Tacksamhet

En liten påminnelse (som kanske är en aning obehaglig men det är som det är...) så här dan före dopparedan.

Vem som helst kan bli utförsäkrad. Vem som helst kan hamna utanför tryggheten på grund av sjukdom, olycka eller arbetslöshet. Glöm aldrig det!

Den här julen kommer jag att fira i tacksamhet. Trots att jag lever på försörjningsstöd, och lever ett ekonomiskt sett svårt liv, så har jag turen att ha människor omkring mig, både på socialen och från praktiken när jag var där, som (fortfarande) stöttar mig. Som alltid velat mitt bästa och som fått mig på bra humör trots allt. Är tacksam för alla som fått mig att orka fortsätta kämpa vidare i denna galenskapens värld. Familj och släktingar som uppmuntrat.

Är så tacksam för mina barn som är de absolut bästa och finaste som finns. :-) Dessa tre härliga personer som alltid finns där för mig. Och vice versa förstås.

Som sagt var; tacksamhet är vad jag känner just nu. Jag hade kunnat haft det mycket sämre och det är just detta jag kom på när jag igår kväll via Twitter fick läsa en förtvivlad människas tankar och känslor inför den hemska situationen att kanske bli hemlös. Inte kunna betala sin hyra på grund av att både F-kassan och socialen nekar att hjälpa. Hur kommer den närmaste framtiden se ut? All oro, alla frågetecken, känslan av hopplöshet. Maktlöshet.

Så för henne och många fler i samma situation så kommer jag fortsätta kämpa, skriva och prata om det. Tills nån som kan förändra fattar och äntligen gör nåt så måste vi töla öronen av dem. Tala om hur det faktiskt är i verkligheten, inte som de tror att det är. För så här får det inte fortsätta.

Som sagt; kom ihåg att vem som helst kan hamna där. Se inte ner på de som befinner sig i en sån situation, för du kan också råka illa ut. På ett ögonblick.

Som jag också sagt flera gånger förut; lite ödmjukhet skulle inte skada hos de som tror de är osårbara och som tror att de aldrig kan drabbas av svår sjukdom, skadas eller bli arbetslösa.

Jag vill nu, ovanpå denna påminnelse, önska alla en jättefin jul. Att ni får mysa och skratta ihop med vänner och familj och rå om varann. Glöm inte att kramas. Sånt är viktigt! ;-) Kram på er!

Konsten att ha roligt nästan jämt

Idag har det varit en fullkomligt galen dag på pastorsexpeditionen. Så mycket skratt och stolleprov! Men så roligt. :-) Jag skrattade så jag nästan fick huvudvärk. Fast i och för sig; det är ofta som vi skrattar oss halvt fördärvade faktiskt.

Jag skulle sitta och leta efter och skriva in dikter i ett dokument inför vårens må-bra-dag som vi ska ha. Jag hade lagt in en del på min lilla datatraveler = ett flyttbart usb-minne, för jag hittade inte de dikter som jag antar att Carina lagt in nånstans och då tänkte jag att då tar jag med dem från min dator och lägger in dem via usb-minnet. Hon har nämligen inte varit där varken igår eller idag. Så jag kunde inte fråga menar jag. ;-)

Sen blev det nåt tjorv för Windows hade gjort uppdateringar och ville starta om datorn och jag fick ständiga påminnelser. Så till slut stängde jag ner allt och lät datorn starta om. Men tyvärr så satt usb-minnet kvar i datorn... Förmodligen så blev det nåt vajsing då. Jag har ingen aning. Så efter mycket letande och grunnande och prövande så fick jag ge upp. Det får vara tills efter helgerna. Det är ju ingen sprillans ny dator heller men den funkar ju hjälpligt. Jag tror inte det är nåt allvarligt fel men vad vet jag?

Både igår och idag stannade jag och åt lunch, nåt som jag vanligtvis inte brukar göra, och det var också väldigt trevligt. Det är ju nåt som jag inte orkade i början, det brukade bli för rörigt i huvet på mig och jag kunde inte slappna av. Nu för tiden känns det ibland lite trist att gå hem för att äta lunch. Så jag kanske mer och mer kommer att ta med matlåda och äta där. :-) Detta är också bra träning för min del. För det första att ens komma ihåg att fixa matlåda och sen faktiskt längta efter att sitta där tillsammans med de andra och äta. Sånt var knappt ens tänkbart för ett år sen.

Det var massor av goa julkramar innan jag gick hem. Och förmodligen så går jag dit en skvätt till veckan, jag är nämligen ledig ett tag nu, för jag vill nog dit och töla lite igen med bland annat Lisbeth. Och kolla om det finns nån choklad kvar, vi fick en hel säck med olika sorter i julklapp idag. Hehe...

Trots en hel del mat i kylen så lyckades jag inte få ihop nån vidare middag idag. Det fick bli pannkakor. Men det är inte helt fel. :-)

Här ligger det en hög med pankisar som en arbetskamrat, från förr i tiden, kallade dem. ;-)











Nu blir det frågesport.



Kram!

Kanske en avhandling på gång...

För ett tag sedan mailade jag till socialdepartementet och frågade hur de fick fram de siffror som försörjningsstödet baseras på. Jag fick efter någon vecka ett mycket vänligt svar att detta var det konsumentverket som räknade ut.

Då mailade jag till, vad jag trodde var konsumentverket men som tydligen var konsumentupplysningen i Karlstad. Det var så många olika adresser att det var knöligt att veta vem som gällde så jag chansade på en. Tog den som var närmast till hands.

Jag fick ett vänligt svar då också även om jag inte fick några direkta svar på de frågor jag ställt i mitt mail. Hon skickade en del länkar där jag då kan gå in och läsa om hur de tar fram dessa siffror och även exempel på matkassar som då används. Jag har inte orkat bry mig om att läsa vad som står i dessa länkar än för dels måste jag verkligen anstränga mig för att inte bara bli upprörd över hur tanklöst de räknar och dels så brukar det vara alldeles för mycket text med alldeles för lite innehåll. Och ibland heller inte direkt lätt att begripa för vanligt folk.

Sedan störde jag mig på tipsen om att jag skulle gå in på nån länk och läsa hur man ytterligare kunde sänka sina matkostnader. VAFALLS? Jag skrev ju att jag levde på försörjningsstöd och att jag inte var intresserad av varken matlagning eller att köpa billigaste varianten av allt. Billigast är faktiskt inte alltid bäst. Vad är det jag ska dra in på? Ska jag kanske köpa färre äpplen och mer blodpudding? Hm...

Det är just sånt där som jag blir upprörd över. Måste jag köpa den billigaste ketchupen, de billigaste fiskpinnarna och börja äta linser och bönor bara för att sänka mina matkostnader ytterligare? Jag vill ju faktiskt att maten ska vara god också, inte bara mättande. Sen är jag ingen matlagare. Rent ut sagt så avskyr jag att laga mat vilket innebär att jag gör så lite ansträngningar som möjligt när det är dags för denna aktivitet. Så enkelt som det kan bli ska det vara. Jag vill heller inte ränna omkring i alla möjliga affärer för att få tag på den allra billigaste maten för att sen stå hemma och eventuellt göra storkok och frysa in och vara duktig. Så duktig orkar jag inte vara.

Det har jag förresten aldrig orkat. Inte ens när jag var ung och frisk. Och jag har inte möjlighet att ta mig till de billigaste affärerna heller, de ligger tre mil härifrån. Jag skrev också i mitt mail att det går inte att köpa storpack av nåt när man har försörjningsstöd, vilket också gör att allt man handlar blir dyrare. Man har helt enkelt inte råd med storpack för då räcker inte pengarna till andra varor.

Så sådana kommentarer och hurtfriska råd betackar jag mig för.

Men jag tänkte som så att när jag väl läst det där, gått igenom deras förslag på matkassar så ska jag eventuellt gå till Konsum, kanske också Ica, och jämföra. Carina sa en gång att en matkasse här i nån av affärerna är dubbelt så dyr som en från Willys. Eftersom maten inte kostar likadant på alla ställen i landet så är det orättvist att beräkningen av summan till matkostnader är lika överallt.

Nu är summan för försörjningsstöd inte lika överallt för den delen. Den är lägre här i kommunen eller det kanske gäller hela Värmland, vad vet jag. Enligt riksnormen ska jag ha flera hundralappar mer i månaden än jag får. Och då har jag ändå dragit av en tusenlapp för att Viktor bor varannan vecka. Den här gången fick jag väldigt lite. Nog för att jag är van att aldrig få så mycket men nu var det ett par hundra mindre än vanligt. Vad detta beror på vet jag inte och jag har ännu inte orkat fråga min socialsekreterare. Man får mindre när månaden är kortare. Och nu är det ju november det gäller som bara har 30 dagar vilket innebär färre kronor i bidrag.

Nåja. Jag ska väl forska i detta med siffror och matkassar så fort jag får ork. För jag tänker inte släppa detta förrän jag får svar på mina frågor. Och min socialsekreterare sa ju till mig en gång att jag inte skulle vända mig till henne med allt jag ville veta utan gå högre upp. Jojo... det ämnar jag göra. ;-) Vänta bara...

Efter att ha gnällt lite om pengar (som är ett vanligt gnällämne i alla fall för fattigt folk) så finns det väl andra saker som kanske kan sprida lite glädje får vi hoppas. :-) Men tråkigt nog så finns det alldeles för många som brottas med fattigdomen varenda dag. Och många har det ju mycket värre än vad jag har.

Pengar är nog det ämne som gör mig både upprörd och ledsen i och med att det är så fruktansvärt dåligt fördelat i världen. Hörde på nyheterna i morse att Gaddafi (eller hur man nu stavar det) hade varit den allra rikaste mannen i världen. Ingen hade väl tidigare vetat om hur mycket pengar han hade men nu visste de tydligen det. Det var många, många miljarder det... ujuj... Nu har han ingen nytta av de pengarna. För man kan ingenting ta med sig dit man går som nån sjunger om. Och det är ju för bedrövligt att en enda gubbe kan samla på sig så mycket när så stora delar av världen är i ekonomisk kris och när barnfattigdomen bara ökar. Suck.

Ha det bra i galenskapens värld! Kram!

Här kommer nåt som gör en glad! :-)

Jag har hört talgoxen kvittra... snart är det vår... säger vi. :-)

Idag när jag läste om ytterligare en våldtäkt som begåtts utomhus så började jag igen grunna på hur dessa personer var klädda. Jag menar det är ju kallt ute. Förra gången det hände var det till och med 15 minusgrader. Nu är jag en fryslort och har alltid överdragsbyxor över jeansen, en stor tjock tröja med huva, halsduk,vantar och en jacka som når nästan till knäna. Så hur var den kvinnan klädd när mannen klarade av att få av henne så pass mycket att han kunde... ja ni vet.

Och han själv då. Knäppa upp och plocka fram dingelidongen i vinterkylan. Då är det allt bra illa när han inte kan fixa det, på egen hand så att säga, hemma på kammaren... i värmen. ;-)

Man ska ju inte skämta om sånt där men jag måste säga att jag blir väldigt fundersam och får en hel del märkliga syner framför mig när jag läser om våldtäkter utomhus mitt i smällkalla vintern. Och även om hon bara hade vanliga brallor på sig, jeans exempelvis, så borde det varit nog så bökigt med snön och kylan och alla andra kläder man har på sig. För det kan väl ändå inte vara så att flickor går omkring och fryser rumpan av sig i kjol trots snöstorm och minusgrader?! Eller? Jag säger bara detta för att påvisa att har man kjol är ju det ett plagg som man lättare kan flytta på liksom... Jag har inga fördomar gentemot kvinnor i kjol men just under vintern är det en aning opraktiskt. Och har man kjol har man ju i regel tjockare strumpbyxor eller nåt slags pantalonger eller så. Inte stay-ups precis. Ni ser... jag har tänkt till ordentligt i den här frågan...

Nåja man kan diskutera sånt tills korna kommer hem, som de säger, men man blir inget klokare för det. Våldtäkter över huvud taget är förjävligt (ursäkta svordomen) och jag lär mig aldrig förstå hur den person som våldtar tänker. Nu har ju de som begriper sig på sånt där sagt att våldtäkter inte har nåt med sex att göra utan med makt. Jojo, så mycket har jag fattat. Den sexuella akten används för att utöva makt över någon annan. Den som blir överfallen och våldtagen blir besudlad, kränkt och känner sig maktlös och smutsig (i och med att just sex är så intimt och man gör det ju helst inte med vem som helst, om man inte valt det själv då förstås). Vilket är precis vad våldtäktspersonen vill. För då mår han (oftast är det ju faktiskt män som gör sånt här) bra och får en kick. Medan offret kanske aldrig mer vill ha sex eller en relation. Förstörd för livet. Ack. :-( Som sagt, man kan prata om det länge men det ska jag inte göra.

Lästips i ämnet: Katarina Wennstams böcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.


Jag har varit på möte med min coach idag och hon hade fixat ännu en tid för massage åt mig. Jag var ju iväg på det i mellandagarna och massagen var ju bra och jag kände mig väldigt uppmjukad men jag blev lite väl yr i bollen efteråt så jag ska testa en gång till för att se om samma sak händer nu. Jag skulle kunna få sammanlagt fem gånger gratis tydligen. Det var ju bra. Nu skulle det skickas en slags remiss angående KBT och sen får vi se hur lång tid det tar innan jag får tid hos en terapeut. Man får ha tålamod.

Jag är fruktansvärt trött och det är med möda och stort besvär som jag kommer upp och får på mig kläder och försöker ta mig genom dagarna. Det känns en aning nedslående och i och med att jag har varit med om det så många gånger så borde jag ju vant mig när mina dåliga perioder kommer. Men det är samma elände varenda gång. Man blir lite less liksom. Jag måste liksom peppa mig själv hela tiden.

Därför lägger jag in lite skratt här. Min speciella engelska favorit som får mig att skratta hela tiden eller i varje fall varje gång jag hör och ser honom, vilket är bra för alla magmuskler och även den härliga känskan av glädje inombords, är Eddie Izzard. :-) Lägger in ett klipp här som jag kan skratta åt när som helst bara jag tänker på det. Ingen text tyvärr men han är rätt lätt att förstå. Om man har svårt för hans "drag-queen" stil kan man ju bara tänka bort det. Själv tycker jag han är rätt härlig med hela sin utstyrsel. :-)

Eddie Izzard jämför brittiska filmer med amerikanska.

En annan rolig typ, han är skotte, har en talkshow i USA. Det heter nåt med "Late, Late night with Craig Ferguson" eller nåt liknande. Han är så rolig. Och har en helt underbar skotsk dialekt. Honom kan man också leta upp på youtube om man har lust. Och få sig några härliga skratt. Om man har sån humor som jag har då kanske ska tilläggas. Inte alla tycker ju om samma saker... ;-)

Nu ska jag ta mig lite kaffe. :-) Ha en bra dag.

Kram!















Bok jag läser just nu: Universums Plan av Lena Ranehag.

Ibland får jag liksom nog...

Tänkte bara tala om att jag är fortfarande i närheten även om jag inte har bloggat på länge. *vinkar glatt*

Ibland får jag perioder då jag måste släppa tankar på sjukdomar, F-kassan, socialen och annat elände och koncentrera mig på att bara försöka må bra. Jag har varit så trött (less) en längre tid och har i ren protest försökt strunta i min fibromyalgi. Detta är ju också vad F-kassan tycker jag ska göra eftersom de anser att jag är fullt frisk. Men det har istället resulterat i att jag mår ännu sämre och inte orkar särskilt mycket. Jag blir ju ännu tröttare av det vilket gör protesten rätt så korkad.

Att strunta i fibron innebär att jag inte vilar något alls på dagen, detta är något som är viktigt men som jag under dessa perioder finner enormt tråkigt och glädjedödande. Jo jag vet att det är barnsligt men jag vill helt enkelt inte vara sjuk. Och då blir det så här. Även om jag inte anstränger mig särskilt mycket om dagarna så behöver jag ändå vila, kanske sova en stund. Min nattsömn har varit dålig också och jag har varit stressad på grund av att jag vill mer än jag orkar.

Jag är så vansinnigt irriterad och trött på att ha fibromyalgi att jag skulle vilja skrika som en räv från hustaket.

Att ha fibro gör att ens personlighet förändras, man känner inte igen sig själv, man blir deppig och misstror de signaler som ens egen kropp ger. Det finns nog många som har varit med om just denna effekt. Det är detta jag revolterar emot. Den person som är jag har blivit så hindrad av fibron att jag ständigt måste kämpa för att hålla den kvar. Att utvecklas (åt vilket håll man än känner för) är också svårt i och med att man är så trött att allt känns likgiltigt oftast. Det är nog förmodligen därför jag ibland har en period av protester emot fibron och allt som det har burit med sig. Jag brukar inte orka protestera så länge, till slut måste jag böja mig för faktum; att jag har fibromyalgi och jag måste lära mig gilla läget. Men jag försöker kämpa emot in i det längsta.

Låter det som någon som försöker lura F-kassan? Låter det som en fuskare? Låter det som någon som vill vara sjuk? Om det är nån F-kassenisse som av någon märklig anledning skulle ta sig fram till min blogg och läsa så kan ju denne nisse ta sig en funderare på detta. Det finns ju också fortfarande läkare som rent ut säger att fibromyalgi inte finns. Men vad i h-vete är det då för skit som har invaderat min kropp? Man undrar ju.

Att jag inte bloggat på länge beror på att min hjärna har varit upptagen med att läsa tokigheter på nätet, se på roliga filmsnuttar, med mera, på youtube så jag skrattat och nästan fått kramp i magen av det... :-) lyssnat på bra musik och även försökt skriva nåt vettigt själv (dock ej här då). Vilket kanske inte gått fullt som jag tänkt för på grund av allt skrattande har jag blivit totalt mör i hela kroppen. Hehe... Och distraherad. Men jag har ju i alla fall blivit lite gladare. Alltid en god sak.

Mitt sätt att hela mig själv när jag har det jobbigt är att skratta mycket. Jag är nämligen rätt så trött på att gråta och vara deppig. Det finns en tid och plats för allt och just nu är det verkligen tid att skratta för min del. Återkommer med mer "matnyttigt" för bloggen framöver när jag har fått nog med skratt och fyllt på min energi. Skolorna börjar ju snart och rutinerna kommer igång igen. Och förmodligen så kommer jag igång också. Hoppas jag.

Just nu är jag som sagt fortfarande upptagen med att samla energi och återupptäcka det som är roligt i tillvaron. Jag har (dock ej medvetet - jag har bara slunkit dit) gått ner mig alldeles för långt i sörjan som består av självförakt, deppighet, hopplöshet och annat bôs. Jag behöver nog åter läsa boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom för tydligen så glömmer jag lätt vad jag läst och lärt.

Sen vet jag ju inte hur det blir med projektet heller. Fortfarande har jag inte hört ett ljud därifrån men jag tror inte de glömt mig. Jag har också beslutat mig för att inte överklaga till F-kassan något mer. Min energi är alltför dyrbar för att användas till detta. Inget nytt finns att tillägga, inga nya intyg. Det som finns är konstaterandet från ett helt team att jag inte har någon som helst arbetsförmåga för tillfället. Om inte det räcker så finns det inget mer att tillägga. I rest my case som det heter på engelska.

Jag måste försöka se framåt även om framtiden är rätt så luddig och vag. Men framåt ska man ju ändå, i galenskapens värld.

Kram!

Tänk om doktorn berättade en rolig historia när man kom dit... Det vore väl inte så dumt ändå?