Det bor nog en liten vädergumma i mig

I år har jag inte skrivit nåt om "våra" örnar. Det beror på att det örnpar som vi brukar följa har bytt boplats. De har alltså byggt sitt bo någon annanstans, i ett träd på privat mark, och ägaren var inte så glad i att ha folk rännande på hans ägor. Jag tror mest det var fråga om grindar som kunde glömma att stängas och att de egna djuren han hade kunde bli störda av envetna örnskådare. Men synd är det. Nu finns det ju andra örnar och andra bon också som man kan kolla på om man vill.

Hancock Wildlife Channel Live Cameras

Förra gången som örnparet bytte boplats så blåste deras gamla bo bort i en storm det året, mitt under ruvningsperioden tror jag, så kanske de kände på sig att det inte var bra att bo där just den säsongen. Man vet aldrig. Kanske det är samma sak nu. Det återstår att se. Det är lite trist att inte kunna följa dem och deras ungar, de är så duktiga i att ta hand om dem.

Idag har jag huvudvärk och jag skyller det på vädrets totala vändning (det ska ju bli snö men det vill jag inte riktigt låtsas om) för jag mår aldrig bra av så tvära kast. Varje gång på vintern när första snön kommer så brukar jag må pyton strax innan. Det blir atmosfäriska störningar i min hjärna liksom. :-)

Ingen glömd mjölkliter idag, trots att jag fick handla mat utan min minneslista för den hade jag glömt hemma. Ett par saker som var med på den listan glömde jag men det viktigaste kom med i alla fall. Chips till exempel. ;-)

Min trötthet följer mig fortfarande men det är lite bättre än förra veckan. Och jag ska försöka vila och ha mysigt under helgen för att samla kraft. Jag har varit väldigt dålig med att kommunicera med folk. Det blir ju så. Man gör det man måste och sen räcker det. Även om man vill så funkar det inte, man orkar inte hälsa på folk och sitta och prata. Det är ju sånt som tar mer kraft från mig än städning så jag måste låta bli just den grejen. För att få energi till annat.

Nåja. Fredag är det och det är ledigt igen. Jag har haft rätt mycket ledigt den här veckan, både måndag och tisdag, och det var skönt. Fyrverkeriet såg jag på inifrån i måndags, jag bor så nära, och det var otroligt tjusigt även om jag stod inne. Stora vackra raketer lyste upp himlen ovanför Konsum. Det verkade vara fler riktigt stora i år mot annars. För första gången på väldigt länge så var inte Viktor hos mig på valborg annars hade jag ju naturligtvis gått ut, han brukar inte vilja missa raketerna. Det gjorde han inte heller, han var där med sin pappa den här gången.

Och på tisdagen stod jag och såg första maj-tåget gå förbi. Det är nåt konstigt med mig och musikkåren, jag tror jag sagt det förut, för jag börjar alltid gråta när jag hör och ser dem komma spelande. Vad det beror på har jag inte lyckats klura ut. Kanske det är nåt barndomsminne som kommer fram eller också är det nåt annat. Jag har ingen aning och det känns oerhört larvigt att stå där med tårarna rinnande nerför kinderna när musikkårens trummor virvlar fram de där typiska takterna som man hört så många gånger och den här gången, när tåget gick förbi, så var det Arbetets Söner som de spelade. När de inte spelade så trummades det bara i marschtakt. Som tur var så grät jag aldrig de få gånger jag själv var med i första maj-tåget. ;-) Det var ju tur! Men jag har blivit mer känslig med åldern.

Jag har inte lyssnat på några talare från den dagen heller. Förra året lyssnade jag ju på Håkan Juholt och blev ganska så besviken på hur fortsättningen blev så i år orkade jag inte bry mig så mycket. Man kan ju se och höra dem i efterskott om man vill.

Nu ska jag sluta babbla och önska alla en trevlig fredag. Kram! :-)

Den här sorten ska vi knapra i oss ikväll. Mums!
















Och så blir det lite musik...

Bilder från örnboet

Kunde bara inte motstå att lägga in dessa bilder...


Pappa Örn kommer hem till sina barn. :-)

Lite tvättstugegnäll

Är det nån som har en sån där garnmopp till städningen? Såna har vi i tvättstugan. Och varenda gång som jag ska moppa golvet där nere så är det ett elände just för att det finns folk som moppar upp damm och skit utan att sopa först.

Med risk för att låta som en gnällig gammal surtant så kan jag säga att på grund av det så tar det väldigt lång tid med själva golvtorkningen. Man får hela tiden jaga runt efter små, små blöta hoprullade dammtussar. De är som små pärlor som liksom rullar omkring på golvet. Sen tror jag också att det finns de som bara blöter på moppen och kör omkring med den lite lätt och ställer upp den sen utan att skölja ur den. Så kallad "snabbstädning".

Vårt nya digitala bokningssystem är igång nu och det känns tryggt. Tryggt på det viset att ingen kan smyga in när man själv har tid där nere och ingen kan komma in innan sin tvättid. Vi har alla en särskild kod som vi knappar in på dörren den tid man bokat. Så medan jag är där inne kan det heller inte komma nån liten tant och fråga mig om jag är klar snart, som jag varit med om några gånger.

Och så är det den tiden på året igen...

Vaddå för tid kanske vän av ordning undrar. Jo, det är dags för örnbäbisar snart. :-) Tre ägg blev det tydligen i år.

















Hancock Wildlife Channel

Ha det! ;-)

Värmen äntligen här, fast kan man lita på att den stannar?

Idag är det VARMT! Och jag njuter av det så mycket jag orkar. Kom nyss hem från en promenad i skogen, jag tog ingen i morse för jag skulle iväg och träffa min psykolog. Och jag har varit lite seg och trög ett tag nu i och med min brist på sömn så nu får det lov att bli skärpning.

Det är ju lättare att hålla sig till läggningstider som är rimliga under den mörkare delen av året, det faller sig liksom naturligt då att man ramlar i säng tidigare. För mig i alla fall.

Det kändes helt fantastiskt att bara kunna gå ut i t-shirt och byxor idag. Shorts om man vill också för den delen. Jag har öppnat korsdrag här inne och det är så skönt. Luften som kommer in doftar ljuvligt. Det gör det däremot inte inne i lägenheten. Fortfarande, trots vädring ständigt när jag är hemma, finns doften av askkopp så fort man stängt till och varit borta ett tag. Jag kände det när jag kom hem förut. Så det blir nog att snarast fixa med tapeter eller måla så att skiten kommer bort nån gång.

Jag tror att min psykolog har en slags reservoar med energi som hon tar lite ur och ger mig varje gång jag träffar henne för efter mötena som jag haft med henne har jag känt mig stark, glad och piggare än innan. Samtidigt så är det säkert hennes bemötande och själva samtalet som gör det också. Men det känns som om jag fått en snabb påfyllning när jag varit där och den brukar jag kunna ta till mig och använda resten av dagen.

Det som är viktigast just nu är att jag ägnar mig åt vad jag vill, behöver och hur jag mår. Att jag faktiskt gör såna saker som är bra för mig, som gör att jag återhämtar mig när jag använt upp mycket av min energi. Att jag bygger upp ett förråd av energi som inte tar helt tvärt slut utan att det hela tiden finns en reserv och som jag kommer ihåg att fylla på.

Det är när jag blir trött och energilös som hopplösheten sätter in och jag inte orkar sånt som jag egentligen skulle orka men då inte gör för jag har ingen lust. Det är så enormt viktigt att ta vara på den energi man har och att inte slösa den på sånt som dränerar en fullständigt. Jag återhämtar mig genom att ta promenader, helst i skogen. Jag återhämtar mig också när jag får ha det helt tyst omkring mig, det spelar ingen roll vad jag gör, tystnad är viktigt för mig. Då vilar hjärnan och behöver inte hantera en massa intryck genom hörseln åtminstone. Att skratta rejält är också en stor energikick. :-)

Det var alltså därför jag gick min skogstur nu på eftermiddagen för jag längtade efter att komma ut i skogen. Jag tänkte inte som jag brukar att jag kan ju vänta tills imorgon. Jag gick nu för jag ville gå nu, jag behövde gå nu. Sen att det var fullt med ungar på cykel överallt som tjoade och stod i fick jag väl stå ut med. :-) De var ju inte inne i själva skogen men på cykel/gångbanan.

Isac har blivit tillfällig tidningshund. Eller tillfällig blogghund då kanske. Om man går ned längs fotona på dessa ljuvliga hundar så finner man en bild på vår egen lille skrutt. :-) De är ju för goa alla vovvarna. Det är nog det enda dagis jag skulle kunna tänka mig jobba på. Mycket roligare än en massa skrikiga, snoriga ungar... ;-)

Nu väntar disken. Sånt där tråkigt nödvändigt som man också behöver göra då och då. Hehe...

Ha det bra! Kram!

Örnbäbisen har fått namnet Solo och har blivit så stor nu. :-)

Från en ljusgrå liten ulltott till en större gråsvartbrun matglad typ. De växer fort de rackarna. Solo kom ju ut ur ägget den 11 april har jag för mig.

Hoppsan, nu går visst åskan också. Det brumlade till. Jaja, det var väl väntat med denna hastiga värmebölja...

För övrigt har ingenting hänt...

Dagarna går. Det händer inte så mycket. Fortsätter jag skriva så här korta meningar så låter det snart som "En kos dagbok". "Vaknade. Åt lite hö. Tittade på Rosa. Blev mjölkad." Den har ni väl läst? Inte? ;-) Den blir mer spännande efter ett tag faktiskt.

Det har varit en bra helg och gårdagen var också bra. När Viktor kommit över sin värsta måndagsgrinighet. Han är inte grinig när han kommer hem efter skolan, han är bara grinig på morgonen och det beror oftast på att ledigheten är slut och han måste gå upp tidigt. Det brukar inte ta lång tid dock förrän han kommer in i vanliga spår och allt är bra igen.

Satt ute på balkongen i söndags och njöt i solen. Blev väldigt röd på bröstet och hade glömt bort att flytta på mitt halsband så det blev liksom en vit fläck mitt på av berlockerna. ;-)

Viktor har varit till tandhygienisten idag, allt var bra. Jag har tagit reda på tvätt från igår. Och snart ska jag börja göra middag. Imorgon ska jag till min coach. (Se vilket spännande liv jag har, hehe.)

Örnarnas nykläckta lilla bäbis (den kom ut ur ägget i söndags) är så söt. :-) Här får han/hon mat av Mamma Örn.
En liten dunig, fjunig unge som har det mest gulliga pipljud när han/hon vill ha uppmärksamhet.

Som sagt; det händer just inte så mycket nu. Men det kan ju vara bra det med. :-)

Ha en bra dag! Kram!





Bok jag läser just nu: Flickan från ovan av Alice Sebold. Titel på engelska; The lovely bones. Finns även som film av Peter Jackson. Hade premiär nyligen.

Ny mobiltelefon och KBT - äntligen! :-)

Så var det fredag igen. Här går det undan minsann.

När jag kom hem från min promenad imorse så hade det ringt nån. Jag har en nummervisare som blinkar nämligen så jag ser direkt om nån ringt. När jag kollade hade jag fått ett meddelande på telefonsvararen också. Det var från Viktor. Han skulle ju varit hos sin pappa över påsk men eftersom storebror var här så valde han att stanna hos oss. Därför så ringde han mig för att säga att han stannar hos sin pappa tills på söndag. Annars skulle han ju komma hem idag. Viktor är noga med rättvisan och han tycker väl att han ska vara lika mycket hos sin pappa som hos mig och det är ju helt okej. Jag ringde upp efter att jag lyssnat till det mycket gulliga meddelandet och pratade några ord med honom. För att liksom kolla av att allt var bra, att han var okej med att stanna (ibland gör han sånt för att vara snäll mot sin far, inte för att han vill alltid) och att jag fått hans meddelande och att det var helt okej för min del.

Såg nåt väldigt vackert förut, en flock med svanar som flög i V-formation. Eller en fylking tror jag minsann det heter. :-) Det var så härligt att se. Och när jag gick hem från konsum nyss såg jag de två svanar som brukar hålla till häromkring flyga mot skogen. Det ska bli så roligt att se om de stannar där de var förra året och vi kan få se deras söta ungar igen. Förra sommaren när jag och Viktor var ute i skogen så fick vi se dem flyta omkring på älven tillsammans med sina duniga ungar. Viktor blev alldeles hänförd och ville inte gå hem men vi höll på att bli uppätna av mygg så vi var tvungna.

Såg ett meddelande angående örnarna häromdagen när jag skulle kolla läget och läste att en korp visst hade snott ett av äggen så nu finns det bara ett kvar. :-( Hoppas nu att detta får kläckas i lugn och ro. Det måste ha skett vid ett skiftbyte mellan föräldrarna. De byts ju av med att ligga på äggen och kanske lämnade dem utan tillsyn för en kort stund. Jag vet inte hur det gick till. Förmodligen finns den infon på forumet men det har jag inte haft tid att läsa.

I alla fall.

Jag fick en ny mobiltelefon igår. :-) Jag var inne i stan för att träffa psykologen och efter mötet träffades jag och Erika och gick och tittade på telefoner. Min mobil har varit så dålig den senaste tiden, även om batteriet varit laddat så har jag bara behövt svara när det ringt så har det dött. Detta är ju ett problem om det ringer nån som man inte känner så väl, som man inte kan säga till direkt att; prata jäkligt fort för snart dör min telefon.

Det blev en Nokia den här gången för jag har saknat den jag hade för länge sen. Mycket är ju nytt på telefonerna men grunderna är ju kvar. Och Nokias är mycket lättare att förstå sig på än Sony Ericsson. Nu kanske nån tycker att det är tvärtom, det vet ju inte jag, men jag måste säga att Sony Ericssons är krångligare, både själva telefonen och instruktionerna. På Nokian så är det mer självklart var man ska trycka och vad som finns i menyn. Plus att sms-andet är mycket enklare. Ja jag tycker att det mesta är enkelt. Det finns även kamera i den här och jag kan använda bluetooth, höra på radio, musik och göra allt möjligt. Det var kampanj på Telenors affär och den var just nu jättebillig. Det var ju tur för Erika för jag fick nämligen telefonen i present av henne. ;-) Ibland har man det bra minsann.


Såhär ser den ut. Lätt att hantera, hålla i och bra knappar. (Reklam, reklam, hehe)

Baksidan på min är roströd eller vad man nu ska kalla färgen. Snygg är den i alla fall. :-)

Kort sagt; jag gillar min telefon, jättemycket.

När jag satt och gick igenom instruktionsboken så kom jag till avdelningen skötsel och underhåll och studsade till vid en punkt. Där stod: Måla inte enheten. Målarfärg kan täppa till dess rörliga delar och hindra normal användning.

MÅLA? Detta måste ju ha hänt eftersom det finns med i skötselråden. Ja jag säger då det. Folk är allt bra underliga ibland. Vem i hela friden kan komma på att måla en mobiltelefon? Hm...

Vid mitt möte med psykologen igår så skickade hon med mig en mapp, hon sa att jag kommer att få mycket papper och det är bra att samla dem i den mappen, med lite frågeställningar som jag ska grunna på och skriva ner det jag kommer på tills nästa gång som blir om 14 dar. Vi bestämde att ta det i lugnt tempo även om jag först avsett att ta det varje vecka. Men vi börjar så här. Och det är först och främst mina tankar som jag ska jobba med för att reda ut allt det där med stress.

Detta kommer jag att skriva om och ta upp längre fram. Nu har jag alltså på riktigt börjat med min KBT och trots att jag är väldigt trött just nu så är jag innerst inne så glad att det äntligen händer. Och hon är så bra min psykolog, hon vet saker om mig utan att jag behöver säga det vilket är fantastiskt. Hon kan genom att ställa rätt sorts frågor klura ut saker som jag totalt glömt eller förträngt och som jag inte relaterar till hur jag mår just då och det är ju så en bra terapeut ska jobba. :-)

En sån här såg jag idag. :-) Han satt och trummade högt uppe i en tall. Det är fullt med kvitter i skogen och jag brukar bara stå stilla och lyssna och njuta. Härligt.

Ha en bra fredag! Kram!

Nu är det vardag igen

Hoppas alla hade en härlig påsk. Jag åt alldeles för mycket godis och det hör till ovanligheterna men när det finns där mitt framför näsan på mig så... ja då stoppar jag det gärna i munnen. :-) Men nu är det nästan slut i alla fall. Det finns choklad kvar som jag ska spara. Så länge det går. I alla fall fram till kaffet i eftermiddag, hehe... Viktor har påsklov och är hos sin pappa så jag får glufsa i mig den ifred.

Ute är det gråmulet men när jag var ute på min promenad imorse (den behövdes verkligen efter allt mumsande i helgen) så var det så mycket fågelkvitter att njuta av. Bofinkar, talgoxar, koltrastar...

Jag packar inför flytten förstås och har gjort ett städschema så jag inte ska missa nån fläck. Allt sånt där är ju så noga annars får man göra om eller böta. Och det ska vi ju helst undvika. Allt tar sin tid för mig, jag tar det rätt lugnt med packandet/städandet annars lär jag inte orka klart.

Nu börjar jag bli hungrig så jag ska väl undersöka om kylskåpet har nåt kvar att erbjuda eller om det är helt tomt nu efter helgens matvrakeri. ;-)

Tänkte också tala om att "våra" örnar nu ligger på ägg som snart kläcks. Det är, som jag vet, två ägg och kläckningsdatum för dem är preliminärt den 8:e och den 11:e april. Så nu blir det snart smått i boet. Jag är ju en nörd för jag kan sitta rätt långa stunder och se på örnarna utan att det egentligen händer nånting. Det är svårt att förklara men det är så rogivande och trevligt.

Här är länken till sidan.

Den finns också till vänster i raden här på bloggen. Man får skrolla neråt på sidan (Hancock Wildlife) för att komma till själva live kameran. Boet finns i Kanada, det är en tidsskillnad på nio timmar och det brukar bli ljust där vid tretiden på eftermiddagen här. Har jag för mig i alla fall.

Ha en bra dag! Kram!

Pappa Örn, en bild från förra året.

Segt och kvavt

Det är lite segt. Viktor är hemma hos mig den här veckan, ute är det regn i luften och ganska kvavt. Vi har fikat och det finns liksom inte så mycket att göra.

Det har hänt ruskiga saker här under helgen. En 14-årig pojke drunknade i älven efter att ha klättrat på ett brospann, ramlat ner och på vägen till vattnet slog han huvet i nån stålbalk. De fann honom inte förrän söndag eftermiddag och då hade de letat sen natten till lördag. Vad han skulle upp där och göra kan man ju fråga sig men tydligen så är det vanligt att ungdomarna här håller på med såna dumheter. Nu hoppas man ju att de lägger av när de ser vad som kan hända. Men vi får väl se.

Och idag tänkte jag att jag kände för en gammal goding till låt som jag inte har lyssnat på på väldigt länge. Tänkte ta den officiella videon först men den var det så dåligt ljud till så det fick bli en live version.

INXS - Need you tonight

Inspiration. Det är nåt som jag har längtat efter ett bra tag. Och då menar jag till att skriva. Jag brukar ha flera historier på gång i huvet ibland men under en rätt så lång period så har det varit helt blankt. Nu däremot har jag minst tre på gång, samtidigt. Jag vet ju inte om det blir nåt av nån men det känns ändå roligt att leva sig in och försöka få ihop en bra handling. Jag är väl lite lat också och skulle önska att jag kunde koppla in en sladd direkt från hjärnan till datorn så att allt jag tänkte skrevs ut allteftersom så jag slapp sitta och använda armar och händer. Jag blir så fort trött och får kramp i händerna. Det beror ju såklart inte bara på lathet men jag är också lite otålig av mig och orkar inte hålla på för länge med en historia för då blir jag trött på de jag skriver om.

Så det lär nog aldrig bli nåt i stil med Sagan om ringen för mig inte. ;-) Men det är fantastiskt roligt att skriva och till slut kan personerna kännas som om de lever sitt eget liv. Det är bara att hänga med. Och det roligaste är ju att man kan hitta på precis vad som helst att skriva om.

Jag anmälde mig till en kurs i manusskrivande på teatern i Karlstad för några år sen men tyvärr så startade aldrig kursen. Det var för få som anmält sig. Typiskt. Det hade jag velat lära mig. Men det är ju inte för sent än. Nån gång kanske...

Det var en evighet sen jag nämnde nånting om det men i örnboet är det rätt så tomt nu. Efter vad jag kunnat se så är de två äldsta flygfärdiga och är ute och svävar omkring.

Här flyger nummer två av örnungarna. Namnet är Breeze. (De andra två har fått namnen Hero och Tiny.)

Foto: Harry Milt

Mitt liv som hund

De senaste dagarna har jag levt just hundliv. Och då inte så mycket i egenskap av hundvakt utan faktiskt mer som hundar lever.

Promenader, mat, vila, sova... lite mer vila och en tupplur... promenad, mat, vila... ja ni fattar...;-)

Plus att jag, mer som hundvakt då, gömde godis som Isac fick gå runt och leta upp och vi hade lite bollfångaraktiviteter och lite annat bus.... men mest var det lugnt.

Det var inte helt fel kan jag säga. Det tyckte inte Isac heller. Om jag av nån anledning satt vid datorn för att kolla mailen eller läsa nåt på nätet en kort stund så kom han och la en tass på min arm eller försökte helt sonika kliva upp i mitt knä. (För han tyckte att vi skulle göra nåt mys tillsammans istället.) Vilket han lyckades med också vid ett par tillfällen. Med lite hjälp. Trots sin storlek så gillar han att vara knähund ibland och det är mysigt att ha honom nära och krama honom ordentligt. Han är väldigt gosig. På nåt sätt så läker han mig när jag som bäst behöver det och trots att jag är trött så mår jag ändå bra i psyket av att vara med honom.

Just nu ligger han på balkongen och spanar. Han är så nyfiken och gillar att ha koll. Plockade nyss bort en fästing som försökte bana sig väg upp mot hans ena öra... brrr... jag avskyr de små äckliga krypen. Men de finns ju överallt de små rackarna så det är svårt att undvika att få dem på sig då och då.

Om en stund kommer matte och hämtar sin vovve. Så då blir det som vanligt för mig igen. Då kanske jag kan ta itu med det där människolivet ett tag. :-)

Förresten måste ju tala om, i fredags hörde jag göken och det är sällsynt. I alla fall för min del, det var väldigt längesen jag hörde en gök senast. Nu är jag fullkomligt kass på väderstrecken så jag vet inte från vilket håll koko-andet kom ifrån. Möjligtvis kunde det nog varit från väster... Egentligen är jag väl inte så förtjust i göken för den beter sig väldigt egoistiskt. Den lägger ägg i andras bon och sen puttar gökungen ut de andra ungarna ur boet för att själv få all mat... Nej det är inte min favoritfågel, göken. Men det är ändå intressant och lite kul när man hör den.

Örnungarna växer så det knakar och allt går bra i boet. Det är jag glad för. :-)

Och Norge vann melodifestivalen igår. Såg det på SVT-s hemsida förut. Själv sov jag som en stock och brydde mig verkligen inte om varken det ena eller det andra. ;-) Min granne här nedanför hade teven på högt hela tiden men jag somnade så gott med huvudet på min goa kudde... De fick sjunga och stå i bäst de ville.

Här sitter de på rad och kollar läget ut över kanten.

Den äldsta till höger, mellanörnen till vänster och den minsta i mitten.

Kram!

Nu är det deppigt igen

Den här dagen höll på att förstöras helt och hållet i och med att min handläggare från F-kassan ringde mig imorse och gav mig negativa nyheter. Fast hon började med att meddela att jag kommer att få runt 900 i reseersättning dock... Jojo...

Trots denna stora och påkostade utredning som gjorts av mig på Arbetslivsresurs och med resultatet att jag har noll arbetsförmåga och behöver oerhört mycket stöd för att komma vidare och ens kunna få 50 % arbetsförmåga inom en framtid, så nekar F-kassan mig sjukbidrag och rehabilitering. De menar att utredningens resultat inte ens stödjer 50 % nedsättning. Trots att läkaren särskilt också skrev att på grund av min fibromyalgi kommer min arbetsförmåga alltid att vara nedsatt till en viss del. Så menar de på F-kassan att jag är fullt frisk då? Kan ta vilket jobb som helst? suck... De kan nog inte läsa innantill. För om de inte förstod allt det som läkaren läste upp för mig på telefon, det teamet kommit fram till, så kan jag förstå deras beslut. Inte annars.

Hade de förstått resultatet av utredningen så hade de inte nekat mig hjälp. Så är det bara. Men har de förstått det så känns det ju bara som om de vill jäklas med mig.

Pengarna känns mindre viktiga. Det jag ville ha var ett erkännande av F-kassan. Ett erkännande av de problem jag har, att jag har problem, min diagnos, att jag har rätt till rehabilitering och att jag faktiskt inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Om jag kunde få ett erkännande av F-kassan så skulle jag ju förhoppningsvis komma in i ett rehabiliteringsprogram av nåt slag. Men när de säger nej hela tiden... jag börjar känna mig förföljd... som om mitt namn får dem att se rött och säga nej direkt. Det känns onekligen väldigt olustigt. Som om jag är svartlistad på nåt vis. Läkaren på Arbetslivsresurs sa att F-kassan brukar lyssna på vad de säger... Men det gjorde de inte den här gången i alla fall.

När sen människan frågar mig om jag vill bli slussad till Arbetsförmedlingen höll jag på att gå upp i limningen. Och när jag sa att det ju inte finns jobb ens för friska människor så sa hon att det inte var F-kassans problem utan arbetsförmedlingens... Och arbetsförmedlingen i sin tur säger att jag är ett ärende för F-kassan. Att jag befunnit mig mellan de berömda stolarna i fem år brydde hon sig inte om. Det är ju den gruppen som Cristina Husmark-Persson vill hjälpa. Det har hon ju suttit och sagt i teve till och med. Inte fasen vill nån hjälpa oss, det är bara tomt prat. Som allt annat den kärr... eh förlåt damen kläcker ur sig...

Jag hade annat att ägna mig åt idag, jag har varit i tvättstugan, så jag tillät mig inte att sitta och grubbla. Jag är fruktansvärt besviken och ledsen när det de säger att F-kassan ska stå för aldrig nånsin stämmer överens med verkligheten och när de inte kan ge folk som kanske har möjligheter, om än små, att komma tillbaka en endaste chans. Hon sa att de ser till hela arbetsmarknaden. Och det var då jag sa att det ju inte finns några jobb åt friska ens... Och läkaren sa/skrev i sin bedömning att jag hade obefintlig arbetsförmåga, för närvarande, sett till hela arbetsmarknaden... Vad är det med detta de inte förstår?

Ack ja. Hon ansåg också att jag kunde fortsätta gå till socialen när hon mycket väl vet att jag egentligen inte hör till den gruppen utan till F-kassan. Hon tyckte också att jag skulle be socialsekreteraren hjälpa mig om jag behövde nån slags sjukvård eller liknande. Pöh! Som om inte hon redan vet om hur jag har det. Och hon som ändå menar att jag ska ut på praktik inom kommunen, som jag skrev om för ett tag sen. Jaja, jag får väl ta och prata med henne ändå och säga hur F-kassan beslutat.

Jag måste ta mig samman och överklaga. Men det kommer inte att bli lätt att behöva ödsla min så värdefulla kraft på detta elände. När jag kunde fått hjälp med terapi och sjukgymnastik som det stod om i utredningen... Och ägnat mig åt bättre saker. Och hela tiden kommer tanken upp; tänk om jag fått hjälp för fem år sen istället... Då var jag nämligen piggare och motiverad. Nu är jag bara trött och vill helst sova...

Tur att man har saker som fortfarande känns roliga. Nog för att både socialen och F-kassan gör sitt bästa för att ta ifrån en både människovärde och annat så finns det ännu saker som, åtminstone jag, kan ägna mig åt som jag blir glad av. Detta är en sak...


Läggdags i örnboet.

"Puss på dig mamma!"

:-)

Kram

Livstecken från slow motion-landet

Det var ett tag sen jag skrev och jag har helt enkelt varken orkat eller fått tiden att räcka för det.

Låter kanske konstigt med tanke på att tid är vad jag har i massor. Men jag har också haft herrbesök i några dagar... ehrm... Ja nu är det ingen vanlig herre som varit här utan en speciell sådan. :-) Ja det är så att Isac varit här från söndag tills igår. Och när han är det så går mycket tid åt till att promenera, och sen att vila benen och må gott mellan varven. Och gosa med vovven är ju högst på listan förstås. Det är bra att ha honom här ibland för det tar fokus från mig själv och jag får annat att tänka på. Mycket uppfriskande.

Jag är ju, som jag sagt hela tiden, alltid väldigt trött och den senaste tiden har jag verkligen försökt tvinga mig att sova en stund varje dag. Psykologen tyckte ju att jag behövde sova mer. Detta har jag löst med att lägga mig och läsa och det spelar ingen roll hur spännande boken är så somnar jag efter ett tag och får i och med det vila en stund.

När man lever i en slow motion-värld så hinns det inte med så mycket förrän dagen är slut. Och det är därför som jag varit tveksam till att sova för mycket för jag vill inte att dagen ska gå ännu fortare. Men hälsan framför allt. Jag måste börja vila ordentligt för att på nåt vis komma ikapp så jag inte behöver vara så trött. För om man får tro psykologen (och resten av teamet på Arbetslivsresurs) så har jag ett utmattningssyndrom och behöver all vila och sömn jag kan få.

Hur som helst.

I örnboet har det varit lite svårt i några dagar. Att se på menar jag. Den minsta örnen har fått ta mycket stryk från ett av sina syskon och den lille har också blivit utan mat vid några matningar. Trodde det skulle bli sorg och elände faktiskt. På grund av att de större syskonen mobbat honom/henne. Men han/hon har kommit igen och blivit smartare och klurat ut hur han/hon ska komma åt maten genom att smyga upp från andra sidan av den förälder som matar. Mamma Örn brukar vara bäst på att se när "Tiny", som den minste kallas på forumet, smyger upp bakvägen s.a.s. Pappa Örn har för det mesta fullt upp med att städa boet och "bygga om" så han har väl inte riktigt så mycket koll om jag säger så... ;-) Jag tycker han är för rolig...

Här är byggare Bob i farten.

Tiden går fort alltså. Och i synnerhet för mig som är en segpropp. Om det inte behövde finnas en massa "borde" hela tiden så vore min tillvaro lite enklare. Just det ordet är lika fult som "obligatorisk". Jag ryser av såna ord. Borde, måste, skulle... usch... Jag känner för dessa ord som Skalman känner för ordet "skynda". Det är ett fult ord tycker han. Jag håller med honom till viss del... ;-)

Förresten, i måndags fick jag äntligen pengar från socialen, framåt kvällen hade pengarna kommit in på kontot. Jag kollade tidigare på dagen och min socialsekreterare var sjuk. Som vanligt. Och jag har inte fått någon förklaring till varför pengarna kom in så sent och jag lär nog inte få det heller. När de gör nåt dumt så behöver de aldrig förklara sig men när vi som behöver pengarna klantar oss, skriver fel i ansökan eller nån annan bagatell så blir det ett ramaskri.

Sånt är livet för den fattige.

Nu ska jag ha mig lite kaffe. :-) Önskar jag hade en sån här som tilltugg... mums!





Kram!

Utvecklingssamtal och sånt där "vuxenprat"...

Ja jag måste säga att utvecklingssamtal när man inte riktigt har fokus på samma saker kan bli rätt så frustrerande. Och då menar jag alltså när föräldrarna inte har det... suck. Vi har aldrig varit direkt överens när det gäller nånting men i fråga om Viktor måste vi ju försöka ändå. Viktors pappa har den äldre generationens sätt att tänka, han är fostrad så, att barn ska vara på ett visst sätt, helst som han vill då. Medan jag är mer en "flummig" typ (förmodligen ses jag som lite hippie så där...) som fokuserar/lyssnar mer på barnet och de behov som kan tänkas komma efterhand. Inte att barnet nödvändigtvis måste passas in i en mall. Vilket också blir svårt för Viktors del eftersom han är väldigt långt ifrån alla mallar som finns. Alla "normala" mallar då kanske ska tilläggas. Han passar ju in i normen för Aspergers. Det är ju vad vi har att jobba med så att säga. Han är som en av de där trekantiga klossarna som vissa tycks vilja trycka ner i ett runt hål.

Hur som helst. Det var skönt när det var över. Tjatet (eller uppmaningen kanske jag ska säga) om att Viktor behöver ha mer aktiviteter utanför hemmet var igång igen. Jag har aldrig tyckt om planerade fritidsaktiviteter för jag är av den åsikten att skolan är tillräckligt planerad och när man kommer hem ska man få vara ledig. Inte vill jag tvinga nån att börja spela tennis, fotboll eller annat. Jag vill inte ens tvinga nån att gå till biblioteket trots att det alltid varit mitt favoritställe. Boknörd som jag är.

Ett barn som börjar dagis tidigt blir direkt van vid planerade aktiviteter och kräver nästan att ha det så hemma också. Gnäller så fort inget händer, kan inte hitta på egna saker på egen hand. Detta följer upp i skolan och fritids. Så vill inte jag ha det. På helgen ska man få göra det man har lust med för då är man ledig. Använda sin fantasi och leka med det man vill. Vill man sitta och rota i soffan halva dagen och se på film så ska man få göra det. Hur ska man annars kunna skilja vardagen från helgen? Enligt vissa ska man ha en massa saker för sig på helgen. Utanför hemmet då. Det är så jag blir trött bara av att tänka på det. Det kan väl vara okej någon gång ibland men inte varje helg...

För övrigt har det väl ute i världen, den stora alltså, handlat mycket om svininfluensan. Det är inte klokt så mycket sjukdomar det finns. Och det är inte så konstigt att en del virus muterar, vi har ju så mycket medicin som tar kål på dem och då måste de ju ändra sig för att leva vidare. Men ruskigt är det.

Ytterligare saker som hänt som kanske inte är av så stor vikt men ändå...

Det har varit prisutdelningar på den prestigefyllda brittiska BAFTA-galan, i söndags tror jag det var för den som är intresserad. :-) British Academy of Film and Television Arts, om man ska vara noga. Och det ska man ju. Min favvoserie Spooks var nominerad men istället så blev det Kenneth Branaghs version av Wallander som vann i den kategorin. VAFALLS! Ja jag säger då det. Då går allt skam på torra land när sånt händer. :-)

Och så till den obligatoriska rapporten förstås... De växer och står i.

Matdags! :-)


Kram!

Nu är det bara att vänta...

... på svaret från F-kassan. För nu är utredningen helt klar. Pratade med läkaren förut som då läste upp/berättade vad teamet kommit fram till. Och jag kan säga att äntligen så har någon förstått hur jag mår och vad jag behöver för hjälp att komma vidare. Han sa också att F-kassan faktiskt brukar lyssna på vad de kommer fram till så jag hoppas de gör det i mitt fall också.

Jag önskar bara, så här i efterhand, att detta hade skett för flera år sen. Och önska kan man ju göra...

Efter att F-kassan fått utredningen och tagit beslut om denna (om tre-fyra veckor ungefär) så kommer jag att kallas till ett möte, enligt läkaren. Han räknade upp en hel del åtgärder som behöver sättas in för att hjälpa mig vidare både för min psykiska och fysiska hälsa. Så jag hoppas verkligen att F-kassan lyssnar på detta.

Och man kan ju tycka att om de gjort det de skulle för flera år sen så hade jag nog inte kostat dem denna utredning plus det som nu eventuellt kommer längre fram. För de kunde ha hjälpt mig när jag inte hade så stora problem som jag har nu. Det hade de tjänat på men då sa de bara nej, nej och åter nej, hela tiden. För såna är de ju mot de flesta...

Fattigbloggen är nedlagd, den finns kvar att läsa men det kommer inte in nya inlägg och kommentarer, istället finns det nåt som heter Fattigsidan och som kommer att fortsätta i ungefär samma stil. Detta behövs verkligen. Det är många som har berättelser att dela med sig av eller frågor om hjälp. Eldsjälen Erling hjälper alla som han kan med att tolka lagar eller överklaga eller annat som behövs. :-) Tur att såna som han finns.

Det är dags att deklarera och i år har jag det blättans huset att rapportera om. Jag visste ju om det men ändå. Jag är så vansinnigt dålig på sånt där. Om jag bara orkade läsa igenom och bry mig om vad det stod i anvisningarna så kanske jag skulle fixa det lätt men så fort det gäller siffror så blir min hjärna totalt ointresserad. Om det inte gäller höga siffror på mitt konto för det är väldigt intressant... hehe. Men tyvärr händer det väldigt sällan. Att det kommer in massor då alltså. Lite kommer det ju in dock.

Dagarna ramlar på, örnarna växer och står i.

Mamma örn som ropar på pappa örn. Hon brukar göra det när hon vill bli avlöst. :-)
















Hela familjen. Mamma till höger som spanar och pappa till vänster som förmodligen tar en paus i städandet av boet. Han brukar oftast plocka och städa och se till att det blir ordning. Lite kiv bland barnen...


Kram!

Borde, skulle eller måste?

Tänk vad mycket det är som man borde göra. Som man skulle göra eller som man måste göra. Men som man inte gör. Eller som jag inte gör, kanske jag ska säga. När tröttheten är som värst så kan ett beslut angående om jag så bara ska putsa glasögonen eller ej vara jobbigt att ta.

Ja det kanske låter oerhört dumt men det är faktiskt sant.

Ansträngningen i och med utredningen och alla resor fram och tillbaka har gjort mig så slut att det blir till att genomlida dagarna tills jag förhoppningsvis blir piggare så småningom. När tröttheten är på besök så har lusten och gnistan packat ihop och rest bort tillsammans. Undrar var de är... och jag hoppas de kommer tillbaka hem snart.

Det dåliga samvetet gör sig påmint i och med att jag inte orkar aktivera varken mig eller Viktor. Han ritar, ser på teve och dvd. Kanske spelar nåt spel på datorn. Vi äter emellanåt och pratar och kanske busar lite. Kollar på örnarna förstås. Visserligen så klagar han inte men jag känner ändå den där gnagande känslan av att jag nog borde... eller skulle... Sånt som jag måste göra är ju att laga mat och ta hand om tvätt och sånt. Det är nätt och jämt jag orkar det. Nån lust att göra det har jag som sagt inte för tillfället.

Men igår plockade jag dock fram en kokbok som innehåller gröna rätter. Nu när jag märkt att grönsakerna blivit billigare så funderar jag på att kanske lära mig några vegetariska maträtter. Att ha som omväxling ibland. Det är lite trist med köttfärssås eller korvröra för ofta. Nog för att det är gott men... ändå. ;-)

Igår kläcktes det tredje ägget hos vår örnfamilj, det är nu tre små, söta, duniga, busiga örnungar i boet och jag och Viktor är saliga varje gång vi ser dem bli matade. Nu kanske vän av ordning undrar hur i hela friden man kan bli salig av sånt men det kan inte förklaras. Vi blir det bara. :-) Vi är båda väldigt förälskade i just örnar så vi följer den här familjen med spänning. Tyvärr har kameran krånglat lite, hoppas det ordnar sig så vi kan fortsätta titta.

Matning pågår.


Den minsta bäbisen syns knappt.




Kram från oss "örn-lovers"

:-)

Påsken äntligen slut

Ja så var äntligen den där fruktansvärt långa påskhelgen över för den här gången. Det är lite tjorvigt att hålla reda på konsums öppettider på alla dessa röda dagar. Men idag var det som vanligt igen.

Ju mer jag läser kommentarerna på Fattigbloggen desto mer förtvivlad blir jag. Det är ju rena skräckscenarier som berättas där. Av folk som blivit och fortfarande blir fruktansvärt kränkta och illa behandlade av socialen. Och ju mer jag får se av detta desto gladare är jag att mitt socialkontor inte håller på så. Nu vet jag ju inte hur alla socialsekreterarna beter sig men den som jag har gör det hon ska, det ska ärligt erkännas. Även om jag ibland kan bli lite sur på henne i alla fall. Jag tycker nog att alla kontor skulle gå efter samma regler, inte nåt godtyckligt som nån sur och bitter människa med halsbränna kommit på.

Saker som att komma på oanmält hembesök och räkna tandborstar (för att se om man har nån inneboende som kan försörja en så de kan neka en bidrag) förekommer tydligen på en del ställen. Eller om det är så att det finns en liten summa kvar på kontot från föregående månads bidrag så dras det av från kommande månads. Ungefär som att "har du en femtiolapp kvar så har du fått en för mycket". Och då får man en femtiolapp mindre nästa gång.

Det måste ju vara straffbart att göra så. Det man får är ju uträknat enligt normen plus de behov som finns. Inte ska de korvören som är kvar dras av mot nästa månads ersättning. Har aldrig hört maken till maktmissbruk.

Eller den kille som fick höra att han skulle låta bli att köpa kondomer (som de fick se att han gjort när de kollade hans utgifter) och ägna sin energi åt att söka jobb istället. De anser sig tydligen ha rätt att lägga sig i ens sexliv också...

Att fullständigt nagelfara folks kontoutdrag, begära kvitton på allt och göra livet så surt som möjligt för de som behöver hjälp är tydligen väldigt vanligt. Att medvetet betala ut ersättningarna så sent att folk får betalningspåminnelser är också vanligt. Nu finns det ju i och för sig ett datum som man måste skicka in sin ansökan varje månad. Senast den 20:e tror jag det är (åtminstone här), så att ansökan ska hinna bedömas innan månaden är slut. Skickar man in senare än så får man nog faktiskt stå ut med att man inte får några pengar förrän kanske nästa månads början.

Socialsekreterare har en makt som de inte bör använda på det viset. De ska utreda och räkna ut hur mycket man är berättigad. Min socialsekreterare sa vid ett tillfälle när jag var orolig att "vi lägger inget värde vid vad du köper för pengarna, är du berättigad den summan så är du och om du köper en tröja extra istället för att eventuellt köpa mat så lägger vi oss inte i det".

Jag hade nämligen hört att om man köpte "fel" saker så kunde de dra in ersättningen. Men sånt gjorde de inte, sa hon.

Men hon är nog rätt så ensam om att ha den inställningen efter vad jag läst. En del historier är som den värsta rysare. Och sen finns ju också de som alltid kommer in på bloggen och är styva i korken och tycker att socialbidragstagare är ett jävla pack och att de aldrig skulle kunna tänka sig att bo granne med en "så dålig människa" som har "ställt till det så för sig" och "alla har minsann råd att spara pengar, det gäller bara att planera bättre". Och att istället för att sitta och få "alla dessa pengar som andra betalat in i skatt" kan vi lyfta på våra arslen och ta ett jobb.

När man hör/läser sånt blir man ledsen. Även om jag vet att det finns massor med cyniska och elaka människor så är det tragiskt. Sen tänker de visst aldrig på att de själva också kan drabbas. Om de då kanske inte blir arbetslösa på stört så kan de bli sjuka. Och då kanske de mister arbetet ändå. De kan bli nekade sjukpenning, mista a-kassa, utförsäkras och det ena med det andra. De måste gå från hus och hem för ingen kan hjälpa dem att betala... Då står de där och kanske till slut måste gå till socialen ändå.

Lite ödmjukhet i vissa fall är inte fel.

För att tala om nåt roligare så har vi nu två små fina örnungar i boet. Det finns ytterligare ett ägg som vi väntar på ska kläckas men det kan ju vara nåt fel på ägget också så det inte blir nåt. Men tydligen så har just detta paret fött upp tre örnungar flera gånger tidigare.






















Här ser vi de två små grå dunbollarna. Det är lite suddig bild och det beror ju på att den är tagen från live- kameran.

Den lite större ungen blir väldigt sur när den mindre får mat och brukar hacka sitt syskon i huvudet så att han/hon faller omkull. :-(

Men jag minns de två örnungar som fanns i boet 2006... Den som var minst då, han lärde sig till slut att ta för sig och blev stor och fin. Han skrek alltid väldigt högt för att påkalla uppmärksamhet av sina föräldrar och fick på forumet smeknamnet Mr Peepers. Nu har han kanske fått sina vita fjädrar på huvudet som vuxna örnar. Det tar efter vad jag förstått 3-4 år innan de får det. Om han har klarat livhanken sen dess förstås, vilket jag hoppas.

Här är han. Mr Peepers, när han nyss lärt sig flyga. De hade en namngivning på forumet av de två örnarna och han fick namnet Sidney. Hans syster fick heta Victoria. :-)






Den här bilden hade jag som skrivbordsbild på datorn en lång tid. Jag älskade den där vackra örnpojken. :-) Nu kanske man kan undra hur man kan se skillnad på honor och hanar... jo det är så att hanarna är mindre än honorna.

Kram!

Nu har det hänt!

När jag var in och kollade örnboet nyss så var där en liten, liten unge. En liten ljusgrå dunboll tittade upp. Sen kom en av de vuxna örnarna och la sig ner och den lille kröp väl ihop inuti mammas eller pappas varma fjädrar. :-) Jag kunde inte se om det fanns ännu ett ägg som inte var kläckt, såg nåt vitt bredvid men det kunde ju vara äggskal.

Mysigt!

Jag har varit iväg och träffat den där sjukgymnasten och det var både trevligt och jobbigt på en gång. Jag fick svara på en massa frågor och sen fick jag göra små övningar för att kolla hur mycket jag orkar. Så nu har jag faktiskt lite träningsvärk. Bedrövligt att man är så klen för det jag skulle göra är i normala fall inte särskilt jobbigt.

En mycket trevlig man förresten den där sjukgymnasten... ehrm.... ;-) Jora så att...

Hur som helst. Nu är jag hemma sen en stund och har fått mig en kopp kaffe. När bussen passerade torget i Karlstad så kunde man se förberedelserna inför firandet av Färjestads SM-guld. Det var mycket folk på stan överhuvudtaget och en glad stämning. Träffade på en av damerna från Kupan vid busstationen, hon skulle till torget och fira. :-) Och jag måste säga att det hade varit roligt att vara där. Jag var på Sergels torg i Stockholm, för många år sen, när Sverige hade vunnit hockey-VM och det var en upplevelse som hette duga. Jösses vilken stämning och vad folk det var! Kul!


Bild på en hjälte. :-)

En guldsprejad Jörgen Jönsson. Lite ruskig ser han allt ut tycker jag... Han är ju i och för sig inte så vacker annars heller. ;-) Men han verkar ju vara en trevlig prick.


foto/Helena Dahlgren VF




En hjälte till; målvakten Jonas Gustavsson.









Foto från eurosport.se

Nu får vi leva på den här segern ett tag. Tills nästa gång elitserien börjar. :-)

Snart blir det örnbäbisar!

Snart kläcks det ägg lite här och var och på ett särskilt ställe i synnerhet. Det ser inte ut som om nåt har kläckts ännu men det är på gång. Jag gillar att se på hur örnarna tar hand om sina små dunbollar när de är kläckta. :-)


http://www.hancockwildlifechannel

Eftersom det är i Canada så är tidsskillnaden nio timmar. Så det är tidig morgon där just nu.

Så här såg det ut 2006.

Söta eller hur? :-)