Det blir inte så mycket skrivet här för jag har fullt upp med församlingens hemsida och att kolla alla tweets på Twitter. :-) Nej så farligt är det väl inte. Det har varit en del annat också som har tagit min tid i anspråk.
För övrigt så går allting bra. Praktiken flyter på med fler timmar (jag har inte blivit tröttare av det) och jag håller som sagt på med hemsidan. Ja jag gör ju annat också förstås.
Nästa vecka ska vi (jag och Carina) åka och fotografera vid kyrkorna inför en mindre utställning som vi ska ha runt allhelgona. Det kommer en del folk till kyrkorna då och det brukar vara öppet hus så vi tänkte göra en slags informationsutställning. Om själva kyrkorna och idag fick jag även förslag från en engagerad medarbetare att vi kunde ta med info om själva verksamheten också. Jättebra tycker jag. För det är så mycket som inte kommer fram och en del glöms bort direkt efter att det varit. För kyrkorna används till en hel del annat än bara gudstjänster.
Tråkigt nog så börjar Viktor bli förkyld. Jag har väl nästan väntat på det i och för sig för han blir alltid förkyld när skolan börjat.Men det är trist i alla fall.
De nya gymnasieeleverna (på Forshagaakademien) som kom hitflyttandes i augusti bufflar på och låter ovanligt mycket tycker jag. Detta är rätt påfrestande för mitt tålamod och det verkar som om de aldrig någonsin hört talas om nåt som heter hänsyn och respekt för andra. Det verkar kanske som om jag reagerar som en riktigt gammal gnälltant men jag överdriver inte, jag lovar.
De skriker och brölar, drämmer igen dörrar, ränner som vilda kalvar i trappan så man tror huset ska rasa, busvisslar, skriker och tjoar och stör i största allmänhet. När som helst på dygnet. Jag ser redan nu fram emot jullovet. Suck.
I alla fall. För att lätta upp lite både för mig och andra, som känner sig störda av och less på vad det nu vara månde, så tänker jag idag bjuda på Tage Danielsson och hans elektricitetsvisa. :-)
Ha det bra! Kram!
Skogen
Visar inlägg med etikett utställning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utställning. Visa alla inlägg
tisdag 11 september 2012
lördag 25 augusti 2012
Dags att inse att hösten är på gång
Tiden har rusat iväg de senaste veckorna. Skolterminen har startat och nu är semestern slut för Adde, han är på väg tillbaka till Stockholm. Och Viktor känner sig lite övergiven. Dock sa storebror att han skulle försöka komma hit oftare så vi kanske får se honom även under hösten och slipper vänta ända till jul.
Från och med nästa vecka ska jag öka mina timmar på praktiken. Det känns bra, jag är redo för det.
I måndags hade vi möte med Ingrid (Sensus) och Tina (Bilda) för det finns fortfarande saker kvar att göra när det gäller utställningen och boken. Den sprids över landet så mycket det går. :-) Det känns väldigt kul.
Hösten känns spännande med en massa nya möjligheter och jag välkomnar detta med glädje. För ju starkare jag känner mig och ju mer jag lär mig desto närmare har jag ju till ett jobb på riktigt liksom. Med lön å allt. Tänk bara! :-) För även om min socialsekreterare är väldigt trevlig så vore det allt skönt att slippa behöva ha kontakt med henne. Och nu när jag är anmäld på AF (min arbetskonsulent ville ju det) så finns jag ju med i deras listor om det skulle bli nåt passande projekt som jag kan vara med i.
Vi får väl se hur det blir. Fram tills dess är jag så tacksam att jag har möjligheten att utvecklas och testa mig själv och se hur mycket jag orkar på en arbetsplats där jag trivs himla bra.
Kram!
Minns nån garnfesten jag hade för ett tag sen?
Nu är det dags för sockutställning! Lite sent egentligen för det var ett tag sen jag blev klar med dem och tog bilden. Men ändå.
Alla sockor är överlämnade till min mamma som får distribuera dem till eventuella frusna personer som behöver värma sina fötter. :-)
Från och med nästa vecka ska jag öka mina timmar på praktiken. Det känns bra, jag är redo för det.
I måndags hade vi möte med Ingrid (Sensus) och Tina (Bilda) för det finns fortfarande saker kvar att göra när det gäller utställningen och boken. Den sprids över landet så mycket det går. :-) Det känns väldigt kul.
Hösten känns spännande med en massa nya möjligheter och jag välkomnar detta med glädje. För ju starkare jag känner mig och ju mer jag lär mig desto närmare har jag ju till ett jobb på riktigt liksom. Med lön å allt. Tänk bara! :-) För även om min socialsekreterare är väldigt trevlig så vore det allt skönt att slippa behöva ha kontakt med henne. Och nu när jag är anmäld på AF (min arbetskonsulent ville ju det) så finns jag ju med i deras listor om det skulle bli nåt passande projekt som jag kan vara med i.
Vi får väl se hur det blir. Fram tills dess är jag så tacksam att jag har möjligheten att utvecklas och testa mig själv och se hur mycket jag orkar på en arbetsplats där jag trivs himla bra.
Kram!
Nu är det dags för sockutställning! Lite sent egentligen för det var ett tag sen jag blev klar med dem och tog bilden. Men ändå.
Alla sockor är överlämnade till min mamma som får distribuera dem till eventuella frusna personer som behöver värma sina fötter. :-)
onsdag 23 maj 2012
Utställning av dikter i blomsteraffären
Nu tänkte jag, sent omsider men bättre sent än aldrig, :-) visa lite från utställningen i blomsteraffären tidigare i år. Det syns kanske inte så mycket av texten men att se hur de är uppsatta ger en känsla av hur det var därinne med dikter vid blomkrukor och bland lösa blommor.
Så här såg affischen ut som vi satte upp lite överallt.
Ha det bra i värmen! Kram!
Så här såg affischen ut som vi satte upp lite överallt. Ha det bra i värmen! Kram!
fredag 24 februari 2012
Omtumlande
Boken är klar! I morse blev jag överraskad och hyllad när jag kom till pastorsexpeditionen. Där stod två lådor, en vas med tulpaner och choklad på mitt skrivbord. Jag tappade talförmågan fullständigt. Jag visste ju att boken var klar och att vi förmodligen skulle få hit nån kartong idag men inte att det skulle bli så uppmärksammat. Ja jösses. Omtumlande är bara förnamnet.
Här plockas första exemplaret upp ur kartongen.
Här sitter den omtumlade författaren och kan inte annat. :-)
Det var alltså sant, här var min bok. ;-)
Så här ser den ut. Jag la en bok med framsidan upp och en med baksidan upp så man kan se lite även av den. Och vilka det är som ger ut den. :-)
Nu ska jag försöka smälta detta. Jag sa till Carina senast igår att jag var lite trött på just de dikter som är med i utställningen, det blir ju så när man håller på med vissa texter så mycket som jag gjort med de här. Efter fyra versioner av utställningen, där jag ju också skrivit ut och klippt och skurit och donat, och korrekturläsning så kände jag mig liksom trött på dem. Men det kändes annorlunda att läsa dem i boken. :-)
Ha en bra fredag! Det ska jag. Kram!
PS. Jag kommer att lägga ut eventuella länkar dit man kan vända sig om man vill beställa/köpa boken. Men jag ska kolla upp det lite mer först.
Här plockas första exemplaret upp ur kartongen.
Här sitter den omtumlade författaren och kan inte annat. :-)Det var alltså sant, här var min bok. ;-)
Så här ser den ut. Jag la en bok med framsidan upp och en med baksidan upp så man kan se lite även av den. Och vilka det är som ger ut den. :-)Nu ska jag försöka smälta detta. Jag sa till Carina senast igår att jag var lite trött på just de dikter som är med i utställningen, det blir ju så när man håller på med vissa texter så mycket som jag gjort med de här. Efter fyra versioner av utställningen, där jag ju också skrivit ut och klippt och skurit och donat, och korrekturläsning så kände jag mig liksom trött på dem. Men det kändes annorlunda att läsa dem i boken. :-)
Ha en bra fredag! Det ska jag. Kram!
PS. Jag kommer att lägga ut eventuella länkar dit man kan vända sig om man vill beställa/köpa boken. Men jag ska kolla upp det lite mer först.
torsdag 2 februari 2012
Av för mycket sömn blir man trött
Att sova för mycket är inte heller bra. Särskilt inte om man är van att alltid sova oregelbundet och kanske inte så många timmar i sträck som man skulle vilja eller behöva.
Inatt har jag sovit som en sten. Och det resulterade förstås i att mitt huvud är så tungt. Huvudvärken kommer som på beställning såna dagar. Suck.
Men i alla fall. Vi har varit på blomsteraffären och pratat lite med Linda-Marie angående hur hon vill ha dikterna, storlekar, teckensnitt och sånt. Så nu vet jag vad jag har att göra nästa vecka. :-) Roligt! Den 20 februari ska det vara klart att sättas upp.
Hon ville även ha en slags vernissage, en kväll då hon liksom bjuder in folk och vi (jag i alla fall) är där själva också. Och även om det känns som en lite... ja inte jobbig tanke för det är att ta i, så känns det väl kanske en aning skrajsigt. Men detta är ju nåt som jag måste vänja mig vid för man vet ju inte hur framtiden blir. Om jag ska fortsätta med dikter och utställningar och sånt så är ju det en del av det hela så att säga. Lika bra att blunda och sparka som en väldigt speciell dam, som jag kände en gång, brukade säga.
Jag tycker också att det är väldigt roligt att få vara del av den kultur som finns här i bygden, vara med och kämpa för att Deje ska synas och inte glömmas bort. Det finns så många eldsjälar häromkring som verkligen kämpar för att det ska bli bra och det är så kul tycker jag. Sen är det ju upp till Deje-borna om de också ställer upp och vill delta i det som erbjuds. Vilket man ju hoppas. Om ett samhälle ska leva så får man inte bara resignera och tycka att allt kvittar, att det inte är nån idé. Det finns en del som tycker så och jag kan förstå det också. De tar ju bort väldigt mycket service härifrån och lägger det en mil bort och det är ju ingen höjdare. Men vi får inte ge upp. ;-)
Nu har jag hällt i mig en Alvedon brus och hoppas huvudet ska lugna ner sig lite för jag ska till skolan på utvecklingssamtal efter lunch och då får man försöka ha hjärnverksamheten igång ordentligt.
Kram!
PS. apropå rubriken så tänkte jag på en grej i en av böckerna om Bert (Berts dagbok mm) där han hittar på egna ordspråk angående Fantomen. Bert är ju en stor beundrare av just Fantomen.
"När Fantomen gäspar - är han trött. Gammalt djungelordspråk."
Det finns ett till...
"När Fantomen är farsa - är han larvig."
;-)
Inatt har jag sovit som en sten. Och det resulterade förstås i att mitt huvud är så tungt. Huvudvärken kommer som på beställning såna dagar. Suck.
Men i alla fall. Vi har varit på blomsteraffären och pratat lite med Linda-Marie angående hur hon vill ha dikterna, storlekar, teckensnitt och sånt. Så nu vet jag vad jag har att göra nästa vecka. :-) Roligt! Den 20 februari ska det vara klart att sättas upp.
Hon ville även ha en slags vernissage, en kväll då hon liksom bjuder in folk och vi (jag i alla fall) är där själva också. Och även om det känns som en lite... ja inte jobbig tanke för det är att ta i, så känns det väl kanske en aning skrajsigt. Men detta är ju nåt som jag måste vänja mig vid för man vet ju inte hur framtiden blir. Om jag ska fortsätta med dikter och utställningar och sånt så är ju det en del av det hela så att säga. Lika bra att blunda och sparka som en väldigt speciell dam, som jag kände en gång, brukade säga.
Jag tycker också att det är väldigt roligt att få vara del av den kultur som finns här i bygden, vara med och kämpa för att Deje ska synas och inte glömmas bort. Det finns så många eldsjälar häromkring som verkligen kämpar för att det ska bli bra och det är så kul tycker jag. Sen är det ju upp till Deje-borna om de också ställer upp och vill delta i det som erbjuds. Vilket man ju hoppas. Om ett samhälle ska leva så får man inte bara resignera och tycka att allt kvittar, att det inte är nån idé. Det finns en del som tycker så och jag kan förstå det också. De tar ju bort väldigt mycket service härifrån och lägger det en mil bort och det är ju ingen höjdare. Men vi får inte ge upp. ;-)
Nu har jag hällt i mig en Alvedon brus och hoppas huvudet ska lugna ner sig lite för jag ska till skolan på utvecklingssamtal efter lunch och då får man försöka ha hjärnverksamheten igång ordentligt.
Kram!PS. apropå rubriken så tänkte jag på en grej i en av böckerna om Bert (Berts dagbok mm) där han hittar på egna ordspråk angående Fantomen. Bert är ju en stor beundrare av just Fantomen.
"När Fantomen gäspar - är han trött. Gammalt djungelordspråk."
Det finns ett till...
"När Fantomen är farsa - är han larvig."
;-)
onsdag 18 januari 2012
Drömmar av olika slag...
Idag fick jag se en tidig version av hur min (ja jag får väl lov att säga att det är min även om väldigt många är inblandade...) diktbok kommer att se ut. :-) Flin i bôtt! Det var så häftigt att se hur den kommer att bli med all sån där info i början som man ser i böcker med ISBN-nummer och allt. Ojoj...
Jag satt och gick igenom den och gjorde bara små justeringar och la in förslag på bilder där det skulle vara det, för övrigt såg det jättebra ut. Det är Carinas man som fixar med bokens grafiska design, han är bra på sånt. Det känns lite som ett familjeprojekt alltihop. För det är så jag känner det när det gäller både Carina och hennes familj, Ingrid från Sensus, Tina från Bilda och de som jobbar på pastorsexpeditionen. De känns lite som min familj. Jag trivs väldigt bra i den familjen. :-)
En dröm håller på att bli sann. Mina dikter i en bok... Det känns helt fantastiskt. Overkligt på nåt vis men fantastiskt.
Bengt Starrin håller på att skriva förordet och det ska bli väldigt spännande att se vad han skrivit. Han har fått hela bunten med dikter att läsa, han ville ha dem för att kunna ta till sig materialet liksom.
Det kommer att bli två diktsamlingar i boken. Den som heter Vägen Upp och som är dikterna från utställningen och sen kommer en fortsättning. En mer positiv del som heter Känslan bär mig. Den innehåller inte så många dikter som den första. Vi begränsade oss där för det finns nämligen fler än de som kommer med i boken.
Den nya diktsamlingen kommer att ställas ut i blomsteraffären här i Deje snart. Vi var på möte med ägaren där igår och gick igenom hur det skulle bli. Hon hade så många bra idéer och fick hela bunten med dikter att läsa. Sen ska hon skapa något i sitt skyltfönster utifrån en av dikterna vilket jag tycker är så spännande för det lämnar jag ju helt åt henne att välja. Sen kommer dikterna att dyka upp lite här och var inne i affären. :-)
Det är så roligt när man får träffa inspirerande människor, vilket jag sa häromdagen också. Men det tål att upprepas. Jag återkommer till hur det blir med den utställningen längre fram. Den ska dock vara klar att ställas ut redan i början av februari så jag får en del jobb framöver.
Viktor har gjort ett kuddfodral i slöjden.
Jag tyckte det var så fint. :-)
Inatt drömde jag att jag sjöng för full hals. Och inte vilken sång som helst heller... Det var O helga natt. :-) Men det var så kämpigt att få ut tonerna liksom. Som om jag sjöng mot en vägg eller en kudde kanske. Jösses! Tänk om jag låg och sjöng i sömnen! HA! Jag vet ju inte det i och med att jag sover ensam och Viktor hör ju aldrig nåt, hans rum ligger ju en bit ifrån mitt också för den delen. Jag minns att jag liksom la handen för örat, sådär som Jerry Williams gör, för att höra om jag lät bra på de höga tonerna. :-) Det var nämligen inte bara jag som sjöng utan det verkade som om jag var i en stor byggnad med massor av folk i men stod i skymundan på nåt vis och sjöng som en galning. Vad ska man tro om en sån dröm?
Ha det gott! Kram!
Jag satt och gick igenom den och gjorde bara små justeringar och la in förslag på bilder där det skulle vara det, för övrigt såg det jättebra ut. Det är Carinas man som fixar med bokens grafiska design, han är bra på sånt. Det känns lite som ett familjeprojekt alltihop. För det är så jag känner det när det gäller både Carina och hennes familj, Ingrid från Sensus, Tina från Bilda och de som jobbar på pastorsexpeditionen. De känns lite som min familj. Jag trivs väldigt bra i den familjen. :-)
En dröm håller på att bli sann. Mina dikter i en bok... Det känns helt fantastiskt. Overkligt på nåt vis men fantastiskt.
Bengt Starrin håller på att skriva förordet och det ska bli väldigt spännande att se vad han skrivit. Han har fått hela bunten med dikter att läsa, han ville ha dem för att kunna ta till sig materialet liksom.
Det kommer att bli två diktsamlingar i boken. Den som heter Vägen Upp och som är dikterna från utställningen och sen kommer en fortsättning. En mer positiv del som heter Känslan bär mig. Den innehåller inte så många dikter som den första. Vi begränsade oss där för det finns nämligen fler än de som kommer med i boken.
Den nya diktsamlingen kommer att ställas ut i blomsteraffären här i Deje snart. Vi var på möte med ägaren där igår och gick igenom hur det skulle bli. Hon hade så många bra idéer och fick hela bunten med dikter att läsa. Sen ska hon skapa något i sitt skyltfönster utifrån en av dikterna vilket jag tycker är så spännande för det lämnar jag ju helt åt henne att välja. Sen kommer dikterna att dyka upp lite här och var inne i affären. :-)
Det är så roligt när man får träffa inspirerande människor, vilket jag sa häromdagen också. Men det tål att upprepas. Jag återkommer till hur det blir med den utställningen längre fram. Den ska dock vara klar att ställas ut redan i början av februari så jag får en del jobb framöver.
Viktor har gjort ett kuddfodral i slöjden.
Jag tyckte det var så fint. :-)Inatt drömde jag att jag sjöng för full hals. Och inte vilken sång som helst heller... Det var O helga natt. :-) Men det var så kämpigt att få ut tonerna liksom. Som om jag sjöng mot en vägg eller en kudde kanske. Jösses! Tänk om jag låg och sjöng i sömnen! HA! Jag vet ju inte det i och med att jag sover ensam och Viktor hör ju aldrig nåt, hans rum ligger ju en bit ifrån mitt också för den delen. Jag minns att jag liksom la handen för örat, sådär som Jerry Williams gör, för att höra om jag lät bra på de höga tonerna. :-) Det var nämligen inte bara jag som sjöng utan det verkade som om jag var i en stor byggnad med massor av folk i men stod i skymundan på nåt vis och sjöng som en galning. Vad ska man tro om en sån dröm?
Ha det gott! Kram!
måndag 16 januari 2012
Goa människor som inspirerar
Varje gång jag träffar folk som är glada och vänliga blir jag både rörd och väldigt glad. Människor som utan vidare bara tar emot mig och innesluter mig i sitt hem och i sina liv även om de inte känner mig alls. Det finns så många sådana människor runtomkring det är bara det att om/när man är väldigt deppig eller mår dåligt på annat sätt så ser man inget av det där goa och vänliga. Man vill bara gömma sig och strunta i hela världen. Sån var jag väldigt länge.
Ju längre ut jag förlägger min trygghetszon desto fler sådana människor träffar jag. När jag mådde som sämst hade jag en väldigt begränsad zon där jag kunde röra mig utan att bli stressad eller känna mig invaderad. Nu har den blivit rätt stor. Och den växer ständigt. Rädslan för att känna mig utlämnad och bli stressad har försvunnit och jag känner mig trygg i och med mig själv på ett annat sätt mot tidigare.
Detta är en stor sak för min del. Jag är stolt över att jag kommit dit. Klappar mig själv på axeln då och då och berömmer mig för det jag gjort och gör. :-) Precis som min psykolog sa att jag skulle göra då jag klarat av nåt jag inte trodde att jag skulle orka. Hon sa hela tiden att jag inte skulle vara för hård mot mig själv om jag kanske inte klarade allt det jag hade tänkt, på en gång, utan istället berömma mig för det jag faktiskt gjort och gjorde.
Jag tror att även om jag har en bit till att gå så har verkligen den här tiden tillsammans med de som jobbar på pastorsexpeditionen hjälpt mig att få visa mig som den jag är. Den avslappnade stämningen och kravlösheten har gjort att jag istället bett om att få krav på mig, bett om uppgifter och sökt mig till de andra mer och mer. Inte bara tytt mig till Carina. Jag har fått möjligheten att tänja på mina zongränser. Och det har gått bra varje gång. Därför att när jag väl gjort nåt så har jag varit redo, jag har velat pröva mig själv, velat testa. Och tack vare Carina så har jag vågat göra saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Så det känns verkligen härligt.
Och trots att man dagligen läser i tidningar om hur folk slåss oprovocerat, de skjuter ihjäl varann, de mördar barn och gör inbrott... så finns det ändå så många fantastiska människor som ger oss allt det där varma och goda, det där som gör att vi orkar med tillvaron även om den är ett rent helvete ibland. Dessa människor är inspiration. Jag vill tacka för att ni finns!
Idag har vi (jag och Carina) varit i Grums och hängt upp utställningen. Fick träffa Carinas härliga mamma och hennes (mammans) lika härliga gubbe. Och efter en fantastisk lunch hos dem så åkte vi till Grums kyrka där vi träffade diakonen Birgit. Hälsade också på kyrkoherden innan vi åkte därifrån. Han hade nämligen gått in i kyrkan, där vi satt upp utställningen, och börjat smygläsa lite. :-)
Carina tog foton som hon vid tillfälle kommer att lägga in på utställningens Facebooksida. Jag hade förstås inte huvet där det skulle vara imorse (under armen som vanligt såklart...) för då hade jag ju kunnat komma ihåg att ta med kameran. (Ack!)
Nåt som jag däremot har foto på är den lilla ljuslykta som jag och Carina fick varsin innan vi åkte därifrån.
Ha det bra! Kram!
Idag är det förresten Martin Luther King-dagen. Mannen som stod upp för mänskliga rättigheter och för de fredliga metoderna i kampen. Som kämpade för ett färgblint samhälle... Men som miste livet på grund av den inställningen. Tänk att en del människor har så svårt att både höra och se sanningen. De är så rädda för förändring att de hellre tar död på någon som vill nånting bättre än det som är. Är det inte konstigt? Hur tänker dessa?
Han fick faktiskt Nobels fredspris 1964. För sin kamp mot rassegregering och rasdiskriminering bland annat.
Martin Luther King
1929- 1968
Han är också en inspiration.
Ju längre ut jag förlägger min trygghetszon desto fler sådana människor träffar jag. När jag mådde som sämst hade jag en väldigt begränsad zon där jag kunde röra mig utan att bli stressad eller känna mig invaderad. Nu har den blivit rätt stor. Och den växer ständigt. Rädslan för att känna mig utlämnad och bli stressad har försvunnit och jag känner mig trygg i och med mig själv på ett annat sätt mot tidigare.
Detta är en stor sak för min del. Jag är stolt över att jag kommit dit. Klappar mig själv på axeln då och då och berömmer mig för det jag gjort och gör. :-) Precis som min psykolog sa att jag skulle göra då jag klarat av nåt jag inte trodde att jag skulle orka. Hon sa hela tiden att jag inte skulle vara för hård mot mig själv om jag kanske inte klarade allt det jag hade tänkt, på en gång, utan istället berömma mig för det jag faktiskt gjort och gjorde.
Jag tror att även om jag har en bit till att gå så har verkligen den här tiden tillsammans med de som jobbar på pastorsexpeditionen hjälpt mig att få visa mig som den jag är. Den avslappnade stämningen och kravlösheten har gjort att jag istället bett om att få krav på mig, bett om uppgifter och sökt mig till de andra mer och mer. Inte bara tytt mig till Carina. Jag har fått möjligheten att tänja på mina zongränser. Och det har gått bra varje gång. Därför att när jag väl gjort nåt så har jag varit redo, jag har velat pröva mig själv, velat testa. Och tack vare Carina så har jag vågat göra saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Så det känns verkligen härligt.
Och trots att man dagligen läser i tidningar om hur folk slåss oprovocerat, de skjuter ihjäl varann, de mördar barn och gör inbrott... så finns det ändå så många fantastiska människor som ger oss allt det där varma och goda, det där som gör att vi orkar med tillvaron även om den är ett rent helvete ibland. Dessa människor är inspiration. Jag vill tacka för att ni finns!
Idag har vi (jag och Carina) varit i Grums och hängt upp utställningen. Fick träffa Carinas härliga mamma och hennes (mammans) lika härliga gubbe. Och efter en fantastisk lunch hos dem så åkte vi till Grums kyrka där vi träffade diakonen Birgit. Hälsade också på kyrkoherden innan vi åkte därifrån. Han hade nämligen gått in i kyrkan, där vi satt upp utställningen, och börjat smygläsa lite. :-)
Carina tog foton som hon vid tillfälle kommer att lägga in på utställningens Facebooksida. Jag hade förstås inte huvet där det skulle vara imorse (under armen som vanligt såklart...) för då hade jag ju kunnat komma ihåg att ta med kameran. (Ack!)
Nåt som jag däremot har foto på är den lilla ljuslykta som jag och Carina fick varsin innan vi åkte därifrån.
Ha det bra! Kram!Idag är det förresten Martin Luther King-dagen. Mannen som stod upp för mänskliga rättigheter och för de fredliga metoderna i kampen. Som kämpade för ett färgblint samhälle... Men som miste livet på grund av den inställningen. Tänk att en del människor har så svårt att både höra och se sanningen. De är så rädda för förändring att de hellre tar död på någon som vill nånting bättre än det som är. Är det inte konstigt? Hur tänker dessa?
Han fick faktiskt Nobels fredspris 1964. För sin kamp mot rassegregering och rasdiskriminering bland annat.Martin Luther King
1929- 1968
Han är också en inspiration.
lördag 14 januari 2012
Igår var det Knut och julen skulle ut...
De senaste dagarna har jag, och i viss mån även Viktor, dansat ut julen. Eller dansat är väl att ta i. Det har varit en hel del stånk och pust, det är slitsamt att plocka bort tomtar och stakar. Det pustigaste är att gå ner med allt i källaren för det blir några vändor. Men jag var i tvättstugan idag så jag passade på att ta med grejer varje gång jag skulle ner dit. Så nu är det nästan färdigdansat om jag säger så. :-) Som vanligt när vi har julgransskakning så gömde jag lite godis i granen. Annars hade jag nog inte fått nån hjälp av Viktor att klä av den.
Det är väl lite småpyssel kvar och det är ju det som är trevligt med att fixa till det efter julen. Leta upp grejer som man inte använt på ett tag, kanske ta andra ljuslyktor eller ljusstakar än de man hade före jul, ta fram dukar man inte haft framme på länge. Och det viktiga är ju att man släpper in ljuset. Ljusa gardiner med våraktig känsla. Och solen som når in till blommorna. Den når inte bara in till blommorna, den visar också hur fruktansvärt smutsiga fönstren är. Men det får gå ändå. :-)
För exakt sex år sen just nu när klockan är nio på kvällen i Sverige så befann jag mig i Santa Monica. Klockan var tolv på förmiddagen där och jag hade nog precis börjat min promenad till galleriet vid Bergamot Station för att se på utställningen av Viggo Mortensens foton och Georg Gudnis tavlor. Plus att stå i kö till boksigneringen också. Jag minns att jag kom fram runt klockan ett och där stod en hel hög människor i en kö så jag anslöt mig till dem. Utan att riktigt ha koll på om det var just den kön som jag skulle stå i. Men det spelade ingen roll tyckte jag. Jag stod där och lyssnade på folk när de pratade runtomkring mig. Det var rätt varmt och skönt, det hade just regnat lite men höll uppe precis då.
I fyra timmar stod jag och väntade i den långsamt slingrande kön innan jag kom fram till bordet och fick mina två böcker signerade, där var avskilt med rep och en sån där säkerhetsvakt med snäcka i örat och kostym stod och släppte fram oss en i taget, så när man kom fram till Viggo så var det väldigt tyst och lugnt. Georg satt vid ett bord en bit bort. De tjattrande amerikanska damerna hördes nästan inte. Det blev nästan så det susade i öronen av att det blev så tyst.
Än idag vet jag inte hur jag fixade det. Och då menar jag inte själva mötet, som var nog så nervöst, utan själva strapatsen av att stå så länge och vänta. Men hela den veckan mådde jag så himla bra att jag efteråt kallade den för "den magiska veckan". Under de där fyra timmarna så blev jag dessutom inte ens kissnödig eller hungrig. Konstigt eller hur? :-) Jag fick liksom superkrafter den där veckan.
Till saken kan också sägas att innan jag for fick jag tabletter för att fördröja den där eländiga månatliga plåga som vi fruntimmer har. Detta skulle nämligen drabba mig just den vecka då jag skulle vara där och då hade jag inte kunnat göra nånting om jag fått dras med det så svårt som jag hade på den tiden. Så tabletter för att fördröja eländet hade jag fått. Hormontabletter. Dessa hade en del biverkningar men det stod inget om hur bra en sån som jag skulle må av dem. Hehe... Jag fick inga biverkningar, tvärtom.
Så jag kan nog faktiskt tacka dessa piller för min starkare hälsa just den veckan. När jag kom hem och hade varit hemma ett tag och allt var som vanligt på hormonfronten så blev jag jättedålig. Fibron tog i med nya krafter. Skulle väl ta igen det som den missat förstås den jä... eh... rackarn... ehrm. Det är därför som jag tror att hormonerna har väldigt mycket med min fibro att göra.
En helt fantastisk upplevelse var det i alla fall den där magiska veckan och det är nåt som jag aldrig någonsin glömmer så länge jag lever och har minnet i behåll. Och så har jag ju fotona förstås.
Och böckerna som jag fick signerade förstås. Bland annat denna...
Tyvärr hade jag inte råd att köpa Georgs bok då och även om jag hade gjort det så hade mitt bagage blivit så tungt, boken är rätt stor, så då hade jag fått så mycket i min ryggsäck att jag trillat baklänges. :-) Jag reste nämligen endast med en ryggsäck som bagage och kunde då ha den som handbagage och slapp stå vid bagageutlämningen på flygplatserna. Det är det bästa när man kan resa lätt.
Kram!
Galleriet. Eller vägen in till det kanske man ska säga.
Mitt hotellrum
Mitt badrum. Jag kände mig väldigt lyxig och jo det fanns badkar också. Plus en helt fantastisk morgonrock som jag svepte in mig i när jag hade duschat efter ankomsten. Den hängde på baksidan av badrumsdörren och hade monogram och allt... tyvärr fotade jag aldrig den, så dumt. ;-)
Jag var väldigt imponerad av hur handdukarna var vikta. :-)
Sen vill jag minnas att det också fanns nån slags fläktanordning som man kunde sätta igång, med varmluft, ifall man var lite frusen efter duschen.
En hårtork fanns där också.
Och i garderoben fanns en strykbräda och ett strykjärn! Jo faktiskt. :-) Eftersom jag extremt sällan reser och bor på hotell så vet inte jag om det är standard så jag tyckte det var häftigt. Jag kände mig väldigt lyxig hela veckan.
Det är väl lite småpyssel kvar och det är ju det som är trevligt med att fixa till det efter julen. Leta upp grejer som man inte använt på ett tag, kanske ta andra ljuslyktor eller ljusstakar än de man hade före jul, ta fram dukar man inte haft framme på länge. Och det viktiga är ju att man släpper in ljuset. Ljusa gardiner med våraktig känsla. Och solen som når in till blommorna. Den når inte bara in till blommorna, den visar också hur fruktansvärt smutsiga fönstren är. Men det får gå ändå. :-)
För exakt sex år sen just nu när klockan är nio på kvällen i Sverige så befann jag mig i Santa Monica. Klockan var tolv på förmiddagen där och jag hade nog precis börjat min promenad till galleriet vid Bergamot Station för att se på utställningen av Viggo Mortensens foton och Georg Gudnis tavlor. Plus att stå i kö till boksigneringen också. Jag minns att jag kom fram runt klockan ett och där stod en hel hög människor i en kö så jag anslöt mig till dem. Utan att riktigt ha koll på om det var just den kön som jag skulle stå i. Men det spelade ingen roll tyckte jag. Jag stod där och lyssnade på folk när de pratade runtomkring mig. Det var rätt varmt och skönt, det hade just regnat lite men höll uppe precis då.
I fyra timmar stod jag och väntade i den långsamt slingrande kön innan jag kom fram till bordet och fick mina två böcker signerade, där var avskilt med rep och en sån där säkerhetsvakt med snäcka i örat och kostym stod och släppte fram oss en i taget, så när man kom fram till Viggo så var det väldigt tyst och lugnt. Georg satt vid ett bord en bit bort. De tjattrande amerikanska damerna hördes nästan inte. Det blev nästan så det susade i öronen av att det blev så tyst.
Än idag vet jag inte hur jag fixade det. Och då menar jag inte själva mötet, som var nog så nervöst, utan själva strapatsen av att stå så länge och vänta. Men hela den veckan mådde jag så himla bra att jag efteråt kallade den för "den magiska veckan". Under de där fyra timmarna så blev jag dessutom inte ens kissnödig eller hungrig. Konstigt eller hur? :-) Jag fick liksom superkrafter den där veckan.
Till saken kan också sägas att innan jag for fick jag tabletter för att fördröja den där eländiga månatliga plåga som vi fruntimmer har. Detta skulle nämligen drabba mig just den vecka då jag skulle vara där och då hade jag inte kunnat göra nånting om jag fått dras med det så svårt som jag hade på den tiden. Så tabletter för att fördröja eländet hade jag fått. Hormontabletter. Dessa hade en del biverkningar men det stod inget om hur bra en sån som jag skulle må av dem. Hehe... Jag fick inga biverkningar, tvärtom.
Så jag kan nog faktiskt tacka dessa piller för min starkare hälsa just den veckan. När jag kom hem och hade varit hemma ett tag och allt var som vanligt på hormonfronten så blev jag jättedålig. Fibron tog i med nya krafter. Skulle väl ta igen det som den missat förstås den jä... eh... rackarn... ehrm. Det är därför som jag tror att hormonerna har väldigt mycket med min fibro att göra.
En helt fantastisk upplevelse var det i alla fall den där magiska veckan och det är nåt som jag aldrig någonsin glömmer så länge jag lever och har minnet i behåll. Och så har jag ju fotona förstås.
Och böckerna som jag fick signerade förstås. Bland annat denna...
Tyvärr hade jag inte råd att köpa Georgs bok då och även om jag hade gjort det så hade mitt bagage blivit så tungt, boken är rätt stor, så då hade jag fått så mycket i min ryggsäck att jag trillat baklänges. :-) Jag reste nämligen endast med en ryggsäck som bagage och kunde då ha den som handbagage och slapp stå vid bagageutlämningen på flygplatserna. Det är det bästa när man kan resa lätt.
Kram!
Galleriet. Eller vägen in till det kanske man ska säga.
Mitt hotellrum
Mitt badrum. Jag kände mig väldigt lyxig och jo det fanns badkar också. Plus en helt fantastisk morgonrock som jag svepte in mig i när jag hade duschat efter ankomsten. Den hängde på baksidan av badrumsdörren och hade monogram och allt... tyvärr fotade jag aldrig den, så dumt. ;-)
Jag var väldigt imponerad av hur handdukarna var vikta. :-)Sen vill jag minnas att det också fanns nån slags fläktanordning som man kunde sätta igång, med varmluft, ifall man var lite frusen efter duschen.
En hårtork fanns där också.
Och i garderoben fanns en strykbräda och ett strykjärn! Jo faktiskt. :-) Eftersom jag extremt sällan reser och bor på hotell så vet inte jag om det är standard så jag tyckte det var häftigt. Jag kände mig väldigt lyxig hela veckan.
onsdag 30 november 2011
Bland tomtar och Mumintroll
Lite tafflig rubrik kanske men jag fick sitta så himla länge och grunna innan jag tänkte att nu får det vara bra med rubrikknåpandet och klämde till med den här, att det är ett under att det blev nån alls. :-) Tomtarna lyser med sin frånvaro just i detta inlägg nämligen...
Idag har jag lagt in en länk genom bilden av lövet som går till utställningens sida på Facebook som då är en öppen sida. Och det är nog det närmaste jag någonsin kommer just detta forum. Det är Carina som gjort en speciell sida åt utställningen eftersom det var några från Påskuppropets Facebooksida som efterfrågade det.
Jag har dock inget med sidan att göra för egen del, den får Carina sköta. :-)
Den här veckan började dramatiskt för Viktor. Hans pappa fick åka in akut till sjukhuset i måndags, han trodde det var en hjärtinfarkt på gång vilket det lyckligtvis inte var men han fick ligga kvar för observation ett par dar för hans blodtryck var väldigt högt bland annat. Så Viktor kom hem tillbaka till mig, det var hans pappa-vecka nu nämligen. Han har själv varit lite krasslig (feber och halsont) pojkvaskern men idag gick han till skolan i alla fall.
Trots att han säkert funderat och oroat sig för sin pappa har han varit på gott humör. Vi har ju pratat om det en hel del också. Och jag har den inställningen att det inte hjälper någon om man oroar sig. Det är bättre att försöka ägna sig åt det man brukar istället. Ingen blir ju hjälpt av att man sitter och vrider sina händer och oroar ihjäl sig. Den sjuke blir ju inte friskare och själv kan man ju också bli sjuk av oron om det vill sig illa. Nej man ska inte ta ut eländet i förskott för då kan man ju tvingas uppleva det två gånger liksom. OM det vill sig illa. Plus att Viktors pappa hört av sig så ofta han kunnat för att tala om för Viktor hur läget var.
I alla fall. Jag satte in ett par stora bilder i ramar idag som Carina skulle ha på sitt rum. En bild av Muminmamman och en av Snusmumriken. Hon älskar Mumintrollen och deras vänner (och vem gör inte det) och det blev så fint inne på hennes rum med dessa två tavlor. När jag letade på nätet fann jag inte exakt just de bilderna men det finns ju andra. :-)
Så här sitter jag ju själv ofta...
Gänget.
Snusmumriken på väg.
Ha det bra! Kram!
Idag har jag lagt in en länk genom bilden av lövet som går till utställningens sida på Facebook som då är en öppen sida. Och det är nog det närmaste jag någonsin kommer just detta forum. Det är Carina som gjort en speciell sida åt utställningen eftersom det var några från Påskuppropets Facebooksida som efterfrågade det.
Jag har dock inget med sidan att göra för egen del, den får Carina sköta. :-)
Den här veckan började dramatiskt för Viktor. Hans pappa fick åka in akut till sjukhuset i måndags, han trodde det var en hjärtinfarkt på gång vilket det lyckligtvis inte var men han fick ligga kvar för observation ett par dar för hans blodtryck var väldigt högt bland annat. Så Viktor kom hem tillbaka till mig, det var hans pappa-vecka nu nämligen. Han har själv varit lite krasslig (feber och halsont) pojkvaskern men idag gick han till skolan i alla fall.
Trots att han säkert funderat och oroat sig för sin pappa har han varit på gott humör. Vi har ju pratat om det en hel del också. Och jag har den inställningen att det inte hjälper någon om man oroar sig. Det är bättre att försöka ägna sig åt det man brukar istället. Ingen blir ju hjälpt av att man sitter och vrider sina händer och oroar ihjäl sig. Den sjuke blir ju inte friskare och själv kan man ju också bli sjuk av oron om det vill sig illa. Nej man ska inte ta ut eländet i förskott för då kan man ju tvingas uppleva det två gånger liksom. OM det vill sig illa. Plus att Viktors pappa hört av sig så ofta han kunnat för att tala om för Viktor hur läget var.
I alla fall. Jag satte in ett par stora bilder i ramar idag som Carina skulle ha på sitt rum. En bild av Muminmamman och en av Snusmumriken. Hon älskar Mumintrollen och deras vänner (och vem gör inte det) och det blev så fint inne på hennes rum med dessa två tavlor. När jag letade på nätet fann jag inte exakt just de bilderna men det finns ju andra. :-)
Så här sitter jag ju själv ofta...
Gänget.
Snusmumriken på väg.Ha det bra! Kram!
tisdag 22 november 2011
En tom boll, en ny ljuslykta och en amaryllis...
Jag måste säga att jag för närvarande känner mig helt tom i bollen. :-) Detta kanske inte förvånar mina närmaste men ändå... så det kanske inte blir så väldigt lång utläggning idag.
Igår var jag in till stan där jag mötte upp med Carina i bibliotekshuset och vi satte upp utställningen på fönstren i biblioteket, vid avdelningen där man kan sitta och lyssna på skivor bland annat. Så nu ska den sitta där i två veckor.
Det är också dags att börja ordna inför vårens födelsedagsfest. Jo det är sant. För de vi firar börjar ju fylla redan i januari så det gäller att ha listorna klara och gratulationshälsningarna utskrivna. Det blir några nya årtal den här gången vilket är roligt. Sen funderade vi ju på att ändra konceptet men jag tycker nog vi kan hålla kvar själva tidsresan och lägga till nytt och dra ifrån nåt som inte behöver vara med. Så jag satt idag och kollade in (på nätet) vad som hände under 1922 och 1927. :-) Väntar fortfarande på foton från Carina, från festen den sjunde november, men så fort jag får dem ska jag lägga in några av dem här.
Här är min allra senaste ljuslykta. Jo den ska se sådär lite sned ut. Den är gjord så. Det är smide.
Sen kan jag ju erkänna att jag faktiskt köpte några röda ljuslyktor på Konsum förut också. För 9.90 styck. Jag borde väl inte köpa sånt men kunde inte låta bli när det var så billigt. Och hör och häpna, när Viktor fick se dem så frågade han om inte han kunde få ha dem i sitt rum. För han ville också ha mysigt menade han. Så när jag ska adventspynta till helgen så ska jag komma ihåg att ställa in några ljuslyktor även hos honom.
Han gillar advent och när det blir pyntat för när stjärnan kommer upp i hans fönster så har han den tänd även på natten för den lyser så fint bakom de röda gardinerna, som han drar för så det ska bli extra mysigt.
Nu när jag fortfarande har Erikas kamera till låns (säg till om du vill ha den tillbaka gumman!) kommer jag förmodligen fotografera en del av myset och lägga in här. För att få sprida lite julstämning. :-) För mig är det stämningen som är viktigast på advent och jul. Jag är ju inte troende så allt det där kristna med Jesus och så betyder ju inte så mycket för min del men just julstämningen är så härlig. Varm på nåt vis. Och då väljer jag såklart bort den stress som folk har inför julen med vilka julklappar de ska köpa och så. Jag väljer pepparkakor, lussebullar, glögg, tända ljus och ljuslyktor och mys vid köksbordet en kulen vinterkväll. Eller hela högen, jag och mina stora ungar och vovven, utspridda på olika sittplatser i vardagsrummet för att se nåt på teve ätandes choklad eller kanske twist. Mysigt.
Jag har inte köpt julklappar på säkert fem år nu och det är ju inget jag valt att sluta göra. Det finns helt enkelt inga pengar till sånt. Och då blir det ju en avstressande effekt när man faktiskt tar till sig just detta och förstår att man slipper köpa julklappar och inte behöver känna sig skuldmedveten för det. Det går ju inte att göra så mycket åt det liksom. Man slipper ränna på stan i sista minuten för att det fattas nånting som man ska köpa åt en viss person.
Jag fixar maten och julstämningen för övrigt med pynt och sånt och så får de andra stå för julklapparna, om de har lust.
Jag har en amaryllis... Som jag fick i present när jag var i övre Ullerud på diktuppläsning i början av månaden. :-)
Den är heeeeelt underbart vacker.
Ha det gôtt i novembermörkret. Tänd gärna ett ljus och mys en stund. Kram!
Igår var jag in till stan där jag mötte upp med Carina i bibliotekshuset och vi satte upp utställningen på fönstren i biblioteket, vid avdelningen där man kan sitta och lyssna på skivor bland annat. Så nu ska den sitta där i två veckor.
Det är också dags att börja ordna inför vårens födelsedagsfest. Jo det är sant. För de vi firar börjar ju fylla redan i januari så det gäller att ha listorna klara och gratulationshälsningarna utskrivna. Det blir några nya årtal den här gången vilket är roligt. Sen funderade vi ju på att ändra konceptet men jag tycker nog vi kan hålla kvar själva tidsresan och lägga till nytt och dra ifrån nåt som inte behöver vara med. Så jag satt idag och kollade in (på nätet) vad som hände under 1922 och 1927. :-) Väntar fortfarande på foton från Carina, från festen den sjunde november, men så fort jag får dem ska jag lägga in några av dem här.
Här är min allra senaste ljuslykta. Jo den ska se sådär lite sned ut. Den är gjord så. Det är smide.Sen kan jag ju erkänna att jag faktiskt köpte några röda ljuslyktor på Konsum förut också. För 9.90 styck. Jag borde väl inte köpa sånt men kunde inte låta bli när det var så billigt. Och hör och häpna, när Viktor fick se dem så frågade han om inte han kunde få ha dem i sitt rum. För han ville också ha mysigt menade han. Så när jag ska adventspynta till helgen så ska jag komma ihåg att ställa in några ljuslyktor även hos honom.
Han gillar advent och när det blir pyntat för när stjärnan kommer upp i hans fönster så har han den tänd även på natten för den lyser så fint bakom de röda gardinerna, som han drar för så det ska bli extra mysigt.
Nu när jag fortfarande har Erikas kamera till låns (säg till om du vill ha den tillbaka gumman!) kommer jag förmodligen fotografera en del av myset och lägga in här. För att få sprida lite julstämning. :-) För mig är det stämningen som är viktigast på advent och jul. Jag är ju inte troende så allt det där kristna med Jesus och så betyder ju inte så mycket för min del men just julstämningen är så härlig. Varm på nåt vis. Och då väljer jag såklart bort den stress som folk har inför julen med vilka julklappar de ska köpa och så. Jag väljer pepparkakor, lussebullar, glögg, tända ljus och ljuslyktor och mys vid köksbordet en kulen vinterkväll. Eller hela högen, jag och mina stora ungar och vovven, utspridda på olika sittplatser i vardagsrummet för att se nåt på teve ätandes choklad eller kanske twist. Mysigt.
Jag har inte köpt julklappar på säkert fem år nu och det är ju inget jag valt att sluta göra. Det finns helt enkelt inga pengar till sånt. Och då blir det ju en avstressande effekt när man faktiskt tar till sig just detta och förstår att man slipper köpa julklappar och inte behöver känna sig skuldmedveten för det. Det går ju inte att göra så mycket åt det liksom. Man slipper ränna på stan i sista minuten för att det fattas nånting som man ska köpa åt en viss person.
Jag fixar maten och julstämningen för övrigt med pynt och sånt och så får de andra stå för julklapparna, om de har lust.
Jag har en amaryllis... Som jag fick i present när jag var i övre Ullerud på diktuppläsning i början av månaden. :-)Den är heeeeelt underbart vacker.
Ha det gôtt i novembermörkret. Tänd gärna ett ljus och mys en stund. Kram!
fredag 18 november 2011
Äntligen fredag!
Inte så att jag tycker att den här veckan varit extra jobbig men det är allt bra skönt när man varit på Konsum och fredagshandlat och får byta om till fulbyxorna och slappa. Och det är skönt att veta att när klockan blir sju imorgon bitti så får man ligga kvar och gona sig i goa sängen ett tag till. :-)
Idag har jag gjort klart version nummer tre av utställningen och på måndag förmiddag kommer jag och Carina vara på plats i biblioteket i Karlstad för att sätta upp den där. Den ska sitta uppe i ett par veckor sa hon så då finns det möjlighet för fler folk än bara de som bor häromkring att se och läsa den.
Carina pratade på att vi kanske ska göra ytterligare en version, en som är som den förra, eftersom det finns förfrågningar från andra delar av landet och det kan bli långa sträckor och då tar det tid innan vi får dem tillbaka. Så det blir alltså eventuellt fyra stycken versioner av utställningen. Jösses!
Det var lite tjorvigt att få ihop allt så det blev klart idag men det gick. :-) Det blir en ny variant av utställning för varje gång för å ena sidan är det svårt att få den precis likadan som den första och å andra sidan kan det faktiskt vara kul med versioner som är olika. Då finns det större möjligheter för de som bokar den att välja den som passar bäst till deras lokal.
Så just nu vet jag att en version är i Forshaga, och är kvar åtminstone en månad av vad jag förstod, och en ska alltså till Karlstads bibliotek på måndag. Var själva originalutställningen är vet jag inte. Det är ju Sensus och Bilda som har hand om bokningarna, vi fixar ju "bara" materialet. ;-)
Många är de som söker upp kyrkan nu vid den här tiden på året för att få hjälp. Det närmar sig jul och folk har det fattigt hemma. En del säger att pengar inte är allt men det är nog folk som aldrig varit utan som säger sånt.
Det sägs också att man inte blir lycklig av pengar. Jag kan säga att jag skulle bli jäkligt lycklig!
Som sagt var...
Avslutar med några värmländska tankar.
"Sôm tia ha blett nu
så ska ja säj dej
att dä ä inte
värst mycka ti kvar
förrn dä inte
ä nôa ti"
Stig Berg ur Fôlkprat 3
"Sola ho skiner
på anner sia jola
Å iblann skiner ho
på hitsia
Tocken ä dä
i live mä"
Stig Berg ur Fôlkprat 2
Ha en mysig fredag!
Kanske en julgransaspirant. För framtida jular då menar jag. Den har ju en del växande att klara av först. :-)
Idag har jag gjort klart version nummer tre av utställningen och på måndag förmiddag kommer jag och Carina vara på plats i biblioteket i Karlstad för att sätta upp den där. Den ska sitta uppe i ett par veckor sa hon så då finns det möjlighet för fler folk än bara de som bor häromkring att se och läsa den.
Carina pratade på att vi kanske ska göra ytterligare en version, en som är som den förra, eftersom det finns förfrågningar från andra delar av landet och det kan bli långa sträckor och då tar det tid innan vi får dem tillbaka. Så det blir alltså eventuellt fyra stycken versioner av utställningen. Jösses!
Det var lite tjorvigt att få ihop allt så det blev klart idag men det gick. :-) Det blir en ny variant av utställning för varje gång för å ena sidan är det svårt att få den precis likadan som den första och å andra sidan kan det faktiskt vara kul med versioner som är olika. Då finns det större möjligheter för de som bokar den att välja den som passar bäst till deras lokal.
Så just nu vet jag att en version är i Forshaga, och är kvar åtminstone en månad av vad jag förstod, och en ska alltså till Karlstads bibliotek på måndag. Var själva originalutställningen är vet jag inte. Det är ju Sensus och Bilda som har hand om bokningarna, vi fixar ju "bara" materialet. ;-)
Många är de som söker upp kyrkan nu vid den här tiden på året för att få hjälp. Det närmar sig jul och folk har det fattigt hemma. En del säger att pengar inte är allt men det är nog folk som aldrig varit utan som säger sånt.
Det sägs också att man inte blir lycklig av pengar. Jag kan säga att jag skulle bli jäkligt lycklig!
Som sagt var...
Avslutar med några värmländska tankar.
"Sôm tia ha blett nu
så ska ja säj dej
att dä ä inte
värst mycka ti kvar
förrn dä inte
ä nôa ti"
Stig Berg ur Fôlkprat 3
"Sola ho skiner
på anner sia jola
Å iblann skiner ho
på hitsia
Tocken ä dä
i live mä"
Stig Berg ur Fôlkprat 2
Ha en mysig fredag!
Kanske en julgransaspirant. För framtida jular då menar jag. Den har ju en del växande att klara av först. :-)
fredag 11 november 2011
Fredagen med alla elvor
Idag är det ett märkligt datum. 11-11-11. Woooooo.... *spökljud* Hörde på radion imorse att många tydligen tänker gifta sig som idag. Ja det kan ju vara kul att ha ett sånt datum som bröllopsdag. :-)
Själv har jag varit i Forshaga en stund på förmiddagen tillsammans med Carina och satt upp utställningen inne i ett s.k andaktsrum i församlingshemmet. Där passade den perfekt. Vi satte den på väggarna, fäste med häftmassa, och det blev jättebra. Där inne kan folk sitta ner en stund och liksom få vara ifred när de läser/har läst. Den kommer att finnas kvar där en hel månad och kanske längre, det beror på. Och i och med att just denna version är tänkt att användas den 21 november, då inne i bibliotekshuset i Karlstad (det blev inget i *måndags tydligen för det var nån miss i planerandet) så måste jag göra ytterligare en för att det inte ska bli krångligt. Så det blir min uppgift nästa vecka. Carina undrade om jag verkligen skulle hinna det och visst gör jag det. Kanske jag får göra lite övertid men det får väl ordna sig. Så på tisdag börjar jag med det och är förhoppningsvis klar på fredag nästa vecka. Så det blir till att dra igång skrivaren, pappersskäraren och lamineringsapparaten igen och ha limstiftet i högsta hugg. Hej och hå!
*I måndags, den 7/11, var det en föreläsning på biblioteket och initiativtagaren till årets Påskupprop (Charlotte Therese Björnström) skulle visst vara där och utställningen skulle stå där i samband med detta. Men det blev nån miss och utställningen kom inte upp. Nu var där bara 15 pers (!) så det var ju tur att varken jag eller Carina släpade oss dit efter den stora festen vi hade på eftermiddagen. För vad skulle vi gjort då menar jag? Utan utställningen var det ju ingen vits. Temat var människovärde och man undrar ju hur bevänt det är med folks uppfattning om detta när det dyker upp så få på ett sånt evenemang. Den 21 november kommer Johan Bonander som är präst och brandman och som ska tala om "människans okränkbarhet när allt vacklar" och även där kunde tydligen utställningen passa in. Detta är den andra temakvällen av tre på biblioteket i Karlstad. Tiden är 19.15 och det är gratis.
Det fantastiska är att jag inte tycker det ska bli jobbigt att starta om och göra ytterligare en variant av den laminerade versionen av utställningen. Det är ju så roligt att den bokas och hamnar lite överallt.
Veckan har gått väldigt fort och jag är allt lite trött men inte så där helt urtappad på kraft som jag kan vara. Vissa perioder är som sagt bättre än andra och just nu har jag en sån bra period. Gissa om det känns härligt!
Nu kommer här en liten debatt om trevlighet.
Ha en toppenhärlig (och trevlig) fredag med mycket mys och chips eller vad som helst som är gott.
Kram!
Själv har jag varit i Forshaga en stund på förmiddagen tillsammans med Carina och satt upp utställningen inne i ett s.k andaktsrum i församlingshemmet. Där passade den perfekt. Vi satte den på väggarna, fäste med häftmassa, och det blev jättebra. Där inne kan folk sitta ner en stund och liksom få vara ifred när de läser/har läst. Den kommer att finnas kvar där en hel månad och kanske längre, det beror på. Och i och med att just denna version är tänkt att användas den 21 november, då inne i bibliotekshuset i Karlstad (det blev inget i *måndags tydligen för det var nån miss i planerandet) så måste jag göra ytterligare en för att det inte ska bli krångligt. Så det blir min uppgift nästa vecka. Carina undrade om jag verkligen skulle hinna det och visst gör jag det. Kanske jag får göra lite övertid men det får väl ordna sig. Så på tisdag börjar jag med det och är förhoppningsvis klar på fredag nästa vecka. Så det blir till att dra igång skrivaren, pappersskäraren och lamineringsapparaten igen och ha limstiftet i högsta hugg. Hej och hå!
*I måndags, den 7/11, var det en föreläsning på biblioteket och initiativtagaren till årets Påskupprop (Charlotte Therese Björnström) skulle visst vara där och utställningen skulle stå där i samband med detta. Men det blev nån miss och utställningen kom inte upp. Nu var där bara 15 pers (!) så det var ju tur att varken jag eller Carina släpade oss dit efter den stora festen vi hade på eftermiddagen. För vad skulle vi gjort då menar jag? Utan utställningen var det ju ingen vits. Temat var människovärde och man undrar ju hur bevänt det är med folks uppfattning om detta när det dyker upp så få på ett sånt evenemang. Den 21 november kommer Johan Bonander som är präst och brandman och som ska tala om "människans okränkbarhet när allt vacklar" och även där kunde tydligen utställningen passa in. Detta är den andra temakvällen av tre på biblioteket i Karlstad. Tiden är 19.15 och det är gratis.
Det fantastiska är att jag inte tycker det ska bli jobbigt att starta om och göra ytterligare en variant av den laminerade versionen av utställningen. Det är ju så roligt att den bokas och hamnar lite överallt.
Veckan har gått väldigt fort och jag är allt lite trött men inte så där helt urtappad på kraft som jag kan vara. Vissa perioder är som sagt bättre än andra och just nu har jag en sån bra period. Gissa om det känns härligt!
Nu kommer här en liten debatt om trevlighet.
Ha en toppenhärlig (och trevlig) fredag med mycket mys och chips eller vad som helst som är gott.
Kram!
torsdag 10 november 2011
Vrånghet på gång del 2 och en dag på museet
Fick höra av Viktor förut att det strulat på jympan nu igen. Suck. Han hade gett förslag själv på att få ta en promenad, men hade säkert tjurat intensivt en stund innan, och till slut hade han fått gå iväg då. Men det satt tydligen hårt inne att han skulle få göra nåt annat.
Nu vet jag att i läroplanen står det att man ska utföra vissa idrotter för att kunna få betyg men hallå! Detta är ju elever med speciella behov vilket innebär att dessa elever också oftast är väldigt speciella. Det viktigaste, som jag ser det, är väl att han rör på sig. Det spelar väl ingen roll vad han gör om det ger resultat ändå. Och om han hellre tar en lång promenad istället för att spela innebandy så kan det väl vara lika bra? Men i skolan så måste man så mycket hela tiden bara för att. Och visst förstår jag att det måste finnas regler och olika påhitt att följa men ibland bör man också kunna tänka utanför den där fyrkantiga saken som väldigt många hamnar i.
Viktor avskyr det mesta som handlar om sport och lagsporter är inte alls hans grej. Så det måste ju finnas nåt annat han kan göra som ger lika bra motion som just lagsporter. För varför måste han tvingas till lagsporter när han inte har varken intresse eller sinnelag för det? Han älskar ju att simma, det är ju nåt han är väldigt bra på. Skulle han då inte kunna få simma ytterligare en dag istället? Han har extra simning på tisdagar och sen är det gemensamt bad på onsdagar men varför skulle inte han kunna få träna simning även på torsdagar? Motion får han ju och som sagt; han älskar att dyka och simma. Som sagt; är inte det allra viktigaste ändå att han faktiskt rör på sig?
Själv har jag tillbringat dagen tillsammans med Carina inne i stan på museet. Det var våran Unna-dig-själv-dag. Vi gick runt och tittade på utställningar både historiska och av målningar och konstverk. Det var helt fantastiskt. Vi åt även lunch där och sen gick vi till Panduro och kollade på snygga papper. Vi har lite nya idéer på gång när det gäller dikter. :-) Blomsterhandeln är inblandad i det den här gången. Mer om detta kommer längre fram när det blir aktuellt. Det blir väl nån gång framme i vår. Men vi måste ju planera och greja nu så allt är klart då. Det är ju bra att ha tid på sig för lite experiment och så.
Lägger in en länk här till museets fasta utställningar.
Utställningen Jag Herulen var så häftig. Höstsalongen var också fantastisk. Med en del konstverk står man där och tänker... hm... jaha... och vad är nu detta? Vad känns detta som? En del känns bara jobbiga. Och med en del så känner man att ÅH vad fint för det rör vid nåt inom en och det känns alldeles varmt liksom. Och en del blir ju man bara glad av. Både kanske av färgerna och formen. Och det är roligt att se att precis allt som man kan tänka sig faktiskt kan användas för att göra roliga och vackra saker/tavlor av. Är inte det toppen?! :-)
Imorgon ska vi till Forshaga och hjälpa till att fixa med utställningen där. Den här veckan har verkligen varit fulltecknad. Och jag känner mig rätt så trött men förmodligen så har jag en sån period nu att jag orkar mer och då tänker jag minsann njuta av det, delta och hänga i så länge jag känner att det går. Jag får väl vila under helgen. Så här aktiv brukar jag inte kunna vara och samtidigt ha tankarna i behåll. Hjärnan brukar liksom bli utbränd rätt snabbt.
Igår kväll så hade jag dock lite svårt med bokstäver och ord för när jag och Viktor satt och pratade om dinosaurier och jag skulle säga nåt om Mammuten (jag älskar Mammutar) så kallade jag den (hur otroligt det än låter så sa jag faktiskt detta) Snokhäst. Viktor tittade på mig med en min som jag inte ens kan beskriva och sen skrattade vi gott åt det. Jag skrattade åt det långt efteråt faktiskt. Ja jag är lättroad. HA! Antagligen hade jag koncentrerat mig tillräckligt under dagen på allt prat som försiggick då att allt tog slut på kvällen. Vi kan ju skylla på det i alla fall... ehrm.
Kolla! En Snokhäst! ;-)
Ha det gott! Kram!
Nu vet jag att i läroplanen står det att man ska utföra vissa idrotter för att kunna få betyg men hallå! Detta är ju elever med speciella behov vilket innebär att dessa elever också oftast är väldigt speciella. Det viktigaste, som jag ser det, är väl att han rör på sig. Det spelar väl ingen roll vad han gör om det ger resultat ändå. Och om han hellre tar en lång promenad istället för att spela innebandy så kan det väl vara lika bra? Men i skolan så måste man så mycket hela tiden bara för att. Och visst förstår jag att det måste finnas regler och olika påhitt att följa men ibland bör man också kunna tänka utanför den där fyrkantiga saken som väldigt många hamnar i.
Viktor avskyr det mesta som handlar om sport och lagsporter är inte alls hans grej. Så det måste ju finnas nåt annat han kan göra som ger lika bra motion som just lagsporter. För varför måste han tvingas till lagsporter när han inte har varken intresse eller sinnelag för det? Han älskar ju att simma, det är ju nåt han är väldigt bra på. Skulle han då inte kunna få simma ytterligare en dag istället? Han har extra simning på tisdagar och sen är det gemensamt bad på onsdagar men varför skulle inte han kunna få träna simning även på torsdagar? Motion får han ju och som sagt; han älskar att dyka och simma. Som sagt; är inte det allra viktigaste ändå att han faktiskt rör på sig?
Själv har jag tillbringat dagen tillsammans med Carina inne i stan på museet. Det var våran Unna-dig-själv-dag. Vi gick runt och tittade på utställningar både historiska och av målningar och konstverk. Det var helt fantastiskt. Vi åt även lunch där och sen gick vi till Panduro och kollade på snygga papper. Vi har lite nya idéer på gång när det gäller dikter. :-) Blomsterhandeln är inblandad i det den här gången. Mer om detta kommer längre fram när det blir aktuellt. Det blir väl nån gång framme i vår. Men vi måste ju planera och greja nu så allt är klart då. Det är ju bra att ha tid på sig för lite experiment och så.
Lägger in en länk här till museets fasta utställningar.
Utställningen Jag Herulen var så häftig. Höstsalongen var också fantastisk. Med en del konstverk står man där och tänker... hm... jaha... och vad är nu detta? Vad känns detta som? En del känns bara jobbiga. Och med en del så känner man att ÅH vad fint för det rör vid nåt inom en och det känns alldeles varmt liksom. Och en del blir ju man bara glad av. Både kanske av färgerna och formen. Och det är roligt att se att precis allt som man kan tänka sig faktiskt kan användas för att göra roliga och vackra saker/tavlor av. Är inte det toppen?! :-)
Imorgon ska vi till Forshaga och hjälpa till att fixa med utställningen där. Den här veckan har verkligen varit fulltecknad. Och jag känner mig rätt så trött men förmodligen så har jag en sån period nu att jag orkar mer och då tänker jag minsann njuta av det, delta och hänga i så länge jag känner att det går. Jag får väl vila under helgen. Så här aktiv brukar jag inte kunna vara och samtidigt ha tankarna i behåll. Hjärnan brukar liksom bli utbränd rätt snabbt.
Igår kväll så hade jag dock lite svårt med bokstäver och ord för när jag och Viktor satt och pratade om dinosaurier och jag skulle säga nåt om Mammuten (jag älskar Mammutar) så kallade jag den (hur otroligt det än låter så sa jag faktiskt detta) Snokhäst. Viktor tittade på mig med en min som jag inte ens kan beskriva och sen skrattade vi gott åt det. Jag skrattade åt det långt efteråt faktiskt. Ja jag är lättroad. HA! Antagligen hade jag koncentrerat mig tillräckligt under dagen på allt prat som försiggick då att allt tog slut på kvällen. Vi kan ju skylla på det i alla fall... ehrm.
Kolla! En Snokhäst! ;-)Ha det gott! Kram!
tisdag 8 november 2011
Ömma fötter och sand i huvet
Konstigt. Ibland när jag är som tröttast och undrar hur i hela friden jag ska orka med så får jag liksom kraft nånstans ifrån och allt går bra ändå. Det är inte alltid det blir så men idag var en sån dag. Och då får man vara väldigt tacksam.
Lite öm och ledbruten från gårdagens jippo stapplade jag runt med värkande fötter idag. Skulle varit ledig (efter allt kalasjippo igår) men kände att jag ville ordna till minneslådorna, som var extremt röriga efter att jag använt en massa grejer och sen lagt ner det huller om bladder, så jag gjorde upp med Carina om att komma som vanligt på förmiddagen.
Orken har kommit och gått i omgångar för imorse var det rätt okej, sen när klockan var runt elva då höll jag på att ramla av stolen av trötthet. Och huvet kändes som om det var fullt av sand. Sen runt tolv så släppte det lite. Jag gick hem och åt lunch. Och det kändes rätt bra. Men en stund efter att jag ätit kom den där sandsäcken tillbaka i huvet.
Min farmor fyllde 88 år i söndags men jag var aldrig hos henne då, ringde henne frampå kvällen när jag var klar i tvättstugan, och grattade via telefon men idag skulle jag gå dit. Först skulle jag till biblioteket och lämna tillbaka den där boken som Viktor läst ut för längesen. Den som heter "Isöhäxan" och är skriven av Henrik Larsson. Då passade jag på att leta upp en bok som Carina tipsade mig om för ett tag sen och som jag visste fanns på bibblan här. "Människor helt utan betydelse" heter den. Skriven av Johan Kling. Låter väl som en otroligt rolig bok... ;-) Jag återkommer till den när jag läst den.
Fixade mig ett eget lånekort också, tidigare har jag lånat på Viktors men nu har jag ett eget. Jag har blivit stor tös förstår ni... med eget lånekort och allt... hehe. Och pinkod så jag kan låna böcker utan att nån personal behövs, via en speciell apparat. Jag vet att detta system funnits länge men jag lånar ju väldigt sällan böcker så jag har inte brytt mig tidigare.
Mina fötter, som värkte som attans, fick bära mig både dit och till Konsum. Jag skulle ju ha med nåt till farmor och nu hade orken återvänt. Och hela tiden jag var hos farmor så kände jag mig pigg och det var roligt att prata med henne. Hon hade inte mått så bra idag, hade fått ta Alvedon för hon hade värk i sina ben och hon hade vilat en stund. Kände sig lite vissen. Men sånt är ju i högst grad tillåtet när man kommit upp i en såpass hög ålder. Hon är i farten ändå rätt mycket och nåt som förvånar mig, och gör mig glad också naturligtvis, är att hon bakar och lagar mat själv och grejar fortfarande. Trots att hon ser väldigt dåligt. Den damen ger inte upp i första taget. Hon kunde ju ta matdistribution, vilket hon gjort några gånger förr och särskilt för några år sen då min farfar nyss gått bort, men hon tycker bäst om att laga själv. Så länge hon orkar så gör hon det.
Det som är roligt med våra träffar är att vi kan prata om allt. Och då menar jag allt. Ibland blir hon rörd och lite tårögd när hon pratar om min farfar eller om jag berättar nåt för henne som hon blir känslomässigt tagen av. Och vi skrattar mycket. Hon orkar fortfarande engagera sig i sånt som händer ute i världen och följer med i nyheterna. Hon är en strong tant min farmor. :-)
Jag ska väl erkänna också att jag faktiskt "dopade" mig lite innan jag gick iväg efter lunch. Jag tog en halv Treo för att jag inte skulle få sån där trötthetshuvudvärk som jag kan få när jag är väldigt trött och mätt. Brukar försöka undvika dessa tabletter men de är så bra mot huvudvärk. Och jag tog ju bara en halv. Men jag känner mig fortfarande klar i knoppen så den hjälpte mig liksom över kanten om man så säger. ;-) För nu har den ju för längesen gått ur kroppen.
Imorgon kommer en annan församlings diakon för att göra en liten intervju med mig. Forshaga ska sätta upp utställningen den här veckan (eller hämta den i alla fall efter vad jag förstår) och diakonen ville prata med mig och ha med detta i nåt som heter Församlingsbladet som då har presstopp på fredag. Så efter lunch imorgon kommer hon till pastorsexpeditionen för att prata med mig. Jag har ju träffat henne förut i andra sammanhang så vi är lite bekanta redan.
De e mycke nu! :-)
För andra dagen i rad har Viktor kommit hem till en tom lägenhet, vilket är rätt ovanligt. Och när jag sa till honom förut att jag inte vet om jag är hemma imorgon heller så tittade han på mig och sa "men herregud!" Han har lite svårt att smälta att hans morsa helt plötsligt har så mycket för sig att hon inte ens kan vara hemma när han kommer från skolan. Han har ju blivit van att jag är det. Och det brukar jag ju vara, det är inte ofta jag är ute på vift. Väldigt sällan skulle jag vilja säga.
Återkommer förmodligen imorgon, kanske med fler bilder från födelsedagsfesten. :-)
Med värkande fötter och en ovanligt normalt trött hjärna ska jag nu gå och diska. Over and out!
Kram!
Lite öm och ledbruten från gårdagens jippo stapplade jag runt med värkande fötter idag. Skulle varit ledig (efter allt kalasjippo igår) men kände att jag ville ordna till minneslådorna, som var extremt röriga efter att jag använt en massa grejer och sen lagt ner det huller om bladder, så jag gjorde upp med Carina om att komma som vanligt på förmiddagen.
Orken har kommit och gått i omgångar för imorse var det rätt okej, sen när klockan var runt elva då höll jag på att ramla av stolen av trötthet. Och huvet kändes som om det var fullt av sand. Sen runt tolv så släppte det lite. Jag gick hem och åt lunch. Och det kändes rätt bra. Men en stund efter att jag ätit kom den där sandsäcken tillbaka i huvet.
Min farmor fyllde 88 år i söndags men jag var aldrig hos henne då, ringde henne frampå kvällen när jag var klar i tvättstugan, och grattade via telefon men idag skulle jag gå dit. Först skulle jag till biblioteket och lämna tillbaka den där boken som Viktor läst ut för längesen. Den som heter "Isöhäxan" och är skriven av Henrik Larsson. Då passade jag på att leta upp en bok som Carina tipsade mig om för ett tag sen och som jag visste fanns på bibblan här. "Människor helt utan betydelse" heter den. Skriven av Johan Kling. Låter väl som en otroligt rolig bok... ;-) Jag återkommer till den när jag läst den.
Fixade mig ett eget lånekort också, tidigare har jag lånat på Viktors men nu har jag ett eget. Jag har blivit stor tös förstår ni... med eget lånekort och allt... hehe. Och pinkod så jag kan låna böcker utan att nån personal behövs, via en speciell apparat. Jag vet att detta system funnits länge men jag lånar ju väldigt sällan böcker så jag har inte brytt mig tidigare.
Mina fötter, som värkte som attans, fick bära mig både dit och till Konsum. Jag skulle ju ha med nåt till farmor och nu hade orken återvänt. Och hela tiden jag var hos farmor så kände jag mig pigg och det var roligt att prata med henne. Hon hade inte mått så bra idag, hade fått ta Alvedon för hon hade värk i sina ben och hon hade vilat en stund. Kände sig lite vissen. Men sånt är ju i högst grad tillåtet när man kommit upp i en såpass hög ålder. Hon är i farten ändå rätt mycket och nåt som förvånar mig, och gör mig glad också naturligtvis, är att hon bakar och lagar mat själv och grejar fortfarande. Trots att hon ser väldigt dåligt. Den damen ger inte upp i första taget. Hon kunde ju ta matdistribution, vilket hon gjort några gånger förr och särskilt för några år sen då min farfar nyss gått bort, men hon tycker bäst om att laga själv. Så länge hon orkar så gör hon det.
Det som är roligt med våra träffar är att vi kan prata om allt. Och då menar jag allt. Ibland blir hon rörd och lite tårögd när hon pratar om min farfar eller om jag berättar nåt för henne som hon blir känslomässigt tagen av. Och vi skrattar mycket. Hon orkar fortfarande engagera sig i sånt som händer ute i världen och följer med i nyheterna. Hon är en strong tant min farmor. :-)
Jag ska väl erkänna också att jag faktiskt "dopade" mig lite innan jag gick iväg efter lunch. Jag tog en halv Treo för att jag inte skulle få sån där trötthetshuvudvärk som jag kan få när jag är väldigt trött och mätt. Brukar försöka undvika dessa tabletter men de är så bra mot huvudvärk. Och jag tog ju bara en halv. Men jag känner mig fortfarande klar i knoppen så den hjälpte mig liksom över kanten om man så säger. ;-) För nu har den ju för längesen gått ur kroppen.
Imorgon kommer en annan församlings diakon för att göra en liten intervju med mig. Forshaga ska sätta upp utställningen den här veckan (eller hämta den i alla fall efter vad jag förstår) och diakonen ville prata med mig och ha med detta i nåt som heter Församlingsbladet som då har presstopp på fredag. Så efter lunch imorgon kommer hon till pastorsexpeditionen för att prata med mig. Jag har ju träffat henne förut i andra sammanhang så vi är lite bekanta redan.
De e mycke nu! :-)
För andra dagen i rad har Viktor kommit hem till en tom lägenhet, vilket är rätt ovanligt. Och när jag sa till honom förut att jag inte vet om jag är hemma imorgon heller så tittade han på mig och sa "men herregud!" Han har lite svårt att smälta att hans morsa helt plötsligt har så mycket för sig att hon inte ens kan vara hemma när han kommer från skolan. Han har ju blivit van att jag är det. Och det brukar jag ju vara, det är inte ofta jag är ute på vift. Väldigt sällan skulle jag vilja säga.
Återkommer förmodligen imorgon, kanske med fler bilder från födelsedagsfesten. :-)
Med värkande fötter och en ovanligt normalt trött hjärna ska jag nu gå och diska. Over and out!
Kram!
torsdag 20 oktober 2011
Att känna sig värdefull
Tänk vad tiden går fort ändå. Det har ju gått flera dagar sen jag skrev här senast. Vad håller jag på med egentligen när jag inget märker av tiden som går? ;-) Det är ju redan torsdag ju... ja jag vet ju att tiden inte går fortare så sett, det bara känns så.
Jag tänkte förut på hur jag ordnat med min tillvaro och hur det ändrat sig under det senaste året. Det är ju drygt ett år sen jag började med praktik. För mig är det väldigt viktigt att ha rutiner. Inte sådär extremt organiserade men rutiner som jag kan följa varje dag. Och det är viktigt för mig att jag har det för att kunna skilja på vardag och helg. Arbete och ledighet. Känna att jag till viss del är tillbaka i det liv som jag aldrig trodde jag skulle komma tillbaka till; yrkeslivet. De senaste veckorna har jag varit rätt så trött och det kan ju bero på att det varit mer aktivitet än jag var van tidigare. Under hösten har jag ökat på min praktik med fyra dagar/två timmar per dag. Och det är skönt att ha en dag då jag är helt ledig. Jag behöver det. Så jag vet inte när det är dags att lägga på den femte dagen. Eller kanske någon extra timme på de andra dagarna. Det får vi se. Men förmodligen kör vi så här året ut i alla fall.
Har man varit sjuk och arbetsoförmögen länge så kommer man ju ifrån rutinerna. Känslan som jag har nu när jag vet att jag ska iväg på praktik är den att det är mitt jobb. Jag går upp på morgonen med en speciell uppgift att göra. Och det känns meningsfullt och bra. Inte stressigt eller obehagligt. Ingen blir lidande om jag kommer för sent (vilket är ovanligt för min del) eller om jag är extra trött nån dag eller har extra mycket värk så jag kanske inte orkar så mycket.
Minns väldigt väl hur det var när jag inte ens orkade duscha utan att bli helt slut. Nu går allt av bara farten. Nog för att jag kan vara fruktansvärt trött vissa dagar men jag kommer ändå igång och iväg liksom. Det kanske tar lite extra tid ibland och jag kanske är lite ur form men iväg kommer jag.
En extra påminnelse vill jag utdela till folk som tror att det är lata människor som får utmattningsdepression och fibromyalgi - så är inte fallet. (Om ni nu är så dumma att ni fortfarande går och tror det.) De som drabbas av detta är människor som är högpresterande och som tänker på andra mycket mer än sig själva. Och vi (för jag ingår ju där) är väldigt noga med att göra rätt för oss. Sen jag började min praktik har jag varit där alla dagar som jag skulle vara där. I mer eller mindre bra skick. Och min längtan efter att kunna försörja mig själv nån gång i framtiden har inte försvunnit, den har ju snarare förstärkts nu när jag fått hjälp.
Tänk om de som bestämmer och avslår sjukersättningar och rehabiliteringar, och menar att man inte ens är sjuk till en fjärdedel fast intygen säger annat, kunde fatta det. Läste igår om att F-kassan blivit uppläxade för att de varit alldeles för hårda i sina bedömningar. Äntligen!
Här är artikeln
Karlstads stift (svenska kyrkan) har stiftsfest i Säffle i helgen. Det börjar redan imorgon, fredag, förresten. Så utställningen är på väg dit. Den laminerade då alltså. Collaget har jag hållit på med idag, det är inte riktigt klart än men blir det nog imorgon, så det hinner vi nog inte få med tillsammans med dikterna under helgen. Originalversionen av utställningen är enligt uppgift i Kil. Carina pratade på om vi skulle tillverka ytterligare en laminerad version för att kunna sprida den ännu mer. Och det är ju lättare att göra en till nu när jag vet hur jag ska ha den. Fast jag får nog fotografera av collaget för att se hur jag knåpat ihop det för jag glömmer så fort. :-)
Annika Östberg kommer att medverka på stiftsfesten. Bland många andra intressanta personer. Spännande.
Länk till Svenska kyrkan stiftsfestinfo
Apropå det senaste rabaldret med utvisningar av dementa små tanter så är ju det förjäkligt rent ut sagt. Att de inte skulle få stanna här där de har sin familj som tar hand om dem bara för att de inte är till nytta i samhället. Nehe... men minister Billström blir ju också gammal en gång. Och i så fall väldigt onyttig. Vad ska de göra med honom då? Ska alla gamla skickas nån annanstans kanske så de försvinner och dumhuvepolitikerna slipper räkna in äldrevården i budgeten? Jäkla klappträn! Ja jag blir så arg!
Jobblinjen kan ju inte användas överallt. Vi har ju alltid haft ett samhälle där sjuka, friska, gamla och unga levt tillsammans och det är ju ingen skillnad nu. ALLA måste vi ju få finnas. Jag får rysningar ibland när jag tänker på att en del verkar vilja skapa ett elitsamhälle genom att utrota vissa grupper och jag tänker inte gå in på vem jag i första hand tänker på som ville göra nåt liknande en gång för inte alltför längesen... usch.
När jag var in och läste på RESURS för några dagar sen så fann jag några klipp med Palme, som någon hade hittat på Youtube, och jag måste säga att vi behöver bli påminda om hur han var. Hur han talade och hur han fullkomligt krossade de andra gubbarna med sitt sätt att uttrycka sig. Inte undra på att jag var så förtjust i honom. :-) Han och Anna Lindh var mina favoriter och hon fick ju heller inte vara kvar i den här världen. Nu vete tusan hur det ska gå med socialdemokratin. Jag tycker att det är en fröjd att höra honom tala. Som sagt; vi behöver påminnas om både det ena och det andra.
Ha en bra dag! Kram!
Jag tänkte förut på hur jag ordnat med min tillvaro och hur det ändrat sig under det senaste året. Det är ju drygt ett år sen jag började med praktik. För mig är det väldigt viktigt att ha rutiner. Inte sådär extremt organiserade men rutiner som jag kan följa varje dag. Och det är viktigt för mig att jag har det för att kunna skilja på vardag och helg. Arbete och ledighet. Känna att jag till viss del är tillbaka i det liv som jag aldrig trodde jag skulle komma tillbaka till; yrkeslivet. De senaste veckorna har jag varit rätt så trött och det kan ju bero på att det varit mer aktivitet än jag var van tidigare. Under hösten har jag ökat på min praktik med fyra dagar/två timmar per dag. Och det är skönt att ha en dag då jag är helt ledig. Jag behöver det. Så jag vet inte när det är dags att lägga på den femte dagen. Eller kanske någon extra timme på de andra dagarna. Det får vi se. Men förmodligen kör vi så här året ut i alla fall.
Har man varit sjuk och arbetsoförmögen länge så kommer man ju ifrån rutinerna. Känslan som jag har nu när jag vet att jag ska iväg på praktik är den att det är mitt jobb. Jag går upp på morgonen med en speciell uppgift att göra. Och det känns meningsfullt och bra. Inte stressigt eller obehagligt. Ingen blir lidande om jag kommer för sent (vilket är ovanligt för min del) eller om jag är extra trött nån dag eller har extra mycket värk så jag kanske inte orkar så mycket.
Minns väldigt väl hur det var när jag inte ens orkade duscha utan att bli helt slut. Nu går allt av bara farten. Nog för att jag kan vara fruktansvärt trött vissa dagar men jag kommer ändå igång och iväg liksom. Det kanske tar lite extra tid ibland och jag kanske är lite ur form men iväg kommer jag.
En extra påminnelse vill jag utdela till folk som tror att det är lata människor som får utmattningsdepression och fibromyalgi - så är inte fallet. (Om ni nu är så dumma att ni fortfarande går och tror det.) De som drabbas av detta är människor som är högpresterande och som tänker på andra mycket mer än sig själva. Och vi (för jag ingår ju där) är väldigt noga med att göra rätt för oss. Sen jag började min praktik har jag varit där alla dagar som jag skulle vara där. I mer eller mindre bra skick. Och min längtan efter att kunna försörja mig själv nån gång i framtiden har inte försvunnit, den har ju snarare förstärkts nu när jag fått hjälp.
Tänk om de som bestämmer och avslår sjukersättningar och rehabiliteringar, och menar att man inte ens är sjuk till en fjärdedel fast intygen säger annat, kunde fatta det. Läste igår om att F-kassan blivit uppläxade för att de varit alldeles för hårda i sina bedömningar. Äntligen!
Här är artikeln
Karlstads stift (svenska kyrkan) har stiftsfest i Säffle i helgen. Det börjar redan imorgon, fredag, förresten. Så utställningen är på väg dit. Den laminerade då alltså. Collaget har jag hållit på med idag, det är inte riktigt klart än men blir det nog imorgon, så det hinner vi nog inte få med tillsammans med dikterna under helgen. Originalversionen av utställningen är enligt uppgift i Kil. Carina pratade på om vi skulle tillverka ytterligare en laminerad version för att kunna sprida den ännu mer. Och det är ju lättare att göra en till nu när jag vet hur jag ska ha den. Fast jag får nog fotografera av collaget för att se hur jag knåpat ihop det för jag glömmer så fort. :-)
Annika Östberg kommer att medverka på stiftsfesten. Bland många andra intressanta personer. Spännande.
Länk till Svenska kyrkan stiftsfestinfo
Apropå det senaste rabaldret med utvisningar av dementa små tanter så är ju det förjäkligt rent ut sagt. Att de inte skulle få stanna här där de har sin familj som tar hand om dem bara för att de inte är till nytta i samhället. Nehe... men minister Billström blir ju också gammal en gång. Och i så fall väldigt onyttig. Vad ska de göra med honom då? Ska alla gamla skickas nån annanstans kanske så de försvinner och dumhuvepolitikerna slipper räkna in äldrevården i budgeten? Jäkla klappträn! Ja jag blir så arg!
Jobblinjen kan ju inte användas överallt. Vi har ju alltid haft ett samhälle där sjuka, friska, gamla och unga levt tillsammans och det är ju ingen skillnad nu. ALLA måste vi ju få finnas. Jag får rysningar ibland när jag tänker på att en del verkar vilja skapa ett elitsamhälle genom att utrota vissa grupper och jag tänker inte gå in på vem jag i första hand tänker på som ville göra nåt liknande en gång för inte alltför längesen... usch.
När jag var in och läste på RESURS för några dagar sen så fann jag några klipp med Palme, som någon hade hittat på Youtube, och jag måste säga att vi behöver bli påminda om hur han var. Hur han talade och hur han fullkomligt krossade de andra gubbarna med sitt sätt att uttrycka sig. Inte undra på att jag var så förtjust i honom. :-) Han och Anna Lindh var mina favoriter och hon fick ju heller inte vara kvar i den här världen. Nu vete tusan hur det ska gå med socialdemokratin. Jag tycker att det är en fröjd att höra honom tala. Som sagt; vi behöver påminnas om både det ena och det andra.
Ha en bra dag! Kram!
onsdag 12 oktober 2011
Träden talar om att det är höst...
Lyssnar just nu på Det sjungande trädet, en skiva av och med Mauro Scocco med enbart pianomusik. Så fort jag hör på den skivan så är jag tillbaka till utställningen och kvällen för vernissagen. :-) Jag är tillbaka i kyrkan och den där fantastiska (magiska) stämning som vi hade då. När man lyssnar på den skivan blir, i alla fall jag, väldigt lugn inombords. Rekommenderar den varmt. Detta var alltså den musik som hördes under hela kvällen. Min absoluta favorit är en melodi som heter Stella. Det gör både gôtt och ont i mig när jag hör den. Och jag ryser sådär härligt. Om man inte kan få tag på skivan (jag köpte den på CDON rätt billigt) så finns den nog säkert på Spotify.
För den som inte märkt det (ja sånt vet man ju aldrig) så är hösten verkligen här. Ute blåser det rejält, löven far omkring åt alla håll. Man kanske inte precis kan säga att träden sjunger idag, de ropar liksom, på sitt eget vis. Eller de sjunger i så fall väldigt högt. På det viset talar de om att nu är det höst, nu släpper de ifrån sig alla dessa fantastiskt färgade löv som hamnar på marken och blir till en färgsprakande matta. Sen ligger de där och väntar på att nån energisk person ska kratta ihop dem till en hög för att de strax därpå börjar virvla omkring igen... :-) Retfullt eller?
Jag tycker faktiskt om hösten. Nog för att jag gillar sommaren men den har så många trista krav som man känner av även om man försöker låta bli. Och i och med att vi har så kort sommar, jo den är ju kort även om värmen hållit i sig rätt länge i år, så är det så mycket man vill hinna med under dessa få månader av värme. Det bästa vore väl om man kunde skita i vad alla andra tycker och tror att man måste göra på sommaren och ägna sig åt det man själv vill, spelar ingen roll vad det är. Även om det finns många som tycker att man ska sitta ute och grilla när man själv helst sitter i soffan och glor på en film, så ska man ju göra det man själv blir glad av. Utan att få dåligt samvete för det. Oavsett väderlek. Eller hur?
Hösten är mys och tända ljus. Jag har ljuslyktor överallt där jag kan ställa dem. I och med att sommarkvällar ofta är väldigt ljusa får man ingen användning för ljuslyktor på samma vis. Det blir inte samma stämning. Visst gillar jag sommarkvällar också. Utan mygg. Och utan folk som röker överallt. Många upplevelser på sommaren har blivit förstörda av cigarettrök tyvärr. Om någon forskare kunde forska fram cigaretter som doftar blommor eller så då kanske jag kunde stå ut att få in det i vardagsrummet eller sovrummet. Men den stank som nu blir är INTE trevlig.
Solen lyser och det är en alldeles klarblå himmel. Det är så vackert nu med alla färger. Man får passa på att njuta för som jag sa förut; träden släpper ifrån sig det mesta av de löv som hängt kvar fram tills nu.
Idag hade vi personalmöte på morgonen. I sockenstugan med den nye kyrkoherden tillika chef. Han är en glad och rätt härlig snubbe som använder en del roliga uttryck. Jag har idag lärt mig ett alldeles nytt uttryck. Om man vill säga att man kan sätta igång med till exempel ett möte eller vad det nu är så kan man säga att "nu behöver vi väl inte vänta längre, det är väl bara att dynga på?" :-) Jora så att...
Ha en bra höstdag. Kram!
Bilderna är från hösten 2005.
För den som inte märkt det (ja sånt vet man ju aldrig) så är hösten verkligen här. Ute blåser det rejält, löven far omkring åt alla håll. Man kanske inte precis kan säga att träden sjunger idag, de ropar liksom, på sitt eget vis. Eller de sjunger i så fall väldigt högt. På det viset talar de om att nu är det höst, nu släpper de ifrån sig alla dessa fantastiskt färgade löv som hamnar på marken och blir till en färgsprakande matta. Sen ligger de där och väntar på att nån energisk person ska kratta ihop dem till en hög för att de strax därpå börjar virvla omkring igen... :-) Retfullt eller?
Jag tycker faktiskt om hösten. Nog för att jag gillar sommaren men den har så många trista krav som man känner av även om man försöker låta bli. Och i och med att vi har så kort sommar, jo den är ju kort även om värmen hållit i sig rätt länge i år, så är det så mycket man vill hinna med under dessa få månader av värme. Det bästa vore väl om man kunde skita i vad alla andra tycker och tror att man måste göra på sommaren och ägna sig åt det man själv vill, spelar ingen roll vad det är. Även om det finns många som tycker att man ska sitta ute och grilla när man själv helst sitter i soffan och glor på en film, så ska man ju göra det man själv blir glad av. Utan att få dåligt samvete för det. Oavsett väderlek. Eller hur?
Hösten är mys och tända ljus. Jag har ljuslyktor överallt där jag kan ställa dem. I och med att sommarkvällar ofta är väldigt ljusa får man ingen användning för ljuslyktor på samma vis. Det blir inte samma stämning. Visst gillar jag sommarkvällar också. Utan mygg. Och utan folk som röker överallt. Många upplevelser på sommaren har blivit förstörda av cigarettrök tyvärr. Om någon forskare kunde forska fram cigaretter som doftar blommor eller så då kanske jag kunde stå ut att få in det i vardagsrummet eller sovrummet. Men den stank som nu blir är INTE trevlig.
Solen lyser och det är en alldeles klarblå himmel. Det är så vackert nu med alla färger. Man får passa på att njuta för som jag sa förut; träden släpper ifrån sig det mesta av de löv som hängt kvar fram tills nu.
Idag hade vi personalmöte på morgonen. I sockenstugan med den nye kyrkoherden tillika chef. Han är en glad och rätt härlig snubbe som använder en del roliga uttryck. Jag har idag lärt mig ett alldeles nytt uttryck. Om man vill säga att man kan sätta igång med till exempel ett möte eller vad det nu är så kan man säga att "nu behöver vi väl inte vänta längre, det är väl bara att dynga på?" :-) Jora så att...
Ha en bra höstdag. Kram!
Bilderna är från hösten 2005.
onsdag 5 oktober 2011
Stor invigning av ny apparat och ett glatt besked
Igår kom jag underfund med att Blogger infört ett skräppostfilter till kommentarerna. Det var säkert längesen men jag är ju ibland rätt sen med att upptäcka sånt där som händer på Blogger. Nu får jag så sällan kommentarer (det får gärna ändras - ni som läser; skriv gärna nåt ibland om andan faller på) :-) så jag har inte tänkt på att kolla där.
Jag hade några få kommentarer som hamnat i skräpfiltret. Det var ett par stycken som jag inte fattade varför de hamnat där och som jag godkände, för de var ju inte konstiga på nåt vis, men sen var det några som jag var glad åt att de hade hamnat där. Men jag kan säga att från och med nu så kommer jag att kolla där ofta så om nu någon händelsevis skickar en kommentar och den inte blir publicerad så är det på gång. Om det inte är nåt väldigt ofint som skrivits förstås men såna läsare har jag väl inte eller? ;-)
Det var jag som fick packa upp och inviga den nya lamineringsmaskinen. Och resultatet blev väldigt bra. Jag fick prova mig fram och till slut, när jag kom upp i det näst högsta (näst varmaste) läget på maskinen så blev lamineringen bra. Det var såpass tjock papp så det behövdes mer värme än vanligt.
Så här ser den ut. Nu blev det lite väl ljust så den syns knappt.
Solen lyste in och gav extra blänk åt det hela. :-)
För övrigt så kan jag säga att Carina berättade att vi fått ja från en viktig person som ska skriva förordet i den bok som ska innehålla dikterna från utställningen. :-) Det kändes som ett stort glädjeskutt i magen. Jag brukar aldrig ta ut nåt i förskott och detta hade jag heller inte några jättestora förhoppningar på men det gick alltså bra. :-) Jo hoppas kan man ju men man ska ju inte anta att det blir som man vill innan man får besked. Inte ta nåt för givet.
När allt är klart, när boken är på gång så kan jag tala om mer detaljer. Ni ser! Jag tar fortfarande inte ut nåt i förskott! Hehe...
Och idag skaffade jag mig ett eget Rosa Bandet- märke.
Nu ska jag ta mig lite kaffe. :-)
Ha det bra! Kram!
Jag hade några få kommentarer som hamnat i skräpfiltret. Det var ett par stycken som jag inte fattade varför de hamnat där och som jag godkände, för de var ju inte konstiga på nåt vis, men sen var det några som jag var glad åt att de hade hamnat där. Men jag kan säga att från och med nu så kommer jag att kolla där ofta så om nu någon händelsevis skickar en kommentar och den inte blir publicerad så är det på gång. Om det inte är nåt väldigt ofint som skrivits förstås men såna läsare har jag väl inte eller? ;-)
Det var jag som fick packa upp och inviga den nya lamineringsmaskinen. Och resultatet blev väldigt bra. Jag fick prova mig fram och till slut, när jag kom upp i det näst högsta (näst varmaste) läget på maskinen så blev lamineringen bra. Det var såpass tjock papp så det behövdes mer värme än vanligt.
Så här ser den ut. Nu blev det lite väl ljust så den syns knappt.
Solen lyste in och gav extra blänk åt det hela. :-)För övrigt så kan jag säga att Carina berättade att vi fått ja från en viktig person som ska skriva förordet i den bok som ska innehålla dikterna från utställningen. :-) Det kändes som ett stort glädjeskutt i magen. Jag brukar aldrig ta ut nåt i förskott och detta hade jag heller inte några jättestora förhoppningar på men det gick alltså bra. :-) Jo hoppas kan man ju men man ska ju inte anta att det blir som man vill innan man får besked. Inte ta nåt för givet.
När allt är klart, när boken är på gång så kan jag tala om mer detaljer. Ni ser! Jag tar fortfarande inte ut nåt i förskott! Hehe...
Och idag skaffade jag mig ett eget Rosa Bandet- märke.
Nu ska jag ta mig lite kaffe. :-)Ha det bra! Kram!
onsdag 28 september 2011
Att bli "friends and more"...med en aussie?
Igår fick jag en förfrågan, via Skype, från en Roger Williams, 49, i Australien. Jora. Han skrev att han läst min profil (på Skype) och ville säga "hi" och tyckte vi skulle "get acquainted" och att vi kanske kunde bli "friends and more"... Hm... Men jag ignorerade honom. Det har kommit några sådana vänförfrågningar med ungefär samma budskap och det är jag inte intresserad av. Nu kan man ställa in så man bara får meddelanden från de man redan har på sin lista, och så hade jag ett tag men jag ändrade tillbaka igen på lattjo för ett tag sen.
Men bara för att jag har Skype är jag ju inte ute efter dejter. Jag har det ju mest för att chatta med Adde. Och hur kan den där Roger i Australien veta om jag är ledig för att bli "friends and more" ? :-) Jag kunde ju vara lyckligt gift och inte alls aktuell på marknaden. Jag är inte ute på marknaden även om jag inte är gift. Så är det med det. ;-) Sånt har inte jag tid med.
Idag har vi varit på möte med Sensus och Bilda och lämnat ifrån oss vår kära utställning för vidare transport till nästa ställe framöver. Det kändes lite svårt i och med att vi jobbat med den så länge, den är ju vår liksom. Men vi ska skriva en slags instruktion om hur vi har tänkt att den kan ställas upp, påpeka och tipsa och så. Det blir ju lättare för de som ska ställa upp den för vi är ju inte där och gör det.
Sen diskuterade vi också möjligheterna till att ge ut dikterna i bokform. Återkommer väl till detta längre fram när jag vet mer. :-)
Nu ska jag nämligen sätta mig och sticka sockor så nu har jag inte tid att skriva mer för närvarande...
Kram!
När jag ser såna här bilder så vill jag väldigt gärna vara hund. :-) Tänk att ligga så här i en soffa och bara må gott...
Men bara för att jag har Skype är jag ju inte ute efter dejter. Jag har det ju mest för att chatta med Adde. Och hur kan den där Roger i Australien veta om jag är ledig för att bli "friends and more" ? :-) Jag kunde ju vara lyckligt gift och inte alls aktuell på marknaden. Jag är inte ute på marknaden även om jag inte är gift. Så är det med det. ;-) Sånt har inte jag tid med.
Idag har vi varit på möte med Sensus och Bilda och lämnat ifrån oss vår kära utställning för vidare transport till nästa ställe framöver. Det kändes lite svårt i och med att vi jobbat med den så länge, den är ju vår liksom. Men vi ska skriva en slags instruktion om hur vi har tänkt att den kan ställas upp, påpeka och tipsa och så. Det blir ju lättare för de som ska ställa upp den för vi är ju inte där och gör det.
Sen diskuterade vi också möjligheterna till att ge ut dikterna i bokform. Återkommer väl till detta längre fram när jag vet mer. :-)
Nu ska jag nämligen sätta mig och sticka sockor så nu har jag inte tid att skriva mer för närvarande...
Kram!
När jag ser såna här bilder så vill jag väldigt gärna vara hund. :-) Tänk att ligga så här i en soffa och bara må gott...
torsdag 22 september 2011
Höst innebär beställning av skolfoton och nystart av teveserier.
Igår kanske det verkade som om jag hade gått vidare med annat, att jag lagt allt med utställningen åt sidan, men så är det inte. Förmodligen kommer jag kanske också att delta på andra ställen i samband med att de sätter upp den om de vill att jag ska vara där. Men det är ju sånt som de som bokar utställningen får tala om i så fall.
Första steget är taget och nu får det rulla på och jag hoppas det blir som ringar på vattnet. Kampen för ett värdigt liv även som sjuk är väldigt viktig. Jag minns vid nåt tillfälle då jag frustrerad hade skrivit ett brev eller kanske mail till min socialsekreterare och hon uppmanade mig att istället vända mig till regeringen med mina åsikter. Hon har ofta sagt att jag inte hör hemma hos socialen utan hos F-kassan men jag har ju också förklarat för henne att F-kassan inte bryr sig om det. Och det spelar ju ingen roll att hon tycker så, jag tycker ju också så och har gjort hela tiden. Inte har det hjälpt. De sa ju så även på arbetsförmedlingen när jag var där och genomgick en massa utredningar och gjorde arbetsprövningar som inte funkade. Det hjälpte inte att de tyckte så de heller.
Men hon menade väl att jag inte skulle vända mig till henne med mina åsikter utan gå högre upp direkt. Jodå, det är nog möjligt att jag gör det så småningom men i det här fallet måste man börja lite längre ner i trappan.
För att det ska bli nån ändring så måste folk (de som är friska och som tror de aldrig blir sjuka själva) uppmärksammas på hur det faktiskt blir när man är sjuk och blir dåligt behandlad. För jag tror att många inte förstår det. Och även om vi ser massor med tidningsartiklar och teveintervjuer med folk som då kallas för "enskilda fall" så räcker uppenbarligen inte det. Beskrivningen av situationen många hamnar i måste gå djupare än så. Bli mer personlig. Det ska kännas liksom.
Detta är vad utställningen av dikterna handlar om.
Ju högre upp i trappan man kommer med så många som möjligt bakom sig som extra stöd desto bättre. ;-)
Sedan är ju systemet på socialen helt galet uppbyggt för det är alldeles för mycket konstiga regler. Nu kan man ju ha tur med sin handläggare men så får det ju heller inte vara. Man ska kunna lita på att folk som jobbar på socialen vet vad de ska göra och att de är till för att hjälpa, inte stjälpa, svaga, sjuka och drabbade människor. Det var väl mycket detta jag hade åsikter om när jag skrev det där frustrerade brevet till min handläggare. Det finns så mycket dumt när det gäller hjälpen till människor i nöd så det är bedrövligt. Ack.
Ett nytt system som gäller för de som är sjuka, som inte får hjälp av F-kassan, borde införas. Vi är inte i samma situation som de arbetslösa (de som är friska och inte kan få a-kassa) med försörjningsstöd. Men kanske måste vi ändå tvingas leva på extremt lite pengar i flera år i och med att F-kassan vänder ryggen åt oss. Vi klarar ju inte att jobba, vilket de som är arbetslösa gör om det dyker upp nåt jobb som de kan ta.
Och det är inte alla kommuner som har projekt som sjuka kan delta i. Inte vad jag vet. Det projekt jag var med i var ett EU-projekt. Det ska bli intressant att se, om någon utredning görs, hur resultatet blev. Jag vet ju hur det gått för mig men inte för alla de andra som varit inskrivna.
Så systemet på socialen skulle behöva en uppdatering utifrån hur allt ser ut just nu. Och blir det någon gång en ändring (vilket jag hoppas) så är det väl ingen konst att återigen lägga om systemet. Kanske till att ha det som det är tänkt; endast tillfälligt.
Idag kom Viktor hem med en beställningslapp med sitt skolfoto på. Jag sa strax innan fotograferingen att jag skulle beställa den här gången om han blev bra på fotot. De senaste åren har de inte blivit så bra och jag har heller inte haft råd att köpa foton som bara var sådär, men nu hade jag lovat i alla fall om det blev bra. :-) Det blev rätt så bra. Han såg lite lurig ut. Jag tyckte först att han såg ut som om han hade ont nånstans. Själv var han nöjd med det. "De på skolan tyckte jag såg slug ut", sa han. Och det har de rätt i. Nu har jag i alla fall fyllt i lappen så nu kommer det väl foton snart. Nåt för mormor att sätta i plånboken kanske. ;-)
Hösten innebär ju start av många teveserier och jag ser fram emot det. Sista säsongen av Spooks har dragit igång. I söndags gick första avsnittet på BBC. Det kanske var dags med en avslutning på serien, den har ju ändå hållit på i tio säsonger. Inte dåligt. Och alla avsnitt håller så hög kvalitet att man kan se dem flera gånger om utan att bli trött på det.
Längtar också efter att Fringe ska sätta igång med säsong 4. Ska bli spännande att se vad de hittar på för klurigheter den här omgången. :-) Tror det börjar imorgon faktiskt. Detta gäller alltså USA, här tar det väl ett tag innan nya avsnitt kommer.
Och imorgon är det fredag. :-)
Kram!
Nyaste gänget i Spooks.
Första steget är taget och nu får det rulla på och jag hoppas det blir som ringar på vattnet. Kampen för ett värdigt liv även som sjuk är väldigt viktig. Jag minns vid nåt tillfälle då jag frustrerad hade skrivit ett brev eller kanske mail till min socialsekreterare och hon uppmanade mig att istället vända mig till regeringen med mina åsikter. Hon har ofta sagt att jag inte hör hemma hos socialen utan hos F-kassan men jag har ju också förklarat för henne att F-kassan inte bryr sig om det. Och det spelar ju ingen roll att hon tycker så, jag tycker ju också så och har gjort hela tiden. Inte har det hjälpt. De sa ju så även på arbetsförmedlingen när jag var där och genomgick en massa utredningar och gjorde arbetsprövningar som inte funkade. Det hjälpte inte att de tyckte så de heller.
Men hon menade väl att jag inte skulle vända mig till henne med mina åsikter utan gå högre upp direkt. Jodå, det är nog möjligt att jag gör det så småningom men i det här fallet måste man börja lite längre ner i trappan.
För att det ska bli nån ändring så måste folk (de som är friska och som tror de aldrig blir sjuka själva) uppmärksammas på hur det faktiskt blir när man är sjuk och blir dåligt behandlad. För jag tror att många inte förstår det. Och även om vi ser massor med tidningsartiklar och teveintervjuer med folk som då kallas för "enskilda fall" så räcker uppenbarligen inte det. Beskrivningen av situationen många hamnar i måste gå djupare än så. Bli mer personlig. Det ska kännas liksom.
Detta är vad utställningen av dikterna handlar om.
Ju högre upp i trappan man kommer med så många som möjligt bakom sig som extra stöd desto bättre. ;-)
Sedan är ju systemet på socialen helt galet uppbyggt för det är alldeles för mycket konstiga regler. Nu kan man ju ha tur med sin handläggare men så får det ju heller inte vara. Man ska kunna lita på att folk som jobbar på socialen vet vad de ska göra och att de är till för att hjälpa, inte stjälpa, svaga, sjuka och drabbade människor. Det var väl mycket detta jag hade åsikter om när jag skrev det där frustrerade brevet till min handläggare. Det finns så mycket dumt när det gäller hjälpen till människor i nöd så det är bedrövligt. Ack.
Ett nytt system som gäller för de som är sjuka, som inte får hjälp av F-kassan, borde införas. Vi är inte i samma situation som de arbetslösa (de som är friska och inte kan få a-kassa) med försörjningsstöd. Men kanske måste vi ändå tvingas leva på extremt lite pengar i flera år i och med att F-kassan vänder ryggen åt oss. Vi klarar ju inte att jobba, vilket de som är arbetslösa gör om det dyker upp nåt jobb som de kan ta.
Och det är inte alla kommuner som har projekt som sjuka kan delta i. Inte vad jag vet. Det projekt jag var med i var ett EU-projekt. Det ska bli intressant att se, om någon utredning görs, hur resultatet blev. Jag vet ju hur det gått för mig men inte för alla de andra som varit inskrivna.
Så systemet på socialen skulle behöva en uppdatering utifrån hur allt ser ut just nu. Och blir det någon gång en ändring (vilket jag hoppas) så är det väl ingen konst att återigen lägga om systemet. Kanske till att ha det som det är tänkt; endast tillfälligt.
Idag kom Viktor hem med en beställningslapp med sitt skolfoto på. Jag sa strax innan fotograferingen att jag skulle beställa den här gången om han blev bra på fotot. De senaste åren har de inte blivit så bra och jag har heller inte haft råd att köpa foton som bara var sådär, men nu hade jag lovat i alla fall om det blev bra. :-) Det blev rätt så bra. Han såg lite lurig ut. Jag tyckte först att han såg ut som om han hade ont nånstans. Själv var han nöjd med det. "De på skolan tyckte jag såg slug ut", sa han. Och det har de rätt i. Nu har jag i alla fall fyllt i lappen så nu kommer det väl foton snart. Nåt för mormor att sätta i plånboken kanske. ;-)
Hösten innebär ju start av många teveserier och jag ser fram emot det. Sista säsongen av Spooks har dragit igång. I söndags gick första avsnittet på BBC. Det kanske var dags med en avslutning på serien, den har ju ändå hållit på i tio säsonger. Inte dåligt. Och alla avsnitt håller så hög kvalitet att man kan se dem flera gånger om utan att bli trött på det.
Längtar också efter att Fringe ska sätta igång med säsong 4. Ska bli spännande att se vad de hittar på för klurigheter den här omgången. :-) Tror det börjar imorgon faktiskt. Detta gäller alltså USA, här tar det väl ett tag innan nya avsnitt kommer.
Och imorgon är det fredag. :-)
Kram!
Nyaste gänget i Spooks.
lördag 17 september 2011
En magisk kväll
Idag var jag uppe med tuppen. Eller det vet ju inte jag förresten, när går tuppar upp? Jag känner ingen tupp så jag kan inte riktigt säga när det är uppstigning för en tupp. Om det är tidigare än klockan sex, då jag vaknade men inte klev ur sängen än på cirka en timme, så var nog tuppen uppe före mig. :-) Kanske för att värma upp rösten inför allt galande och så...
Igår var jag väldigt trött. Och på tal om tuppar... jag fick ta mig en tupplur frampå dagen för jag orkade inte vara uppe. Men all den positiva energi som jag fick i torsdags kväll hjälpte mig genom tröttheten och värken som var extra svår igår, vilket inte var så konstigt med tanke på ansträngningen dagen innan. Och även från dagarna innan dess då vi förberett allt.
Jösses vilken kväll det var i torsdags. Jag hade så mycket känslor i mig under gårdagen och jag gick och log för mig själv och ibland när jag tänkte på vad folk sa till mig och skrev i gästboken så blev jag alldeles tårögd och lite lös i näsan. Det var fantastiskt. Och det kom så mycket folk, mer än vi hade kunnat hoppas på.
Det var längesen jag upplevt något liknande. Jag har nog förresten aldrig upplevt något liknande om jag ska vara ärlig.
Som jag skrev om i torsdags så led jag av sömnbrist men den kändes inte av alls på kvällen.
Om detta hade varit förra året hade jag aldrig klarat det. Om Carina hade frågat mig nåt sånt här då skulle jag förmodligen blivit skraj och sprungit iväg så långt jag kunde, det hade nog inte blivit alltför långt dock med tanke på orken, och gömt mig bakom nåt stort så jag inte syntes. Där hade jag sen stannat på obestämd tid.
Mitt liv har blivit så annorlunda sedan jag började min praktik. Och då menar jag ju förstås otroligt positivt annorlunda. Så är det ju när man hamnar på exakt rätt ställe. När jag stod och pratade med en journalist från NWT så sa jag till henne vid ett tillfälle att det kändes lite overkligt alltihop med utställningen, att jag fick nypa mig i armen för att fatta att det var sant. Hon undrade varför och jag sa att det var så annorlunda mot hur jag levt mitt liv förut. Men att det var annorlunda på ett bra sätt.
Vi blev intervjuade av radio tidigare på dagen och jag lägger länken här om nån vill kolla.
SR-intervju om utställningen
Jag gillar inte när folk ska fota en lite snett underifrån. Jag menar... nää... jag tycker inte det är bra. Man blir verkligen inte till sin fördel från en sån vinkel. ;-) När man (läs jag) blir äldre kan man få särskilda vinklar som man inte vill bli fotad i. Ehrm... fåfäng som man är. En del kanske har såna vinklar jämt, vad vet jag. Jag kan ju bara utgå ifrån hur jag själv känner. Och underifrån är ingen fördelaktig vinkel helt enkelt. Vid närmare eftertanke är det inte särskilt många som blir snygga från en sån vinkel...
Nåja. Idag skiner solen och det verkar bli en vacker höstdag. Än så länge är det bara sju grader här hos mig men det blir säkert mer frampå dagen.
Jag fick presenter och blommor på vernissagen. Det var så tjusigt så jag ställde upp allt på bordet när jag kom hem. Nu är ju, som jag sagt förut, min mobil inte direkt nån toppenkamera men ändå. Kunde inte låta bli. :-)
Viktor var ju inte med, han är inte så förtjust i jippon där det blir för mycket folk, så han var hemma. Men Carina hade skickat med mig chips och cider (alkoholfritt kanske ska påpekas) tidigare på dagen som han kunde mumsa i sig under kvällen. Vilket han också gjorde. :-) Med största glädje.
Vi bjöd på snittar, cider, chips och salta pinnar. Det är första gången jag ätit sånt i en kyrka. Så borde det vara oftare tycker jag. ;-)
Vi var tvungna att plocka ner allt redan samma kväll för det skulle vara en begravning igår, fredag, så då kunde det ju inte stå uppe. På måndag ska vi ställa upp det igen och sedan ska det stå fram till den 27 september då vi packar ihop och förmodligen skickar den vidare till nästa ställe. Var det blir har jag ingen aning om just nu.
Ha en härlig lördag! KRAM!
Carina tog en bild av mig när jag vandrade runt strax innan vi skulle plocka ner alltihop. Sådär i förbifarten. :-)
Igår var jag väldigt trött. Och på tal om tuppar... jag fick ta mig en tupplur frampå dagen för jag orkade inte vara uppe. Men all den positiva energi som jag fick i torsdags kväll hjälpte mig genom tröttheten och värken som var extra svår igår, vilket inte var så konstigt med tanke på ansträngningen dagen innan. Och även från dagarna innan dess då vi förberett allt.
Jösses vilken kväll det var i torsdags. Jag hade så mycket känslor i mig under gårdagen och jag gick och log för mig själv och ibland när jag tänkte på vad folk sa till mig och skrev i gästboken så blev jag alldeles tårögd och lite lös i näsan. Det var fantastiskt. Och det kom så mycket folk, mer än vi hade kunnat hoppas på.
Det var längesen jag upplevt något liknande. Jag har nog förresten aldrig upplevt något liknande om jag ska vara ärlig.
Som jag skrev om i torsdags så led jag av sömnbrist men den kändes inte av alls på kvällen.
Om detta hade varit förra året hade jag aldrig klarat det. Om Carina hade frågat mig nåt sånt här då skulle jag förmodligen blivit skraj och sprungit iväg så långt jag kunde, det hade nog inte blivit alltför långt dock med tanke på orken, och gömt mig bakom nåt stort så jag inte syntes. Där hade jag sen stannat på obestämd tid.
Mitt liv har blivit så annorlunda sedan jag började min praktik. Och då menar jag ju förstås otroligt positivt annorlunda. Så är det ju när man hamnar på exakt rätt ställe. När jag stod och pratade med en journalist från NWT så sa jag till henne vid ett tillfälle att det kändes lite overkligt alltihop med utställningen, att jag fick nypa mig i armen för att fatta att det var sant. Hon undrade varför och jag sa att det var så annorlunda mot hur jag levt mitt liv förut. Men att det var annorlunda på ett bra sätt.
Vi blev intervjuade av radio tidigare på dagen och jag lägger länken här om nån vill kolla.
SR-intervju om utställningen
Jag gillar inte när folk ska fota en lite snett underifrån. Jag menar... nää... jag tycker inte det är bra. Man blir verkligen inte till sin fördel från en sån vinkel. ;-) När man (läs jag) blir äldre kan man få särskilda vinklar som man inte vill bli fotad i. Ehrm... fåfäng som man är. En del kanske har såna vinklar jämt, vad vet jag. Jag kan ju bara utgå ifrån hur jag själv känner. Och underifrån är ingen fördelaktig vinkel helt enkelt. Vid närmare eftertanke är det inte särskilt många som blir snygga från en sån vinkel...
Nåja. Idag skiner solen och det verkar bli en vacker höstdag. Än så länge är det bara sju grader här hos mig men det blir säkert mer frampå dagen.
Jag fick presenter och blommor på vernissagen. Det var så tjusigt så jag ställde upp allt på bordet när jag kom hem. Nu är ju, som jag sagt förut, min mobil inte direkt nån toppenkamera men ändå. Kunde inte låta bli. :-)Viktor var ju inte med, han är inte så förtjust i jippon där det blir för mycket folk, så han var hemma. Men Carina hade skickat med mig chips och cider (alkoholfritt kanske ska påpekas) tidigare på dagen som han kunde mumsa i sig under kvällen. Vilket han också gjorde. :-) Med största glädje.
Vi bjöd på snittar, cider, chips och salta pinnar. Det är första gången jag ätit sånt i en kyrka. Så borde det vara oftare tycker jag. ;-)
Vi var tvungna att plocka ner allt redan samma kväll för det skulle vara en begravning igår, fredag, så då kunde det ju inte stå uppe. På måndag ska vi ställa upp det igen och sedan ska det stå fram till den 27 september då vi packar ihop och förmodligen skickar den vidare till nästa ställe. Var det blir har jag ingen aning om just nu.
Ha en härlig lördag! KRAM!
Carina tog en bild av mig när jag vandrade runt strax innan vi skulle plocka ner alltihop. Sådär i förbifarten. :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)