Söndagsfunderingar

Den här söndagen känns extra mycket som söndag... Ugh! Kanske för att det känns som om jag har en förkylning på gång. Då blir man sådär seg och trög. Nu har jag varit ovanligt seg och trög ändå den senaste tiden men detta är lite mer än så. Känner det i halsen liksom.

I alla fall.

På grund av en massa tramskommentarer från utlandet skrivna på märklig engelska har jag tvingats lägga in en moderering på alla kommentarer. Vill också uppmana att den som vill skriva en kommentar helst inte gör det anonymt. Alla anonyma kommentarer hamnar alltid i skräpposten nämligen. På nåt vis så slank de där konstiga kommentarerna på märklig engelska igenom filtret och ut på bloggen, upptäckte jag för ett tag sen, därav modereringen för närvarande.

Nog om det. ;-)

De senaste två, kanske tre, veckorna har jag varit både trött och värkdrabbad igen. Det var ett tag sen sist. Jag har förstått att det är hormonerna som spökar så det är bara att kämpa vidare ändå. Med vetskapen att det kan ändra sig igen fast jag inte vet när. Men lite sketet känns det ju förstås...

Praktiken har funkat bra trots detta men jag fick extra ledigt runt påsk just för att vila ut lite. Inte blev jag piggare för det men det var härligt med ledigt ändå. :-)

Det konstiga är att inte bara kroppen utan även hjärnan har kommit på fel spår. Ja det hänger ju ihop såklart men ändå... Självkänslan åker jojo. Upp ibland, ner ibland. Och snabbt går det också. Sånt är jobbigt. Jag tycker att det är viktigt att försöka analysera hur man mår och varför så det har jag väl försökt göra. Men det är lättare sagt än gjort. För det är ju så mycket som kan spela in menar jag.

Men jag tycker det är viktigt att försöka förstå sig själv istället för att bara sopa undan problemen och trava på som vanligt. För det går ju inte över bara för att man gör så. Struntar i det. Jag kanske har kommit in i nån slags 50-årskris såhär ett år innan... ;-) Ja sånt vet man aldrig. Jag minns inte att jag hade varken 30 eller 40-årskris så jag har inget att jämföra med.

I och för sig så är ju ålder bara en siffra, det är ju hur gammal man är inuti som verkligen gäller. Men ibland önskar man ju faktiskt att utsidan såg ut som man känner sig på den rätt så barnsliga insidan. ;-) Jordens dragningskraft blir starkare för varje år, allt strävar neråt. Men så är det ju för alla.

Apropå det där med att det viktigaste är hur man är på insidan... Det är väl lätt att säga men ändå inte så lätt att leva upp till när allt runtomkring pekar på hur viktigt det är med hur man ser ut på utsidan. Att man ska vara vältränad och slätrakad både här och där. Jag menar hur orkar man leva upp till sånt? Det går ju inte. Det är bara att lägga ner direkt.

Och en liten, men kanske också förbjuden, tanke... Skulle jag tänkt på allt sånt här om jag varit man? Hade jag brytt mig lika mycket då? Hm... För även om den där manin om att man ska vara hårlös på kroppen och vältränad likaväl gäller män som kvinnor så finns fortfarande mer tolerans för att män får se ut mer som de vill. Klä sig som de vill. Eller har jag helt fel där? Om jag har det så ber jag om ursäkt för detta påstående. (Men jag tror inte jag har helt fel där)

Jag har också förstått att tjejer som har Aspergers har det svårare än killar med samma funktionsproblem eftersom det ställs större krav på tjejer att vara som alla andra. Att bete sig som andra tjejer. Eller har jag fel där med? Killar överhuvudtaget har oftast ändå fått "tillåtelse" från både lärare och samhälle att vara annorlunda på ett sätt som tjejer oftast inte får. Eller får förresten, de kan naturligtvis vara som de är men då med risk för att bli bedömda och tittade på med hårdare ögon av samhället.

Det är svårt att vara annorlunda. Att gå sin egen väg. Svårt att vara sig själv om den man är inte passar in i mallen, i normen. Det har jag nog påtalat förut men det tål att sägas igen.

Ja det var tunga tankar på tröga söndagen. Hoppas ingen blev deppig. Utifall att nån blivit det så får jag väl bjuda på nåt kul som avslutning. :-)

En klassiker. Med engelsk text till och med. Vilket inte gör det mindre roligt.

Ha det gôtt!

PS. Vill bara tillägga att jag trots tunga funderingar mår rätt så bra. Om nu nån blev orolig alltså... ;-) Det finns så mycket roligt att fylla tillvaron med så det är absolut ingen fara.

Söndagspromenad i november

Sittandes här på min stol som vanligt denna höstmörka och sömniga söndag märkte jag att det plötsligt blev lite ljusare runtomkring mig. Hoppsan! SOLEN!

Jag samlade ihop min lite halvsega lekamen och fick på mig tröjor och allt som behövdes, tog med kameran den här gången och gick iväg ut. Man får nämligen vara en snabb rackare om man ska hinna med att vara ute i ljuset i november. Molnen flög undan och släppte fram solen och det var så vackert. Det var inte helt klart, molnen ville inte så gärna flytta på sig, de försökte flyga tillbaka och tjockna till, men ändå. Det var så mycket ljusare än innan. :-) Och man ska ju ta vara på allt ljus man kan få så här års.

Passade också på att ta bättre foton på myrstacken med svampen. Den sitter där som en liten skorsten ovanpå stacken. Man kan ju också säga att den svamp som är däruppe har bättre utsikt än kompisen som växer nedanför till höger i bild. Hehe...





























































Ha en bra söndagskväll! Kram!

Att bara ta det lugnt...

Så var det mars, sådär bara tvärt. Det är väl nu som våren ska börja på riktigt. Hoppas jag. Men sånt vet man ju aldrig för rätt som det är kan det komma en snöstorm och hälsa på.

Och idag körs Vasaloppet. Så imorgon är det nog kanske en del som kommer att ha träningsvärk. En del har väl säkert tränat innan men vissa har slagit vad med nån och ställt sig i spåret utan att ha kört en kilometers träning ens. Det är dessa som imorgon kanske får svårt att ta sig ur sängen. ;-)

Något Vasalopp blir det inte för vår del, en promenad på sin höjd och mycket mys och för min del en stund i gungstolen med en bok. Det är inte helt fel sätt att tillbringa en söndag. Folk jagar upp sig så dant över allt möjligt hela tiden. Kronprinsessors förlovningar, melodifestivalen, skidtävlingar och jag vet inte vad.

Idag ska jag ta det lugnt, imorgon kanske jag ska ta itu med andra angelägna saker. :-)



Kvidevitt!

Söndag igen.

Det har varit fullt upp de senaste dagarna för jag har tagit bort alla mina tomtar. Ja inte de jag har på loftet, de går nog aldrig att få bort. Hehe... Men alla de andra.

Så nu är alla julsaker nedpackade för den här gången. Det mesta är också nedburet i källaren, det är endast några få saker kvar häruppe som står i hallen i väntan på transport ner. Vi hade julgransskakning i fredags med godis som jag gömt i granen och som Viktor fick leta reda på. Först letade han bara, han plockade inte ner grejerna ur granen men den finten gick jag inte på. Han fick allt lov att hjälpa till lite också... När alla grejer var bortplockade så var det bara att plocka isär granen, nu är den bara en pinne som står i hallen bredvid kartongen med grenarna. :-) Praktiskt.

I och med att jag haft annat för mig (det har tagit tid med ta-bort-julen-städandet) så har jag inte skrivit nåt mer om min resa och den där utställningen som jag skulle på. Men jag lovar att återkomma till detta vid tillfälle. Om jag kommer ihåg det förstås, mitt minne är bra men kort.

Idag är det som sagt söndag och det har yrt omkring snöflingor ute. Det känns lite ruggigt idag. Samtidigt som jag tyckte det var lite sorgligt att ta bort julsakerna (det är så mysigt med allt det röda och varma) så kommer känslan av vår över mig när jag byter julgardinerna mot ljusa fräscha våraktiga och jag blir lite besviken när det börjar snöa igen. :-( Men vintern är ju inte över än på ett tag även om jag skulle vilja det.

Men man kan ju redan nu njuta av tulpaner om man vill. Det är ju tur. :-)


Kram från en som inte gillar ruggiga söndagar med snö när sol och värme vore att föredra...

;-)

Nödvändigheter.

Söndag igen. Regn. Jag möglar. Suck.

Nåja. Man får väl rycka upp sig och försöka göra nåt bra av den här dystra dagen. Se på film. Sitta och mysa i soffan med en filt och nåt slags godis. Och imorgon är det måndag.

Undrar om det är många fler än jag som får söndagssjukan. Eller om det är måndagsdeppighet, jag vet inte. Jag trodde det skulle vara annorlunda när jag inte jobbade men det är precis lika deprimerande med söndagar ändå. Bara måndagen är över så känns det lättare. Då har man kommit igång och veckan går snabbt framåt av sig själv. Innan man vet ordet av så är det helg igen. Och sådär håller det på.

Men varför får man "söndagssjukan" då? Och får man det även om man har ett jobb som man gillar att gå till på måndagen? Värst drabbad är man ju förstås om man vantrivs på jobbet.

I mitt fall (hemtjänsten) så jobbade jag ju helger också och då infann sig faktiskt inte den känslan dessa helger, även om jag inte trivdes så där värst på mitt jobb på slutet. För då var arbetsveckan slut tillfälligt på måndag eftermiddag och man hade ledigt en dag för att kanske jobba kvällen nästa. Vilket innebar att min "söndagssjuka" skulle infunnit sig på tisdag... hm... Jag jobbade aldrig mer än fyra dagar i rad. Det blir lite konstigt när man jobbar på det viset. Och den lediga dagen gick åt till att göra allt det man inte hann med när man jobbade. Så någon direkt vila var det ju inte fråga om.

I alla fall.

Igår roade jag mig med att leta på youtube efter kul klipp med Galenskaparna. Jag fann några riktigt roliga. Såg på klipp från Parlamentet också. Satt här och skrattade för mig själv. Det är nyttigt att skratta. Rent av nödvändigt. Det ska man göra ofta. Så ofta man kan. Det blir som jogging för insidan liksom. Jag lägger in en länk här för de som vill fnissa lite.

http://www.youtube.com/watch?v=Lpu5CqMh6TA


Men nu blir det väldigt allvarliga saker... Såg på några klipp med Waris Dirie också. Hon som kämpar mot kvinnlig könsstympning. Jag rekommenderar alla att läsa hennes böcker. Det är obehaglig läsning men nödvändig. Första boken heter En blomma i Afrikas öken. Den handlar om hennes barndom och om det hemska ingreppet när hon var runt fem år. När hon flydde och senare upptäcktes och blev supermodell.

Nästa bok heter Ökenblomman återvänder. Där åker hon alltså tillbaka till Somalia för att träffa sin mamma och resten av sin släkt. Hon får också uppleva, efter alla sina år i västvärlden, hur det är att vara kvinna där genom att hon och hennes manliga följeslagare ska gå på en restaurang sent en kväll men hon får inte gå in eftersom kvinnor inte är tillåtna att äta där. Hennes manliga följeslagare blir mycket upprörda och vägrar själva att äta där.

Människor med bättre information och förstånd inser såklart att detta inte är ett accepterat beteende. Att vägra någon mat bara för att den är kvinna. Men de vet inte bättre helt enkelt och därför är det som det är.

Tredje boken heter Smärtans barn. Den handlar om att sedvänjan med kvinnlig omskärelse finns även här i väst. Runt om i hela världen, faktiskt, dit folk med dessa seder har flyttat och tagit den med sig. Till och med i Sverige bland invandrade muslimer. Waris har alltså åkt runt och träffat folk i många olika länder och fått reda på detta. Nyss fick hon en utmärkelse av Frankrikes president Sarkozy som belöning för sin kamp.

Allvarligt ämne som sagt men nödvändigt att få fram i ljuset. De män som håller fast vid den här seden har ingen kunskap om det kvinnliga könsorganet. Hur det fungerar. De kvinnor som håller fast vid det gör det för att det har varit så i alla tider, det är som en slags statusgrej, och ärligt talat så tror jag inte att de heller vet hur vi kvinnor är skapta. I och med att ingreppen görs när flickorna är så små så hinner de ju inte få en aning om vad som händer i den delen av kroppen när man börjar bli vuxen.

När Waris skulle kissa t.ex. så tog det henne över tio minuter och var smärtsamt på grund av att hon var hopsydd så hon bara kunde få ut urinen droppvis. Samma med mensblodet. Många flickor blir ju sjuka när de varken kan kissa eller få ut blodet.

Det går att rätta till vissa delar, i bästa fall, genom operation, men man kan ju inte sätta tillbaka det som är borta liksom.

Tänk hur det skulle vara. Och tänk att bli utsatt för detta när man bara är ett barn. Det är verkligen nåt att tänka på. Seden är väldigt stark och flickorna har intalats att detta är nåt de måste göra för att bli vuxna, bli riktiga kvinnor, vara åtråvärda nog för en man som vill gifta sig med dem. Gör de inte detta så vill ingen ha dem. Intalas de. Sen förs de iväg, hålls fast och utan bedövning, med smutsiga rakblad blir de stympade. Och som Waris själv sa i en intervju på youtube; Det har ingenting med religionen i sig att göra. Detta är ett annat slags påhitt som de trott på i många, många år.

Visst hugger det till ni-vet-var när man försöker föreställa sig detta?

Jag önskar jag kunde hjälpa Waris i hennes kamp på ett mer aktivt sätt men än så länge så har jag bara hennes länk på min bloggsida.

Ingen har rätt att stympa någon på det viset.

Vi har mycket att vara lyckliga för här i vår del av världen. Utan en massa konstiga seder från mer än tusen år tillbaka. Det har funnits mycket elände och dumhet här med men vi har lärt oss, vi vet bättre nu.

Då är ju söndagssjukan nåt man nästan kan vara glad för eller hur?

Lev väl, krama varandra och var glad att allt som ska vara där sitter där det ska både inuti och utanpå kroppen.

Här finns en intervju med Waris. Den är på engelska och otextad tyvärr.

http://www.youtube.com/watch?v=ojRYxEseWa0