Igår var det Knut och julen skulle ut...

De senaste dagarna har jag, och i viss mån även Viktor, dansat ut julen. Eller dansat är väl att ta i. Det har varit en hel del stånk och pust, det är slitsamt att plocka bort tomtar och stakar. Det pustigaste är att gå ner med allt i källaren för det blir några vändor. Men jag var i tvättstugan idag så jag passade på att ta med grejer varje gång jag skulle ner dit. Så nu är det nästan färdigdansat om jag säger så. :-) Som vanligt när vi har julgransskakning så gömde jag lite godis i granen. Annars hade jag nog inte fått nån hjälp av Viktor att klä av den.

Det är väl lite småpyssel kvar och det är ju det som är trevligt med att fixa till det efter julen. Leta upp grejer som man inte använt på ett tag, kanske ta andra ljuslyktor eller ljusstakar än de man hade före jul, ta fram dukar man inte haft framme på länge. Och det viktiga är ju att man släpper in ljuset. Ljusa gardiner med våraktig känsla. Och solen som når in till blommorna. Den når inte bara in till blommorna, den visar också hur fruktansvärt smutsiga fönstren är. Men det får gå ändå. :-)

För exakt sex år sen just nu när klockan är nio på kvällen i Sverige så befann jag mig i Santa Monica. Klockan var tolv på förmiddagen där och jag hade nog precis börjat min promenad till galleriet vid Bergamot Station för att se på utställningen av Viggo Mortensens foton och Georg Gudnis tavlor. Plus att stå i kö till boksigneringen också. Jag minns att jag kom fram runt klockan ett och där stod en hel hög människor i en kö så jag anslöt mig till dem. Utan att riktigt ha koll på om det var just den kön som jag skulle stå i. Men det spelade ingen roll tyckte jag. Jag stod där och lyssnade på folk när de pratade runtomkring mig. Det var rätt varmt och skönt, det hade just regnat lite men höll uppe precis då.

I fyra timmar stod jag och väntade i den långsamt slingrande kön innan jag kom fram till bordet och fick mina två böcker signerade, där var avskilt med rep och en sån där säkerhetsvakt med snäcka i örat och kostym stod och släppte fram oss en i taget, så när man kom fram till Viggo så var det väldigt tyst och lugnt. Georg satt vid ett bord en bit bort. De tjattrande amerikanska damerna hördes nästan inte. Det blev nästan så det susade i öronen av att det blev så tyst.

Än idag vet jag inte hur jag fixade det. Och då menar jag inte själva mötet, som var nog så nervöst, utan själva strapatsen av att stå så länge och vänta. Men hela den veckan mådde jag så himla bra att jag efteråt kallade den för "den magiska veckan". Under de där fyra timmarna så blev jag dessutom inte ens kissnödig eller hungrig. Konstigt eller hur? :-) Jag fick liksom superkrafter den där veckan.

Till saken kan också sägas att innan jag for fick jag tabletter för att fördröja den där eländiga månatliga plåga som vi fruntimmer har. Detta skulle nämligen drabba mig just den vecka då jag skulle vara där och då hade jag inte kunnat göra nånting om jag fått dras med det så svårt som jag hade på den tiden. Så tabletter för att fördröja eländet hade jag fått. Hormontabletter. Dessa hade en del biverkningar men det stod inget om hur bra en sån som jag skulle må av dem. Hehe... Jag fick inga biverkningar, tvärtom.

Så jag kan nog faktiskt tacka dessa piller för min starkare hälsa just den veckan. När jag kom hem och hade varit hemma ett tag och allt var som vanligt på hormonfronten så blev jag jättedålig. Fibron tog i med nya krafter. Skulle väl ta igen det som den missat förstås den jä... eh... rackarn... ehrm. Det är därför som jag tror att hormonerna har väldigt mycket med min fibro att göra.

En helt fantastisk upplevelse var det i alla fall den där magiska veckan och det är nåt som jag aldrig någonsin glömmer så länge jag lever och har minnet i behåll. Och så har jag ju fotona förstås.

Och böckerna som jag fick signerade förstås. Bland annat denna...




























Tyvärr hade jag inte råd att köpa Georgs bok då och även om jag hade gjort det så hade mitt bagage blivit så tungt, boken är rätt stor, så då hade jag fått så mycket i min ryggsäck att jag trillat baklänges. :-) Jag reste nämligen endast med en ryggsäck som bagage och kunde då ha den som handbagage och slapp stå vid bagageutlämningen på flygplatserna. Det är det bästa när man kan resa lätt.

Kram!

Galleriet. Eller vägen in till det kanske man ska säga.










Mitt hotellrum











Mitt badrum. Jag kände mig väldigt lyxig och jo det fanns badkar också. Plus en helt fantastisk morgonrock som jag svepte in mig i när jag hade duschat efter ankomsten. Den hängde på baksidan av badrumsdörren och hade monogram och allt... tyvärr fotade jag aldrig den, så dumt. ;-)













Jag var väldigt imponerad av hur handdukarna var vikta. :-)

Sen vill jag minnas att det också fanns nån slags fläktanordning som man kunde sätta igång, med varmluft, ifall man var lite frusen efter duschen.

En hårtork fanns där också.



Och i garderoben fanns en strykbräda och ett strykjärn! Jo faktiskt. :-) Eftersom jag extremt sällan reser och bor på hotell så vet inte jag om det är standard så jag tyckte det var häftigt. Jag kände mig väldigt lyxig hela veckan.

Uppdatering om läget och en ledsam upptäckt...

Det är dags för en uppdatering tror jag. Om det är nån som är nyfiken. :-) Det var längesen jag skrev om det som händer just nu.

Idag var vi till kyrkan för att provsätta upp dikterna och bestämma var de ska stå och för att känna in stämningen. Det kändes bra. Material till personliga inbjudningar och affischer är klara och ska skrivas respektive sättas upp.

Och jag börjar bli en aning nervös. Vissa stunder så känns det helt okej men ibland så vet jag inte om jag kommer att orka med alltihop. Och då menar jag själva uppmärksamheten. Allt är ju väldigt självutlämnande men det är ju också det som är syftet med det hela. Och jag vill ju att folk ska veta hur det faktiskt känns att bli sjuk, misstrodd och dåligt behandlad av (vissa) läkare och F-kassan.

Syftet för mig med diktutställningen är inte enbart att få andra i min situation att känna igen sig och få tröst utan att nå fram till allmänheten. Så detta är verkligen en förlängning av Påskuppropet dock i väldigt personlig tappning.

Utställningen har fått namnet Vägen Upp. Detta tyckte både jag och Carina var ett passande namn. Det var Ingrid på Sensus som kom på det först och nämnde det vid vårt möte. Och nu när vi bestämt oss så känns det inte som om något annat passar.

Vår intervju (som jag nämnde för ett tag sen) var tydligen publicerad nu i alla fall och mannen som skrivit artikeln hade tydligen gjort även mig till diakon. ;-) Jag gick in på Värmlandsbygdens hemsida och tänkte länka men kunde inte finna hela intervjun, det var bara början av den. Ska kolla upp det.

I fredags läste jag att den isländske konstnären Georg Guðni var död. Han dog i juni endast femtio år gammal. Tydligen väldigt hastigt. En hyllning till honom finns på Viggo Mortensens förlags sida Perceval Press. Det var längesen jag var in och läste där och när jag skrollade neröver sidan så blev jag lite lätt chockad när jag såg det. Detta var nämligen den konstnär vars tavlor jag fick väldig inspiration av när jag var i Los Angeles då för längesen och såg utställningen som han och Viggo hade tillsammans. Jag är så glad att jag ändå fått se både honom och hans tavlor på riktigt. Först på utställningen i Santa Monica och senare i Stockholm på ett galleri på Östermalm.

Men de flesta av hans tavlor ska man se i en stor lokal för de kräver utrymme och det lilla galleriet i Stockholm gav dem inte nån rättvisa. För att kunna känna djupet behövs en stor lokal för en del är väldigt stora och om man står för nära försvinner det där första magiska ögonblicket när man dras in i målningen och det känns som om man kliver in i den och omsluts av den. Låter kanske märkligt och flummigt men så kändes det att stå framför hans jättemålningar av den isländska naturen.

Hans målningar gav mig till och med inspiration till en dikt och den är med på utställningen. :-)

Den symboliserar en av de ljuspunkter i min tillvaro som behövdes för att jag skulle orka igenom de jobbiga åren. Tur att jag har boken Strange Familiar som jag kan bläddra i när jag vill för där kan man även ta del av hans tankar i form av dikter.

Mistur, Fell og Dalur...

Ur mörka jorden
Kommer en melodi
Svagt hörs den
Förtrollande
Rör sig framåt
Uppåt
Tar mig med
Med ögonen halvt slutna
Ser jag ljuset längre fram
Dras dit
Melodin bär mig
Dimman följer mig
Känner ingen oro
Följer med känslan
Som tar mig dit
Där jag aldrig varit förut
Eller har jag det?
Värmen sprider sig
Längs ryggraden
Och det känns
Som om någon lindat in
Mitt hjärta
I bomull

(ELB 2006)

Här kan man gå in och titta på fler av hans målningar








©Georg Guðni


Ha det bra! Kram!

Idag firar vi... en som fyller 50

Idag tänkte jag fira en mycket speciell och mångsidig person som fyller 50 år. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om honom och allt han sysslar med men det orkar jag faktiskt inte, det skulle ta halva dagen och trots att jag gillar honom skarpt så har jag fler saker att göra idag. :-)

De flesta kommer nog mest ihåg honom som hjälten och kungen i Sagan om ringen-trilogin. Men att vara skådis är bara en liten del av vad han ägnar sig åt. Politik, bokförläggning, poesi, foto, musik och mer därtill. För min egen del är han en stor inspiration när det gäller foto. Jag hade slutat fotografera, av nån konstig anledning, men genom att inspireras av honom och hans foton började jag igen och jag har nog aldrig tagit så många fantastiska bilder som den hösten, då jag liksom vaknade upp igen.

Han är en person som tar vara på ögonblicket och det är precis en sån jag också vill vara. Under en kort period så lyckades jag faktiskt med detta konststycke för det är inte lätt när man aldrig gjort det förut. Det krävs faktiskt träning. Man är ju ständigt upptagen med att rusa iväg och göra saker inför morgondagen, man glömmer lätt att se och uppskatta det som finns just här och nu.

Ibland så tränger sig också livet på alltför hårt och man måste släppa sina drömmar för att kanske ägna sig åt att kämpa för sin överlevnad på ett mer påtagligt vis än tidigare. Detta gör att man ständigt måste leva i framtiden och ständigt planera inför den och det är ju aldrig bra. Det är ju ändå här och nu vi befinner oss. Vi ska varken leva i "dået" eller i "sen'et" utan i nuet. Men det är som sagt svårt.

Det gäller att tänka nu eller aldrig i vissa situationer, när man ska göra sina val, för det ögonblick som vi har just nu kommer aldrig tillbaka och det är vad vi inte gjort som vi ångrar för det mesta. Jag tänkte nu eller aldrig när jag reste till Los Angeles då för ett tag sen. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle få chansen igen och därför var jag tvungen att ta den här och nu. Annars skulle jag ångra ihjäl mig senare. Vilket jag nu, nöjd och med facit i hand, kan säga att jag hade rätt i. Jag har aldrig ångrat den resan.

Det ögonblick då jag faktiskt fick se in i de där vackra ögonen kan jag återuppleva när jag vill. Jag minns också känslan av att stå framför hans fantastiska foton som inspirerat mig. Att faktiskt få se både honom och fotona i verkligheten. Ja det var en upplevelse som heter duga. Jag hade inte väntat mig mer än att få en bok signerad och så börjar karln prata på svenska med mig när han fick veta att jag var svensk (jag var liksom inställd på engelska eftersom alla andra runtomkring mig talade just engelska) och får mig att tappa fattningen för en stund. Det var jag inte förberedd på. Men, men sånt är livet. Jag svarade i alla fall på det han frågade trots att det var lite trögt i hôvvet för tillfället. :-) Och som sagt... den där blicken... den glömmer jag inte i första taget... Så idag firar jag en av mina källor till inspiration: Viggo Mortensen som blir 50 år just idag. :-)



Som Aragorn














Mer som sig själv liksom. Ett lite äldre foto men nog så trevligt att se på... :-)













Ha en bra dag alla! Kom ihåg att leva här och nu och ta vara på de små guldkornen som finns överallt bara man vill se dem.