Dagen då jag slutade praktiken

Ja tro't eller ej men det blir ett inlägg till idag. Lika bra medan man ändå håller på eller hur? :-)

På morgonen den 16 maj så samlades vi som vanligt (egentligen skulle ju inte jag vara där men var det ändå) och skulle ha personalmöte. Det blev fika och sen kom det plötsligt fram en blomma och en korg med en massa härligheter i. Och kramar delades ut. Plus ett album som Carina hade gjort i ordning och som jag inte kunde läsa i förrän jag kom hem för jag visste hur det skulle bli. Och det blev det också. Det var nog längesen jag grät så som när jag satt och läste alla fina texter med hälsningar från alla dessa goa människor. Ojoj... Mascaran rann bort totalt. Så fort jag tänkte på det under resten av dagen så blev jag tårögd.

Jag unnar alla människor som är i samma situation som jag var att de får en sån chans som jag fick.

Det har varit fantastiskt och jag är så tacksam. Tacksam för den stöttning jag fått, all värme, alla stolligheter (det var många!), all omtanke och framför allt den respekt jag behandlats med.


 
Jag har fått en tro på mig själv som jag inte haft förut. Min kropp och själ fick läka i lugn och ro, det var vad som behövdes.

Det är också därför som jag känner att från och med nu så kan jag fixa det mesta. Även om kroppen värker, för det gör den, och även om jag är så trött att jag nästan trillar av stolen, så finns det nåt där som håller mig igång. Vetskapen om vad jag kan och klarar av.

Det känns inte skrämmande med en ny praktikplats. Inte heller med den där kursen som jag skrev om förut. Men det har tagit tid att komma dit där jag är nu. Och jag måste hela tiden tänka på att ta det lugnt, lyssna på kroppens signaler. För så fort jag drar igång ett för högt tempo så känns det i huvet. Jag får kramp i hjärnan liksom. Och kramp i musklerna, mest i nacken och axlarna. Men det är så det kommer att vara alltid nu. Jag får leva med det. Och det är okej även om det inte är så roligt alla gånger.

När jag känner att jag inte riktigt vet vad som ska hända i mitt liv så brukar jag möblera om. Det är liksom det enda jag kan ha makt över. Jag bestämmer över mina saker i mitt hem och då blir det ändringar. Så på eftermiddagen, den 16, så tog jag tag i att flytta mina bokhyllor (jag vet inte för vilken gång i ordningen) så att jag verkligen får en riktig bok/skrivhörna där jag kan sitta och pösa. :-)

Ibland behövs det inte mer än så. Att man ändrar på möblerna. Men det slår aldrig fel. Så fort jag känner mig lite lätt vilsen och inte har koll så vill jag möblera om.

Sån är jag! :-) 

Så här såg det ut på ena sidan av rummet medan jag möblerade om, detta är bara en bråkdel. Jag har rätt mycket böcker. För jag lever liksom på "Ordpolen". Hehe... :-)







Läste nånstans att e-böckerna (som man kan läsa på en sån där läsplatta/iPad) inte hade blivit nån större succé här i Sverige, än. Nej tacka vet jag en riktig bok att hålla i. Det är mysigt.

Lite tankar om tro

Igår eftermiddag var jag till kyrkan på gudstjänst. Jora tro't eller ej. Förre kyrkoherden hade sin avskedspredikan och det var ju naturligtvis för hennes skull, och för att jag är en del i gruppen, som jag var med. Hon skulle avtackas med present och kaffekalas. Det senare hoppade jag över dock.

För första gången var jag på en gudstjänst där jag inte mumlade med i varken trosbekännelse eller böner. Sjöng psalmer gjorde jag dock för jag tycker om att sjunga. :-) Alla år som jag varit med i kör innebär ju också att jag tidigare deltagit i precis allt utan att ens tänka på vad jag sagt eller sjungit. Det är slut med det nu. Och någon nattvard tog jag inte heller. För varför skulle jag göra det? (Om de byter ut vinet och oblaten mot saft och chips kanske... ;-) hehe skoja' bara... eller kanske inte...)

Det är så lätt att bara hänga på, att följa med i det som majoriteten gör. Inte tänka på vad man gör när man gör det så att säga. Det är svårare att välja sin egen väg. Vilket jag märkte igår. När alla runtomkring en ber med i bönen eller växelsjunger med prästen eller annat liknande så är det lätt gjort att slinka in i det själv. För de som tror på det är det ju inga problem. För mig som inte tror blir det stora problem i och med att jag faktiskt vill stå för det jag gör och säger. Så mitt ställningstagande igår var viktigt för mig och även om det kändes lite knepigt att inte göra det man är van så kändes det bra också. Jag var stolt över mig själv. Det låter väl kanske konstigt men det är sant.

Jag är ju ingen flitig kyrkobesökare, har heller aldrig varit även om jag faktiskt gillar kyrkor, förutom när jag varit med i nån kör. Det har varit förfrågningar angående om jag skulle börja delta i kören igen men jag kan inte det. Även om jag gillar att sjunga. Om jag någonsin mer ska sjunga i kör så får det bli i en som inte framför religiösa sånger. ;-) Och även om gospel är bland det roligaste man kan sjunga så... nee...

Trots att jag inte delar mina goa medarbetares :-) tro för fem öre så finns de allihop i mitt hjärta. Och där lär de stanna för de har tagit emot mig precis som jag är. Vilket jag verkligen uppskattar. Nu vet ju inte jag om de vet hur det ligger till men... Jag har vid olika tillfällen gett små vinkar om hur jag känner dock. För att kanske klargöra vid vissa situationer. Och vi strävar ju alla mot samma mål och då spelar ju det ju ingen roll om man är religiös/kristen eller ej. Eller hur?

När det gäller tro för min del så ägnar jag mig istället åt att tro på de människor som jag har omkring mig. Detta har nämligen varit ett problem för mig genom åren. Att kunna lita på och anförtro mig åt andra har varit svårt för mig så detta är ju ett stort kliv framåt när det gäller det. Jag tror också på den mänskliga kraften (egen eller med hjälp av andras) att ta sig ur svåra situationer. Jag är också tacksam för det jag har, mina barn i synnerhet, och att jag mår så mycket bättre nu för tiden. Men att jag mår bättre nu beror ju väldigt mycket på min egen vilja och min kamp för att komma dit. Inget går ju att genomföra om man inte är motiverad.

Detta kan man säga var min egen trosbekännelse och den har inget med religion att göra. Och det är precis så det ska vara. I alla fall för min del. :-) Jag kan också säga att andras tro på mig har också gjort att jag växt i min tro till mig själv. Sånt går inte av för hackor!

Efter jippot i kyrkan tog jag en lång promenad hem. Det var underbart väder igår och jag såg ett sträck med fyra svanar. Så vackert.

Apropå svanar förresten... När jag gick på mellanstadiet hade jag en väldigt mysig och rolig magister. Han brukade ibland säga så här:
- Vet ni vad den ene svanen sa till den andre när de flög förbi Karlstad domkyrka?
- Näää, sa hela klassen (om vi inte fyllde i med svaret själva när vi hade hört det tillräckligt många gånger men då hittade han oftast på nåt annat)
- Kom så flyger vi vidare.

Sen brukade han stå där och le när vi buade för att vi tyckte det var så himla dumt. :-)

(arkivbild från SR)


Kram!







PS, plus och tillägg... Jag hade tidigare i inlägget skrivit om min frustration för att en funktion i bloggen, som jag har inställd, hade slutat funka. Men när jag kollade på förhandsgranskningen av inlägget så fanns funktionen där. Jag tog därför bort den delen av inlägget där jag ondgjorde mig över Blogger. Men när jag postade inlägget så var den puts väck ändå. Och nu orkar jag inte skriva om allt det jag skrev. Stånk. Det handlade om funktionen att redigera inläggen snabbt och lätt. Det ska finnas ikoner vid varje inlägg och bild där man kan klicka och gå in och ändra. Det finns det inte nu. Förutom i förhandsgranskningen då där man ändå inte kan använda sig av dem. Och ingenstans kan man vända sig för att få veta vad som hänt.GAAH!