kände varann sen förut, för det fick man ju inte göra. Slapp vi gå runt och leta upp nån liksom.) och vi pratade om det vi drömde om att bli/göra. Och det var väldigt trevligt. (Nej jag tänker inte avslöja vad vi pratade om, inte ännu i alla fall.) ;-)

Vi var också alla i publiken rörande överens om (efter att Stefan tagit i på skarpen och frågat) att det var vi själva som styrde våra liv. Att det var vi som bestämde över våra tankar. Och jag tror att man måste bli påmind om detta då och då för det finns en tendens att glömma bort det. I synnerhet när man kanske är sjuk och är beroende av andra för sin överlevnad.

Jag hade tänkt blogga om det här igår men när jag kom hem strax efter fyra på eftermiddagen var jag så trött att det enda jag orkade tänka på var att få sätta mig ner i lugn och ro och smälta att jag för det första hade åkt på föreläsningen, för det andra hade stannat kvar och faktiskt deltagit i rollspelet (jag fick lite lätt panik när jag förstod vad vi skulle göra - så folkskygg som jag blivit) och för det tredje vågade prata med en främmande person om vad jag helst skulle vilja göra/bli. Men jag tror att det där första hälsandet som vi fick göra bröt isen väldigt bra för sen kändes det inte alls pinsamt att prata med den här människan. Man har ju ett säkerhetsavstånd runtomkring sig och när det blir bortplockat direkt så går allt så mycket lättare.

Förmodligen kan det nog vara så för skådespelare, om de ska göra en väldigt intim scen så kan det kanske vara bra att göra nåt som bryter isen innan man genomför den scenen liksom. För att det inte ska kännas så pinsamt och svårt. Nu var ju inte detta så farligt det som vi gjorde men det är nog så intimt att prata om sina drömmar.

Han sa också som slutord att vi skulle skriva ner våra drömmar på ett litet kort (som vi själva alltså skulle behålla) som legat tillsammans med en penna på stolen och när vi gjort verklighet av dem skulle vi maila honom och tala om vad vi gjort och hur vi gjort det för det ville han veta. :-)

En mycket innehållsrik och annorlunda föreläsning av en inspiratör av klass måste jag säga. Och jag tror att min coach kommer att bli väldigt nöjd med att jag åkte iväg och deltog i detta. Hon uppmuntrar ju mig att anta utmaningar och detta var minsann en sån. Som jag klarade rätt bra tycker jag. :-)

Men trött blev jag efteråt. Och idag har jag haft en dov huvudvärk som molat hela dagen trots bamyl, den börjar släppa lite nu, och mycket mer värk i kroppen. Imorse trodde jag inte att jag skulle orka runt på min promenadtur. Den sista biten var svår.

Jag blir alltid värre efter en psykisk utmaning. Kroppen stressar upp sig, musklerna spänns och jag var ju också tvungen att fokusera på vad som sades plus att prata själv. Detta gör mig helt slut. Jag städar hellre för fysisk ansträngning gör mig inte alls lika utsliten. Nog för att jag får ont men inte på det viset. Jag får liksom mjölksyra i hjärnan om jag ska försöka mig på en förklaring.

Det är så när man blir stressad av allt och ingenting.

I helgen var ju Adde hemma en sväng, eller Bill Clinton som jag kallade honom eftersom det blir sån uppståndelse så fort han kommer hem. Det var faktiskt Erikas namn på honom från början och Adde skrattade gott åt det. Folk blir som galna så fort det är dags för honom att hälsa på. Tårtor bakas, mat lagas, avlägsna släktingar rusar till... hehe... nej kanske inte så illa men nästan. Han hann i alla fall träffa alla (utom ett par stycken som får skynda till en annan gång) och den ende som inte blev nöjd och som aldrig blir nöjd är ju Viktor. Han vill att Adde flyttar hem tillbaka till oss igen och aldrig mer åker nånstans överhuvudtaget! Han vill ha sin storebror hos sig alltid, alltid, alltid. Så är det bara. ;-)

Ha det bra! Kram!

Erika fotograferade två skator som värmde rumporna en stund under lördagseftermiddagen. :-)

Det är onsdag och här sitter jag och grunnar

Är det inte sorgligt när det enda roliga man kan se framför sig och tänka på när man vaknar är att sätta igång datorn? Bedrövligt. Men därute är ju världen. Därute händer det saker. Jag vill vara med därute. Men det enda jag orkar är att sitta och läsa om det på datorn.

Samtidigt så trivs jag med att ha lugn och ro så det är väldigt motsägelsefullt.

Läste förut om den där svininfluensan som visst ska komma under hösten och att vi ska erbjudas vaccin för den är så farlig. Lika farlig som Spanska sjukan var. Så det räcker inte med allt det vanliga eländet, vi får detta också ovanpå allt... suck.

Hur som helst, livet går vidare även om det är lite trögt. Man får gå här och vänta för det är ju så när andra är satta till att bestämma hur ens liv ska bli framöver. Det är mycket frustrerande att behöva ha det så. Jag måste nog komma igång och få ordning på mina tankar och skriva ner det jag kan samla ihop till nåt bra. Men koncentrationen är långt borta. Mina tankar fladdrar alldeles för ofta iväg och jag glömmer vad jag skulle skriva/göra. Blir lätt distraherad av både det ena och det andra. Mest det andra... ;-)

Det brukar sägas att man måste lägga manken till men den där manken är allt bra tung och besvärlig att få nån ordning på. Jag får kanske lyssna på lite musik för att få lite extra inspiration. Ibland kan det hjälpa för att komma igång med tankeverksamheten och fantasin.

Men det blir nog en kopp kaffe först ändå... :-) Kram!

Segt och kvavt

Det är lite segt. Viktor är hemma hos mig den här veckan, ute är det regn i luften och ganska kvavt. Vi har fikat och det finns liksom inte så mycket att göra.

Det har hänt ruskiga saker här under helgen. En 14-årig pojke drunknade i älven efter att ha klättrat på ett brospann, ramlat ner och på vägen till vattnet slog han huvet i nån stålbalk. De fann honom inte förrän söndag eftermiddag och då hade de letat sen natten till lördag. Vad han skulle upp där och göra kan man ju fråga sig men tydligen så är det vanligt att ungdomarna här håller på med såna dumheter. Nu hoppas man ju att de lägger av när de ser vad som kan hända. Men vi får väl se.

Och idag tänkte jag att jag kände för en gammal goding till låt som jag inte har lyssnat på på väldigt länge. Tänkte ta den officiella videon först men den var det så dåligt ljud till så det fick bli en live version.

INXS - Need you tonight

Inspiration. Det är nåt som jag har längtat efter ett bra tag. Och då menar jag till att skriva. Jag brukar ha flera historier på gång i huvet ibland men under en rätt så lång period så har det varit helt blankt. Nu däremot har jag minst tre på gång, samtidigt. Jag vet ju inte om det blir nåt av nån men det känns ändå roligt att leva sig in och försöka få ihop en bra handling. Jag är väl lite lat också och skulle önska att jag kunde koppla in en sladd direkt från hjärnan till datorn så att allt jag tänkte skrevs ut allteftersom så jag slapp sitta och använda armar och händer. Jag blir så fort trött och får kramp i händerna. Det beror ju såklart inte bara på lathet men jag är också lite otålig av mig och orkar inte hålla på för länge med en historia för då blir jag trött på de jag skriver om.

Så det lär nog aldrig bli nåt i stil med Sagan om ringen för mig inte. ;-) Men det är fantastiskt roligt att skriva och till slut kan personerna kännas som om de lever sitt eget liv. Det är bara att hänga med. Och det roligaste är ju att man kan hitta på precis vad som helst att skriva om.

Jag anmälde mig till en kurs i manusskrivande på teatern i Karlstad för några år sen men tyvärr så startade aldrig kursen. Det var för få som anmält sig. Typiskt. Det hade jag velat lära mig. Men det är ju inte för sent än. Nån gång kanske...

Det var en evighet sen jag nämnde nånting om det men i örnboet är det rätt så tomt nu. Efter vad jag kunnat se så är de två äldsta flygfärdiga och är ute och svävar omkring.

Här flyger nummer två av örnungarna. Namnet är Breeze. (De andra två har fått namnen Hero och Tiny.)

Foto: Harry Milt

Idag firar vi... en som fyller 50

Idag tänkte jag fira en mycket speciell och mångsidig person som fyller 50 år. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om honom och allt han sysslar med men det orkar jag faktiskt inte, det skulle ta halva dagen och trots att jag gillar honom skarpt så har jag fler saker att göra idag. :-)

De flesta kommer nog mest ihåg honom som hjälten och kungen i Sagan om ringen-trilogin. Men att vara skådis är bara en liten del av vad han ägnar sig åt. Politik, bokförläggning, poesi, foto, musik och mer därtill. För min egen del är han en stor inspiration när det gäller foto. Jag hade slutat fotografera, av nån konstig anledning, men genom att inspireras av honom och hans foton började jag igen och jag har nog aldrig tagit så många fantastiska bilder som den hösten, då jag liksom vaknade upp igen.

Han är en person som tar vara på ögonblicket och det är precis en sån jag också vill vara. Under en kort period så lyckades jag faktiskt med detta konststycke för det är inte lätt när man aldrig gjort det förut. Det krävs faktiskt träning. Man är ju ständigt upptagen med att rusa iväg och göra saker inför morgondagen, man glömmer lätt att se och uppskatta det som finns just här och nu.

Ibland så tränger sig också livet på alltför hårt och man måste släppa sina drömmar för att kanske ägna sig åt att kämpa för sin överlevnad på ett mer påtagligt vis än tidigare. Detta gör att man ständigt måste leva i framtiden och ständigt planera inför den och det är ju aldrig bra. Det är ju ändå här och nu vi befinner oss. Vi ska varken leva i "dået" eller i "sen'et" utan i nuet. Men det är som sagt svårt.

Det gäller att tänka nu eller aldrig i vissa situationer, när man ska göra sina val, för det ögonblick som vi har just nu kommer aldrig tillbaka och det är vad vi inte gjort som vi ångrar för det mesta. Jag tänkte nu eller aldrig när jag reste till Los Angeles då för ett tag sen. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle få chansen igen och därför var jag tvungen att ta den här och nu. Annars skulle jag ångra ihjäl mig senare. Vilket jag nu, nöjd och med facit i hand, kan säga att jag hade rätt i. Jag har aldrig ångrat den resan.

Det ögonblick då jag faktiskt fick se in i de där vackra ögonen kan jag återuppleva när jag vill. Jag minns också känslan av att stå framför hans fantastiska foton som inspirerat mig. Att faktiskt få se både honom och fotona i verkligheten. Ja det var en upplevelse som heter duga. Jag hade inte väntat mig mer än att få en bok signerad och så börjar karln prata på svenska med mig när han fick veta att jag var svensk (jag var liksom inställd på engelska eftersom alla andra runtomkring mig talade just engelska) och får mig att tappa fattningen för en stund. Det var jag inte förberedd på. Men, men sånt är livet. Jag svarade i alla fall på det han frågade trots att det var lite trögt i hôvvet för tillfället. :-) Och som sagt... den där blicken... den glömmer jag inte i första taget... Så idag firar jag en av mina källor till inspiration: Viggo Mortensen som blir 50 år just idag. :-)



Som Aragorn














Mer som sig själv liksom. Ett lite äldre foto men nog så trevligt att se på... :-)













Ha en bra dag alla! Kom ihåg att leva här och nu och ta vara på de små guldkornen som finns överallt bara man vill se dem.

Inspiration

Trots alla sorgliga saker som händer, som detta med Engla, så går ju livet strävsamt vidare. Vi andra som inte drabbas personligen av just den sorgen måste ju kanske ändå ha nån slags inspiration som vi kan använda oss av.

När jag idag gick in på SvD för att kolla lite så läste jag förstås om fallet Engla, det är ju det stora i alla tidningar, men sen fanns det en länk vid sidan av; Livet är nu! När jag gick in där så var det en artikel om Eckhart Tolle. Jag köpte och läste hans bok Lev livet fullt ut redan 2005 då jag hade en jobbig period just med att ständigt oroa mig för framtiden så mycket att jag knappt orkade med nånting. Jag ville kunna lära mig att leva i nuet, njuta av ögonblicket.

Boken är jättebra och jag kände verkligen hur jag började tänka annorlunda. Boken inspirerade mig så till den milda grad att jag till och med vågade resa till Los Angeles alldeles ensam året därpå. Vilket för övrigt var den bästa vecka jag upplevt hittills i mitt liv. Jag har aldrig mått så bra varken förr eller senare som jag gjorde den veckan. Jag levde i nuet precis hela tiden, från det att jag steg ut ur mitt hus, låste dörren och satte mig i taxin halv fem den där blöta morgonen, för att åka till flygplatsen för att börja min långa resa, ända till det att jag klev ur en annan taxi en dryg vecka senare nu hemma igen, efter att ha varit på resande fot i mer än 24 timmar, och fick pulsa fram i knähög snö för att komma fram till dörren. Känslan av att vara fri och befinna mig i nuet satt kvar ett tag efter att jag kommit hem. Men sen blev det för mycket annat, praktiska besvärligheter med det ena och det andra som gjorde att allt det där negativa drog ner mig igen. Och när man är trött och slut hälsomässigt sett och hela tiden motarbetas av de som man behöver hjälp av allra mest (vilket då var Försäkringskassan och företagsläkaren) så orkar man till slut inte kämpa emot.

Jag har plockat fram boken Lev livet fullt ut och ska nog läsa den igen.

En annan väldigt trevlig sak som hände den där veckan då jag var i Los Angeles var att jag fick se och träffa och byta några ord med (en yttepyttestund men ändå) en person som verkligen är en inspiration för mig. En person som verkligen lever i nuet, tar vara på ögonblicket. Men det kan jag berätta om en annan gång. ;-) För det är en liten historia i sig liksom...

Här är länken till artikeln om Eckhart Tolle.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1132181.svd




















En vy från en av mina promenader i Santa Monica där jag bodde den där veckan. Ibland lättar det upp sinnet att bara sitta och glo på fotona och tänka på att jag faktiskt var där! :-)

Ha det gôtt!