För tre år sen var jag alltså på väg ut i ett stort äventyr. Vid den här tiden satt jag förmodligen på planet från London till Los Angeles, en resa på 10 timmar. Jag fattar inte att jag faktiskt satt i ett flygplan högt uppe i luften i 10 timmar. Helt otroligt. Klockan var halv fem den fredagsmorgonen (jo jag vågade åka trots att det var fredagen den 13) då jag satte mig i taxin på väg till flygplatsen och första etappen av resan. Flyget gick klockan 6 på morgonen. I och med tidsskillnaden så var det lite svårt att hela tiden räkna ut vad klockan var hemma och jag anlände i Los Angeles runt halv tre lokal tid. Så jag fick nästan en hel dag extra. Jag kunde ta igen min fredagseftermiddag som jag missat genom att sitta på flygplanet.
När jag klev ut från flygplatsen (efter att först ha blivit välkomnad till Los Angeles av en mycket trevlig färgad man som verkade jobba där för att hjälpa turister och andra med lite av varje) och möttes av ljumma vindar och såg palmer längs gatorna så stod jag där en stund och försökte ta in att jag faktiskt var där. Det var fredagen den 13 januari 2006 och jag var i Los Angeles. Efter allt köande, flygande och ännu mer köande i säkerhetskontroller och annat så var jag äntligen där.
Jag fick tag på en taxi och gav chauffören adressen. Men han hade aldrig hört talas om det hotell dit jag skulle så jag blev lite orolig. Det låg längs Ocean Avenue i Santa Monica så vi åkte dit och naturligtvis så fann vi hotellet. Hotellpersonalen som mötte oss när jag gick ur bilen grälade lite på chauffören för att han inte kände till ett hotell som funnits där i över 80 år! :-) Trafiken i Los Angeles var för övrigt det mest stressade jag varit med om. Jädrar vad folk körde fort.
The Georgian Hotel. Där höjdare som Charlie Chaplin och Greta Garbo bott nån gång för längesen. Och nu har ytterligare en riktig höjdare bott där... det vill säga jag. ;-)
Entrén med den stora verandan. Här ute satt jag en morgon och åt den mumsiga frukosten, men det var lite blåsigt så det gällde att hålla hårt i servetten och klämma ner bordsduken. Den lilla korgen med rostat bröd levde farligt vid några tillfällen. Vid det tillfället fick jag också se en filminspelning. Det vill säga det filmades en scen i en bil. Bilen drogs på ett stort flak liksom och kamerorna var längst fram.Sent varje eftermiddag (minns inte tiden) hade de nåt slags drinkstund, det fanns en bar i lobbyn. (Jag var aldrig med på den.) Det fanns ingen restaurang på hotellet, de serverade endast frukost och det var jag nöjd med. Det fanns så många andra ställen att köpa mat på så man led ingen nöd så att säga. Det bästa var ju att kunna äta frukost i lugn och ro varje morgon. Frukosten ingick i det hela så jag fick små kuponger som jag lämnade varje gång. Det var en superduperfrukost kan jag säga. :-) Inte amerikansk utan kontinental tror jag de kallade den. Nypressad juice, massor av frukt, fantastiskt gott kaffe och rostat bröd. Jag stod mig i flera timmar på detta.
Så här såg det ut inne i den lilla matsalen. Jag brukade sätta mig vid ett litet bord till vänster utanför bild.
Utsikten från mitt fönster var väl inte så märkvärdig precis men ändå...Då jag äntligen hade fått mitt rum och fick ta av mig skorna och mina svettiga kläder och hoppa i duschen kändes det toppen. Jag tog på mig den morgonrock som fanns i badrummet, också en lyxig sak som var helt underbar att ha på sig, och sen satt jag och bara lyssnade. Polissirener som lät precis som när man ser på film. Folk ute i hotellkorridoren som pratade engelska. Jag satt nog där och försökte fatta att jag nu var framme. Kollade minibaren och fann prislistan och hisnade. Nog för att jag visste att det var dyrt i minibaren men ändå. Jag tog en 7up och en miniburk med Pringles original och satt och mumsade i mig det. Det fanns ju sprit också såklart och även huvudvärkstabletter faktiskt. Men jag behövde ingetdera. :-) Kollade även vad det skulle kosta att ringa hem från hotelltelefonen eftersom min mobil inte funkade. Det var också väldigt dyrt men det fick väl gå. Men ringa skulle jag inte kunna göra då, det var ju mitt i natten hemma och jag ville ju inte skrämma upp folk i onödan. ;-)
Sen somnade jag klockan 8 på kvällen (då var klockan 5 på morgonen nästa dag hemma) för jag var så fruktansvärt trött att jag höll på att svimma. Jag orkade inte hålla mig uppe längre än så. Jag låg där i min stora säng och försökte se på den stora teven som var i ett stort skåp framför mig och kände att nej nu fick det bli natta. Vaknade mitt i natten av att jag kände mig väldigt konstig. Mådde illa och var lätt yr. Jetlag kanske? Jag vet inte. Fick sitta uppe en stund innan jag somnade om. Lyssnade på radio med go musik. Ingen dum start på min vecka i Santa Monica. :-)
Den här sängen var så härlig och jag sov väldigt gott i den.
Dagen därpå skulle jag ju på utställning så det gällde att vara utvilad. Fortsättning följer... :-)
