Läste om detta idag och åkte genast tillbaka drygt tio år i tiden.
http://www.vf.se/nyheter/karlstad/hemtjanstanstalld-slar-larm
Jag insåg när jag läste att inget har förändrats, till det bättre, sen jag jobbade i hemtjänsten i Karlstad kommun. Det är nu tio år sen jag blev sjuk. I tio år har jag kämpat mig tillbaka till ett något sånär drägligt liv och jag är ännu inte där. Jag har fortfarande en bra bit kvar.
Och inom hemtjänsten håller de fortfarande på och sliter ut folk utan att fatta det. Samma gamla visa fortfarande. Men för tio år sen så stod det inte så mycket om det i tidningarna för det var nog inte riktigt så illa men det var precis likadant med att man nog velat vara anonym om man skulle gått ut med det. Risken att få skit för det efteråt är alldeles för stor även om det ju inte borde vara så.
Jag kämpade för bättre arbetsledning, vi hade en chef som var totalt känslokall, men det blev för mycket för mig och jag orkade inte till slut. Jobbet i sig är så himla tufft och har man då en chef som skiter fullständigt i sina anställda så kan ju inte resultatet bli så bra.
Att chefen till kvinnan som uttalar sig i artikeln säger att hon aldrig tänker följa med ut och jobba en dag tycker jag påminner lite om den chef jag hade. Nu tror jag inte det är hon men om fler har samma inställning så drabbar det ju de anställda mycket hårt. Att inte ens anstränga sig för att förstå hur de anställda har det på jobbet är ju att skita i dem och hur de mår. Om det ska till en förändring så måste även cheferna vara inblandade och faktiskt förstå att det inte kan fortsätta så här. Men de verkar inte vilja förstå.
Om man sa nåt, hade åsikter och kritik eller tyckte nåt kunde ändras, så sa hon att "om det inte passar kan du söka dig ett annat jobb". Vi ville kanske inte ha ett annat jobb, vi ville ha ett jobb med drägliga villkor. Och även om jag kanske inte ville jobba kvar så kunde jag inte sluta på grund av att jag behövde försörja mig och min familj.
Vi ville ha en chef som kunde uppskatta det slit vi gjorde. Sånt kan göra att man faktiskt orkar med även om det är tufft. Nu hade vi ett stressigt arbete samtidigt som vi hade en chef som tyckte vi var otillräckliga eftersom pensionärerna ringde henne och beklagade sig att vi inte hann ens det vi skulle och att vi alltid var stressade. Hon tyckte också att vi kostade för mycket pengar. Nåt hon påminde oss om då och då.
Hon var också väldigt tydlig med att hon struntade helt i hur vi hade det privat bara vi kom till jobbet. Påpekade ständigt att det var hon som var chefen och att det var hon som bestämde.
Eller som hon sa på en arbetsplatsträff. Att hon var så trött på alla dessa jävla pensionärer som ringde till henne och klagade hela tiden. Hon menade att detta var vårt fel. Att de klagade. Och det var inte första gången hon sa så. Ändå kunde hon, när hon hade sina bra stunder, faktiskt rekommendera oss att vi skulle säga till pensionärerna att de skulle ringa henne istället för att låta det gå ut över oss. Vi skulle hänvisa till henne. Men när vi gjorde det så var inte det heller bra.
Jag pratade med hennes chef om hennes beteende, vilket jag nog skrivit om förut, och han menade att han aldrig sett den sidan av henne. Vilket ju var självklart, han var hennes chef och hon vågade väl inte bete sig så mot honom...
Att jobba i hemtjänsten är oerhört tufft. Det tar hårt både psykiskt och fysiskt men om man har en chef som bryr sig så klarar man mer och känner sig uppskattad. Jag vet eftersom jag haft andra chefer som faktiskt lyssnat och brytt sig. Och då går jobbet lättare.
Läste nånstans att det gjorts en undersökning om att det vi mest vill ha på jobbet är uppskattning av chefen. Lönen kom inte i första hand. Att kunna påverka sin arbetssituation är också viktigt.
Om jag var chef i hemtjänsten skulle jag ju veta precis hur det var att jobba där. Jag skulle också gå med i jobbet ibland för att på det viset låta pensionärerna se att jag faktiskt brydde mig om både dem och de anställda. Jag skulle hälsa på mina anställda ofta och uppmuntra dem, lyssna på dem och även ta med mig fikabröd. :-) Garanterat! Och jag skulle ta med mig deras åsikter högre upp till de där som absolut inte fattar vad det är frågan om och inte ge mig så lätt förrän de lyssnade. Så det så!
De flesta enhetschefer är före detta sjuksköterskor så de har ju nån gång jobbat i vården, en gång för längesen. Men kanske inte i hemtjänsten. Det är en viss skillnad.
Nu tänkte jag bjuda på en sång från Assasins Creed 2. Ett av Viktors favoritspel. Jag älskar musiken till spelet och lyssnar ofta på den. Denna sången är en av mina favoriter. Både sorglig och vacker.
Ha det bra. Kram!
Skogen
Visar inlägg med etikett stress. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stress. Visa alla inlägg
lördag 15 februari 2014
tisdag 3 september 2013
Viktors fiende och en stressad arbetslös
"Sommaren är min värsta fiende. Det kommer inte att bli bra förrän den är död".
Hårda ord sagda av en väldigt svettig kille när han precis var hemkommen från stan tidigare idag. Otur för Viktor att sommaren bestämt sig för att hänga i ett tag till även om det är september. ;-) Han lider verkligen av värme. Och inne i bussen kan det bli rätt varmt också.
Skolstarten gick över förväntan faktiskt. Bussresorna är väl inte så roliga men än så länge är det inte alltför mycket gnäll. Under första riktiga skolveckan fick eleverna en så kallad "thinkpad". Den är som en liten mini-laptop och behändig att frakta. Denna ska de dra på varje dag fram och tillbaka nämligen. Det är ett arbetsverktyg för dem som de alltid ska ha tillgängligt.
Viktor var mycket nöjd både med lärare och klasskompisar. Och hittills har han inte sagt nåt negativt om undervisningen heller. Tvärtom. :-) Hoppas att det varar.
De är indelade i små grupper med cirka 8 elever i varje och det innebär ju en ganska lugn miljö. De har två lärare (på dessa 8) som är deras mentorer. Allt är väl strukturerat och eleverna får bra information innan de ska göra saker. Känns väldigt bra. Men så är det ju anpassat för Aspergare också.
Själv har jag fullt upp med att hänga i och "sköta mig". Jo det är ju så. Har inte hört nåt från AF än men hon skrev upp mig på en väntelista som jag inte minns vad det heter nu. Där man kan få extra hjälp eller hur hon nu sa. Varför kan jag aldrig komma ihåg nåt? Ibland blir jag orolig för jag är så disträ men jag tror att jag är stressad helt enkelt.
Det är jäkligt stressigt att vara en arbetslös med funktionshinder. När jag var som sjukast (för några år sen) så tänkte jag aldrig på att jag skulle kunna jobba alls. Då ville jag bara vara ifred och ta det lugnt. Men även det var stressigt eftersom jag ju egentligen inte ansågs vara sjuk utan frisk. När man ska behöva bevisa sin sjukdom så måste man ju alltid ta fram det sjuka och då försvinner ju också det friska man har. Det har jag sagt förut tror jag men det tål att sägas igen. Ingen blir friskare av att bli ifrågasatt och tvingas överbevisa sin sjukdom. Snarare tvärtom eftersom det tar hårt på självkänslan och man blir ännu mer deppig.
Apropå att vara stressad och disträ... För ett tag sen stod jag och skulle fälla ihop strykbordet och helt plötsligt hade jag glömt hur man gjorde. Jaha, tänkte jag, då får jag väl stå här och vänta tills jag minns då. Och efter några sekunder så kom jag ihåg och kunde fälla ihop det och ställa in. Men nog blev jag förvånad när jag faktiskt inte kom ihåg hur man gjorde!
Saknar förra hösten. Då var jag fortfarande kvar på praktiken och kände mig trygg och lugn med det. Om jag hade vetat att det skulle bli så här när jag slutade så hade jag nog inte gått med på det. För nog trodde jag att min handledare på AF hade något annat på gång för mig istället. Endera ny praktikplats eller utbildning. Nog för att jag hade kunnat gå den där kursen som jag skrev om i juni men... det var inget för mig. Det handlade endast om såna jobb som jag verkligen inte ska ha. Stressiga jobb.
Jag har ju fortfarande kontakt med Carina. Vi har ju både bok och utställning att prata om fortfarande. Som tur är. :-) Och nya utställningar också. Och det blir ju i samband med Skapande Kraft.
Nej nu ska jag nog ha mig en kopp te.
En aning höstfärg bland det gröna...
Ha det gôtt! Kram!
Hårda ord sagda av en väldigt svettig kille när han precis var hemkommen från stan tidigare idag. Otur för Viktor att sommaren bestämt sig för att hänga i ett tag till även om det är september. ;-) Han lider verkligen av värme. Och inne i bussen kan det bli rätt varmt också.
Skolstarten gick över förväntan faktiskt. Bussresorna är väl inte så roliga men än så länge är det inte alltför mycket gnäll. Under första riktiga skolveckan fick eleverna en så kallad "thinkpad". Den är som en liten mini-laptop och behändig att frakta. Denna ska de dra på varje dag fram och tillbaka nämligen. Det är ett arbetsverktyg för dem som de alltid ska ha tillgängligt.
Viktor var mycket nöjd både med lärare och klasskompisar. Och hittills har han inte sagt nåt negativt om undervisningen heller. Tvärtom. :-) Hoppas att det varar.
De är indelade i små grupper med cirka 8 elever i varje och det innebär ju en ganska lugn miljö. De har två lärare (på dessa 8) som är deras mentorer. Allt är väl strukturerat och eleverna får bra information innan de ska göra saker. Känns väldigt bra. Men så är det ju anpassat för Aspergare också.
Själv har jag fullt upp med att hänga i och "sköta mig". Jo det är ju så. Har inte hört nåt från AF än men hon skrev upp mig på en väntelista som jag inte minns vad det heter nu. Där man kan få extra hjälp eller hur hon nu sa. Varför kan jag aldrig komma ihåg nåt? Ibland blir jag orolig för jag är så disträ men jag tror att jag är stressad helt enkelt.
Det är jäkligt stressigt att vara en arbetslös med funktionshinder. När jag var som sjukast (för några år sen) så tänkte jag aldrig på att jag skulle kunna jobba alls. Då ville jag bara vara ifred och ta det lugnt. Men även det var stressigt eftersom jag ju egentligen inte ansågs vara sjuk utan frisk. När man ska behöva bevisa sin sjukdom så måste man ju alltid ta fram det sjuka och då försvinner ju också det friska man har. Det har jag sagt förut tror jag men det tål att sägas igen. Ingen blir friskare av att bli ifrågasatt och tvingas överbevisa sin sjukdom. Snarare tvärtom eftersom det tar hårt på självkänslan och man blir ännu mer deppig.
Apropå att vara stressad och disträ... För ett tag sen stod jag och skulle fälla ihop strykbordet och helt plötsligt hade jag glömt hur man gjorde. Jaha, tänkte jag, då får jag väl stå här och vänta tills jag minns då. Och efter några sekunder så kom jag ihåg och kunde fälla ihop det och ställa in. Men nog blev jag förvånad när jag faktiskt inte kom ihåg hur man gjorde!
Saknar förra hösten. Då var jag fortfarande kvar på praktiken och kände mig trygg och lugn med det. Om jag hade vetat att det skulle bli så här när jag slutade så hade jag nog inte gått med på det. För nog trodde jag att min handledare på AF hade något annat på gång för mig istället. Endera ny praktikplats eller utbildning. Nog för att jag hade kunnat gå den där kursen som jag skrev om i juni men... det var inget för mig. Det handlade endast om såna jobb som jag verkligen inte ska ha. Stressiga jobb.
Jag har ju fortfarande kontakt med Carina. Vi har ju både bok och utställning att prata om fortfarande. Som tur är. :-) Och nya utställningar också. Och det blir ju i samband med Skapande Kraft.
Nej nu ska jag nog ha mig en kopp te.
Ha det gôtt! Kram!
onsdag 21 augusti 2013
Skolstart med bussåkning, självpepp och en undran från språkpolisen
Idag börjar Viktor gymnasiet.
Han har haft lätt panik i flera dagar nu, och gnölande bett om att få slippa gå i skolan, men inte så mycket för själva skolan tror jag utan för bussåkningen. När han var liten så älskade han att åka buss. Nu - inte så värst. Det är ju en vanesak och jag tror inte han ska behöva gå upp i ottan för att åka iväg. Vi får väl se. Det trista är ju att det tar en stund att åka. Runt 50 minuter ungefär. Och samma när han ska hem. Det kan ju kännas som slöseri med tid. Idag får han dock skjuts av sin pappa eftersom det är en kort dag, 10-12, och allra första dagen. Imorgon kanske han får börja med åkandet. Busskort skulle de visst också få idag. Värmlandskortet.
Min förhoppning är att vi ska kunna flytta tillbaka till stan snarast. Det finns ju i stort sett inga praktikplatser i den här kommunen, enligt AF, så jag har ju förhoppningsvis bättre möjligheter om jag bor i stan. Och då har jag som strävan att eventuellt få tag på en bostad i närheten av Viktors skola.
Det är jobbigt att hålla sig igång. Varje vardag går jag upp tidigt och fixar med allt som jag gjorde när jag hade praktik. Och det är bara för att inte komma ur form. Måste hålla mig redo för praktik/jobb.
Jag frågade på AF om man får hjälp till reseersättning om man får praktikplats i Karlstad och visst, till en viss del men man får betala 600 själv. Varje månad antar jag för det var ju det jag frågade om. Och det finns ju inte en chans att det går när man lever på försörjningsstöd.
Jag vet att jag behöver mer utbildning för att ha en möjlighet till jobb. Om jag får nåt ens då.
Det är inte så lätt alla gånger att hålla ångan uppe. Ibland vill man liksom skita i allt för man orkar inte. Nu ska ingen bli orolig för att jag håller på att flippa ur, för det gör jag inte, men jag har stunder då det känns rätt hopplöst. Jag kommer över de stunderna med hjälp av lite självpepp. :-) Kommer ihåg saker som jag gjort och som uppskattats och så... Det brukar hjälpa.
Hörde på nyheterna att Försäkringskassan räknar med att sjuktalet kommer att stiga under 2014. Och att det är mest psykisk ohälsa bakom dessa siffror. Orsaken var mest stress. DUH! (för att använda ett engelskt ord) Såklart det är psykisk ohälsa som ökar! Folk lever under ständig press och stress numer. Alla orkar inte det. Och vem som helst kan drabbas. Vem. Som. Helst.
För att tala om nåt helt annat... Jag som är en sån språkpolis har börjat märka att folk inte längre skriver "man" i sina texter. I flera tidningstexter har jag läst ordet "en". Mitt eget exempel "Tänk att en aldrig kan få vinna pengar" eller "Om en ska säga sanningen till folk så får en försöka vara ärlig men ändå snäll". Relevanta meningsexempel för min del... :-)
Som dialektalt ord är det ju helt okej men jag tycker nog inte att det är det i tidningstexter eller texter som finns på nätet och är skrivna av journalister eller liknande. Jag minns inte nu var jag sett detta, jag läser många nättidningar och texter, men jag vet att när jag läste det senast så var det inte i en värmländsk tidning. Jag har sett det på fler ställen.
På engelska används ordet "you" eller "one". "and you wonder if..." Och "and one wonder if..."
Men jag ser sällan att ordet "one" används. Mer i den brittiska engelskan kanske. Jag är inte helt säker.
På svenska blir det "och man undrar om..." och "och en undrar om..."
Som sagt; språkpolisen undrar också. Ifall det är en ny regel som jag missat. Att vi nu ska skriva "en" istället för "man".
Nån som vet? :-)
Ha en bra dag. Kram!
Och som vanligt varje augusti (favorit i repris) så lägger jag in Månsken i augusti med Lena Philipson. Och månbilderna är fantastiska. Älskar månen! :-)
Han har haft lätt panik i flera dagar nu, och gnölande bett om att få slippa gå i skolan, men inte så mycket för själva skolan tror jag utan för bussåkningen. När han var liten så älskade han att åka buss. Nu - inte så värst. Det är ju en vanesak och jag tror inte han ska behöva gå upp i ottan för att åka iväg. Vi får väl se. Det trista är ju att det tar en stund att åka. Runt 50 minuter ungefär. Och samma när han ska hem. Det kan ju kännas som slöseri med tid. Idag får han dock skjuts av sin pappa eftersom det är en kort dag, 10-12, och allra första dagen. Imorgon kanske han får börja med åkandet. Busskort skulle de visst också få idag. Värmlandskortet.
Min förhoppning är att vi ska kunna flytta tillbaka till stan snarast. Det finns ju i stort sett inga praktikplatser i den här kommunen, enligt AF, så jag har ju förhoppningsvis bättre möjligheter om jag bor i stan. Och då har jag som strävan att eventuellt få tag på en bostad i närheten av Viktors skola.
Det är jobbigt att hålla sig igång. Varje vardag går jag upp tidigt och fixar med allt som jag gjorde när jag hade praktik. Och det är bara för att inte komma ur form. Måste hålla mig redo för praktik/jobb.
Jag frågade på AF om man får hjälp till reseersättning om man får praktikplats i Karlstad och visst, till en viss del men man får betala 600 själv. Varje månad antar jag för det var ju det jag frågade om. Och det finns ju inte en chans att det går när man lever på försörjningsstöd.
Jag vet att jag behöver mer utbildning för att ha en möjlighet till jobb. Om jag får nåt ens då.
Det är inte så lätt alla gånger att hålla ångan uppe. Ibland vill man liksom skita i allt för man orkar inte. Nu ska ingen bli orolig för att jag håller på att flippa ur, för det gör jag inte, men jag har stunder då det känns rätt hopplöst. Jag kommer över de stunderna med hjälp av lite självpepp. :-) Kommer ihåg saker som jag gjort och som uppskattats och så... Det brukar hjälpa.
Hörde på nyheterna att Försäkringskassan räknar med att sjuktalet kommer att stiga under 2014. Och att det är mest psykisk ohälsa bakom dessa siffror. Orsaken var mest stress. DUH! (för att använda ett engelskt ord) Såklart det är psykisk ohälsa som ökar! Folk lever under ständig press och stress numer. Alla orkar inte det. Och vem som helst kan drabbas. Vem. Som. Helst.
För att tala om nåt helt annat... Jag som är en sån språkpolis har börjat märka att folk inte längre skriver "man" i sina texter. I flera tidningstexter har jag läst ordet "en". Mitt eget exempel "Tänk att en aldrig kan få vinna pengar" eller "Om en ska säga sanningen till folk så får en försöka vara ärlig men ändå snäll". Relevanta meningsexempel för min del... :-)
Som dialektalt ord är det ju helt okej men jag tycker nog inte att det är det i tidningstexter eller texter som finns på nätet och är skrivna av journalister eller liknande. Jag minns inte nu var jag sett detta, jag läser många nättidningar och texter, men jag vet att när jag läste det senast så var det inte i en värmländsk tidning. Jag har sett det på fler ställen.
På engelska används ordet "you" eller "one". "and you wonder if..." Och "and one wonder if..."
Men jag ser sällan att ordet "one" används. Mer i den brittiska engelskan kanske. Jag är inte helt säker.
På svenska blir det "och man undrar om..." och "och en undrar om..."
Som sagt; språkpolisen undrar också. Ifall det är en ny regel som jag missat. Att vi nu ska skriva "en" istället för "man".
Nån som vet? :-)
Ha en bra dag. Kram!
Och som vanligt varje augusti (favorit i repris) så lägger jag in Månsken i augusti med Lena Philipson. Och månbilderna är fantastiska. Älskar månen! :-)
måndag 16 juli 2012
Något att tänka på i semestertider
Sitter vid frukostbordet och läste just denna artikel.
Om semester, krav och förväntningar...
Jag tror många känner igen sig och jag är en av dem. Det är så lätt att vilja för mycket. Grejen är att orka varva ner och strunta i att vara duktig och effektiv hela tiden. Nu för tiden orkar jag ju inte så värst mycket heller och det kan ju leda till ännu mer frustration än tidigare.
Ska verkligen tänka på detta idag och strunta i att jag måste vara duktig och aktiverad. :-) Inte få dåligt samvete för att jag håller mig i stillhet.
Kram!
Om semester, krav och förväntningar...
Jag tror många känner igen sig och jag är en av dem. Det är så lätt att vilja för mycket. Grejen är att orka varva ner och strunta i att vara duktig och effektiv hela tiden. Nu för tiden orkar jag ju inte så värst mycket heller och det kan ju leda till ännu mer frustration än tidigare.
Ska verkligen tänka på detta idag och strunta i att jag måste vara duktig och aktiverad. :-) Inte få dåligt samvete för att jag håller mig i stillhet.
Kram!
måndag 16 april 2012
Ny vecka - nya vedermödor
Ibland behöver man tid för att koppla bort precis allt runt omkring och omge sig med en bubbla av lugn och ro. Där inget jobbigt finns för ett tag. Där kan man bara vara, stänga ute allt som gör att man blir stressad och sånt som stör och förstör det lugn som man så väl behöver.
Under helgen gjorde jag så. Jag bodde i min lugna bubbla och hade det fridfullt. Det enda jag gjorde under helgen var att äta mat, diska lite och se på en hel säsong Grey's Anatomy. Tillbringade alltså helgen på Seattle Grace Hospital med både McDreamy och McSteamy, för de som vet vad jag menar... ;-)
Det var så skönt att för ett tag glömma bort allt det där som stressar. De där kraven som alltid finns.
Stress på det mentala planet. Det är just sån stress som tar energi. Det är mot sån stress man använder den där bubblan. I alla fall gör jag det. Och det behövs.
När jag blir trött mentalt så tappar jag sugen och orkar inte göra nåt även om kroppen kanske är ovanligt pigg. Och oftast blir det tvärtom, när kroppen värker och jag har ont i huvet så brukar jag försöka göra en massa saker. I alla fall vill jag mer då. Varför kan det inte vara bättre balanserat? Man undrar ju.
Men jag kämpar vidare, jag måste. :-) Och jag vill tillägga att min mentala stress hade inget med praktiken att göra, den funkar lika bra som förut. Blev förresten intervjuad av en mycket trevlig journalist, i torsdags, som skriver för Kyrknytt. Och nej det var inte därför jag blev stressad heller. ;-) Kanske det låter lite fisförnämt (och det får ni inte tro att jag är) men jag har börjat vänja mig så smått vid intervjuer. Artikeln med intervjun kommer i julinumret enligt vad jag förstår. De är ute i god tid.
Ha det gôtt! Kram!
Under helgen gjorde jag så. Jag bodde i min lugna bubbla och hade det fridfullt. Det enda jag gjorde under helgen var att äta mat, diska lite och se på en hel säsong Grey's Anatomy. Tillbringade alltså helgen på Seattle Grace Hospital med både McDreamy och McSteamy, för de som vet vad jag menar... ;-)
Det var så skönt att för ett tag glömma bort allt det där som stressar. De där kraven som alltid finns.
Stress på det mentala planet. Det är just sån stress som tar energi. Det är mot sån stress man använder den där bubblan. I alla fall gör jag det. Och det behövs.
När jag blir trött mentalt så tappar jag sugen och orkar inte göra nåt även om kroppen kanske är ovanligt pigg. Och oftast blir det tvärtom, när kroppen värker och jag har ont i huvet så brukar jag försöka göra en massa saker. I alla fall vill jag mer då. Varför kan det inte vara bättre balanserat? Man undrar ju.
Men jag kämpar vidare, jag måste. :-) Och jag vill tillägga att min mentala stress hade inget med praktiken att göra, den funkar lika bra som förut. Blev förresten intervjuad av en mycket trevlig journalist, i torsdags, som skriver för Kyrknytt. Och nej det var inte därför jag blev stressad heller. ;-) Kanske det låter lite fisförnämt (och det får ni inte tro att jag är) men jag har börjat vänja mig så smått vid intervjuer. Artikeln med intervjun kommer i julinumret enligt vad jag förstår. De är ute i god tid.
Ha det gôtt! Kram!
onsdag 22 december 2010
Nu är det inte långt kvar till julafton.
Det är -22 grader ute och +20 inne. Jag längtar efter när det är +30 ute och +20 inne. :-) Men det lär dröja. Jag blev förresten ledig idag för Carina skulle vabba (vård av barn) så hon tyckte jag kunde få ledigt. Och samtalet med min coach blev per telefon. Busstidtabellen har ändrats och de har dragit in den bussen som jag åkte hem med tidigare när jag var på samtal med henne. Så det hade blivit stressigt om jag skulle varit iväg imorse. Men det var ju bra när det gick att lösa ändå. Och jag var glad att slippa ut i kylan.
Jag kommer att få ha henne kvar som coach och hon går från årsskiftet över i ett annat projekt och då följer jag med henne dit. Tills vidare i alla fall. Vi får väl se hur det blir. Men det löser sig nog.
Igår bakade jag pepparkakor och det doftar fortfarande sådär julaktigt gott i lägenheten sen dess. :-) Nu har vi en hel stor burk med kakor. Jag skippade kristyren i år. Den brukar aldrig bli riktigt bra, endera blir den för lös eller för hård. Så nu får det räcka med själva kakorna.
Denna är från förra året. :-)
Varje gång jag hör den senaste Idol-vinnaren Jay Smith sjunga låten från finalen så får jag alltid en annan låt i huvet på nåt konstigt vis. Den påminner mig liksom om den här...
Amy Diamond - It can only get better
Den är också en mycket bättre låt tycker jag. Sorgsen men fin. Nog för att Jay Smith har en härlig rockig röst men låten som heter "Dreaming people" är rätt trist. Han kan så mycket bättre. Jag har inte sett på ett enda avsnitt av Idol men jag lyssnar på RIX och där kör de ju Idoldeltagarnas låtar till förbannelse, om man nu ska vara lite gnällig. Och de har även varit i studion och spelat live. Vilket även Amy Diamond varit för den delen.
Ta det nu lugnt så här på sluttampen fram till julafton, stressa inte. Skinkan smakar inte lika bra om man är jäktad. Den fastnar lättare i halsen. Och om man stressar halvt ihjäl sig så kanske man somnar ifrån allt i ett hörn medan resten av familjen ser på Kalle Anka... :-) Och det är ju inte så kul, man vill ju vara med och se på tjuren Ferdinand. Eller... ;-)
Och även om man, som jag, lever på försörjningsstöd, så behövs det ju faktiskt inte så mycket för att få lite julstämning. Man behöver ju inte äta så man blir fyrkantig. Det är ju inte maten och julklapparna som är viktigast - det är sällskapet. :-) Och i och med att jag sa det önskar jag att alla som vill det har någon att dela julen med.
Kram!
Jag kommer att få ha henne kvar som coach och hon går från årsskiftet över i ett annat projekt och då följer jag med henne dit. Tills vidare i alla fall. Vi får väl se hur det blir. Men det löser sig nog.
Igår bakade jag pepparkakor och det doftar fortfarande sådär julaktigt gott i lägenheten sen dess. :-) Nu har vi en hel stor burk med kakor. Jag skippade kristyren i år. Den brukar aldrig bli riktigt bra, endera blir den för lös eller för hård. Så nu får det räcka med själva kakorna.
Denna är från förra året. :-)Varje gång jag hör den senaste Idol-vinnaren Jay Smith sjunga låten från finalen så får jag alltid en annan låt i huvet på nåt konstigt vis. Den påminner mig liksom om den här...
Amy Diamond - It can only get better
Den är också en mycket bättre låt tycker jag. Sorgsen men fin. Nog för att Jay Smith har en härlig rockig röst men låten som heter "Dreaming people" är rätt trist. Han kan så mycket bättre. Jag har inte sett på ett enda avsnitt av Idol men jag lyssnar på RIX och där kör de ju Idoldeltagarnas låtar till förbannelse, om man nu ska vara lite gnällig. Och de har även varit i studion och spelat live. Vilket även Amy Diamond varit för den delen.
Ta det nu lugnt så här på sluttampen fram till julafton, stressa inte. Skinkan smakar inte lika bra om man är jäktad. Den fastnar lättare i halsen. Och om man stressar halvt ihjäl sig så kanske man somnar ifrån allt i ett hörn medan resten av familjen ser på Kalle Anka... :-) Och det är ju inte så kul, man vill ju vara med och se på tjuren Ferdinand. Eller... ;-)
Och även om man, som jag, lever på försörjningsstöd, så behövs det ju faktiskt inte så mycket för att få lite julstämning. Man behöver ju inte äta så man blir fyrkantig. Det är ju inte maten och julklapparna som är viktigast - det är sällskapet. :-) Och i och med att jag sa det önskar jag att alla som vill det har någon att dela julen med.
Kram!
fredag 29 januari 2010
Känner mig duktig idag...
Idag har det varit fullt upp. Det är inte ofta det är det. Men idag har det varit den ena saken efter den andra så jag blev lite stressad i morse när jag började tänka på det.
MEN.
Jag lyckades ta det lugnt, intalade mig att jag inte fick stressa för då går allt åt skogen. Och det spelar ingen roll vad jag ska göra. Det räcker med att jag vet att jag ska till tvättstugan och handla på konsum samma dag så blir jag stressad. Jag kan inte begripa varför det är så. För det är ju så dumt.
Och trots att jag varit så äckligt trött varje morgon och mina fötter och ben värkt så har jag i alla fall tagit min skogspromenad tre morgnar av fem. Inte dåligt. Det känns skönt att veta att jag åtminstone klarat av den och fått lite frisk luft och motion om det skulle vara så att jag inte orkar nåt mer den dan.
Istället för att flippa ur så tänkte jag att nu ska jag ta en sak i taget och det får ta den tid det tar. Strunt samma om jag inte blir klar förrän sent i eftermiddag eller ikväll. Och när jag tänker på det viset så går allt så mycket lättare. Och det är ju rätt självklart men ibland måste man säga det till sig själv för att få in det i (trög)hôvvet.
Jag tog min promenad imorse (hörde bl. a. ännu en ivrig talgoxe kvittra energiskt i skogen, de är inte så många än som satt igång) och det var jobbigt på slutet men när jag fått vila en stund efter så kändes det rätt okej. Jag gick ner i tvättstugan och la i maskinerna. Det är ju ett evigt rännande när man är i tvättstugan men det gick bra. Tog det lugnt. Sen åt jag lite. Gick och handlade och hann ut i ytterligare ett ärende innan Viktor kom hem och det var semmeldags. :-)
Och såna dagar som idag måste jag lägga på minnet i och med att jag vet att det går att fixa om man bara tar det väldigt lugnt. Gör jag inte det så blir det ingenting av nåt. Men nu är jag väldigt trött och kroppen värker. Och det är ju inte så konstigt.
Många som är hemma länge (sjukskrivna och/eller arbetslösa) brukar ofta tillåta sig själva att vara uppe sent och sova länge. Men jag försöker att inte vända på rutinerna. Nu hjälper det ju till att Viktor är här varannan vecka och vi går upp sju på morgnarna men även när han inte är hemma så försöker jag ändå lägga mig respektive gå upp vid samma tid. För att få en slags kontinuitet i det hela. Det känns bättre tycker jag. Men på helgen sover jag längre. Detta innebär att även jag kan känna mig mer som de som jobbar. Även om jag inte har ett jobb så går jag upp och har morgonrutiner precis som när man har ett jobb. Nu tar det lite längre tid för mig i och med att jag är så stel och trött och har värk men ändå. Det känns rätt bra att ha dessa rutiner. Inte för att jag vill verka präktig och så men det känns bättre att ha de här rutinerna om och/eller när jag måste ut på nån slags arbetsträning. Då är det inte så mycket man behöver ändra på liksom. Jag gillar att vara förberedd. :-)
Det är fredag och samma dilemma som vanligt: Vad ska vi se på för film när vi har fredagsmys?
Hm... nåja det löser sig väl. :-) Det finns ju värre saker att oroa sig över om man nu vill oroa sig för nåt. Bara jag får chips så är jag nöjd.
Apropå chips... sorgliga nyheter för de som är intresserade. Chipssorten "Roasted Garlic" från Estrella kommer aldrig mer att tillverkas för de sålde inte nog bra. :-( Eftersom man bör undersöka de riktigt viktiga sakerna i tillvaron (ehrm) så mailade jag till Estrella för att få veta var de tagit vägen. De har ju nämligen försvunnit från affärerna och jag har letat och letat sen i somras. Och då fick jag svaret att de sålde för dåligt. De godaste chips jag nånsin ätit! Jag fattar inte hur det kunde gå till. Men det kanske är så att de mest vanliga är vad folk alltid lägger ner i kundvagnen. Dill och gräslök och grillchips och sånt. Prövade Sourcream och dill förra fredagen men jag tyckte inte de var goda.
Saknar mina favoriter... :-(
Ha en bra fredag med eller utan chips! Kram!
MEN.
Jag lyckades ta det lugnt, intalade mig att jag inte fick stressa för då går allt åt skogen. Och det spelar ingen roll vad jag ska göra. Det räcker med att jag vet att jag ska till tvättstugan och handla på konsum samma dag så blir jag stressad. Jag kan inte begripa varför det är så. För det är ju så dumt.
Och trots att jag varit så äckligt trött varje morgon och mina fötter och ben värkt så har jag i alla fall tagit min skogspromenad tre morgnar av fem. Inte dåligt. Det känns skönt att veta att jag åtminstone klarat av den och fått lite frisk luft och motion om det skulle vara så att jag inte orkar nåt mer den dan.
Istället för att flippa ur så tänkte jag att nu ska jag ta en sak i taget och det får ta den tid det tar. Strunt samma om jag inte blir klar förrän sent i eftermiddag eller ikväll. Och när jag tänker på det viset så går allt så mycket lättare. Och det är ju rätt självklart men ibland måste man säga det till sig själv för att få in det i (trög)hôvvet.
Jag tog min promenad imorse (hörde bl. a. ännu en ivrig talgoxe kvittra energiskt i skogen, de är inte så många än som satt igång) och det var jobbigt på slutet men när jag fått vila en stund efter så kändes det rätt okej. Jag gick ner i tvättstugan och la i maskinerna. Det är ju ett evigt rännande när man är i tvättstugan men det gick bra. Tog det lugnt. Sen åt jag lite. Gick och handlade och hann ut i ytterligare ett ärende innan Viktor kom hem och det var semmeldags. :-)
Och såna dagar som idag måste jag lägga på minnet i och med att jag vet att det går att fixa om man bara tar det väldigt lugnt. Gör jag inte det så blir det ingenting av nåt. Men nu är jag väldigt trött och kroppen värker. Och det är ju inte så konstigt.
Många som är hemma länge (sjukskrivna och/eller arbetslösa) brukar ofta tillåta sig själva att vara uppe sent och sova länge. Men jag försöker att inte vända på rutinerna. Nu hjälper det ju till att Viktor är här varannan vecka och vi går upp sju på morgnarna men även när han inte är hemma så försöker jag ändå lägga mig respektive gå upp vid samma tid. För att få en slags kontinuitet i det hela. Det känns bättre tycker jag. Men på helgen sover jag längre. Detta innebär att även jag kan känna mig mer som de som jobbar. Även om jag inte har ett jobb så går jag upp och har morgonrutiner precis som när man har ett jobb. Nu tar det lite längre tid för mig i och med att jag är så stel och trött och har värk men ändå. Det känns rätt bra att ha dessa rutiner. Inte för att jag vill verka präktig och så men det känns bättre att ha de här rutinerna om och/eller när jag måste ut på nån slags arbetsträning. Då är det inte så mycket man behöver ändra på liksom. Jag gillar att vara förberedd. :-)
Det är fredag och samma dilemma som vanligt: Vad ska vi se på för film när vi har fredagsmys?
Hm... nåja det löser sig väl. :-) Det finns ju värre saker att oroa sig över om man nu vill oroa sig för nåt. Bara jag får chips så är jag nöjd.
Apropå chips... sorgliga nyheter för de som är intresserade. Chipssorten "Roasted Garlic" från Estrella kommer aldrig mer att tillverkas för de sålde inte nog bra. :-( Eftersom man bör undersöka de riktigt viktiga sakerna i tillvaron (ehrm) så mailade jag till Estrella för att få veta var de tagit vägen. De har ju nämligen försvunnit från affärerna och jag har letat och letat sen i somras. Och då fick jag svaret att de sålde för dåligt. De godaste chips jag nånsin ätit! Jag fattar inte hur det kunde gå till. Men det kanske är så att de mest vanliga är vad folk alltid lägger ner i kundvagnen. Dill och gräslök och grillchips och sånt. Prövade Sourcream och dill förra fredagen men jag tyckte inte de var goda.
Saknar mina favoriter... :-(
Ha en bra fredag med eller utan chips! Kram!
måndag 18 maj 2009
Man får va gla att en ä som en ä, när en inte ble som en ska...
Ja den rubriken hänger ihop med en sång jag hört sjungas av Stefan o Krister. :-) Kom att tänka på den bara sådär...
Jag har funderat mycket på detta med hur min självbild ser ut. Bilden av mig som person. Och vad jag identifierar mig med. Eller identifierar mig som kanske jag ska säga. Kom att tänka på det häromdagen då jag undrade varför jag alltid velat verka så pigg och frisk jämt när jag är både trött och sjuk... och att detta alltid ställt till problem.
Nu har jag ju bättre perioder och sämre perioder och under de bättre perioderna så är det inte lika svårt att delta i tillvaron och vara mer "med" s.a.s. Då behöver jag ju inte hålla skenet uppe för då behövs inget sken att hålla upp. Det svåra är ju när jag får mina sämre perioder... då jag ändå vill fortsätta som jag alltid gjort men inte orkar.
När jag var på utredningen hos Arbetslivsresurs så frågade mig sjukgymnasten om någon någonsin utrett varifrån mina problem kommer. Det var faktiskt första gången någon ställt den frågan. Alla stirrar sig blinda på de symtom jag har, och försöker ta fram förslag att bota dem och det är ju bra i och för sig, men de glömmer att reda ut orsaken till dem.
Under 2005 fick jag (via min arbetsgivare) kontakt med nåt som heter Personal Support där det jobbar helt underbara människor som ville hjälpa mig på alla sätt och vis. Det var bara det att just den sortens hjälp var jag inte redo för då. Och är fortfarande inte. De skulle hjälpa mig att finna ett nytt jobb utifrån mina intressen och kunskaper plus då min arbetskapacitet förstås. Men eftersom jag aldrig fick någon hjälp eller rehabilitering av nåt slag (mer än Feldenkrais sjukgymnastik under några veckor) så var jag ju fortfarande i samma stressade, deprimerade stadium som när jag först sjukskrevs. Och jag visste ju inte vad jag ville eller orkade göra i och med att jag egentligen inte fått nog med lugn och ro att ta reda på det. Jag fick inte chansen och tillåtelsen till att vara sjuk och därigenom ingen tid att läka. Istället stressades jag av att jag skulle komma tillbaka ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt.
Att ta reda på orsaken till mina problem var tydligen inte aktuellt alls. Bara sopa allting under mattan. Plåstra om lite och låta vara. Min mamma sällskapade en längre tid med en man som ständigt lagade sin bil med plastic padding trots att det behövde både svetsas och annat, ungefär så tycker jag att jag blivit behandlad. Jag har blivit lagad med plastic padding och sånt håller ju inte så länge. Om man nu ska jämföra sig med en bil då... ;-)
Varje gång vi hade möte, under min tidigare sjukskrivning, med chef, F-kassan med flera, försökte jag hela tiden ge sken av att jag var på bättringsvägen, engagerad i att finna ett nytt jobb, socialt redo för att komma tillbaka till vad det vara månde, angelägen om att visa god vilja.
När det egentligen var tvärtom. För när jag kom hem föll jag ihop i en liten hög och var dålig i flera dagar efteråt. Fullkomligt utmattad. Det tog enormt mycket kraft av mig att hålla skenet uppe och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag gjorde så här. Jag visade dem en bild av mig som de ville se, som de förväntade sig. Inte hur jag egentligen mådde för det kunde jag inte erkänna för mig själv ens. Jag ville vara duktig flicka och inte visa mig svag. Och så har det nog alltid varit för mig.
Det kan förstås bero på inställningen till sjukdomar och sjuka. Andras i allmänhet och min egen i synnerhet. Och särskilt sjukdomar som inte syns på utsidan. För det syntes ju inte att jag hade värk och att jag faktiskt var sjuk. Därför kunde jag väl heller inte vara det utan kanske jag inbillade mig allt bara? Inbillningsjuk. Det var nog det hela. Och det var ju också den outtalade (men dock så kännbara) inställningen hos de jag mötte inom vården. Det var nog bara för mig att skärpa till mig och bita ihop. Och ju mer jag bet ihop och försökte skärpa till mig desto sämre mådde jag.
Man kan mycket väl hålla skenet uppe en kort stund men det håller inte i längden.
Att jag skulle kunna få en sjukdom av det slaget fanns inte ens i min tankevärld innan jag blev sjukskriven. Det var nåt som drabbade andra, inte mig. Jag var ju stark och frisk. Det var ju också detta som gjorde att jag drabbades extra hårt och då även psykiskt eftersom min självbild totalförstördes. Jag gick inte runt och hånade andra, som en del gör helt öppet nu för tiden, men innerst inne såg jag nog en del svagheter med att drabbas av just en "osynlig" sjukdom... Det var därför jag inte trodde på mig själv, på min egen kropp när den talade om för mig att jag faktiskt inte mådde bra alls.
Säkert är det många andra som drabbats likadant. Som till att börja med inte vill se symtomen, som inte vill erkänna att det nog är dags att kanske trappa ner, gå till en läkare, sjukskriva sig ett tag. Som bara fortsätter och fortsätter ändå för i deras självbild finns en person som orkar saker, som inte mesar sig och lägger sig ner och ger upp.
Men att ge upp är det mest vettiga i det läget. Tyvärr så tvingas man ge upp förr eller senare i alla fall för varken kropp eller själ orkar fortsätta på det viset. Och då är man så dålig att det tar dubbelt så lång tid om man ska orka komma igen. Om man ens gör det nånsin. En del gör ju inte det. För dem har problemen blivit kroniska eftersom det fått fortgå alltför länge. Och nu talar jag om just sjukdomar som är svåra att diagnostisera, sjukdomar som inte syns utåt men som känns desto mer.
Det är ju där många är i dag. Kroniska sjukdomar av det "osynliga slaget" som inte blir godkända av F-kassan mycket på grund av att de inte är helt accepterade i allmänhetens ögon. Syns det inte så finns det inte. Som så många psykiskt sjuka får (och alltid fått) uppleva.
Den stora frågan är ju; hur ser min självbild ut? Kan jag ändra den? Vill jag ändra den? Det är ju där kärnan ligger. För att vilja ändra sin självbild så måste man ju sänka kraven på sig själv. Om det nu är problemet. För det mesta så drabbas oftast personer med höga krav på sig själva av just fibromyalgi och liknande sjukdomar.
Ingen människa är perfekt. Och ingen kan eller ska vara det även om många vill detta. Den perfekta människan finns inte.
Att folk alltid sett ner på sjuka, det vet vi ju, men nu har detta blivit mycket värre. Det är verkligen djungelns lag därute och de som inte orkar kan gå och sätta sig i nåt hörn och självdö. Och gärna där de inte är i vägen för de som rusar fram som ångvältar och tror sig vara odödliga och oersättliga. Det finns, trots alla rapporter och artiklar i teve och tidningar, fortfarande folk som tror att de aldrig kan bli drabbade. Som tror att de aldrig kan bli sjuka eller arbetslösa.
Jag har sagt det förut och det kan nog aldrig sägas nog mycket; ödmjukhet är på sin plats. Och respekt för andra människor.
Ha en bra dag!
Kram!
Jag har funderat mycket på detta med hur min självbild ser ut. Bilden av mig som person. Och vad jag identifierar mig med. Eller identifierar mig som kanske jag ska säga. Kom att tänka på det häromdagen då jag undrade varför jag alltid velat verka så pigg och frisk jämt när jag är både trött och sjuk... och att detta alltid ställt till problem.
Nu har jag ju bättre perioder och sämre perioder och under de bättre perioderna så är det inte lika svårt att delta i tillvaron och vara mer "med" s.a.s. Då behöver jag ju inte hålla skenet uppe för då behövs inget sken att hålla upp. Det svåra är ju när jag får mina sämre perioder... då jag ändå vill fortsätta som jag alltid gjort men inte orkar.
När jag var på utredningen hos Arbetslivsresurs så frågade mig sjukgymnasten om någon någonsin utrett varifrån mina problem kommer. Det var faktiskt första gången någon ställt den frågan. Alla stirrar sig blinda på de symtom jag har, och försöker ta fram förslag att bota dem och det är ju bra i och för sig, men de glömmer att reda ut orsaken till dem.
Under 2005 fick jag (via min arbetsgivare) kontakt med nåt som heter Personal Support där det jobbar helt underbara människor som ville hjälpa mig på alla sätt och vis. Det var bara det att just den sortens hjälp var jag inte redo för då. Och är fortfarande inte. De skulle hjälpa mig att finna ett nytt jobb utifrån mina intressen och kunskaper plus då min arbetskapacitet förstås. Men eftersom jag aldrig fick någon hjälp eller rehabilitering av nåt slag (mer än Feldenkrais sjukgymnastik under några veckor) så var jag ju fortfarande i samma stressade, deprimerade stadium som när jag först sjukskrevs. Och jag visste ju inte vad jag ville eller orkade göra i och med att jag egentligen inte fått nog med lugn och ro att ta reda på det. Jag fick inte chansen och tillåtelsen till att vara sjuk och därigenom ingen tid att läka. Istället stressades jag av att jag skulle komma tillbaka ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt.
Att ta reda på orsaken till mina problem var tydligen inte aktuellt alls. Bara sopa allting under mattan. Plåstra om lite och låta vara. Min mamma sällskapade en längre tid med en man som ständigt lagade sin bil med plastic padding trots att det behövde både svetsas och annat, ungefär så tycker jag att jag blivit behandlad. Jag har blivit lagad med plastic padding och sånt håller ju inte så länge. Om man nu ska jämföra sig med en bil då... ;-)
Varje gång vi hade möte, under min tidigare sjukskrivning, med chef, F-kassan med flera, försökte jag hela tiden ge sken av att jag var på bättringsvägen, engagerad i att finna ett nytt jobb, socialt redo för att komma tillbaka till vad det vara månde, angelägen om att visa god vilja.
När det egentligen var tvärtom. För när jag kom hem föll jag ihop i en liten hög och var dålig i flera dagar efteråt. Fullkomligt utmattad. Det tog enormt mycket kraft av mig att hålla skenet uppe och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag gjorde så här. Jag visade dem en bild av mig som de ville se, som de förväntade sig. Inte hur jag egentligen mådde för det kunde jag inte erkänna för mig själv ens. Jag ville vara duktig flicka och inte visa mig svag. Och så har det nog alltid varit för mig.
Det kan förstås bero på inställningen till sjukdomar och sjuka. Andras i allmänhet och min egen i synnerhet. Och särskilt sjukdomar som inte syns på utsidan. För det syntes ju inte att jag hade värk och att jag faktiskt var sjuk. Därför kunde jag väl heller inte vara det utan kanske jag inbillade mig allt bara? Inbillningsjuk. Det var nog det hela. Och det var ju också den outtalade (men dock så kännbara) inställningen hos de jag mötte inom vården. Det var nog bara för mig att skärpa till mig och bita ihop. Och ju mer jag bet ihop och försökte skärpa till mig desto sämre mådde jag.
Man kan mycket väl hålla skenet uppe en kort stund men det håller inte i längden.
Att jag skulle kunna få en sjukdom av det slaget fanns inte ens i min tankevärld innan jag blev sjukskriven. Det var nåt som drabbade andra, inte mig. Jag var ju stark och frisk. Det var ju också detta som gjorde att jag drabbades extra hårt och då även psykiskt eftersom min självbild totalförstördes. Jag gick inte runt och hånade andra, som en del gör helt öppet nu för tiden, men innerst inne såg jag nog en del svagheter med att drabbas av just en "osynlig" sjukdom... Det var därför jag inte trodde på mig själv, på min egen kropp när den talade om för mig att jag faktiskt inte mådde bra alls.
Säkert är det många andra som drabbats likadant. Som till att börja med inte vill se symtomen, som inte vill erkänna att det nog är dags att kanske trappa ner, gå till en läkare, sjukskriva sig ett tag. Som bara fortsätter och fortsätter ändå för i deras självbild finns en person som orkar saker, som inte mesar sig och lägger sig ner och ger upp.
Men att ge upp är det mest vettiga i det läget. Tyvärr så tvingas man ge upp förr eller senare i alla fall för varken kropp eller själ orkar fortsätta på det viset. Och då är man så dålig att det tar dubbelt så lång tid om man ska orka komma igen. Om man ens gör det nånsin. En del gör ju inte det. För dem har problemen blivit kroniska eftersom det fått fortgå alltför länge. Och nu talar jag om just sjukdomar som är svåra att diagnostisera, sjukdomar som inte syns utåt men som känns desto mer.
Det är ju där många är i dag. Kroniska sjukdomar av det "osynliga slaget" som inte blir godkända av F-kassan mycket på grund av att de inte är helt accepterade i allmänhetens ögon. Syns det inte så finns det inte. Som så många psykiskt sjuka får (och alltid fått) uppleva.
Den stora frågan är ju; hur ser min självbild ut? Kan jag ändra den? Vill jag ändra den? Det är ju där kärnan ligger. För att vilja ändra sin självbild så måste man ju sänka kraven på sig själv. Om det nu är problemet. För det mesta så drabbas oftast personer med höga krav på sig själva av just fibromyalgi och liknande sjukdomar.
Ingen människa är perfekt. Och ingen kan eller ska vara det även om många vill detta. Den perfekta människan finns inte.
Att folk alltid sett ner på sjuka, det vet vi ju, men nu har detta blivit mycket värre. Det är verkligen djungelns lag därute och de som inte orkar kan gå och sätta sig i nåt hörn och självdö. Och gärna där de inte är i vägen för de som rusar fram som ångvältar och tror sig vara odödliga och oersättliga. Det finns, trots alla rapporter och artiklar i teve och tidningar, fortfarande folk som tror att de aldrig kan bli drabbade. Som tror att de aldrig kan bli sjuka eller arbetslösa.
Jag har sagt det förut och det kan nog aldrig sägas nog mycket; ödmjukhet är på sin plats. Och respekt för andra människor.
Ha en bra dag!Kram!
torsdag 9 oktober 2008
Stresshantering
Det där med stress är en märklig sak. För precis när man tror att man lugnat sig och inte stressar som man gjorde förr så kommer, i alla fall jag, på mig själv att jag stressar så jag blir alldeles andfådd. Hur kommer detta sig? Efter 15 aktiva år inom hemtjänsten kanske det helt enkelt är svårt att ändra sig. Det känns ständigt som om någon jagar mig genom tillvaron.
Men jag behöver ju inte stressa så varför känner jag mig då stressad? Jag får heller inte stressa för det kan faktiskt göra mig jättesjuk.
När jag tog min sedvanliga promenad förut så drabbades jag av stressyndrom. Jag kände det som om all världens tyngder låg på mig, det blev jobbigt att andas och jag hade alldeles för högt tempo när jag gick. Jag fick dra ner ordentligt på takten annars hade jag inte orkat gå alls. Jag hade som ett kaos i huvudet och en slags oro och tyngdkänsla i hela kroppen som gjorde det väldigt svårt att röra mig. Och jag började känna mig svettig utan anledning. Då förstod jag att näe nu måste jag ta det lugnt. Jag trodde nämligen att jag skulle bli tvungen att vända och gå hem igen, så dålig kände jag mig. Även om jag inte kommit särskilt långt. Och jag ska heller inte se på en sån sak som ett misslyckande eftersom promenaden är viktig oavsett längd.
Men när jag drog ner på tempot och andades lugnare och faktiskt insåg att jag inte var tvungen att gå hela turen, jag kunde ju vända om det kändes jobbigt, så gick det genast mycket lättare. För vad hade jag för anledning att stressa? Att gå den här promenaden på morgonen ska ju vara mitt sätt att koppla av, att njuta av luft och natur. Det har nu blivit min rutin varje dag. Nåt som jag gör helt enkelt. Men denna rutin får inte bli en tvingande sådan utan ska vara högst frivillig. Den måste ge mig en känsla av att bli glad och nöjd, inte stressad och tvingad. Och då menar jag inre tvång. Nästan som en mani.
Jag måste inte ta mig runt min "bana" på minsta möjliga tid, jag kan ta den tid som behövs. Ingen väntar på mig, ingen står med ett stoppur utanför porten och kollar om jag kommer hem senare än vanligt. Det började förresten redan innan själva promenaden imorse. Jag kom upp lite senare än de andra dagarna, ja jag lyssnade lite extra på Rix Morronzoo... Så när jag kom iväg så kände jag mig lite försenad. Utan anledning egentligen. För vad spelade det för roll?
Som sagt; vissa rutiner är oftast bra att ha men om de på nåt vis blir bindande och man har en osynlig stämpelklocka på väggen som man måste hålla sig till, då blir det inte längre roligt. Att man känner ett behov av att ta en promenad eller en joggingtur är inte fel men det ska inte vara nåt som känns tvunget att göra av någon annan anledning än just känslan av att man gjort sig själv en tjänst. För det man tvingar sig att göra utifrån stress och press brukar inte resultera i att man mår bra alls. Trots att det från början var tänkt så.
Jag lyckades gå hela vägen runt precis som jag gjort nu de senaste dagarna. I ett mycket lugnare tempo än vanligt men jag behövde inte ge upp. Jag klarade det med hjälp av att jag hanterade min stress. Om någon hade sagt till mig förra året vid den här tiden att jag skulle gå långa promenader i stort sett varje morgon skulle jag aldrig trott det. För jag orkade knappt gå ut till postlådan vissa dagar, vilket inte var så många meter.
Efter snart fem år med värk och trötthet så kämpar jag fortfarande dagligen med att lära mig leva med min fibromyalgi. Under de här åren har väldigt få personer trott på mina problem vilket också kan ha betytt att jag själv förnekat dem och sett ner på mig själv. Jag har haft nån enstaka bra dag och då har jag direkt tvivlat på mig själv. Kanske jag inte var så sjuk som jag sa, kanske jag ändå kunde jobba som vanligt... och så vidare. Så möjligheten för mig att acceptera min sjukdom har haft mycket att göra med hur andra, och inflytelserika, personer har sett på det. I synnerhet vissa läkare och naturligtvis också F-kassan.
När man har fibromyalgi så kan man aldrig lita på sin kropp. Inom några minuter kan man hamna i sjukdomstillstånd som känns som influensa utan att man har influensa. Från en timme till en annan kan jag känna mig så sjuk att jag måste ta en tablett och lägga mig. Jag kanske får ligga hela eftermiddagen för att som genom ett trollslag strax innan sängdags må som vanligt igen. Så har jag en bra dag så ska jag njuta av den, inte tvivla på mig själv och tro att jag är frisk och har ljugit både för mig själv och andra. För jag vet ju att sjukdomen finns där hela tiden. Den är en ständig kompanjon som följer mig överallt. Jag minns inte längre hur det känns att inte ha ont i kroppen, att vara pigg och frisk.
Däremot har jag fått lära mig att vissa dagar bör jag inte göra så mycket utan vila medan jag andra dagar kan göra mer. Man får anpassa sig. Nåt annat kan man inte göra.
(Bilden är lånad från tillberga.nu)
Men jag behöver ju inte stressa så varför känner jag mig då stressad? Jag får heller inte stressa för det kan faktiskt göra mig jättesjuk.
När jag tog min sedvanliga promenad förut så drabbades jag av stressyndrom. Jag kände det som om all världens tyngder låg på mig, det blev jobbigt att andas och jag hade alldeles för högt tempo när jag gick. Jag fick dra ner ordentligt på takten annars hade jag inte orkat gå alls. Jag hade som ett kaos i huvudet och en slags oro och tyngdkänsla i hela kroppen som gjorde det väldigt svårt att röra mig. Och jag började känna mig svettig utan anledning. Då förstod jag att näe nu måste jag ta det lugnt. Jag trodde nämligen att jag skulle bli tvungen att vända och gå hem igen, så dålig kände jag mig. Även om jag inte kommit särskilt långt. Och jag ska heller inte se på en sån sak som ett misslyckande eftersom promenaden är viktig oavsett längd.
Men när jag drog ner på tempot och andades lugnare och faktiskt insåg att jag inte var tvungen att gå hela turen, jag kunde ju vända om det kändes jobbigt, så gick det genast mycket lättare. För vad hade jag för anledning att stressa? Att gå den här promenaden på morgonen ska ju vara mitt sätt att koppla av, att njuta av luft och natur. Det har nu blivit min rutin varje dag. Nåt som jag gör helt enkelt. Men denna rutin får inte bli en tvingande sådan utan ska vara högst frivillig. Den måste ge mig en känsla av att bli glad och nöjd, inte stressad och tvingad. Och då menar jag inre tvång. Nästan som en mani.
Jag måste inte ta mig runt min "bana" på minsta möjliga tid, jag kan ta den tid som behövs. Ingen väntar på mig, ingen står med ett stoppur utanför porten och kollar om jag kommer hem senare än vanligt. Det började förresten redan innan själva promenaden imorse. Jag kom upp lite senare än de andra dagarna, ja jag lyssnade lite extra på Rix Morronzoo... Så när jag kom iväg så kände jag mig lite försenad. Utan anledning egentligen. För vad spelade det för roll?
Som sagt; vissa rutiner är oftast bra att ha men om de på nåt vis blir bindande och man har en osynlig stämpelklocka på väggen som man måste hålla sig till, då blir det inte längre roligt. Att man känner ett behov av att ta en promenad eller en joggingtur är inte fel men det ska inte vara nåt som känns tvunget att göra av någon annan anledning än just känslan av att man gjort sig själv en tjänst. För det man tvingar sig att göra utifrån stress och press brukar inte resultera i att man mår bra alls. Trots att det från början var tänkt så.
Jag lyckades gå hela vägen runt precis som jag gjort nu de senaste dagarna. I ett mycket lugnare tempo än vanligt men jag behövde inte ge upp. Jag klarade det med hjälp av att jag hanterade min stress. Om någon hade sagt till mig förra året vid den här tiden att jag skulle gå långa promenader i stort sett varje morgon skulle jag aldrig trott det. För jag orkade knappt gå ut till postlådan vissa dagar, vilket inte var så många meter.
Efter snart fem år med värk och trötthet så kämpar jag fortfarande dagligen med att lära mig leva med min fibromyalgi. Under de här åren har väldigt få personer trott på mina problem vilket också kan ha betytt att jag själv förnekat dem och sett ner på mig själv. Jag har haft nån enstaka bra dag och då har jag direkt tvivlat på mig själv. Kanske jag inte var så sjuk som jag sa, kanske jag ändå kunde jobba som vanligt... och så vidare. Så möjligheten för mig att acceptera min sjukdom har haft mycket att göra med hur andra, och inflytelserika, personer har sett på det. I synnerhet vissa läkare och naturligtvis också F-kassan.
När man har fibromyalgi så kan man aldrig lita på sin kropp. Inom några minuter kan man hamna i sjukdomstillstånd som känns som influensa utan att man har influensa. Från en timme till en annan kan jag känna mig så sjuk att jag måste ta en tablett och lägga mig. Jag kanske får ligga hela eftermiddagen för att som genom ett trollslag strax innan sängdags må som vanligt igen. Så har jag en bra dag så ska jag njuta av den, inte tvivla på mig själv och tro att jag är frisk och har ljugit både för mig själv och andra. För jag vet ju att sjukdomen finns där hela tiden. Den är en ständig kompanjon som följer mig överallt. Jag minns inte längre hur det känns att inte ha ont i kroppen, att vara pigg och frisk.
Däremot har jag fått lära mig att vissa dagar bör jag inte göra så mycket utan vila medan jag andra dagar kan göra mer. Man får anpassa sig. Nåt annat kan man inte göra.
(Bilden är lånad från tillberga.nu)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)