Bokrelease - ännu en magisk kväll

Igår var det ju dags för bokrelease i Kulturhuset i Deje och kvällen blev precis så trevlig som vi hade hoppats. Ännu bättre än vi hoppats, den var magisk och påminde till viss del om vernissagen i kyrkan i september.

Jag var nervös innan men när folk började ramla in så släppte allt och jag bara njöt av alltihop.

Solveig och Lennart (Carinas mamma och styvfar) hade ansvar för allt tilltugg respektive försäljningen av böcker. De är båda helt fantastiska och jag kan inte tacka dem nog mycket för det jobb de la ner.

Jag tycker att det är helt fantastiskt att få uppleva allt detta. Och jag trodde att jag skulle må dåligt idag, att fibron skulle ställa till det som den gjorde till viss del efter vernissagen då jag fick migrän dagen efter. Nu förberedde jag mig med Alvedon redan när jag la mig igår kväll. Sömnen blev det dåligt med inatt. Jag somnade gott och sov tre timmar och sen vaknade jag och var klarvaken. Det gick inte att somna om på en lång stund och då blev sömnen väldigt ytlig. Sånt som hade hänt under kvällen spelades upp som en film i huvet på mig och det var ju trevligt i och för sig men inte när man vill och behöver sova. :-) Jag vaknade också vid ett tillfälle av att jag skrattade högt. HA! Men jag minns inte vad jag drömde då. Förmodligen nåt roligt.

Jag gick iväg till praktiken även idag för jag kunde inte hålla mig borta. Egentligen skulle jag varit ledig i och med ansträngningen igår men jag ville så gärna dit just för att få dela och prata om upplevelsen av gårdagskvällen med de andra. Så jag laddade med mer Alvedon (dubbelt upp) och gick iväg. De andra hade för övrigt samma känsla av gårdagen som jag, att det var så trevligt och mysigt.

Och trots att jag har haft enorm muskelvärk och varit ganska trött idag så har det känts väldigt bra.













Här är jag i farten och signerar böcker...


























Tina Bergenbrink från Bilda, professor Bengt Starrin och kommunalrådet i Forshaga kommun; Angelica Rage. De höll alla tre så fina tal och Tina läste några av dikterna som hon hade som favoriter.

Fru kommunalråd köpte en hel hög med böcker för att dela ut till sina politikerkompanjoner. :-) Och det är faktiskt mig hon tittar på just där när hon säger det. Tina ser ut att tänka "hoppsan det var inte dåligt". ;-)

Carina pratade också lite om hur det varit från första början med min praktik och hur det utvecklats till vad det är nu.

Och jag vill tillägga att det är mycket tack vare henne som det gått så bra. Hon lät mig ta allt i min egen takt och uppmuntrade mig hela tiden så att jag vågade och ville mer än jag trodde att jag kunde. Du är bara bäst Carina! Och de andra på pastorsexpeditionen går heller inte av för hackor. ;-)

Här står hon iklädd sin diakonmundering, som hon brukar använda i officiella sammanhang, lite sammanbiten för ovanlighetens skull.











Kaos i köket. När jag kom hem hade jag fullt upp med att leta vaser till de blommor jag fick.












Så här blev det när jag äntligen fått tag i vaser.










Alla blommor behövde inte vas. Denna ljuvliga lilla bukett som kom från tjejerna i blomsteraffären satt i en oasis. Och precis som temat på diktutställningen där så toppades allt med en fjäril. ;-) Tjuuuusigt!




Det är förmodligen en hemsida på gång som ska höra till boken. Den är jag inte ansvarig för dock men jag återkommer till det när allt är klart.

På tisdag nästa vecka kommer en tjej från Värmlands Folkblad och ska göra en intervju. Det blir spännande. ;-)

Ha det gôtt! Kram från en lite sliten, trött men väldigt glad person.

ett litet PS... Jag tänkte en gång för längesen, då när jag var så arg på F-kassan och satt och mailade till en av de som var ansvariga för alla de avslag jag fått, att jag minsann nån gång skulle visa både honom och de där andra som trodde att de kunde göra så mot folk. Jag önskade då att jag på nåt vis, med mina ord, skulle kunna ta upp kampen, nå ut så att verkligheten som alla som är sjuka, utslängda ur sjukförsäkringen och fråntagna all mänsklig värdighet lever i, faktiskt kom fram och blev tydlig för alla att se

Jag är där nu. Jag har börjat gå på vägen som ger mig chansen till att påverka. Och detta gör att jag känner en styrka inifrån som kommer just från den platsen i mig som fått upprättelse.

Att kämpa för en sak tar tid, precis som det måste få ta tid med rehabilitering och möjligheten att bli frisk(are) men nu känns det som om det lossnat och rullar på åt rätt håll. I dubbel bemärkelse...

Jodå, glad är jag allt... :-)

Så var det då måndag igen. Och idag var äntligen Carina tillbaka efter sin semesterresa till varmare land. :-)

Det är dags att skicka ut inbjudningar till bokreleasen och vi ska försöka vara klara med allt det tills imorgon, skicka iväg alla imorgon alltså. Datum för denna festlighet blir den 6 mars.

Eftersom jag fortfarande har lite svårt att liksom ta till mig det hela (att det går så bra alltså) så går jag heller inte omkring på små moln av lycka. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat greppa detta varken med utställning eller bok. Det låter kanske konstigt men så är det. Jag är SÅ glad och tacksam förstås att jag fått denna möjlighet och om det får upp ögonen på de som behöver det och tröstar de som behöver det så är ju mycket vunnet. Det är ju också vad jag hoppas och vill ska hända. Utställningen är ju ute och far till olika ställen och nu har de snart boken också.

Kanske det är nån slags erfarenhet som gör mig mer tillbakahållen när det gäller att visa glädjen, jag vet faktiskt inte. För glad är jag ju såklart, men på ett mer stillsamt vis. ;-)

Sen att man kanske är tvungen att tala med journalister och andra betydande, som ett resultat av publiciteten, kan faktiskt göra att man blir lite skraj istället för lyckorusig. :-) Jag menar de förväntar ju sig att man har nåt förståndigt att förmedla. Och tänk om jag i det ögonblicket blir totalt blank i hjärnan, jag har varit med om det tidigare - kanske inte i såna situationer för sånt har jag ju liksom inte varit direkt utsatt för, men ändå. I andra utfrågningssammanhang har det hänt.

När man är sjukskriven/sjuk/arbetslös blir man van frågor från alla håll och väldigt närgångna sådana också. Men det hjälper inte. Och bara för att man blir van vid det innebär inte att det blir lättare.

Det är rätt så mycket jag vill säga (faktiskt) men för det mesta kommer man ju på de där kloka och bra sakerna när man sitter hemma i lugn och ro lite senare. Det går ju inte att bli alltför detaljerad heller liksom, då blir det för mycket.

Som jag skrivit förut så är ju inte jag en vanlig utförsäkrad, utifrån de nya regler som finns, utan jag blev utslängd redan hösten 2006. Jag fick inte min diagnos förrän ett år senare och trodde då att det skulle hjälpa mig vilket det inte gjorde. Istället blev jag ännu mer kränkt just för att min diagnos inte godkändes som en sjukdom. Trots att diagnosen bekräftades några år senare av ett helt team av utredare så hjälpte inte det heller. I F-kassans ögon var jag ändå frisk. Trots utmattningsdepression och fibromyalgi.

Droppen för mig var ju när handläggaren, som hade hand om den stora utredningen i mars 2009, menade på att jag skulle anmäla mig på arbetsförmedlingen. Och då satt hon ändå med resultatet av utredningen där det stod att jag hade 100 % nedsatt arbetsförmåga för närvarande. Där stod också uppräknat väldigt tydligt och klart vad jag behövde hjälp med för att komma tillbaka åtminstone på 50 % inom ett år eller kanske ett och ett halvt. Jag var inte frisk nog att anmäla mig på arbetsförmedlingen, ändå var detta det råd jag fick av henne. Deras medicinske rådgivare skrev i sin bedömning att eftersom jag kunde läsa, lösa korsord och blogga så kunde jag också jobba. Då kände jag att det fick vara nog. Efter det har jag inte haft någon kontakt med F-kassan förutom i fråga om bostadsbidrag för det har de i alla fall aldrig nekat mig.

Däremot är det väl snart på gång att jag ska anmäla mig på arbetsförmedlingen. Nu behöver jag ju komma upp i vissa timmar, helst 50%, och då kan också en eventuell arbetsgivare få ersättning för att anställa mig. Så därför måste jag vara inskriven där. Så snart är man väl där igen. Men en tjänst på mer än 50% kan det aldrig bli frågan om för min del. Det blir en bedrift att ta sig upp i den nivån. Vi får se hur det blir. Jag kommer förmodligen heller aldrig att kunna söka sjukersättning på halvtid, för att komplettera den eventuella tjänst på 50% jag kanske nån gång får, eftersom fibromyalgi uppenbarligen inte erkänns som en sjukdom.

Men jag kan nästan tänka mig att en halvtidstjänst faktiskt ger mer än försörjningsstödet beroende på lönesättning då förstås och beroende på hur tjänsten ser ut. Men den dagen är ju liksom inte här ännu...

Läste en väldigt bra sak i lördagens VF, skrivet av Bengt Starrin (han med förordet i diktboken ni vet) och jag kände igen mig i mycket av det han skrev som gällde arbetsplatser. Här är länken. Mycket läsvärt. Så in och läs med er nu... ;-)

Den senaste tiden har jag också tänkt på nåt som står att läsa i boken Självkänsla Nu! av Mia Törnblom. För att citera där hon skriver om folk som är duktiga på sitt jobb men som ändå har låg självkänsla... "Trots allt berättar de för mig (med lite hjälp) att de bara väntar på att bli avslöjade som en enda stor bluff. De vet att de är duktiga men tror hela tiden att någon annan kan bättre."

Så är det faktiskt lätt att tänka när man har låg självkänsla. Även om det går bra för en. Och trots att man (i detta fallet jag) intalar sig att man faktiskt är värd allt det positiva som hänt så är man ändå inte riktigt säker liksom... kanske är det därför jag är lite återhållsam med mina glädjereaktioner. Men som sagt; glad är jag.

Jag tror att det kommer att ta åtskilliga år innan min självkänsla är såpass stor att jag inte längre tänker så.

Ha det gôtt! Kram!

Kolla här vilken sötnos! Kände bara för att sätta in denna, så himla söt! :-)

Nu är det snart dags!

Igår kväll fick jag läsa förordet till diktboken. Carina vidarebefordrade mailet från Bengt Starrin. Han har skrivit så bra att jag blev alldeles lycklig av att läsa det. Och jag är så glad och det känns väldigt hedrande att han ville skriva förordet.

Nu är det snart dags att skicka iväg allt till tryckeriet. Tydligen blev det inte tryckeriet på Gotland som vi först trodde, Ingrid från Sensus fann ett annat som då var billigare. Och hon kände visst karln som hade tryckeriet. Sånt kan vara en fördel ibland. :-)

Nåväl. Nu mailade jag nyss mina viktiga saker till Carina, nämligen dedikationen och tacket. Det är ju, som jag sa för ett tag sen, Carinas man Henric som fixar med designen av boken. Det är han som lägger in all text och kämpar med bilderna så att allt ska passa in. Och det gör han väldigt bra.

Det känns allt nervöst faktiskt. Men på ett bra sätt. Ungefär som det kändes inför utställningen. Och det känns viktigt att jag kommer ihåg att tacka de som haft stor betydelse för mig under den här tiden. De som fått mig att äntligen vilja och orka delta i livet igen. Och naturligtvis de som möjliggjort boken. Jag tror förresten att känslan jag har nu, när det gäller livet, är en helt annan än jag haft någonsin.

Det kan ju ha med åldern att göra också, man förändras ju med tiden. Sånt som var viktigt förr är inte så viktigt nu och kanske tvärtom. Men genom att hamna på en arbetsplats där jag blev så väl omhändertagen och respekterad har inneburit att jag liksom funnit mig själv. Det är ingen dum grej kan jag tala om! ;-)

Självkänslan har stigit många meter sen jag började min praktik och stiger lite i taget hela tiden. Och även självförtroendet har blivit större. Jag vågar mer. Och det är nåt som känns väldigt befriande...

Nu väntar Viktor på mig, vi ska ha mys. Chips och film.

Ha en härlig kväll! Kram!

Drömmar av olika slag...

Idag fick jag se en tidig version av hur min (ja jag får väl lov att säga att det är min även om väldigt många är inblandade...) diktbok kommer att se ut. :-) Flin i bôtt! Det var så häftigt att se hur den kommer att bli med all sån där info i början som man ser i böcker med ISBN-nummer och allt. Ojoj...

Jag satt och gick igenom den och gjorde bara små justeringar och la in förslag på bilder där det skulle vara det, för övrigt såg det jättebra ut. Det är Carinas man som fixar med bokens grafiska design, han är bra på sånt. Det känns lite som ett familjeprojekt alltihop. För det är så jag känner det när det gäller både Carina och hennes familj, Ingrid från Sensus, Tina från Bilda och de som jobbar på pastorsexpeditionen. De känns lite som min familj. Jag trivs väldigt bra i den familjen. :-)

En dröm håller på att bli sann. Mina dikter i en bok... Det känns helt fantastiskt. Overkligt på nåt vis men fantastiskt.

Bengt Starrin håller på att skriva förordet och det ska bli väldigt spännande att se vad han skrivit. Han har fått hela bunten med dikter att läsa, han ville ha dem för att kunna ta till sig materialet liksom.

Det kommer att bli två diktsamlingar i boken. Den som heter Vägen Upp och som är dikterna från utställningen och sen kommer en fortsättning. En mer positiv del som heter Känslan bär mig. Den innehåller inte så många dikter som den första. Vi begränsade oss där för det finns nämligen fler än de som kommer med i boken.

Den nya diktsamlingen kommer att ställas ut i blomsteraffären här i Deje snart. Vi var på möte med ägaren där igår och gick igenom hur det skulle bli. Hon hade så många bra idéer och fick hela bunten med dikter att läsa. Sen ska hon skapa något i sitt skyltfönster utifrån en av dikterna vilket jag tycker är så spännande för det lämnar jag ju helt åt henne att välja. Sen kommer dikterna att dyka upp lite här och var inne i affären. :-)

Det är så roligt när man får träffa inspirerande människor, vilket jag sa häromdagen också. Men det tål att upprepas. Jag återkommer till hur det blir med den utställningen längre fram. Den ska dock vara klar att ställas ut redan i början av februari så jag får en del jobb framöver.

Viktor har gjort ett kuddfodral i slöjden.

Jag tyckte det var så fint. :-)













Inatt drömde jag att jag sjöng för full hals. Och inte vilken sång som helst heller... Det var O helga natt. :-) Men det var så kämpigt att få ut tonerna liksom. Som om jag sjöng mot en vägg eller en kudde kanske. Jösses! Tänk om jag låg och sjöng i sömnen! HA! Jag vet ju inte det i och med att jag sover ensam och Viktor hör ju aldrig nåt, hans rum ligger ju en bit ifrån mitt också för den delen. Jag minns att jag liksom la handen för örat, sådär som Jerry Williams gör, för att höra om jag lät bra på de höga tonerna. :-) Det var nämligen inte bara jag som sjöng utan det verkade som om jag var i en stor byggnad med massor av folk i men stod i skymundan på nåt vis och sjöng som en galning. Vad ska man tro om en sån dröm?













Ha det gott! Kram!