Invigningsjippo på jobbet!

Tiden går så fort, jag är hemma rätt sent på eftermiddagarna och då är det en massa andra grejer som måste göras. Inköp av mat, matlagning och disk och förberedelser inför nästa dag. Bland annat...

Idag hade vi invigning av min arbetsplats; Svenska Migrationscentret i Forshaga. Stort jippo med kommunalråd och landshövding och allt. :-) Jag var inte med och minglade men fick ändå träffa bekanta och även obekanta som fann vägen in till mitt rum där jag höll till och jobbade istället för att mingla.

Fick besök på mitt kontor av självaste landshövding Kenneth Johansson, en mycket sympatisk man. Även kommunalrådet Angelica Rage hälsade på inne hos mig. Sen hade jag ett varmt möte med min före detta socialsekreterare som är så glad för min skull. Hon sa att hon skulle sakna alla mina personliga brev eller lappar, bland annat med smilies, som ofta följde med när jag skickade in ansökan. Hon brukade bli glad av dem sa hon. Är man en bra socialsekreterare, som hon är, så är det nog inte så himla lätt att jobba med det de gör. Alla konstiga regler de måste följa. Vi har haft en bra relation hon och jag även om vi liksom började i fel ände med att hon (första gången vi hade kontakt) nekade mig ersättning för en månad en gång för längesen. Men det rättade till sig med tiden mellan oss.

Folk från socialen och arbetsförmedlingen var inbjudna och media var också där. Jag lyckades hålla mig undan både fotografer och journalister. :-)

Lugnet före stormen. :-)

(Märkte nyss att versionen av bloggen man kan läsa via telefon har mycket luft mellan fotona. Ledsen för det... vet inte varför det blir så. )

Landshövdingen inledde det hela med ett tal.

Här knyts bandet ihop (istället för att klippas av) inför samarbetet mellan kommunen, arbetsförmedlingen och Svenska Migrationscentret.

Längst till vänster där framme står vår platschef Tomas, sen är det landshövdingen Kenneth Johansson, Angelica Rage, chefen för AF i Forshaga (minns ej hans namn tyvärr) och en kille som heter Martin om jag minns rätt. Jag har så svårt ibland för att komma ihåg folks namn och vad de har för uppgift. Han verkade vara en av de ansvariga för samarbetet och att det blev av. 

Angelica Rage lämnade över en fin blomma.

Efter allt prat bjöds det på snittar och dryck.

Även om jag inte deltog energiskt i minglande och pratande med folk så var jag väldigt trött när jag åkte hem idag. Men det var på det hela taget en väldigt lyckad invigning. :-) Och för att förtydliga; bilderna är mina, tagna med telefonen. Jag vet inte när detta hamnar på nyheterna, i tidningar och teve. Så jag kanske är först. Hehe...





Och en annan så totalt fantastisk sak händer imorgon.... jag får nämligen min första LÖN! Min första lön på tio år! :-) Det är nåt att fira. Men det blir nog som vanligt, fredagsmys med Viktor. Bästa sättet att fira på. ;-)


Ha det gôtt! Kram!

Ofattbart men sant och glädjande! (Varning för långt inlägg)

Det var ett tag sen sist. Och jag har stora nyheter. Mina närmaste vet ju redan men nu gör jag det mer officiellt liksom. Har inte riktigt vågat tro på det och än känns det overkligt.

Jag har fått en anställning! Jag har fått jobb! Jag börjar jobba den 1 april, det vill säga nästa vecka. Och nej det är inget aprilskämt. ;-) Det är en utvecklingsanställning som senare övergår i en trygghetsanställning. 

Anledningen till att jag inte skrivit nåt om det förrän nu beror nog mest på att jag inte ville äventyra själva äktheten i det. Som att ifall jag skrev om det eller sa det högt för många gånger så visade det sig att det bara varit en dröm eller så.

Vad är det för slags jobb då som jag äntligen fått? Jo det är hos Svenska Migrationscentret som nu öppnar kontor i flera kommuner runtom i landet.Bland annat då i Forshaga som är min kommun.

Här finns en länk som handlar om just detta.

Och här är ett pressmeddelande med lite detaljer. 

(Tillägg den 28/3 - om länkarna av nån anledning inte funkar så finns också en Facebooksida. ) ;-)

Sen jag fick veta att jag skulle få en anställning har jag sakta börjat förstå att detta är vägen tillbaka till frihet. Till ett nytt liv. Ja det låter väldigt dramatiskt men det är sant. När jag blev sjuk 2004 trodde jag först inte att jag skulle behöva kämpa så för att få hjälp. Jag fick heller ingen hjälp, blev ju bara intalad att jag snart skulle bli frisk, att det inte var så farligt.

Men jag blev ju inte frisk för det. Snarare tvärtom. Så mina förhoppningar om att kunna arbeta kom inte förrän jag på min praktik på pastorsexpeditionen hade kommit upp i 30 timmar i veckan och kände att jag orkade det. Men det var ju bara för ett par år sen.

Många gånger har jag ju tänkt tanken att jag aldrig mer skulle kunna jobba. Trodde aldrig jag skulle få en sån här chans.

Men nu är jag där. :-)

Lite orolig är jag dock eftersom jag så fort blir trött om det blir för mycket omkring mig. Och jag är anställd på heltid, vilket jag aldrig varit nånsin förr. Jo när jag gjorde praktik i samband med min undersköterskeutbildning, all praktik är oftast på heltid, men det var längesen. Känns som en hel evighet sen och det var det också, nämligen 1991. :-)

Så nu håller jag på, så här veckan innan, och ordnar och planerar hur jag ska lägga upp min tillvaro framöver med ett jobb som kräver min tid åtta timmar om dagen och så får jag lägga till bussresorna på det. Det är så mycket som jag behöver förbereda och försöker ta en sak i taget i lugn och ro.

Viktor är förberedd också. På att jag inte kommer vara hemma lika mycket. Att han kommer hem före mig varje dag och att jag åker hemifrån förmodligen innan han ens gått upp på morgonen. Så visst blir det skillnad men denna skillnad är vår frihet.

Känslan av frihet är enormt viktig. Att slippa skicka in papper till socialen varje månad och bli granskad och få så himla lite att leva på. Att Viktor från och med nu kan få behålla sitt studiebidrag själv eftersom det inte kommer att räknas in som hushållets inkomst. Pengarna är ju hans men enligt socialen är de hushållets och räknades in i normen. Vi var ju tvungna att använda dem till mat.

Tre ord som betyder allra mest för mig just nu: Jag får lön. Så jag kan försörja mig utan att behöva gå till socialen. Och jag är stolt över att få betala skatt igen eftersom jag vet att en del av skatten går just till kommunens socialtjänst till alla de som fortfarande har det som jag haft det. Jag är stolt över att nu kunna bidra till att hjälpa dem som jag blev hjälpt. För jag vet vad viktigt det är att få denna hjälp. Samtidigt som jag förstås önskar att de som är sjuka ska få pengar från F-kassan istället. Utan att ständigt bli ifrågasatta.

Arbetsuppgifterna är jag heller inte orolig för, det är verkligen sånt som intresserar mig, så det ska nog gå bra. Vi i arbetsgruppen ska nu alltså bygga upp vår arbetsplats själva, utforma den. Som flest blir vi 20 stycken men just nu är vi inte så många. Vi kommer att få tillskott längre fram av bland annat nysvenskar som vi då får ta hand om till viss del och stötta. Det känns bra och meningsfyllt tycker jag. Men först ska vi få bli lite varma i kläderna själva. :-) Få komma in i jobbet i lugn och ro, som han sa den där trevlige och sympatiske mannen som informerade oss och som jag just nu glömt namnet på.  

Så jag slapp bli indragen i jobb och utvecklingsgarantin (FAS 1/ FAS 2) tack och lov.

Känslan av att världen är öppen för mig igen har infunnit sig. Vägen hit har varit lång och ibland mycket plågsam men nu är jag ändå här. Till slut. :-) Sen att det kommer bli kämpigt även om jag har ett anpassat jobb vet jag ju förstås. Men jag är redo och peppad.

Men jag hade inte kommit hit där jag är idag utan alla de som jobbade/jobbar i församlingen. Inte heller utan coachen Anna som fann praktikplatsen som passade mig perfekt.

Ja det finns några stycken, ingen nämnd ingen glömd, som jag har att tacka för allt som fört mig framåt sen 2009 då jag blev inskriven i Projekt Kraftstation. Då är det så mycket enklare att vandra på den där svåra stigen om man har folk som stöttar och uppmuntrar. Och som tror på en och ens förmåga att komma igen. Det är det viktigaste av allt.

Kram!

Regler och regler och åter regler...

Så var det då dags idag på morgonen att få information om Jobb och Utvecklingsgarantin på AF. Vi var ett gäng i blandade åldrar men de flesta var nog mellan 45 och 60. Några få var ungdomar. Och de flesta var män. Informationen var mest ett upprabblande av sånt man inte orkar lägga på minnet utan måste påminnas om titt som tätt. Förmodligen. Jag har väldigt svårt att ta in sån information. Men lite fastnade tydligen. Kanske för att jag redan läst en del av informationen eftersom min handläggare på AF skickat det till mig.  

Min hjärna blir dock alltid allergisk när det syftas till allt man som arbetslös är skyldig att göra för att få behålla pengar, platsen i programmet och så vidare. Det sägs aldrig nåt om vilka rättigheter man har för de är inte många om ens några. Om man inte gör exakt som det är bestämt så kastas man ut ur alltihop och får som sagt inga pengar heller. Man kan dock få komma tillbaka men det tar ett tag för då måste man kvalificera sig igen.

Vi fick också veta att Fas 1 och Fas 2 var i princip samma sak. Vad som kom i skymundan men som de verkligen försökte få fram bland alla regler och bestämmelser, hur vi (lata) arbetslösa ska uppföra oss, var att nu minsann så öppnades en massa möjligheter. Och att vi skulle (skärpa till oss och) ta tillvara dessa. Det som står inom parenteserna är mina kommenterar, det var ingen som sa så. ;-) Det var känslan jag fick utifrån det som sades.

Man får inte söka en annan utbildning än de som arbetsförmedlingen har och det är kanske oftast inte utbildningar som passar alla utan bara ett fåtal. De ligger också rätt utspridda runtom i Sverige. Man kan få hjälp med boende och sånt, om det är exempelvis en vecka max så betalar AF det, och resor kan man få hjälp med men själv får man stå för resekostnader upp till 600 kronor i månaden. Det fanns också bidrag om man måste ha dubbelt boende.

Sen fick vi minsann också veta att om man får en utbildning bekostad så får man banne mig också flytta dit där jobbet finns. Fy skäms för den som skaffar utbildning och sen inte flyttar från Forshaga till Korpilombolo för att jobba där. Inget ont om Korpilombolo dock.

Detta kan säkert ungdomar som ännu inte har skaffat familj tänka sig att göra men inte vuxna människor med barn som går i skola och kanske partners som har jobb på plats. Det är inte bara att flytta. Men känslan jag fick var att flyttar man inte så får man skylla sig själv och får antagligen ingen hjälp mer. Då är det kört. 

Att göra praktik inom kommunens verksamheter ledde inte till några jobb. Det gjorde de väldigt klart. Men att det ändå kunde vara bra att komma till en arbetsplats och liksom "komma igång" och få lite ordning på tillvaron inför ett eventuellt jobb nån gång nån annanstans kanske i framtiden...

Skulle man behöva ta ledigt av nån anledning eller göra uppehåll i sin aktivitet så är det personalen på AF som bestämmer om det är okej att göra det. Ledigt har man för övrigt aldrig. Det är inte tillåtet. Ingen semester på sommaren eller nåt sånt. I den praktik som jag ju hade via kommunen (till att börja med) fick man åtminstone två veckors ledigt över sommaren men på AF gäller andra regler. Om de inte ändrat på kommunen nu då förstås.      

Suck.

Om vi inte har valt vad vi vill delta i senast fredag klockan 12 så kommer arbetsförmedlingen att välja åt oss. För man måste ha en aktivitet. Och aktiviteten ska vara på 8 timmar per dag måndag-fredag plus att man också ska hinna söka jobb vid sidan av detta. Sen kan man nog få aktiviteter på färre timmar men då måste det till sjukintyg eller annat som bekräftar att man faktiskt inte orkar vara 8 timmar om dagen på en praktikplats.

I min handlingsplan står det att jag söker/matchas till ett jobb på heltid i hela Sverige även om jag sagt ifrån att det inte ska stå så. För det är inte sant. Men det bryr de sig inte om på AF. Innan jag sa till så stod det också att jag sökte som undersköterska, på heltid i hela Sverige vilket ju var ännu mer galet. Nu står det istället administrativ assistent. Och det kanske jag kan tänka mig att jobba med på heltid. Men inte i hela Sverige.

Det måste finnas möjligheter att göra mer individuella handlingsplaner för den jag har är väldigt generell och inget som jag faktiskt kan leva upp till på grund av mina funktionshinder. Ändå har jag ju tvingats att gå med på den, skriva under den och godkänna. För det finns inget annat val.

Ha en go kväll. Kram.

Skolstart med bussåkning, självpepp och en undran från språkpolisen

Idag börjar Viktor gymnasiet.

Han har haft lätt panik i flera dagar nu, och gnölande bett om att få slippa gå i skolan, men inte så mycket för själva skolan tror jag utan för bussåkningen. När han var liten så älskade han att åka buss. Nu - inte så värst. Det är ju en vanesak och jag tror inte han ska behöva gå upp i ottan för att åka iväg. Vi får väl se. Det trista är ju att det tar en stund att åka. Runt 50 minuter ungefär. Och samma när han ska hem. Det kan ju kännas som slöseri med tid. Idag får han dock skjuts av sin pappa eftersom det är en kort dag, 10-12, och allra första dagen. Imorgon kanske han får börja med åkandet. Busskort skulle de visst också få idag. Värmlandskortet.

Min förhoppning är att vi ska kunna flytta tillbaka till stan snarast. Det finns ju i stort sett inga praktikplatser i den här kommunen, enligt AF, så jag har ju förhoppningsvis bättre möjligheter om jag bor i stan. Och då har jag som strävan att eventuellt få tag på en bostad i närheten av Viktors skola.

Det är jobbigt att hålla sig igång. Varje vardag går jag upp tidigt och fixar med allt som jag gjorde när jag hade praktik. Och det är bara för att inte komma ur form. Måste hålla mig redo för praktik/jobb.

Jag frågade på AF om man får hjälp till reseersättning om man får praktikplats i Karlstad och visst, till en viss del men man får betala 600 själv. Varje månad antar jag för det var ju det jag frågade om. Och det finns ju inte en chans att det går när man lever på försörjningsstöd.

Jag vet att jag behöver mer utbildning för att ha en möjlighet till jobb. Om jag får nåt ens då.

Det är inte så lätt alla gånger att hålla ångan uppe. Ibland vill man liksom skita i allt för man orkar inte. Nu ska ingen bli orolig för att jag håller på att flippa ur, för det gör jag inte, men jag har stunder då det känns rätt hopplöst. Jag kommer över de stunderna med hjälp av lite självpepp. :-) Kommer ihåg saker som jag gjort och som uppskattats och så... Det brukar hjälpa.

Hörde på nyheterna att Försäkringskassan räknar med att sjuktalet kommer att stiga under 2014. Och att det är mest psykisk ohälsa bakom dessa siffror. Orsaken var mest stress. DUH! (för att använda ett engelskt ord) Såklart det är psykisk ohälsa som ökar! Folk lever under ständig press och stress numer. Alla orkar inte det. Och vem som helst kan drabbas. Vem. Som. Helst.

För att tala om nåt helt annat... Jag som är en sån språkpolis har börjat märka att folk inte längre skriver "man" i sina texter. I flera tidningstexter har jag läst ordet "en". Mitt eget exempel "Tänk att en aldrig kan få vinna pengar" eller "Om en ska säga sanningen till folk så får en försöka vara ärlig men ändå snäll".  Relevanta meningsexempel för min del... :-)

Som dialektalt ord är det ju helt okej men jag tycker nog inte att det är det i tidningstexter eller texter som finns på nätet och är skrivna av journalister eller liknande. Jag minns inte nu var jag sett detta, jag läser många nättidningar och texter, men jag vet att när jag läste det senast så var det inte i en värmländsk tidning. Jag har sett det på fler ställen.

På engelska används ordet "you" eller "one". "and you wonder if..." Och "and one wonder if..."

Men jag ser sällan att ordet "one" används. Mer i den brittiska engelskan kanske. Jag är inte helt säker.

På svenska blir det "och man undrar om..." och "och en undrar om..."

Som sagt; språkpolisen undrar också. Ifall det är en ny regel som jag missat. Att vi nu ska skriva "en" istället för "man".

Nån som vet? :-)

Ha en bra dag. Kram!

Och som vanligt varje augusti (favorit i repris) så lägger jag in Månsken i augusti med Lena Philipson. Och månbilderna är fantastiska. Älskar månen! :-)

Nästan så stark som Pippi Långstrump... vilken härlig känsla!

Häromdagen kände jag en väldigt härlig känsla. Det var nåt nytt för mig att känna så här. För även om jag levt så tidigare så var det väldigt längesen som jag faktiskt orkade med det utan att bli extremt trött och nästan falla omkull. Att alltså kunna ha nåt slags arbete och även orka med att ha en väldigt trevlig fritid.

Den här veckan är det ju sportlov och Viktor är hos mig. Men trots det så planerade jag in praktik, tre dagar, även denna vecka. För jag måste försöka leva ett någorlunda normalt liv. Jag vill det. Och jag behöver även träna på att lämna honom ensam då och då för att kunna ha ett eget liv liksom. Jag vet ju numer att han klarar sig utmärkt ensam och han är ju så pass gammal att han tycker det är rätt skönt också. När han var yngre ville han inte vara ensam, han blev skraj då.

Detta har inneburit att när jag kommit hem efter praktiken så har det varit dags för lunch vilket jag då satt igång med omgående. Utan att behöva vila innan. I tisdags gick jag även till Konsum och handlade innan jag gick hem och började med maten. Jag kan ju tillägga att när jag är ensam hemma så lägger jag ju inte ner mig så värst när det gäller maten utan tar nåt lättvindigt, det är annat när Viktor är hemma.

Idag var jag på praktiken tidigare, vi skulle haft ett personalmöte som tyvärr blev inställt, men jag tyckte ändå jag kunde gå dit en timme tidigare än vanligt. När jag kom hem skulle jag fixa med sortering av tvätt för jag hade bokat tvättstugan vid tolv. Och sen gjorde jag mat. Allt detta utan att känna mig totalt dränerad. Och nu är även tvätten hängd och tvättstugan städad och klar.

Så känslan jag hade häromdagen var att jag äntligen kände mig som om jag deltog i livet på riktigt för en gångs skull. Jag kände mig "normal" vad nu det är egentligen... :-) Jag har värk i kroppen, skulle vilja skruva av mig både händer och ben och lägga bort, önskar jag hade reserver i garderoben, men jag känner ingen mental trötthet. Ingen sån där hemsk sjukdomskänsla som ju kan trilla över en när man minst anar det. Jag vet också att jag när som helst kan drabbas av sån men det viktiga är att jag också fått uppleva just dessa dagar då jag faktiskt känt mig som om jag klarar ALLT. Jag kan ALLT, ALLT, ALLT! Som Pippi Långstrump säger. :-)

Bara detta kan ju göra att sjukdomskänslan kommer av sig. Åtminstone blir den inte lika stark och kommer den så tar jag det inte så hårt, vilar och tillåter mig att känna mig som en påse nötter den tid det tar för det att gå över.

Fast efter att jag hängt tvätten och vattnat blommor så kände jag att nu är det nog snart dags för hjärnfrys och då satte jag mig här och slappnade av. "Hjärnfryset" försvann direkt. Minns inte om jag skrivit om det här men när jag blir stressad eller uppe i varv så känns det i hjärnan som när man äter glass alldeles för fort. Jag får "hjärnfrys". Och det enda som hjälper då är att släppa allt och försöka slappna av för annars står man där med en hemsk migrän efter ett tag. Och det vill man ju inte ha.

Så om en stund så kan jag nog sätta igång med nåt igen. Eventuellt göra sockerkaka eller så. Eller kanske gå till Konsum för det börjar bli lite tomt i skåpen. Och ikväll anländer ju vår egen Bill Clinton aka (also known as) Adde. :-)

Försökte ta lite bilder från det jag gjorde idag på praktiken. Vet inte om de blev så bra men...


Lamineringsapparaten in action. Jag hade burit upp den tillfälligt i och med att jag hade alla mina papper där uppe. Annars står den nere hos Lisbeth. Och jo det är faktiskt ett pingisbord därinne. Jag har ett stort "kontor". Hehe...













Här ligger en hög med historiska bilder som jag klippt och klistrat och som jag sedan laminerat för att de ska kunna användas i minneslådorna.















Här är hörnan där jag sitter när jag jobbar och grejar. Väldigt mysigt. Solen skiner in och det blir varmt och gôtt.

:-)

Ha en bra dag! Kram!












PS. På min numer återfunna fritid (ja jag tyckte inte jag hade nån förut i och med att jag var hemma för jämnan, allt var ju ledig tid liksom) förutom att läsa en bok om vad gossar bör veta så stickar jag en sjal av alla restgarner som är över efter att jag stickat sockor. Det gick inte att göra fler sockor så jag gör alltså en sjal av resterna. Jag lovar att lägga in en bild på den när den är klar.

;-)