Inte så trevliga minnen

Läste om detta idag och åkte genast tillbaka drygt tio år i tiden.

http://www.vf.se/nyheter/karlstad/hemtjanstanstalld-slar-larm

Jag insåg när jag läste att inget har förändrats, till det bättre, sen jag jobbade i hemtjänsten i Karlstad kommun. Det är nu tio år sen jag blev sjuk. I tio år har jag kämpat mig tillbaka till ett något sånär drägligt liv och jag är ännu inte där. Jag har fortfarande en bra bit kvar.

Och inom hemtjänsten håller de fortfarande på och sliter ut folk utan att fatta det. Samma gamla visa fortfarande. Men för tio år sen så stod det inte så mycket om det i tidningarna för det var nog inte riktigt så illa men det var precis likadant med att man nog velat vara anonym om man skulle gått ut med det. Risken att få skit för det efteråt är alldeles för stor även om det ju inte borde vara så.

Jag kämpade för bättre arbetsledning, vi hade en chef som var totalt känslokall, men det blev för mycket för mig och jag orkade inte till slut. Jobbet i sig är så himla tufft och har man då en chef som skiter fullständigt i sina anställda så kan ju inte resultatet bli så bra.

Att chefen till kvinnan som uttalar sig i artikeln säger att hon aldrig tänker följa med ut och jobba en dag tycker jag påminner lite om den chef jag hade. Nu tror jag inte det är hon men om fler har samma inställning så drabbar det ju de anställda mycket hårt. Att inte ens anstränga sig för att förstå hur de anställda har det på jobbet är ju att skita i dem och hur de mår. Om det ska till en förändring så måste även cheferna vara inblandade och faktiskt förstå att det inte kan fortsätta så här. Men de verkar inte vilja förstå.

Om man sa nåt, hade åsikter och kritik eller tyckte nåt kunde ändras, så sa hon att "om det inte passar kan du söka dig ett annat jobb". Vi ville kanske inte ha ett annat jobb, vi ville ha ett jobb med drägliga villkor. Och även om jag kanske inte ville jobba kvar så kunde jag inte sluta på grund av att jag behövde försörja mig och min familj.

Vi ville ha en chef som kunde uppskatta det slit vi gjorde. Sånt kan göra att man faktiskt orkar med även om det är tufft. Nu hade vi ett stressigt arbete samtidigt som vi hade en chef som tyckte vi var otillräckliga eftersom pensionärerna ringde henne och beklagade sig att vi inte hann ens det vi skulle och att vi alltid var stressade. Hon tyckte också att vi kostade för mycket pengar. Nåt hon påminde oss om då och då.

Hon var också väldigt tydlig med att hon struntade helt i hur vi hade det privat bara vi kom till jobbet. Påpekade ständigt att det var hon som var chefen och att det var hon som bestämde. 

Eller som hon sa på en arbetsplatsträff. Att hon var så trött på alla dessa jävla pensionärer som ringde till henne och klagade hela tiden. Hon menade att detta var vårt fel. Att de klagade. Och det var inte första gången hon sa så. Ändå kunde hon, när hon hade sina bra stunder, faktiskt rekommendera oss att vi skulle säga till pensionärerna att de skulle ringa henne istället för att låta det gå ut över oss.  Vi skulle hänvisa till henne. Men när vi gjorde det så var inte det heller bra.

Jag pratade med hennes chef om hennes beteende, vilket jag nog skrivit om förut, och han menade att han aldrig sett den sidan av henne. Vilket ju var självklart, han var hennes chef och hon vågade väl inte bete sig så mot honom...

Att jobba i hemtjänsten är oerhört tufft. Det tar hårt både psykiskt och fysiskt men om man har en chef som bryr sig så klarar man mer och känner sig uppskattad. Jag vet eftersom jag haft andra chefer som faktiskt lyssnat och brytt sig. Och då går jobbet lättare.

Läste nånstans att det gjorts en undersökning om att det vi mest vill ha på jobbet är uppskattning av chefen. Lönen kom inte i första hand. Att kunna påverka sin arbetssituation är också viktigt.

Om jag var chef i hemtjänsten skulle jag ju veta precis hur det var att jobba där. Jag skulle också gå med i jobbet ibland för att på det viset låta pensionärerna se att jag faktiskt brydde mig om både dem och de anställda. Jag skulle hälsa på mina anställda ofta och uppmuntra dem, lyssna på dem och även ta med mig fikabröd. :-) Garanterat! Och jag skulle ta med mig deras åsikter högre upp till de där som absolut inte fattar vad det är frågan om och inte ge mig så lätt förrän de lyssnade. Så det så!

De flesta enhetschefer är före detta sjuksköterskor så de har ju nån gång jobbat i vården, en gång för längesen. Men kanske inte i hemtjänsten. Det är en viss skillnad.

Nu tänkte jag bjuda på en sång från Assasins Creed 2. Ett av Viktors favoritspel. Jag älskar musiken till spelet och lyssnar ofta på den. Denna sången är en av mina favoriter. Både sorglig och vacker. 

Ha det bra. Kram! 

Vi är människor - inga robotar

För några dagar sedan läste jag en artikel i NWT (Nya Wermlandstidningen) som handlade om hur vikariepoolen inom äldrevården (hemtjänsten bland annat) i Karlstad fungerade. Eller inte fungerade kanske jag ska säga. Den man som de intervjuade känner jag till mer än väl. Honom hade jag nämligen kontakt med själv när det var problem på min gamla arbetsplats (i hemtjänsten) och ville berätta ur en anställds synvinkel hur det faktiskt var.

Han lyssnade och förstod att det var så jag och de andra i gruppen uppfattade det hela men att han inte riktigt kände igen sig i den bilden. Hm... nej han levde inte i samma verklighet som vi. Så det blev inga förbättringar på jobbet. Alls. Trots att han vid ett tillfälle kontaktade mig och sa att nu skulle det bli så bra för de hade hyrt in konsulter som skulle jobba med oss. Vad blev det av det då? Inte ett dugg. Inget förbättrades. Det var nämligen inte gruppen det var fel på, det var chefen. Och henne brydde han sig alldeles för mycket om för att säga till eller kanske till och med flytta på.

Och när personalen som jobbar i vikariepoolen säger att det är problem och att det funkar dåligt så har de faktiskt en poäng med det för det är deras verklighet. Det är de som tvingas leva och jobba så. Och i och med det tuffa läget på arbetsmarknaden så säger man ju helst inte nej till att jobba även om villkoren är skit och det vet de som bestämmer reglerna och därför bryr de sig inte. Som den där chefen som jag hade sa så fort någon hade åsikter om nåt; "Om du inte gillar att jobba här kan du söka dig nån annanstans". Så bemötte hon all kritik.

Här är länken till artikeln i NWT

En insändare i samma ämne

Förmodligen så ser det så bra ut i skrivbordsversionen, det gör ju ofta det, men fungerar väldigt dåligt i praktiken. Vilket de som jobbar inom vården kunde sagt på en gång om de blivit tillfrågade, vilket de aldrig blir. Men det är endast fråga om att spara pengar. Vad de inte fattar är att det enda de åstadkommer är väldigt stressad personal och även väldigt stressade vårdtagare som naturligtvis är de som blir mest lidande i slutänden.

Tänk om det kunde vara ett krav på de som styr när det gäller äldreomsorgen, och för all del annan vård också, att de skulle gå ut och faktiskt delta i arbetet på plats. Minst en månad.

Nedmonteringen av äldrevården kom i början av 90-talet och tar visst aldrig slut. Och även om jag själv inte längre jobbar kvar så blir jag ändå precis lika förbannad som jag var då jag fanns med i eländet. Ska dessa tjänstemän aldrig lära sig att lyssna på personalen? Man behöver trygghet och ordning i sin tillvaro, inte detta eländiga kaos som det innebär att vänta på att få jobba, att ständigt vara tillgänglig, aldrig kunna planera sin tillvaro. Nu tror jag nog att tjänstemännen som kommit på detta system tror att det fungerar som det står i deras papper att det ska göra medan verkligheten är en helt annan. Det brukar ju vara så.

De behöver en rejäl dos av verkligheten så kanske de fattar nåt sen. Förhoppningsvis.

För att lätta upp stämningen efter denna lite dystra utläggning så...



Ha det bra! Kram!