Nytt år och nya förhoppningar (om man törs ha det?)

Ja så var det nytt år och har varit snart en hel månad nu.

Jag funderar på vad jag ska blogga om framöver. Det finns ju massor med saker och jag har ju såklart åsikter om det mesta så det återstår att se vad som händer.

Nåt jag ägnade min uppmärksamhet åt under sena hösten 2019, och håller på med fortfarande, är allt som händer i USA med Donald Trump och riksrätten och allt som har med nästa års val over there att göra. Jag har alltid varit intresserad av politik och detta har faktiskt räddat mig flera gånger när jag varit väldigt deppig och liksom inte orkat med annat.

Denna gången valde jag att testa med USA:s politik igen och det hjälpte mig nu också. Att lyssna på kongressens förhör (som ibland kunde hålla på i upp till 6-8 timmar inklusive pauser) när jag lagade mat var en bra distraktion. Jag gjorde allting medan jag lyssnade på förhören. Lagade mat, åt mat, städade, diskade, borstade tänderna. Det var så intressant så jag kunde inte sluta följa detta.

Här är en samlingsbild av de vittnen som jag tittade/lyssnade på. Jag tog en skärmdump från MSNBC för ett tag sen på lattjo. 😀

Jag valde alltså detta för att slippa tänka på mig själv och hur dåligt jag mådde. Och det hjälpte som sagt. Jag mår mycket bättre nu. Plus att jag fått lära mig massor om kongressen, senaten och konstitutionen.

Jag ska väl inte ha så extremt höga förväntningar på 2020 men jag hoppas och önskar att det blir ett bra år. Med mycket skratt och kärlek.

Återkommer snart med eventuellt en dikt, kanske en musikvideo eller bara en helt vanlig text om nåt ämne jag vill säga nåt om.

💖

Regn och rusk och trevligt sällskap på bussen

Idag har jag varit till Arbetsförmedlingen. Det var inte något jag önskade göra så här innan jul men... inget att göra åt. Jag hoppades också få nåt slags positivt besked men det sket sig. :-(

I september fick jag veta att kommunen skulle anställa 20 personer att ha hand om ett emigrantregister och att jag då skulle vara en lämplig kandidat till ett sånt jobb. Anställningar ska göras runtom i hela Sverige så det är många kommuner som väntar på besked. Men det är tydligen krångel med huvudkontoret i Stockholm när det gäller att komma igång med detta. Enligt min kontakt på AF så vet vi egentligen inte varför de krånglar men det har blivit helt stopp där. Så nu är det bara att vänta. Kommunerna får uppenbarligen inte bestämma själv, förstås. Då hade det hela säkert varit klart nu. Målet var också att allt skulle starta i januari 2014. Nu blir det ju inte än på ett tag.

Sen var det mycket annat också som hon ville jag skulle tänka på tills vi ses igen nån gång efter helgerna. När jag varit öppet arbetslös i 14 månader så blir jag erbjuden att vara med i jobb och utvecklingsgarantin. Och då behövs det inga kringelkrokar utan då blir jag beviljad både det ena och det andra när det gäller ersättning och annat, sa hon. Detta infaller i mars nästa år. Okej. Hon förstår ju såklart att det enda jag vill ha är en anställning med en lön som jag kan leva på men nu är ju inte läget så i dagens Sverige. Sen hade tydligen benämningen funktionshinder tagits bort när det gällde prioriterade grupper och ersättningar och annan hjälp. Nu hette det nåt annat, tror hon sa, "tidig insats". Det ska tydligen bli svårare att bli kvalificerad till vissa insatser.

Alla dessa åtstramningar inom AF just nu är ju lite märkliga eftersom det snart är valår. Då brukar ju sittande regering friskt dela ut pengar åt alla möjliga håll just för att folk ska rösta på dem även nästa gång. Jag förstår att personalen är frustrerad när det dras in på precis allt som faktiskt kan hjälpa utsatta grupper som söker jobb.

När jag klev på bussen, efter att ha stått och väntat i det ettriga småregnet, så satt Viktor där och vinkade glatt åt mig. :-) Vi satt och pratade lite om vad de gjort sista skoldagen, förutom att de slutat tidigare än vanligt, och han sa att de sett på filmen "Ett päron till farsa firar jul". Han tyckte den var kul. Sen mindes han inte varför jag hade varit i Forshaga och när jag talat om det så pratade vi lite om jobb och sånt.

Vi pratade också om att det är synd att han inte kan rösta nästa år för han fyller inte 18 förrän i december. För jag vet att han väldigt gärna skulle göra det om han fick. Istället får han vänta i fyra år till. Inte kul.

Jag hoppas innerligt att folk faktiskt tar sig i kragen, eller vad de nu kan ta sig i, och går och röstar nästa år. Ligg inte hemma i soffan, gå och rösta! Det är både en rättighet och en skyldighet att göra det. Om folk inte tar sig i kragen och går och röstar så kan de ta sig i brasan för då har de försatt sin bästa chans till att påverka hur landet vi bor i ska utvecklas i framtiden.

Regnet skvalar och det är mörkt, inget julväder precis, men det gör inget. Så länge som det är mysigt här hemma/inne så kvittar vädret. :-)

Ha en go kväll! Kram!

Så här vill väl kanske många att det ska se ut nu. Och visst är det fint men man får ta det man får. :-)






 (Bilden är från nätet via Twitter)

Dumt politikerfôlk och en i övrigt väldigt trevlig onsdag

När jag gått igenom de lokala nättidningarna så brukar jag ta en sväng in på SVT. Där fann jag detta...

http://svt.se/2.22620/1.2756435/borg_for_svag_drivkraft_att_jobba

"Kombinationen av socialbidrag, bostadsbidrag och etableringsbidrag gör att drivkraften för unga och invandrare att gå in på arbetsmarknaden är alldeles för svag.

Det menar finansminister Anders Borg (M), som nu vill att villkoren ses över och kraven skärps.
-Det här är den svenska modellens Akilleshäl. Det är inbyggda drag i ett väl fungerande samhälle som vi måste göra någonting åt. Man måste bli tydligare med möjligheterna att ställa krav, säger han till SVT.
-Man ska delta i utbildningar, man ska komma till klasserna, man ska fullgöra sin praktik och man ska lära sig svenska och framför allt skaffa sig en svenska som gör att man ha yrkeskunskaper, förklarar Anders Borg.
-Det handlar både om möjligheter, krav och drivkrafter, sammanfattar Borg."

Vem har inbillat honom att det är på detta viset? Att bidragen är så höga att det får folk att bli lata? Detta är ju vad moderaterna försöker inbilla folk och alltid försökt med för den delen. Så typiskt.

Jag tycker han ska ta sig en titt i (den verkliga) verkligheten först innan han uttalar sig om nåt sånt. Det kan vara fråga om ett fåtal som kanske inte sköter sig, som kanske inte har nån gnista men så himla mycket pengar får man inte.Och vad är etableringsbidrag? Det har jag aldrig hört talas om. Och jag kan säga att får man både det och bostadsbidrag så sjunker bidraget från socialen betydligt för man får inget mer än normen oavsett. Som jag sagt förut så räknar de ju även in barnbidrag som inkomst. Så inte blir det så mycket pengar att man inte är motiverad till att jobba. Jag tycker de ska leta efter andra orsaker än just de ekonomiska. Det finns nog väldigt många unga och invandrare som mår rätt så dåligt, av olika skäl, och kanske inte är i form för att delta i någonting alls. De behöver kanske mer hjälp förutom pengar.

Det finns ju för övrigt inte jobb till alla. Men det vill han visst inte tänka på alls...

Idag har en journalist och en fotograf från Kyrkans Tidning (från Stockholm) varit här och intervjuat oss. De stannade rätt länge och det var väldigt trevligt. Hela gänget blev till slut indraget, mitt i lunchen till på köpet, och det får de väl skylla på mig i så fall. :-) Det var stämningen på pastorsexpeditionen som skulle fångas och jag tror de fick känslan för hur vi har det. De verkade trivas hos oss i alla fall.

Jag lägger in länken här när artikeln är inne på deras nättidning. Det togs väldigt många bilder både inne och senare ute i regnet. Bilderna togs av en väldigt engagerad fotograf som verkligen hade förmågan att få oss att slappna av. Det kan ju annars bli lite påfrestande att ständigt ha en kamera i ansiktet. Så det ska bli kul att se resultatet.

När det gäller det övriga arbetet ska jag använda ett av kyrkoherdens kända uttryck... Vi dyngar på som vanligt. ;-) Hehe...

Jag är så TRÖTT just nu men ändå glad. Imorgon fyller vår goa Lisbeth år och även om jag faktiskt är ledig ska jag gå dit en stund på förmiddagen för att vara med och fira henne. Det går ju inte att missa en sån sak heller. ;-)

Så här ser jag ut i Sims nu för tiden, jag tog foto av skärmen så det är väl en aning snett. Viktor har gjort oss båda som Simmar och det är väl inte utan att jag skulle vilja hoppa in i spelet och bo där länge. :-)

Det blev väl inte exakt, det kan det ju aldrig bli med frisyr och andra detaljer men så likt det nu kan. Jag sa till Viktor att jag skulle önska att jag var så snygg som mitt Sim-jag och som den gentleman han är så tyckte han att jag var finare som mitt riktiga jag. Gulle!

Kram!

Blåsig och lite snöig måndag

När jag stod i kön på Konsum förut så kände jag att det började stinka sur och inpyrd rök nåt så bedrövligt. Jag förstod att det måste komma från den person som stod bakom mig så jag vände mig lite försiktigt för att kika diskret. Där stod en kvinna i obestämbar ålder och när hon rörde på sig så flög det iväg ytterligare stank åt mitt håll. UGH! Hon är uppenbarligen en av dessa inomhusrökare som jag inte förstår mig på. Jag förstår mig ju inte på rökare överhuvudtaget men absolut inte på de som fortfarande vill förstöra sina hem, sina kläder och all inredning med rök. Många rökare har ju numer äntligen förstått vad äckligt det blir inne och de kanske vill ha ett fräscht hem så då går de ut och röker. Dock ej den här kvinnan då. Och kanske det är fler än hon som röker där hemma.

Jag höll på att kvävas av lukten och hade verkligen önskat att hon inte stått så nära. Fick nästan en sån där impuls av att säga till henne att hon skulle flytta sig längre bort ifrån mig, men sånt säger man ju inte. Istället står man där och lider och kippar efter luft.

Dagen för övrigt har varit sådär trevligt fylld med lite av varje. Jag har ju fått en hel drös med uppgifter att göra på min praktik så det var ju bara att sätta igång. Carina mådde visst inget vidare idag så hon var inte där. Det konstiga är att så fort hon ska vara ledig och ha det gôtt så blir hon dålig. Detta är ett fenomen som händer många som jobbar intensivt. Det är vetenskapligt bevisat (tror jag) att kroppen reagerar med att bli sjuk eller konstra på annat vis så fort man börja varva ner inför ledighet. Jag upplevde det också när jag jobbade som mest för många år sen. Ibland när jag skulle ha längre ledigheter mellan varven så blev jag rejält förkyld eller liknande. Typiskt. Och på onsdag ska hon ju åka iväg så jag träffar henne inte förrän hon kommer hem igen.

I morse var jag in på SVT-s hemsida och såg ett klipp på när Ylva Johansson (s) och Hillevi Engström (m) debatterade om a-kassan. Det är ju väldigt många som gått ur a-kassan sen avgifterna höjdes och ersättningarna sänktes och unga arbetslösa är oftast inte med. Dels på grund av de höga avgifterna och dels på grund av att det är för mycket pappersarbete som gör det för krångligt.

Jag försökte lägga in detta klipp här men det tog så förskräckligt lång tid så jag lägger istället in länken till debatten här.

Debatt i Agenda angående A-kassan mellan Ylva Johansson och Hillevi Engström.

När jag hör moderaten töla så är det bara en massa bla bla bla bla... Det finns inget som helst vettigt som kommer ur munnen på henne... och hon ska sitta i regeringen och styra och bestämma över oss... Huga! Man blir ju mörkrädd.

Tänkte också passa på (här är det tvära kast) att rekommendera en engelsk serie som jag börjat se om på nytt, det är ett tag sen den gick på teve, och jag kom ihåg den på grund av att jag gick in på Discshop och kollade på deras extrapriser när det gällde serier. Den heter Cold Feet och är helt underbar. :-)

Medverkande är bl.a James Nesbitt, Helen Baxendale och Hermione Norris.

Gänget i Cold Feet.










Ha det gôtt! Kram!

Ny sosseledare och en film man blir glad av

Filmen vi såg igår kväll var Happy Feet 2. Både jag och Viktor gillar animerad film så vi brukar oftast titta på såna när vi har mys. Och denna är ny och så himla rolig. Jag tror nästan att den är bättre än den första faktiskt. Så mycket härlig musik och väldigt söta pingvinungar. Och Brad Pitt gör en väldigt bra insats som krillen Will. :-) Sin allra bästa roll kanske. Hehe... (jag är inget fan av honom precis). Han och Matt Damon är rösterna till två stycken krill-kompisar som liksom rymmer från stimmet.

Jag rekommenderar denna film varmt. :-)

Idag är jag så trött men det är inte så konstigt. Veckan har varit aktiv och jag har inte känt mig trött och i behov av så mycket vila så det kom väl efter idag. Men det får väl vara så även om jag tycker det hade varit trevligt om jag fått nåt annat gjort också.

På förmiddagen satt jag och lyssnade på nye partiledaren för socialdemokraterna; Stefan Löfvens installationstal, på SVT:s hemsida, och visst låter det bra det han säger. Och han sa det också väldigt bra. Han verkar lågmäld och klok men... jag tänker inte låta mig luras av det utan kommer att vara på min vakt den här gången. Det faktum att han är väldigt EU-vänlig gjorde mig inte nåt vidare glad. Att han också gärna tycker att vi ska vara med i EMU är inget jag gillar heller. Tänk vad de tjatade innan omröstningen till EMU, de hotade med att vi inte kunde stå utanför, att allt skulle gå åt pipsvängen om vi inte var med. Vad hände? Det gick bättre för oss under krisen därför att vi inte var med. Så... nää... jag väntar och ser vad som händer. Tar inte ut nåt i förskott den här gången. Bara för att han verkar vara en rejäl person, fd svetsare och allt, som vet hur verkligheten ser ut så måste han ju inte ha jordnära och bra åsikter i allt för det. Men visst har han fördelar när det gäller olika saker, det kan jag hålla med om. Han kan nog ge Reinfeldt en match i debatterna för han kommer från ett annat håll liksom.

Jag tror det är bra att vara skeptisk och jag undrar fortfarande vad som hände internt när det gäller Juholt... hm...

Nåja. Vi får väl se hur det blir med det där.

Ha det gôtt! Kramar från en extra trött fibrotant. ;-)

Kampen tar aldrig slut

Ingen människa är perfekt. Ingen är felfri. Detta är vad jag uppmanar alla att tänka på. Naturligtvis kan man ju kanske tycka att offentliga personer (ex politiker) ska ha renare mjöl i påsen än vi andra och det finns ju gränser för dumheterna (tänker nu närmast på de amerikanska presidentkandidaterna... suck) men ändå...

Jag har inte skrivit nånting om Håkan Juholt på väldigt länge. Men nu måste jag ändå säga vad jag tycker om denna tragiska historia. För tragisk är vad den är.

När jag skrev om honom senast så var jag besviken. Och då menar jag inte på allt det som media harvat på om när det gäller ersättningar hit och dit utan själva politiken. Det blev så fel när det var tänkt att bli så rätt.Det han stod och talade om på första maj lät ju så himla bra och man fick hopp igen. Men så fort media tog hand om det där sjabblet med ersättningarna så var det ju kört för karln. Han var dömd utan rättegång kan man säga. Och även om politiken hade varit bra så hade han förmodligen ändå blivit bortmotad. Av nån anledning som jag ännu inte blivit riktigt klok på...

Vill vi verkligen även fortsättningsvis ha en sån politik som vi har nu i Sverige? Vill vi att klyftorna ska öka? Vill vi att det aldrig blir någon ändring i sjukförsäkringen? Vill vi att vården ska privatiseras? Att allt ska säljas till högstbjudande och försvinna ur svensk ägo?

För ärligt talat... det är på väg att gå käpprätt åt helsefyr som det ser ut nu. Och det ser inte ut att bli något regeringsskifte i och med att det inte finns en opposition som är stor, eller stark, nog.

Och jag kan rekommendera till alla som ens har den minsta tanke på att rösta åt höger nästa gång; läs Soldat med brutet gevär av Vilhelm Moberg. I den boken finns all den historia om början till kampen som byggde upp det svenska samhälle som fanns för ett tag sen innan borgarna började bryta ner det igen.

Folk levde i misär, de fattiga ungdomarna kunde inte studera (för att komma vidare och få det bättre) utan tvingades ta underbetalda jobb där de slet ut sina kroppar i förtid. Barn tvingades att arbeta, de hade knappt tid att gå i skolan för de måste hjälpa till att försörja familjen. Folk hade heller inte råd med sjukvård, läkarbesök kostade mycket för den som var fattig. Det fanns inte allmän rösträtt, endast de inom vissa kretsar fick rösta. Det vill säga de som hade pengar. Folk var omyndiga mycket längre då och hade väldigt få rättigheter över huvudtaget. Det vill säga de som inte var rika. De var ju födda med sina rättigheter, de behövde inte kämpa för dem.

Det som händer huvudpersonen Valter Sträng är också förmodligen sånt som författaren själv var med om under denna tid då boken utspelar sig. Det finns så mycket som Valter vill ändra på, han kämpar och kämpar och redan vid 11 års ålder går han med i den ungsocialistiska klubben Frihetskämpen och är då den yngste medlemmen. Han arbetar då på ett glasbruk för några ören om dagen. Några av de andra kämparna hamnade i fängelse för sina åsikter. Man fick inte ha andra åsikter än de som var tillåtna (regeringens och kungens) och man fick absolut inte gå omkring och tala om dem. Valter delade ut förbjudna flygblad vid ett tillfälle. För han hade väldigt tidigt bestämt sig för att bli klasskämpe.

Det var en kamp som vi som lever nu inte ens kan föreställa oss. Folk offrade sina liv i kampen för rättvisa och för att det skulle bli bättre i samhället. Att fattiga skulle få det bättre. Och alla de rättigheter som vi är vana vid nu fanns inte alls då. Det som händer i boken utspelar sig under åren 1897-1921.

Det som tagit så många människor alla dessa år att bygga upp kan Reinfeldt i princip förstöra på en kvart.

Inte är det väl detta samhälle vi ska ha tillbaka igen? Det som så många under åren kämpat och faktiskt offrat sina liv för att vi ska slippa?

Det här är vad jag känner efter att ha följt den tragiska historien med Juholts uppgång och fall. Och man kan ju innerst inne börja fundera på hur det kommer sig att det blev så här... Nog för att Mona Sahlin fick ta mycket skit och ständigt bli påmind om den där Tobleronen så är ju det ingenting mot vad som hänt Juholt. Och då kan man ju tycka att det som Sahlin gjorde faktiskt var värre än det Juholt gjorde angående den ersättning han fick för sitt boende. Han gjorde inget medvetet fel efter vad jag förstått utan det var de som skulle behandla hans ansökan som inte riktigt hade koll på reglerna. Regler som verkar ha varit påhittade i efterhand... Sahlin använde ju medvetet det där kontokortet som hon visste att hon inte fick använda till privata kostnader... Sen har jag inte följt precis allt han sagt och gjort den senaste tiden, jag har inte orkat, men enligt vad jag förstått har han förstört sina partimedlemmars förtroende på nåt vis.
Det verkar inte om om de alla strävar åt samma håll i politiken liksom.

Men tänk så här... om man redan i förväg är dömd att misslyckas så är det minsann inte så lätt att återhämta sig igen. Man blir nervös, kanske inte hittar de rätta orden då man behöver dem som mest, kanske börjar slänga ur sig saker som endast är halvsanna... Allt kan hända för när tankarna börjar vandra är det svårt att stoppa dem. Det kan hända vem som helst.

Som sagt... ingen är felfri.

Nåja. Livet går vidare. Men det känns lite tyngre för nu blir det en enorm kamp att få bort den sittande regeringen med Reinfeldt i spetsen. En man som helt saknar empati med andra människor.

Nej nu måste jag göra nåt som jag blir glad av. :-)

Doktor Blom skriver ut denna medicin till sittande regering. Och Reinfeldt ska ha dubbel dos.











Ha en bra lördag! Kram!

Vilhelm Moberg
(1898-1973)

Politiken då och nu

Här kommer ett klipp med en sång, eller rättare sagt en rap, med Galenskaparna från serien Tornado (1993) som faktiskt är väldigt aktuellt även i dag. Borgarnas politik är ständigt lika trist och går ut på att suga ut allt det där som gynnar oss som inte har det så fett. Ljudkvaliteten är väl inte den bästa i klippet och det inleds med lite prat i koloniträdgården. Jag har då aldrig hört talas om såna växter som de diskuterar här. ;-)

Att känna sig värdefull

Tänk vad tiden går fort ändå. Det har ju gått flera dagar sen jag skrev här senast. Vad håller jag på med egentligen när jag inget märker av tiden som går? ;-) Det är ju redan torsdag ju... ja jag vet ju att tiden inte går fortare så sett, det bara känns så.

Jag tänkte förut på hur jag ordnat med min tillvaro och hur det ändrat sig under det senaste året. Det är ju drygt ett år sen jag började med praktik. För mig är det väldigt viktigt att ha rutiner. Inte sådär extremt organiserade men rutiner som jag kan följa varje dag. Och det är viktigt för mig att jag har det för att kunna skilja på vardag och helg. Arbete och ledighet. Känna att jag till viss del är tillbaka i det liv som jag aldrig trodde jag skulle komma tillbaka till; yrkeslivet. De senaste veckorna har jag varit rätt så trött och det kan ju bero på att det varit mer aktivitet än jag var van tidigare. Under hösten har jag ökat på min praktik med fyra dagar/två timmar per dag. Och det är skönt att ha en dag då jag är helt ledig. Jag behöver det. Så jag vet inte när det är dags att lägga på den femte dagen. Eller kanske någon extra timme på de andra dagarna. Det får vi se. Men förmodligen kör vi så här året ut i alla fall.

Har man varit sjuk och arbetsoförmögen länge så kommer man ju ifrån rutinerna. Känslan som jag har nu när jag vet att jag ska iväg på praktik är den att det är mitt jobb. Jag går upp på morgonen med en speciell uppgift att göra. Och det känns meningsfullt och bra. Inte stressigt eller obehagligt. Ingen blir lidande om jag kommer för sent (vilket är ovanligt för min del) eller om jag är extra trött nån dag eller har extra mycket värk så jag kanske inte orkar så mycket.

Minns väldigt väl hur det var när jag inte ens orkade duscha utan att bli helt slut. Nu går allt av bara farten. Nog för att jag kan vara fruktansvärt trött vissa dagar men jag kommer ändå igång och iväg liksom. Det kanske tar lite extra tid ibland och jag kanske är lite ur form men iväg kommer jag.

En extra påminnelse vill jag utdela till folk som tror att det är lata människor som får utmattningsdepression och fibromyalgi - så är inte fallet. (Om ni nu är så dumma att ni fortfarande går och tror det.) De som drabbas av detta är människor som är högpresterande och som tänker på andra mycket mer än sig själva. Och vi (för jag ingår ju där) är väldigt noga med att göra rätt för oss. Sen jag började min praktik har jag varit där alla dagar som jag skulle vara där. I mer eller mindre bra skick. Och min längtan efter att kunna försörja mig själv nån gång i framtiden har inte försvunnit, den har ju snarare förstärkts nu när jag fått hjälp.

Tänk om de som bestämmer och avslår sjukersättningar och rehabiliteringar, och menar att man inte ens är sjuk till en fjärdedel fast intygen säger annat, kunde fatta det. Läste igår om att F-kassan blivit uppläxade för att de varit alldeles för hårda i sina bedömningar. Äntligen!

Här är artikeln

Karlstads stift (svenska kyrkan) har stiftsfest i Säffle i helgen. Det börjar redan imorgon, fredag, förresten. Så utställningen är på väg dit. Den laminerade då alltså. Collaget har jag hållit på med idag, det är inte riktigt klart än men blir det nog imorgon, så det hinner vi nog inte få med tillsammans med dikterna under helgen. Originalversionen av utställningen är enligt uppgift i Kil. Carina pratade på om vi skulle tillverka ytterligare en laminerad version för att kunna sprida den ännu mer. Och det är ju lättare att göra en till nu när jag vet hur jag ska ha den. Fast jag får nog fotografera av collaget för att se hur jag knåpat ihop det för jag glömmer så fort. :-)

Annika Östberg kommer att medverka på stiftsfesten. Bland många andra intressanta personer. Spännande.

Länk till Svenska kyrkan stiftsfestinfo

Apropå det senaste rabaldret med utvisningar av dementa små tanter så är ju det förjäkligt rent ut sagt. Att de inte skulle få stanna här där de har sin familj som tar hand om dem bara för att de inte är till nytta i samhället. Nehe... men minister Billström blir ju också gammal en gång. Och i så fall väldigt onyttig. Vad ska de göra med honom då? Ska alla gamla skickas nån annanstans kanske så de försvinner och dumhuvepolitikerna slipper räkna in äldrevården i budgeten? Jäkla klappträn! Ja jag blir så arg!

Jobblinjen kan ju inte användas överallt. Vi har ju alltid haft ett samhälle där sjuka, friska, gamla och unga levt tillsammans och det är ju ingen skillnad nu. ALLA måste vi ju få finnas. Jag får rysningar ibland när jag tänker på att en del verkar vilja skapa ett elitsamhälle genom att utrota vissa grupper och jag tänker inte gå in på vem jag i första hand tänker på som ville göra nåt liknande en gång för inte alltför längesen... usch.

När jag var in och läste på RESURS för några dagar sen så fann jag några klipp med Palme, som någon hade hittat på Youtube, och jag måste säga att vi behöver bli påminda om hur han var. Hur han talade och hur han fullkomligt krossade de andra gubbarna med sitt sätt att uttrycka sig. Inte undra på att jag var så förtjust i honom. :-) Han och Anna Lindh var mina favoriter och hon fick ju heller inte vara kvar i den här världen. Nu vete tusan hur det ska gå med socialdemokratin. Jag tycker att det är en fröjd att höra honom tala. Som sagt; vi behöver påminnas om både det ena och det andra.

Ha en bra dag! Kram!

Rubrikpanik!

Kom inte på nån bra rubrik idag och jag har grunnat så det knakat i hôvvet. ;-)

De senaste två dagarna har kännetecknats av värk. Och jag kan väl tillägga att det var mer som VÄRK liksom... med stora bokstäver. Men det är ju min mindre trevliga kompis Fibro som lägger sig i och stör med jämna mellanrum som sagt. Och nu har det varit kallt, jag har gått och huttrat och spänt musklerna. Då är det kört direkt. Vilket bevisar att mycket av min inre stress, som ofta fick mig att gå och vara spänd mest hela tiden, har släppt betydligt eftersom jag nu för tiden inte har så kraftig värk som förr. Förutom nu då, i och med kylan. Så det gäller verkligen att pälsa på sig rejält.

Igår eftermiddag var det stormöte. Det var jag och Carina, min coach, socialsekreteraren och den arbetskonsulent som nu ska ta över där min coach avslutat. För nu är jag inte längre inskriven i nåt projekt, den tiden gick ut i somras, så nu är det endast kommunen som är ansvarig för mig. Och som ska se till att jag rehabiliteras tillbaka till ett eventuellt jobb framöver. Nu får jag som tur var stanna där jag är i och med att det funkar så bra och för att jag kommit såpass långt med timmar och så. På ett år har det hänt mycket. Det är faktiskt så jag är förvånad själv. Och glad förstås.

Arbetskonsulenten är jättemysig och har bra inställning till det här med praktikplatser och varför man ska ut och testa sig själv. Att man hela tiden måste kunna styra själv när det gäller hur mycket man ska pröva. Och att också våga testa sig, våga pressa sig lite, för att se hur mycket man faktiskt orkar.

Det är ju viktigt att man känner en mening med det man gör. Att vara på en praktikplats endast för att komma upp i ett visst antal timmar är ju inte kul. Man måste ju ha uppgifter som känns meningsfulla, att man fyller en funktion på arbetsplatsen. Så är det ju.

Från det ena till det andra...

Det skrivs och sägs mycket om en viss socialdemokrat nu för tiden... och jo jag har väl en uppfattning om det hela jag med. Samtidigt som jag tycker att vi är ju alla människor och gör fel ibland så måste ju till viss del just folk som hamnar inom politiken tänka lite extra på vad de gör. Förr eller senare blir de ju granskade.

Och jag har den uppfattningen att de ska bete sig lite som föräldrar ska inför sina barn. Föregå med gott exempel. För precis som barn måste kunna lita på sina föräldrar så måste folket kunna lita på att politikerna faktiskt inte bara pratar skräp utan står för det de säger. Och inte säger en sak men gör en annan. Detta med hans privata ekonomiska dilemma är dock inte mitt enda problem med just herr Juholt.

När jag såg hans första maj-tal så var jag så upplyft och tänkte att nu äntligen kommer nåt att hända. Nu kommer det en opposition som heter duga. Nästan som på Palmes tid. :-) Men när saker läckte ut om skuggbudgeten blev jag rejält besviken på hur de tänkt sig den. Så jag kan säga att jag är nog mest besviken på honom i detta fallet. Som om allt det han stod och pratade om på första maj inte var värt ett dugg. Suck.

Nåja vi får väl se hur det går. Gudrun Schyman anser att han kommer att klara sig helskinnad ur detta på grund av att han är man. Och jag kan nog tycka att hon har en poäng där. Tänk hur länge som Mona Sahlin fått den där uschla Tobleronen slängd efter sig. Den glömde minsann inte folk även om många gubbar fifflar med mycket större saker än en chokladbit och lite blöjor. Hon hade väl parkeringsböter också har jag för mig. Men ändå...

Här är Gudrun Schymans artikel på SVT

Om nån är intresserad. :-)

Jag satt och letade efter låten Friday on my mind med Easybits, jag har haft med den en gång förut men tänkte ta repris för det är ju fredag. Fann då en version med Gary Moore, som förresten gick bort tidigare i år 59 år gammal, men såg i detsamma en annan låt som jag verkligen gillar med honom som jag lägger in här istället. Så nu blir det mjosik. :-)

Ha en bra fredag. Kram!

Kampen fortsätter... plus en aning nostalgi

Häromdagen blev jag och Carina intervjuade bland annat angående Påskuppropet. Hur vi blev indragna i det och hur det gick till och så...

Han som gjorde intervjun antecknade febrilt under tiden. Jag hade önskat han haft en bandspelare eller liknande vilket jag ju trodde alla hade nu för tiden. Det blev därför lite trögt stundvis för vi fick vänta in honom så att vi inte drog iväg och pratade och han inte hann med liksom. Fick läsa resultatet igår innan den publicerats, om vi hade nåt att tillägga eller dra ifrån, och den var okej. Det kom ju med väldigt lite av allt vi hann säga på den timme intervjun tog men huvudsaken är ju att det viktigaste var med och det tycker jag väl att det var. När den publicerats så kommer jag att lägga in en länk här eller eventuellt lägga in hela intervjun. Vi tog förstås upp utställningen och att det är som en fortsättning på Påskuppropet. Carina är som min manager eller vad man ska säga, hon pushar ständigt för mina dikter. :-)

När det gäller kampen för de utförsäkrade så behöver den fortsättas ända tills allmänheten har begripit att vi inte kan ha ett system som slänger ut svårt sjuka ur sjukförsäkringen till fattigdom och ovisshet. Att behöva ägna sig åt att överklaga F-kassans beslut är inget liv som man vill leva. Istället för att få hjälp, tid och möjlighet att tillfriskna så blir man sjukare.

Det som politikerna har sagt som ett mantra i flera år har den stora massan svalt helt och hållet; Att alla sjuka är fuskare. Och ju mer en lögn upprepas desto fler är det som tror på den. Men den blir ju inte mer sann för det. Naturligtvis behöver alla kamper, alla manifestationer nå politikerna MEN det allra viktigaste just nu är att allmänheten får upp ögonen. Vi måste tillsammans bli så många att politikerna inte kan undgå att se och höra och till slut måste de göra nåt.

Inte för att jag är religiös men älska din nästa såsom dig själv, är en ju av de kristna värderingarna som man ju bör försöka tänka på och man kan väl säga att folk istället älskar sina plånböcker mer än sin nästa i det här fallet. Det är viktigare att de får mer i plånboken, mer att handla för, än att deras medmänniskor får sjukvård och rätt till rehabilitering och vila när de blir sjuka.

Men detta gäller ju även dem. De som inte bryr sig och som fortfarande tror på lögnerna. Den dagen de blir sjuka (de flesta av oss blir ju sjuka på nåt vis nån gång) så hamnar de där själva men det tänker de inte på. Så länge folk är friska och har ett jobb så skiter de oftast i vad som händer runtomkring. Alla tänker ju inte så men alldeles för många. Det är just dessa människor som måste uppmärksammas och som måste börja tänka lite längre än näsan räcker.Det är så många som säger att de verkligen inte vill betala (mer) skatt så att "alla lata fuskare ska kunna gå hemma och slöa"... men de kan som sagt hamna där själva och hur blir det då?

Samhället (det vill säga VI) måste ju hjälpa sina medborgare tillbaka till ett värdigt liv inte vända ryggen åt och låta folk leva fattiga och i misär. Sånt hände för längesen men vi vet ju bättre nu, eller ska veta bättre kan man ju tycka. Det gäller också att folk börjar tänka sig in i situationen själva.

Att de börjar tänka på ifall de blev sjuka och om ingen trodde på dem. Om alla runt omkring sa att du ser inte sjuk ut, det är nog bara tillfälligt. Och om FK sa nej till alla sjukintyg som läkaren skrev med orden: du har inte nedsatt arbetsförmåga med en fjärdedel ens så därför nekas du sjukpenning.

När du inte ens orkar ta dig ur sängen på morgonen på grund av värk eller utmattning så är dessa ord ett stort hån.

Och innebörden av orden är; Gå och jobba för du är inte sjuk, du bara inbillar dig. Eller om personen är arbetslös; Du är inte sjuk, du bara inbillar dig. Sök ett jobb. Anmäl dig på AF. Ingen ersättning, ingen rehabilitering och därför blir personen naturligtvis ännu sjukare.

När man är sjuk försöker man ju hålla kvar vid det friska så mycket det går men när man blir misstrodd tappar man allt det som är friskt i och med att man ständigt måste bevisa sin sjukdom. Och ändå får man ingen hjälp. Detta innebär att man ramlar längre och längre ner i depression och blir ännu mer sjuk. Man identifierar sig till slut med sin sjukdom och risken är att man inte kan bli frisk.Det har gått för långt.

Så i och med det som händer nu kommer vi att få fler och fler människor som dras med ständiga depressioner och annat som de inte kan tillfriskna ifrån på grund av att det gått för långt. Sånt som blir kroniskt men som inte hade behövt bli det om nån hade trott på dem från början och hjälpt dem när de sökte hjälp.

Det är ju så att ju mer negativa upplevelser man har desto mer svart blir ju tillvaron. Ganska självklart eller hur? Och att ständigt behöva kämpa för sina rättigheter som sjuk gör att man blir väldigt arg, ledsen och bitter. Om man ens orkar det. Livet tappar sin mening. Detta i sin tur bättrar inte på ens tillfrisknande. Man behöver då väldigt mycket hjälp om man ska ta sig ur det.

En del tar sig aldrig ur det utan väljer att ta sitt liv istället. Ett sånt samhälle vill då inte jag ha.

Jag minns vid nåt tillfälle att jag tänkte som så att om jag ska kunna kämpa och eventuellt hjälpa andra i den här kampen så måste jag först och främst själv få hjälp för att orka. Och jag hade den turen och möjligheten att få den chansen i och med att jag till slut, efter många sorger och bedrövelser, träffade någon/några som trodde på mig och som ville hjälpa, som inte ignorerade mig. Så nu orkar jag kämpa och ni kan verkligen lita på att jag ska göra det jag kan i den kampen. Och nu kan jag använda mina erfarenheter som jag fått genom det jag upplevt.

Avslutar med lite mjosik. :-)

Igår morse hörde jag en låt på radion som gick varm hemma hos oss under 1986-87. Den är fortfarande lika bra tycker jag. Här kommer den, 80-talsfrisyrer och de hemska kläderna och allt. :-) Ack vad jag tyckte han var snygg den karln... men det var då det.

Puss och kram och ha en bra fredag!

Påskuppropet och radiodebut :-)

Ja så sitter man här, nöjd och trött, efter vår påskuppropsmanifestation. Jag måste säga att med tanke på den lilla ort jag bor på och det fina vädret så kom det ändå rätt så många för att lyssna och stötta. (Tack för ditt stöd och att du var med Erika! :-)

Sen har jag också fått vara med om att bli intervjuad. Ja jösses... :-) Det var Carina och jag och så var det Joakim, som bland annat är ordförande i kyrkorådet och som idag fick hålla i den lite annorlunda predikan som gavs. Som han gjorde väldigt bra tycker jag.

Detta skulle sändas imorgon bitti tyckte jag tjejen sa, det var alltså radio. Man kan säkert gå in på nätet och lyssna när som helst efteråt också. Jag får väl kolla det imorgon. Reportern var väldigt engagerad och ställde många bra frågor och undrade om jag ville läsa en av de dikter som var med i manifestationen. Så det gjorde jag. Gulp! Så nu har man gjort radiodebut. Haha! Två av dikterna som var med var mina men jag läste dem inte själv. Ingen av de utförsäkrade läste sina egna texter under själva gudstjänsten.

I alla fall. Nu har vi gjort vårt upprop och kommer även att göra en slags uppföljning av detta i höst. Carina och jag har börjat planera lite inför det. Det ska bli jättespännande.

Nåt som jag skulle sagt till reportern förut, men som naturligtvis inte dök upp i huvet på mig förrän jag kom hem, var ju att det inte bara är politiker som behöver få upp ögonen när det gäller folks hälsa och utförsäkringar utan även folk i allmänhet som vägrar se. Det finns så många människor som har blivit extremt cyniska och misstroende mot sjuka de senaste åren. De tror förmodligen inte att de själva kan bli drabbade. De har gått på det politikerna sagt, blivit lätt hjärntvättade, och börjat tro på de lögner som regeringen hela tiden upprepat utan att faktiskt ta reda på hur det egentligen ligger till.

Bara för att man upprepar en lögn om och om igen så innebär det inte att den blir mer sann. Men det är denna taktik som används. Vilket jag hoppas ska ändra sig nu när utförsäkrade och alla som fattar vad det innebär att bli misstrodd och utslängd från sjukförsäkringen ställer sig upp och säger ifrån. Säger emot och protesterar.

Det är ju faktiskt allmänheten som kan förändra hur resultatet av valet blir nästa gång. För om alla inser att detta med utförsäkring och sjukdom faktiskt kan drabba ALLA så kan vi ju tillsammans se till att få ett socialförsäkringssystem som tar hand om oss.

Eller hur? Sen ska vi ju ha bra politiker också som faktiskt vill se att vi alla är lika. Ingen är förmer än den andre. Oftast när högerfolk skäller efter vänstern så säger de att vänstern vill att alla ska ha det lika dåligt. Men de har ju helt fel; alla ska ju ha det lika bra. Det är ju där poängen ligger liksom.

Det bjöds på sopplunch efter själva gudstjänsten men jag stannade inte för att äta. Skulle hem till Viktor och fixa lite mat. Då gick en av de som ansvarade för lunchen in och hämtade en liten plasthink, en sån där man kan köpa yoghurt i, och fyllde den till mig och Viktor. :-) Nu var det tyvärr lök i soppan så det fick bli Viktor som åt och han höll på att äta ihjäl sig för den var så god. Jag smakade lite på spadet och den var verkligen mums. Men om jag hade ätit den så hade min mage inte blivit så... glad ...om jag säger så. ;-)

Solen lyser på oss idag med. Påsken har varit väldigt varm och man undrar ju naturligtvis hur länge vi får ha värmen kvar. Nu är det ju valborgsmässoafton härnäst. Jag hoppas på ett vis att det är fint väder men på ett vis inte. För när det är fint väder så blir det så enormt många unga människor som super sig redlösa och råkar illa ut. Regnar det och är lite kyligt så håller de sig lugnare. Det har jag läst att polisen uttalat sig om vid nåt tillfälle.

Sen får förmodligen inte jag sova heller för alla de ungdomar på orten som är fulla och skräniga brukar samlas utanför mitt sovrumsfönster och stå där och skråla både länge och väl. Jag har hört både det ena och det andra sägas av upprörda pojkar eller flickor. Slagsmål har också förekommit. Så jag är lite kluven när det gäller valborgsvädret. Jag önskar helt enkelt att sprit inte fanns. För den ställer till med så mycket skit. Nu är det kanske inte enbart sprit som gör folk tokiga men ändå...

Nåväl.

Ha en bra dag! Kram från en stolt påskuppropsdeltagare. :-)

Parlamentariskt kaos och allmän röra

Ja vad ska man säga om valet?. Jag tror inte jag har så mycket som jag ens orkar säga just nu för jag är lite valtrött. Nog för att jag ändå kanske väntade mig att svenskarna skulle låta sig luras av högerns fagra tal om jobb och skattesänkningar men ändå. Folk måste väl ändå begripa åt vilket håll allt detta barkar. Nu har vi ju inte fått någon klarhet i hur det blir med regerandet i och med att vi har en minoritetsregering. Och det där med SD... Folk är missnöjda och det visar sig i och med deras framgångar. De andra partierna har varit så rädda att ta debatt med dem att det de fruktade har hänt. Partiet har fått uppmärksamhet genom att på nåt vis sopas under mattan och därför har vi den situation vi har nu. Tror jag.

Jag är såklart besviken på svenskarna som kanske inte tänkte längre än till den egna plånboken men det var ju väntat som sagt. Egoismen är en väldigt svår sjukdom att bota. Får den fäste, ja då är det nästan kört sen. Mycket vill ha mer...

Solidaritet och empati är ord som många tydligen knappt kan stava till nu för tiden. Än mindre förstå betydelsen av. Medmänskligheten är på väg att utrotas. Och detta är väldigt sorgligt.

Nu får vi se om det blir nån ordning på det hela framöver. Att behöva stå ut med Reinfeldt i fyra år till kommer att bli en tuff historia. Då talar jag för mig själv då i första hand. Jag har väldigt svårt för den mannen. Sen att han kan tala så folk blir hypnotiserade gör ju inte saken bättre. Jo för honom då kanske... Det är vad jag trots allt kan ge honom lite motvillig eloge för. Han är verkligen en politiker med talang för just tal. Hans ansiktsuttryck ändras inte medan han talar, han spärrar endast upp sina hundögon, så de blir extra stora, och hans röst är mjuk och behaglig att höra på. Hypnotiserande. Just därför känner jag att jag inte litar på honom för fem öre.

I alla fall. Jag lägger in en repris idag för detta är nåt att tänka på och komma ihåg framöver.

"Vi måste till varje pris undvika att utestänga sådana som är svårt handikappade, som om de utgjorde en belastning. Detsamma gäller dem som är sjuka eller marginaliserade. Att stänga dem ute vore att lägga sten på börda. Om vi själva befann oss i deras situation skulle vi vända oss till andra för att få hjälp. Den omsorg vi visar sådana människor är enligt min åsikt en måttstock på den andliga hälsan, såväl hos individen som på det samhälleliga planet."

Dalai Lama - Visdomens kärna

Hoppas alla har en bra dag trots allt. Vi får inte ge upp.

Kram!

Känner mig lite som Homer idag.

Ofrivillig tråkighet och kanske snart praktik.

Idag har jag varit och träffat min coach och hon hade faktiskt nyheter åt mig. :-)

Jo hon hade äntligen fått tag på en praktikplats här på orten, så jag ska slippa åka buss varje gång, och vi ska på studiebesök på tisdag nästa vecka. Så jag återkommer väl med info om hur det blir när vi varit där. Men utifrån det jag fick veta så kommer det nog att bli bra. Det är på pastorsexpeditionen (ja man behöver väl inte vara religiös bara för att man jobbar där?) och det innebar att hjälpa en diakonissa (tror jag det var) att samla uppgifter till nåt som hette "Minneslåda". Det hade nåt att göra med gamla människor och att dela denna minneslåda med dem. Jag får väl mer info nästa vecka. Det innebar en del letande på nätet och annat för att hitta sånt som passade att ha i denna minneslåda. Berättelser och dikter och liknande. Det tyckte jag verkade intressant. Min coach menade att detta lät perfekt för mig. :-) Vi får väl se om hon har rätt.

För övrigt är jag inne i en "tråkig" period just nu och det innebär inte att jag är deppig eller så utan jag är väldigt upptagen med funderingar av olika slag. Jag har funderingar på att börja skriva nånting och huvudet är ständigt upptaget med att tänka på hur, var, om, när, vem och vad... och så... :-) Vinklar och situationer, minnen och upplevelser. Ja det är mycket som virvlar runt vilket tar mycket energi. Därför är jag lite tråkig, det vill säga att även om jag tycker om att umgås med mina närmaste så kanske jag är lite trög med det just nu. Ni får ha tålamod. :-) Om jag är lite träig så vet ni varför. Hehe...

Jag kom på det förut när jag satt och pratade med min coach att det nog berodde på just detta. Att jag var tråkig och till viss del osocial alltså.

Erika kom hit igår kväll och bjöd hem mig på mat. :-) Det var jättetrevligt och maten jag fick var mums. Passade på att prata lite med sköldpaddan Knuff också. Han tittade granskande på mig och blinkade lite. Han är mysig. :-)

Från det ena till det andra...

Lägger in en länk här som går till ett öppet brev till statsministern. Jag fick det i mailen häromdagen och tyckte det var mycket bra frågor. Som vi alla vill ha svar på. Och glöm för allt i världen inte att gå och rösta. Det duger inte att strunta i det och sen sitta och gnälla över läget för då har man ju inte gjort det man själv kan för att förändra situationen.

Öppet brev till statsministern.

Sen kom jag på en sångtext förut som jag tycker väldigt mycket om och som jag kanske haft med förut men jag tar den igen. Tar bara med den första versen den här gången eftersom det är den som passar bäst in på hur jag känner ibland.


"Om dom frågar mig
Vad vill du
Så svarar jag
Att om du menar just nu

Nu vill jag bort
Där ingenting kan nå mig
Finna mig en plats
Där jag kan vara ifred

Låta tiden gå
Som vågor mot en strand

Nu vill jag dit
Där strömmarna kan mötas
I en harmoni..."

(Sent i september- Ratata)

Kram!

Och angående den borgerliga arrogansen.. förlåt alliansen... så kommer här en som har de rätta orden...

Septembersol och snuva

Häromdagen (i tisdags) ringde Viktor (han är hos sin pappa den här veckan) och sa att han hade ont i halsen och var hemma från skolan så nu är det dags för höstens snuva. Och jag tänkte att jaha nu ska vi se ifall jag om en sisådär tre dagar börjar känna mig förkyld. Jag träffade honom i måndags. Och jodå. Idag har det börjat. Men det är ju väntat när skolorna börjat så jag har ju liksom gått och varit beredd. Men det är ju trist ändå. Vi får se om det utvecklas till rejäl snuva eller stannar upp och ligger kvar i kroppen utan att bryta ut, ibland kan ju förkylningar luras lite... gå fram och tillbaka liksom.

Ute skiner solen och gjorde även igår. Det var riktigt varmt och skönt så jag satt ute på balkongen en stund och mådde gott i gasset. Har känt mig lite mer uppåt den senaste tiden och det är så härligt.

Den som kanske tror att jag helt och hållet struntar i allt som händer med sjukförsäkringar och allt vad det nu är, ska inte misströsta. Jag har ju varit rätt i farten och läst och kommenterat tidigare. Min styvfar Kjell och jag enades för ett tag sen om att det finns alldeles för mycket att få högt blodtryck över så jag känner att jag måste fokusera på mer positiva saker för närvarande. Och då kan man inte sitta och lyssna på eller läsa om Christina Husmark-Persson. ;-) Bara anblicken av den människan gör att man vill gå och hänga sig. Nästan. Nu kanske jag tog i men bara lite.

Hon påminner om en av mina före detta chefer som hade ett hjärta av sten och inställningen att den som det inte passar kan söka sig ett annat jobb så fort man hade något att anmärka på som rörde arbetsklimatet eller annat jobbrelaterat. Och detta var i hemtjänsten där folk sliter ut sig och behöver en uppmuntrande och stöttande ledning för att orka. Som sagt de där två påminner om varandra. *rys*

Näe ska man ladda energi måste det finnas roliga saker att tänka på. Så för närvarande så ägnar jag mig inte så mycket åt att läsa om sånt där. Bara lite snabbt ibland. Så jag är inte helt omedveten om vad som händer. Och även om jag skulle engagera mig och få högt blodtryck och andnöd av ilska och slösa värdefull energi så skulle det kännas som om man sitter fast i en deg. Inget ändras och ingen kommer åt att ändra nåt. Inte förrän det blir en ny regering för det får vi ju hoppas att det blir. Och att det faktiskt blir ändring för så här kan det ju inte fortsätta. Tyvärr är så mycket förstört att det kommer att ta enormt lång tid att bygga upp det igen. Tänk att det finns så oerhört många odugliga politiker i detta land som lyckats nästla sig in ända upp i regeringen. Men man kanske inte ska bli förvånad. Moral och etik har blivit bristvaror. Även vanligt sunt förnuft och medkänsla är det också väldigt dåligt med. Men jag finns här i bakgrunden så när jag känner att jag har tillräckligt med energi så återkommer jag med förnyade krafter. För jag ger inte upp inte. Ånej. Jag ska nog se till bråka med makthavarna så gott jag kan om det kommer att behövas. ;-)

Hur som helst. Vädret är strålande, i alla fall utanför mitt fönster, så jag ska väl njuta av det. Men lite segt är det ju idag på grund av den begynnande förkylningen. Nu är ju alla så panikslagna över denna eländiga och uttjatade svininfluensan så de glömmer ju bort allt annat. Det finns faktiskt vanliga snuvor också och de får man försöka hantera på bästa sätt.

Ha en bra dag! Kram!






PS. Den där filmrecensionen som jag nämnde sist får vi ta en annan gång. Har inte hunnit se filmen än. Så Filmkrönikan med fru Blom får vänta lite. Hehe...

Jag sitter här och grunnar som vanligt...

Dagarna ramlar på i vanlig ordning och hösten är ju här med både vackert höstväder med sol blandat med en del regn och rusk till och från. Nästa vecka är det höstlov och nu till helgen måste vi komma ihåg att ställa tillbaka klockan till "vintertid" igen. Som jag sagt tidigare; snart är det jul även om vi kan tycka att det är långt dit. Det kommer att rulla på snabbt nu.

Jag ser faktiskt fram emot att pynta med ljus, dekorationer och röda gardiner trots att jag inte bryr mig så värst om julen som högtid sett. Den kyrkliga delen är jag inte alls intresserad av utan det är väl i så fall den hedniska delen som får ta över. Julgranen och maten. ;-)

Ute i världen är det osäkert med finanserna. Pengar fattas både här och där. Eftersom jag inte äger ett jota (aktier, fastigheter och sånt) så känns det inte som om krisen knackar på just hos mig även om det drabbar oss alla på olika vis. Hos mig har det varit ekonomisk kris i flera år nu men jag har fått lov att rätta mun efter matsäcken som det heter. Vilket nog många höjdare inom finansvärlden borde lära sig att göra. Och har man inget val så måste man ju.

Det amerikanska presidentvalet närmar sig med stormsteg. Det ser just nu ut som om USA kommer att få sin första färgade president och grädde på moset hade ju förstås varit om det blivit en färgad kvinnlig president men det är väl en bit kvar att gå innan man kommer så långt kanske... Sen måste det ju komma fram bra kandidater också förstås. Nu hoppas jag att herr Obama inte kommer att behöva gå i någons ledband utan får vara just en sån president som USA behöver. Jag hoppas att han kan hålla sin dröm och sina förhoppningar levande och inte få dem grusade av olika förståsigpåare som alltid ska lägga sig i och styra. Många har ju svårt för förändring men nu behövs det verkligen just en sådan.

Apropå det jag skrev i måndags om att se glädjeämnen och guldkorn som finns i ens närhet så upptäckte jag häromdagen att min novemberkaktus kommer att blomma även i år trots den omilda behandling den utsattes för under förra hösten med flytt, konstig placering i lägenheten och allt. Två flyttar förresten för jag fick den av min farmor när hon flyttade lite tidigare samma höst. En riktig rekordblomma det där! :-) Kanske en liten obetydlig detalj i det stora hela men ändå... nånting att se på varje dag och bli glad av.



Kanske den kommer att se ut så här framöver... tjuuusigt...


Ha en bra dag. Kram på er!

Vad är det för dag idag, egentligen?

Idag är det fredag. Jag måste hela tiden intala mig detta. För på onsdag kändes det som lördag och igår var det torsdag fast dubbelsöndag - på nåt vis. Både 1:a maj och kristi himmelsfärds dag. Men ändå kändes det som fredag igår för Viktor for till sin pappa en dag i förväg. Så idag borde det vara lördag, fast ändå måndag men det är alltså fredag. Det är så rörigt så jag blir alldeles snurrig när jag börjar tänka på det.

Det är alltså fredag. Ordning och reda. Fast inga pengar på freda' precis. Jag betalade mina räkningar häromdagen och det blev inte mycket kvar på kontot efter det. Suck.

Igår kollade jag in det mycket glesa demonstrationståg som gick förbi. Jag bor granne med Folkets Hus där de skulle samlas och ha vårtal, underhållning, saft och bullar och sånt hemtrevligt blandat med de eventuella ropen som skulle skalla. När jag såg och hörde musikkåren komma gående så blev jag lös i näsan och fick snyta mig lite.

Jag vet inte varför jag påverkades så starkt av detta, om det var själva Internationalen eller Arbetets söner som gjorde mig rörd. Det är pampigt när musikkåren klämmer i med dem tycker jag. Eller om det kanske var minnen från min barndom när jag var hos min farmor och satt i det öppna fönstret, och kände vårluften, och såg på de stiliga musikanterna i deras uniformer när de tågade förbi utanför, stannade och spelade en stund och sen tågade vidare.

Men som gammal SSU-are så kanske det också var ungdomsminnen som smög fram. Från när man stod där på det lilla torget tillsammans med sina kompisar i SSU, iförd palestinasjal (ja det var ju så modernt i slutet på 70-talet) och höll varandras händer högt i luften och sjöng Internationalen, efter att först ha delat ut flygblad om nåt viktigt utanför konsum, och verkligen kände gemenskap. Solidaritet. Och en kamplust som inte var av denna världen. Med tiden lägger man av med den där kampen. Kanske för att man får prioritera annorlunda. Andra saker tar ens energi och man blir lite trött. Tycker kanske att det känns hopplöst att ens försöka engagera sig. Men det är lite tragiskt för jag tror nämligen att om vi alla kunde hålla kvar vår kampglöd från ungdomen så skulle samhället se helt annorlunda ut. Nu blir det mest att man sköter sig själv och skiter i andra. Den mentaliteten är väldigt utbredd.

Kanske jag blev lite ledsen, när jag hörde musikkåren och såg fanorna, över att bli påmind om att jag tappat min politiska glöd.

Jag kanske kämpar men inte genom att gå med plakat och demonstrera på stan och engagera mig i viktiga saker. I mitt privatliv har jag fört en väldigt ojämn kamp mot Försäkringskassan i flera år nu men samtidigt så har jag haft i bakhuvudet att om jag kan få myndigheter att fatta vad jag säger så kanske det kan hjälpa fler som har samma problem men som inte når fram förbi alla byråkratiska regler. Nån gång måste det ju bli en ändring och det är vad jag nu kämpar för. Fast ibland känns det lite trögt och ensamt. Jäkligt trögt.

I programmet Debatt i SVT häromdagen pratade de om pensionerna och att de är så låga plus att det är så hög skatt på dem. Jag såg inte själva programmet men däremot de sms som skickades in eftersom dessa visas i samband med forumet på SVT-s hemsida.

Det var några kommentarer om att studenter har det ännu mer svårt. Än just pensionärerna då. Och det är ju sant i vissa fall men samtidigt får man ju också tänka så här att en student har ju hela livet framför sig med alla möjligheter i världen att få en bra lön. Eller lön överhuvudtaget. Och kan därigenom påverka sin ekonomi i framtiden. Efter utbildningen så finns det förhoppningsvis jobb av något slag. En pensionär har redan jobbat klart och har ingen möjlighet att påverka sin inkomst mer. Så jag tycker nog att det är orättvist att ens jämföra dessa grupper. De har helt andra förutsättningar.

Och det är heller inte alla studenter som aldrig har pengar. En del jobbar lite då och då och får in lite extra. Man får inte dra alla över en kam. Det finns alltid variationer. Nu menar jag inte att studenter ska behöva arbeta medan de studerar, för det tycker jag inte. Läser man på heltid ska man se det som just ett heltidsarbete och då finns inte så mycket ork och tid för annat. Att behöva jobba för att få lite mer pengar än studielånet innebär ju att man blir tröttare och kanske inte orkar plugga som man ska. Det kan innebära omtentor och annat tråkigt. Och man kanske aldrig blir riktigt klar med sina studier.

Detta om detta.

I USA håller de på med sina presidentvalskandidatsomröstningar. (Jösses vilket ord jag fick till där!) Jag har inte följt detta så himla noga men jag kan ju säga att det vore lika intressant med en färgad, lite yngre man som president som det vore med en kvinna. Mycket spännande. Om den nuvarande presidenten kan man ju inte säga att han är bättre än ingenting för det skulle nog faktiskt vara bättre med ingenting än med honom.

Fru Clinton är nog bra som presidentkandidat men hon är inte lika intressant att lyssna på som sin man, det är nog nåt med karisman där kanske... Synd för det vore som sagt trevligt och intressant med en kvinna som president. En färgad kvinna i sina bästa år vore väl det ultimata kanske. Men en sån kandidat finns ju inte med nu.

Jag vill helst inte se ännu en övermogen herre på den posten. En del säger ju att den där McCain ligger bra till. (Han har varit i flottan, deltagit i Vietnamkriget, blev till och med krigsfånge en sväng med mera med mera och ännu mer därtill... Han har hunnit med en del den gubben. Jag gick in på hans hemsida en skvätt för att kolla lite. Man kan donera till hans kampanj via denna hemsida. Nej, nej det tänker jag verkligen inte göra, ingen behöver vara orolig.) Gamla gubbar har oftast inte nåt nytt att komma med. Han måste ju kunna tillföra något bra till ett land som verkligen behöver nya krafter och nya ideer. Och inga fler invasioner av länder som klarar sig bättre utan USA: s inblandning tack. Och det behövs förslag som inte endast gynnar de som redan är rika. Som också för övrigt har blivit Sveriges melodi på senare tid. Att det ska gynna rika alltså.

Jag har saknat Bill Clinton ända sen han försvann. Nu gör han ju annat nyttigt arbete men mer i det tysta liksom. Han är nog den ende president som jag följt och intresserat mig för. Såg hela hans "installation" till president på teve när det begav sig. Såg när han och frun mot alla säkerhetsföreskrifter klev ur bilen och gick längs vägen och tog emot folkets jubel. Han känns så äkta på nåt vis, vilket är mycket ovanligt när det gäller en del amerikaner. Och kanske i synnerhet politiker, av alla sorter, oavsett nationalitet.

Nog för att han bar sig urbota dumt åt med det där fruntimret, och varför i hela friden trodde han att han kunde ljuga om det och komma undan? Men jag orkar bortse från den blundern. Han borde naturligtvis erkänt direkt, det hade nog stärkt hans position och folkets förtroende, istället blånekade han tills han överbevisades och var så illa tvungen att erkänna. Sånt stärker inte folks förtroende, hur skulle de kunna lita på honom sen? Om han ljög om detta lilla, vad kunde han tänkas ljuga om mer? Och tänk att göra sånt där. Nej men usch och fy! Sånt gör man ju bara inte! (?) Så kanske tankarna gick i dubbelmoralens förlovade land.

Men det var så mycket annat som var positivt med hans politik och hans sätt att styra USA. Jag hade också gärna sett Al Gore som president. Varför får inte vettiga människor en chans? Att avsätta en president för att han haft en "kärlekssaksaffär", för att använda ett lite roligt ord, med någon är visst större skäl än att avsätta en president som ställer till krig helt i onödan. Och som är så dum så man gråter. Han må vara en utomordentlig människa privat, en toppenmake och far men president skulle han aldrig ha blivit. Undrar om amerikanska folket blev hypnotiserade när de inte bara en utan två gånger röstade fram denna karln!?

Jag har både tänkt det och sagt det rent ut att om Clinton varit president, eller för all del Al Gore, 2001 så hade det inte kommit några flygplan och kört in i World Trade Center. Men det är ju bara min åsikt och uppfattning. Den attityd Bush hade och har uppmanar ju nästan terrorister att hålla på som de gör.

Men jag är ju ingen expert. Jag snappar bara upp lite från olika håll. Och man är ju inte dummare än att man kan bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. Och det måste man ju få göra utan att folk idiotförklarar en för det.

Mona Sahlin vårtalade i Göteborg på 1:a maj och lovade att återställa a-kassan om de vinner valet 2010. Det är ett bra löfte. Att som nuvarande regering anse att det är ett bidrag kan ju få en att undra hur de har uppfattat just begreppet bidrag. A-kassan är ju pengar som de som jobbat betalat in under hela sin yrkesverksamma tid, en slags försäkring som man ska kunna använda om man blir arbetslös. Alla är heller inte anslutna till a-kassan utan kanske endast facket. Visst bidrar det till min försörjning men jag måste ju vara på hugget och söka jobb hela tiden, vissa kriterier krävs för att få a-kassa. Bidrag får man om man inte klarar sig alls ekonomiskt, som till exempel om man inte har rätt till a-kassa eller sjukpenning. Men a-kassan är inte ett bidrag. Detta har de fått bakom alla sina fötter, Littorin och company.

Lika lite som den vanliga ålderspensionen är ett bidrag. Det är utdelning på redan tjänade och skattade pengar efter ett helt liv i arbete men som beskattas ytterligare en gång. Väldigt högt dessutom.

Jag tycker också att det är märkligt att barnbidrag räknas som en inkomst så fort man ska söka andra bidrag. Det är ju också ett bidrag och borde räknas utöver allt annat. Som en extra summa som ska komma barnen tillgodo. Men som det är nu så får ju de fattigaste föräldrarna aldrig möjlighet att använda pengarna till barnen utan får istället så fort det blir den 20:e varje månad, betala en räkning t.ex. som de ligger efter med sen förra månaden. Där talar jag av egen erfarenhet. Så det är inget ljug.

Medan en del som har det bra ställt kan sätta undan barnbidraget på ett speciellt sparkonto varje månad så att ungen har en nätt summa sparad vid fyllda 16.

Det är nämligen då barnbidraget övergår till att vara studiebidrag vilket innebär att denna "inkomstkälla" försvinner från alla de fattiga, kanske ensamstående, föräldrarnas konton.

Så jag tror faktiskt jag håller med Maud Olofsson om att det ska vara behovsprövat och det är nog det enda jag är överens med henne om. ;-) Detta har jag funderat på ända sedan jag själv var liten och det då utbetalades var tredje månad. När jag var i tolvårsåldern fick jag börja att ta hand om det själv eftersom jag visat att jag kunde hantera pengar och då var barnbidraget nånting på 600:- Var tredje månad. Detta var runt 1976 men ändå. Runt 200 kronor i månaden skulle man klara sig på alltså. Det blev inte mycket över om man behövde skor, byxor eller annat. Jag minns inte vad kläder kostade på den tiden men så himla billiga har jag inget minne av att de var. Jag kommer i alla fall ihåg att en tidning som jag brukade köpa varje vecka när jag var 13 år kostade 5.95. Och jag tyckte det var dyrt.

Kanske den fattigdom som jag fick se och uppleva på nära håll var det som fick mig engagerad i politik när jag var tonåring, vem vet. Synd bara att jag inte orkade fortsätta när jag blev äldre.

Men jag kan väl komma igen, kanske.

Upp till kamp alla som lagt undan sin kämpaglöd i en säck i garderoben. Det är dags att vakna till nu!




Bilden tagen från Värmlands Folkblad

Var finns den där Robin Hood när man behöver honom?

Ibland undrar jag verkligen hur det går till på de politiska mötena som regeringen har. När de sitter där och hittar på olika sätt för att försämra livsvillkoren för folk som kan råka illa ut genom sjukdom eller andra olyckor. Jag lyssnar med ett halvt öra ibland men när det nya förslaget om sjukförsäkringar kom så vaknade jag till. Jag minns inte om det endast är ett förslag än eller om det verkligen ska genomföras men så här har jag uppfattat det i alla fall.

Jag kanske har uppfattat det fel och i så fall får jag väl studera detta bättre och i så fall så återkommer jag i ämnet.

Om man har en privat sjukförsäkring för att täcka upp det man inte får från den allmänna sjukförsäkringen så har nu nån smartnisse tänkt ut att oj va bra för nu behöver inte staten betala ut hela summan utan då kan staten behålla en viss del.

För om den försäkrade ska få 75 % av staten i sjukförsäkring och sedan har en privat försäkring som ska täcka upp de 25 % som fattas upp till 100 % så kan staten räkna bort de där 25 % och betala ut endast 50% så att den försäkrade lik förbannat får ut endast 75 %. Det ska inte löna sig för folk att ha en privat försäkring utan då ska staten genast roffa åt sig...

Så jag säger bara det; var är den där Robin Hood när man behöver honom. När staten säger till skatteverket (det är ju de som har koll på allt) att leta reda på folk i alla skrymslen och vrår för att ta deras pengar....

Men... va i ... sitter han i godan ro och läser tidningen! Det har han väl inte tid med heller? Fast han lever ju i och för sig lite undanskymt där borta i Sherwoodskogen och på nåt vis måste han ju få reda på saker och ting. Jaja han får väl läsa klart... Så han vet vad som behöver göras. Det är väl bra i och för sig.

Men sen då? Han får allt lov att skynda sig för staten (Sheriffen) är beredd att skicka ut nån från skatteverket (Sir Guy) för att leta upp eventuella personer som av någon anledning skaffat sig en privat sjukförsäkring eller kanske andra förmåner. Tur att jag inte har varken privat sjukförsäkring eller andra förmåner. För jag vet inte vad jag skulle ta mig till om "skatteverket" kom springande på sin häst. Jag tror inte att det skulle hjälpa att muta med en kopp kaffe och ett par bragokex med choklad... Fast det är klart, det är nog tufft att flänga runt och hota folk hela dagarna så kanske han håller till godo trots allt. Och blir på gott humör av chokladkexen så han glömmer att han kom för att sno mina pengar. ;-)


Här står "staten" och kumpanen från "skatteverket" och funderar ut nya elakheter...


"Den där typen där borta, han har nog en privat sjukförsäkring... hämta hit honom så ska vi ta och "prata" lite med honom..."

"Mhm..."




Bilderna är tagna från BBC-serien "Robin Hood"s officiella hemsida. Utifall nån undrar menar jag... Fast det är det kanske ingen som gör, vad vet jag...

Skämt åsido, det blir snart som i Nottingham om vi inte ser upp. Fast utan hästarna då. Och vem blir vår Robin Hood? Tomas Östros eller?