Dags att inse att hösten är på gång

Tiden har rusat iväg de senaste veckorna. Skolterminen har startat och nu är semestern slut för Adde, han är på väg tillbaka till Stockholm. Och Viktor känner sig lite övergiven. Dock sa storebror att han skulle försöka komma hit oftare så vi kanske får se honom även under hösten och slipper vänta ända till jul. 

Från och med nästa vecka ska jag öka mina timmar på praktiken. Det känns bra, jag är redo för det.

I måndags hade vi möte med Ingrid (Sensus) och Tina (Bilda) för det finns fortfarande saker kvar att göra när det gäller utställningen och boken. Den sprids över landet så mycket det går. :-) Det känns väldigt kul.

Hösten känns spännande med en massa nya möjligheter och jag välkomnar detta med glädje. För ju starkare jag känner mig och ju mer jag lär mig desto närmare har jag ju till ett jobb på riktigt liksom. Med lön å allt. Tänk bara! :-) För även om min socialsekreterare är väldigt trevlig så vore det allt skönt att slippa behöva ha kontakt med henne. Och nu när jag är anmäld på AF (min arbetskonsulent ville ju det) så finns jag ju med i deras listor om det skulle bli nåt passande projekt som jag kan vara med i.

Vi får väl se hur det blir. Fram tills dess är jag så tacksam att jag har möjligheten att utvecklas och testa mig själv och se hur mycket jag orkar på en arbetsplats där jag trivs himla bra.

Kram!

Minns nån garnfesten jag hade för ett tag sen?

Nu är det dags för sockutställning! Lite sent egentligen för det var ett tag sen jag blev klar med dem och tog bilden. Men ändå.

Alla sockor är överlämnade till min mamma som får distribuera dem till eventuella frusna personer som behöver värma sina fötter. :-)

Störtskurar och en glömd mjölkliter

Fredag igen. Tack och lov för det. Då kan man få lite lugn och ro från den yttre världen ett par dagar. Och nu blir det ju fler dagar i och med att det är valborgsmässoafton på måndag och röd dag på tisdag. Jag fick en ledig dag på måndag, hade en innestående i och med min medverkan på Må bra-dagen.

Min arbetskonsulent tjatar på mig om att ta kontakt med en läkare för att få ett färskt intyg inför min anmälan till AF. Sen tjatar hon på mig om att jag ska anmäla mig också. Snarast. Det är ett väldigt ålderdomligt system på AF för man måste dit personligen för att skrivas in. Det finns ingen självservice där inte. Jo man kan skaffa ett konto på AF:s hemsida med lösenord och allt och skriva in sina uppgifter och jag har gjort det. Jag har skaffat ett konto med lösenord och fyllt i de uppgifter som jag kände att jag kunde skriva in. Så varför måste jag dit personligen bara för att säga att jag vill skriva in mig? Varför kan inte det ske i samma stund jag skaffar kontot? Märkligt.

Hon har haft kontakt med en personal där som vi då ska ha ett samtal med efter att jag anmält mig. Men inte samma dag. Nee... Jag ska först dit vid ett tillfälle för anmälan (då jag i princip bara behöver säga hej hej jag ska anmäla mig) och sen ta mig hem igen. Sen ska jag dit några dagar senare för samtal och vidare planering.

Just nu känner jag bara att jag inte vill göra detta. Jag vill bli lämnad ifred fram till semestern så jag får ägna mig åt det jag håller på med på min praktik utan att nån stör.

Samtidigt så innebär inskrivningen på AF en möjlighet för mig att faktiskt kunna bli anställd. Om jag är inskriven så kan en eventuell arbetsgivare få bidrag för att anställa mig och då kostar jag ju inte nåt liksom. Inte för att jag tycker det är helt okej med ett sånt system men nu är det ju tyvärr så... Och arbetskonsulenten vill att alla uppgifter och papper ska vara i ordning ifall det dyker upp en möjlighet för mig sådär bara tvärt. Fast jag har ju fortfarande inte kommit upp i mina 20 timmar i veckan än. Och det är en bit kvar, inte så lång bit men det kan vara den svåraste biten. Man vet aldrig. Om jag blir tröttare framöver av de timmar jag har nu så måste jag stanna upp ett tag och vara kvar i det jag har. Inte forcera nånting för då kan det bli motsatt effekt.

Jag är lite sur på mig själv för jag var inne på Konsum förut och handlade lite. Köpte bland annat en liter mjölk till Viktor. Och när Viktor kom hem och skulle ta sig lite fika så drack han saft, han brukar nämligen hellre dricka mjölk. "Men jag har ju köpt mjölk", sa jag då. "Den såg jag inte", sa han. Hm... Jag letade överallt men ingen mjölkliter. På kvittot står det att jag köpt en.

För första gången i mitt liv har jag gått ifrån en liter mjölk på affären och jag begriper inte hur det gick till för jag borde ha sett den stå där på bandet. De är ju inte små menar jag. Inte som jästpaket eller en påse tuggummi eller så. Visserligen så pratade jag med hon som var i kassan, vi är bekanta, och det kan ju distrahera men... för tusan! Hur kan man glömma en mjölkliter? Hon blev upptagen med nästa kund strax därpå och jag tyckte jag hade lagt ner allt så jag gick vidare in på Ica. Och jag tänkte inte på det ens när jag kom hem, att jag inte hade nån mjölk med. Ja jag säger då det. Nog behöver jag vara ledig alltid.

Det har varit mycket ett tag, som inte gäller praktiken utan andra saker, förmodligen är det därför jag är både trött och glömsk. Men nu är det som sagt helg och ledigt fyra dagar så jag ska väl vila och försöka ha roligt så mycket jag kan. Ladda för nästa vecka då vi ska ha möte med arbetskonsulenten och min handläggare på socialen. Vi ska väl prata om hur hösten ska bli, förlänga min praktiktid från juni och fram till december, hoppas jag.

När jag gick hem förut så regnade det som bara den och jag blev rätt blöt om fötterna och nederdelen av byxbenen och jag traskade väl fram så fort jag kunde och försökte undvika de värsta pölarna. Paraplyet höll mig torr upptill. Det var en riktig åskskur fast utan åska. Men jag hörde sägas att åskan faktisk gått, inte idag utan vid ett annat tillfälle alldeles nyss, men jag minns inte var det var eller när.

Och när jag varit hemma några minuter så ringde det. Det var Lisbeth som undrade hur blöt jag egentligen blev. Hon var nog orolig och ville försäkra sig om att jag inte blivit ihjälregnad. ;-) Hon tyckte jag skulle vänta en stund innan jag gick hem men det kunde ju ha blivit väldigt länge, det visste jag ju inte, och jag var hungrig och orkade inte vänta. Regnet slutade tvärt och solen tittade fram efter halva vägen så det var inte så farligt.

Häromdagen kom jag på att jag ju för ett tag sen skulle fördjupa mig i konsumentverkets siffror angående försörjningsstöd men allt sånt där har jag lagt åt sidan. Det går åt så mycket energi att gå igenom siffror och jämföra så jag har inte varken haft lust eller orkat ännu. Om man är intresserad så går det ju också att kolla själv om man vill. Det finns ju också möjlighet att testa hur mycket man skulle få i försörjningsstöd via kommunens hemsidor (i alla fall finns det på kommunens hemsida här) på avdelningen för omsorg och stöd. Och det finns även på Socialstyrelsens hemsida har jag för mig.

Nej nu måste jag lätta upp stämningen för det är ju som sagt fredag och det är ingen deppardag. :-) I alla fall inte för mig. Lite galenskaper kanske...

Bergsbestigarna med Claes och Anders Eriksson (ur revyn Grisen i säcken).

Ha det gôtt! Kram!

Vandring i snålblåst

På förmiddagen idag åkte jag och Carina till kyrkogården för att kolla lite inför Stilla Dagen som jag skrev om sist. Det var fruktansvärt kallt, det blåste snålt och vi skubbade runt där och huttrade oss fram. Rundan som vi tänker använda till meditationsvandringen avverkades i rask takt och så värst meditativ kändes den ju inte. Carina fotade alla ställen där vi ska placera olika dikter med diverse budskap. Och det gjorde hon för att jag ska kunna sätta ut dikter som passar just där. Då kan jag kolla på bilderna och pussla och pyssla.

Jag fotade Carina när hon fotade... :-)













Medan hon koncentrerade sig på att fotografera de träd där vi ska sätta fast dikterna tittade jag mer på andra träd. Det finns så enormt gamla träd på kyrkogården och jag tycker de är så fina.

Detta är en tallgren som vrängt sig och liksom lagt ner sig mot marken.





























Under eftermiddagen hade vi möte med min socialsekreterare och arbetskonsulenten, så idag har min praktiktid faktiskt varit hela fem timmar. Men jag har ju inte varit så väldigt aktiv hela tiden. Jag och Carina har suttit och pratat en del. Dels om sånt som jag ska jobba med nu när hon åker på en kortare semesterresa i mitten av nästa vecka och dels pratade vi om lite annat smått och gott. Bland annat sånt som rör hennes arbete som diakon. Ibland har diakoner svårare uppgifter än socialsekreterarna. Men det är det nog ingen som vet om...

Vi diskuterade också om jag skulle skaffa ett särskilt mailkonto som kan finnas med i boken. Som det såg ut först så stod det Carinas mail (svenska kyrkan), ifall nån ville komma i kontakt med mig. Och vi kom fram till att det kunde vara bra med ett helt nytt konto, som inte var mitt privata, OM det nu faktiskt är nån som vill komma i kontakt med mig. Det var ju det också. :-) Så nu har jag gjort det.

När jag var liten och sprang runt på kyrkogården (ja jag gillade att vistas här vilket jag nog nämnt förut) så tyckte jag den här var liksom en önskebrunn där man kunde slänga i en slant och önska sig nåt. ;-) Och då var det ju vatten i förstås.

Jag prövade aldrig dock...

Kram!

Lövblåsning och en pratig onsdag

Nu blåser de löv här ute. Det låter väldigt mycket men det är rätt kul att titta på. :-) Lövblåsarna själva har ju öronkåpor på sig så de behöver ju inte lyssna på oljudet.

Jag har nyss kommit hem från en förlängd dag på praktiken. På förmiddagen hade vi möte med arbetskonsulenten och hon hade en del saker att ta upp som gäller min framtid. Hon var dock väldigt noga med att poängtera att detta låg långt fram i framtiden om jag säger så. Men att det var bra att tänka på redan nu så det fanns med i ens planering inför resten av tillvaron. Arbetsmässigt sett då. Fast allt hänger ju ihop. Mår man bra på och med sitt jobb så brukar resten av tillvaron också gå rätt bra. Så det måste kunna kombineras och då får man ha med det i planeringen för att försöka ordna sig ett värdigt och drägligt liv trots sjukdom och annat bôs.

Och jag har inte det minsta dåligt samvete för att jag erkände att jag helst inte vill behöva vända mig varken till F-kassan eller arbetsförmedlingen även om hon menade på att det var bra att använda sig av de fördelar som finns när och om man ska bli anställd. Att arbetsgivaren får pengar för att anställa så att det inte kostar denne så mycket. Och att jag då hade lättare för att få en anställning på 50 %. Men för mig innebär kontakt med dessa båda ställen en hel massa krav på mig som människa och ifrågasättanden av mig och de besvär jag har så jag är ännu lite tveksam. Måste nog komma upp i fler timmar än 8 i veckan först innan jag orkar tänka på det.

Hon sa också att om jag får ett arbete skulle jag kunna söka permanent sjukersättning för de procent som jag inte kan jobba. Om jag t.ex får ett jobb på 50 % och kan söka ersättning för 50. Jag sa till henne att det nog inte finns någon på F-kassan som kommer att godkänna min diagnos och hon sa att jag behöver ha nytt läkarintyg för detta. Suck. Så fort såna där saker dras upp så kommer den där gamla jobbiga känslan tillbaka igen. Av att vara misstrodd och dåligt bemött. Jag vet mycket väl att det inte behöver bli så nu igen men känslan har väldigt lätt att hitta tillbaka till mig för ett ögonblick. Och även om hon sa att jag kanske måste göra det som är jobbigt för att det i slutänden ska bli till nåt bra är jag lite tveksam till det.

Jag tänker inte gå till en läkare och tvinga mig själv att släppa allt det friska (igen) och gräva ner mig i min sjukdom bara för att få ett intyg på att jag har fibromyalgi och att detta gör att jag har en nedsatt arbetsförmåga. Jag ska bli trodd och lyssnad på och undersökt utifrån hur jag faktiskt mår nu och hur sjukdomen kan påverka mig och mitt eventuella arbete. Inget annat. Ska man verkligen alltid behöva spela teater för att bli trodd? Bara att få det tipset tycker jag visar på hur fel det har blivit när det gäller sjukvård och intyg.

Jag är stolt över att jag har kommit dit där jag är idag. Stolt över mig själv. Och ingen ska få ta det ifrån mig nu när jag äntligen känner så här. Oavsett om det anses behövas för att det ska bli bättre sen. Nix nej! Men vi får väl se hur det blir. Vi måste ha en slags planering i alla fall att visa upp för min socialsekreterare vid nästa möte.

Efter lunch blev jag intervjuad, som jag nämnde om igår. Vi ska träffas igen på fredag för då ska vi (jag och Carina) hjälpa till med tips om upphängning av utställningen då den ska sättas upp i Forshaga. Jag har ju inte sett lokalen alls förut så jag behöver ju dit och titta först innan jag kan ge tips. Och hon (diakonen) var mån om att dikterna kom till sin rätt. Jag ska egentligen vara ledig på fredag men vad gör man inte för konsten och kulturen! Då får jag väl också tillfälle att läsa igenom sammanställningen av intervjun och kolla av att det jag sa faktiskt var det jag sa. Hehe! Ja just det hon nämnde nåt om att ta en bild också, hon hade glömt ta med kamera idag. Då får man väl försöka visa sin vackra sida, var nu den sitter. ;-)

Vi pratade också lite om minneslådorna för hon ville veta vad jag startade med för slags arbete när jag började min praktik. Detta kom sig såklart av att vi pratade om hur jag hade mått när jag fick min praktikplats och hur jag mår nu och vad detta gjort för mig och min självkänsla. Vi pratade också om hur det kan gå till när jag skriver en dikt. Och jag sa att det kan vara en känsla, en tanke jag får när t.ex. borstar tänderna, lagar mat eller gör nåt annat sånt där vanligt och som jag måste skriva ner genast för om jag väntar tappar jag bort den. Eller också kan det vara en känsla som dyker upp genom att man tänker på något speciellt eller ser ett foto som inspirerar. Det kan skapas dikter på många olika vis. Alla sätt är bra tycker jag.

Hon frågade nämligen om jag var en sån person som liksom värkte fram mina dikter och det gör jag verkligen inte. Nog för att jag kan få kämpa lite om jag ska skriva födelsedagsverser eller andra rim men inte annars. Orden kommer till mig och om de inte gör det så släpper jag hjärnan fri en stund så den får vila och så kan det kanske dyka upp nåt bra senare. Så är det för mig.

Ha det gôtt! Kram!














PS. Om det är nån som undrar hur min ovetenskapliga undersökning går så kan jag säga att jag jobbar på den i tysthet. Den är snart klar att redovisas. :-) Om nån nu skulle undra menar jag...

Kanske en avhandling på gång...

För ett tag sedan mailade jag till socialdepartementet och frågade hur de fick fram de siffror som försörjningsstödet baseras på. Jag fick efter någon vecka ett mycket vänligt svar att detta var det konsumentverket som räknade ut.

Då mailade jag till, vad jag trodde var konsumentverket men som tydligen var konsumentupplysningen i Karlstad. Det var så många olika adresser att det var knöligt att veta vem som gällde så jag chansade på en. Tog den som var närmast till hands.

Jag fick ett vänligt svar då också även om jag inte fick några direkta svar på de frågor jag ställt i mitt mail. Hon skickade en del länkar där jag då kan gå in och läsa om hur de tar fram dessa siffror och även exempel på matkassar som då används. Jag har inte orkat bry mig om att läsa vad som står i dessa länkar än för dels måste jag verkligen anstränga mig för att inte bara bli upprörd över hur tanklöst de räknar och dels så brukar det vara alldeles för mycket text med alldeles för lite innehåll. Och ibland heller inte direkt lätt att begripa för vanligt folk.

Sedan störde jag mig på tipsen om att jag skulle gå in på nån länk och läsa hur man ytterligare kunde sänka sina matkostnader. VAFALLS? Jag skrev ju att jag levde på försörjningsstöd och att jag inte var intresserad av varken matlagning eller att köpa billigaste varianten av allt. Billigast är faktiskt inte alltid bäst. Vad är det jag ska dra in på? Ska jag kanske köpa färre äpplen och mer blodpudding? Hm...

Det är just sånt där som jag blir upprörd över. Måste jag köpa den billigaste ketchupen, de billigaste fiskpinnarna och börja äta linser och bönor bara för att sänka mina matkostnader ytterligare? Jag vill ju faktiskt att maten ska vara god också, inte bara mättande. Sen är jag ingen matlagare. Rent ut sagt så avskyr jag att laga mat vilket innebär att jag gör så lite ansträngningar som möjligt när det är dags för denna aktivitet. Så enkelt som det kan bli ska det vara. Jag vill heller inte ränna omkring i alla möjliga affärer för att få tag på den allra billigaste maten för att sen stå hemma och eventuellt göra storkok och frysa in och vara duktig. Så duktig orkar jag inte vara.

Det har jag förresten aldrig orkat. Inte ens när jag var ung och frisk. Och jag har inte möjlighet att ta mig till de billigaste affärerna heller, de ligger tre mil härifrån. Jag skrev också i mitt mail att det går inte att köpa storpack av nåt när man har försörjningsstöd, vilket också gör att allt man handlar blir dyrare. Man har helt enkelt inte råd med storpack för då räcker inte pengarna till andra varor.

Så sådana kommentarer och hurtfriska råd betackar jag mig för.

Men jag tänkte som så att när jag väl läst det där, gått igenom deras förslag på matkassar så ska jag eventuellt gå till Konsum, kanske också Ica, och jämföra. Carina sa en gång att en matkasse här i nån av affärerna är dubbelt så dyr som en från Willys. Eftersom maten inte kostar likadant på alla ställen i landet så är det orättvist att beräkningen av summan till matkostnader är lika överallt.

Nu är summan för försörjningsstöd inte lika överallt för den delen. Den är lägre här i kommunen eller det kanske gäller hela Värmland, vad vet jag. Enligt riksnormen ska jag ha flera hundralappar mer i månaden än jag får. Och då har jag ändå dragit av en tusenlapp för att Viktor bor varannan vecka. Den här gången fick jag väldigt lite. Nog för att jag är van att aldrig få så mycket men nu var det ett par hundra mindre än vanligt. Vad detta beror på vet jag inte och jag har ännu inte orkat fråga min socialsekreterare. Man får mindre när månaden är kortare. Och nu är det ju november det gäller som bara har 30 dagar vilket innebär färre kronor i bidrag.

Nåja. Jag ska väl forska i detta med siffror och matkassar så fort jag får ork. För jag tänker inte släppa detta förrän jag får svar på mina frågor. Och min socialsekreterare sa ju till mig en gång att jag inte skulle vända mig till henne med allt jag ville veta utan gå högre upp. Jojo... det ämnar jag göra. ;-) Vänta bara...

Efter att ha gnällt lite om pengar (som är ett vanligt gnällämne i alla fall för fattigt folk) så finns det väl andra saker som kanske kan sprida lite glädje får vi hoppas. :-) Men tråkigt nog så finns det alldeles för många som brottas med fattigdomen varenda dag. Och många har det ju mycket värre än vad jag har.

Pengar är nog det ämne som gör mig både upprörd och ledsen i och med att det är så fruktansvärt dåligt fördelat i världen. Hörde på nyheterna i morse att Gaddafi (eller hur man nu stavar det) hade varit den allra rikaste mannen i världen. Ingen hade väl tidigare vetat om hur mycket pengar han hade men nu visste de tydligen det. Det var många, många miljarder det... ujuj... Nu har han ingen nytta av de pengarna. För man kan ingenting ta med sig dit man går som nån sjunger om. Och det är ju för bedrövligt att en enda gubbe kan samla på sig så mycket när så stora delar av världen är i ekonomisk kris och när barnfattigdomen bara ökar. Suck.

Ha det bra i galenskapens värld! Kram!

Här kommer nåt som gör en glad! :-)

Rubrikpanik!

Kom inte på nån bra rubrik idag och jag har grunnat så det knakat i hôvvet. ;-)

De senaste två dagarna har kännetecknats av värk. Och jag kan väl tillägga att det var mer som VÄRK liksom... med stora bokstäver. Men det är ju min mindre trevliga kompis Fibro som lägger sig i och stör med jämna mellanrum som sagt. Och nu har det varit kallt, jag har gått och huttrat och spänt musklerna. Då är det kört direkt. Vilket bevisar att mycket av min inre stress, som ofta fick mig att gå och vara spänd mest hela tiden, har släppt betydligt eftersom jag nu för tiden inte har så kraftig värk som förr. Förutom nu då, i och med kylan. Så det gäller verkligen att pälsa på sig rejält.

Igår eftermiddag var det stormöte. Det var jag och Carina, min coach, socialsekreteraren och den arbetskonsulent som nu ska ta över där min coach avslutat. För nu är jag inte längre inskriven i nåt projekt, den tiden gick ut i somras, så nu är det endast kommunen som är ansvarig för mig. Och som ska se till att jag rehabiliteras tillbaka till ett eventuellt jobb framöver. Nu får jag som tur var stanna där jag är i och med att det funkar så bra och för att jag kommit såpass långt med timmar och så. På ett år har det hänt mycket. Det är faktiskt så jag är förvånad själv. Och glad förstås.

Arbetskonsulenten är jättemysig och har bra inställning till det här med praktikplatser och varför man ska ut och testa sig själv. Att man hela tiden måste kunna styra själv när det gäller hur mycket man ska pröva. Och att också våga testa sig, våga pressa sig lite, för att se hur mycket man faktiskt orkar.

Det är ju viktigt att man känner en mening med det man gör. Att vara på en praktikplats endast för att komma upp i ett visst antal timmar är ju inte kul. Man måste ju ha uppgifter som känns meningsfulla, att man fyller en funktion på arbetsplatsen. Så är det ju.

Från det ena till det andra...

Det skrivs och sägs mycket om en viss socialdemokrat nu för tiden... och jo jag har väl en uppfattning om det hela jag med. Samtidigt som jag tycker att vi är ju alla människor och gör fel ibland så måste ju till viss del just folk som hamnar inom politiken tänka lite extra på vad de gör. Förr eller senare blir de ju granskade.

Och jag har den uppfattningen att de ska bete sig lite som föräldrar ska inför sina barn. Föregå med gott exempel. För precis som barn måste kunna lita på sina föräldrar så måste folket kunna lita på att politikerna faktiskt inte bara pratar skräp utan står för det de säger. Och inte säger en sak men gör en annan. Detta med hans privata ekonomiska dilemma är dock inte mitt enda problem med just herr Juholt.

När jag såg hans första maj-tal så var jag så upplyft och tänkte att nu äntligen kommer nåt att hända. Nu kommer det en opposition som heter duga. Nästan som på Palmes tid. :-) Men när saker läckte ut om skuggbudgeten blev jag rejält besviken på hur de tänkt sig den. Så jag kan säga att jag är nog mest besviken på honom i detta fallet. Som om allt det han stod och pratade om på första maj inte var värt ett dugg. Suck.

Nåja vi får väl se hur det går. Gudrun Schyman anser att han kommer att klara sig helskinnad ur detta på grund av att han är man. Och jag kan nog tycka att hon har en poäng där. Tänk hur länge som Mona Sahlin fått den där uschla Tobleronen slängd efter sig. Den glömde minsann inte folk även om många gubbar fifflar med mycket större saker än en chokladbit och lite blöjor. Hon hade väl parkeringsböter också har jag för mig. Men ändå...

Här är Gudrun Schymans artikel på SVT

Om nån är intresserad. :-)

Jag satt och letade efter låten Friday on my mind med Easybits, jag har haft med den en gång förut men tänkte ta repris för det är ju fredag. Fann då en version med Gary Moore, som förresten gick bort tidigare i år 59 år gammal, men såg i detsamma en annan låt som jag verkligen gillar med honom som jag lägger in här istället. Så nu blir det mjosik. :-)

Ha en bra fredag. Kram!

Håhåjaja... pust

Idag har jag varit både arg och upprörd. Det enda som fortfarande kan göra mig absolut rosenrasande är när socialen tar ifrån mig pengar som jag så innerligt behöver.

Så det har varit lite mailkorrespondens med min socialsekreterare och till slut skrev hon att om jag inte var nöjd med hennes förklaring fick jag kontakta hennes chef och så hade hon skrivit chefens mailadress. Förmodligen blev hon trött på mig när jag framhärdade och ifrågasatte hennes uträkning.

Det är så här. Mitt bostadsbolag har gjort det väldigt praktiskt för sig genom att lägga ihop hyra, el och kabel-tv i samma bunt så att säga. Så man får en specifikation var tredje månad ihop med hyresavierna där de exakta avgifterna för dessa poster står. Men på själva avin är allt i en klumpsumma. Allt för att göra det enklare, antar jag.

Så långt är ju allt bra. Men nu är det tillfälligt strul med kabel-TV och dess distributör. Canal Digital har sagt upp avtalet och just nu har vi ingen alls. Men när bostadsbolaget väl tecknat avtal med en ny så får vi själva välja vilka kanaler vi vill ha istället för att bara bli tvingade att betala för ett standardpaket. I samband med detta så beslöt då hyresvärden att sänka avgiften på just kabel-TV och detta märktes ju på hyresavin. Det skulle bli 71 kronor billigare avgift. Inte mycket kanske någon tänker men för en som får försörjningsstöd är det rätt mycket. Det märks faktiskt rätt tydligt på summan av försörjningsstödet vilket jag fick erfara den här gången.

Efter en rätt så jobbig korrespondens med socialsekreteraren via mail, som sagt, och som slutade rätt så nyss med att jag fick kapitulera trots att jag hade velat dra på mig en rustning och hitta en häst för att gå till anfall med en lans mot hela socialkontoret för deras brist på information till fattiga människor, så ska jag väl tala om hur de tänker och gör...

Ehrm. Jo, när allt ligger på samma avi så får man hjälp med kabel-TV-avgiften fast man egentligen inte ska få hjälp med det för det tillhör inte skälig levnadsföring att ha kabel-TV. Och jag min idiot trodde ju att jag inte fick hjälp med den avgiften för de har ju papper och kan se alla avgifter var för sig. Det är väl då inte så konstigt att jag i min sanningsägariver skickade in papper på att avgiften sänkts, för att förklara den lägre summan på hyresavin, och trodde därmed att jag skulle få lite stålar över varje månad. (Hur naiv är jag egentligen? Man undrar ju...) Istället blir jag 71 kronor fattigare i och med att de tidigare hjälpt mig med en avgift jag inte trodde jag fick hjälp med.

GAAH!

Ja jag kan inte säga annat. Man vill ju skrika och slita sitt hår. Om man istället fick allt förklarat för sig direkt skulle sånt här inte behöva hända. Om de kunde vara tydligare i den information som man faktiskt får skulle inte sånt behöva hända. När man söker försörjningsstöd är det så extremt många saker att tänka på för egen del att det man får höra från socialsekreteraren angående regler och sånt försvinner i en grisblink. Man är ju samtidigt livrädd för att bli nekad hjälp och sitter och tänker intensivt på vad man ska säga eller inte säga... då tar man ofta inte in information så bra. Liksom.

Det är väldigt mycket som jag hade behövt få information om i samband med att jag sökte, och fortfarande söker, stöd men man får lära sig det den hårda vägen. Så är det. Och då menar jag inte bara denna händelse utan en massa annat. Det lönar sig väldigt dåligt att vara ärlig när det gäller socialen. Även om man skött sig ett helt liv så skiter det sig direkt när man kommer dit och behöver hjälp.

Mitt uppehälle, min ekonomi, styrs av en människa på socialens kontor. Hon kan bestämma om jag ska få pengar och hur mycket. Allt hänger på henne. Om hon anser att jag inte gör det jag ska, angående praktik och så, kan hon direkt göra livet surt för mig. Om hon vill. Det är detta som gör mig enormt frustrerad.

Att jag måste leva på försörjningsstöd är mitt enda stora problem just nu. Jag HATAR det! Att inte ha kontroll över ekonomin är så jäkla jobbigt. Men vad gör man? Kunde jag jobba full tid skulle jag ju göra det och då kunde ingen lägga sig i om jag fick billigare kabel-TV-avgift...

Dagen för övrigt har varit väldigt bra. Har börjat klippa och klistra inför lamineringen av dikterna. Den gamla lamineringsapparaten hade dragit sin sista suck imorse tydligen så de hade fått beställa en ny. Hm... Undrar om den blivit överansträngd så mycket som jag använt den. :-) Hehe... Nej det får jag verkligen hoppas att det inte var jag som gjorde slut på den.

Nu tror jag att jag ska se på nåt avsnitt av Life on Mars eller kanske Ashes to Ashes. När man känner sig extra sur och grinig (bland annat) så kan det hjälpa att se på DCI Gene Hunt när han svär och står i. Men när man sett alla avsnitt så förstår man att han skäller värre än han biter. Han blev snabbt min favorit i serierna. Rekommenderar dem varmt. :-)

För den som inte vet vad det handlar om så kan jag väl kort säga att polisen Sam Tyler (John Simm) är med om en olycka år 2005 och hamnar i koma och vaknar upp 1973. Han väntar hela tiden på att vakna upp till sitt vanliga liv men kan ändå inte vara riktigt säker på om han drömmer eller om han har blivit galen. Eller om han faktiskt lever på riktigt i den där världen.

Hans chef, Gene Hunt (Philip Glenister), är en polis som inte håller så hårt på reglerna. Nåt som Sam är väldigt noga med nämligen så det blir en del tjafs dem emellan...

Ashes to Ashes är en fortsättning som utspelar sig på 80-talet istället där en kvinnlig polis råkar ut för ungefär samma sak som Sam, fast på ett lite annorlunda vis. Fantastiskt bra serier båda två. Tack för det tipset Carina. ;-)

Och nu har jag blivit hungrig. Viktor har åkt med sin pappa, han ska vara hos honom en vecka, så det är lugnt och väldigt tyst här hemma. Snart är det dags för chips också. Mums! :-)

Ha en härlig fredag med möe gôtt å äte!

Kram!

Höst innebär beställning av skolfoton och nystart av teveserier.

Igår kanske det verkade som om jag hade gått vidare med annat, att jag lagt allt med utställningen åt sidan, men så är det inte. Förmodligen kommer jag kanske också att delta på andra ställen i samband med att de sätter upp den om de vill att jag ska vara där. Men det är ju sånt som de som bokar utställningen får tala om i så fall.

Första steget är taget och nu får det rulla på och jag hoppas det blir som ringar på vattnet. Kampen för ett värdigt liv även som sjuk är väldigt viktig. Jag minns vid nåt tillfälle då jag frustrerad hade skrivit ett brev eller kanske mail till min socialsekreterare och hon uppmanade mig att istället vända mig till regeringen med mina åsikter. Hon har ofta sagt att jag inte hör hemma hos socialen utan hos F-kassan men jag har ju också förklarat för henne att F-kassan inte bryr sig om det. Och det spelar ju ingen roll att hon tycker så, jag tycker ju också så och har gjort hela tiden. Inte har det hjälpt. De sa ju så även på arbetsförmedlingen när jag var där och genomgick en massa utredningar och gjorde arbetsprövningar som inte funkade. Det hjälpte inte att de tyckte så de heller.

Men hon menade väl att jag inte skulle vända mig till henne med mina åsikter utan gå högre upp direkt. Jodå, det är nog möjligt att jag gör det så småningom men i det här fallet måste man börja lite längre ner i trappan.

För att det ska bli nån ändring så måste folk (de som är friska och som tror de aldrig blir sjuka själva) uppmärksammas på hur det faktiskt blir när man är sjuk och blir dåligt behandlad. För jag tror att många inte förstår det. Och även om vi ser massor med tidningsartiklar och teveintervjuer med folk som då kallas för "enskilda fall" så räcker uppenbarligen inte det. Beskrivningen av situationen många hamnar i måste gå djupare än så. Bli mer personlig. Det ska kännas liksom.

Detta är vad utställningen av dikterna handlar om.

Ju högre upp i trappan man kommer med så många som möjligt bakom sig som extra stöd desto bättre. ;-)

Sedan är ju systemet på socialen helt galet uppbyggt för det är alldeles för mycket konstiga regler. Nu kan man ju ha tur med sin handläggare men så får det ju heller inte vara. Man ska kunna lita på att folk som jobbar på socialen vet vad de ska göra och att de är till för att hjälpa, inte stjälpa, svaga, sjuka och drabbade människor. Det var väl mycket detta jag hade åsikter om när jag skrev det där frustrerade brevet till min handläggare. Det finns så mycket dumt när det gäller hjälpen till människor i nöd så det är bedrövligt. Ack.

Ett nytt system som gäller för de som är sjuka, som inte får hjälp av F-kassan, borde införas. Vi är inte i samma situation som de arbetslösa (de som är friska och inte kan få a-kassa) med försörjningsstöd. Men kanske måste vi ändå tvingas leva på extremt lite pengar i flera år i och med att F-kassan vänder ryggen åt oss. Vi klarar ju inte att jobba, vilket de som är arbetslösa gör om det dyker upp nåt jobb som de kan ta.

Och det är inte alla kommuner som har projekt som sjuka kan delta i. Inte vad jag vet. Det projekt jag var med i var ett EU-projekt. Det ska bli intressant att se, om någon utredning görs, hur resultatet blev. Jag vet ju hur det gått för mig men inte för alla de andra som varit inskrivna.

Så systemet på socialen skulle behöva en uppdatering utifrån hur allt ser ut just nu. Och blir det någon gång en ändring (vilket jag hoppas) så är det väl ingen konst att återigen lägga om systemet. Kanske till att ha det som det är tänkt; endast tillfälligt.

Idag kom Viktor hem med en beställningslapp med sitt skolfoto på. Jag sa strax innan fotograferingen att jag skulle beställa den här gången om han blev bra på fotot. De senaste åren har de inte blivit så bra och jag har heller inte haft råd att köpa foton som bara var sådär, men nu hade jag lovat i alla fall om det blev bra. :-) Det blev rätt så bra. Han såg lite lurig ut. Jag tyckte först att han såg ut som om han hade ont nånstans. Själv var han nöjd med det. "De på skolan tyckte jag såg slug ut", sa han. Och det har de rätt i. Nu har jag i alla fall fyllt i lappen så nu kommer det väl foton snart. Nåt för mormor att sätta i plånboken kanske. ;-)

Hösten innebär ju start av många teveserier och jag ser fram emot det. Sista säsongen av Spooks har dragit igång. I söndags gick första avsnittet på BBC. Det kanske var dags med en avslutning på serien, den har ju ändå hållit på i tio säsonger. Inte dåligt. Och alla avsnitt håller så hög kvalitet att man kan se dem flera gånger om utan att bli trött på det.

Längtar också efter att Fringe ska sätta igång med säsong 4. Ska bli spännande att se vad de hittar på för klurigheter den här omgången. :-) Tror det börjar imorgon faktiskt. Detta gäller alltså USA, här tar det väl ett tag innan nya avsnitt kommer.

Och imorgon är det fredag. :-)

Kram!

Nyaste gänget i Spooks.

Fibromyalgidagen 12/5

Idag vill jag uppmärksamma alla på att det är Fibromyalgidagen. En viktig dag och även en väldigt viktig och riktig (och sedan länge godkänd och med diagnosnummer) sjukdom. Den syns kanske inte på utsidan men vi som är drabbade känner den desto mer.

Andra nyheter... datorn har kraschat igen. Den är förmodligen på väg att lägga av helt men datordoktorn har inte tid att göra nåt åt det hela än på ett tag så vi ska testa att formatera den igen och hoppas på att den håller längre än den gjorde nu; fyra dagar. Suck.

Fick också besked från min handläggare på socialen om att jora, normen har höjts i år för försörjningsstöd. Jag frågade nämligen för det märks ju inte ett skvatt på den summa jag får. Jo jag har ju barn så jag får ju en ökning på... håll i er nu...

135 kronor i månaden! Vad i hela friden ska jag köpa för dessa pengar? Det är ju så mycket så jag blir ju alldeles snurrig. Ska försöka samla ihop mig efter detta glädjefnatt. Ugh!

Om jag inte haft barn vad hade jag fått då... 35 kronor kanske.

Nej det fattas några siffror i den höjningen för att det faktiskt ska märkas att det är en höjning. Jag trodde de skulle räkna ut hur mycket maten faktiskt kostar men det fick bara bli i mina drömmar det. För att det ska märkas skillnad och vara meningsfullt att höja normen så får de allt lägga på minst en femhundra kronor. Minst.

Sen har jag hört att Borg vill höja barnbidraget. Mhm... det hjälper inte alla oss som lever på försörjningsstöd. Vi får inte mer ändå. Som jag sagt förut; om socialen slutar räkna barnbidraget som en inkomst (det är ju lika för alla som har barn: ett bidrag) så kanske de barn vars föräldrar lever på stöd kan köpa dem kläder och annat själva istället för att andra (ex vuxna barn i familjen) ska behöva köpa dem.

Nä ja ä inte bitter... jo lite kanske. Men bara en liten stund för idag har jag tagit på mig en t-shirt med texten: Don't be negative. Så då kan man ju inte gå omkring och vara sur och så... :-)

Ha en härlig dag! Kram!

Filmtajm! Ja jag hade dålig fantasi när det gällde rubrik idag...

Efter en trevlig helg med både promenad och mycket film så har jag varit på möte med min coach och idag var även min handläggare från socialen med. Ett väldigt trevligt möte och jag kände ingen animositet gentemot henne som jag känt förut. Vi satt där och pratade och skrattade och drack te och jag kände, trots min trötthet som hängt i ett par dagar nu, att det var toppen att finnas till.

Det känner jag alltsomoftast nu för tiden. Att det är härligt att finnas till. Och att jag är stolt och glad över att vara jag. :-) Inte så dumt.

Sen har jag gått mest hela helgen och sjungit på låtar av Johnny Cash efter att jag såg på filmen Walk the line. Det är ju rent skamligt att jag inte sett denna fantastiska film tidigare men så är det. Ibland tar det tid innan man kommer sig för liksom. Jag tycker för övrigt att Joaquin Phoenix sjunger bättre än Cash himself. Ja faktiskt så tycker jag det. Och Reese Witherspoon sjunger bra hon med. En gnutta bättre än originalet hon också om jag nu får vara så ofin. För jag lyssnade på dem på youtube efter filmen nämligen.

Jag kan väl inte säga att jag nånsin tyckt om Johnny Cash låtar, de har alltid känts väldigt deprimerande och nu vet jag ju lite varför det var så. Det var mycket jag inte visste om den mannen och som jag inte hade en aning om. Några av låtarna har jag ju hört sen jag var liten. Titellåten förstås och även Ring of fire. Som skrevs av June Carter vilket var rätt kul att få veta. :-) Och nu har jag som sagt gått och sjungit på de där sångerna rätt mycket sen jag såg filmen.

Lägger in låten Walk the line här i två versioner, så får den som vill lyssna och jämföra. På lattjo liksom. Man måste ju inte, man får göra precis som man vill . ;-) Här kommer versionen från filmen...



Och originalet. :-) Jag fann en live-version som Johnny Cash gjorde när han var endast 23 men den var så svajig och hade så dålig bildkvalitet så jag tog den här istället. Den är liksom i samma stil som den från filmen. Endast bilder ihop med låten.

Ha det bra! Kram!

Ibland vill jag ryta som ett lejon...

Idag är väglaget bedrövligt och jag måste säga att jag valde den sämsta dagen för att ta mig en tur till apoteket. Det ligger en bit från centrum så det tar ungefär 15-20 minuter kanske att gå härifrån, beroende på väglaget då. Det är pölar stora så man kunde simma i dem och de har is på botten. Inte nog med halkan, man måste se till att hålla sig undan ifall nån bil kan tänkas skvätta ner en. Som tur var klarade jag mig från det men det regnade så jag blev ändå blöt uppifrån så att säga. En verklig kontrast mot igår. Blåser gör det också. Ugh! Men det är inte så kallt, det är väl den enda fördelen. Jag föredrar ändå, som jag sagt förut, en vinter som är kall och regnfri.

Imorgon är det fredag och Viktor åker till sin pappa efter att ha varit hos mig i två veckor den här gången. På grund av hans pappas jobb så var vi tvungna att byta vecka och då blev det så. Det kommer att bli lite konstigt tomt när han åker, så här länge brukar vi ju inte umgås i sträck liksom. Men vi kommer så bra överens så det är aldrig några svårigheter. Vi har det mysigt. :-)

Hörde på radion imorse att Göran Persson tycker att barnbidraget ska höjas. Förmodligen för att det kom rapporter om stor barnfattigdom häromdagen. Men det är ingen vits med en höjning av detta för oss som går på försörjningsstöd för vi får inte behålla en krona av den höjningen. Så länge som barnbidraget räknas som en inkomst så dras den höjningen ändå av från själva stödet. Så det hjälper inte de som är fattigast i alla fall. Det är också en sak som gynnar de som har mer för de behöver inte använda barnbidraget till räkningar eller mat.

Nu ska visst normen för försörjningsstöd höjas har jag hört och om det jag såg stämmer så har den inte höjts sen 1994. Då är det allt på tiden eller hur? Tänk om folks löner skulle stå stilla i så många år... Den skulle höjas på grund av att maten blivit dyrare. PÖH! Det har ju jag sagt hela tiden. Att det måste räknas om i och med att priserna på mat har höjts och fortsätter höjas hela tiden. Normen skulle också höjas på grund av att sånt som internet och liknande skulle räknas in på ett annat sätt. När jag kollade siffrorna så var det inte någon tydlig höjning precis. Men kanske det blir några kronor över till att köpa sig nån liten jumper eller så... ;-)

De kan ju först och främst börja tänka på att INTE räkna barnbidraget som inkomst så kanske det kan bli lite bättre för barnen...

Jag läser ofta idiotkommentarer om just försörjningsstöd på en del tidningars hemsidor (från andra läsare, inte själva skribenterna) och känner som så att den som aldrig behövt söka försörjningsstöd har ingen rätt att uttala sig. Den som inte vet någonting om de normer och regler som gäller ska hålla tyst och kanske ta reda på hur det förhåller sig istället.

Jag tror också att om de som varit utsatta för handläggares tyranniska behandling skulle berätta om allt de fått utstå skulle folk inte tro dem. Nu har jag haft tur som jag också sagt tidigare men det ska inte handla om det när man är sjuk, fattig och utsatt. Man ska känna sig väl bemött oavsett för det är ändå ett helvete att bli så fattig att man måste söka hjälp. Och alla får heller inte hjälp trots att de inga pengar har. Vad ska de göra då?

Nu finns det ju såklart rötägg, som utnyttjar systemet, det finns ju såna överallt. Och precis som sjuka anklagas för att ljuga när de ska ha sjukpenning, anklagas utförsäkrade, sjuka, fattiga för att bara hitta på att de behöver hjälp. "De är bara lata..." Sånt blir jag arg på. Riktigt arg. När ska folk börja använda sina hjärnor till det som de är till för och börja TÄNKA istället för att upprepa saker som nån ogin moderat eller nån med omänsklig uppfattning om sina medmänniskor hävt ur sig gång på gång?

Jag gav min handläggare en varning vid ett tillfälle när hon flera gånger slängde ur sig: Ring om du behöver hjälp. Detta sa hon till mig när hon precis nekat mig ersättning för en hel månad. Jag sa till henne att aldrig säga så till mig mer för det stämde ju inte. Jag behövde hjälp (precis som alla andra månader flera år tillbaka) men hon sa nej och sen klämmer hon i med ett käckt: Men ring om du behöver hjälp!

Sen dess har hon varit lite mer försiktig med att säga så. Det är ju ett hån att få en sån hälsning slängd i ansiktet när man precis fått veta att man inte kan betala sina räkningar den månaden. Och detta på grund av deras oförmåga att bry sig om orsaken till varför man (jag) inte kom på det där extremt viktiga mötet när man (jag) ändå skrev TRE mail till den som var ansvarig och förklarade hur man (jag) mådde.

Hon var dessutom ny som min handläggare då och hade ju kunnat ta telefonkontakt med mig för att få höra min sida av saken innan hon tog sitt beslut. Kort sagt; vi kunde ha rett ut det utan att jag hade behövt klara mig utan pengar en hel månad. Tur att jag är sparsam och att jag hade möjlighet att låna till hyran annars hade jag inte haft det så ordnat som jag har det idag. Då hade jag fått betalningsanmärkningar och legat efter med betalningar på alla mina räkningar. Kanske jag blivit vräkt också vem vet. Den enda månaden som hon nekade mig stöd, på felaktiga grunder, kunde ha stjälpt min tillvaro totalt. Nu överklagade jag ju men inte ens då fick jag rätt just för att hon inte kunde erkänna att de faktiskt gjort fel den gången. Suck.

Socialen är sista instansen när man har det svårt. Då ska man inte behöva höra att man får klara sig bäst man vill en hel månad bara för att man inte orkar gå på ett möte just då. De ansåg, utan att ha brytt sig om att läsa det jag skrev tydligen, att jag inte gjorde allt i min makt för egen försörjning. Och då hade jag ändå genomgått en utredning nyligen där det stod att min arbetsförmåga var noll för närvarande. De hade ju bara kunnat läsa i alla papper som fanns där. Konstigare än så hade det ju inte behövt vara.

Jag är självklart väldigt glad och tacksam att jag äntligen fått hjälp men det har ju tagit tid att komma dit där jag är nu. Jag har varit sjuk sen 2004 och fick ingen hjälp förrän hösten 2009. Då har man gått ner sig rätt djupt i skiten och det tar fruktansvärt lång tid att ta sig upp. Tid som hade kunnat använts bättre om F-kassan hade accepterat den diagnos och rehabplan som läkarna skrev.

Det blev ett lite argsint inlägg idag men jag har såna dagar också. Bara jag får det ur mig så brukar det kännas bättre. Och det är skönt att ryta till lite ibland... man blir ju både arg och frustrerad över hur samhället (och dess medborgare) bara blir hårdare och hårdare. Men jag hoppas det snart blir en ändring.

Just när jag skrev det där så lyste faktiskt solen fram genom molnen. Kan man tänka sig? :-)

Ha en bra dag! Kram!

Uppdrag granskning, lightversionen.

Idag gjorde jag en sak som jag tänkt göra länge. Och som jag länge varit nyfiken på. Jag gick nämligen in på Socialförvaltningens hemsida och letade upp statistik för normer angående socialbidrag år1987, som var den första gången jag fick försörjningsstöd.

Förra gången jag träffade min socialsekreterare så sa jag att de siffror som gällde 1987 måste vara samma som nu. I och med att man får så lite. Neee, sa hon, det var de inte. Och det kan väl hända att de inte är exakt som då. Men jag hade inte helt fel. Nu är ju uppdelningen lite annorlunda så jag kanske har missat nåt för 1987 hade de olika tabeller och 2010 har de uppdelat i personliga kostnader och gemensamma kostnader för hushållet. Så detta kan ju eventuellt göra en viss skillnad.

Normen för en ensamståendes utgifter 1987 var inte särskilt mycket mindre då än den är nu. När jag tittade på den summa som man fick som vuxen så kan jag se att summan för 1987 var 2350 kronor och år 2010 är den 2800 kronor per månad.

Detta gäller alltså livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsvaror, möbler, husgeråd, TV, radio mm, hushållsel, försäkring. Och förr stod det även uppsatt läkarvård och tandvård , men det var inte mycket man fick lägga på det. 40 kronor. (1987)

Summan för livsmedel har ökat med 545 kronor på 23 år. Hur mycket har priset på livsmedel stigit under de åren? Och år 2010 står det dessutom att det är livsmedel alla måltider, vad de nu menar med det. Äter man nåt annat än livsmedel ibland...? (Summan man får till livsmedel nu är 1620:- och 1987 var den 1075:-.)

Men det är ju klart... om alla som har socialbidrag har möjlighet att handla på Willys eller Lidl så kanske vi kan klara budgeten. Småbutiker som finns på landet är ju oftast rätt dyra. Men man måste ju oftast handla där man bor. Inte kan man åka flera mil för att handla, det kostar ju också. Om man inte ber nån annan handla åt en men det är ju också lite knöligt. Och 1987 fanns det varken Willys eller Lidl vad jag vet. Så då fick man gå till Konsum eller Ica oavsett.

För barn mellan 11-20, 1987 kallades de hemmaboende skolungdom, fick man 1505 kronor per barn/månad. Då hade jag ju inget barn i just den åldern men jag tog med den siffran endast för att jämföra.

För barn mellan 11-14 får man numer 2410 kronor per barn/månad. Summan ökas när barnet fyllt 15. Men i mitt fall borde kanske "barnets" längd och vikt tas med i beräkningen. Viktor är som en vuxen man i storlek och äter därefter. ;-) Och han blir ju 14. Dessutom får jag ju halva den summan i och med att han bor hos sin pappa varannan vecka så det är ju som det ska med den uträkningen. Men nog behövde jag ha hela summan...

Har det totalt tagit stopp i uträknandet i hur mycket mer vi faktiskt behöver nu mot 1987? Då hade jag visserligen två små barn och detta räknar visserligen upp det en bit men ändå.

Summan för en vuxen ensamstående har alltså bara ökat med 450 kronor på 23 år. Är det rimligt? Inte så konstigt att jag tyckte jag klarade mig bra på den tiden. Nu behövde jag bara få bidraget i ett halvår ungefär, sen började jag plugga igen och då fick jag ett slags studiebidrag från F-kassan. Sen fick jag ju jobb. För att få bidrag behövde jag inte göra mig av med allt av värde eller tömma mitt sparkonto först. Jag behövde heller inte säga upp dagstidningen, som jag var tvungen den här gången för det blev för dyrt. Och då (1987) kunde man inte byta abonnemang på telefonen till ett billigare alternativ heller. Så då var ju den kostnaden större. Nu har man ju i och för sig internetavgiften som läggs ovanpå telefonräkningen dock...

Men jag kan ju ändå säga till min socialsekreterare att jag inte hade så fel ändå. Faktiskt. Nej nu ska vi lämna alla siffror vare sig de är korrekta eller ej. Jag brukar bli lätt allergisk mot såna nämligen... ehrm...

För att nämna nåt roligare så vet jag nu att jag får vara kvar på pastorsexpeditionen ett bra tag till. Min coach hälsade nämligen på idag och menade att det inte fanns nån anledning att avsluta min praktik där bara för att min tid i just detta projekt gick ut i december. Så både jag och Carina blev glada av det beskedet för vi har ytterligare saker planerade som vi ska ta tag i fast det får bli i januari. :-)

Och imorgon är det en annan dag. :-) Återkommer då, utan siffror...

Kram!

Det enda räknande som jag inte blir allergisk av är detta... :-)

En missad buss som gav lite extra tid till prat

Sitter här med en kopp kaffe och grunnar på vad jag ska göra härnäst.

Jag missade bussen hem vid elva, efter jag hade varit på möte med min coach och min handläggare från socialen, och blev kvar i en och en halv timme och visste inte vad jag skulle ta mig till på en så tråkig plats. Ugh! Jag gick till banken och bytte sån där bank-på-internet-dosa för min gamla var så dålig nu att jag knappt kunde se siffrorna och de senaste gångerna har det varit en ren lyckträff om jag fått in rätt siffra och kunnat logga in. Det är ju inte lätt när man ska gissa sig fram. Som tur var hade jag varit förutseende och lagt ner dosan i väskan innan jag åkte, ifall jag skulle hinna fixa det idag.

Sen gick jag på Konsum och handlade lite. Skillnaden på Konsum där och Konsum här är att där finns det mycket mer att välja på. De har inga hyllor som står tomma. Däremot så har de inte alltid det man tror att de ska ha. Konsums eget sortiment på vissa varor till exempel och som är mycket billigare än andra märken. Men jag fick lov att köpa det som fanns ändå annars hade jag blivit utan.

Mötet... ja vi skulle liksom ha en slags uppföljning i och med att jag varit inskriven i projektet i drygt ett år och att jag nu börjat med arbetspraktik. När jag träffade min handläggare sist var jag en mycket deppig och arg människa. Och jag hade mycket värk och var enormt trött. Jag hade nog kunnat be vem som helst dra åt skogen vid det tillfället. Nu gjorde jag ju inte det men det var nära. Så arg var jag då.

I alla fall, mötet var trevligt och hon tyckte jag hade kommit långt på min väg tillbaka ur eländet. Men jag tycker fortfarande det går långsamt. Fast det blir ju säkert annorlunda för folk som står utanför och tittar på. Allt tar ju en sån tid. Men det måste det tydligen få göra så jag får väl lugna mig. :-) Och vara nöjd med resultatet.

När jag såg att jag missat bussen så gick jag som sagt och uträttade ärenden men sen orkade jag ju inte stå och frysa och vänta på bussen i en hel timme utan jag gick tillbaka till huset där min coach sitter. När hon fick syn på mig, jag satte mig på ett annat ställe för att inte störa, så sa hon att jag kunde sitta inne hos henne istället tills jag behövde gå iväg. Så då fick vi en extra stund till trevligt prat eftersom hon inte var upptagen med annat just den timmen. Där hade jag tur.

Solen skiner och det är en härlig höstdag, man blir bländad av alla vackra färger. Det var som ett fyrverkeri längs vägen när jag åkte iväg imorse. Tjusigt.

Satt och lyssnade på en hög gymnasiepojkar (de satt bredvid och bakom mig) som också var med på bussen imorse som pratade om en kille som visst kunde äta nåt kopiöst. Han gjorde bland annat kladdkakor och åt upp dem direkt, slevade i sig hela alltet utan att fråga om nån mer ville ha. De spekulerade i om han kunde äta två pizzor efter varann och någon sa att han rullar nog ihop dem bara och trycker dem i sig. Vid det här laget visste jag inte om jag skulle visa dem att jag var fruktansvärt full i skratt så jag tittade ut genom fönstret och log lite för mig själv.

Det var en ingående diskussion om den här killen och allt han kunde äta. Och en av dem sa till en annan "Om du åt lika mycket som han skulle du dö!" De hade varit på kinarestaurang och de andra orkade bara äta en och en halv portion (man kan nästan äta ihjäl sig på kinarestauranger för man får så mycket mat) och den här killen han åt tre och såg ut att vilja ha mer men skämdes nog för att äta mer. Hehe..

Samtalsämnen en måndag morgon. :-) De började med att prata om vem av dem som var starkast. Den ena av killarna sa att "Du har inte en chans mot mig vettu". Han som satt bakom mig (och som varit och tränat och hade ont överallt) svarade att "jag är inte lika stor och tjock som du och så har du ju din ölmage" Han menade att han var för spinkig för att kunna vinna över den andra om de skulle brottas eller vad de nu skulle göra. Tävla i nåt. Och kompisen tog inte illa upp för kommentaren om ölmagen. Däremot så rättade han den andre och sa att han inte var tjock han var bred.

Det var väldigt roligt att sitta där och lyssna. :-)

Inne i vardagsrummet nyss var det fruktflugefest i ett glas. Ja när Viktor tar ett äpple så tar han oftast ett glas mjölk till och sen lägger han in skrotten i ett hushållspapper och kör ner det i det tomma glaset. Det gjorde han igår kväll och hade glömt ta ut det i köket sen. Det var massor med fruktflugor i glaset med skrotten. BLÄ! Jag tog ett annat glas och ställde över som ett lock så nu kan de få festa bäst de vill de jäklarna! Det låter väl grymt med det är SÅ äckligt med fruktflugor. Och hur kan de bli så många bara på en natt? Hur gör de?

Det är så man ryser. Brrr...

Ha en bra dag! Kram!


Äpplen utan fruktflugor. :-)

och apropå flugor...


"Time flies like an arrow. Fruit flies like a banana". - Groucho Marx